Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till smittskgddslag, m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

1968-04-02 · 57 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 55 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1968:24, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till smittskgddslag, m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till smittskgddslag, m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 februari 1968 dagtecknad proposition, nr 36, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga

vid propositionen fogade förslag till

1) smittskyddslag,

2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 775 av herr Hubinette samt II: 1004 av

herr Åkerlind och fru Heurlin,

2) de likalydande motionerna I: 776 av herrar Wirtén och Svanström

samt II: 1003 av herrar Ullsten och Sjönell,

3) motionen I: 769 av fru Segerstedt Wiberg,

4) motionen II: 1001 av herrar Nilsson i Lönsboda och Ullsten,

5) motionen II: 1002 av herr Norrby, samt

6) motionen II: 1005 av herr Åkerlind och fru Heurlin.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 24

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

De framlagda lagförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Smittskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §■

Det åligger kommun att enligt bestämmelserna i denna lag vidtaga erforderliga

åtgärder till skydd mot smittsamma sjukdomar hos människor.

Hälsovårdsnämnden har att utöva det närmaste inseendet över verksamheten.

2 §•

Länsstyrelsen skall vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet

och tillse att lämpliga åtgärder vidtages för ändamålet.

3 §.

Socialstyrelsen har högsta tillsynen över bekämpandet av smittsamma

sjukdomar i riket. Styrelsen skall meddela råd och anvisningar till ledning

för hälsovårdsnämnderna.

4 §•

Smittsamma sjukdomar indelas i allmänfarliga sjukdomar, veneriska

sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Konungen bestämmer vilka

sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga sjukdomar och till veneriska

sjukdomar.

Med sjukdom avses i lagen endast sjukdom i smittsamt skede. Venerisk

sjukdom skall anses vara i smittsamt skede när symtom på smittsamhet

föreligger eller förnyat framträdande av sådana symtom kan befaras eller

det föreligger fara för att sjukdomen överföres till avkomma i fosterstadiet.

Om smittsam sjukdom som ej hänförts till de allmänfarliga eller veneriska

sjukdomarna fått större utbredning på en ort eller uppträder i elakartad

form, kan länsstyrelsen för viss tid förordna, att sjukdomen skall anses som

allmänfarlig. Förordnande kan avse hela länet eller del därav.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Allmänfarliga sjukdomar

5 §.

Har sjukdomsfall inträffat inom ett hushåll och finns anledning befara,

att allmänfarlig sjukdom föreligger, åligger det hushållsföreståndaren att,

såvida den sjuke icke är föremål för läkarbehandling, ofördröjligen underrätta

tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare. Har sjukdomsfall

inträffat på hotell, pensionat, internat, vandrarhem, vårdanstalt eller annan

inrättning eller på campingplats eller läger har föreståndaren motsvarande

skyldighet. Befälhavare på fartyg är uppgiftsskyldig i fråga om sjukdomsfall

ombord på fartyget.

6 §•

Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk för smitta

av sådan sjukdom är skyldig att på anfordran av tjänsteläkare låta undersöka

sig av denne eller annan läkare till vilken han hänvisas av tjänsteläkaren

och att tillhandahålla läkaren eller dennes biträde nödvändigt undersökningsmaterial

eller tillåta att sådant tages. Vad nu sagts gäller även

den som av läkare misstänkes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta

därav.

Undersökning som avses i första stycket skall ske utan kostnad för den

enskilde.

7 §■

Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta därav är han

skyldig att efter beslut av den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande

läkare som författningsenligt äger deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden

låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan tillfällig sjukvårdslokal

som avses i sjukvårdslagen eller som drives av staten, om han

med hänsyn till faran för smittans spridning icke kan behandlas i öppen

vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses i

första stycket meddela erforderliga föreskrifter om isolering och om inskränkning

i hans verksamhet.

Vad i första och andra styckena sägs gäller även den som av läkare misstänkes

lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav.

Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårdsnämnden,

om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren upplysas

om sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till efterrättelse

till dess hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får också självmant

pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.

8 §•

Har någon intagits på sjukvårdsanstalt enligt 7 § första stycket eller kan

intagen eljest misstänkas lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1968

därav, är han skyldig att kvarstanna och underkasta sig nödvändig vård

till dess han med hänsyn till faran för att han skall sprida smitta kan

behandlas i öppen vård.

9 §•

Om allmänfarlig sjukdom inträffat eller misstänkes ha inträffat, åligger

det hälsovårdsnämnden i kommunen att, efter samråd med läkare som avses

i 7 §, ofördröj ligen utreda orsaken till sjukdomens uppträdande och vidtaga

de åtgärder som fordras för att hindra att sjukdomen utbredes. Nämnden

skall hålla länsläkaren underrättad om utredningen och om de åtgärder som

vidtagits.

Om länsläkaren finner det påkallat, är hälsovårdsnämnd skyldig att göra

utredning även när fall av allmänfarlig sjukdom inträffat inom annan kommun

eller misstanke därom föreligger.

10 §.

När allmänfarlig sjukdom inträffat, skall hälsovårdsnämnden vid behov

ombesörja att smittrening på kommunens bekostnad sker av den sjukes

bostad och annan lokal där han uppehållit sig samt av gång- och sängkläder

och andra föremål, som kan befaras överföra smitta. Staten och

landstingskommun svarar dock för smittrening av egna fordon.

Om det anses nödvändigt, får hälsovårdsnämnden mot utgivande av

skälig ersättning låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål

som avses i första stycket.

Den som fått hälsovårdsnämndens uppdrag att verkställa smittrening

får ej vägras tillträde till det utrymme där smittrening skall ske.

11 §■

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, länsstyrelsen kan, ut

över vad eljest i denna lag föreskrives, förordna om isolering av befolkningen

inom visst område och därmed jämförbar åtgärd, förstöring ellei

förändring av egendom eller förbud mot eller inskränkning i användningen

därav, om åtgärden är påkallad av särskilda skäl för att hindra utbredningen

av allmänfarlig sjukdom.

Veneriska sjukdomar

12 §.

Den som har anledning antaga att han lider av venerisk sjukdom är

skyldig att söka läkare och underkasta sig den behandling som behövs.

Han skall följa de föreskrifter, som läkaren meddelar om sjukdomens

vidare behandling och om åtgärder för att hindra spridning av smitta.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

13 §.

Åsidosätter någon vad som åligger honom enligt 12 § första punkten

skall länsläkaren anmana honom att söka läkare och underkasta sig behandling

samt att förete intyg om att detta skett. Om så erfordras skall han

anmanas att följa de föreskrifter som läkare kan ha meddelat honom. Föreligger

grundad anledning befara att han skall sprida smitta skall han anmanas

att låta intaga sig på sjukhus som avses i sjukvårdslagen eller som

drives av staten.

Anmaningen skall ske skriftligen och innehålla erinran om påföljden

för underlåtenhet att följa anmaningen. Avser anmaningen barn under

15 år, skall den tillställas den som har vård om barnet.

14 §.

Underlåter någon att följa anmaning enligt 13 § kan länsstyrelsen i det

län där han vistas besluta att han skall inställas hos läkare för undersökning

eller behandling eller, om det finns grundad anledning befara att han

skall sprida smitta, att han skall intagas på sjukhus som avses i 13 §. Kan

det skäligen antagas, att anmaning icke skulle efterföljas, får sådant beslut

meddelas utan att anmaning skett.

Om länsstyrelsens beslut icke kan avvaktas utan fara, kan länsläkaren

meddela beslut som avses i första stycket. Sådant beslut skall omedelbart

underställas länsstyrelsens prövning men länder till efterrättelse till dess

länsstyrelsen förordnar annorlunda.

Vad i denna paragraf föreskrives om länsstyrelse skall i stad som ej

tillhör landstingskommun gälla hälsovårdsnämnd, när fråga är om inställelse

hos läkare för undersökning eller behandling.

15 §.

Om veneriskt sjuk person uppgivit sig ha varit i förbindelse med annan

person på sådant sätt att smitta kunnat överföras skall länsläkaren anmana

denne att underkasta sig läkarundersökning och förete intyg om resultatet

av undersökningen.

Bestämmelserna i 13 § andra stycket äger motsvarande tillämpning i fall

som avses i denna paragraf.

Efterföljes ej anmaning gäller bestämmelserna i 14 § i tillämpliga delar

>ckså fall som avses i denna paragraf.

16 §.

Den som enligt 14 eller 15 § eller eljest för venerisk sjukdom intagits

på sjukhus är skyldig att kvar stanna och underkasta sig nödvändig vård

till dess grundad anledning befara att han skall sprida smitta icke längre

föreligger.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr dr 1968

17 §.

Finns anledning misstänka att den som lämnat uppgift som avses i 15 §

första stycket därigenom gjort sig skyldig till brott har åklagaren rätt att

få upplysning om vem som lämnat uppgiften.

18 §.

Det åligger landstingskommun att inom landstingsområdet ombesörja

kostnadsfri läkarundersökning och behandling i öppen vård vid fall av

venerisk sjukdom eller misstanke därom. Därvid skall läkarintyg som erfordras

enligt denna lag tillhandahållas utan kostnad.

Läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom skall tillhandahållas

utan kostnad för den enskilde.

19 §.

Socialstyrelsen kan förordna att i länsläkarens ställe annan läkare skall

göra anmaning som avses i 13 och 15 §§.

Övriga smittsamma sjukdomar

20 §.

Om det inträffar annan smittsam sjukdom än allmänfarlig sjukdom eller

venerisk sjukdom, kan länsläkaren ålägga hälsovårdsnämnden att verkställa

utredning om orsaken till att sjukdomen uppträtt och vidtaga de

åtgärder, som fordras för att hindra att sjukdomen sprides.

Övriga bestämmelser

21 §.

Beslut om utskrivning av sådan intagen som avses i 8 eller 16 § meddelas

av överläkaren eller motsvarande läkare. Talan mot beslut varigenom någon

förvägrats att lämna sjukvårdsanstalten föres hos länsstyrelsen genom

besvär.

22 §.

Beträffande stad som ej tillhör landstingskommun skall vad i denna lag

eller med stöd därav meddelade föreskrifter sägs om landstingskommun

gälla staden och vad som sägs om länsläkare gälla förste stadsläkaren, allt i

den mån ej annat föreskrives.

Socialstyrelsen kan efter ansökan befria förste stadsläkare från de uppgifter

som ankommer på honom i fråga om veneriska sjukdomar och förordna

länsläkare att fullgöra dessa.

Tjänsteläkare och distriktssköterska skall biträda hälsovårdsnämnden

vid fullgörande av de uppgifter som åvilar nämnden enligt denna lag eller

med stöd därav meddelade föreskrifter.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

23 §.

Landstingskommun bestrider kostnaderna för sådan laboratorieundersökning

av prov som läkare i öppen vård eller hälsovårdsnämnd inom

landstingsområdet finner erforderlig vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk

sjukdom eller vid misstanke om sådan sjukdom och som utföres vid

laboratorium som socialstyrelsen godkänt för ändamålet.

Vad i första stycket sägs gäller även sådan laboratorieundersökning av

prov som länsläkare finner erforderlig vid annan smittsam sjukdom än

allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom.

Kostnaderna för sluten vård på sjukvårdsanstalt som avses i 7 eller 13 §

skall vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom bestridas av landstingskommunen

i den mån de ej ersättes enligt lagen om allmän försäkring.

Vad ovan föreskrives äger motsvarande tillämpning beträffande den som

utan att vara sjuk för smitta av allmänfarlig sjukdom.

24 §.

Den som är eller varit verksam inom smittskyddet enligt denna lag

eller med stöd därav utfärdade föreskrifter får ej obehörigen yppa vad han

därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden. Den som bryter häremot

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Brott enligt första stycket får åtalas av åklagare endast efter angivelse

av målsägande.

'' 25 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av hälsovårdsnämnd, om någon åsidosätter vad som åligger

honom enligt 6 § eller 7 § första stycket,

på begäran av hälsovårdsnämnd om den åt vilken nämnden uppdragit att

verkställa smittrening vägras tillträde till utrymme där smittrening skall

ske,

på begäran av länsstyrelse, länsläkare eller, i stad som ej tillhör landstingskommun,

av hälsovårdsnämnd för verkställande av beslut enligt 14

eller 15 §,

på begäran av länsläkare eller av överläkare eller motsvarande läkare vid

sjukvårdsanstalt om någon som enligt 8 eller 16 § är skyldig att kvarstanna

på sjukvårdsanstalt avviker från denna.

26 §.

Den som lider av venerisk sjukdom och med vetskap eller misstanke

om det har könsligt umgänge dömes till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller, om någon eljest uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

utsätter annan för fara att bli smittad av venerisk sjukdom.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Har brott soin avses i första stycket förövats mot make, må åklagare väcka

åtal endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från

allmän synpunkt.

27 §.

Den som åsidosätter skyldighet enligt 5 § eller bryter mot föreskrift

som meddelats med stöd av 7 § andra stycket dömes till böter.

28 §.

Den som hjälper någon som enligt 8 eller 16 § är skyldig att kvarstanna

på sjukvardsanstalt att avvika därifrån, dömes till böter eller fängelse i

högst två år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

29 §.

Om länsläkare eller läkare som avses i 19 § i sin verksamhet enligt

denna lag erhållit uppgift som ger anledning antaga att gärning som avses

i 26 § eller i 6 kap. 7 § brottsbalken förövats, äger han anmäla detta till

åklagare.

Har någon vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits

skäligen misstänkt för brott som avses i 26 §, har åklagaren rätt att på

begäran få uppgift om resultatet av läkarundersökning, som föranstaltats

av länsläkare eller läkare som avses i 19 §. Har åtal väckts, har även domstolen

rätt att få sådan uppgift.

30 §.

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller det eljest påkallas av

utomordentliga förhållanden, kan Konungen eller, då riket är i krig, myndighet

som Konungen bestämmer förordna om avspärrning av visst område

för att hindra att smittsam sjukdom sprides. Har sådant förordnande meddelats,

ankommer det på den myndighet som anges i förordnandet att bestämma,

om och under vilka förutsättningar person, som uppehåller sig

inom det avspärrade området, får lämna detta eller annan får tillträde

därtill.

31 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan beträffande

krigsmakten meddela föreskrifter som avviker från denna lag.

32 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna om

särskilda åtgärder för att förhindra att smittsamma sjukdomar föres in

i riket eller sprides till utlandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

33 §.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen

genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom

besvär.

Hälsovårdsnämnds och länsstyrelses beslut skall lända till omedelbar

efterrättelse om ej annorlunda förordnas.

34 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 20 juni 1918

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen

den 19 juni 1919 (nr 443) och tuberkulosförordningen den 31 mars

1939 (nr 113) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen

tillämpas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 2b år 1968

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, dels att 6 § 2 och 3 mom. samt 7 § sjukvårdslagen

den 6 juni 19621 skall upphöra att gälla, dels att i 5 och 17 §§, 18 § 1 och

3 inom., 20 och 22 §§ samt 34 § 1 mom. lagen ordet »medicinalstyrelsen» eller

böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvarande

böjningsform, dels att 6 § 1 inom., 13 § 2 mom., 16 § 2 mom., 25 § 2 mom.

och 27 § lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6

1 mom. Sjukhus benämnes, om

ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett

för vårdbehövande oberoende

av fallets svårare eller lindrigare

art, och sjukstuga, om det företrädesvis

är avsett för mindre krävande

vård. Sjukstuga må vara försedd

med högst trettio vårdplatser;

dock må utan hinder härav såsom

särskild avdelning av sjukstuga anordnas

tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga,

förlossningshem och

sjukhem.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Sjukhus benämnes, om

ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett

för vårdbehövande oberoende av

fallets svårare eller lindrigare art,

och sj ukstuga, om det företrädesvis

är avsett för mindre krävande

vård. Sjukstuga må vara försedd

med högst trettio vårdplatser; dock

må utan hinder härav såsom särskild

avdelning av sjukstuga anordnas

förlossningshem och sjukhem.

13 §.

2 mom. Om särskilda — — -— flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,

att sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga,

epidemisjukstuga, för
-

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,

att sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, förlossningshem

eller sjukhem. Finnes icke

1 Senaste lydelse av 16 § 2 mom. se 1966:294.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lossningshem eller sjukhem. Finnes

icke sjukhusintendent vid sådant

sjukhus, ankommer på sjukvårdsstyrelsen

att bestämma, huru de

åligganden som eljest tillkomma

sjukhusintendent skola fullgöras.

16

2 mom. Läkare som avses i 1

mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och

epidemisjukhus, överläkare,

2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga

och epidemisjukstuga s j u kstugu

läkare samt

3) vid sjukhem sj ukhemsläk

a r e eller, om medicinalstyrelsen

efter framställning av sjukvårdsstyrelsen

så förordnat, överläkare.

Såvida ej — —--------

Överläkare må--- ------

sjukhusintendent vid sådant sjukhus,

ankommer på sjukvårdsstyrelsen

att bestämma, huru de åligganden

som eljest tillkomma sjukhusintendent

skola fullgöras.

§•

2 mom. Läkare som avses i 1

mom. benämnes

1) vid lasarett överläkare,

2) vid sjukstuga sjukstuguläkare

samt

3) vid sjukhem s j u k h e in s 1 äk

a r e eller, om socialstyrelsen efter

framställning av sjukvårdsstyrelsen

så förordnat, överläkare.

vid förlossningshem.

--nu sagts.

25

2 mom. Utan sådan prövning av

vårdbehovet, som avses i 1 mom.,

skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats

behäftad med eller misstänkes vara

behäftad med sådan smittsam sjukdom,

som angives i epidemilagen,

2) den som jämlikt lagen angående

åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar erhållit föreskrift

eller anmaning att låta sig intagas

till vård på sjukhus eller beträffande

vilken förordnande om intagning

meddelats jämlikt nyssnämnda lag

samt

3) den som ---—-----

§•

2 in o m. Utan sådan prövning av

vårdbehovet, som avses i 1 mom.,

skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats

behäftad med eller misstänkes vara

behäftad med allmänfarlig sjukdom

som avses i smittskyddslagen,

2) den som enligt 12 eller 13 §

smittskyddslagen erhållit föreskrift

eller anmaning att låta intaga sig

för vård på sjukhus eller beträffande

vilken beslut om intagning meddelats

enligt 14 § nämnda lag samt

— dylik hänvisning.

Den som

27 §.

— finnes stadgat.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 2å år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sättes vårdavgift---inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård

och underhåll på allmän sal av den,

som enligt epidemilagen eller lagen

angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar är berättigad att

kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll

på sjukhus.

Vårdavgift må ej uttagas för vård

och underhåll på allmän sal av den,

som enligt smittskyddslagen är berättigad

att kostnadsfritt åtnjuta

vård och underhåll på sjukhus.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr .24 år 1968

13

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelserna om bekämpandet av smittsamma

sjukdomar sammanförs till en smittskyddslag, som skall ersätta

lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen

och tuberkulosförordningen.

I förslaget skiljs mellan allmänfarliga sjukdomar — motsvarande dem

som nu regleras i epidemilagen och tuberkulosförordningen — och veneriska

sjukdomar.

Beträffande de allmänfarliga sjukdomarna föreslås bestämmelser som

är av grundläggande betydelse för smittskyddet och som ålägger den enskilde

vissa förpliktelser. Sådana sjukdomsfall skall anmälas till läkare.

Såväl sjuka som smittbärare skall vara skyldiga att genomgå läkarundersökning

och underkasta sig provtagning samt foga sig i isolering eller

annan inskränkning i sin rörelsefrihet. Om behandling med hänsyn till

smittfaran inte kan ske i öppen vård skall skyldighet föreligga för den

sjuke eller smittbäraren att låta inta sig på sjukhus. Beslut om intagning

på sjukhus av den som inte frivilligt söker sjukhusvård, då sådan är påkallad,

skall få meddelas av tjänsteläkare.

Enligt förslaget skall den som har anledning anta att han är veneriskt

sjuk underkasta sig läkarundersökning och behandling och följa av läkaren

meddelade föreskrifter till förhindrande av att smitta sprids. Om någon

underlåter att fullgöra dessa skyldigheter skall han kunna tvångsvis

intas på sjukhus efter beslut av länsstyrelsen, om det kan antas att han

sprider smitta.

Den läkare som behandlar en veneriskt sjuk person skall söka ta reda på

varifrån denne fått sjukdomen och om smittan kan ha förts vidare. Den

som därvid utpekas föreslås också bli skyldig att genomgå läkarundersökning.

Finns det anledning misstänka att den som lämnat uppgift om förbindelse

därigenom gjort sig skyldig till brott föreslås rätt för åklagare att

få reda på uppgiftslämnarens identitet.

Landstingen och de landstingsfria städerna skall enligt förslaget åläggas

att ombesörja kostnadsfri läkarundersökning och behandling i öppen vård

av venerisk sjukdom.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Av propositionen redovisas endast vad föredragande departementschefen,

statsrådet Aspling, anfört samt lagrådets yttrande. Beträffande övriga delar

av propositionen hänvisas till denna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Motionsyrkandena

I motionerna 1: 775 av herr Hubinette samt II: 1004 av herr Åkerlind och

fru Heurlin yrkas, »att riksdagen måtte

1. antaga det till propositionen nr 36 fogade förslaget till smittskyddslag

med den ändringen att 32 § erhåller följande lydelse.

32 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna om

särskilda åtgärder för att förhindra att smittsamma sjukdomar föres in i

riket eller sprides i riket eller till utlandet.

2. uttala att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om införande av obligatorisk

hälsokontroll för anställda inom restaurangnäringen.»

I motionerna 1:776 av herrar Wirtén och Svanström samt 11: 1003 av

herrar Ullsten och Sjönell yrkas, »att riksdagen vid sin behandling av Kungl.

Maj :ts proposition nr 36 måtte besluta

1) att den förteckning över sjukdomar som skall kunna föranleda ingripanden

enligt smittskyddslagen måtte intagas i lagtexten, samt

2) att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag till nya bestämmelser angående

ersättning till smittbärare, varvid de ovan anförda synpunkterna bör

beaktas.»

I motionen I: 769 av fru Segerstedt Wiberg yrkas »att riksdagen ville vid

antagande av förslaget till smittskyddslag däri infoga regler som anger på

vilka allmänfarliga sjukdomar lagen skall vara tillämplig.»

I motionen II: 1001 av herrar Nilsson i Lönsboda och Ullsten yrkas, »att

riksdagen måtte besluta att 7 § sista stycket smittskyddslagen får följande

lydelse: ''Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårdsnämnden,

om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren

skriftligen delges beslutet om intagning av läkaren och därvid upplgsas om

sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till efterrättelse till dess

hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får också självmant

pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.’» I

I motionen II: 1002 av herr Norrby yrkas, »att riksdagen beslutar att i

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådana åtgärder att mindre primärtommuners

nettokostnader för karantänsverksamhet regelmässigt täcks

!ied statsmedel.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

I motionen II: 1005 av herr Åkerlind och fru Heurlin yrkas »att riksdagen

måtte antaga det till proposition nr 36 fogade förslaget till smittskyddslag

med den ändringen att 13 § erhåller följande lydelse:

13 §.

Åsidosätter någon-------- — •— detta skett.

Om så erfordras —--- -—------honom.

Föreligger grundad-----—--— -— — av staten.

Anmaningen skall ske skriftligen och innehålla erinran om påföljden

för underlåtenhet att följa anmaningen. Avser anmaningen barn under 18 år

skall den jämväl tillställas den som har bestämmanderätten över barnet.»

Beträffande motiveringen för yrkandena hänvisas till motionerna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Departementschefen vid lagrådsreinissen

Allmänna synpunkter

Det har sedan gammalt varit en uppgift för samhället att se till att

smittsamma sjukdomar i görligaste mån bekämpas. Genom lagstiftning på

området har man sökt skapa förutsättningar för effektiva åtgärder från det

allmännas sida. Bl. a. har öppnats möjligheter till ingripanden mot personer

som lider av eller bär smitta av allvarligare sådana sjukdomar. Regleringen

sker f. n. genom epidemilagen, lagen mot utbredning av könssjukdomar

och tuberkulosförordningen.

Den gällande lagstiftningen på området har ansetts böra ses över som ett

led i reformarbetet på hälso- och sjukvårdens område. Lagstiftningen behöver

anpassas efter den medicinska utvecklingen, såväl vad gäller vilka sjukdomar

den skall omfatta som de åtgärder som skall vidtas för att bekämpa

dem. En anpassning måste också ske till organisationsförändringar inom

hälsovården och den öppna sjukvården. Särskilt angeläget är att söka åstadkomma

ökad effektivitet i kampen mot de veneriska sjukdomarna.

Lagstiftningen berör frågor av stor betydelse för den enskilde. I bilden ingår

frihetsinskränkande åtgärder såsom isolering och, om så erfordras,

tvångsintagning på sjukhus.

Av skilda skäl, i första hand därför att kampen mot sjukdomarna i fråga

ur praktisk synpunkt byggts upp på delvis olika sätt, har någon gemensam

lagstiftning för de epidemiska och veneriska sjukdomarna samt tuberkulos

hitintills inte kommit till stånd i Sverige. Samma förhållande gäller för flertalet

andra länder, som har liknande lagstiftning. I nyare utländsk lagstiftning

går dock utvecklingen mot ett förenhetligande.

Utredningen har vid en prövning av behovet av lagstiftning på området

funnit att det väsentliga är gemensamt för alla berörda sjukdomar. Något

hinder mot att bestämmelserna sammanförs i en lag finner utredningen inte

föreligga, även om vissa särbestämmelser då kommer att behövas. En sådan

samordning leder till en överskådligare lagstiftning och erbjuder systematiska

fördelar. På det sättet ligger det också närmare till hands att anlägga

epidemiologiska synpunkter även på de veneriska sjukdomarna.

Ingen av remissinstanserna har haft någon principiell invändning mot att

bestämmelserna om de smittsamma sjukdomarna sammanförs i en lag.

Tvärtom har förslaget härom hälsats med stor tillfredsställelse från flera

håll.

Jag delar utredningens uppfattning, att en gemensam lag bör tillskapas på

området. Den av utredningen föreslagna benämningen, smittskyddslag, är

väl ägnad att täcka lagens innehåll. Föreskrifter som kan meddelas i admi
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

nistrativ ordning bör samlas i en kungörelse som lämpligen benämns smittskyddskungörelse.

Det är att märka, att ett stort antal bestämmelser som

nu finns i lag är av den art att de inte behöver tas in i smittskyddslagen.

Utredningsförslaget går ut på att kommunerna genom sina hälsovårdsnämnder

i första hand skall bära ansvaret för skyddet mot smittsamma

sjukdomar. Länsstyrelserna skall vaka över att dessa sjukdomar bekämpas

i länet och se till att ändamålsenliga åtgärder vidtas. Slutligen skall socialstyrelsen1

ytterst svara för denna verksamhet vad gäller landet i dess helhet

och därvid bl. a. utfärda råd och anvisningar till hjälp för hälsovårdsnämnderna.

Remissinstanserna har genomgående ställt sig positiva till en sådan uppläggning.

Jag ansluter mig också därtill. Jag vill emellertid framhålla i detta

sammanhang, att huvudmannaskapet för de rent sjukvårdande uppgifterna

alltid kommer att vila på sjukvårdshuvudmännen — landstingen och de

landstingsfria städerna — såsom ansvariga för sjukvården var och en

inom sitt område. Detta markeras också genom att sjukvårdshuvudmännen

såsom utredningen föreslagit åläggs att svara för den öppna kostnadsfria

vården vid veneriska sjukdomar.

Utredningen indelar sjukdomarna i allmänfarliga, veneriska och övriga

smittsamma sjukdomar. Lagstiftningen skall vara tillämplig på sjukdomarna

så länge de befinner sig i smittsamt skede. De allmänfarliga sjukdomarna

motsvarar de sjukdomar som nu regleras i epidemilagen jämte tuberkulos.

Den indelning utredningen gjort har inte föranlett några väsentliga anmärkningar

från remisshåll. Jag ansluter mig till förslaget även i detta hänseende.

Allmänfarliga sjukdomar

Utredningen har föreslagit, att de sjukdomar som skall hänföras till de

allmänfarliga upptas i en särskild förteckning som får inflyta i smittskyddskungörelsen.

En remissinstans har hävdat att förteckningen över de allmänfarliga

sjukdomarna bör finnas i lagen med hänsyn till de omfattande

ingrepp, som med stöd av lagstiftningen kan företas i medborgarnas livsföring.

Jag vill i denna fråga anföra följande. Epidemilagen innehåller en förteckning

över de sjukdomar lagen är tillämplig på. Samtidigt ges Kungl.

Maj :t bemyndigande att förordna att lagen skall tillämpas även på annan

sjukdom. Den av utredningen föreslagna ordningen kommer inte att medföra

annan skillnad från den nu rådande än att Kungl. Maj :t får utesluta

viss sjukdom från förteckningen utan att höra riksdagen. Utredningens för- 1 2

1 Här liksom i fortsättningen avses det verk som den 1 januari 1968 bildas genom sammanslagning

av bl.a. nuvarande medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 24

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

slag innebär en smidig och praktisk väg att anpassa förteckningen efter det

epidemiologiska läget. Det bör därför godtas.

Utredningen har utförligt redogjort för de sjukdomar som i första hand

bör föras till de allmänfarliga. Utredningens förslag har inte rönt några invändningar

under remissbehandlingen och bör därför kunna läggas till

grund för den förteckning som skall tas in i smittskyddskungörelsen. I fortsättningen

får sedan vidtas de ändringar som föranleds av nya rön och erfarenheter.

Länsstyrelsen bör ha möjlighet att — på motsvarande sätt som nu gäller

enligt epidemilagen — lokalt och för begränsad tid förordna att annan

sjukdom än sådan som upptagits i förteckningen över allmänfarliga sjukdomar

skall betraktas som allmänfarlig. Någon invändning mot utredningens

förslag i detta hänseende har inte framförts. Hastigt utbrytande

epidemier av smittsamma sjukdomar, som generellt ej betraktas som allmänfarliga

och som har lokal avgränsning, kan på det sättet bättre hindras från

vidare spridning och effektivare bekämpas.

Enligt epidemilagen föreligger viss anmälningsskyldighet för husföreståndare,

då i lagen angiven sjukdom befaras ha inträffat. Om läkare inte tillkallats

skall anmälan ofördröjligen ske till tjänsteläkare. Underrättelse kan

i stället lämnas i stad till hälsovårdsnämnden och på landet till någon ledamot

i hälsovårdsnämnden eller till polismyndighet eller pastor. Utredningen

anser, att anmälningsskyldigheten bör bibehållas men endast gälla i förhållande

till tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande. Detta motiveras med

att en läkare under alla förhållanden måste tillkallas. Utredningens förslag

går ut på att anmälningsskyldighet skall gälla för förutom lägenhetsinnehavare

föreståndare för vissa inrättningar såsom hotell, pensionat, vårdanstalt

samt befälhavare på fartyg.

Det stora flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag. Från

något håll har dock framhållits att anmälningsskyldigheten har så liten betydelse

ur epidemibekämpningssynpunkt att den bör avskaffas. Särskilt har

detta anförts beträffande tuberkulos.

För egen del vill jag understryka, att det stora flertalet fall av smittsamma

sjukdomar torde komma under behandling utan att särskild anmälningsskyldighet

föreligger. Det kan dock inte uteslutas, att personer av skilda anledningar

underlåter att tillkalla läkare. För sådana fall finns anledning

ha kvar en bestämmelse om anmälningsskyldighet. Jag finner dock inte

skäl att, som ett par remissorgan föreslagit, utöka anmälningsskyldigheten

utöver utredningens förslag.

Enligt epidemilagen kan försummad anmälningsskyldighet leda till bötesstraff.

Utredningen föreslår att den ordningen behålls. Jag delar uppfattningen

att straffsanktion kan vara nödvändig för att säkerställa att bestämmelserna

följs. Man kan givetvis inte fordra att den som saken gäller

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968 19

skall kunna göra en rent medicinsk bedömning. Underlåtenhet att anmäla för

en lekman svårbedömbara sjukdomssymtom får inte läggas någon till last

som försummelse, om det inte i det aktuella fallet förelegat särskild anledning

att misstänka sjukdomen.

Utredningen föreslår att den som är eller misstänks vara behäftad med

allmänfarlig sjukdom skall vara skyldig att genomgå undersökning av tjänsteläkare

eller annan läkare som denne hänvisar honom till och därvid tillhandahålla

nödvändigt undersökningsmaterial eller tåla att man tar sådant.

Ett landsting anser att det sistnämnda lämnar för mycket öppet för ingrepp

i den personliga integriteten och föreslår därför att det särskilt anges vilka

prover som anses erforderliga vid varje sjukdom. Om provtagningen skulle

vara förenad med risker för patienten ifrågasätter landstinget om det inte

borde finnas valfrihet mellan att tillåta provtagning och underkasta sig

isolering.

Det är ytterst viktigt för bekämpande av dessa sjukdomar att de personer

som insjuknar i eller bär smitta av dem blir föremål för behandling och i

förekommande fall isolering i en eller annan form. För att sjukdomens art

skall kunna fastställas är det som regel ofrånkomligt med undersökningar

och provtagningar. Det får ankomma på socialstyrelsen att meddela erforderliga

anvisningar om vilka prov som får tas och vilka undersökningar som

får göras vid misstänkta fall av den ena eller andra sjukdomen. Jag utgår

från att dessa anvisningar utformas så att någon opåkallad kränkning inte

sker av den undersöktes personliga integritet.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag att utredningens förslag

om skyldighet att undergå läkarundersökning och provtagning bör godtagas.

Hänvisning till annan läkare torde framför allt bli aktuell i fråga om

tuberkulos och då avse undersökning av dispensärläkare.

Utredningen föreslår, att den nu gällande ordningen för behandling av

personer behäftade med allmänfarlig sjukdom eller som bär smitta av sådan

bibehålls. Detta innebär som huvudregel att patienten är skyldig att låta

inta sig på sjukhus. Finns det anledning anta att betryggande isolering kan

ordnas kan han få vårdas i öppen vård. Intagning på sjukhus får också underlåtas,

om det inte föreligger fara för att smitta sprids. Utredningen anser,

att bedömningen om patienten bör vårdas utom sjukhus skall ankomma på

den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare, som har rätt att

delta i sammanträde med hälsovårdsnämnden. Beslutet skall därefter kunna

överprövas av hälsovårdsnämnden.

Hithörande bestämmelser har blivit föremål för stor uppmärksamhet under

remissbehandlingen. Även om flertalet remissinstanser godtagit utredningens

förslag, framförs erinringar från en del håll.

Flera remissinstanser anser, att tjänsteläkarna många gånger saknar nödvändiga

kvalifikationer för att bedöma frågan om intagning på sjukhus och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

anser att avgörandet bör träffas av länsläkaren. Andra menai att ärendet

bör avgöras av länsstyrelsen. Åter andra remissinstanser vill att beslutet

skall fattas av hälsovårdsnämnden. I den mån det föreslås att avgörande

skall träffas av annan än läkare förordas i allmänhet samråd med länsläkare

eller tjänsteläkare. Beslut om öppen vård i fråga om tuberkulospatienter bör

enligt Sveriges läkarförbund ankomma på dispensärläkare som är särskilt

sakkunnig på området. Utredningens förslag att den som inte är nöjd med

tjänsteläkares förordnande om vård eller isolering skall kunna begära prövning

av ärendet hos hälsovårdsnämnden har kritiserats från något håll. Man

hävdar att det inte blir fråga om någon reell prövning eftersom tjänsteläkaren

deltar i nämndens sammanträden som medicinsk expert. Prövningen har

därför i stället föreslagits skola ske hos länsläkaren eller socialstyrelsen.

När det visar sig, att en person är behäftad med eller bär smitta av allmänfarlig

sjukdom är det nödvändigt att beslut om vård, isolering eller

annan åtgärd träffas skyndsamt. Detta talar för att beslutet bör fattas på

det lokala planet. Det är här som regel fråga om rent medicinska avgöranden,

till stor del underbyggda genom laboratorieundersökningar av prov

från den som avses med åtgärden. Ofta torde det vara tjänsteläkaren, som

personligen gör läkarundersökningen. Jag finner mot bakgrunden av det nu

sagda, att jag kan godta utredningens förslag att beslutanderätten läggs

hos den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt

har rätt att delta i hälsovårdsnämndens sammanträden. Då det

här kan bli fråga om tvångsingripanden av stor betydelse för den enskilde

måste den som berörs av avgörandet kunna få läkarens avgörande överprövat.

Jag delar utredningens uppfattning, att denna överprövning i första

hand bär ankomma på hälsovårdsnämnden. För att garantera att den som

berörs av ingripande inte skall lida rättsförlust på grund av okunnighet om

möjligheterna att vända sig till hälsovårdsnämnd bör den beslutande läkaren

åläggas uttrycklig skyldighet att upplysa patienten om rätten att få

saken prövad av nämnden. Jag förutsätter att handläggningen hos hälsovårdsnämnden

sker med största möjliga skyndsamhet. Mot hälsovårdsnämndens

beslut skall besvär kunna anföras i vanlig administrativ ordning,

i första hand till länsstyrelsen och därifrån till regeringsrätten.

Utredningen har ansett att sjukhusvård bör obligatoriskt komma i fråga

i första hand och att öppen vård bör få förekomma först om den läkare som

har att besluta i hithörande frågor finner att sådan vård är till fyllest. I

det stora flertalet fall torde det vara av mindre betydelse hur bestämmelserna

är utformade i detta avseende eftersom patienten i allmänhet inte har

någon anledning motsätta sig sjukhusvård, där sådan kommer i fråga. Med

tanke på de fall där motsättningar kan uppkomma, bör dock reglerna utformas

så, att för tvångsintagning på sjukhus krävs att den läkare som enligt

de regler jag har redogjort för i det föregående har att fatta beslut i

hithörande frågor prövat fallet och funnit intagning nödvändig.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Utskrivning från sjukhuset bör liksom när det gäller patienter i allmänhet

beslutas av den läkare som är ansvarig för vården på sjukhuset. Någon

särskild bestämmelse härom behövs inte i smittskyddslagen.

Bestämmelserna som nu berörts får tillämpning även på tuberkulos. Detta

innebär, som framhållits från remisshåll, en ändring i förhållande till vad

som f.n. gäller enligt tuberkulosförordningen, framför allt genom att det

erbjuds möjlighet att ålägga en tuberkulossjuk att låta inta sig på sjukhus.

Utredningen har framhållit, att det är av värde att skapa förutsättningar

för ingripande mot i synnerhet asociala tuberkulospatienter, som ofta utgör

stor smittrisk.

För egen del vill jag framhålla, att det numera torde finnas mindre anledning

än tidigare att göra skillnad mellan tuberkulos och andra allmänfarliga

sjukdomar. Den slutna vården bedrivs i dag i stor utsträckning inom

samma sjukvårdsenheter och behandlingen är till det yttre i mycket likartad

vid båda slagen av sjukdomar. Frågan om sluten vård skall anses påkallad

får under alla förhållanden avgöras efter medicinska grunder även om

också sociala utgångspunkter kan spela in vid bedömningen. Såväl den sjukes

vårdbehov som risken för spridning av smitta får övervägas. Det synes

mig med de utgångspunkterna inte finnas anledning att i lagen göra skillnad

mellan tuberkulos och andra allmänfarliga sjukdomar i förevarande avseende.

Lagens bestämmelser om undersökning och vård bör som utredningen

föreslagit inte bara tillämpas på sjuka och misstänkt sjuka utan också

på smittbärare och misstänkta sådana. Detta innebär ingen skillnad mot

vad som nu gäller. Även här måste frågan om ingripande ses från medicinska

utgångspunkter med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

Smittrisken varierar i hög grad vid olika sjukdomar. Enligt ulredningen

behöver sluten vård sällan tillgripas i fråga om smittbärare. För den händelse

ingripande anses påkallat torde det enligt utredningen främst bli fiaga

om isolering. Sådana åtgärder har under senare år vidtagits bl. a. vid smittföring

av salmonelladiarré. Detta har skett med stöd av epidemilagen, därigenom

att sjukdomen betraktats som en typ av paratyfus. Salmonelladiarré

har av utredningen föreslagits skola föras upp som allmänfarlig sjukdom i

den föreslagna smittskyddskungörelsen. Utredningen har framhållit att det

vid denna sjukdom i första hand är viktigt att de akuta sjukdomsfallen

isoleras. Det är dessa som främst sprider smittan. Smittbärarna spelar i allmänhet

mindre roll härvidlag. Jag förutsätter, att socialstyrelsen utfärdax

föreskrifter i ämnet till ledning för de läkare som i första hand skall bedöma

nödvändigheten av ett ingripande.

Jag ansluter mig till utredningens förslag att bibehålla bötesstraff för

den som vid öppen vård underlåter att följa givna föreskrifter om isolering

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

eller inskränkning i verksamhet till förhindrande av att smitta sprids. Någon

straffsanktion hör däremot inte drabba den som avviker från sjukhus.

Utredningen föreslår att kommunerna även i fortsättningen skall svara

för smittrening av utrymmen där den sjuke vistats och föremål som han

varit i kontakt med. Smittreningen har föreslagits bli obligatorisk så snart

sjukdom konstaterats. Några remissinstanser har ansett att detta är att

gå för långt med tanke på att smittrening inte alltid kan anses påkallad ur

smittbekämpningssynpunkt. Jag föreslår, att bestämmelsen utformas så att

det framgår att smittrening skall ske endast då behov därav föreligger.

Socialstyrelsen bör meddela närmare anvisningar även i detta avseende.

Den som fått i uppdrag att verkställa smittrening bör också tillförsäkras

tillträde till det utrymme som skall smittrenas. På begäran av hälsovårdsnämnd

skall handräckning därför också få lämnas i de fall då tillträde vägras

till sådant utrymme. Däri innefattas även fordon.

1 enlighet med påpekande under remissbehandlingen bör staten och landstingskommun

svara för smittrening av egna fordon. Detta gäller främst

ambulanser och statens järnvägars sjuktransportvagnar.

Det har visat sig att uppträdandet av epidemier av vissa sjukdomar på

grund av sjukdomens spridningssätt och andra omständigheter ger anledning

att vidta mer vittgående bekämpningsåtgärder än vad som avsetts i

den nuvarande epidemilagstiftningen. Det kan bli nödvändigt med omfattande

förstöring eller förändring av egendom och likaså förbud mot eller

inskränkning i användningen av sådan. Som exempel kan nämnas tularemiepidemin

i Jämtland innevarande år som bl. a. föranledde att betydande

mängder hö brändes för att hindra smittspridning. I det fallet anvisade

Kungl. Maj :t särskilda medel till täckande av förlusterna. Jag föreslår att

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, länsstyrelsen får befogenhet

att förordna om sådana åtgärder. Ersättning för de kostnader och

förluster som uppstår för den enskilde i anledning av sådant förordnande

kan utgå enligt 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall

vid ingripande i hälsovårdens intresse.

Epidemilagen innehåller ett antal bestämmelser om åtgärder som skall

eller får vidtas vid inträffade fall av epidemisk sjukdom. Sålunda kan hälsovårdsnämnd

för viss tid förbjuda att bostadslägenhet där sjukdomsfall inträffat

används. Sådan lägenhet får inte heller upplåtas eller bli föremål för

folksamling. Utredningen föreslår att de bestämmelserna, liksom stadgandet

att hälsovårdsnämnd kan begära att utbrott av sjukdom kungörs från predikstolen,

skall utgå ur lagstiftningen. Jag delar utredningens uppfattning

i detta avseende.

Vidare innehåller epidemilagen bestämmelser om avstängning av befarad

smittbärare från undervisning etc. I likhet med utredningen anser jag att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

sådana förhållningsregler i den mån de behövs kan utfärdas med utgångspunkt

från de allmänna bestämmelserna om skyldighet för misstänkt sjuk

att underkasta sig isolering eller annan begränsning i sin verksamhet.

Ej heller anser jag det påkallat att ha en särskild bestämmelse om att

hälsovårdsnämnd i vissa fall skall hos vederbörande myndighet begära att

skolundervisning inställs för att förhindra folksamlingar. En sådan befogenhet

följer, som utredningen anfört, direkt av hälsovårdsnämndens ansvar

för smittbekämpningen.

Utredningen har efter mönster av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa

fall föreslagit straff för den som hjälper den som tagits in på sjukhus med

stöd av smittskyddslagen att avvika från sjukhuset, överståthållarämbetet

hävdar, att en sådan straffbestämmelse förutsätter en uttrycklig skyldighet

för den intagne att stanna kvar på sjukhuset. Till detta vill jag anföra att

den föreslagna smittskyddslagen liksom den nuvarande epidemilagen bygger

på en skyldighet för den sjuke att låta inta sig på sjukhus, då detta

är nödvändigt för att förhindra smittspridning. Däremot ger den föreslagna

lagstiftningen — lika litet som den nu gällande — någon rätt att tvångsvis

kvarhålla en patient. Något praktiskt behov av sådan rätt har inte heller

visats föreligga. Man har anledning anta att patienten regelmässigt fogar

sig i den sjukhusvård som läkaren finner påkallad. Om patienten sålunda

inte kan hållas kvar på sjukhus mot sin vilja, bör man inte kriminalisera

handling varigenom någon hjälper den intagne att komma från sjukhuset.

Utredningen förordar, att den som inte fogar sig i smittskyddslagens bestämmelser

om allmänfarliga sjukdomar skall kunna bli föremål för handräckning

genom polismyndighet i vissa fall.

Jag delar utredningens uppfattning, att handräckning genom polismyndighet

är ett nödvändigt hjälpmedel som i sista hand måste finnas att tillgå

för att få personer att underkasta sig undersökning, behandling och vård.

I enlighet med utredningens förslag bör möjlighet finnas till handräckning,

om någon som lider av eller bär smitta av allmänfarlig sjukdom vägrar att

låta undersöka sig, lämna undersökningsmaterial eller tillåta att sådant

tas. Utredningen har ansett att det bör få ankomma på tjänsteläkare, stadsläkare

eller motsvarande läkare att begära sådan handräckning. När det

gäller så ingripande åtgärder som det här är fråga om och där det är fråga

om att tillgripa tvång, anser jag dock att det bör fordras beslut av hälsovårdsnämnd.

Jag föreslår att bestämmelserna utformas i enlighet därmed.

Handräckning bör vidare, som utredningen föreslagit, på begäran av hälsovårdsnämnd

lämnas om någon vägrar att låta sig intas på sjukhus. Däremot

kan jag inte ansluta mig till utredningens förslag att handräckning

skall kunna ges för återförande till sjukhus av en patient som avviker

därifrån innan den ansvarige läkaren funnit att han bör skrivas ut. I sådant

fall synes behovet av tvångsåtgärder för återintagning vara tillräckligt väl

tillgodosett genom att sjukhusläkaren har möjlighet att hos den tjanste
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

läkare, som har att besluta om sjukhusvård, påkalla ingripande mot den

sjuke. Tjänsteläkaren kan då begära att hälsovårdsnämnden beslutar om

handräckning för ny intagning på sjukhuset.

Veneriska sjukdomar

I enlighet med utredningens förslag bör beträffande de veneriska sjukdomarna

denna benämning ersätter den nu brukade benämningen könssjukdomar

— användas samma lagteknik som för de allmänfarliga sjukdomarna.

Detta innebär att det anförtros åt Kungl. Maj :t att i administrativ

ordning bestämma vilka sjukdomar som skall hänföras under lagen. Nu

gällande lag är tillämplig på syfilis, mjuk schanker och gonorré. Enligt utredningen

bör dessa sjukdomar jämte veneriskt lymfogranulom, som nu

utan att falla in under lagen är föremål för anmälningsplikt, bli föremål för

reglering enligt den föreslagna smittskyddslagstiftningen.

Jag delar utredningens uppfattning. Det fordras dock vissa särbestämmelser

för de veneriska sjukdomarna. De personer som drabbas av sådana sjukdomar

tillhör ofta grupper, som inte skulle låta sig behandlas utan ett visst

mått av tvång. Med hänsyn till sjukdomarnas spridningssätt och svårighet

att upptäcka är det angeläget att det finns regler som underlättar för läkare

och myndigheter att spåra smittkällor och kontakter som sjukdomen

kunnat föras vidare till. För att nå detta syfte bör det bl. a. finnas garantier

för att en uppgiftslämnares identitet inte lämnas ut utan starkt bärande

skäl.

Enligt gällande lag är det länsläkaren eller i stad utanför landstingskommun

förste stadsläkaren som närmast svarar för de åtgärder som skall

vidtas för att bekämpa utbredningen av de veneriska sjukdomarna. Läkarna

i fråga kallas i denna egenskap sundhetsinspektörer. Utredningen föreslår

ingen saklig ändring i den ordningen men anser att benämningen sundhetsinspektör

kan utgå. Förslaget har inte mött någon erinran och jag ansluter

mig till det.

Den som är smittad av venerisk sjukdom bör även i fortsättningen vara

skyldig att söka läkare och lata sig behandlas. Det är också nödvändigt

att han, i likhet med vad som gäller f. n., åläggs att följa läkarens föreskrifter

om behandling och åtgärder mot spridning av smitta. Skyldighet att söka

läkare bör som utredningen föreslagit åvila den som har anledning anta att

han lider av sådan sjukdom.

Underlåter den som visar sig behäftad med venerisk sjukdom att underkasta

sig läkarbehandling och följa givna föreskrifter måste tvångsåtgärder

vidtas för att sjukdomen skall kunna bekämpas effektivt. Enligt nuvarande

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 2''r år 1968

leglei tillämpas ett anmaningsförtarande innan sådana åtgärder tillgrips.

Detta innebär, att länsläkaren anmodar den sjuke att låta sig behandlas

och komma in med intyg som visar att han undergår erforderlig behandling.

Anses den sjuke inte kunna vårdas utom sjukhus utan synnerlig

fara för att smittan sprids, skall han anmanas att låta inta sig på sjukhus

och förete intyg om att så skett. Om anmaningen inte efterföljs kan handräckning

komma i fråga. Sådan tvångsåtgärd får tillgripas utan föregående

anmaning om det föreligger uppenbar tredska från den sjukes sida.

Utredningen föreslår, att anmaningsförfarandet bibehålls huvudsakligen

som det är anordnat i dag. Man bör dock enligt utredningen för att nå större

snabbhet och effektivitet mjuka upp de krav som skall ställas för att tvångsåtgärd

skall få tillgripas utan föregående anmaning. Utredningen föreslår

att anmaning skall kunna få underlåtas om det skäligen kan antas att den

inte skulle följas.

Beträffande intagning på sjukhus anmärker ett par remissinstanser, att

åtgärden får begränsat värde, om sådan åtgärd bara skall komma i fråga då

det töieligger synnerlig fara att smitta sprids. Jag finner invändningen berättigad

och förordar att anmaning om sjukhusvård skall ske redan om det

finns grundad anledning befara att den sjuke skall sprida smitta av sjukdomen.

Härigenom skapas större möjligheter att effektivt komma åt dem

som undei låter att söka läkarvård och medverka till åtgärder som är ägnade

att förebygga smittrisken. Jag vill betona, att ingripande med sjukhusvård

"ndast kommer i fråga för det fall att den sjuke vägrar att underkasta sig

äkarbehandling eller inte följer de föreskrifter som meddelats för att hindra

att smittan sprids.

Som redan berörts kan enligt gällande lag handräckning tillgripas om

detta erfordras för att få den sjuke till läkare eller intagen på sjukhus. Utredningen

anser att handräckning bör få ske utan föregående anmaning i

större utsträckning än vad som nu är fallet. Bakgrunden härtill är att det

ofta ställer sig svårt att styrka, att någon visat uppenbar tredska.

Det är enligt min mening angeläget, att förfarandet då det gäller att få till

stånd undersökning och vård av eu veneriskt sjuk person inte görs onödigt

betungande för läkare och myndigheter. Samtidigt är det ett oeftergivligt

rättssäkerhetskrav att man vidtar tvångsåtgärder mot den enskilde endast

då sådana är klart motiverade. Anmaning genom länsläkare skall därför

a ai a den normala första åtgärden i fall då någon inte ställer sig givna föreskrifter

till efterrättelse. Jag vill dock med hänsyn till angelägenheten av att

de sjukdomsfall det här rör sig om snabbt kommer under vård inte motsätta

mig, att handräckning skall få tillgripas utan anmaning om det finns

skälig anledning anta att en anmaning inte skulle efterkommas. Jag vill

dock betona att det måste finnas klart konstaterbara grunder för antagandet

att en anmaning inte skulle efterkommas. Som regel torde ett sådant antagande

bara bli möjligt vid en ingående kännedom om den sjukes per
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

son, levnadsvanor och andra omständigheter. En omständighet som kan

läggas till grund är att han tidigare vägrat att efterkomma liknande anmaning.

Utredningen har föreslagit att det i första hand skall ankomma på länsläkare

att meddela anmaning. Statens bakteriologiska laboratorium anser

att dessa uppgifter borde kunna anförtros tjänsteläkare. Enligt min mening

är det in- organisatorisk synpunkt fördelaktigast att en person har ansvaret

för och tillsynen över den veneriska vården inom ett område. Dessutom har

länsläkaren i residensstäderna möjligheter till kontakt med länsstyrelse,

polischef och ofta också könspolikliniker med anställda kuratorer etc.,

vilket underlättar arbetet. Det faller sig med hänsyn härtill naturligast

att välja länsläkaren för ändamålet. Man kan mot detta visserligen anföra,

att det skulle förenkla själva förfarandet och medföra tidsvinster om

tjänsteläkarna fick meddela anmaning. Dessa fördelar synes mig dock

inte motivera en generell decentralisering. Jag vill emellertid, i enlighet med

utredningens förslag, öppna möjlighet för socialstyrelsen att förordna annan

än länsläkare till att verkställa anmaning. I första hand syftar jag då på

poliklinikläkare vid väl organiserade könspolikliniker. Även annan läkare

hör dock kunna få sådant förordnande, när socialstyrelsen finner det befogat

med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.

Det har tyvärr visat sig, att de veneriska sjukdomarna i ökad utsträckning

drabbar minderåriga. Anmaning gällande barn under 15 år skall enligt

utredningen tillställas vårdnadshavare^ Jag vill efter påpekande från remisshåll

förorda att anmaningen skall sändas till den person eller inrättning

som har den faktiska vården om barnet. Den som avses med anmaningen

kan nämligen vistas hos annan än den rättslige vårdnadshavare^

Under remissbehandlingen har framhållits, att det är viktigt att en

anmaning verkligen kommer den berörde till handa. F. n. skickas anmaningen

i vanligt brev, vilket efter vad som påpekats av en länsstyrelse inte utgör

någon garanti för att det kommer fram till adressaten. I denna fråga

har jag inhämtat att det i praktiken nu vanligen går till så, att anmaningen

lämnas i frankerat brev utan annan avsändare än postbox. Detta förfarande

används för att försändelsen ej skall väcka uppmärksamhet. Återkommer

försändelsen som obeställbar görs i allmänhet besök av en kurator. Först

om detta inte leder till resultat anlitas polisen. Polisen brukar därvid först

göra en andra inofficiell anmaning, som ofta leder till resultat, innan

tvångsåtgärd vidtas.

Vid bedömande av vilket tillvägagångssätt som skall användas bör man

inrikta sig på ett förfarande som väcker så liten uppmärksamhet som möjligt.

Det nu tillämpade förfaringssättet motsvarar väl de krav som kan ställas

i detta avseende. Jag finner inte av andra hänsyn motiverat med

föreskrifter i lagen om hur anmaningen skall delges vederbörande i vidare

mån än att det föreskrivs att anmaningen skall ske skriftligen. De ytterligare

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968 27

föreskrifter i fråga om anmaning som erfordras får meddelas i administrativ

ordning.

Om anmaningen inte lett till resultat eller får underlåtas i enlighet med

vad jag tidigare sagt skall enligt utredningens förslag länsstyrelsen eller i

landstingsfria städer hälsovårdsnämnden kunna meddela beslut om undersökning

och öppen vård. Beslut om sluten vård bör enligt utredningen däremot

alltid ankomma på länsstyrelse. Förslaget innebär inte någon principiell

skillnad mot vad som nu gäller och jag har inget att invända mot detsamma.

Sluten vård vid veneriska sjukdomar tillgrips i mycket ringa utsträckning.

1 brådskande fall hör länsläkare, i enlighet med utredningsförslaget, få

besluta i ärenden om undersökning och vård. Sådana beslut skall dock

omedelbart underställas länsstyrelsen.

Enligt gällande bestämmelser åligger det läkare, som iakttagit fall av

venerisk sjukdom, att försöka ta reda på vem den sjuke blivit smittad av

och under vilka omständigheter det skett. Denna skyldighet för läkaren att

utforska smittkällan utgör ett grundläggande och viktigt led i bekämpandet

av dessa sjukdomar. Uppger patienten en person som antaglig smittkälla

skall läkare meddela dennes namn och adress till sundhetsinspektören.

Utredningen anser, att den ifrågavarande skyldigheten bör kvarstå och

utökas till att avse även personer, som patienten kan ha överfört smitta till.

Jag delar utredningens uppfattning. Det bör sålunda åligga läkaren att försöka

erhålla uppgifter om samtliga personer som den sjuke varit i förbindelse

med på sådant sätt att smitta kunnat överföras. En sådan ordning är

ägnad att effektivisera kampen mot de veneriska sjukdomarna. Det torde

dessutom många gånger vara omöjligt för patienten att avgöra vilken av ett

antal förbindelser som föranlett smitta. Lika svårt är det då att ange vilka

personer sjukdomen förts vidare till. De närmare bestämmelser som behövs

i detta avseende behöver dock inte tas in i lagen utan kan utfärdas i administrativ

ordning.

Det är en viktig men svår uppgift att efterforska och spåra upp smittkällor.

Läkaren har sällan möjlighet att själv fullgöra den utan är hänvisad

till hjälp av andra. Vid de större poliklinikerna finns redan nu kuratorer.

Jag delar utredningens uppfattning att det är önskvärt att sådana anställs

vid samtliga polikliniker. Biträde bör också lämnas av distriktssköterskorna

och hälsovårdsnämndernas personal. De veneriskt sjuka tillhör ofta asociala

grupper, vilket försvårar arbetet. Sundhetsinspektörerna har här haft god

hjälp av polismyndigheterna i sitt arbete. I synnerhet i storstäderna torde

en effektiv smittbekämpning inte kunna föras utan polisens medverkan. Jag

delar därför utredningens uppfattning, att polismyndigheterna även i fortsättningen

måste medverka i efterforskningarna när de eljest tillgängliga

resurserna inte är tillräckliga.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 2å år 1968

Den som den sjuke uppger sig ha varit i förbindelse med på sådant sätt

att smitta kunnat överföras bör, i likhet med vad som nu gäller för den som

uppgivits som smittkälla, vara skyldig att genomgå läkarundersökning. Uttrycklig

bestämmelse härom bör tas in i lagen. Utredningen föreslår, att det

bör vara möjligt att i dessa fall meddela beslut om läkarundersökning utan

föregående anmaning i likhet med vad som gäller för de personer som bevisligen

är sjuka men som kan antas inte komma att följa en anmaning. Enligl

utredningen kan det finnas fall där man visserligen inte konstaterat att

en person är veneriskt sjuk men där det framgår av omständigheterna

att så med största sannolikhet är fallet. Riksåklagaren har gjort invändning

mot utredningens förslag i denna del. Han anser, att utredningen inte på

ett övertygande sätt visat, att det föreligger behov av att kunna besluta om

läkarundersökning utan föregående anmaning i sådana fall.

Jag delar de av riksåklagaren anförda betänkligheterna. Det gäller här

personer som man inte med säkerhet vet är sjuka. Det skulle ur rättssäkerhetssynpunkt

kunna föra för långt om man skapade möjlighet till

handräckning utan anmaning i dessa fall. Anmaning bör därför alltid

göras.

Om någon som lider av venerisk sjukdom talar om för läkaren vem som

kan antas ha smittat honom, är han enligt gällande lag skyddad mot att

hans namn lämnas ut till den uppgiften avser. Utredningen har gjort invändningar

mot denna ordning, framför allt med hänsyn till att även uppenbart

falska och illvilliga uppgifter kan lämnas utan att den som avses med

uppgifterna kan få reda på vem som lämnat dem. Utredningen föreslår att

länsläkaren skall få lämna ut namnet på den som lämnat uppgiften under

förutsättning att den saken rör kan komma med ett välgrundat påstående

om att uppgiften är osann och lämnats i ond avsikt. Ärendet skulle i så fall

handläggas så att den anmälde först lägger fram material till stöd för sitt

påstående. Länsläkaren skulle sedan hämta uppgifter om anmälaren hos

den behandlande läkaren och efter eventuella kompletteringar fatta beslut

i ärendet.

Några remissinstanser anser det vanskligt att över huvud taget bryta det

rådande anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare. Man befarar att eu sådan

bestämmelse skulle ytterligare försvåra för läkare och myndigheter att spåra

upp smittkällor och kontakter. De veneriskt sjuka skulle inför hot om

repressalier helt enkelt vägra att lämna uppgifter om könsförbindelser.

Från andra håll har man i och för sig inte ställt sig negativ till en viss

uppbrytning av rådande anonymitetsskydd men gjort invändningar mot det

föreslagna sättet att behandla dessa ärenden. Det har ansetts olämpligt att

lägga avgörandet hos länsläkaren, som saknar erfarenhet av bevisfrågor och

administrativ process. Några remissinstanser vill lägga avgörandet hos länsstyrelsen.

Riksåklagaren ifrågasätter för sin del, om inte målsägandens

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1968

intresse tillgodoses tillräckligt om åklagaren får rätt att erhålla upplysning

om anmälaren i de fall då förundersökning inletts på grund av angivelse av

den person uppgiften rör.

Jag bär tidigare påpekat att det är viktigt att alla som lider av venerisk

sjukdom upptäcks och blir föremål för erforderlig behandling. Det är uppenbart

att personer som lider av sådan sjukdom många gånger av olika anledningar

drar sig för att lämna uppgift om dem som de varit i förbindelse med.

Anonymitetsskyddet har säkerligen också underlättat för läkarna och andra

som har befattning med den veneriska vården att få sådana uppgifter. Bryts

anonymitetsskyddet föreligger en fara att det blir svårare att få fram uppgifter.

Det är därför angeläget att garantier skapas för att anonymiteten

inte röjs i andra fall än då illvilliga och oriktiga uppgifter lämnats. Jag

anser i likhet med flera remissinstanser den av utredningen föreslagna ordningen

mindre lämplig. Jag anser att en godtagbar avvägning mellan de

intressen som här föreligger kan nås om åklagare får rätt att få reda på

vem soin lämnat uppgiften, om detta är påkallat för utredning av brott mot

den som avses med uppgiften. Detta förutsätter, att den som blivit utpekad

vänt sig till polis eller åklagare med begäran om polisutredning. Om åklagaren

får den begärda upplysningen skall uppgift om anmälarens namn inte

få föras vidare i annat fall än om åtal väcks mot honom.

Vårdkostnader m. m.

Undersökning och behandling vid allmänfarliga och veneriska sjukdomar

utförs enligt gällande bestämmelser i betydande utsträckning avgiftsfritt

för den enskilde. Detsamma gäller laboratorieundersökningar. Utredningens

förslag innebär inte några nämnvärda ändringar i nuvarande förhållanden.

I den följande framställningen begränsar jag mig till kostadsfördelningen

mellan den enskilde och samhället. Frågan om hur kostnaderna slutligen

skall fördelas avser jag att återkomma till sedan lagrådet behandlat det

lagförslag, som jag ämnar föreslå underställs dess granskning.

Vad till en början gäller behandling i öppen vård är diagnostisering av

sjukdom som epidemilagen omfattar fri om den företas av tjänsteläkare

vid sjukbesök av denne. I viss utsträckning grundar sig detta på bestämmelser

i epidemilagen och i övrigt på medicinalstyrelsens anvisningar. Annan

öppen vård liksom läkemedel vid sådana sjukdomar bekostar patienten själv

i den mån kostnaderna inte täcks genom sjukförsäkringen.

Diagnostisering och vård vid tuberkulos är gratis för den enskilde om

behandlingen sker inom dispensärväsendet. Vissa läkemedel erhålls vid

denna sjukdom kostnadsfritt enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel jämte kungörelsen samma

dag (nr 520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel. I övrigt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

gäller även vid tuberkulos att patienten får bära de kostnader för öppen

vård, som ej bekostas av sjukförsäkringen.

De veneriska sjukdomarna behandlas kostnadsfritt hos tjänsteläkare och

vid polikliniker. Läkemedel och vissa intyg är också fria vid dessa sjukdomar.

Jag ansluter mig till utredningens förslag rörande kostnader för öppen

vård vid allmänfarlig sjukdom. Detta innebär att undersökning för sjukdomens

bestämmande skall vara kostnadsfri hos tjänsteläkare och likaså

hos läkare som sådan läkare hänvisat patienten till för undersökning.

Genom eu sådan bestämmelse försvinner skillnaden i kostnadshänseende

för patienter vid hembesök av någon av de angivna läkarna för diagnostisering

av misstänkt fall av epidemisk sjukdom och vid besök på dennes

mottagning för samma ändamål. Även för tuberkulospatienter skapas eu

utvidgning av möjligheten till kostnadsfri undersökning. De läkemedel som

fordras i öppen vård får patienten själv bekosta i den utsträckning de ej

bekostas enligt läkemedelsförordningen. Härvid är dock att märka att enligt

beslut av årets riksdag en utökad rabat tering av läkemedel införts (prop.

1967: 135, L*U 58, rskr 338).

Vid veneriska sjukdomar är det ur smittbekämpningssynpunkt särskilt

viktigt att såväl undersökning som vård, innefattande även läkemedel, vissa

intyg m. m., tillhandahålls kostnadsfritt. Det klientel det är fråga om visar

ofta stor obenägenhet att underkasta sig behandling för sin sjukdom. Skulle

vården till någon del bekostas av patienten föreligger fara att nödvändig

behandling äventyras i än större utsträckning. Det skall även påpekas att

Sverige ratificerat en i Bryssel år 1924 undertecknad internationell överenskommelse

rörande vissa lättnader för sjömän tillhörande handelsflottan vid

behandling av könssjukdom. Enligt denna överenskommelse skall sjöman

åtnjuta kostnadsfri behandling, vård och fria läkemedel vid veneriska sjukdomar.

Jag ansluter mig till utredningens förslag om avgiftsfrihet vid

dessa sjukdomar. I enlighet med utredningens förslag bör sjukvårdshuvudmännen

i lagen uttryckligen åläggas att ombesörja kostnadsfri undersökning

och behandling i öppen vård av veneriska sjukdomar.

Sluten vård är enligt epidemilagen fri för patienter vid behandling på allmänt

rum vid epidemisjukhus eller motsvarande inrättning. Vid tuberkulos

råder ingen skillnad mot vad som gäller vid andra sjukdomar i allmänhet.

Ur den sjukes synpunkt har detta ingen kostnadsmässig betydelse såvitt

han omfattas av den allmänna sjukförsäkringen och vårdas på allmänt rum.

I detta fall bestrids nämligen vårdavgiften i sin helhet av försäkringen. Vid

veneriska sjukdomar är den slutna vården avgiftsfri.

Utredningen föreslår ingen ändring i fråga om kostnaderna för sluten

vård. Enligt min åsikt bör beträffande samtliga här ifrågavarande sjukdomar

i förhållande till sjukförsäkringen gälla samma regler som för

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

sjukdomar i allmänhet. Kostnaderna för vården bör alltså bestridas från

sjukförsäkringen i samma utsträckning som vid andra sjukdomar. Härigenom

erhålls enhetlighet över hela vårdområdet och vissa administrativa

förenklingar för sjukvårdshuvudmännen. I den mån den sjuke inte omfattas

av sjukförsäkringen bör vården tillhandahållas kostnadsfritt. De regler

jag sålunda förordar kan komma att bli föremål för omprövning i samband

med behandlingen av de förslag rörande vårdkostnaderna på sjukhus, som

inom kort väntas från sjukförsäkringsutredningen.

Laboratorieundersökningar av prov utförs f. n. kostnadsfritt för den

enskilde enligt epidemilagen om det är fråga om prov från den sjuke och

personer i hans omgivning. Vad gäller tuberkulos utförs sådana undersökningar

också kostnadsfritt om de föranletts av behandling på dispensär.

Vid veneriska sjukdomar är alla laboratorieundersökningar kostnadsfria,

även de som utförs på begäran av privatpraktiserande läkare.

Statens bakteriologiska laboratorium har i sitt remissutlåtande framhållit

att det skulle vara önskvärt att laboratorieundersökningar utfördes

kostnadsfritt för den enskilde även vid andra smittsamma sjukdomar än de

allmänfarliga och veneriska. Laboratoriet framhåller, att omfattande sådana

undersökningar kan vara påkallade vid bl. a. epidemisk influensa,

tularemi och ornitos. F. n. råder enligt laboratoriet ibland osäkerhet om

vem som skall bekosta de undersökningar som redan utförts vid smittsamma

sjukdomar som ej epidemilagen omfattar. Liknande synpunkter

har framförts av ett par andra remissinstanser.

Enligt min mening bör laboratorieundersökningar i fortsättningen utföras

kostnadsfritt för den enskilde vid fall av allmänfarlig eller venerisk sjukdom,

när hälsovårdsnämnd eller läkare i öppen vård funnit sådan påkallad

och under förutsättning att den utförs på av socialstyrelsen godkänt laboratorium.

Jag finner vidare att vad statens bakteriologiska laboratorium

anfört om kostnaderna för laboratorieundersökningar vid andra smittsamma

sjukdomar är värt beaktande. De undersökningar det här rör sig

om spelar ofta stor roll vid bekämpningen av uppblossande epidemier av

olika slag. Kostnadsfrihet bör därför gälla även vid dessa undersökningar.

En förutsättning bör dock vara att länsläkaren funnit undersökningen påkallad.

För samtliga fall bör i lagen föreskrivas att laboratorieundersökningarna

skall bekostas av sjukvårdshuvudmännen.

Sj ukvårdslagen

Utredningen har föreslagit att de särskilda benämningar på vissa sjukvårdsanstalter

avsedda för den epidemiska vården som f. n. finns i sjukvårdslagen,

epidemisjukhus och epidemisjukstuga samt sanatorium och

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

tuberkulossjukstuga, skall avskaffas som obehövliga. Fristående specialsjukhus

av detta slag anordnas numera sällan. Man strävar efter att knyta

all vård till lasaretten. De som tidigare vårdades på epidemi sjukhus eller

sanatorium tas numera in på lasarettens infektions- eller lungkliniker.

Den föreslagna ändringen bör jämföras med att termen mentalsjukhus

tidigare avskaffats.

Jag delar utredningens uppfattning att särskilda benämningar för de

sjukvårdsanstalter som vårdar personer behäftade med allmänfarliga sjukdomar

inte längre behövs. Därför föreslår jag, att begreppen epidemisjukhus,

epidemisjukstuga, sanatorium och tuberkulossjukstuga får utgå ur sjukvårdslagen.

Samtidigt bör vissa redaktionella ändringar göras i lagen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

33

Specialmotivering

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas om förslagen.

Förslaget till smittskgddslag

1 §•

Paragrafen har sin motsvarighet i 1 § epidemilagen. Här fastslås kommunernas

ansvar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar hos människor.

Hälsovårdsnämnden är det kommunala organ som liksom f. n. närmast

skall svara för denna verksamhet.

2 §.

Länsstyrelsen har enligt paragrafen en tillsynsskyldighet vad gäller kampen

mot smittsamma sjukdomar. Motsvarande bestämmelser finns f. n. i

13 § 1 mom. och 26 § 2 mom. epidemilagen. Enligt 2 § LV har länsstyrelsen

som hälsovårdsmyndighet inseende över åtgärderna mot utbredning av

könssjukdomar. I denna verksamhet har länsstyrelsen främst att lita till

länsläkaren.

3 §.

I 26 § 1 mom. epidemilagen och 9 § tuberkulosförordningen finns bestämmelser

om medicinalstyrelsens ställning som tillsynsmyndighet vad gäller

bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Det förutsätts att socialstyrelsen

skall bedriva allmän upplysningsverksamhet om smittsamma sjukdomar.

4 §•

I denna paragraf fastslås indelningen av de smittsamma sjukdomarna

i allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma

sjukdomar. Lagen är tillämplig på dessa sjukdomar då de befinner sig i

smittsamt skede.

Det har i paragrafen tillagts Kungl. Maj :t att i administrativ ordning bestämma

vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga resp. veneriska

sjukdomar. Förteckningar över sjukdomarna skall tas in i smittskyddskungörelsen.

Det ligger i sakens natur att det härvid får ankomma på socialstyrelsen

att fortlöpande följa utvecklingen och föreslå de ändringar i förteckningarna

som motiveras av nytillkomna rön och erfarenheter.

Paragrafen inrymmer också en bestämmelse om möjlighet för länsstyrelsen

att för begränsad tid göra lagen tillämplig på annan smittsam sjukdom

än sådan som Kungl. Maj :t förklarat allmänfarlig. Den sakkunskap

som länsstyrelsen därvid i första hand har att lita till är länsläkaren. Länsstyrelsens

beslut torde dock regelmässigt också böra föregås av samråd

med socialstyrelsen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 24

opaginerad Kontrollera mot PDF

•i4 Andra lagutskottets utlåtande nr 2 i år 1968

5 §•

Paragrafen, som motsvarar 2 § 1 mom. epidemilagen, behandlar skyldighet

att anmäla misstänkt fall av allmänfarlig sjukdom för tjänsteläkare.

Kretsen av de anmälningsskyldiga har utvidgats i enlighet med utredningens

förslag.

Med tjänsteläkare avses enligt 11 § allmänna läkarinstruktionen den 10

maj 1963 (nr 341) om ej annat anges provinsialläkare, biträdande provinsialläkare

och extra provinsialläkare samt stadsdistriktsläkarc.

6 §•

I paragrafen föreskrivs en allmän skyldighet för den som insjuknat i allmänfarlig

sjukdom eller bär smitta av sådan sjukdom att låta undersöka

sig av läkare och medverka till provtagning etc. Undersökningen sker utan

kostnad för den undersökte. Den fortsatta behandlingen sedan sjukdomen

diagnostiserats får den sjuke själv bekosta i samma utsträckning som sker

i öppen vård vid annan sjukdom, dvs. i den mån inte kostnaderna täcks av

sjukförsäkringen. Ett undantag är dock att alla laboratorieundersökningar

är kostnadsfria för den enskilde som framgår av 23 § första stycket.

7 §•

Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt

får delta i hälsovårdsnämndens arbete avgör enligt denna paragraf

om den som lider av allmänfarlig sjukdom eller är smittbärare kan behandlas

i öppen vård med hänsyn till smittrisken. Om läkaren inte anser att

detta är möjligt åläggs den sjuke resp. smittbäraren att söka vård på

sjukvårdsanstalt. Bestämmelserna innebär att det inte är tillåtet för t. ex.

eu privatpraktiserande läkare att sedan sjukdomen konstaterats fortsätta

att behandla en patient i öppen vård utan att den enligt paragrafen behörige

läkaren beslutat att öppen vård får förekomma. Om det anses

lämpligt, att patienten behandlas i hemmet skall den sistnämnde läkaren

meddela föreskrifter om isolering och om inskränkning i patientens verksamhet.

Då beslut om öppen vård eller meddelande av föreskrifter avser

tuberkulosfall torde samråd regelmässigt böra ske med dispensärläkaren.

Den som blir föremål för åtgärd enligt denna paragraf skall alltid kunna

påkalla hälsovårdsnämndens prövning. Läkaren skall upplysa honom om

denna rätt. En uttrycklig föreskrift därom har tagits in i paragrafen.

Hälsovårdsnämnden har också tillagts befogenhet att självmant överpröva

läkarens beslut. Detta får betydelse bl. a. för det fall att hälsovårdsnämnden

skulle anse att läkarens beslut icke tillgodoser det krav på skydd mot

smitta som bör uppställas.

Såsom utredningen framhållit bör läkare då han fattar beslut enligt

denna paragraf betraktas som myndighet i den meningen att smittbärarlagen

och 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall vid

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

ingripanden i hälsovårdens intresse blir tillämpliga till följd av besluten.

Bestämmelsen om vilka läkare som får delta i hälsovårdsnämndens sammanträde

framgår av 10 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

jämförd med 11 § andra stycket allmänna läkarinstruktionen. I 10 § hälsovårdsstadgan

sägs bl. a. att tjänsteläkaren eller stadsläkaren eller motsvarande

läkare äger närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden och

deltaga i överläggningarna. Det angivna författningsrummet i allmänna

läkarinstruktionen föreskriver, att om i en kommun finns flera tjänsteläkare

vad i hälsovårdsstadgan föreskrivs om tjänsteläkares deltagande i hälsovårdsnämnd

skall avse den främste av dem eller, om de är likställda och

inte är ense om vem som skall handha uppgiften, den som länsläkaren utser

därtill.

8 §■

I paragrafen fastslås att även den som misstänks vara sjuk eller smittbärare

är skyldig att finna sig i de ingripanden som gäller för dem som

konstaterats lida av allmänfarlig sjukdom eller är smittbärare.

9 §■

Paragrafen innehåller en utveckling av principen om primär kommunens

ansvar för smittbekämpningen. Genom hälsovårdsnämnden skall kommunen

sörja för att utredning kommer till stånd om orsaken till att allmänfarlig

sjukdom inträffat eller misstänks ha inträffat och att erforderliga åtgärder

vidtas. Verksamheten skall bedrivas i samråd med läkare och länsläkaren

skall hållas fortlöpande informerad.

10 §.

I likhet med vad som f. n. gäller enligt 5 § epidemilagen och 10 § tuberkulosförordningen

anförtros åt hälsovårdsnämnden att verkställa sinitlrening.

Sådan skall äga rum vid behov och avse inte bara lokaler utan också

kläder och andra föremål som den sjuke haft kontakt med. Kommunerna

bekostar verksamheten utom vad gäller sjuktransportfordon som tillhör

eller anlitas av staten och sjukvårdshuvudmännen. Hälsovårdsnämnden har

rätt att låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål mot skälig

ersättning som kommunen bekostar. Nämndens beslut i ersättningsfrågan

kan överklagas enligt 33 §.

11 §•

Det kan i vissa fall anses påkallat att för att förhindra smittspridning

företa mer omfattande förstöring, förändring e. d. av egendom än vad som

följer av smittreningsbestämmelserna. I paragrafen, som saknar motsvarighet

i nuvarande lagstiftning, medges Kungl. Maj :t eller efter dess bemyndigande

länsstyrelse möjlighet härtill, om det är påkallat av särskilda skäl

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

för att hindra att allmänfarlig sjukdom sprids. Ersättning för sådana ingripanden

kan utgå med stöd av 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel

i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse.

12 §.

I paragrafen, som motsvarar 3 § LV, föreskrivs skyldighet för den som lider

av eller har anledning anta att han smittats av venerisk sjukdom att söka

läkare och att underkasta sig behövlig behandling och följa läkarens föreskrifter

om behandlingen och smittförebyggande åtgärder. Det står därvid

vederbörande fritt att söka vilken läkare han önskar. Skall han erhålla läkarbehandlingen

kostnadsfritt har han dock att anlita läkare som står

till sådant förfogande enligt 18 §. I första hand kommer därvid de särskilda

könspoliklinikerna och tjänsteläkarna i fråga.

13 §.

Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt 12 § skall länsläkaren enligt

denna paragraf, som närmast motsvarar 16 § LV, gripa in i syfte att

förmå honom att underkasta sig läkarbehandling och följa de föreskrifter

i övrigt som erfordras. Ingripandet sker i den formen att vederbörande tillställs

en anmaning av den innebörd som anges i paragrafen. Anmaningen kan

avse intagning på sjukhus om det föreligger risk att vederbörande skall

sprida smitta. Anmaningsförfarandet, som normalt föregår de tvångsåtgärder

som kan beslutas enligt 14 §, har närmare behandlats i den allmänna

motiveringen.

14 §.

Om anmaningen inte följs har länsstyrelsen genom denna paragraf, som

delvis ersätter 21 § LV, möjlighet att besluta om inställelse hos läkare eller

intagning på sjukhus. Beslut får meddelas utan anmaning, om det skäligen

kan antagas att anmaningen inte skulle följas. I brådskande fall kan

länsläkaren meddela interimistiskt beslut. I städerna utanför landsting

fullgör hälsovårdsnämnden länsstyrelsens uppgift i fråga om beslut om inställelse

hos läkare för undersökning och behandling. Gäller frågan intagning

på sjukhus skall beslut däremot alltid utfärdas av länsstyrelse.

Om den som avses med beslutet inte frivilligt rättar sig efter detta, kan

handräckning ske enligt bestämmelserna i 25 §.

15 §.

Enligt paragrafen skall den som en veneriskt smittad person uppgett

sig kunna ha fått smittan av eller ha fört den vidare till också anmanas

att genomgå undersökning oavsett om han har symtom av sjukdomen eller

ej. Har han själv anledning misstänka att han är veneriskt sjuk åligger det

honom att uppsöka läkare redan enligt 12 §.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Om anmaning inte följs kan länsstyrelsen eller, i fall som avses i 14 §

sista stycket, hälsovårdsnämnden besluta om samma åtgärder som gäller

i fråga om den som är sjuk. För fall som avses i denna paragraf kan tvångsåtgärd

inte beslutas utan föregående anmaning.

17 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag och medför att det nu

oinskränkta anonymitetsskyddet i viss mån upphävs. Uppgiftslämnarens

identitet skall emellertid endast röjas om saken blir föremål för brottsutredning.

Bestämmelserna har närmare behandlats i den allmänna motiveringen.

18 §.

I paragrafen fastslås sjukvårdshuvudmännens skyldighet att svara för

kostnaderna vid undersökning och behandling i öppen vård vid venerisk

sjukdom. Detta innebär bl. a. att landstingen övertar ansvaret för den vård

som nu bedrivs vid könspoliklinikerna i vissa städer. Läkemedel skall vid

len öppna vården som nu tillhandahållas kostnadsfritt.

19 §.

Enligt huvudregeln skall anmaningsförfarandet skötas av länsläkarna.

Genom denna paragraf lämnas möjlighet för socialstyrelsen att anförtro

dessa uppgifter åt annan läkare.

20 §.

Smittskyddslagen tar i första hand sikte på de allmänfarliga och de veneriska

sjukdomarna. Genom denna paragraf åläggs hälsovårdsnämnderna

skyldighet att då det uppträder andra smittsamma sjukdomar verkställa

de utredningar och vidta de åtgärder som länsläkaren finner påkallade.

21 §.

Hälsovårdsnämnderna tillförsäkras genom bestämmelserna i denna paragraf

en uttrycklig rätt till biträde av tjänsteläkare och distriktssköterska

vid fullgörande av sina skyldigheter enligt lagen och med stöd av denna

meddelade föreskrifter.

23 §.

Laboratorieundersökningar av prov o. d. från personer som insjuknat

eller misstänks ha drabbats av allmänfarlig eller venerisk sjukdom utgör

ett betydelsefullt led i diagnostiseringen av och kampen mot de smittsamma

sjukdomarna.

Genom bestämmelserna i första stycket i förevarande paragraf fastslås

att dessa kostnader i intet fall skall drabba den enskilde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

as

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Föreskrifterna i andra stycket avser i första hand att tillämpas vid större

epidemier av en sådan omfattning att särskilda åtgärder från samhällets sida

är påkallade.

På grund av bestämmelserna i tredje stycket blir den slutna vården alltid

kostnadsfri för patienten.

24 §.

Denna paragraf, som har motsvarighet i 25 § LV, har utarbetats efter

förebild av bestämmelserna i bl. a. socialhjälpslagen och barnavårdslagen.

25 §.

I paragrafen återfinns de bestämmelser om handräckning som är nödvändiga

för att lagens målsättningar skall kunna nås. Bestämmelserna, som

har behandlats i den allmänna motiveringen, har i den nuvarande lagstiftningen

motsvarighet i 22 § LV och 5 § tuberkulosförordningen.

26 §.

Bestämmelserna i denna paragraf är överförda från 29 § LV. Straff för

spridande av venerisk smitta föreskrevs ursprungligen i 14 kap. 21 § strafflagen.

Vid brottsbalkens införande överfördes straffbestämmelserna till den

särskilda lagstiftningen om veneriska sjukdomar. De undergick i samband

därmed såväl saklig som formell revision (prop. 1964: 10 s. 207 f).

27 §.

Paragrafen motsvarar 30 § LV.

28 §.

Motsvarighet till denna paragraf finns nu i 28 § epidemilagen.

29 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i 25 § LV.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § 2 mom. epidemilagen. Bestämmelserna tar

sikte på de särskilda befogenheter som kan erfordras i händelse av ett

bakteriologiskt krig.

31 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som tillkommit på förslag av utredningen,

saknar motsvarighet i nuvarande lagstiftning. De syftar främst på

allmänfarliga sjukdomar och skapar möjligheter att tillgodose önskemålet

om särregler för krigsmakten under speciella omständigheter.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

32 §.

Paragrafen ersätter 14 § andra stycket och 15 § andra stycket epidemilagen,

med stöd av vilka Kungl. Maj :t den 24 april 1953 (nr 222) utfärdat

kungörelse om sanitär kontroll av den internationella trafiken (karantänskungörelse).

33 §.

Denna paragraf ersätter 32 § epidemilagen, 26 § LV och 15 § tuberkulosförordningen.

Den föreslagna instansordningen innebär inga avvikelser

från vad nu gäller. Sista instans skall vara Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

34 §.

Ett stort antal bestämmelser som nu återfinns i lag är av den beskaffenhet

att de lämpligen utfärdas i administrativ ordning. En väsentlig del av

bestämmelserna torde böra sammanföras i en smittskyddskungörelse. I betydande

omfattning får det också ankomma på socialstyrelsen att utfärda

närmare föreskrifter och anvisningar.

Förslag till lag angående ändring i sjukvårdslagen

6 §•

Genom ändringar i denna paragraf försvinner benämningarna sanatorium

och tuberkulossjukstuga samt epidemisjukhus och epidemisjukstuga. En

följd härav blir att 7 § skall upphöra att gälla.

13 och 16 §§.

Ändringarna är en följd av ändringarna i 6 §.

25 §.

Om det finns ett verkställbart beslut enligt smittskyddslagen att någon

skall intas på sjukhus får sjukhusläkaren inte ompröva vårdbehovet. Detsamma

gäller veneriskt sjuk som länsläkaren anmanat att låta sig intas

på sjukhus. Paragrafen har formulerats om med hänsyn till innehållet i

smittskyddslagen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Lagrådet

Nödvändiga åtgärder för att skydda landets befolkning mot smittsamma

sjukdomar innebär ofta ingrepp i medborgerliga friheter, icke sällan med

stor verkan för den enskildes personliga förhållanden och hans ekonomi.

Förutsättningarna och formerna för ingrepp bör klart anges i lag, såsom

också får anses föreskrivet i art. 5 i Europarådets konvention den 4 november

1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna, vilken konvention Sverige ratificerat den 11 januari 1952. Jämförelse

kan här göras med vad som gäller om häktning, anhållande och reseförbud

samt om tvångsintagning för sluten psykiatrisk vård och tvångsintagning

av utvecklingsstörd på specialsjukhus; noggrann lagreglering av

dessa rättsinstitut har skett. Dessa synpunkter har också vunnit beaktande

i det föreliggande förslaget. Ämnets vikt motiverar emellertid en mera ingående

granskning. Lagrådet återkommer i det följande till vissa särskilda

spörsmål i ämnet.

Ett ytterligare rättssäkerhetskrav synes vara att tillämpningen är någorlunda

enhetlig så att åtminstone mera påfallande skillnader i behandlingen

av likartade fall icke förekommer. I sådant avseende är det en svaghet hos

förslaget att besluten om de frihetsinskränkningar varom här är fråga i första

hand ankommer på den lokale tjänsteläkaren; bedömandet kan växla från ort

till annan. En dylik ordning torde emellertid vara ofrånkomlig av praktiska

skäl och olägenheterna därav torde i framtiden kunna avhjälpas genom råd

och anvisningar från länsläkaren. Att en i och för sig otillfredsställande olikhet

i behandlingen av likartade fall kan uppkomma också till följd av en

sjukdoms natur torde få antagas. Beträffande exempelvis salmonelladiarré

lär enligt uppgift förhålla sig så, att av återvändande svenska utlandsresenärer

antalet smittbärare i själva verket kan beräknas vara mångdubbelt

större än antalet omhändertagna fall. Förhållandet torde emellertid komma

att uppmärksammas.

Så länge det är fråga om sjuka som behöver — och i regel också vill ha —

vård blir vad som nyss angivits av underordnad betydelse. Annorlunda förhåller

sig med den som inte är sjuk men som för smitta. Av honom krävs

stora uppoffringar för andras bästa. Från rättvisesynpunkt och för att den

som är smittbärare inte skall hemlighålla detta bör han få tillfredsställande

gottgörelse för ingripanden mot honom. Ju mera omfattande och fixerad

ersättningsrätten är desto större blir utrymmet för anordnande av smittbekämpningen

på mest effektiva sätt. Med hänsyn härtill kunde det ha varit

motiverat att till samtidig översyn företaga frågan om lämpliga åtgärder

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

mot smittbärare och frågan om dessas rätt till ersättning. Vad angår 1956

års lag om ersättning åt smittbärare kunde man ha tänkt sig att det nu övervägts,

huruvida icke ersättningsrätten för kroniska smittbärare borde preciseras

i lag och få formen av ett rättsanspråk av beskaffenhet att kunna

göras gällande vid allmän domstol eller kunna underställas regeringsrättens

eller försäkringsdomstolens prövning. Till jämförelse kan nämnas att enligt

den föreslagna atomansvarighetslagen ersättningskrav på avsevärt högre

belopp erhåller sådan natur. Det nu aktuella lagstiftningsärendet har dock

ett mera begränsat syfte och avser närmast att sammanföra epidemilagen,

den s. k. lex veneris och tuberkulosförordningen till en lag. Att så sker synes

i och för sig lämpligt.

Enligt förslaget skall de sjukdomar som kommer i fråga anges, icke

i själva lagen utan i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. I remissprotokollet

framhålls att detta inte innebär annan skillnad från vad som nu gäller

enligt epidemilagen än att Kungl. Maj :t kommer att kunna utesluta viss

sjukdom utan att höra riksdagen. Det är mindre lätt att inse vilken praktisk

olägenhet som skulle vara förbunden med att uteslutning fordrar lagändring.

Man lär knappast ha att räkna med att förändring i medicinsk och socialpolitisk

bedömning av en dittills såsom smittfarlig ansedd sjukdom sker

på så kort tid att en lagstiftningsåtgärd inte kan medhinnas. Icke heller

synes det betydelselöst med en enumeration av sjukdomar i själva lagen,

även om Kungl. Maj :t måste ha rätt att göra tillägg till uppräkningen. Därigenom

ges nämligen också en fingervisning om att tillägg måste avse sjukdom

som i betydelse och till verkningar kan jämställas med dem som upptages

i lagen, något som med hänsyn till de frihetsinskränkningar som kan

bli följden icke är utan värde.

Lagrådet kan följaktligen icke anse mera vägande skäl ha framlagts för

att frångå den gällande ordningen att i lagen uppräknas de sjukdomar, på

vilka den skall vara tillämplig, med rätt för Kungl. Maj :t att förordna om

dess tillämpning även å annan sjukdom. Lagrådet vill därför ifrågasätta om

icke den nya lagen bör följa samma mönster som hittills tillämpats.

4 §•

Det år 1918 i 14 kap. 21 § strafflagen införda straffstadgandet riktade

sig mot den som led av »könssjukdom i smittsamt skede». Enligt vad vederbörande

departementschef framhöll vid remissen till lagrådet hade detta

uttryck givetvis samma betydelse som i 1 § av det samtidigt remitterade —

sedermera likaledes antagna — förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar (NJA II 1918 s. 812). I det lagrum, till vilket

hänvisning sålunda skedde, förklarades att till könssjukdomar i lagen räknades

tre angivna sjukdomar, dock endast så länge de var i smittsamt skede.

Tillika angavs att könssjukdom skulle anses vara i smittsamt skede, så länge

symtom å smittsamhet förefanns eller förnyat framträdande av sådana

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 2''r år 1968

symtom vai'' att befara. Att man fann sig böra närmare bestämma innebörden

av uttrycket smittsamt skede berodde enligt vad förarbetena utvisar på att

meningarna om innebörden kunde vara delade (a. a. s. 791). Genom definitionen

kom, anfördes det, syfilis i de sekundära s. k. latensperioderna liksom

också sådana fall av kronisk dröppel där gonokocker först efter en

längre serie av mikroskopiska undersökningar lät sig påvisa att falla in under

lagens bestämmelser (a. a. s. 792).

På motsvarande sätt — den som lider av könssjukdom i smittsamt skede

— betecknades brottssubj ektet såväl i straffrättskoinmitténs år 1944 avgivna

betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten

(19 kap. 6 § strafflagen; se a. a. 1949 s. 20 f.) som i samma kommittés

betänkande av år 1953 med förslag till brottsbalk (11 kap. 9 § balkförslaget;

se a. a. 1962 s. 235). Resultatet av lagstiftningsarbetet blev att straffbudet

från 14 kap. 21 § strafflagen med oförändrad inriktning på den som lider

av könssjukdom i smittsamt skede överfördes till lex veneris, 29 §. Det

kan sägas att, med hänsyn till de där i 1 § givna definitionerna, straffbudet

genom denna placering vann i tydlighet.

Enligt förevarande paragraf skall Kungl. Maj :t bestämma bl. a. vilka

sjukdomar som skall hänföras till könssjukdomar, i förslaget benämnda

veneriska sjukdomar. Avsikten lär vara att sjukdomsbegreppet därvid alltjämt

skall vara begränsat till fall då sjukdomen är i smittsamt skede och

att det liksom hittills skall anges vad som är att förstå härmed. I sistnämnda

hänseende skulle den gällande bestämningen kompletteras så, att sjukdomen

anses vara i smittsamt skede också då sjukdomen befaras kunna överföras

till avkomma i fosterstadiet.

Såsom förut nämnts ansågs redan vid tillkomsten av lex veneris att begreppet

smittsamt skede krävde ett närmare bestämmande och denna uppfattning

kan sägas närmast ha vunnit i styrka då nu upplyses att en utvidgning

av begreppet till fall av fara för fosterskada är avsedd. Vad sålunda

anförts får särskild tyngd i betraktande av straffbudet i 26 §. Det kan nämligen

icke godtagas att förutsättningarna för straffansvars inträde framgår

först vid jämförelse med innehållet i den tilltänkta smittskyddskungörelsen.

Oavsett huruvida de sj ukdomar varå lagen skall vara tillämplig uppräknas

i denna eller ej, torde böra intagas ett stadgande om smittsamt skede och

innebörden därav. Bibehålls förslagets konstruktion med enumeration

i särskild kungörelse, vill lagrådet föreslå följande. Paragrafens första och

andra stycken sammanförs och tredje stycket får bilda ett andra stycke,

varjämte ett tredje stycke tilläggs av innehåll att med sjukdom förstås i lagen

endast sjukdom i smittsamt skede samt att venerisk sjukdom skall anses

vara i smittsamt skede när symtom på smittsamhet förefinns eller förnyat

framträdande av sådana symtom är att befara eller fara föreligger för sjukdomens

överförande till avkomma i fosterstadiet.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 är 1968 43

6 §.

Det i denna paragraf liksom i de två följande förekommande uttrycket

»bär smitta» skulle efter orden kunna antagas syfta på tiden alltifrån nedsmittningen

och följaktligen äga en mera vidsträckt innebörd än uttrycket

»för smitta» i 3 § 3 mom. epidemilagen, vilket otvivelaktigt betyder att den

nedsmittade kan föra smittan vidare. Risk för att den nedsmittade »för

smitta» i sist angivna innebörd inträder först längre eller kortare tid efter

nedsmittningen. Emellertid har vid föredragningen inför lagrådet upplysts

att förändringen i ordvalet icke tänkts skola medföra någon ändring i sak;

detta skulle framgå särskilt vid en jämförelse med den i 1 § andra stycket

av 1956 års lag om ersättning åt smittbärare lämnade bestämningen av begreppet

»smittbärare». I själva verket föreligger, enligt vad som upplysts,

icke något önskemål från medicinskt håll att ingripa mot andra nedsmittade

än dem som »för smitta». Enligt lagrådets mening är i tydlighetens intresse

en återgång till uttryckssättet »för smitta» att föredraga.

Angående ett tillägg till denna paragraf återkommer lagrådet under 7 §.

7 §•

Förevarande paragraf utgör rättsgrunden för ett frihetsberövande. Den

som lider av allmänfarlig sjukdom eller för smitta kan enligt paragrafen

bli intagen på sjukhus utan eget samtycke. Av remissprotokollet framgår

att förslaget däremot icke är avsett att grunda någon rätt att tvångsvis

kvarhålla den sjuke på sjukhuset. Att det sålunda skils mellan rätt till intagning

och rätt till kvarhållande står i överensstämmelse med den lagstiftningsteknik

som använts i lagen den 16 juni 1966 om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall. Innehållet av Europarådets inledningsvis omnämnda

konvention kan utgöra anledning till att de olika momenten i frihetsberövande!

preciseras på detta sätt.

Särskilt vad gäller smittbärare är det emellertid enligt lagrådets mening

knappast tillrådligt att avstå från att stadga kvarhållningsrätt. Som ett sannolikt

praktiskt fall framstår att smittförande personer av asocial läggning

som ej känner sig sjuka avviker från sjukhuset. Kraven på tydlighet och

konsekvens i lagstiftningen föranleder då att kvarhållningsrätten bör komma

till uttryck i lagtexten. Vad nu sagts äger närmast tillämpning beträffande

sådana sjuka och smittbärare som tvångsintagits. För att full verkan

skall säkras bör dock enligt lagrådets mening kvarhållningsrätt stadgas även

beträffande frivilligt intagna. Risken att en patient även i sådana fall måste

stanna kvar på sjukhus mot sin vilja skulle visserligen kunna tänkas verka

återhållande på allmänhetens benägenhet att av eget initiativ begära intagning.

Lagrådet tror sig likväl kunna utgå från att känslan av det nödvändiga

i att söka vård blir avgörande i flertalet av de fall då frivillig intagning kan

bli aktuell.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

För att bereda plats för ett stadgande om kvarhållningsrätt föreslår lagrådet

att vad som sägs i 8 § inarbetas i envar av 6 och 7 §§. Stadgandet skulle

då få utgöra innehållet av 8 §. Till den närmare utformningen härav återkommer

lagrådet under nämnda paragraf.

Vad angår nu förevarande paragraf torde utöver det redan anförda böra

iakttagas att tjänsteläkaren meddelar uttryckligt beslut av innehåll antingen

att den sjuke resp. smittbäraren skall intagas på sjukhus eller ock att han

skall behandlas i öppen vård. Man synes kunna bibehålla förslagets konstruktion

att tjänsteläkaren icke har att överpröva av annan läkare tidigare gjort

konstaterande, att en person är eller misstänks vara sjuk eller smittförande.

Och har en privatpraktiserande läkare ordinerat intagning på sjukhus, kommer

frågan om omhändertagandet över huvud taget icke under tjänsteläkarens

bedömning.

I enlighet med de framförda synpunkterna kan förevarande paragraf erhålla

förslagsvis följande lydelse:

»Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta, är han, om

så beslutas, skyldig att låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan

tillfällig sjukvårdslokal som avses i sjukvårdslagen eller som drives av staten.

Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt

får deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden meddelar dylikt

beslut, såvida icke intagning redan skett eller kan antagas vara omedelbart

förestående. Läkaren äger dock, om hänsyn till faran för smittans

spridning medger det, i stället besluta om behandling i öppen. vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses

i första stycket ge erforderliga föreskrifter om isolering och om inskränkning

i verksamhet.

Bestämmelserna i första stycket gäller även den som av läkare misstänkes

lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta.

Beslut av----------------4---denna paragraf.»

Beträffande det föreslagna andra stycket må uppmärksammas att det äger

tillämpning även å dem som efter intagning å sjukvårdsanstalt överförs till

öppen vård. Erforderliga föreskrifter om samråd mellan anstaltsläkaren och

tjänsteläkaren torde få ges i administrativ ordning.

8 §•

Denna paragraf bör, såsom lagrådet angivit under 7 §, innehålla bestämmelse

om rätt att kvarhålla på sjukhus den som är sjuk eller för smitta.

Härtill kan lämpligen fogas bestämmelse om skyldighet för denne att underkasta

sig vård.

Paragrafen synes kunna erhålla exempelvis följande lydelse:

»Har någon intagits på sjukvårdsanstalt enligt 7 § första stycket eller

kan intagen eljest misstänkas lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år i968

är han skyldig att kvarstanna och underkasta sig nödvändig vård till dess

fara för att han kan sprida smitta icke längre föreligger eller han kan behandlas

i öppen vård.»

Under uttrycket »kan misstänkas» ingår givetvis fall där visshet råder

om förhållandet.

Den nu av lagrådet föreslagna bestämmelsen lär bland annat medföra

rätt för sjukvårdspersonal att vägra utlämna den sjukes kläder. Om så är

nödvändigt torde även exempelvis ett isoleringsrum kunna låsas.

Att 7 § andra stycket i dess av lagrådet föreslagna lydelse kommer att äga

tillämpning beträffande den som överförs till öppen vård har redan anmärkts.

10 §.

I paragrafens andra stycke stadgas att hälsovårdsnämnd får om det anses

nödvändigt låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål som kan

befaras överföra smitta. Skälig ersättning — som bekostas av kommunen —

skall därvid utgå. I remissprotokollet framhålls att nämndens beslut i ersättningsfrågan

kan överklagas enligt 33 §. Sagda paragraf stadgar att talan

mot hälsovårdsnämnds beslut förs hos länsstyrelsen och att talan mot länsstyrelsens

beslut förs hos Kungl. Maj :t. Det påpekas i motiveringen till

paragrafen att sista instans skall vara regeringsrätten.

Lagrådet, som delar uppfattningen att regeringsrätten bör vara sista

instans, vill emellertid framhålla att ingen bestämmelse i regeringsrättslagen

synes ge regeringsrätten möjlighet att pröva mål enligt förevarande

paragraf. Enligt 2 § 16) regeringsrättslagen skall visserligen bl. a. mål om

meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt

författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården handläggas

av regeringsrätten men denna bestämmelse torde icke kunna tillämpas

i förevarande hänseende. Lagrådet får därför hemställa att sådan ändring

vidtages i regeringsrättslagen att mål enligt förevarande paragraf kan

prövas av regeringsrätten.

11 §•

En lagstiftning till åstadkommande av ett någorlunda effektivt smittskydd

måste ofrånkomligen föranleda vissa inskränkningar i den frihet

som normalt står medborgaren till buds. Det säger sig självt att lagstiftningen

har att i görligaste mån söka precisera dessa frihetsinskränkningar

liksom betingelserna för att de skall få tillgripas; med hänsyn till medborgarnas

rättssäkerhet kan lagstiftaren inte gärna nöja sig med ett allmänt

stadgande om att »lämpliga åtgärder» skall vidtagas för smittskyddsändainålet.

Också innefattar det förevarande lagförslaget noggrant utarbetade

regler — upptagna i 5—8 §§ — angående restriktioner i rörelsefriheten

för den som lider eller misstänks lida av allmänfarlig sjukdom och för den

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

som utan att lida av sådan sjukdom för eller misstänks föra smitta därav.

Reglerna avgränsar, på sätt nyss framgått, vilka personkategorier som drabbas

av inskränkningarna, fastslår vari dessa består och anger de närmare

förutsättningarna för de olika formerna av ingrepp. Tydligt är emellertid

att av smittfaran motiverade frihetsinskränkande åtgärder ibland måste

riktas inte bara mot de fyra uppräknade kategorierna sjuka, misstänkt

sjuka, smittbärare och misstänkt smittförande utan mot alla människor

i den av smittfaran berörda orten eller regionen. Sker spridningen av sjukdomen

särskilt snabbt eller får epidemin av annan grund en speciellt allvarlig

karaktär, kan det sålunda bli nödvändigt att isolera hela befolkningen

i orten eller området. Lagregler som möjliggör att man i ett extraordinärt

läge vidtager frihetsinskränkande åtgärder mot annan person än sjuk, misstänkt

sjuk, smittbärare eller misstänkt smittförande, saknas dock helt i

förslaget. Detta upptager nämligen inte ens någon motsvarighet till stadgandet

i 13 § 1 mom. första stycket epidemilagen, enligt vilket länsstyrelsen

har att, när svårare smittsam sjukdom hotar eller redan yppats inom

länet, vidtaga därav speciellt betingade åtgärder, uppenbarligen utöver dem

som enligt epidemilagens föregående stadganden kan riktas mot sjuka,

misstänkt sjuka, smittbärare eller misstänkt smittförande. Att den synnerligen

allmänt hållna tillsynsbestämmelsen i förslagets 2 § om att »länsstyrelsen

skall vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet

och tillse att lämpliga åtgärder vidtags för ändamålet» skulle i likhet med

vad som möjligen är fallet i fråga om 13 § 1 mom. första stycket epidemilagen

(jfr s. 65 i remissprotokollet) kunna begagnas som stöd för extraordinära

frihetsinskränkningar måste av förut antytt skäl tillbakavisas.

Vill man möjliggöra frihetsinskränkande åtgärder även mot andra än de

fyra angivna kategorierna, synes med andra ord ofrånkomligt att uttrycklig

regel därom införs. En sådan regel om frihetsinskränkningar är så mycket

mera motiverad som ett jämförbart stadgande avseende förstöring eller

förändring av egendom upptagits i lagförslaget (11 §); detta sistnämnda

stadgande är på sitt område just ägnat möjliggöra att åtgärder vidtags också

mot annan än den som är sjuk eller på annat sätt för smittan.

På grund av vad sålunda åberopats förordar lagrådet att i 11 § införs

ett tillägg av förslagsvis den innebörden att Kungl. Maj :t eller efter Kungl.

Maj :ts bemyndigande länsstyrelsen kan beträffande befolkningen inom viss

ort eller visst område förordna om isolering eller därmed jämförlig åtgärd,

om det är påkallat av särskilda skäl för att hindra utbredningen av allmänfarlig

sjukdom.

13 och 15 §§.

Angående tillägg till förevarande paragrafer återkommer lagrådet under

16 §.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr 2''i år 1968

16 §.

Det föreslagna innehållet av förevarande paragraf torde kunna överföras

till 13 och 15 §§. I stället kan upptagas bestämmelser liknande dem lagrådet

föreslagit skola intagas i 8 § i fråga om allmänfarlig sjukdom. Bestämmelserna

synes kunna utformas så, att den som jämlikt 14 eller 15 § eller

eljest för venerisk sjukdom intagits på sjukhus är skyldig att kvarstanna

och underkasta sig nödvändig vård till dess icke längre föreligger grundad

anledning befara att han skall sprida smitta.

21 §.

Vad som stadgas i denna paragraf synes i stället kunna överföras till 22 §.

Härigenom skulle i förevarande paragraf kunna upptagas ett stadgande

avseende beslut om kvarhållande in. m. Stadgandet torde böra ges det innehållet,

att beslut att den intagne enligt 8 eller 16 § skall kvarstanna på sjukhuset

och underkasta sig nödvändig vård meddelas av överläkaren eller

motsvarande befattningshavare och att talan mot beslut varigenom någon

förvägrats att lämna sjukvårdsanstalten skall föras hos länsstyrelsen genom

besvär.

24 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelse om tystnadsplikt, har enligt

uttalande i remissprotokollet sin motsvarighet i 25 § lex veneris och har

utarbetats efter förebild av bestämmelserna i bl. a. socialhjälpslagen och

barnavårdslagen. Tystnadsplikt åligger enligt förslaget den som är eller

varit verksam vid behandling av fråga enligt lagen eller med stöd därav

utfärdade föreskrifter. Med anledning av nämnda uttalande i remissprotokollet

vill lagrådet anföra följande.

Enligt 91 § barnavårdslagen må den som är eller varit verksam inom

samhällets barnavård ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande

enskilds personliga förhållanden. Beträffande denna bestämmelse anfördes

i lagrådsremissen rörande förslaget till barnavårdslag bl. a. att envar, som

i en eller annan egenskap på det kommunala planet eller hos tillsyns- och

besvärsmyndigheterna, varaktigt eller tillfälligt är verksam inom samhällets

barnavård, bör vara skyldig att iakttaga tystnad beträffande vad han

i verksamheten erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. Det framhölls

att till de inom barnavården verksamma naturligtvis främst hörde

ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd samt befattningshavare hos

barnavårdsnämnd, besvärsmyndighet och tillsynsorgan, men att dit hörde

även andra personer -— kommunala förtroendemän och befattningshavare

i allmän tjänst såväl som enskilda personer — vilka på grund av sin tjänst

eller såsom expert eller sakkunnigt biträde kallas till överläggning med

barnavårdsmyndighet eller för att eljest medverka i barnavårdsarbetet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Tystnadsplikt borde, sades det vidare, däremot icke gälla för utomstående,

t. ex. personer som blivit upplysningsvis hörda och därvid fått viss inblick

i annans privatliv, utan det skulle ankomma på förhörsledaren att anordna

förhöret på sådant sätt, att rimlig diskretion upprätthålls. — Lagrådet

lämnade den föreslagna bestämmelsen utan erinran.

I 64 § socialhjälpslagen stadgades enligt paragrafens ursprungliga lydelse

att vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållanden

ej får yppas för obehörig. Enligt lag den 29 april 1960 angående ändring

i socialhjälpslagen erhöll 64 § ny lydelse. I paragrafen stadgas nu att den

»som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor enligt denna lag

må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga

förhållanden». Enligt vad som anfördes i motiven ändrades paragrafen

för att åstadkomma likformighet med bestämmelsen i 91 § barnavårdslagen.

Med uttrycket »den som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor

enligt denna lag» avsågs att täcka motsvarande personkrets som i 91 § barnavårdslagen

beskrivs med uttrycket »den som är eller varit verksam inom

samhällets barnavård». — Denna lagändring underställdes icke lagrådet

för granskning.

Enligt 64 § andra stycket lagen den 27 juli 1954 om nykterhets vård må

ej den som är eller varit verksam inom samhällets nykterhetsvård obehörigen

yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.

Denna bestämmelse tillkom genom en lagändring den 11 december 1964.

I det förslag som förelädes lagrådet för granskning användes i stället uttrycket

»den som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor enligt

denna lag». — Lagrådet anförde i sitt utlåtande över lagförslaget bl. a. följande.

Det starkt framträdande behovet av diskretion inom nykterhetsvården

bör enligt lagrådets mening föranleda att den personkrets för vilken

tystnadsplikt skall gälla bestäms något vidare än enligt förslaget. Tystnadsplikt

bör åvila icke allenast den som är eller varit verksam vid behandlingen

av frågor enligt lagen utan jämväl sådan personal hos nykterhetsnämnden

som visserligen icke kan sägas ha medverkat vid behandlingen av dylika

frågor men likväl har möjlighet att få inblick i förekommande ärenden; här

åsyftas närmast skrivbiträden och annan expeditionspersonal. Lagrådet

förordade ett stadgande av innehåll att vad inom samhällets nykterhetsvård

förekommit rörande enskilds personliga förhållanden ej må av någon som

på grund av tjänst eller uppdrag erhållit kunskap därom, yppas för obehöriga.

— Departementschefen uttalade att likartade regler bör gälla i fråga

om tystnadsplikt inom socialhjälpsverksamhet, barnavård och nykterhetsvård

och i anledning av vad lagrådet anfört blev enligt departementschefens

förslag uttrycket »vid behandlingen av frågor enligt denna lag» ersatt med

uttrycket »inom samhällets nykterhetsvård».

Slutligen kan omnämnas att 58 § lagen den 15 december 1967 angående

omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda talar om den som är eller

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

49

varit verksam inom den verksamhet för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda

som avses i lagen.

Vidkommande den nu föreslagna bestämmelsen om tystnadsplikt har lagrådsuttalandena

om tystnadsplikten inom nykterhet svården samma giltighet

beträffande förevarande lagförslag. Lagrådet får därför hemställa

att sådan jämkning vidtages i lagtexten att överensstämmelse ernås med

motsvarande bestämmelser i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och

lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Förslagsvis

kunde användas formuleringen »verksam inom smittskyddet».

25 §.

Paragrafen torde böra erhålla det tillägget att polismyndighet skall lämna

handräckning på begäran av överläkare eller motsvarande befattningshavare

om någon som enligt 8 eller 16 § enligt lagrådets förslag är skyldig att kvarstanna

på sjukvårdsanstalt avviker från denna.

26—28 §§.

1 viss överensstämmelse med utredningens förslag kan, om lagrådets

ståndpunkt beträffande 8 och 16 §§ godtages, i lagen införas stadgande om

straff för den som hjälper någon som jämlikt 8 eller 16 § är skyldig kvarstanna

å sjukvårdsanstalt att avvika därifrån. Detta kan ske så att bestämmelsen

i 27 § överföres till 26 § och bestämmelsen i 28 § i stället får utgöra

innehållet av 27 g, varvid 28 § blir ledig för det ifrågasatta stadgandet.

33 §.

Beaktas vad lagrådet förordat under 21 §, bör i förevarande paragraf

i andra stycket efter orden »länsstyrelses beslut» för tydlighetens skull

sättas in »enligt denna lag».

Övergångsbestämmelserna.

Genom föreskriften i andra stycket blir lagen om ersättning åt smittbärare

tillämplig även på den som för smitta av tuberkulos och på den som för

venerisk smitta. Lagrådet har för sin del intet att erinra häremot men har

velat påpeka förhållandet som icke berörts i remissprotokollet.

4— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 24

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Departementschefen vid propositionens avlåtande

Lagrådet har inledningsvis berört frågan, om bestämmelserna om ersättning

åt smittbärare bort ses över i samband med arbetet på smittskyddslagen.

Enligt lagrådet kunde man tänkt sig att det nu övervägs om inte rätten

till ersättning åt kroniska smittbärare — dvs. de som fört smitta i mer

än 90 dagar — borde preciseras i lag och få formen av ett rättsanspråk,

som kan göras gällande vid allmän domstol eller underställas regeringsrättens

eller försäkringsdomstolens prövning.

Ersättning till den som är att betrakta som kronisk smittbärare skall enligt

1956 års lag om ersättning åt smittbärare utgå med belopp som med

hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och omständigheterna

i övrigt i varje särskilt fall prövas skäligt. Prövningen sker i första instans

av länsstyrelserna, varefter besvär kan föras hos Kungl. Maj :t. Tillämpningen

har tidigare — mot bakgrunden av förut gällande regler inom sjukförsäkringen

— varit relativt restriktiv. Enligt vad jag uttalade i 1965 års

statsverksproposition (bil. 7 s. 377) bör emellertid en smittbärare under

hela den tid han till följd av myndighets ingripande förlorar sin arbetsförtjänst

erhålla ersättning med belopp som för dag motsvarar hans sjukpenning

enligt lagen om allmän försäkring. Först då ingripandet sträcker sig

över så lång tid, att man skäligen kan begära att smittbäraren trots ingripandet

söker bereda sig utkomst genom lämpligt arbete torde en reduktion

av ersättningens belopp böra komma i fråga. En sådan reduktion bör,

enligt vad jag vidare uttalat i propositionen, inte annat än under speciella

förhållanden äga rum innan ett år förflutit från den tidpunkt ingripandet

trädde i tillämpning. Jag anser att dessa regler bör kunna ge ett godtagbart

skydd för den enskilde från ekonomisk synpunkt. Mot bakgrunden härav

har jag inte funnit det motiverat att ta upp dem till omprövning i samband

med nuvarande lagstiftningsärende, som — vilket lagrådet påpekat — närmast

har till syfte att sammanföra epidemilagen, tuberkulosförordningen

och den s. k. lex veneris till en lag.

Lagrådet har ifrågasatt om det finns skäl att frångå den enligt epidemilagen

gällande ordningen, att de sjukdomar som lagen skall tillämpas på

anges i lagen. Jag har tidigare instämt i utredningens förslag, att sjukdomarna

med fördel kan förtecknas i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse.

Det synes mig alltjämt mest ändamålsenligt att så sker. Från rättssäkerhetssynpunkt

torde någon invändning inte kunna göras mot en sådan ordning.

Jag finner därför inte skäl att ändra mitt ställningstagande i denna fråga.

Vidare har lagrådet föreslagit att i lagen skall upptas uttryckliga bestäm
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

melser om att den som intagits på sjukhus skall vara skyldig att kvarstanna

däi ocn underkasta sig vård så länge det från smittskyddssynpunkt föreligger

risk vid behandling i öppen vård. Någon sådan skyldighet föreligger

inte enligt nuvarande lagstiftning. Det torde inte heller normalt vara

påkallat att ha möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder för att garantera att

vården inte avbryts genom att patienten lämnar sjukhuset och måste återföras

dit genom nytt intagningsförfarande. Jag finner dock mot bakgrunden

av vad lagrådet anfört att det kan tänkas uppkomma fall för vilka det kan

vara praktiskt motiverat med lagföreskrifter av det slag lagrådet begärt.

Samtidigt som sådana regler tillskapas bör då, som lagrådet funnit, ges

möjlighet för den patient som förvägrats lämna sjukhuset att få vårdfrågan

överprövad besvärsvägen. De bestämmelser som behövs bör tas in i 8, 16

och 21 §§. Jag förordar de av lagrådet föreslagna formuleringarna med vissa

jämkningar. I anslutning härtill bör såsom lagrådet föreslagit ges befogenhet

för överläkaren att begära handräckning av polismyndighet för

att återföra den som avvikit från sjukhus. Bestämmelser härom bör intas

i 25 §. Jag förordar att nämnda paragraf därjämte kompletteras på så sätt

att motsvarande befogenhet även tilläggs länsläkaren. I samband härmed

bör också införas föreskrifter om straff för den som hjälper den som är

skyldig att kvarstanna på sjukhus att avvika därifrån. Bestämmelserna härom

bör på sätt lagrådet angett placeras i 28 §.

De av lagrådet i övrigt föreslagna ändringarna i förslaget till smittskyddslag

anser jag böra godtas med vissa jämkningar.

Frågan om ändring i 2 § 16:o) regeringsrättslagen kommer att tas upp i

annat sammanhang.

Utöver de av lagrådet föreslagna ändringarna bör vissa redaktionella

jämkningar göras i förslaget.

Slutligen bör utöver vad som angetts i det till statsrådsprotokollet den 1

december 1967 fogade förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen vissa

ytterligare redaktionella ändringar vidtas i sistnämnda lag.

I statsverkspropositionen till årets riksdag (bil. 7 s. 102 ff.) har jag berört

kostnadsfrågor som har samband med förevarande lagförslag.

Utskottet

AIImänt

Det i propositionen framlagda förslaget innebär att bestämmelser om bekämpande

av smittsamma sjukdomar sammanförs till eu lag, smittskyddslagen,

som skall träda i stället för epidemilagen, tuberkulosförordningen och

lex veneris. Reglerna för skilda sjukdomar har gjorts mera enhetliga. Detta

medför fördelar av bl. a. organisatorisk art. Även med utgångspunkt från

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 24

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

intresset att hävda den enskildes rättsskydd innebär propositionen förbättringar.

Den föreslagna lagen får anses utgöra ett viktigt led i bekämpandet

av de smittsamma sjukdomarna.

Utskottet tillstyrker för sin del de framlagda lagförslagen och har utöver

vad nedan framgår inte något att anföra i anledning av vad föredragande

departementschefen yttrat i propositionen. I det följande behandlas frågor

som aktualiserats genom de i anledning av propositionen väckta motionerna.

Angivande i lag eller kungörelse av sjukdomarna

I epidemilagen och lex vencris är uppräknat vilka sjukdomar som faller

under lagarna. Kungl. Maj :t har därutöver bemyndigande att förordna att

epidemilagen skall gälla även för annan smittsam sjukdom. I propositionen

föreslås att uppräkningen av allmänfarliga och veneriska sjukdomar inte

skall göras i själva lagen utan i en av Kungl. Maj :t i anslutning till lagen

utfärdad kungörelse. Lagrådet har ifrågasatt om inte den nya lagen bör

följa samma mönster som hittills gällt.

I motionerna 1:776 av herrar Wirtén och Svanström samt II: 1003 av

herrar Ullsten och Sjönell ansluter sig motionärerna till lagrådets ståndpunkt

och yrkar alt en förteckning över tillämpliga sjukdomar skall intagas

i lagen. I motionen 1: 769 av fru Segerstedt Wiberg framställs motsvarande

yrkande beträffande de allmänfarliga sjukdomarna. Motionärerna

menar att propositionens förslag inger betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Eftersom lagstiftningen medger långtgående åtgärder mot enskilda

personer bör förutsättningarna för ingripande anges i lag, som gemensamt

stiftas av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Frågan om de smittsamma sjukdomar, som omfattas av lagstiftningen,

skall anges i lag eller kungörelse bör enligt utskottets mening i stor utsträckning

bedömas från praktiska utgångspunkter. Det kan inte vara lämpligt

att avstå från den nuvarande möjligheten att genom ett snabbt beslut

av Kungl. Maj :t inrymma en oväntat uppkommande sjukdom under lagen.

Kungl. Maj :t måste alltså även framgent få möjlighet att genom kungörelse

utvidga lagens tillämpningsområde. Den ordning som föreslås i propositionen

innebär i realiteten endast den skillnaden i förhållande till nuvarande

ordning att Kungl. Maj :t får möjlighet att utan riksdagens hörande utesluta

sjukdomar från förteckningen. Denna möjlighet kan självfallet inte inge

några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Visserligen kan en uppräkning

av sjukdomar i lagen inte sägas vara utan värde, men en sådan

lösning skulle med hänsyn till Kungl. Maj :ts möjlighet att utvidga förteckningen

inte innebära nämnvärt större rättssäkerhetsgarantier än förslaget

i propositionen. Kungl. Maj :ts förslag får anses utgöra en smidig och

ändamålsenlig lösning och utskottet ansluter sig till detta.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år W68

53

Skriftligt meddelande om intagningsbeslut in. m.

De som lider eller misstänks lida av allmänfarlig sjukdom är i likhet med

smittbärare och misstänkta sådana skyldiga att underkasta sig vissa tvångsåtgärder,

däribland intagning på sjukhus. Det ankommer i första hand på

tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare att besluta om sådana

åtgärder. Den beslutet rör kan begära överprövning hos hälsovårdsnämnden.

Läkaren har i lagen ålagts skyldighet att underrätta vederbörande

härom. Hälsovårdsnämndens beslut kan i sin tur överklagas till länsstyrelsen

och i sista hand till regeringsrätten.

I motionen II: 1001 av herrar Nilsson i Lönsboda och Ullsten yrkas ändring

i lagförslaget innebärande att läkares beslut om intagning och meddelande

om rätten att överklaga skriftligen skall delges den beslutet avser.

Motionärerna gör gällande att muntliga upplysningar är särskilt otillfredsställande

i sådana fall då ingripandet sker snabbt och den intagne är allvarligt

sjuk.

Enligt utskottets mening fyller kravet på skriftlig underrättelse inte någon

funktion i fråga om själva intagningsbeslutet, som så gott som undantagslöst

måste verkställas omedelbart och därmed utan tvivel bringas till vederbörandes

kännedom. Verkställigheten kan f. ö. inte hindras genom ett överklagande.

När det gäller sådana svårt sjuka personer, som åberopas i motionerna,

torde det i regel inte heller vara tjänsteläkarens intagningsbeslut,

som det blir aktuellt att överklaga, utan sjukhusläkarens beslut att kvarhålla

vederbörande för vård.

Om sålunda kravet på skriftlig underrättelse i regel torde vara utan betydelse

i fråga om själva intagningsbeslutet, kan kravet sägas ha eu viss

tyngd när det gäller fullföljdshänvisningen. Det är av stor vikt att den beslutet

avser verkligen får kunskap om sin möjlighet att överklaga. Läkaren

har därför på tjänsteansvar skyldighet att underrätta vederbörande om

möjligheten till överprövning. I sammanhanget må påpekas att det självfallet

är viktigt att läkaren samtidigt informerar om varför en tvångsåtgärd

måste vidtagas. Utskottet anser det inte nödvändigt alt i lagen inta

en särskild formföreskrift beträffande läkarens upplysningsplikt om överklagandemöjligheten.

Utskottet utgår ifrån att socialstyrelsen uppmärksammar

frågan vid utformandet av sina anvisningar. Måhända kan det vara

befogat att man i vissa situationer begagnar sig av ett tryckt formulär som

överlämnas till den mot vilken tvångsåtgärden riktas.

Anmaningsförfarandet nid veneriska sjukdomar

I motionen II: 1005 av herr Åkerlind och fru Heurlin behandlas det s. k.

anmaningsförfarandet. Lagförslaget, som ansluter sig till gällande ordning,

innebär att den som lider eller misstänks lida av venerisk sjukdom skall,

om han ej själv vidtar åtgärder, av länsläkaren anmanas att söka läkare

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

och underkasta sig behandling. Han kan vidare anmanas att följa vissa

föreskrifter eller låta sig intas på sjukhus. Anmaningen skall ske skriftligen

varvid skall erinras om tvångsåtgärder som kan vidtas om anmaningen

inte efterkommes. Avser anmaningen barn under 15 år skall den tillställas

den som har »vård om barnet». Med detta uttryck avses den som har den

faktiska vården och ej den rättslige vårdnadshavare!!.

Motionärerna yrkar att om anmaningen avser barn under 18 år skall den

tillställas jämväl den som bär »bestämmanderätten över barnet». Med sistnämnda

uttryck torde motionärerna inte avse annat än den faktiska vården

av barnet. I den delen är alltså motionen redan tillgodosedd.

Beträffande yrkandet om höjning av åldersgränsen vill utskottet framhålla

följande. En femtonåring kan förutsättas förstå innebörden av en anmaning

att vid äventyr av tvångsåtgärder t. ex. söka läkare. Frågan om i vad

mån föräldrar och andra som har barn i sin vård skall underrättas av läkare

att barnet har venerisk sjukdom är i viss mån ett annat problem och

är avsedd att regleras i smittskyddskungörelsen. F. n. gäller att underrättelse

alltid skall ske om barnet är under 16 år. I utredningen, som ligger

till grund för förevarande lagförslag, föreslås att denna regel skall bestå.

Dessutom föreslås att läkaren efter särskild bedömning skall få lämna

underrättelse, därest den sjuke fyllt 16 men ej 18 år.

Utskottet förutsätter att i smittskyddskungörelsen kommer att intas regler

av den innebörd utredningen föreslagit. Därmed torde motionärernas önskemål

i huvudsak vara tillgodosett. En regel om obligatorisk uppgiftsskyldighet

till dem som har vård om smittade ungdomar mellan 16 och 18 år kan motverka

att sådana ungdomar söker vård och lämnar uppgifter om kontakter.

Motionärernas förslag skulle dessutom innebära att meddelande skulle lämnas

även i sådana fall där smitta inte konstaterats utan endast misstanke

därom förelåg. Det är enligt utskottets mening lämpligast med en fakultativ

regel av det slag som föreslås i utredningen. I anslutning till ett i motionen

gjort påpekande att många smittade ungdomar omhändertagits för samhällsvård

må framhållas, att enligt 93 § barnavårdslagen läkare är skyldig

att till barnavårdsnämnd anmäla förhållande som kan föranleda nämndens

ingripande.

Hälsokontroll av restauranganställda

I motionerna I: 775 av herr Hiibinette och II: 1004 av herr Åkerlind och

fru Heurlin begärs afl obligatorisk hälsokontroll skall införas för anställda

inom restaurangnäringen. För att möjliggöra detta vill motionärerna göra

ett tillägg till 32 § i förslaget till smittskyddslag.

Frågan om hygien och hälsokontroll bland livsmedelsarbetare, däribland

restauranganställda, regleras i livsmedelslagstiftningen. Bestämmelser om

obligatorisk läkarkontroll finns f. n. för anställda inom mejeri- eller mjölk
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

försäljningsrörelse. Vid livsmedelsstadgans tillkomst år 1951 övervägdes

frågan om införande av obligatorisk hälsokontroll för livsmedelspersonal.

Riksdagen begärde att problemet skulle utredas. I slutet av år 1959 lade en

tillkallad utredningsman fram en promemoria i ämnet. Utredningsmannen

avstyrkte en obligatorisk kontroll. Fördelarna skulle inte uppväga det rnerarbete

en stor kontrollapparat skulle innebära. Livsmedelsarbetarnas antal

uppskattades till 150 000, varav ca 40 000 i restaurangbranschen. Vid fjolårets

riksdag behandlades frågan om hälsokontroll av utländsk arbetskraft

i restaurangfacket (ABIJ 1967:27). Riksdagen hänvisade till arbetet inom

livsmedelsstadgekommittén.

Enligt utskottets mening kan goda skäl anföras för ökad hälsokontroll av

arbetande inom restaurangnäringen. Frågan övervägs inom livsmedelsstadgekommittén,

som inom ett år väntas slutföra sitt arbete. Utskottet anser att

frågan om hälsokontroll av restaurangarbetande i likhet med övriga arbetande

inom livsmedelshanteringen även i fortsättningen bör regleras i

anslutning till livsmedelslagstiftningen. Med hänsyn härtill och då problemet

behandlas av livsmedelsstadgekommittén bör motionerna inte föranleda

någon åtgärd.

Kostnader för karantänverksamhet

Kungl. Maj :t har med stöd av epidemilagen utfärdat en särskild kungörelse,

karantänkungörelsen, med bestämmelser avsedda att förhindra

smiittospridning genom den internationella trafiken. Det är meningen att

kungörelsen skall bestå och Kungl. Maj :t få befogenhet att utfärda bestämmelser

med stöd av 32 § i den föreslagna smittskyddslagen. I karantänkungörelsen

åläggs kommun som har hamn eller internationell flygplats inom

sitt område vissa förpliktelser. Hälsovårdspersonal — karantänläkare —

skall stå till förfogande, smittrening skall kunna utföras o. s. v.

1 motionen II: 1002 av herr Norrby behandlas frågan om primärkommunernas

kostnader för karantänverksamhet. Motionären syftar till att staten

skall ersätta sådana kostnader som mindre primärkommuner har för sådan

verksamhet. Särskilt uppehåller sig motionären vid Märsta kommun inom

vilken Arlanda flygplats är belägen. Utgifterna för karantänverksamheten

i denna kommun uppgår enligt motionen till ca 50 000 kr. i direkta och

10 000—20 000 kr. i indirekta kostnader.

Enligt utskottets mening kan det anföras vissa skäl för att kostnader för

karantänverksamhet bör åvila staten. Frågan bör emellertid bedömas även

med hänsyn till andra ekonomiska faktorer som sammanhänger med att

internationell trafik bedrives från en kommun. En sådan bedömning är utskottet

inte berett att göra i samband med den förevarande propositionen.

Jtskottet kan därför inte biträda motionsyrkandet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Andra lagutskottets utlåtande nr 2k år 1968

Ersättning till smittbärare

Smittbärare som är skyldiga att underkasta sig isolering eller annan inskränkande

åtgärd har enligt en lag från år 1956 rätt till ersättning av

statsmedel. Ersättning till tillfälliga smittbärare — de mot vilka ingripande

ej består mer än 90 dagar — utgår enligt sjukförsäkringens bestämmelser.

Ärendena handlägges av de allmänna försäkringskassorna och fullföljd mot

kassas beslut sker i vanlig ordning till riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen.

Om ett ingripande består efter 90 dagar räknas vederbörande

som kronisk smittbärare. Till sådan utgår efter prövning i varje enskilt fall

ersättning för inkomstbortfall och annan förlust. Vid prövningen, som i

första band göres av länsstyrelsen, beaktas behovet av ersättning, förlustens

storlek och omständigheterna i övrigt. Länsstyrelsens beslut kan överklagas

bos Kungi. Maj :t. Tillämpningen för kroniska smittbärare har tidigare varit

restriktiv. I 1965 års statsverksproposition uttalades emellertid att en smittbärare

under hela den tid han till följd av myndighets ingripande förlorar

sin arbetsförtjänst bör få ersättning med belopp som för dag motsvarar hans

sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Först då ingripandet sträcker

sig över så lång tid, att man skäligen kan begära att smittbäraren trots

ingripandet söker bereda sig utkomst genom lämpligt arbete skall en reduktion

av ersättningen kunna komma i fråga. I princip skall reduktion inte

kunna ske innan ett år förflutit från det ingripandet gjordes.

Vid sidan av 1956 års ersättningslag finns möjlighet till gottgörelse genom

en kungörelse från samma år om ersättning i vissa fall vid ingripande i

hälsovårdens intresse. Enligt kungörelsen kan ersättning utgå om myndighet

vidtagit åtgärd för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Ersättning

kan avse förstörda varupartier, kostnader för personal i samband med avstängning

av rörelse, hyreskostnader för lokaler som ej kan nyttjas. Har

någon genom påbud eller förbud vållats väsentligt intrång i näring eller avsevärd

minskning i arbetsförtjänst kan, om särskilda skäl föreligger, ersättning

utgå även i andra hänseenden än de ovan nämnda.

1 motionerna 1:776 av herrar Wirtén och Svanström samt 11:1003 av

herrar Ullsten och Sjönell kritiseras de gällande reglerna för ersättning till

smittbärare. Motionärerna menar att den enskildes totala kostnader och inkomstbortfall

bör ersättas. De vill att riksdagen skall begära att Kungl.

Maj :t framlägger förslag till nya bestämmelser. Även lagrådet behandlar frågan

om ersättningsreglerna och hävdar att det kunde ha varit motiverat att i

samband med den förevarande lagstiftningen ta upp frågan. Beträffande

1956 års lag om ersättning till smittbärare kunde man enligt lagrådet ha

tänkt sig att det övervägts huruvida inte ersättningsrätten för kroniska

smittbärare borde preciseras i lag och få formen att kunna göras gällande vid

allmän domstol eller kunna underställas regeringsrättens eller försäkringsdomstolens

prövning.

Enligt utskottets mening har det inte påvisats några beaktansvärda olägen
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

heter med de gällande ersättningsreglerna. Någon särskild anledning att ta

upp dessa i samband med det förevarande lagstiftningsärendet kan inle

sägas föreligga. Det sagda bör dock inte hindra att man i lämpligt sammanhang

gör en översyn av de berörda reglerna. Detta innebär emellertid inte

att utskottet vill tillstyrka förslag av den art som framställs i motionerna.

Dessa bör alltså lämnas utan bifall även i denna fråga.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

A. att riksdagen med avslag på följande motioner, nämligen
1)

1:776 och 11:1003, i fråga om uppräkning av vissa

sjukdomar,

2) I: 775 och II: 1004, i fråga om 32 § förslaget till smittskyddslag,

3) I:769

4) II: 1001 samt

5) II: 1005

måtte antaga de genom propositionen framlagda lagförslagen;
B.

att följande motioner, nämligen

1) 1:775 och 11:1004, i fråga om uttalande om hälsokontroll

av restauranganställda,

2) I: 776 och II: 1003, i fråga om ersättning till smittbärare,

samt

3) II: 1002

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1968

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herr Hiibinette

(h), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson (ep)*, Dahlberg

(s)*, Edström (fp) och Ivar Andersson (s)*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp)*, Rimmerfors

(fp)*, fröken Wetterström (h), herr Bengtsson i Varberg (s), fröken

Sandell (s), herr Johansson i Södertälje (s), fru Svensson (s) och herr Johansson

i Skärstad (ep)*.

% Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:168 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag för budgetåret 1968/69 till bidrag till de handika a1 i texten