Utlåtande i anledning av motioner angående arvsrätten för barn utom äktenskap.
1968-02-27 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1968:9, Utlåtande i anledning av motioner angående arvsrätten för barn utom äktenskap.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968
1
Nr 9
Utlåtande i anledning av motioner angående arvsrätten för barn
utom äktenskap.
I de likalydande motionerna I: 399 av fröken Mattson och II: 501 av herr
Martinsson hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
att förslag om utomäktenskapliga barns rätt till arv efter fäder och
fädernefränder snarast framlägges.
Gällande rätt
För att barn utom äktenskap skall kunna ärva sin fader förutsätts enligt
4 kap. 4 § ärvdabalken att barnet är trolovningsbarn eller att fadern har
avgivit en förklaring att barnet skall ha samma rätt till arv efter honom som
barn av äktenskaplig börd. Utomälctenskapligt barn har icke någon arvsrätt
efter släktingar på faderns sida.
Motionerna
Till stöd för yrkandet anför motionärerna bl. a. följande.
Redan 1954 föreslogs av en statlig utredning att barn utom äktenskap i
arvsrättsligt hänseende skulle helt likställas med barn i äktenskap. I det
förslag till ärvdabalk, som 1955 förelädes lagrådet, accepterade Kungl. Maj :t
utredningens förslag i denna del. Lagrådet förordade emellertid ett bibehållande
av de nu gällande rättsreglerna på området, och förslag till ändring
av reglerna kom inte på riksdagens bord.
När riksdagen 1958 antog den nya ärvdabalken kvarstod fortfarande de
tidigare gällande arvsreglerna oförändrade.---
Mot reformen har rests den invändningen att svårigheterna att avgöra en
faderskapsfråga med full säkerhet skulle vara stora. Företrädarna för denna
uppfattning hävdar att vi kan uppleva en del fall, där något biologiskt faderskap
ej föreligger men där barnet skulle erhålla arvsrätt.
Jag anser farhågorna överdrivna. En hög grad av säkerhet torde redan nu
finnas med nuvarande vetenskapliga metoder. År 1965 framlades betänkandet
Fastställandet av faderskap till barn utom äktenskap med förslag till
vissa nya rättsregler. Ett genomförande av utredningsmannens förslag skulle
förmodligen medföra ännu större trygghet i detta avseende.
Man kan måhända göra den invändningen att frågan nu är mindre aktuell
än i en äldre tids svenska samhälle. Utbildningsmöjligheterna har demokratiserats
och åtgärderna på det sociala fältet har kommit att minska betydelsen
för den enskilde av rätt till arv efter tidigare generationer. Det går dock
inte att bortse från att många, som fötts i en utomäktenskaplig förbindelse,
betraktar de nu gällande arvsreglerna som en kännbar och helt omotiverad
orättvisa.
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 9
2
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968
Frågans tidigare behandling
Vid lagrådsremissen (år 1955) av förslaget till ärvdabalk, vari föreslogs
att barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende helt skulle likställas med
barn i äktenskap och att följaktligen någon särbestämmelse rörande utornäktenskapliga
barn icke skulle upptagas i ärvdabalken, anförde dåvarande
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, bl. a. följande (prop.
1958 A: 144 s. 96 f.).
Sedan barn utom äktenskap i början av 1900-talet blivit praktiskt taget
fullt likställda med barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter moder
och mödernefränder, har införandet av arvsrätt för de utomäktenskapliga
barnen även efter fader och fädernefränder varit ett ständigt aktuellt önskemål,
vars förverkligande stora befolkningsgrupper betraktat såsom en ur
rättvisesynpunkt ofrånkomlig reform. Frågan Arar föremål för riksdagens
prövning såväl vid behandlingen av 1917 års lag om barn utom äktenskap
som vid genomförandet av 1928 års arvslag, men båda gångerna avvisades
kravet på generell arvsrätt. Vid det förstnämnda tillfället tillkom dock riksdagens
beslut efter sammanjämkning, enär kamrarna fattat olika beslut;
samtidigt begärdes likväl förnyad förutsättningslös utredning. Även vid 1928
års riksdag framställdes yrkande om ytterligare utredning, men frågan härom
föll sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut. Redan år 1936 beslöt
emellertid riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig, förutsättningslös
utredning angående de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning.
Det är ett etiskt rättvisekrav, att barn inom och utom äktenskap i möjligaste
mån blir likställda. Samhället bör icke genom sin lagstiftning eller
på annat sätt medverka till en uppdelning av barnen i en bättre och en
sämre lottad grupp. Detta är först och främst en principiell fråga om rättslikhet.
Men lösningen därav kan även antagas ha en viss betydelse för opinionsbildningen
i samhället. Visserligen torde det vara sant att, såsom under
remissbehandlingen från skilda håll anförts, den allmänna reaktionen mot
moder med barn utom äktenskap icke längre tar sig så negativa uttryck som
tidigare och att föreställningen om de utomäktenskapliga barnens sociala
mindervärde är på god väg att försvinna. Men alltjämt lever tyvärr denna
föreställning dock kvar på en del håll, och det torde vidare i många fall
förhålla sig så, att de utomäktenskapliga barnen själva har vissa mindervärdeskänslor
på grund av sin börd. Därför är det angeläget att allt som kan
göras för att utjämna den ur principiell och etisk synpunkt oförsvarliga
åtskillnaden mellan olika grupper av barn också blir gjort. Upphävande av
de utomäktenskapliga barnens nuvarande särställning i arvsrättsligt hänseende
är tvivelsutan ägnat att i sin mån bidraga till en mera fullständig
social likställighet mellan dessa barn och barn inom äktenskap. Införandet
av arvsrätt för utomäktenskapligt barn efter fader och fädernefränder är
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968
3
säkerligen av värde även ur en annan synpunkt än det sociala rättvisekravets.
Erfarenheten visar att samhörigheten mellan ett utomäktenslcapligt
barn och dess fader i allmänhet icke är sådan som den med hänsyn
till barnets bästa borde vara. Genom att införa arvsrätt efter fader och
fädernefränder skulle man emellertid så kraftigt som på lagstiftningens
väg kan ske fastslå faderns samband med barnet och därigenom medverka
till att hans känsla av ansvar för barnets uppfostran och framtid stärkes.
Man skulle alltså---tvinga den utomäktenskaplige fadern att även
socialt stå för sitt faderskap. Visserligen har arvsrätten ur rent ekonomisk
synpunkt mycket liten betydelse i flertalet fall. Men då fadern eller, om han
är död, någon av hans skyldemän verkligen efterlämnar kvarlåtenskap av
värde, tillkommer ett förhållande som kanske alltför ofta fått inta en undanskymd
plats i diskussionen, nämligen att det ur det utomäktenskapliga barnets
egen synvinkel måste te sig orättfärdigt att arvet helt skall tillfalla ett
annat barn till samme fader, vilket har äktenskaplig börd; varken det ena
eller det andra barnet har ju kunnat påverka sin börd.
Att förslaget om en utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt
har starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen bekräftas av att endast
ett fåtal remissinstanser på principiella skäl avstyrkt de sakkunnigas förslag
i denna del. Därvid har bland annat gjorts gällande att förslaget icke
skulle stå i överensstämmelse med vad som numera antages utgöra grunden
för arvsrätten; denna vore nämligen icke blodsbandet enbart utan den
med blodsbandet i regel förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten.
Väl är det sant att nämnda tankegång låg bakom den år 1928 vidtagna
åtgärden att upphäva arvsrätten för kusiner. Men det är att märka att det
därvid var fråga om en kategori av fränder, vilkas släktskap till arvlåtaren
är tämligen avlägsen. När det gäller så nära skyldemän som egna barn är
läget ett annat. Då väger såsom de sakkunniga framhållit själva skyldskapsförhållandet
betydligt tyngre. De utomäktenskapliga barnen utgör visserligen
en ganska stor del av samtliga barn men dock ej mer än ungefär en
tiondel, och av dessa är bortåt hälften trolovningsbarn. Även beträffande
en annan tämligen omfattande grupp, skilsmässobarnen, torde barnets samhörighet
med den ene av föräldrarna — i all synnerhet om dessas äktenskap
varat helt kort tid eller rentav endast avsett att legitimera barnet —
ej sällan vara betydligt mindre än med den andre. På liknande sätt ligger
saken till i fråga om de utomäktenskapliga barnen. Särskilt då fadern gift
sig med annan än barnets moder och fått barn i äktenskapet, föreligger i
regel en bristande samhörighet mellan honom och det utomäktenskapliga
barnet. Men att samhörigheten är ringa kan ju normalt icke betraktas som
önskvärt, utan tvärtom är det angeläget att fadern, i den utsträckning förhållandena
det medger, visar intresse för barnet och tager sig an detta.
Såsom jag redan framhållit bör införandet av generell arvsrätt efter fader
och fädernefränder kunna bidraga till att stärka faderns ansvarskänsla i
4
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968
detta hänseende. Den omständigheten att den ekonomiska och sociala samhörigheten
mellan utomäktenskapliga barn och deras fäder för närvarande
ofta är svag kan med hänsyn till det sagda icke anses utgöra något verkligt
hinder mot förslaget. I varje fall kan detta argument ej tillerkännas avgörande
betydelse i jämförelse med det krav på rättslikhet mellan olika
grupper av barn, vilket såsom förut framhållits utgör det väsentliga skälet
för reformen.
Mot en utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt har i några
yttranden vidare invänts att ett förverkligande av förslaget i denna del skulle
vara ägnat att försvaga äktenskapets betydelse som institution i samhället.
Dessa farhågor synes mig icke berättigade. Det förhållandet att en man är
fader till ett utomäktenskapligt barn kan väl stundom föranleda att ett tilltänkt
äktenskap icke kommer till stånd eller, om mannen redan är gift, att
hans äktenskap upplöses. Men att vidgad arvsrätt för barn utom äktenskap i
och för sig skulle få någon nämnvärd verkan i fråga om äktenskaps ingående
eller bestånd synes icke troligt. I Danmark och Norge är utomäktenskapliga
barn sedan åtskilliga år tillbaka i arvsrättsligt hänseende likställda
med barn i äktenskap utan att äktenskapets ställning som samhällsinstitution
i dessa länder torde kunna påstås vara svagare än hos oss. Ett faktum
är dessutom att i Danmark och Norge antalet utom äktenskap födda barn i
förhållande till hela antalet levande födda barn under de senaste åren varit
avsevärt lägre än i vårt land. Över huvud synes intresset av att skydda familjebildning
och familjesamhörighet icke stå i vägen för denna förbättring
av de utomäktenskapliga barnens ställning.-----
Såsom redan anmärkts har de sakkunnigas förslag i princip vunnit anslutning
hos det stora flertalet remissinstanser. En del av dessa har emellertid
ansett att förslaget icke bör genomföras förrän fastställandet av faderskapet
till barn utom äktenskap kan ske med fullständig visshet eller i
vart fall med betydligt större säkerhet än för närvarande. Andra återigen har
såsom en förutsättning för förslagets genomförande uppställt att efterlevande
make tillförsäkras en väsentligt tryggare ställning än enligt de sakkunnigas
förslag.
På vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan ett barns härstamning på
fädernet i allmänhet icke fastslås med absolut visshet, och det är osäkert
om detta någonsin skall bli möjligt i full utsträckning. Det sagda gäller
självfallet i princip i lika mån utomäktenskapliga barn och barn i äktenskap,
låt vara att beträffande den sistnämnda gruppen av barn någon tvekan
om härstamningen vanligtvis icke behöver uppstå i praktiken. Under
nämnda förhållanden är det tydligen en bedömningsfråga huruvida faderskapsfastställandet
kan anses ske med sådan säkerhet att arvsrätt skall
kunna grundas därå. Den i anslutning till de sakkunnigas förslag inom
justitiedepartementet utarbetade nya bestämmelse om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap, som jag i det följande kommer att när
-
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968 5
mare behandla, uppfyller enligt min mening ur rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt
stora krav för att arvsrätt efter fader och fädernefränder skall
kunna införas. Då det gäller att bedöma förslagets konsekvenser, måste man
för övrigt hålla i minnet, att i de allra flesta fall spelar arvsrätten ur ekonomisk
synpunkt en mycket mindre roll än rätten till underhållsbidrag
från den antagne fadern. Som jag nyss nämnt har redan nu utomäktenskapligt
barn i både Danmark och Norge generell arvsrätt efter fader och
fädernefränder, och med de mycket stränga krav som där hittills gällt i
fråga om faderskaps fastställande måste det i dessa länder ha framstått såsom
särskilt angeläget att den nya bestämmelsen ger erforderlig säkerhet.
De danska och norska representanter, som deltagit i utarbetandet av den
av kommittén föreslagna bestämmelsen, har emellertid ansett denna vara
tillfyllest för sina länders vidkommande. — — •—
En konsekvens av den vidgade arvsrätten för utomäktenskapligt barn är
att andra arvingar får vidkännas en motsvarande minskning i sin nuvarande
rätt till arv. Det mest ömmande fallet härvidlag synes vara det då den
avlidne mannen efterlämnar, förutom barn utom äktenskap, endast hustru.
Den hälft av boet som hustrun enligt gällande rätt erhåller i arv kommer
i stället att tillfalla det utomäktenskapliga barnet. Särskilt om egendomen
i boet helt härleder sig från hustrun och hon icke haft kännedom om barnets
existens kan detta resultat verka stötande.
Jag vill då först framhålla att de sakkunniga förutsatt att det av folkbokföringen
skall kunna utläsas om en man är fader till barn utom äktenskap
på liknande sätt som därav för närvarande kan inhämtas att en kvinna
har barn utom äktenskap eller att en man är fader till trolovningsbarn eller
barn, beträffande vilket han avgivit arvsrättsförklaring. Under remissbehandlingen
har någon erinran icke i och för sig riktats mot tanken att i
en mans personakt skall antecknas varje utomäktenskapligt barn, till vilket
han förklarats vara fader. Däremot har från några håll ifrågasatts lämpligheten
av att en medlem av mannens familj skulle äga att mot mannens
vilja ur personakten inhämta upplysning om hans utomäktenskapliga barn.
I ett par yttranden har vidare tvekan uttalats om riktigheten av de sakkunnigas
uppfattning, att 13 § sekretesslagen skulle tillåta ett utlämnande av
dylika uppgifter utan mannens samtycke. I anledning härav må till en början
erinras om att föredragande departementschefen vid sekretesslagens
tillkomst uttryckligen framhöll (proposition nr 140/1936 s. 89) att kontrahenterna
vid ett tillämnat äktenskap i regel torde kunna anses berättigade
att få del av upplysningar om varandra. Denna uppfattning vill jag för
egen del biträda, och jag anser att detsamma bör gälla även i fråga om sådana
anhöriga till en person, från vilka hans utomäktenskapliga barn kan
härleda arvsrätt. Jag kan därför ej instämma i ett under remissbehandlingen
väckt yrkande om sådan ändring av 13 § sekretesslagen att ett utlämnande
av berörda uppgifter förhindras. Å andra sidan synes det mig
6
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968
icke heller nödvändigt att, såsom från vissa håll yrkats, genom specialbestämmelser
av ett eller annat slag utbygga möjligheten för blivande hustru
eller nära anhörig att inhämta upplysningar i berörda hänseende. Erforderliga
författningsändringar i tillämpningsbestäinmelserna till folkbokföringsförordningen
kan genomföras på administrativ väg.
Med hänsyn till vad nu sagts bör alltså såväl trolovad som hustru kunna
utan svårighet få uppgift om existensen av ett fästmannens eller makens
utomäktenskapliga barn. Därmed skapas ett underlag för eventuellt erforderliga
åtgärder från hennes sida — i första hand upprättande av äktenskapsförord
— till skydd för den egna egendomen. Vidare må i detta sammanhang
beaktas att de sakkunniga framlagt förslag till sådan ändring av
13 kap. 12 § giftermålsbalken att den s. k. sextusenkronorsregeln, i motsats
till vad nu är fallet, blir tillämplig även då det efter den döde finnes
bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande makes avkomling eller underhållsberättigat
barn utom äktenskap. Genom detta förslag, som jag i det
följande skall närmare beröra, kommer alltså den vidgade arvsrätten för
utomäktenskapligt barn icke att medföra någon olägenhet för efterlevande
hustru, om kvarlåtenskapen uppgår till högst sextusen kronors värde och
enskild egendom ej finns. Det må i detta sammanhang slutligen också erinras
om möjligheten att upprätta testamente. Eftersom arvsrätten för utomäktenskapligt
barn, om den ej skall bli illusorisk, bör vara förenad med
laglottsrätt i samma utsträckning som gäller beträffande barn av äktenskaplig
börd, kommer visserligen testationsfriheten att i motsvarande mån
begränsas. Även i betraktande härav finns emellertid ett ganska stort utrymme
för att genom testamentsförordnande tillgodose såväl efterlevande
hustru som andra.
Vid dessa förhållanden anser jag att införandet av full arvsrättslig likställdhet
mellan barn i och barn utom äktenskap knappast kan anses möta
avgörande betänkligheter med hänsyn till efterlevande makes rättsställning.
Jag vill dock icke bestrida att goda skäl kan åberopas för att hustru vid
mannens död skall beredas ännu större trygghet än den som följer enligt det
nu sagda. Detta problem har emellertid sin betydelse oberoende av frågan
om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. I regel gäller det avvägningen
mellan den efterlevande maken och äktenskapliga barn. Visserligen kan
naturligtvis problemet bli mera accentuerat, om det tillkommer något barn
utom äktenskap, men en motsvarande situation kan redan nu föreligga, då
det finns barn från ett tidigare gifte, liksom det stundom kan uppkomma
stora intressemotsättningar mellan den efterlevande maken och dennes egna
barn. Såsom de sakkunniga påpekat innefattar alltså den närmare lösningen
av detta praktiskt mycket viktiga problem en avvägningsfråga, som icke
enbart har samband med de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Spörsmålet
torde i första hand böra upptagas vid det nordiska samarbetet på arvslagstiftningens
område som enligt vad jag förut nämnt skall börja inom den
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968 7
närmaste tiden. Även den under remissbehandlingen väckta frågan om laglottsinstitutets
avskaffande torde därvid bli föremål för behandling.
Uppenbart är att stridiga intressen kan göra sig gällande vid ett arvskifte,
i vilket ett utomäktenskapligt barn skall deltaga. Särskilt när tillgångarna
i boet väsentligen utgöres av en släktgård eller ett familjeföretag, kan det
tänkas att det utomäktenskapliga barnets medbestämmanderätt bereder
svårigheter för de andra delägarna. I likhet med de sakkunniga anser jag
det vara naturligt att arvskiftet i ett sådant fall verkställes med beaktande
av önskemålet om gårdens eller företagets bevarande i släktens hand och
alltså så att det utomäktenskapliga barnet får nöja sig med att erhålla sin
lott i annan egendom. Att såsom en remissinstans förordat införa en uttrycklig
regel i detta hänseende anser jag dock icke erforderligt. Enligt 23
kap. 3 § i förslaget bör vad som ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt
möjligt läggas å en lott. Om arvingarna ej kan enas, skall särskild skiftesman,
som på delägares begäran förordnas, själv bestämma om skiftet,
och skiftesmannens avgörande kan sedermera bringas under domstols prövning.
Vad beträffar det arvsrättsliga förhållandet mellan utomäktenskapligt
barn och dess fädernefränder är uppenbarligen denna del av arvsrättsfrågan
i praktiken mindre betydelsefull. Barnet kan över huvud icke ärva någon
av faderns släktingar så länge fadern lever. I allmänhet överlever fadern
sina föräldrar, och barnets arvsrätt efter dem blir sålunda endast sällan aktuell.
Även arvfall efter avlägsnare släktingar än fädernefränder i rakt uppstigande
led är sällsynta, inte minst på grund av att de som saknar egna avkomlingar
oftare än andra torde upprätta testamente. Vid dessa förhållanden
skulle en begränsning i det utomäktenskapliga barnets arvsrätt till att gälla
endast arv efter fadern närmast innebära att en tillfällighet komme att avgöra
i vad mån barnet finge del i fädernefrändernas kvarlåtenskap; redan
genom arvsrätten efter fadern får ju barnet del i sådan fädernefrändernas
egendom som fadern ärvt. Den allvarligaste olägenheten av att begränsa
arvsrätten till enbart fadersarv är emellertid att en principiell olikhet mellan
barn i och barn utom äktenskap i så fall alltjämt komme att kvarstå. Vad
som främst anmärkts mot arvsrätt även efter fädernefränderna är att dessa
i allmänhet icke känner till det utomäktenskapliga barnets existens. Genom
den fullständigare registrering av barn utom äktenskap, som jag enligt det
förut sagda anser böra komma till stånd, öppnas emellertid möjlighet för
den som saknar kännedom som sina arvingar att ur folkbokföringen inhämta
besked därom. Ur praktisk synpunkt minst lika betydelsefull såsom upplysningskälla
i detta hänseende är vidare den bouppteckning som upprättats
efter det utomäktenskapliga barnets fader; av denna skall ju barnets
existens framgå. Jag kan därför ej finna att vad i detta hänseende anförts
är av beskaffenhet att behöva hindra likställighetskravets förverkligande.
8
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968
Lagrådet (prop. 1958 A: 144 s. 320 f.) förordade att arvsrätten för utomäktenskapliga
barn icke ändrades. Lagrådet ansåg att principiella skäl inte i
och för sig borde utgöra hinder mot att de utomäktenskapliga barnen även i
arvsrättsligt hänseende blir likställda med barn i äktenskap men ansåg att
nackdelarna med den utvidgade arvsrätten översteg fördelarna. Lagrådet
framhöll att, på grund av den bristande möjligheten att säkert fastställa det
biologiska faderskapet, det utomäktenskapliga barnet i en del fall skulle
komma att ärva en man som i verkligheten inte var dess fader. Vidare underströks
bl. a. de menliga verkningar det utomäktenskapliga barnets arvsrätt
efter fadern skulle i mindre bon kunna få för efterlevande hustru genom
att hennes rätt måste vika för barnets arvsrätt. Enligt lagrådet borde efterlevande
hustrus rätt i boet ges en tillfredsställande lösning före arvsrättsreformen.
Utvidgandet av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt kunde
nämligen knappast vara en reform av någon högre angelägenhetsgrad.
Vid anmälan av lagrådets utlåtande anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Lindell, bl. a. följande (prop. 1958 A: 144 s. 350 f.).
Jag kan icke dela den principiella uppfattning angående frågan om de
utomäktenskapliga barnens arvsrätt åt vilken lagrådet givit uttryck. Det
måste, såsom min företrädare i ämbetet uttalat vid lagrådsremissen, anses
vara ett etiskt rättvisekrav, att barn inom och utom äktenskap i möjligaste
mån blir likställda, och samhället bör icke genom sin lagstiftning eller på
annat sätt medverka till en uppdelning av barnen i en bättre och en sämre
lottad grupp. Starka principiella skäl talar således enligt min uppfattning
för den ståndpunkt som intagits i det remitterade förslaget. Icke heller den
av lagrådet framförda praktiska invändningen, att på grund av den bristande
möjligheten att säkert fastställa det biologiska faderskapet det utomäktenskapliga
barnet i en del fall skulle komma att taga arv efter en man som
i verkligheten icke är dess fader, anser jag böra vara avgörande. Jag utgår
därvid ifrån att ökad säkerhet vid fastställande av faderskap torde kunna
vinnas genom en reform av förfarandet i faderskapsmål.
En omständighet som måste beaktas är emellertid, att efterlevande makes
rätt i boet A''id andra makens frånfälle för närvarande icke är tillfredsställande
reglerad. Redan i lagrådsremissen anfördes, att goda skäl kunde
åberopas för att efterlevande hustru skulle beredas större trygghet än den
som följde av den föreslagna utvidgningen av den s. k. sextusenkronorsregeln.
Frågan har även berörts av lagrådet, som gjort det uttalandet, att en
utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt i varje fall borde anstå
till dess nya regler tillkommit för att skydda efterlevande makes rätt i
boet. Även jag har kommit till den uppfattningen, att frågan om efterlevande
makes rätt först bör lösas. Trots de starka principiella skäl som talar för
att de utomäktenskapliga barnen i arvsrättsligt hänseende likställes med
barn inom äktenskap anser jag mig alltså icke kunna föreslå att ändring i
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963
9
lagstiftningen nu vidtages på denna punkt. Något längre uppskov behöver
det icke bli fråga om. Redan för mer än ett år sedan har för översyn av
äktenskapslagstiftningen tillkallats sakkunniga, i vilkas uppdrag även ingår
att utreda frågan om efterlevande makes rätt i boet. Under det uppskov
som föranledes av denna utredning kan för övrigt blodgruppsforskningen
komma att göra ytterligare framsteg och de antropologiska undersökningsmetoderna
förbättras och härigenom kan ökad säkerhet vid fastställande av
faderskap vinnas.
Kungl. Maj :ts förslag till ny ärvdabalk upptog således icke någon ändring
av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Riksdagen antog förslaget (FK
prot. 1958 B 11 s. 63, AK B 11 s. 84) och anhöll i skrivelse till Kungl. Maj :t
om skyndsam utredning rörande förutsättningarna för att i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap ålägga syskon till
barnet eller föräldrar till dem, som eljest enligt lag är undersökningspliktiga,
att underkasta sig blodundersökning eller annan antropologisk undersökning
samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda (1LU B 15, FIv B 14 s. 39, AK B 15 s. 89).
Frågan om vidgande av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt aktualiserades
ånyo i motionen 1:275 till 1963 års riksdag. Första lagutskottet
yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande över motionen (uti. 1963: 15)
att det kunde förutsättas att frågan om lika arvsrätt för barn i och utom
äktenskap kommer att upptagas till fortsatt behandling, sedan spörsmålet
om efterlevande makes rätt erhållit en tillfredsställande lösning. Motionen
föranledde ingen riksdagens åtgärd.
Pågående lagstiftningsarbete
Familj er ättskommittén har föreslagit att arvsrätt införes mellan barn
utom äktenskap samt fadern och fädernefränderna (Äktenskapsrätt I och II,
SOU 1964: 34 och 35). Kommittén anför rörande nämnda fråga:
De av familjerättskommittén nu föreslagna förbättringarna av efterlevande
makes rättsställning genom ändringar i både GB och ÄB får anses undanröja
de betänkligheter som med hänsyn till efterlevande hustrus ekonomiska
intresse anförts mot berörda lagändring. I likhet med vad föredragande
departementschefen uttalade vid tillkomsten av ÄB anser kommittén,
att svårigheten att säkert fastställa det biologiska faderskapet ej bör vara
avgörande. Såväl i Danmark och Island som i Norge har också numera införts
arvsrätt mellan barn utom äktenskap samt fadern och fädernefränderna.
Detsamma gäller i Finland i fråga om barn utom äktenskap som blivit
erkänt av fadern. På de skäl som tidigare anförts i denna fråga förordar
därför kommittén, att lagändringen nu genomförs även i Sverige. Kommitténs
10 Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968
förslag upptager i enlighet härmed (frånsett övergångsstadganden) icke några
särskilda bestämmelser om arvsrätt för barn utom äktenskap.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1963 uppdrog chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Ivling, åt en särskild utredningsman
att företaga översyn av reglerna om fastställande av faderskap till
barn utom äktenskap och därmed sammanhängande problem. Utredningsmannen
framlade den 5 mars 1965 betänkandet Fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap (SOU 1965: 17), med förslag till ändringar i föräldrabalken.
Utredningsmannen har sammanfattat betänkandet på följande
sätt (Svensk Juristtidning 1965 s. 212 f.).
Den nuvarande regeln att den som haft samlag med modern under konceptionstiden
presumeras vara fader till barnet och att presumtionen brytes,
om det är osannolikt att barnet avlats vid samlaget, föreslås alltjämt skola
gälla som huvudregel. För de fall, då det är utrett, att modern under konceptionstiden
haft samlag med mer än en man, som icke i och för sig är
osannolik som fader, föreslås en tilläggsregel enligt vilken den för vars
faderskap övervägande skäl talar skall anses som fader. Om sannolikhetsjämförelsen
icke ger positivt utslag för viss man, kan faderskapet i flermansfallen
icke fastställas.
För att faderskapsfrågan i största möjliga utsträckning skall kunna
prövas i en rättegång och erforderliga jämförelser i tveksamma fall skall
kunna ske på bästa sätt skall enligt förslaget talan i faderskapsmål samtidigt
kunna föras mot flera män. Det förutsättes emellertid att genom barnavårdsmannens
försorg erforderlig utredning skall kunna åvägabringas utom rätta
så att i flertalet fall domstolsförfarande blir obehövligt eller talan kommer
att föras endast mot en man. Om den som instämts som svarande i faderskapsmål
påstår att viss annan man är att anse som fader, skall även denne
indragas i rättegången och frågan om hans faderskap prövas.
Förslaget syftar till att öka säkerheten för att det biologiska faderskapet
kommer att fastställas, vilket framstår som angeläget bl. a. med hänsyn till
strävandena att likställa de utomäktenskapliga barnen med barn i äktenskap
i fråga om arvsrätt. Det ansluter sig i huvudsak till det departementsförslag
som utarbetades 1955 (prop. 1958: 144) på grundval av Ärvdabalkssakkunnigas
betänkande »Ärvdabalk» (SOU 1954: 6). I väsentliga delar
överensstämmer förslaget med den lagstiftning som genomförts i Danmark
1960 och i Norge 1957.
Betänkandet upptar icke något förslag om utvidgning av skyldigheten att
underkasta sig blodundersökning eller annan antropologisk undersökning.
Härom anföres följande (s. 64 f.).
Från både laboratoriet och paternitetsavdelningen vid Statens rättsläkarstation
i Stockholm har inhämtats att man i de fall då undersökning av anhöriga
till parterna bedömts vara av betydelse i allmänhet också lyckats
erhålla de anhörigas frivilliga medverkan till undersökningen.
Det synes sålunda som om en utvidgning av undersökningsplikten till anhöriga
till parterna skulle bliva av ganska liten betydelse.
Med hänsyn härtill och till det motstånd, som rests mot tidigare förslag i
ämnet — ett motstånd som kan tänkas bl. a. ha berott på farhågor för att
undersökningar av parternas föräldrar i vissa fall skulle komma att blotta
11
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968
att en parts härstamning icke är den förmodade — föreslås icke någon utvidgning
av undersökningsplikten.
Av intresse i förevarande sammanhang är vidare två interpellationssvar
som under år 1967 avgivits av chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Kling.
I ett interpellationssvar den 18 april 1967 (AK prot. 21 s. 16 f.) anförde
statsrådet bl. a. följande.
Förslag om vidgad arvsrätt för utomäktenskapliga barn kan inte föreläggas
årets riksdag. Jag konstaterar detta med stort beklagande, eftersom
jag anser det vara ett starkt rättvisekrav att inom- och utomäktenskapliga
barn får samma arvsrättsliga ställning. Men denna arvsrättsreform förutsätter
andra ändringar i den familj erättsliga lagstiftningen. Det gäller framför
allt att finna en tillfredsställande lösning på frågan om efterlevande
makes rätt i boet. Det otillräckliga skyddet för efterlevande make var det
avgörande skälet för att frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt uppsköts
vid tillkomsten av den nya ärvdabalken. Som herr Martinsson antyder
i interpellationen fordrar familj erättskommitténs förslag i fråga om
skyddet för efterlevande make ytterligare överväganden, och olika lösningar
prövas för närvarande i justitiedepartementet. Frågan om efterlevande makes
rätt bör behandlas i samband med de spörsmål om äktenskapets ekonomiska
rättsverkningar i övrigt, som aktualiseras genom familj erättskommitténs
betänkande och som måste bli föremål för ytterligare nordiska
överläggningar. Jag ämnar i detta sammanhang också lägga fram förslag
till nya regler om fastställande av faderskap till utomäktenskapliga barn.
Frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt utgör alltså en del av
ett ganska omfattande lagstiftningskomplex. Man måste räkna med att det
förberedande arbetet inom justitiedepartementet liksom lagrådsbehandlingen
blir tidskrävande. Det är därför svårt att i dagens läge ange någon tidpunkt
för en proposition till riksdagen.
Det andra interpellationssvaret, som avgavs den 30 november 1967 (FIv
prot. 48 s. 6), innehöll bl. a. följande.
Jag avser att under år 1968 lägga fram förslag till ändringar i reglerna
om äktenskaps ingående och upplösning. Förslaget skall granskas av lagrådet.
Avsikten är att proposition om möjligt skall läggas fram till 1968
års höstriksdag.
När proposition på grundval av övriga delar av kommittéförslaget kan
föreligga är ännu svårt att ange. Anledningen härtill är att förslaget rörande
efterlevande makes rätt i boet har kraftigt kritiserats under remissbehandlingen
och fordrar ytterligare överväganden. Olika lösningar prövas för närvarande
inom justitiedepartementet, och en departementspromemoria i ämnet
är under utarbetande. Promemorian kommer att remissbehandlas. De
12
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968
frågor om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar i övrigt, som aktualiseras
genom familjerättskommitténs betänkande, bör behandlas i samband
med frågan om efterlevande makes rätt. Detsamma gäller förslaget om vidgad
arvsrätt för utomäktenskapliga barn. Jag ämnar i detta sammanhang
också lägga fram förslag till nya regler om fastställande av faderskap till
sådana barn. Det rör sig alltså här om ett ganska omfattande lagstiftningskomplex.
Man måste räkna med att det fortsatta arbetet inom justitiedepartementet
liksom lagrådsbehandlingen blir tidskrävande.
Utskottet
Enligt gällande rätt har barn utom äktenskap beträffande arv efter modern
och hennes släktingar samma ställning som barn med äktenskaplig börd.
Däremot gäller i förhållande till fadern att utomäktenskapligt barn ärver
honom endast om det är trolovningsbarn eller om fadern har avgivit s. k.
arvsrättsförklaring; någon rätt till arv efter faderns släktingar har barnet
över huvud taget inte.
I förevarande motioner hemställes att riksdagen begär att Kungl. Maj :t
snarast framlägger förslag om utomäktenskapligt barns rätt till arv efter
fader och fädernefränder.
Frågan om utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt har sedan
början av 1900-talet vid upprepade tillfällen ingående behandlats. Enighet
torde råda om att de bör få samma arvsrättsliga ställning som barn i
äktenskap. Att denna uppfattning ännu icke kommit till uttryck i lagstiftningen
har väsentligen berott på att man först sökt finna en tillfredsställande
lösning av frågan om efterlevande makes rätt i boet. Jämsides härmed
har övervägts nya regler som syftar till att öka säkerheten vid fastställande
av det biologiska faderskapet.
Trots att vidgad arvsrätt för utomäktenskapliga barn sedan länge framstår
som ett starkt rättvisekrav har sålunda införandet härav kommit att
fördröjas avsevärt. Inom utskottet har diskuterats möjligheten att nu upptaga
nämnda lagstiftningsfråga till särskild behandling. Utskottet anser
emellertid icke att det f. n. är påkallat att beträda de partiella reformernas
väg utan att resultatet av det lagstiftningsarbete som pågår inom justitiedepartementet
bör avvaktas. Utskottet anser de vara angeläget att detta arbete
bedrives skyndsamt.
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I: 399 och II: 501, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till
känna vad utskottet i det föregående anfört.
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968
13
Stockholm den 27 februari 1968
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),
herrar Hjorth (s), Arvidson (h), Ernidf (fp), Svanström (ep), fru Lindström
(s) och herr Schött (h)*;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar (fp), fru Johansson (s),
herrar Ekström i Björkvik (s), Svensson i Vä (ep), fröken Bergegren (s)*,
herrar Gustafsson i Borås (fp), Hansson i Piteå (s) och fru Heurlin (h).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1968:76 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående arvsrätten för barn utom äktenskap. a1 i texten