Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till narkotikastrafflag, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, jämte motioner i ämnet.

1968-02-27 · 49 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 47 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1968:1, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till narkotikastrafflag, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, jämte motioner i ämnet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

1

Nr 1

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till narkotikastrafflag, m. m., såvitt propositionen hänvisats

till lagutskott, jämte motioner i ämnet.

Genom en den 29 december 1967 dagtecknad proposition, nr 7 år 1968,

har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över socialärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) narkotikastrafflag,

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr

418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964

(nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den 27 juli 1954

(nr 579) om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag

till

6) förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962

(nr 704),

7) förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,

dels lämnat riksdagen tillfälle att avge yttrande med anledning av vad föredragande

departementschefen anfört angående riktlinjerna för organisationen

av vården av narkotikamissbrukare.

Propositionen har, såvitt avser riktlinjerna för organisationen av vården

av narkotikamissbrukare, hänvisats till statsutskottet och i övrigt till lagutskott.

I sistnämnda del har propositionen behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen har andra lagutskottet behandlat följande

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 746 av herr Högström och fru Ohlsson,

Lilly, samt II: 956 av fru Holmberg m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 748 av herr Strandberg samt 11:955 av

fru Heurlin och herr Oskarson,

3) de likalydande motionerna 1:749 av herrar Sörenson och Svanström

samt II: 953 av herr Börjesson i Falköping m. fl., samt

4) motionen I: 750 av herr Tistad och fru Segerstedt Wiberg.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Motionerna I: 746 och II: 956 samt I: 748 och II: 955 har hänvisats enbart

till lagutskott, medan övriga motioner hänvisats till statsutskottet och

lagutskott.

Statsutskottet behandlar den del av propositionen som hänvisats dit jämte

motionsyrkanden i ämnet i utlåtande nr 37.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 3

De av andra lagutskottet behandlade författningsförslagen är av följande

lydelse.

1) Förslag

till

Narkotikastrafflag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika

som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr

704) utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för

tillstånd enligt narkotikaförordningen, dömes för narkotikabrott till böter

eller fängelse i högst två år.

2 §.

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, skall för narkotikaförseelse

dömas till böter.

3 §•

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott

dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det

utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt,

avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt

farlig art.

4 §•

För försök, förberedelse eller stämpling till narkotikabrott eller grovt

narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse dömes

till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

5 §•

Har flera medverkat till brott enligt denna lag och avser brottet tillverkning,

saluhållande eller överlåtelse gäller bestämmelserna i 23 kap.

brottsbalken.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

6 §•

Narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav

samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart

obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, när

mottagande av förlaget utgör brott enligt denna lag.

Föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess

värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott

eller eljest särskilda skäl föreligger.

Injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen

och som påträffas hos någon som begått brott enligt denna lag

eller i utrymme som disponeras av honom, skall, oavsett vem föremålet tillhör,

förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

7 §•

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §,

gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall

än då rätten utsatt sådan tid.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall äga motsvarande tillämpning

då beslag skett av narkotika, injektionsspruta eller kanyl. Narkotika

som tagits i beslag får dock ej förstöras innan socialstyrelsen underrättats

och bestämt hur det skall förfaras därmed.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

5

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)

om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff

för varusmuggling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

3

Är varusmuggling att anse som

grov, skall dömas till fängelse i högst

två år.

Vid bedömande--------—

8

Lika med varusmuggling anses försök

därtill.

Hava flera medverkat till gärning,

som enligt denna lag är belagd med

svårare straff än böter, högst trehundra

kronor, skall gälla vad i 23

kap. brottsbalken är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

§•

Är varusmuggling att anse som

grov, skall dömas till fängelse i högst

två år eller, om smugglingen gällt narkotika

som avses i 1 § narkotikaförordningen

den 1 ''i december 1962 (nr

704), till fängelse, lägst sex månader

och högst fyra år.

---farlig art.

För försök till varusmuggling dömes

till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Detsamma gäller förberedelse

eller stämpling till sådan smuggling

av narkotika som ej är ringa.

Hava flera medverkat till annan

i denna lag straffbelagd gärning än

varusmuggling som är ringa, gälla

bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste lydelse av 3 och 8 §§ se 1964:215.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 om behandling

i fångvårdsanstalt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

81 §.

Den som--- —---------

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga

drycker eller andra berusningsmedel

eller hjälper någon eljest

intagen att åtkomma sådana drycker

eller medel, dömes till dagsböter.

--- ■— ett år.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga

drycker eller andra berusningsmedel

eller sådan injektionsspruta

eller kanyl, som kan användas

för insprutn.ing i människokroppen,

eller hjälper någon eljest intagen att

åtkomma sådana berusningsmedel eller

föremål, dömes till dagsböter.

Alkoholhaltiga drycker — —

Vad nu------— -

Belopp, som

82 §.

—■ —--— — drycker m. m.

- inom fångvårdsanstalt.

Bestämmelserna i första och andra

styckena må tillämpas även i fråga

om injektionsspruta eller kanyl, som

kan användas för insprutning i människokroppen.

--tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste lydelse av 81 § se 1966:298.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 och 69

hetsvård1 skall erhålla ändrad lydelse

(Nuvarande lydelse)

63

Påträffas alkoholhaltiga drycker

hos den som är underkastad föreskrift

enligt denna lag om avhållsamhet

från bruk av sådana drycker,

må dessa av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker som påträffas

hos eller ankomma till den som

är intagen på allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare må omhändertagas

av föreståndaren för anstalten.

Med egendom, som omhändertagits

enligt första stycket, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av omhändertagen

egendom, tillfaller kronan.

§§ lagen den 27 juli 1954 om nykterpå

sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§■

Påträffas alkoholhaltiga drycker

hos den som är underkastad föreskrift

enligt denna lag om avhållsamhet

från bruk av sådana drycker,

må dessa av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel som påträffas hos

eller ankomma till den som är intagen

på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

må omhändertagas

av föreståndaren för anstalten.

Vad i andra stycket sägs må tilllämpas

även i fråga om injektionsspruta

eller kanyl, som kan användas

för insprutning i människokroppen.

Med egendom, som omhändertagits

enligt denna paragraf, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av omhändertagen

egendom, tillfaller kronan.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1963:229.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Lämnar någon-----

69 §.

-----sex månader.

Detsamma skall gälla, om någon

till den som är intagen å allmän vård- anstalt lämnar annat berusningsme- del eller sådan injektionsspruta el- ler kanyl, som kan användas för in- sprutning i människokroppen, eller

eljest hjälper den intagne att åtkom- ma sådant berusningsmedel eller fö- remål.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

9

5) Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, dels att i barnavårdslagen den 29 april 1960 skall

införas en ny paragraf, 88 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 89 § samma

lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt

88 a

(Nuvarande lydelse)

89

Har någon---------

Detsamma skall gälla, om någon

lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan

omhändertagen, som är intagen

i barnhem eller åtnjuter vård inom

nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel som påträffas hos

eller ankomma till den som är intagen

i barnhem eller åtnjuter vård

inom ungdomsvårdsskola må omhändertagas

av föreståndaren för hemmet

eller skolan.

Vad i första stycket sägs må tilllämpas

även i fråga om injektionsspruta

eller kanyl, som kan användas

för insprutning i människokroppen.

Med egendom, som omhändertagits

enligt denna paragraf, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av omhändertagen

egendom, tillfaller kronan.

§•

— strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon

lämnar alkoholhaltiga drycker, andra

berusningsmedel, injektionsspruta

eller kanyl, som avses i 88 a §, åt så
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper

den omhändertagne att åtkomma

dylika drycker eller om någon

förleder sådan omhändertagen till

könsligt umgänge.

(Föreslagen lydelse)

dan omhändertagen, som är intagen

i barnhem eller åtnjuter vård inom

ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper

den omhändertagne att åtkomma

dylika berusningsmedel eller föremål

eller om någon förleder sådan omhändertagen

till könsligt umgänge.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

11

6) Förslag

till

Förordning

om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704)

Härigenom förordnas, dels att 13 § 3 mom. och 14 § narkotikaförordningen

den 14 december 1962 skall upphöra att gälla, dels att i 1, 4, 6, 8, 10, 11

och 15 §§ förordningen ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »social
-

styrelsen», dels att 13 § 1 och 2 mom.

delse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

13

1 m o m. Angående påföljd för

olovlig införsel eller utförsel av narkotika

och försök därtill stadgas i

lagen om straff för varusmuggling.

2 m o m. Till fängelse eller, om

brottet är ringa, dagsböter dömes

den som

a) tillverkar, salulmller, överlåter

eller innehar narkotika utan att vara

berättigad därtill eller i strid mot villkor,

som gäller för åtnjutande av tillstånd

enligt denna förordning, eller

b) i ansökan om tillstånd enligt

denna förordning lämnar oriktig

uppgift rörande förhållande av betydenhet.

Till böter---------

Bryter någon mot 12 g, dömes till

dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast

efter angivelse av målsägande.

förordningen skall erhålla ändrad ly(

Före slag en lydelse)

§•

1 mom. Angående påföljd för

olovlig befattning med narkotika

samt försök, förberedelse eller stämpling

därtill stadgas i narkotikastrafflagen

och lagen om straff för varusmuggling.

2 m o m. Den som uppsåtligen eller

av oaktsamhet i ansökan om tillstånd

enligt denna förordning länr

nar oriktig uppgift rörande förhållande

av betydenhet dömes till böter

eller, om brottet är grovt, till fängelse

i högst ett år.

---i 9 g.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

bryter mot 12 § dömes till

böter eller fängelse i högst ett år.

Gärningen må åtalas av allmän åklagare

allenast efter angivelse av målsägande.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

7) Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning förstås med spruta, injektionsspruta, och med kanyl,

injektionsnål, som kan användas för insprutning i människokroppen.

2 §•

Spruta eller kanyl får införas i riket endast av

a) den som är behörig att driva handel med sådan vara,

b) den som innehar särskilt tillstånd att till riket införa sådan vara.

Utan sådant tillstånd får dock spruta eller kanyl medföras av resande

för personligt bruk, samt varan transiteras eller eljest befordras under

tullkontroll eller uppläggas å tullager eller i frihamn.

3 §•

Har spruta eller kanyl anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad

att införa varan, får han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta

varan till någon, som är berättigad att införa den, eller åter utföra

varan. Införes, överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter

det den skall anses ha mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid

generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan,

om det ej är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan förfares

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga

drycker in. m. föreskrives.

4 §.

Handel med spruta eller kanyl får bedrivas endast av

a) apoteksföreståndare,

b) den som innehar tillstånd att driva handel med varan.

5 §•

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och med stöd därav

meddelade föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

6 §•

1 mom. Om påföljd för olovlig införsel av spruta eller kanyl och försök

därtill stadgas i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.

2 mom. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) saluhåller eller överlåter spruta eller kanyl utan att vara berättigad

därtill eller i strid mot villkor, som gäller för tillstånd till sådan verksamhet,

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig uppgift

rörande förhållanden av betydenhet,

dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst ett år.

7 §•

Spruta eller kanyl, som saluhållits eller överlåtits i strid mot denna förordning

eller mot föreskrift, som meddelats med stöd därav, skall förklaras

förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för spruta eller kanyl

får dess värde förklaras förverkat.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m. m. gäller i tillämpliga delar, när beslag skett av

spruta eller kanyl, som kan antagas vara förverkad enligt första stycket.

Angående beslag av annan egendom, som avses i första stycket och som kan

antagas vara förverkad, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.

8 §.

Tillstånd enligt 2 och 4 §§ meddelas av socialstyrelsen.

9 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, socialstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Den som vid förordningens ikraftträdande bedriver verksamhet för vilken

krävs tillstånd får, om socialstyrelsen ej förordnar annorlunda, fortsätta

med verksamheten utan hinder av vad i förordningen sägs, intill dess beslut

fattats med anledning av ansökan om tillstånd, som ingivits före den 1 juni

1968.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

Vården av narkotikamissbrukare

Med hänsyn till det nära samband som råder mellan olika delfrågor inom

det problemkomplex, som narkotikafrågan utgör, må här i korthet lämnas

en redogörelse även för det avsnitt av propositionen som behandlas av statsutskottet

och som avser vården av narkotikamissbrukare. I vårdorganisationen

bör enligt propositionen ingå uppsökande verksamhet, öppen och

sluten vård samt fortsatt behandling och eftervård. Vikten av en samordning

av de medicinska och sociala åtgärderna betonas. Narkotikamissbrukaren

bör spåras upp och erbjudas behandling vid öppen mottagning eller vid

psykiatriskt sjukhus eller klinik. För de svårast skadade missbrukarna bör

särskilda vårdavdelningar inrättas. Vidare bör anordnas behandlingshem

där fortsatt terapi skall ges i kombination med arbete eller utbildning.

Vården bör enligt propositionen ordnas inom ramen för den socialvård

och sjukvård som finns och för vilken ansvaret i huvudsak vilar på kommunala

organ. Staten bör därvid lämna visst ekonomiskt stöd.

L agstiftn ings frågor

Den del av propositionen, som behandlats av andra lagutskottet, avser

i främsta rummet förslag till en särskild narkotikastrafflag. Till denna

överflyttas bl. a. de bestämmelser om straff för olaga tillverkning, saluhållande,

överlåtelse och innehav av narkotika som f. n. finns i narkotikaförordningen.

Samtidigt föreslås en höjning av maximistraffet för sådana brott

från fängelse i ett år till fängelse i fyra år samt kriminalisering av vissa

hittills inte straffbelagda förfaranden. Sålunda föreslås att försök, förberedelse

eller stämpling till vissa narkotikabrott straffbeläggs. Möjligheterna

till förverkande i anslutning till narkotikabrott utvidgas avsevärt.

Genom förslag om ändring i lagen om straff för varusmuggling höjs maximistraffet

för smuggling av narkotika från fängelse i två år till fängelse

i fyra år. Vidare föreslås kriminalisering av förberedelse eller stämpling till

sådan smuggling av narkotika som inte är ringa.

Propositionen innehåller också förslag om kontroll beträffande införsel

av och handel med injektionssprutor och kanyler.

Förslag läggs fram om förverkande eller omhändertagande av sprutor eller

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 15

kanyler hos den som begått narkotikabrott eller som är intagen på vissa

anstalter.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1968.

I det följande kommer av framställningen i propositionen att återges vad

föredragande departementschefen vid lagrådsremissen anfört i den allmänna

motiveringen, såvitt avser lagstiftningsfrågor, specialmotiveringen till vissa

av författningsförslagen samt huvuddelen av lagrådets yttrande ävensom

departementschefens ställningstagande i anledning av yttrandet. Beträffande

övriga delar av propositionen såsom gällande bestämmelser, innehållet i

medicinalstyrelsens narkomanvårdskommittés betänkande Narkotikaproblemet,

del II, Kontrollsystemet (SOU 1967:41), remissyttranden över betänkandet

jämte ett inom socialdepartementet upprättat författningsutkast

hänvisas till propositionen.

Motionsyrkandena

I motionerna I: 746 av herr Högström och fru Ohlsson, Lilly, samt II: 956

av fru Holmberg m. fl. har yrkats, »att riksdagen dels måtte fatta beslut om

sådan lagändring i förslaget till förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor

och kanyler att inköp av sådana varor endast får ske mot

uppvisande av recept, rekvisition eller läkemedelskort, dels måtte begära

att utskottet skriver erforderlig lagtext för detta syfte».

I motionerna I: 748 av herr Strandberg samt 11:955 av fru Heurlin och

herr Oskarson har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla, att Kungl. Maj :t måtte utreda dels frågan om icke polisen borde få

ökade befogenheter att gå in i ''knarkarkvartar’ och medtaga där befintliga

personer för identifiering och registrering, dels ock frågan om icke upplåtande

av lokal för narkotikamissbruk bör kriminaliseras».

I motionerna I: 749 av herrar Sörenson och Svanström samt 11:953 av

herr Börjesson i Falköping in. fl. yrkas, såvitt nu är i fråga, att riksdagen

måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla »att åtgärder vidtages för att

totalförbjuda centralstimulantia».

I motionen 1: 750 av herr Tistad och fru Segerstedt Wiberg yrkas, såvitt nu

är i fråga, att riksdagen måtte uttala »att regeringen bör taga initiativ till

sådan ändring av 1961 års narkotikakonvention att de till konventionen anslutna

staterna i sin nationella lagstiftning kan inrymma möjlighet till strafffrihet

för innehav av narkotika i icke grava fall».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna II: 956, II: 955, II: 953 och I: 750.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Departementschefen vid lagrådsremissen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har såsom allmän

motivering anfört följande vid remiss till lagrådet av inom socialdepartementet

upprättade lagförslag (prop. s. 102—116).

Allmänna synpunkter

Som jag redan antytt är spridningen av narkotika ett exempel på hur

världen internationaliseras och hur avstånden krymper. Gifter som under

sekler använts i avgränsade områden har numera fått spridning över hela

världen.

Bekämpandet av narkotikamissbruket genom kontrollåtgärder kräver

internationellt samarbete, vilket också kraftigt framhållits

såväl av kommittén som av remissinstanserna. Narkotikamissbruket har

i olika delar av världen en mångtusenårig historia men först under innevarande

århundrade har ett mera allmänt internationellt samarbete mot

narkotikamissbruket kommit igång. Det var USA som tog initiativet genom

en konferens i Shanghai år 1909, vars rekommendationer utvecklades och

befästes genom en konvention i Haag år 1912. Därefter har det internationella

samarbetet fortsatt och resulterat i andra konventioner och rekommendationer.

Dessa blev till slut alltmer svåröverskådliga och starkt splittrade.

För att råda bot på detta tillkom 1961 års allmänna narkotikakonvention

som avser att i princip ersätta alla tidigare internationella överenskommelser

på området.

1961 års konvention omfattar tre huvudgrupper av narkotika, nämligen

morfingruppen, kokaingruppen och cannabisgruppen. Medlen är upptagna i

olika förteckningar, som är fogade till konventionstexten. Den omfattar

emellertid inte de beroendeskapande medel som dominerat den svenska

missbruksbilden under senare år, nämligen de centralstimulerande medlen

som t. ex. preludin och ritalina. Inte heller omfattar konventionen hallucinationsskapande

medel som t. ex. LSD. I Sverige har emellertid även de

nu nämnda medlen hänförts till narkotika. Konventionen medger nämligen

de olika länderna att ha en mera omfattande eller striktare kontroll än den

som förutses i konventionen.

Liksom kommittén och remissinstanserna anser jag det synnerligen angeläget

att en enhetlig internationell kontroll utvidgas till att omfatta även de

centralstimulerande, hallucinationsframkallande, lugnande och sömngivande

medlen. En effektiv bekämpning av läkemedelsmissbruket och framför

allt effektiva åtgärder mot smugglingen av beroendeskapande medel kan

inte genomföras utan en enhetlig internationell kontroll. Som exempel härpå

vill jag endast nämna den här i landet alltjämt aktuella preludinfrågan.

Samtidigt som allt starkare restriktiva åtgärder satts in i Sverige för att

nedbringa den legala förskrivningen av detta medel har smugglingen till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

tagit. Det är därför särskilt angeläget att vi från svensk sida på allt sätt

verkar för att snarast möjligt få även de central stimulerande, hallucinationsframkallande,

lugnande och sömngivande medlen under internationell kontroll.

Olika möjligheter finns att åstadkomma internationell kontroll av nämnda

medel. För det första kan medlen föras upp på någon av förteckningarna

till 1961 års konvention. För det andra kan en ändring genomföras i konventionen,

vilket emellertid är ett ganska omständligt och tidsödande förfarande,

där det räcker att ett enda land vägrar för att ändringen skall

falla. Den tredje möjligheten är att man sluter en helt ny internationell

överenskommelse.

Från svensk sida har vid upprepade tillfällen gjorts internationella framstötar

i denna fråga. Bl. a föreslogs vid WHO:s generalförsamling år 1965

från svensk sida, att vissa centralstimulerande och lugnande medel snarast

borde införas under 1961 års konvention och att sådana medel skulle bli

receptbelagda inom alla medlemsstater. En resolution härom antogs av

WHO. FN:s narkotikakommission tillsatte därefter en särskild kommitté,

som år 1966 lämnade en rapport, där den krävde internationell kontroll beträffande

sådana medel. Man framhöll emellertid att det borde särskilt

undersökas om en sådan förändring skulle vidtas genom tillägg till 1961

års konvention eller genom en ny konvention. Narkotikakommissionen antog

rapporten som sin egen i en framställning till ECOSOC:s session i maj

1967. Innebörden av förslaget var att det inte ansågs att en internationell

kontroll borde eller kunde ske enbart genom tillägg till de olika förteckningarna

till 1961 års konvention. Vid ECOSOC:s nyssnämnda session antogs

endast en resolution beträffande LSD och andra hallucinationsframkallande

ämnen. Däremot ville man vänta till en senare session med att ta

upp frågan om centralstimulerande, lugnande och sömngivande medel,

eftersom det här rör sig om en mycket stor mängd olika medel och det gäller

att få en uppfattning om vilka grupper som är beroendeframkallande i en

sådan utsträckning att en internationell kontroll är påkallad.

Det är möjligt att det kommer att möta svårigheter att övertyga somliga

länder om behovet av kontroll. Det gäller nämligen här en produktion med

stor ekonomisk betydelse. En kontroll av det slag 1961 års konvention

förutsätter är dessutom både omfattande och kostnadskrävande. Jag vill

i detta sammanhang påpeka att de centralstimulerande medlen utgör en

relativt begränsad och enhetlig grupp, medan de lugnande och sömngivande

medlen är en oenhetlig grupp med ett stort antal olika typer som vid klassificeringen

kan bereda svårigheter. Det är inte heller närmare utrett i vilken

utsträckning dessa medel är beroendeframkallande eller föremål för missbruk.

över huvud taget saknas säkra uppgifter beträffande omfattningen av

legal och illegal användning i olika länder av de ämnen som ligger utanför

den internationella kontrollen.

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Det har ofta påståtts att det intravenösa missbruket av centralstimulerande

medel är någonting specifikt för Sverige. Allt tyder emellertid på att det

inte är något isolerat svenskt problem. Ett liknande missbruk är känt från

Japan och det finns rapporter som visar att missbruk av samma karaktär utbreder

sig i USA. Jag hyser den förhoppningen att det skall vara möjligt att

räkna med stöd för de svenska ansträngningarna från åtskilliga länder.

Från svensk sida bör även framgent stora ansträngningar göras för att

åstadkomma ett ökat internationellt samarbete. Detta gäller inte endast

frågan om en enhetlig internationell kontroll av beroendeskapande medel

utan även möjligheterna att öka det internationella samarbetet på tullens

och polisens verksamhetsområden.

Genom de svenska beskickningarna i Spanien och Italien har vidare framställningar

gjorts för att vinna klarhet beträffande myndigheternas kontrollåtgärder

då det gäller tillverkning och försäljning av bl. a. preludin och

ritalina i dessa länder.

De grundläggande reglerna för den nationella kontrollen av

den legala hanteringen av narkotika finns i narkotikaförordningen.

Medicinalstyrelsen har sedan med stöd av narkotikaförordningen

utfärdat närmare regler för den legala hanteringen av narkotika genom

medicinalstyrelsens narkotikakungörelse.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning, att kontrollen

av den legala hanteringen av narkotika fungerar i stort sett tillfredsställande.

Som exempel kan nämnas att utskrivningen av narkotikarecept

minskat från drygt 700 000 recept år 1960 till ungefär 125 000 år 1966

sedan medicinalstyrelsen år 1960 fäste läkarnas uppmärksamhet på det

tilltagande narkotikamissbruket. Jag förutsätter också att socialstyrelsen1

med uppmärksamhet kommer att följa utvecklingen på området och vidta

de åtgärder som kan vara påkallade. Jag anser det därför inte erforderligt

att från min sida nu föreslå några ändringar beträffande det svenska kontrollsystemet

när det gäller den legala hanteringen av narkotika.

I fråga om ämnen under kontroll pågår, som jag förut framhållit,

överväganden inom FN:s organ att utvidga den internationella narkotikakontrollen

till att avse centralstimulerande, hallucinationsframkallande,

lugnande och sömngivande medel. Jag vill ännu en gång kraftigt understryka

kommitténs och remissinstansernas uppfattning, att strävandena i

nämnda riktning bör erhålla allt tänkbart stöd från svensk sida. Det är

emellertid uppenbart att vi för vårt lands del, intill dess en utvidgad internationell

kontroll är nådd, måste utnyttja våra möjligheter enligt 1961

års konvention att här i landet utvidga kontrollen till att omfatta även

andra beroendeframkallande medel än dem som faller under den internationella

kontrollen. När det gäller centralstimulerande och hallucina
1

Här liksom i fortsättningen avses det verk som den 1 januari 1968 bildas genom sammanslagning

av bl.a. nuvarande medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

19

tionsframkallande medel har inte heller bland remissinstanserna, yppats

några betänkligheter mot ett sådant förfaringssätt. I den mån. det bär ansetts

påkallat har också föreskrifter lämnats, t. ex, beträffande preludin

samt LSD, meskalin och psilocybin. Utvecklingen på detta område kommer

självfallet även i framtiden att följas med största uppmärksamhet och

det får närmast ankomma på socialstyrelsen att underställa Ivungl. Maj :t

förslag på nya ämnen som bör föras in under den nationella kontrollen,

I fråga om lugnande och sömngivande medel har däremot, delade meningar

gjort sig gällande bland remissinstanserna. Bl. a. har åberopats att

de medicinska skälen för att använda lugnande och sömngivande medel

måste anses vara avsevärt större än de medicinska skäl som eventuellt

kan åberopas för användning av centralstimulerande och liallucinationsframkallande

medel. För egen del är jag fullt medveten om, de skillnader

som från medicinska synpunkter föreligger mellan dessa olika grupper av

medel. Jag kan emellertid inte finna annat än att i den mån ett lugnande

eller sömngivande medel visar sig vara direkt beroendeframkallande, det

även beträffande sådana medel kan bli nödvändigt att utsträcka den speciella

narkotikakontrollen till att omfatta även sådana medel., Jag delar

alltså kommitténs uppfattning att, om det klart dokumenterats att; ett

sådant medel är beroendeframkallande och det vidare kan styrkas att

medlet missbrukas eller att avsevärd risk för missbruk föreligger, är

en kontroll klart motiverad. Även beträffande dessa medel får det i första

hand ankomma på socialstyrelsen att fortlöpande följa utvecklingen och

framlägga förslag på nya ämnen som bör föras in under kontrollen.

Från läkemedelsindustrins sida har framhållits, att de medel varonl nu är

fråga, lugnande och sömngivande, i händelse av kontroll inte borde underkastas

de stränga bestämmelser som gäller för narkotika. Som skäl härför

har åberopats bl. a. de extra kostnader för tillverkning odh lagerhållning

m. m. som skulle bli följden samt det olämpliga i att uttunna1 det klassiska

narkotikabegreppet genom att hänföra mindre farliga medel : under detsamma.

Läkemedelsindustrin framför i stället förslag oim en: särskild reglering

beträffande ifrågavarande grupper för den händelse det genom en

utredning fastslås att vissa läkemedel uppfyller kriterierna för kontroll.

Man föreslår sålunda att de individuellt definierade läkemedel i dessa grupper

som visats ha sådana egenskaper och medföra sådana risker skall uppföras

på en särskild förteckning, varigenom man skulle tillskapa en ny

grupp läkemedel, som skulle ligga mellan narkotika och receptbelagda

läkemedel i allmänhet. För denna grupp skulle särskilda bestämmelser

utfärdas.

För egen del vill jag framhålla att även beträffande den nu ifrågavarande

gruppen bör det ankomma på socialstyrelsen att uppmärksamt följa utvecklingen

och överväga huruvida styrelsen inom ramen för sina egna

befogenheter kan åstadkomma erforderlig kontroll, t, ex,: genom förbud

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

mot användning av recept mer än en gång, föreskrifter om förvaring av

recept i och för kontroll samt förbud mot eller andra kontroller beträffande

telefonrecept. Skulle socialstyrelsen finna att särskilda kontrollåtgärder

bör komma i fråga för denna grupp av läkemedel får det ankomma på

socialstyrelsen att framlägga förslag härom i den mån Kungl. Maj :ts medverkan

är erforderlig.

Jag vill i detta sammanhang även något beröra frågan om cannabispreparatens

farlighet. Såväl i den allmänna debatten som från vissa remissinstansers

sida har ifrågasatts om inte cannabis skulle kunna ges en liberalare

behandling än annan narkotika. Jag vill då först erinra om att cannabis

i de länder där detta medel är mest utbrett ansetts böra bekämpas

med kraft och att det i 1961 års narkotikakonvention upptagits bland de

medel som i vissa hänseenden underkastats den mest rigorösa regleringen.

Ett visst psykiskt beroende är karakteristiskt för medlet som också

kan medföra hallucinationer och vanföreställningar. Cannabis har också

ibland angetts vara en inkörsport till andra och ännu farligare medel. I de

kretsar där cannabis används är steget ofta inte långt till andra narkotika,

som på kort tid kan bryta ner individen fysiskt, psykiskt och socialt. En

särskilt oroande faktor i detta sammanhang är att samvetslösa försäljare

enligt vad som uppgivits inte dragit sig för att i cannabis blanda in andra

beroendeframkallande medel med kraftigare verkningar. Man får inte heller

förbise de internationella synpunkterna. Som jag tidigare framhållit

strävar vi från svensk sida efter att på det internationella planet få ökade

insatser och skärpt kontroll beträffande för oss allvarliga medel som i

andra länder skapar mindre problem. Om vi skall ha utsikt att vinna gehör

för våra ansträngningar att uppnå internationell kontroll över preludin och

liknande medel, måste vi vara solidariska mot andra länder i deras kamp

mot för dem allvarliga narkotikaproblem. Det bör därför enligt min uppfattning

inte komma i fråga att f. n. särbehandla cannabis när det gäller

den svenska narkotikalagstiftningen. Vår kunskap om cannabis är ännu så

länge alltför begränsad för att vi från svensk sida på denna punkt skulle

ifrågasätta det internationella kontrollsystemet. Som jag senare kommer

att närmare utveckla är det emellertid angeläget att de rättsvårdande myndigheterna

liksom även de socialvårdande och sjukvårdande myndigheterna

i sin verksamhet anpassar sina vårdåtgärder och övriga samhällsingripanden

efter omständigheterna i det enskilda fallet. Därvid bör självfallet även

sådana faktorer beaktas som graden av den enskildes fysiska eller psykiska

beroende av olika medel. Som framgår av kommitténs redovisning av de

olika narkotiska preparatens verkningar varierar detta beroende bl. a. med

hänsyn till vilket medel som använts och med hänsyn till individens känslighet

för resp. medel.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det nödvändigt

att samhällets åtgärder för att bekämpa den illegala hanteringen

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1968 21

av beroendeframkallande medel vidgas. För att motverka missbruket är det

särskilt angeläget att bekämpa den illegala handeln med sådana medel.

Framför allt bör man med kraft söka ingripa mot personer som i yrkesmässiga

former distribuerar narkotika. Den illegala handeln med narkotika

är ett av de främsta exemplen på organiserad brottslighet och den bedrivs

av organisationer med avsevärda resurser i form av pengar, utrustning och

personal. Kan man effektivt komma åt de illegala distributionsleden, torde

mycket vara vunnet i kampen mot missbruket. Även andra former av illegal

hantering av sådana medel bör dock självfallet bekämpas.

Som kommittén framhållit motverkas den illegala hanteringen av åtgärder

som minskar efterfrågan (upplysning och vård) och av åtgärder som

minskar överlåtarnas tillgång till beroendeframkallande medel. Som ytterligare

led i kampen mot missbruket av beroendeframkallande medel föreslår

kommittén emellertid också ökade möjligheter att uppdaga och bestraffa

olika former av den illegala hanteringen. Kommittén föreslår sålunda

dels vissa straffskärpningar och dels kriminalisering

av vissa hittills straffria handlingar. Dessa förslag har vunnit stor anslutning

från remissinstansernas sida och jag kan i stort sett ansluta mig

till kommitténs förslag på dessa punkter. Med hänsyn till utvecklingen av

missbruket under senare år anser jag det nödvändigt och angeläget att även

öka de rättsvårdande myndigheternas möjligheter att ingripa framför allt

mot den olaga handeln med narkotika.

Innan jag närmare går in på kommitténs förslag om straffskärpningar

in. m. vill jag ta upp kommitténs uttalande att kontrollorganisationens verksamhet

måste utformas så att den ej motverkar utan understöder samhällets

ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. Kommitténs

uttalande på denna punkt har understrukits av ett flertal remissinstanser.

Jag ansluter mig till dessa synpunkter. Såvitt ankommer på domstolarna

och andra rättsvårdande myndigheter torde det också efter brottsbalkens

införande erbjudas stora möjligheter att i det enskilda fallet anpassa

påföljden efter det föreliggande vårdbehovet. Domstolarna har ju

genom brottsbalken fått ökade möjligheter att i stället för att döma till

straff överlämna den dömde till olika former av vård. Jag vill här erinra

om att till ledning för domstolarnas val mellan olika påföljder vissa allmänna

riktlinjer lämnas i 1 kap. 7 § BrB. Där sägs, att rätten — med iakttagande

av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad — skall

fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den

dömdes anpassning i samhället. Liksom när det gäller varje annan brottslighet

får domstolarna därför även vid bestämmande av påföljd för narkotikabrottsligheten

beakta hela det komplex av fakta som föreligger till

bedömande. Hit hör brottets samhällsfarlighet, omständigheterna vid och

kring brottet, gärningsmannens avsikt med brottet, gärningsmannens personliga

förhållanden m. m. I vissa fall kan dessutom lämplig vård anordnas

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

även utan lagföring inför domstol. Så kan ske med tillämpning av reglerna

om åklagares rätt att besluta att icke tala å brott. Sådana regler finns bl. a.

i 20 kap. 7 § RB och beträffande unga lagöverträdare i 1 § lagen med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare. Som framgår av kommitténs

redovisning tillämpas f. n. möjligheten att besluta att inte åtala för brott i

stor utsträckning på dem som gjort sig skyldiga till olaga innehav av narkotika.

Det är inte min avsikt att de straff skärpningar jag kommer att föreslå

skall föranleda någon ändring i denna praxis. Beträffande narkotikamissbrukare

torde i betydligt större utsträckning än vad som generellt sett gäller

vid andra former av brottslighet vara befogat att utnyttja de särskilda hjälpoch

vårdåtgärder som står till buds. Syftet med samhällets åtgärder skall i

första harid vara att hjälpa och bota, inte att straffa. Särskilt viktigt är

detta med avseende på det unga klientelet.

Det är alltså inte avsett att straffskärpningar skall få minska möjligheterna

för den illegala hanteringens offer att erhålla erforderlig vård.

Jag har tidigare förordat vissa åtgärder ägnade att öka samhällets möjligheter

att bereda vård åt den som missbrukar beroendeframkallande medel.

Alla — staten, sjukvårdshuvudmännen, de sociala myndigheterna, läkemedelsindustrin,

frivilliga organisationer och den enskilde medborgaren —

måste känna ansvar i arbetet för att motverka läkemedelsmissbruket och

öka samhällets vårdresurser.

Kommittén har i detta sammanhang även framhållit betydelsen av en

preciserad målsättning för de olika rättsvårdande myndigheterna och framhållit

såsom önskvärt att justitiedepartementet anordnar samråd mellan

företrädare för berörda myndigheter för att åstadkomma en gemensam

grundsyn beträffande preventionsfrågorna. Särskilt med tanke på den pågående

debatten om vissa preparats farlighet eller ofarlighet samt med hänsyn

till den bristande kunskap vi ännu så länge har om narkotikaproblemet

är det önskvärt med åtgärder som främjar en såvitt möjligt enhetlig grundsyn

hos myndigheterna på narkotikafrågan. Det torde i annat sammanhang

få närmare övervägas vilka åtgärder som bör sättas in i form av information,

t. ex. särskilda kurser för personal inom rättsväsendet, vårdpersonal

och personal inom skolväsendet. Kommitténs fortsatta arbete kan resultera

i förslag till ytterligare åtgärder på detta område.

I den allmänna narkotikadebatten har ibland framskymtat den uppfattningen

att de processuella tvångsmedel som står polis- och

tullmyndigheter till buds inte skulle vara tillräckliga för att effektivt bekämpa

den illegala narkotikahanteringen. Kommittén har emellertid framhållit

att gällande bestämmelser på området får anses vara tillfredsställande

och under remissbehandlingen har ingenting framkommit som motsäger

detta påstående. Jag vill dock understryka kommitténs uttalande att det är

angeläget att gällande bestämmelser om processuella tvångsmedel utnyttjas

effektivt. Skulle det framdeles visa sig att de brottsbekämpande myndighe
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

terna är i behov av ytterligare möjligheter till processuella tvångsmedel bör

det ankomma på de för verksamheten ansvariga centrala myndigheterna att

framlägga förslag härom till Kungl. Maj :t.

Smuggling av narkotika

Med hänsyn till den effektiva kontrollen över den legala hanteringen inom

landet av beroendeframkallande medel kan man utgå från att den illegala

marknaden får nästan hela sitt tillflöde genom smuggling. Den omfattande

smugglingen utgör ett av de allvarligaste problemen vid bekämpandet av

missbruket. Frågan om verksamma åtgärder mot den olaga införseln är

emellertid komplicerad.

Problemen vid bekämpning av narkotikasmuggling måste ses i belysning

av att antalet från utlandet inresande personer uppgår till omkring 20

milj. om året. Under samma tid inkommer 1,5 milj. bilar medan 130 000

fartyg och över 30 000 flygplan inklareras. Generaltullstyrelsen har i sitt

remissyttrande framhållit att styrelsen övervägt alla tänkbara mått och steg

för effektivare bekämpning av smugglingen av narkotika. Av olika skäl,

bl. a. av hänsyn till de olägenheter som en rigorös tullkontroll skulle medföra

för den legala trafiken, kan dock tullkontrollen alltjämt endast ske

stickprovsvis.

Vid sidan av en fortgående rationalisering och effektivisering av tullverksamheten

måste därför även andra åtgärder vidtas i syfte att bekämpa

smugglingen. Ett led i strävandena bör härvid vara att skärpa straffet för

olovlig införsel av narkotika. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag

att höj a straffmaximum för grov smuggling av narkotika

till fängelse i högst fyra år. Den föreslagna straffskärpningen skall även

gälla försök till grov smuggling av narkotika. Kommittén har föreslagit att

även förberedelse till smuggling av narkotika skall straffbeläggas

såvida det ej är fråga om förberedelse till ringa brott. Förslaget har

vunnit anslutning från alla remissinstanser utom fylleristraffutredningen.

Denna har ifrågasatt om förberedelse till smuggling av narkotika bör kriminaliseras

särskilt och anmärkt att man genom att straffbelägga innehav

av narkotika i åtskilliga fall ändå kan straffa dem som förbereder insmuggling.

Det torde emellertid finnas personer som enbart agerar i samband med

själva smugglingen genom att förse s. k. kurirer med penningmedel eller

annan erforderlig utrustning. Sedan insmugglingen väl skett undviker de

varje befattning med den fortsatta illegala hanteringen av de insmugglade

varorna. I den mån kurirerna avslöjas utomlands kan de personer som står

bakom dem inte fällas till ansvar om inte förberedelse till smuggling straffbeläggs.

För egen del ansluter jag mig därför till kommitténs förslag om

särskilt straff för förberedelse till smuggling av narkotika i de fall då

brottsligheten inte är ringa.

Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande framhållit att ett

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

förfarande att utomlands inköpa narkotika med syfte att olovligen införa

den till Sverige, inte i och för sig torde kunna hänföras till förberedelse enligt

23 kap. 2 § BrB. Hovrättens uppfattning grundar sig på att det enligt

nyssnämnda lagrum för ansvar för förberedelse krävs antingen att vederbörande

lämnar eller mottar förlag (pengar eller annan egendom som är avsedd

till bestridande av utgifter som är förbundna med brott) eller vederlag

(egendom som utgått som lön för brott) eller tar befattning med hjälpmedel

vid brott. Om en person ensam förbereder smuggling — det är alltså inte

fråga om förlag eller vederlag — genom att utomlands skaffa sig ett parti

narkotika men sedan blir avslöjad utomlands, kan han inte fällas till ansvar

för förberedelse till smuggling. Detta förutsätter nämligen att han tagit befattning

med hjälpmedel vid brott och domstolarna torde i dessa fall inte

betrakta narkotikan som hjälpmedel vid smuggling utan som brottsobjekt.

Några särbestämmelser rörande förberedelse bör emellertid inte införas enbart

för en viss typ av brott. Det torde inte heller behövas eftersom det förfarande

som här är aktuellt torde komma att medföra ansvar enligt det förslag

till narkotikastrafflag som bör läggas fram samtidigt med förslaget om

ändringar i varusmugglingslagen.

För att ytterligare öka möjligheterna att ingripa mot de personer som

bakom kulisserna medverkat till smuggling av narkotika, vill jag, i enlighet

med vad Svea hovrätt ifrågasatt, förorda att straff införs även för stäm pI

i n g till smuggling av narkotika i de fall då brottsligheten inte är ringa.

Med stämpling menas enligt 23 kap. 2 § BrB, att någon i samråd med annan

beslutar gärningen eller att någon försöker anstifta annan eller åtar eller

erbjuder sig att utföra den.

Bestämmelserna om straff för förberedelse och stämpling till smuggling

av narkotika bör tas in i 8 § varusmugglingslagen.

Tullagstiftningskommitténs och skattestrafflagutredningens arbete kan

väntas leda till ändringar i varusmugglingslagen. Det är angeläget att nu

begränsa ändringarna i denna lag så att utredningsarbetet inte onödigtvis

föregrips. Det har därför inte ansetts möjligt att — som fylleristraff utredningen

föreslagit — i detta sammanhang ta upp andra former av smuggling

än smuggling av narkotika. Av samma skäl har jag avstått från att föreslå

höjning av maximistraffet från ett till två års fängelse för sådan smuggling

av narkotika som blir att hänföra till 1 § varusmugglingslagen. Detta torde

i praktiken sakna betydelse, eftersom det förhållandet att smugglingen avsett

narkotika är en omständighet som är ägnad att leda till att smugglingen

bedöms som grov. Kan smuggling av narkotika inte anses som grov,

torde det inte finnas behov av en straffskala som sträcker sig över ett år.

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika

Förslaget att tillskapa en särskild narkotikastrafflag har i

huvudsak lämnats utan erinran från remissinstansernas sida. Svea hovrätt

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

25

har dock anfört vissa betänkligheter som närmast synes betingade av att

hovrätten allmänt ifrågasätter de föreslagna straff skärpningar na.

Som jag förut framhållit ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag

om straffskärpningar och om kriminalisering av vissa tidigare straffria

handlingar. Med hänsyn härtill samt med tanke på den utbyggnad jag föreslår

av de särskilda rättsverkningarna av narkotikabrottslighet anser jag det

motiverat och ändamålsenligt att sammanföra bestämmelserna till en särskild

narkotikastrafflag. De påföljdsbestämmelser som rör smuggling av

narkotika eller som avser brott mot rena ordningsföreskrifter i narkotikaförordningen

har jag dock ansett böra lämnas utanför narkotikastrafflagen.

Liksom i fråga om de föreslagna skärpningarna av straffen för grov

smuggling av narkotika har Svea hovrätt och fylleristraffutredningen ansett

att straffmaximum icke borde sättas högre än till fängelse i två år. Även om

man inte bör överdriva betydelsen av straff skärpningar anser jag likväl

narkotikafrågan så allvarlig att inget medel bör lämnas oprövat i kampen

mot narkotikamissbruket. Det har med fog gjorts gällande att vad som i

första hand avhåller från brott i allmänhet inte är straffets stränghet utan

den risk för upptäckt som vederbörande har att räkna med. Den typ av

brottslighet, varom här är fråga, intar emellertid som rikspolisstyrelsen

framhållit i sitt remissvar i viss mån en särställning. Polisens erfarenheter

av den kategori kriminella som sysslar med narkotikasmuggling och illegal

överlåtelse av narkotika är nämligen att dessa kallt väger vinstmöjligheterna

mot den påföljd som risktagandet kan medföra. Den starka lockelse

som de betydande vinstmöjligheterna i den illegala narkotikahanteringen erbjuder

talar för att möjligheter bör finnas att döma ut stränga straff. De

brott det här rör sig om är i sina mest utstuderade och hänsynslösa former

att anse som mycket samhällsfarliga om man tar i betraktande de skadeverkningar

de ger upphov till i synnerhet hos den unga generationen. Mot

bakgrunden av vad nu sagts anser jag att straffmaximum för här ifrågavarande

brottslighet bör höjas från f. n. fängelse i ett år till fängelse i fyra

år. Straffmaximum kommer härigenom att sammanfalla med vad som kommer

att gälla beträffande grov smuggling av narkotika. Genom en sådan

straffhöjning uppnår man också den fördelen att man minskar behovet att

åberopa brottsbalkens ockerparagraf i fall där brottsrubriceringen ocker

medför betydande utrednings- och bevissvårigheter.

Liksom remissinstanserna ansluter jag mig till kommitténs förslag att

dela upp de brott varom nu är fråga i tre grader, nämligen grovt narkotikabrott,

narkotikabrott och narkotikaförseelse. Särskilt med hänsyn till de

ungdomar som är inblandade i narkotikabrottslighet anser jag det angeläget

med en sådan gradindelning. Till frågan om strafflatituderna för de olika

graderna av narkotikabrottslighet återkommer jag senare.

En fråga som ägnats stor uppmärksamhet såväl av kommittén som i remissyttrandena

är frågan om innehav av narkotika bör vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

straffbelagt. Kommittén har med instämmande av de flesta remissinstanserna

ansett att allt otillåtet innehav av narkotika fortfarande skall

vara straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att 1961 års allmänna narkotikakonvention,

som Sverige ratificerat, kräver att allt otillåtet innehav av narkotika

skall vara straffbelagt. Vi är därför förpliktade att kriminalisera

varje olovligt innehav av sådana narkotiska medel som omfattas av konventionen.

Någon särbehandling är alltså f. n. inte möjlig beträffande innehav

av sådana medel.

Som kommittén framhållit talar också andra skäl för kriminalisering av

innehav. Jag vill bland dessa skäl särskilt trycka på vad rikspolisstyrelsen

framhållit, nämligen att polisen för att kunna komma åt den grövsta narkotikabrottsligheten,

de olaga överlåtelserna, måste kunna göra ingripanden

mot allt olovligt innehav. Allt innehav av narkotika bör därför vara

straffbelagt. Även det förhållandet att det är svårt att göra en rimlig gränsdragning

mellan tillåtet — ringa — innehav och otillåtet innehav talar för

att ringa innehav alltjämt skall vara straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang ta upp den av kommittén och fylleristraffutredningen

särskilt berörda frågan hur innehav av narkotika för eget bruk

bör bedömas. Fylleristraffutredningen framhåller att straff för innehav kan

få icke önskvärda effekter vad beträffar missbrukarnas villighet att söka

vård och gör jämförelser med alkohollagstiftningen som icke straffbelägger

innehav av rusdrycker.

Jag vill ingalunda bagatellisera risken av att kriminalisering av innehav

kan få vissa negativa verkningar. Jag har förståelse för att argument kan

anföras mot kriminalisering och är angelägen att ånyo understryka, att

strafflagstiftningen inte får vara ett hinder för strävandena att bereda missbrukare

tillfredsställande vård. Som jag förut framhållit är det min mening

att de rättsvårdande myndigheterna bör tillvarata alla möjligheter att inom

ramen för gällande påföljdsbestämmelser och regler om beslut att inte åtala

för brott se till att de vårdbehövande får erforderlig vård. När det gäller valet

av påföljd bör hänsyn tas till den omständigheten att en person innehaft

medlen för eget bruk. Frågan kompliceras av det icke ovanliga förhållandet

att samma person kan inneha narkotika såväl för eget bruk som för att överlåta

den till andra, främst för att därigenom bli i stånd att sj älv fortsätta sitt

missbruk. I sådana fall får det ankomma på de rättsvårdande myndigheterna

att med beaktande av samtliga omständigheter bestämma den i varje särskilt

fall lämpligaste påföljden.

Innehav av narkotika bör även tas med bland de brott som kan bedömas

som grova. Ansvar för grovt brott bör anses föreligga huvudsakligen i sådana

fall då innehavet utgör led i en verksamhet som har till syfte att överlåta

eller smuggla narkotika. Som jag förut redovisat under avsnittet om förberedelse

till smuggling av narkotika förutsätts nämligen för ansvar för för
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

beredelse i vissa fall att vederbörande tagit befattning med hjälpmedel vid

brott. I den mån domstolarna inte anser sig kunna betrakta narkotikan som

hjälpmedel skulle straff för grovt brott inte kunna komma i fråga om inte

redan innehavet under vissa förhållanden kan bedömas som grovt brott.

Denna situation kan tänkas såväl vid åtgärder avsedda att förbereda smuggling

som vid åtgärder avsedda att förbereda överlåtelse av narkotika.

Vad angår försök, förberedelse och medverkan till narkotikabrott

ansluter jag mig liksom remissinstanserna i allt väsentligt till

kommitténs förslag. Detsamma gäller de av kommittén och vissa remissinstanser

framlagda förslagen om ökade möjligheter till förverkande

i anslutning till narkotikabrottslighet.

Svea hovrätt och RÅ har ifrågasatt om inte stämpling till narkotikabrott

borde kriminaliseras. Beträffande innebörden av termen stämpling

vill jag hänvisa till vad jag anfört om stämpling till smuggling av narkotika.

Straff för stämpling till narkotikabrott torde endast sällan bli aktuellt.

Jag anser likväl att det är motiverat att straffbelägga sådant förfarande.

Det bör nämligen i vissa situationer kunna öka möjligheterna att inskrida

mot personer som huvudsakligen verkar i bakgrunden men ändå

verksamt bidrar till att främja den illegala hanteringen. Jag föreslår därför

att stämpling till sådana narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande

eller överlåtelse straffbeläggs. Stämpling till narkotikaförseelse bör dock

inte straffbeläggas.

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Efter en ingående diskussion av skälen för och emot kontroll beträffande

injektionssprutor och kanyler har kommittén — synbarligen efter stor tvekan

— stannat för att föreslå att en mycket omfattande kontroll införs beträffande

såväl sprutor som kanyler.

Som framgår av den redovisning jag tidigare lämnat för remissinstansernas

inställning till förslaget, råder bland dessa delade meningar och stor

osäkerhet hur frågan lämpligast bör lösas.

För egen del vill jag anföra följande. Metoden att injicera narkotika är

synnerligen utbredd bland missbrukare här i landet. Denna form av missbruk

är från flera synpunkter allvarligare än andra former och kan ge upphov

till svåra följ dskador. Dessa omständigheter talar starkt för åtgärder i

syfte att särskilt komma åt denna typ av missbruk. En väg synes då vara

att försvåra åtkomsten av injektionssprutor och kanyler genom någon form

av kontroll över handeln med dessa varor.

Det finns emelletid även en rad skäl som talar mot en kontroll. Kommittén

har själv pekat på flera sådana skäl, nämligen hänsynen till de legitima

nyttjarna av sprutor, t. ex. diabetiker, merarbete för sjukhus och läkare,

risk för insmuggling och erbjudande av ett nytt fält för den illegala hante
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

ringen, svårigheter att genomföra en effektiv kontroll samt risk för ökning

av missbrukets följdskador.

Sedan kommittén stannat för att föreslå kontroll, har kommittén övervägt

den närmare utformningen av densamma och föreslagit en så omfattande

kontroll som det är möjligt att genomföra utan totalförbud. Kommittén

föreslår sålunda att införsel, tillverkning, överlåtelse och innehav av sprutor

och kanyler skall regleras och att det skall krävas särskilt tillstånd, recept,

rekvisition eller läkemedelskort för rätt att anskaffa varorna. Ett totalförbud

är otänkbart redan på grund av varornas medicinska betydelse. Som

belysts av remissvaren har injektionssprutor och kanyler dessutom fått en

omfattande industriell användning.

Möjligheterna till en mera begränsad kontroll har också diskuterats av

kommittén. Bl. a. har kommittén övervägt att begränsa regleringen till föreskrifter

om att endast apoteksinnehavare eller andra med särskilt tillstånd

får försälja ifrågavarande varor, varefter det skulle ankomma på säljarna

att pröva kundernas behov av varorna. Även andra lösningar kan tänkas.

Kontrollen kan sålunda inskränkas till enbart ett förbud att sälja till personer

under viss ålder och till dem som vägrar att legitimera sig samt ange

syftet med sitt inköp.

Jag har ingående övervägt för- och nackdelar hos olika alternativ samt

möjligheterna att effektivt och utan alltför stora svårigheter föra dem ut i

tillämpning. Jag har därvid funnit att de skäl som talar mot en kontroll

av den omfattning kommittén föreslagit f. n. väger tungt. Ej heller kan på

den föreliggande utredningen alla konsekvenser av en sådan reglering överblickas.

Jag vill särskilt framhålla risken för en ny svart marknad med nya

vinstmöjligheter för profitörer, risken för ökade följdskador och svårigheterna

för legitima brukare av sprutor. Det förhållandet att våra nordiska

grannländer inte har någon motsvarande kontroll torde göra det nära nog

omöjligt att fullständigt hindra illegal införsel av dessa varor. I synnerhet

kanyler torde vara lätta att föra in i landet samtidigt som de är den för

missbrukarna viktigaste varan. En ersättning för själva sprutan kan nämligen

relativt lätt åstadkommas. Erfarenheterna från USA, där tio delstater

prövat olika former av kontroll, uppges inte heller vara goda.

Även gentemot mindre ingripande former av kontroll kan invändas, att

de medför risk för ökad langning och för ökade följdskador i form av främst

inokulationshepatit. Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande framhållit,

att det är angeläget att krafterna såvitt möjligt koncentreras på att bekämpa

tillförseln av narkotika och att man därför bör undvika att alltför mycket

splittra insatserna.

Injiceringsproblemet är emellertid av den omfattningen i vårt land att man

måste vidta åtgärder för att i betydande grad försvåra åtkomsten av sprutor

och kanyler för användning i samband med narkotikamissbruk. Någon form

av kontroll över hanteringen av dessa varor bör därför enligt min mening

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

prövas även om den för med sig vissa av de nyss påpekade nackdelarna. I

valet mellan olika utvägar har jag stannat för att i nuvarande läge föreslå

en reglering av handeln med sprutor och kanyler — såväl införsel till riket

som överlåtelse här i landet. Däremot torde, i vart fall tills vidare, tillverkning,

innehav och förvaring böra lämnas utanför regleringen.

Reglerna föreslås få i huvudsak följande innehåll. Kontrollen bör omfatta

alla sprutor och kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen

genom huden. Sådan spruta eller kanyl bör endast få föras in till

riket, saluhållas här eller överlåtas enligt särskilda föreskrifter. Varorna

bör få införas i riket endast av den som är behörig att idka handel med

ifrågavarande varor eller den som har särskilt tillstånd av socialstyrelsen

att införa varan. Handel med spruta eller kanyl bör få bedrivas endast av

apoteksföreståndare eller den som fått särskilt tillstånd av socialstyrelsen.

Kungl. Maj :t och socialstyrelsen får utfärda närmare föreskrifter rörande

tillämpningen av bestämmelserna. I sådana tillämpningsföreskrifter kan anges

vilka regler som skall gälla för utlämnande av sprutor och kanyler till allmänheten.

I första hand bör prövas om regleringen kan inskränkas till enbart

förbud att sälja till personer under viss ålder samt till personer som på

sannolika skäl kan misstänkas komma att medverka till att varorna används

i samband med narkotikamissbruk. Möjligheter bör dock finnas till

en mer långtgående reglering, t. ex. krav på att köparen skall styrka sitt

legitima behov av varan.

Svårigheterna för de legala förbrukarna av sprutor och kanyler och även

andra olägenheter minskar om regleringen får denna begränsade omfattning

medan innehavet och förvaringen av varorna lämnas utanför regleringen.

Genom en reglering sådan som den förordade bör man å andra sidan ha

möjlighet att försvåra åtkomsten av dessa hjälpmedel vid narkotikamissbruk

och dessutom komma åt de svårare fallen av den hantering det här är

fråga om.

Apotek och andra seriösa försäljare av sprutor och kanyler har redan i

viss omfattning på eget initiativ infört restriktioner i försäljningen av dessa

varor till sådana personer som kan antas använda sprutor och kanyler i

samband med narkotikamissbruk. Det framstår också onekligen som stötande

att missbrukarna obehindrat skall kunna inköpa dessa varor på apotek

och i sjukvårdsaffärer. Den av mig förordade regleringen bör vara ägnad

att ge ökat eftertryck och större effektivitet åt den redan inledda försäljningsbegränsningen

genom att den skapar möjligheter att generellt införa

vissa normer för försäljningen. Det blir en angelägen uppgift för socialstyrelsen

att noga följa resultatet av den föreslagna regleringen och vidta

de åtgärder som påkallas. Skulle utvecklingen visa att ytterligare åtgärder

från Kungl. Maj :ts sida krävs, förutsätter jag att styrelsen utan dröjsmål

lägger fram förslag härom.

Frågan om kontroll av sprutor och kanyler berördes vid det nordiska so
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1968

cialpolitiska ministermötet i Visby sommaren 1967 och kommer att ägnas

fortsatt uppmärksamhet inom ramen för det nordiska samarbetet.

F. n. finns ingen möjlighet att ta i beslag sprutor eller kanyler som påträffas

hos missbrukare eller andra personer som begått narkotikabrott

eller som är intagna på anstalter eller eljest står under samhällets vård och

tillsyn. Detta har ibland tagit sig stötande uttryck på det sättet att myndigheterna

varit tvungna att återlämna sprutor eller kanyler som påträffats

vid samhällsingripanden av olika slag. Den förordning om injektionssprutor

och kanyler som jag nyss förordat kommer endast att i begränsad omfattning

medföra möjligheter till beslag i de situationer jag här nämnt. Jag

förordar därför att i narkotikastrafflagen införs en bestämmelse om att

injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen

genom huden och som påträffas hos någon som begått brott enligt

narkotikastrafflagen eller i utrymme som disponeras av honom, skall, om

det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkad.

Liknande regler bör också införas i 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt. 1 denna paragraf finns f. n. bestämmelser

om att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas

hos eller ankommer till den som är intagen på fångvårdsanstalt får omhändertas.

I 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård finns motsvarande

bestämmelse om alkoholhaltiga drycker. Denna bör kompletteras med

bestämmelser rörande andra berusningsmedel samt sprutor och kanyler.

I barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) saknas f. n. regler av den typ

som nu nämnts även beträffande alkoholhaltiga drycker. Denna lag bör

därför kompletteras med en bestämmelse som omfattar såväl sådana drycker

och andra berusningsmedel som sprutor och kanyler.

Specialmotivering

Föredragande departementschefen har såsom specialmotivering till inom

socialdepartementet upprättade förslag till narkotikastrafflag, förslag till

ändring i lagen om straff för varusmuggling, förslag till ändring i narkotikaförordningen

och förslag till förordning om injektionssprutor och kanyler

anfört följande.

Förslaget till narkotikastrafflag

1 §•

Paragrafen ersätter delvis 13 § 2 mom. narkotikaförordningen och avser

normalbrottet, medan det ringa brottet behandlas i 2 § och det grova i 3 §.

Straff skall endast följa på gärning som begåtts uppsåtligen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

31

I enlighet med kommitténs förslag har straffmaximum satts till fängelse i

två år. Straffskalan innefattar även böter. Vid brottsrubriceringen skall här

liksom i andra fall graderingen ske efter omständigheterna vid brottet,

varemot omständigheter som rör brottslingens person får beaktas vid bestämmande

av påföljden enligt därom gällande regler. Särskilt med tanke

på de ungdomar i åldern närmast över 18 år som är inblandade i narkotikabrottslighet

bar böter införts i strafflatituden för normalbrottet. Vad jag i

den allmänna motiveringen anfört om vikten av att straffbestämmelserna

utformas så att samhällets ansträngningar att bereda vård åt vårdbehövande

narkotikamissbrukare inte motverkas talar även för att böter bör ingå i

straffskalan.

Genom att fängelse i mer än ett år kan följa på brottet kan utlänning

som begått narkotikabrott förvisas ur riket.

Överlåtelse omfattar även de fall då narkotika ges bort.

2 §•

Paragrafen ersätter delvis 13 § 2 mom. narkotikaförordningen.

Liksom f. n. ingår endast böter i straffskalan för ringa brott. Mål om

ringa narkotikabrott kan därigenom handläggas utan nämnd. Strafföreläggande

kan meddelas för sådant brott. Åklagare kan vidare besluta att inte

åtala för brottet. Detta ger goda möjligheter att handlägga hithörande ärenden

utan att de väcker uppmärksamhet, vilket är särskilt angeläget i fråga

om yngre lagöverträdare och andra personer som själva missbrukar narkotika.

Det har övervägts om fängelse borde ingå i straffskalan för att man därigenom

skulle undanröja den tvekan som framskymtat beträffande möjligheterna

att tillgripa vissa processuella tvångsmedel. Varken kommittén eller

remissinstanserna har dock ansett gällande regler om processuella tvångsmedel

otillräckliga. Någön utvidgning av straffskalan enbart av denna anledning

har därför inte ansetts böra ske.

3 §•

I paragrafen ges bestämmelser om straff för grovt narkotikabrott. Den

saknar motsvarighet i narkotikaförordningen.

Av skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen har straff maximum

satts till fängelse högst fyra år. I paragrafen har också införts ett

straffminimum på fängelse sex månader. Med stöd av 33 kap. 4 § brottsbalken

kan emellertid straffet i vissa fall sättas under detta minimum,

bl. a. när brottet begåtts av personer under 18 års ålder.

I paragrafens andra stycke har intagits exempel på omständigheter som

särskilt skall beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt. Uppräkningen

är inte avsedd att vara uttömmande. Det är inte nödvändigt att i de

angivna fallen alltid döma för grovt brott lika litet som det är uteslutet att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

till grovt brott hänföra andra fall än de angivna. Överlåtelse till ungdom

bör skärpa bedömningen av brottets farlighet och brottet bör bedömas allvarligare

ju yngre mottagaren är. Även medlets farlighet måste beaktas vid

brottsgraderingen.

4 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i narkotikaförordningen.

Kommittén har föreslagit kriminalisering av dels försök till olaga tillverkning

av narkotika dels förberedelse till olaga tillverkning, saluhållande

och överlåtelse av narkotika. Kommittén har motiverat sin ståndpunkt med

att försök till överlåtelse kan anses kriminaliserat genom stadgandet om

straff för saluhållande och att försök till saluhållande inte synes kräva någon

särskild påföljd. Förslaget har rönt allmänt instämmande från remissinstanserna.

RÅ har dock framhållit att försök bör kriminaliseras i samma

omfattning som förberedelse.

Det torde förekomma fall av försök till överlåtelse, som inte kan betecknas

som saluhållande, t. ex. försök att ge bort narkotika i avsikt att skapa

en framtida marknad för sådana medel. Försök till överlåtelse har därför

straffbelagts särskilt. Det har inte heller ansetts motiverat att undanta försök

till saluhållande från straffbeläggning.

Paragrafen innehåller även bestämmelser om straff för stämpling till

vissa narkotikabrott. Skälen härför har jag redovisat i den allmänna motiveringen.

Försök, förberedelse och stämpling till innehav av narkotika har inte ansetts

böra straffbeläggas.

5 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om medverkan till vissa narkotikabrott.

Narkotikaförordningen saknar uttryckliga bestämmelser om medverkan.

Straff för medverkan torde dock redan nu kunna ådömas genom

analog tillämpning av bestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB, i vart fall i den

utsträckning fängelse ingår i strafflatituden för brotten. För att undvika

tveksamhet har jag emellertid i denna paragraf intagit en uttrycklig bestämmelse

om straff för medverkan.

Även medverkan till narkotikaförseelse omfattas av straffbestämmelsen.

Visserligen kan det synas tillräckligt att vid bagatellbrott ta ut ansvar endast

av gärningsmannen men lämna övriga eventuella medverkande i brottet

utanför. Med hänsyn till det angelägna i att med kraft kunna bekämpa narkotikabrottsligheten

har jag emellertid stannat för att även föreslå straff

för medverkan till narkotikaförseelse. Genom att medverkan är straffbar

finns möjligheter att inskrida mot de personer som driver s. k. knarkkvartar,

dvs. lägenheter som utgör tillhåll för narkotikamissbrukare.

I fråga om medverkan till innehav av narkotika har jag stannat för att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 33

följa kommitténs uppfattning och inte föreslå särskilt straff för medverkan

till innehav. Sådan medverkan torde kunna beivras i tillräcklig omfattning

genom att gärningen är straffbar enligt andra bestämmelser i narkotikastrafflagen.

Det har ifrågasatts om inte av lagtexten borde framgå, att ansvar för medverkan

till överlåtelse inte skall ådömas den till vilken överlåtelsen skett.

I 89 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrivs att den till vilken

rusdrycker försålts eller eljest anskaffats ej skall ådömas ansvar för annan

medverkan än anstiftan. Innehav av narkotika är emellertid straffbelagt

till skillnad mot vad fallet är beträffande innehav av rusdrycker. Det torde

därför vara obehövligt med särskilt undantag från ansvar för medverkan för

den till vilken överlåtelse skett av narkotika. Denne är under alla förhållanden

förfallen till ansvar för olaga innehav av narkotika och denna brottslighet

torde konsumera ansvar för medverkan.

6 §•

Paragrafen ersätter 14 § första stycket narkotikaförordningen. Efter förebild

av brottsbalkens förverkanderegler och i anslutning till förslag som

väckts av kommittén och vissa remissorgan har förverkandemöjligheterna

avsevärt utvidgats i förhållande till vad som nu gäller. Reglerna har utformats

med beaktande av den översyn av brottsbalkens förverkanderegler som

pågår inom justitiedepartementet.

Liksom narkotikaförordningen innehåller paragrafen en bestämmelse om

värdeförverkande. Till skillnad mot gällande rätt har värdeförverkande utformats

som ett alternativ till sakförverkande. Denna reglering överensstämmer

med det förslag till ändrade förverkanderegler i brottsbalken som

bär utarbetats inom justitiedepartementet. I stället för narkotikan kan således

i princip dess värde förklaras förverkat, även om narkotikan finns i

behåll. Vid denna typ av förverkande kan det dock knappast komma i fråga

att underlåta förverkande av själva egendomen om denna är åtkomlig för

förverkande. Till den del narkotika innehafts endast för eget bruk bör det

enligt min mening i regel anses obilligt att förklara dess värde förverkat.

Kommittén har framhållit att det, inte minst när det gäller narkotikalangning,

framstår som mindre tilltalande att langarna skall kunna få behålla

vinsten av sitt förfarande. Vissa remissinstanser, däribland RÅ, har

framhållit betydelsen av att vinning av narkotikabrott kan förverkas. Jag

delar denna uppfattning och paragrafen har utformats så att även vinning

av narkotikabrott skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

Till vinning bör även räknas egendom som utgått såsom lön för brott, s. k.

vederlag vars mottagande utgör brott enligt narkotikastrafflagen. Pengar

eller annan egendom som är avsedd till bestridande av utgifter som är

förbundna med förövande av brott, s. k. förlag, torde däremot inte kunna

hänföras till vinning. I paragrafen har därför intagits en bestämmelse om

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 1

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

att även förlag eller dess värde skall förklaras förverkat när mottagande

av förlaget utgör brott enligt narkotikastrafflagen.

Den i narkotikaförordningen intagna förklaringen att förverkande även

kan avse emballage har inte fått någon motsvarighet i narkotikastrafflagen.

En naturlig tolkning av förverkandestadgandet bör nämligen leda till att

emballage ändå kan omfattas av förverkandet.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke avser att möjliggöra förverkande

av föremål som använts som hjälpmedel vid narkotikabrott. En sådan

regel är önskvärd framför allt därför att man härigenom får möjlighet

att förverka apparatur och råvaror som har skaffats för tillverkning av

narkotika. Om den brottslige får behålla sådan egendom, kan detta ofta

innebära risk för fortsatt brottslighet. Det har ifrågasatts huruvida råvaror

avsedda för tillverkning av narkotika kan betraktas som hjälpmedel. För

egen del anser jag så vara fallet. Någon särbestämmelse om förverkande av

råvaror har jag därför inte ansett erforderlig. Den föreslagna regeln har

gjorts fakultativ.

Tredje stycket saknar motsvarighet i narkotikaförordningen. På skäl som

jag närmare redovisat i den allmänna motiveringen har i detta stycke intagits

en bestämmelse som gör det möjligt att förverka injektionsspruta

eller kanyl även i vissa fall där förverkandereglerna i förordningen med vissa

bestämmelser om injektionssprutor och kanyler inte är tillämpliga. Beträffande

innebörden av begreppen injektionsspruta och kanyl torde få

hänvisas till vad som anförts i anslutning till 1 § förslaget till förordning om

injektionssprutor och kanyler.

Förverkad egendom skall tillfalla kronan. Detta får anses följa även utan

särskild föreskrift.

7 §•

Paragrafen ersätter 14 § andra och tredje styckena i narkotikaförordningen.

Medan 14 § första stycket narkotikaförordningen endast innehåller bestämmelser

om förverkande av narkotika, medger reglerna i 6 § narkotikastrafflagen

förverkande inte bara av narkotika utan också av andra objekt

såsom vinning, förlag, hjälpmedel samt injektionssprutor och kanyler.

Paragrafen har utformats med hänsyn härtill. Som huvudregel gäller

alltjämt att bestämmelserna om beslag i RB skall tillämpas. Avvikelser från

reglerna i 27 kap. RB har dock ansetts påkallade i fråga om åtalstidens längd

och även i andra avseenden beträffande narkotika samt injektionssprutor

och kanyler.

I fråga om åtalstidens längd i fall då egendom tagits i beslag bör, liksom

f. n., någon viss tidsfrist inte gälla beträffande beslag i anledning av narkotikabrott.

Skälet härför är att det visat sig svårt att inom den i RB angivna

tiden få erforderliga tekniska undersökningar gjorda på beslagtagen narkotika.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 35

När det gäller förfarandet med beslagtagen egendom har de nuvarande

bestämmelserna om förvaring av narkotika med tillhörande emballage till

dess lagakraftvunnet beslut om förverkande erhållits visat sig vara besvärande

för polismyndigheterna. Detsamma torde bli fallet beträffande beslagtagna

injektionssprutor och kanyler, om inte förenklingar tillåts i förhållande

till den gängse ordningen enligt 27 kap. RB. De avvikelser som sålunda

ansetts påkallade har getts formen av en hänvisning till reglerna i

2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. Härigenom vinns även den fördelen att de myndigheter,

som ofta har att handlägga såväl frågor om beslag och förverkande

av alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som av narkotika och

sprutor eller kanyler, får enhetliga regler att tillämpa på all denna egendom.

Enligt 2 § 1 1958 års lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

får beslagtagen egendom förstöras om dess värde är ringa eller egendomens

förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall får egendomen säljas,

rusdrycker och Öl i särskilt angiven ordning och annan egendom på sätt

som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finns lämpligt. Vad angår

narkotika kan uppenbarligen endast förstörande av egendomen komma

i fråga. I 7 § narkotikastrafflagen har emellertid intagits en bestämmelse

om att beslagtagen narkotika inte får förstöras innan socialstyrelsen underrättats

och bestämt hur det skall förfaras med narkotikan. Anledningen till

detta är att det åligger socialstyrelsen att i viss utsträckning tillhandahålla

FN:s narkotikalaboratorium prov på beslagtagen narkotika och att det kan

vara lämpligt att myndigheterna rådgör med socialstyrelsen om det bästa

sättet för förstöring av narkotikan. Vad beträffar sprutor och kanyler kan

det däremot tänkas att sådana varor kan säljas till någon som är berättigad

att idka handel med dem. Försäljning av dem på offentlig auktion kan

däremot självfallet inte komma i fråga.

Enligt 27 kap. 10 § RB skall beslagtagen egendom vårdas väl och noggrann

tillsyn hållas över att egendomen inte förbyts eller förändras eller

på annat sätt missbruk sker med densamma. Denna bestämmelse kommer

att gälla även beträffande beslagtagen narkotika i den mån reglerna i 1958

års lag inte hunnit tillämpas. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 14 §

andra stycket andra punkten narkotikaförordningen har därför inte intagits

i paragrafen.

I enlighet med vad som anförts vid 6 § beträffande emballage har någon

särbestämmelse om emballage inte heller intagits i 7 §.

Förslaget till ändring i lagen om straff för varusmuggling

Av skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen har ändringarna

i varusmugglingslagen begränsats till det minsta möjliga.

3* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 1

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr t år 1968

3 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för grov varusmuggling.

Enligt ett tillägg till första stycket höjs straffmaximum för grov smuggling

av narkotika till fängelse i högst fyra år. I överensstämmelse med vad

vissa remissinstanser föreslagit har samtidigt ett minimistraff av fängelse

minst sex månader införts i straffskalan för detta brott.

Smuggling av narkotika kommer följaktligen att omfatta tre grader.

Dels ett ringa brott, som faller under 2 § varusmugglingslagen, dels ett

brott, som faller under 1 § varusmugglingslagen, dels ett grovt brott som

enligt den nya lydelsen av 3 § straffas med fängelse, lägst sex månader och

högst fyra år. I prop. 1960: 115 sid. 107 uttalades att grovt brott torde föreligga

bl. a. om smugglingen avsett narkotika. Det förhållandet att smuggling

avsett narkotika är visserligen en omständighet som är ägnad att leda

till att smugglingen bedöms som grov. Detta får emellertid inte utesluta tilllämpning

av bestämmelserna i såväl 1 som 2 § varusmugglingslagen även

på smuggling av narkotika.

8 §•

Paragrafen föreskriver f. n. att försök till varusmuggling skall anses lika

med varusmuggling. Genom att även förberedelse och stämpling till smuggling

av narkotika skall straffbeläggas har paragrafen formulerats om också

såvitt angår försök till varusmuggling. Beträffande försök till varusmuggling

innebär detta inte någon ändring i sak.

Förslaget till ändring i narkotikaförordningen

Utbytet av ordet »medicinalstyrelsen» mot »socialstyrelsen» är en följd

av att den nya socialstyrelsen den 1 januari 1968 övertar bl. a. de arbetsuppgifter

som f. n. ankommer på medicinalstyrelsen.

13 §.

1 mom. I momentet har införts en hänvisning även till narkotikastrafflagen.

Momentet har också kompletterats med hänsyn till att förberedelse

och stämpling till olovlig befattning med narkotika i vissa fall straffbelagts.

2 mom. Bestämmelserna i första stycket a) har överförts till narkotikastrafflagen.

I den kvarstående ansvarsbestämmelsen har straffet för brott

som inte är grovt satts till böter enligt vad som föreskrivs t. ex. i 20 § läkemedel

sförordningen. Vidare har införts uttrycklig bestämmelse om de subjektiva

rekvisiten samt ett straffmaximum för grovt brott på fängelse i högst

ett år, vilket motsvarar det nuvarande maximistraffet.

I tredje stycket har intagits en uttrycklig bestämmelse om att straffmaximum

skall vara fängelse i högst ett år. Dessutom har direkt angivits

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 37

vad som i subjektivt hänseende fordras för ansvar. Dessa tillägg innebär

ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Det nuvarande 3 mom. i paragrafen innehåller bestämmelser om domstols

skyldighet att underrätta medicinalstyrelsen om innehållet i dom

som domstol meddelat i mål, vari talan förs om ansvar för brott mot narkotikaförordningen

eller eljest för brottsligt förfarande med narkotika.

Underrättelseskyldigheten avser vid sidan om domar enligt narkotikaförordningen,

huvudsakligen domar meddelade enligt lagen om straff för varusmuggling.

Sedan de viktigaste straffbestämmelserna i narkotikaförordningen

nu överförs till en särskild narkotikastrafflag förefaller det lämpligast

att domstolarnas underrättelseskyldighet regleras i en särskild kungörelse.

Det har därför föreslagits att 3 mom. upphävs.

14 §.

Paragrafen innehåller regler om förverkande och beslag av narkotika med

tillhörande emballage. Paragrafen ersätts helt av nya bestämmelser i narkotikastrafflagen

och har därför föreslagits skola utgå.

Förslaget till förordning om injektionssprutor och kanyler

1§.

Paragrafen innehåller en definition på de i förordningen använda begreppen

spruta och kanyl.

Kanylerna är i detta sammanhang de viktigaste av de i paragrafen nämnda

varorna. Sprutorna kan nämligen endast användas för injektion i förening

med kanyl. Kanylerna är emellertid mycket lättare att dölja än sprutorna.

Dessutom förekommer det i stor utsträckning att sprutor och kanyler

säljs tillsammans för engångsbruk. Det har därför ansetts nödvändigt att

låta förordningen omfatta både sprutor och kanyler.

Paragrafen avser att begränsa förordningens tillämpning till sådana

sprutor och kanyler som kan användas i samband med insprutning i människokroppen

genom huden. Kanyler av sådan dimension att de ej kan

användas för här avsett ändamål skall ej omfattas av regleringen. Närmare

föreskrifter om vilka sprutor eller kanyler som skall falla under förordningen

kan i den mån det behövs meddelas i administrativ ordning.

Tillverkning av sprutor och kanyler har lämnats utanför regleringen.

Den som inom riket tillverkar sådan vara måste emellertid ha tillstånd för att

få sälja varan.

2 §•

Beträffande tillstånd torde få hänvisas till 8 §.

Medgivande för resande att för eget bruk införa spruta eller kanyl skall

avse en med hänsyn till omständigheterna rimlig mängd. Det får an
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

komma på socialstyrelsen att om det behövs utfärda närmare föreskrifter

till ledning för bedömningen.

3 §.

Motsvarande bestämmelser förekommer i flera författningar rörande

jämförbara varuområden. Som exempel kan nämnas 9 § läkemedelsförordningen.

4 §•

Beträffande tillstånd torde få hänvisas till 8 §.

Det är främst detaljhandeln med sprutor och kanyler som behöver regleras.

Detaljhandel skall i första hand få bedrivas av apoteksföreståndare.

Även andra skall emellertid kunna få tillstånd att bedriva detaljhandel

i den mån denna sker på ett sätt som är förenligt med regleringens

syfte. Partihandelsföretag bör kunna få tillstånd att sälja direkt till sjukhus,

läkare, tandläkare, veterinärer och andra storförbrukare. Avsikten är att

regleringen skall kunna handhas på sådant sätt att den inte medför svårigheter

för dessa storförbrukare att erhålla sprutor och kanyler. Tillstånd

att sälja sprutor och kanyler kan förenas med föreskrifter rörande

försäljningen. I den allmänna motiveringen har getts exempel på vad sådana

föreskrifter kan innehålla. Det får ankomma på socialstyrelsen att

noga följa utvecklingen av den kommande regleringen och ta de initiativ

som erfarenheterna kan ge anledning till.

6 §•

Ansvarsbestämmelserna har utformats med ledning av bl. a. 20 § läkemedelsförordningen.

I 2 mom. anges uttryckligen vad som i subjektivt hänseende fordras

för ansvar. Någon särskild regel om straffrihet vid ringa oaktsamhet har

inte ansetts erforderlig. Med hänsyn till de teoretiska och praktiska svårigheter

som föreligger redan att bestämma vad som är oaktsamhet, torde

det vara att föredra att icke straffvärda förfaranden kan betraktas som

icke oaktsamma. Däremot har en särskild strafflatitud reserverats för

grova brott, dels av processekonomiska skäl och dels med tanke på att

inom branschen yrkesverksamma personer inte skall behöva riskera frihetsstraff

annat än vid grova förseelser.

7 §•

Paragrafen innehåller regler om förverkande. Dessa har utformats efter

mönster av 6 och 7 §§ narkotikastrafflagen.

8 §.

Enligt paragrafen skall det ankomma på socialstyrelsen att meddela

tillstånd enligt 2 och 4 §§. Tillstånd kan avse viss begränsad tid. Styrelsen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

får återkalla tillstånd, när skäl finns därtill. Närmare föreskrifter om beviljande

och återkallande av tillstånd får meddelas av Kungl. Maj:t om så

behövs.

Vid tillståndsgivningen måste beaktas att regleringen inte på ett otillbörligt

sätt motverkar den fria konkurrensen inom näringslivet eller på

annat sätt medför omotiverade ingrepp i näringsfriheten.

Socialstyrelsens beslut i tillståndsfrågor kan överklagas enligt bestämmelserna

i 18 § allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600 ).

Besvärsinstans är Kungl. Maj :t i statsrådet.

Övergångsbestämmelserna

Den som vid förordningens ikraftträdande driver verksamhet söm enligt

förordningen kräver tillstånd av socialstyrelsen bör kunna fortsätta sin

verksamhet i avvaktan på att ansökan om tillstånd behandlas. Tillståndsfrågan

bör dock inte kunna hållas öppen någon längre tid. Ansökan om

tillstånd skall därför ges in före den 1 juni 1968 för att verksamheten skall

få fortsättas utan avbrott.

Lagrådet

Lagrådet har yttrat sig över följande inom socialdepartementet upprättade

författningsförslag, nämligen förslag till narkotikastrafflag, förslag till ändring

i lagen om straff för varusmuggling, förslag till ändring i lagen om

behandling i fångvårdsanstalt, förslag till ändring i lagen om nykterhetsvård

samt förslag till ändring i barnavårdslagen.

Beträffande förslaget till narkotikastrafflag har lagrådet anfört.

3 §.

Enligt denna paragraf kan för narkotikabrott som är att anse söm crovt

domas till fängelse högst fyra år. Härunder inbegrips brott varigenom någon

för egen vinning kommit en mångfald människor att bli beroende av narkotika.

Med hänsyn till att sådana brott torde höra till de utpräglat samliällsfarliga

kan det sättas i fråga om ej straffmaximum borde bestämmas ännu

högre. En viss jämförelse torde kunna göras med de allmänfarliga brotten

i 13 kap. brottsbalken, för vilka straffmaximum i regel är betydligt högre.

Innan närmare erfarenhet vunnits av den föreslagna straffskärpningens

verkan anser sig lagrådet emellertid inte böra förorda någon ytterligare

höjning av straffmaximum. Av viss betydelse för lagrådets ställningstagande

har varit bestämmelsen i 26 kap. 2 § brottsbalken som tillåter att

straffet i vissa fall sättes till fängelse sex år.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

6 §•

Bestämmelserna i första stycket om förverkande saknar motsvarighet

till den i 36 kap. 1 § första stycket brottsbalken givna regeln att förverkandeförklaring

inte skall kunna drabba den som i god tro förvärvat avsedd

egendom eller särskild rätt därtill. Emellertid kan enligt sakens natur

knappast finnas underlag för god tro när det är fråga om förvärv av narkotika.

Skulle — mera undantagsvis — god tro vara för handen beträffande

förvärv av annan egendom som kan förverkas enligt bestämmelserna, torde

godtroende förvärvare erhålla det erforderliga skyddet genom förbehållet

att förverkandeförklaring inte får meddelas om den är uppenbart obillig.

Förslaget torde därför kunna godtas i denna del.

Spörsmålet om skydd för tredje man aktualiseras också av den i paragrafens

andra stycke inrymda bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel

eller dess värde. Möjligheten att trygga tredje mans intresse får

i detta fall stor praktisk betydelse inte minst med tanke på att i begreppet

hjälpmedel vid narkotikabrott måste anses ingå transportmedel som bilar

och båtar. Brottsbalken, vars regler om förverkande av hjälpmedel vid

brott är intagna i 36 kap. 2 §, uppställer såsom förutsättning för förverkande

att hjälpmedlets ägare eller någon som var i hans ställe uppsåtligen

förövat brottet eller medverkat därtill. I 10 § lagen den 30 juni 1960 om

straff för varusmuggling anges samma förutsättning för att hjälpmedel

vid brott skall kunna förklaras förverkat. Uppenbarligen är angivna villkor

för förverkandeförklaring lika motiverat på förevarande område av

specialstraffrätten, och med hänsyn härtill förtjänar ifrågasättas huruvida

det inte bör införas jämväl i narkotikastrafflagens bestämmelse om

hjälpmedelsförverkande. Enligt upplysning vid föredragningen inför lagrådet

har det ansetts berättigat att utgå från att man i rättstillämpningen

kommer att uppställa samma förutsättning även beträffande förverkande

av hjälpmedel vid narkotikabrott. Att inte lagtexten innehåller uttrycklig

bestämmelse härom har uppgivits äga sin förklaring i att en regel i ämnet

med allmängiltig tillämpning inom specialstraffrätten planeras skola upptas

i brottsbalkens 36 kap. Förslag till sådan lagändring var ursprungligen

tänkt att föreläggas lagrådet samtidigt med förevarande lagrådsremiss och

att träda i kraft vid samma tidpunkt som narkotikastrafflagen. Och det har

framhållits att den slutliga behandlingen av ärendet rörande brottsbalksändringen

är förestående, varför det kan antas att ändringen blir genomförd

i nära anslutning till narkotikastrafflagens ikraftträdande. I och för

sig framstår enligt lagrådets mening såsom önskvärt att narkotikastrafflagen

vid promulgerandet upptar en villkorsbestämning till innehållet

motsvarande den som återfinns i 36 kap. 2 § brottsbalken och i lagen

om straff för varusmuggling. Det kan emellertid medges att en olägenhet

är förbunden därmed i det hänseendet att genomförandet av omförmälda

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 41

ändring i brottsbalken skulle nödvändiggöra jämkning av narkotikastrafflagen

strax efter det lagen antagits. Det synes inte saknas fog för antagande

att i den mån fallet blir föremål för bedömning i rättstillämpningen,

en analogisk tillämpning av 36 kap. 2 § brottsbalken kommer att tillgripas.

Under den korta tid, som förflyter innan den tillämnade uttryckliga regleringen

i ämnet föreligger, torde några praktiska olägenheter knappast behöva

befaras. Med hänsyn till det anförda anser sig lagrådet — ehuru

med tvekan — kunna också i denna del avstå från att rikta erinran mot

det remitterade förslaget.

Paragrafens andra stycke saknar liksom det första motsvarighet till vad

brottsbalken föreskriver om att förverkandeförklaring inte skall kunna

riktas mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill

(se i förevarande avseende 36 kap. 2 § andra st. brottsbalken). Vad

gäller sådana hjälpmedel som utgörs av tillverkningsapparatur och råvaror

torde liksom i fråga om färdiga narkotika kunna åberopas att utrymmet

för godtrosförvärv är i det närmaste obefintligt på grund av sakens natur.

Beträffande hjälpmedel av annan art synes det vara berättigat att anlägga

den likaledes i det föregående framförda synpunkten att förbehållet rörande

uppenbart obilliga förverkandeförklaringar bereder det tillräckliga skyddet

för godtrosförvärvaren.

Vid propositionens avlåtande har föredragande departementschefen —

sedan han upplyst om att lagrådet godtagit förslaget till narkotikastrafflag

— anslutit sig till vad lagrådet anfört i anslutning till 6 § angående innebörden

av de i paragrafen intagna förverkandebestämmelserna.

Övriga lagförslag har av lagrådet lämnats utan erinran, utom såvitt angår

lagen om behandling i fångvårdsanstalt och lagen om nykterhets vård. Beträffande

dessa har lagrådet föreslagit viss komplettering av gällande straffbestämmelser.

De sålunda föreslagna kompletteringarna har gjorts i de

lagförslag, som förelagts riksdagen.

Utskottet

Allmänt

I propositionen tas upp dels frågor om vård och behandling av narkotikamissbrukare,

dels frågor rörande utformningen av det kontrollsystem

som avser narkotiska ämnen.

Vårdavsnittet behandlas av statsutskottet. I vårdorganisationen bör enligt

propositionen ingå uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård samt

fortsatt behandling och eftervård. Vården bör ordnas inom ramen för den

socialvård och sjukvård som finns och för vilken ansvaret i huvudsak

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

vilar på kommunala organ. Några lagstiftningsåtgärder för att utöka möjligheterna

att tvångsvis få till stånd vård av missbrukare föreslås f. n. inte

utan vården bör i första hand komma till stånd på frivillighetens väg.

Då det gäller kontrollsystemet, i vilken del propositionen behandlats av

andra lagutskottet, läggs fram förslag till en narkotikastrafflag. Till denna

lag överflyttas de bestämmelser om illegal befattning med narkotika som

nu finns i narkotikaförordningen. Vidare föreslås ändringar i lagen om

straff för varusmuggling, lagen om behandling i fångvårdsanstalt, lagen om

nykterhetsvård och barnavårdslagen. Slutligen anhåller Kungl. Maj :t om

riksdagens yttrande över två förslag till förordningar, nämligen ett om

kontroll av införsel och handel med injektionssprutor och kanyler samt

ett om ändringar i narkotikaförordningen.

Utskottet anser att de nu framlagda författningsförslagen är väl ägnade

att — såvitt avser lagstiftningen — tillgodose de önskemål som framförts

av bl. a. riksdagen om förbättrade möjligheter att effektivt och med kraft

bekämpa framför allt den grövre narkotikabrottsligheten i vårt land. Ett

genomförande av förslagen får dock ses som endast ett led i samhällets

olika åtgärder för att komma till rätta med narkotikaproblemet. Ett gott

resultat på preventionssidan kan inte nås utan att polis- och tullmyndigheterna

får tillräckliga resurser. En annan omständighet som inverkar härvidlag

är att det internationella samarbetet drivs med energi och effektivitet.

Enligt utskottets mening är det en fördel att Kungl. Maj :t i ett sammanhang

tagit upp olika aspekter på bekämpandet av narkotikamissbruket.

Vård- och preventionsfrågorna får nämligen inte ses isolerade från varandra,

varken då det gäller bedömningen i stort eller i de enskilda fallen.

Spörsmålet om samordning och avvägning mellan vård och prevention kommer

att ytterligare behandlas av narkomanvårdskommittén i dess fortsatta

arbete. Resultatet av detta kan självfallet kräva förnyat ställningstagande

från statsmakternas sida även i fråga om de åtgärder, som nu vidtas. Likaså

får man räkna med att den ökade kunskap som erhålles genom fortsatt

forskning och praktisk erfarenhet kommer att efter hand aktualisera en

omprövning av metoderna att bekämpa missbruket.

Förbud mot centralstimulaniia

Särskilt utmärkande för missbruket i Sverige av beroendeskapande

medel är att detta till stor del sker genom intravenös injektion av centralstimulerande

medel, t. ex. preludin och ritalina. Läkemedel tillhörande

denna grupp klassificeras i Sverige i åtskilliga fall som narkotika men

medlen omfattas inte av 1961 års allmänna narkotikakonvention och utgör

i andra länder inte samma problem som hos oss. Detta medför i sin tur

svårigheter när det gäller att bekämpa denna form av missbruk. Sverige

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

43

bär för övrigt föreslagit en utvidgning av den internationella kontrollen till

att avse även centralstimulerande medel.

Som ett led i bekämpandet av missbruket av centralstiinulantia yrkas i

motionerna I: 749 av herrar Sörenson och Svanström samt II: 953 av herr

Börjesson i Falköping rn. fl. att medlen skall totalförbjudas. Riskerna med

preparaten är enligt motionärerna så omfattande och de medicinska fördelarna

så begränsade, att de tveklöst kan försvinna ur marknaden. Skulle

särskilda sjukdomar, t. ex. narkolepsi, nödvändiggöra behandling med dessa

preparat kan licensförfarande tillämpas.

Ett förbud av det slag, som motionärerna förordar, kan ges den utformningen

att de medel, som bör omfattas av förbudet, avregistreras som farmacevtiska

specialiteter enligt läkemedelsförordningen. Beträffande sådana

medel, som tillverkas på apotek och ej är farmacevtiska specialiteter, har

socialstyrelsen möjligheter att utfärda bestämmelser om medlens försäljning.

Åtgärder i dessa avseenden hindrar inte att personer som lider av

narkolepsi eller andra sjukdomar, som anses kräva behandling med här

åsyftade centralstiinulantia, genom apoteken kan få tillgång till läkemedlen.

Enligt vad utskottet erfarit är inga större problem förknippade med den

legala hanteringen av centralstimulerande medel. Missbruket av dessa preparat

torde väsentligen avse insmugglade eller inom landet illegalt tillverkade

varor. Ett förbud av det slag som motionärerna eftersträvar kan

därför inte få någon direkt effekt i försöken att nedbringa missbruket i

Sverige. Såsom framhålls i motionerna skulle emellertid, mot bakgrunden

av de svenska framstötarna om en utvidgning av området för narkotikakontrollen,

ett totalförbud mot centralstiinulantia kunna få vissa indirekta

verkningar. Ett sådant förbud skulle utåt demonstrera vilken vikt vårt

land fäster vid att även dessa medel blir föremål för internationell kontroll.

På längre sikt skulle således, som motionärerna anför, ett förbud kunna

tänkas påverka det kontrollsystem, vars effektivitet är en förutsättning för

att med gott resultat komma åt den illegala narkotikahanteringen. Som

ett ytterligare skäl kan åberopas, att det naturligtvis inte finns anledning

att tillåta ett narkotiskt medel om inte vägande medicinska skäl talar för

behovet av detta. Det torde emellertid inte vara möjligt att i ett sammanhang

göra en prövning i detta hänseende av samtliga centralstimulerande

medel. Dessa medel utgör en inte helt homogen grupp ämnen, som har

olika kraftig centralstimulerande effekt och skilda medicinska användningsområden.

Vissa centralstiinulantia omfattas därtill inte av narkotikaförordningen.

Med hänsyn till det sagda måste enligt utskottets mening

frågan om åtgärder för att hindra försäljning av centralstimulerande medel

övervägas på grundval av medicinsk och social dokumentation från fall

till fall eller för varje grupp. Sådana överväganden bör som narkomanvårdskommittén

föreslagit ankomma på socialstyrelsen. Resultatet av prövningen

får bli avgörande för vidare åtgärder av socialstyrelsen i de fall då

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

medlet anses sakna medicinskt berättigande. Enligt utskottets mening bör

därvid i första band komma i fråga förhandlingar mellan styrelsen och

tillverkare av läkemedlet. Denna väg har med framgång beträtts då det

gäller preludin. Läkemedlet är numera efter begäran av tillverkaren avregistrerat

som farmacevtisk specialitet. Frågan om möjligheterna att på

denna väg få ytterligare preparat avförda från den svenska marknaden är

sedan eu tid föremål för socialstyrelsens överväganden. Utskottet vill emellertid

erinra om att socialstyrelsen har möjlighet att oavsett medgivande

från registreringshavaren återkalla registreringen av viss specialitet, sedan

registreringshavaren beretts tillfälle att yttra sig. Det är angeläget att denna

möjlighet används då så anses påkallat. Vad utskottet sålunda anfört bör

bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Med det anförda har utskottet besvarat

förevarande motionsyrkande.

Narkotikabrott m. m.

I propositionen föreslås betydande straffskärpningar då det

gäller smuggling samt tillverkning, saluhållande, överlåtelse och innehav

av narkotika. Straffmaximum föreslås sålunda höjt från fängelse ett år —

eller i fråga om smuggling två år — till fängelse fyra år. Vidare föreslås

en utvidgning av det kriminaliserade området till att avse även vissa handlingar

som nu är straffria. Utskottet biträder dessa förslag. Även om man

inte bör överdriva betydelsen av de föreslagna straffskärpningarna, måste

dessa dock ses som ett naturligt och nödvändigt led i kampen mot den typ

av brottslighet, som åtgärderna riktar sig mot. Departementschefen understryker

ett uttalande av narkomanvårclskommittén, att kontrollorganisationens

verksamhet måste utformas så, att den ej motverkar utan understöder

samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare.

De synpunkter han i detta sammanhang utvecklar om valet av

påföljd vid narkotikabrott och om tillämpningen av reglerna om åklagares

rätt att icke tala å brott ansluter sig utskottet till. I sistnämnda hänseende

vill utskottet understryka vikten av en liberal tillämpning av reglerna.

Detta gäller särskilt i de fall då en missbrukare, som gjort sig skyldig till

brott, är villig underkasta sig vård. Höjningen av maximistraffen är inte

avsedd att leda till en slentrianmässig skärpning av straffen för alla norkotikabrott.

De rättstillämpande myndigheterna måste beakta att straffskärpningarna

i främsta rummet motiverats av önskemålet att kunna döma

till verkligt kännbara straff, då det gäller personer som rent yrkesmässigt

sysslar med den illegala narkotikahanteringen.

I detta sammanhang behandlar utskottet den i den allmänna debatten

ofta diskuterade frågan om innehav av narkotika för eget

bruk bör vara straffbelagt. Enligt artikel 33 i 1961 års allmänna narkotikakonvention

skall konventionsstaterna inte tillåta, att någon innehar

narkotika utan tillstånd. Konventionen utgör således hinder mot att lämna

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 45

innehav av sådant narkotiskt medel straffritt, soin omfattas av konventionen.

De svenska bestämmelserna om straff för olaga innehav avser härutöver

— i likhet med vad som gäller för andra narkotikabrott — även de

ämnen i övrigt, exempelvis vissa centralstimulantia, som omfattas av den

svenska narkotikaförordningen. Förslaget till narkotikastrafflag innebär

inte någon ändring i fråga om det straffbara området. I motionen I: 750

av herr Tistad och fru Segerstedt Wiberg yrkas, att riksdagen skall uttala

att Kungl. Maj :t bör ta initiativ till sådan ändring av narkotikakonventionen

att de till denna anslutna staterna i sin nationella lagstiftning kan inrymma

möjlighet till straffrihet för innehav av narkotika i icke grava fall.

Möjligheterna till åtalseftergift eller överlämnande till särskild vård genom

domstols beslut är inte helt ändamålsenliga i detta sammanhang eftersom

polisundersökning måste företagas och många vårdbehövande torde dra sig

redan för de obehag som är förenade därmed. Enligt motionärernas mening

skulle därför en lagregel som gav möjlighet till straffrihet ha en positiv

effekt. Motionärerna föreslår att den närmare utformningen av regeln blir

ytterligare utredd.

År 1966 hade riksdagen att ta ställning till ett motionsyrkande med

samma syfte som det aktuella. Andra lagutskottet avstyrkte yrkandet i sitt

av riksdagen godkända utlåtande, nr 61. Utskottet hänvisade bl. a. till ett

under remissbehandlingen gjort uttalande av riksåklagarämbetet att ett

påstående av en för narkotikahandel misstänkt person att hos honom anträffad

narkotika endast innehades för eget bruk ofta skulle vara svårt att

motbevisa och att ett genomförande av motionärens förslag därigenom

skulle avsevärt försvåra polisens och åklagarnas arbete vid bekämpningen

av den illegala narkotikahandeln. Utskottet framhöll vidare att den genom

motionsyrkandet aktualiserade frågan hade mycket starkt samband med

vårdfrågan, som då befann sig under utredning av narkomanvårdskommittén.

Frågan huruvida innehav av narkotika — och då i synnerhet ringa innehav

eller innehav för eget bruk — skall vara straffbelagt har ingående

övervägts under förarbetet till den nu aktuella lagstiftningen. Narkomanvårdskommittén

har kommit till slutsatsen att allt otillåtet innehav av

narkotika fortfarande bör vara straffbelagt. Denna uppfattning delas eller

lämnas utan erinran av de flesta remissinstanser. Departementschefen

biträder kommitténs förslag. Han åberopar som skäl härför, förutom anslutningen

till den allmänna narkotikakonventionen, de synpunkter andra

lagutskottet anförde år 1966 angående polisens möjligheter att komma åt

den grövre brottsligheten.

Frågan om otillåtet innehav av narkotika bör vara kriminaliserat har

alltså blivit utförligt belyst sedan riksdagen för något mer än ett år sedan

tog ställning till problemet. De brottsbeivrande myndigheterna har utifrån

sina erfarenheter betonat betydelsen av att det kriminaliserade området

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

inte begänsas i förhållande till vad som nu gäller. Utskottet anser att stor

vikt måste fästas vid denna bedömning och vill därför inte förorda att ens

lindrigare fall av innehav av narkotika avkriminaliseras. De icke önskvärda

effekter som kan bli följden av ett sådant ställningstagande genom att missbrukare

drar sig för att söka vård, får man i möjligaste mån söka undanröja.

Utskottet får härvidlag hänvisa till vad ovan anförts angående reglerna

om rätten för åklagare att icke tala å brott. Beträffande det av motionärerna

anförda argumentet att även i de fall, där åtal inte väcks eller

där adekvat vård kommer till stånd efter domstolsprövning, medför förundersökningen

obehag för den enskilde, bör påpekas att en eventuell strafffrihet

för ringa innehavsbrott i många fall inte skulle hindra att förundersökning

och handläggning vid domstol behövde ske för att utröna om

brottet var att betrakta som ringa. Med hänsyn till utskottets inställning

till kriminaliseringen av innehav av narkotika kan utskottet inte tillstyrka

att vårt land nu skulle yrka på ändring av narkotikakonventionen i det

av motionärerna angivna avseendet.

I motionerna I: 748 av herr Strandberg samt II: 955 av fru Heurlin och

herr Oskarson tas upp en fråga om utvidgning av det straffbara området

vid narkotikamissbruk. Motionärerna yrkar att riksdagen skall begära

utredning om kriminalisering av handlingar som består i upplåtande av

lokal för sådant missbruk.

I 5 § förslaget till narkotikastrafflag stadgas, att om flera medverkat till

brott enligt lagen och brottet avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse

gäller bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Enligt 4 § i detta kapitel

skall vad som är stadgat om den som utfört gärningen tillämpas även

på annan som främjat den brottsliga gärningen med råd eller dåd, d. v. s.

med fysiska eller psykiska medel. Varje medverkande är självständigt ansvarig,

således oberoende av om annan medverkande kan straffas eller ej.

I specialmotiveringen till de olika bestämmelserna i narkotikastrafflagen

framhåller departementschefen, att genom reglerna om kriminalisering av

medverkan finns möjligheter att inskrida mot de personer som driver s. k.

knarkarkvartar, d. v. s. lägenheter som utgör tillhåll för narkotikamissbrukare.

Utskottet, som även i detta avseende biträder det framlagda förslaget,

anser att syftet med motionsyrkandet väsentligen tillgodosetts genom

att i lagförslaget införts en uttrycklig bestämmelse om att medverkan

till bl. a. överlåtelse av narkotika är straffbar. Motionsyrkandet synes därför

inte påkalla någon riksdagens åtgärd.

I motionerna I: 748 och II: 955 yrkas även att riksdagen skall anhålla

om utredning av frågan om polisen bör få ökade befogenheter att gå in i

»knarkarkvartar» och medtaga där befintliga personer för identifiering

och registrering.

I 28 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om husrannsakan. Förekommer

anledning att brott förövats, varå fängelse kan följa, får husrann
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 47

sakan företas för att söka efter föremål, som är underkastat beslag, för

att utröna omständighet som kan ha betydelse för utredningen och för att

bl. a. gripa den misstänkte. I fråga om husrannsakan hos annan än denne

gäller vissa inskränkningar. I lägenhet som är tillgänglig för allmänheten

eller brukar utgöra tillhåll för »lösdrivare eller förbrytare» får i nyss angivna

syfte husrannsakan företas även vid rena bötesbrott.

Narkomanvårdskommittén har kommit till uppfattningen, att bestämmelserna

om processuella tvångsmedel är tillfredsställande när det gäller

att bekämpa den illegala narkotikahanteringen. Under remissbehandlingen

har ingenting framkommit som motsäger detta. Mot denna bakgrund finner

utskottet det inte motiverat att begära en sådan utredning, som motionärerna

avser. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet. Det finns dock

anledning att, i likhet med departementschefen, understryka att det är

angeläget att gällande bestämmelser på detta område utnyttjas effektivt.

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning, att kontroll

beträffande hanteringen av injektionssprutor och kanyler bör prövas.

Några regler om begränsningar för utlämnande av sprutor och kanyler

till allmänheten upptas inte i den föreslagna förordningen. I motionerna

I: 746 av herr Högström och fru Lilly Ohlsson samt II: 956 av fru Holmberg

m. fl. riktas kritik mot detta förhållande. Motionärerna vill att förordningen

skall kompletteras med regler om att inköp av varorna får ske

endast mot uppvisande av recept, rekvisition eller läkemedelskort.

Enligt utskottets mening är det svårt att dra några bestämda slutsatser

om verkningarna i olika avseenden av en reglering på detta område. Med hänsyn

härtill bör regleringen, såsom också departementschefen föreslagit, inte

från början göras alltför restriktiv. Samtidigt är det av värde om de vunna erfarenheterna

av regleringen snabbt kan föranleda de åtgärder _ även i

skärpande riktning — som är påkallade. Ivungl. Maj :t och socialstyrelsen

bör därför få möjlighet att utfärda tillämpningsföreskrifter inom den relativt

vida ram som det föreliggande förslaget till förordning medger. Utrymme

finns för att i denna ordning åstadkomma en så långtgående reglering

som motionärerna förordar. Utskottet kan på grund av det anförda inte tillstyrka

motionsyrkandet.

Författningstexten

Beträffande utformningen av författningstexten bör en redaktionell jämkning

vidtas i 6 § första stycket andra punkten förslaget till narkotikastrafflag

så att den där upptagna förverkanderegeln får samma avfattning som

motsvarande bestämmelse i ett förslag till ändring i 36 kap. 1 § brottsbalken,

som, enligt vad som förutskickats, Kungl. Maj :t inom kort kommer att

framlägga om ändrad lagstiftning om förverkande på grund av brott.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1968

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda författningsförslagen

inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen måtte — med förklaring att riksdagen

funnit viss ändring böra göras i det genom förevarande proposition,

nr 7, framlagda förslaget till narkotikastrafflag —

antaga lagförslaget med den ändringen att 6 § erhåller följande

såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

6 §•

(Utskottets förslag)

Narkotika som varit föremål för

brott enligt denna lag eller värdet

därav samt vinning av sådant brott

skall förklaras förverkat, om det ej

är uppenbart obilligt. Detsamma gäller

förlag för sådant brott eller dess

värde, när mottagande av förlaget

utgör brott enligt denna lag.

Narkotika som varit föremål för

brott enligt denna lag eller värdet

därav samt vinning av sådant brott

skall förklaras förverkat, om det

ej är uppenbart obilligt. Detsamma

gäller förlag för sådant brott eller

dess värde, om förlaget mottagits

och mottagandet utgör brott enligt

denna lag.

Föremål som---------skäl föreligger.

Injektionsspruta eller----------uppenbart obilligt.

B. att riksdagen måtte antaga följande genom propositionen

framlagda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den

30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,

2) lag angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den

6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,

3) lag angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den

27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

4) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 971;

G. att riksdagen i anledning av de genom propositionen

framlagda förslagen till

1) förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14

december 1962 (nr 704),

2) förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor

och kanyler,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening ge till

känna vad utskottet anfört;

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

D. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 749 och

II: 953, såvitt de hänvisats till lagutskott, måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t som sin mening ge till känna vad utskottet

anfört om förbud mot centralstimulerande medel, samt

E. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:746 och 11:956,

2) motionerna 1:748 och 11:955,

3) motionerna 1:749 och 11:953, såvitt de hänvisats till

lagutskott och i den mån de icke behandlats under D.,

4) motionen I: 750, såvitt den hänvisats till lagutskott,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1968

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Carlqvist (s), herrar Lars Larsson (s),

Hiibinette (h)*, Dahlberg (s), Edström (fp)*, Wanhainen (s), Blom (fp)*

och fru Nilsson (ep);

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimmerfors

(fp), fru Ekendahl (s), fröken Wetterström (h)*, herrar Bengtsson i

Varberg (s), Gomér (ep), Svensson i Kungälv (s) och Göransson (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:81 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda förslag angående riktlinjer för en reform av fastighetsregistreringen. s. 1 i texten