Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens gttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1967 vid dess femtioförsta sammanträde fattade beslut.

1968-04-02 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1968:25, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens gttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1967 vid dess femtioförsta sammanträde fattade beslut.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan

om riksdagens gttrande angående vissa av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1967

vid dess femtioförsta sammanträde fattade beslut.

Genom en den 9 februari 1968 dagtecknad proposition, nr 39, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande över vad föredragande departementschefen

anfört angående vissa instrument, som antagits av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1967 vid dess femtioförsta

sammanträde, nämligen

1. konvention (nr 127) om den högsta vikt som får bäras av en arbetstagare,

2. rekommendation (nr 128) i samma ämne,

3. rekommendation (nr 129) om information och samråd inom företaget,

4. rekommendation (nr 130) om prövning och avgörande av klagomål inom

företaget,

5. konvention (nr 128) om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner,

6. rekommendation (nr 131) i samma ämne.

Texterna till instrumenten har såsom bilagor (bilagorna 1—6) fogats till

propositionen. Beträffande dessa texter får utskottet hänvisa till bilagorna.

I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna att Sverige ansluter

sig till konventionen (nr 128) om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner.

Däremot avstyrkes svensk ratificering i fråga om konvention nr 127.

Vidare anföres i propositionen att konvention nr 127 och rekommendationen

i samma ämne bör överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen, på vilken det

bör ankomma att i samråd med arbetsmedicinska institutet pröva frågan

om och i vad mån de båda instrumentens principer bör komma till uttryck

i lagstiftning eller i särskilda av styrelsen utfärdade anvisningar. Rekommendationerna

nr 129 och nr 130 anses ej påkalla någon åtgärd från statsmakternas

sida medan rekommendation nr 131, i de delar den inte redan

tillgodosetts i svensk lagstiftning, anses böra beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet,

om och i den mån det befinns möjligt och lämpligt.

Internationella arbetskonferensens femtioförsta sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 7—29 juni 1967. I sammanträdet deltog delegatio1

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968

ner från 109 av ILO:s 119 medlemsstater jämte representanter för flera

internationella mellanstatliga och icke statliga organisationer, tillsammans

ca 1 400 personer. Social- eller arbetsministrar eller andra regeringsledamöter

från 66 länder bevistade konferensen, bland dem statsråden Geijer

och Aspling. Det stora flertalet medlemsstater hade sänt fullständiga delegationer,

dvs. två regerings-, ett arbetsgivar- och ett arbetstagarombud. Sverige

deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.

Enligt artikel 19 i Internationella arbetsorganisationens stadga skall ifrågavarande

konventioner och rekommendationer underställas riksdagen.

1—2. Högsta vikt som får bäras av en arbetstagare

Beträffande innehållet i instrumenten rörande maximivikt anmärkes följande.

Konventionen äger tillämpning endast på de grenar av näringslivet

för vilka vederbörande medlemsstat upprätthåller ett system med arbetsinspektion.

I konventionen fastslås följande fyra principer. 1) Arbetstagare

får inte anmodas eller tillåtas att befatta sig med transport för hand

av börda, som på grund av sin vikt kan antas äventyra hans hälsa eller

säkerhet. 2) Arbetstagare som används till transport för hand skall dessförinnan

erhålla utbildning eller instruktioner i arbetsteknik. 3) Lämpliga

tekniska hjälpmedel skall i största möjliga utsträckning användas för att

begränsa eller underlätta transporter av bördor. 4) Kvinnor och minderåriga

arbetstagare får endast i begränsad utsträckning anmodas utföra

transport för hand av bördor och, om de anlitas till sådant arbete, skall

maximivikten vara avsevärt lägre än den som är medgiven för vuxna manliga

arbetstagare.

I jämförelse med konventionen har rekommendationen ett vidsträcktare

tillämpningsområde. Den omfattar nämligen alla grenar av näringslivet

och inte bara »reguljära» transporter för hand utan också »tillfälliga»

sådana transporter.

Rekommendationen innehåller bestämmelser som är avsedda att utvidga

principerna i konventionen och tjäna som ledning för regeringarna samt

arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer vid dessa principers tilllämpning.

Som exempel kan nämnas rekommendationens avdelning IV, som

förordar, att läkarundersökning bör, i den mån det är möjligt och lämpligt,

krävas innan arbetstagaren anmodas utföra reguljär transport för hand

av börda, att ytterligare läkarundersökningar bör ske från tid till annan i

mån av behov samt att intyg rörande arbetstagarens lämplighet för anställning

bör utfärdas. Avdelning VI reglerar villkoren för maximivikt såvitt

avser vuxna manliga arbetstagare, kvinnor och minderåriga arbetstagare

samt anger att minimiåldern för användning av sistnämnda kategori till

transport av bördor för hand snarst möjligt bör höjas till 16 år och grad
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968

vis un 18 ar. Avdelning VII berör arbetsmängden per dag eller skift samt

jälpmedel och utrustning till skydd för hälsa och säkerhet. I avdelning

VIII inryms diverse bestämmelser rörande vetenskaplig forskning inom det

av rekommendationen behandlade området samt rörande tillämpning av

rekommendationens bestämmelser på sådana transportmetoder som dragning

och skjutning. Slutligen kan nämnas att rekommendationen innehåller

en bestämmelse, som fastslår principen att den maximivikt som får

transporteras för hand av arbetstagare snarast bör nedbringas till 55 kg.

Konventionen om maximivikt antogs med 196 röster mot 74. 54 ombud

lade ner små roster. Rekommendationen i samma ämne antogs med 267

roster mot 8 och 50 nedlagda. I fråga om konventionen röstade det svenska

arbetstagarombudet for dess antagande, medan arbetsgivarombudet röstade

emot och regeringsombuden lade ner sina röster. Beträffande rekommendationen

röstade samtliga svenska ombud för dess antagande.

Svenska bestämmelser samt yttranden i ärendet

De svenska bestämmelser som bör beaktas vid prövning av frågan om

en svensk anslutning till konventionen resp. tillämpning av rekommendationen

ar arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), arbetarskyddskungörelsen

den 6 maj 1949 (nr 208) och kungörelsen den 2 september

1966 (nr 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten.

I ärendet har yttranden inhämtats från arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

arbetsmedicinska institutet, Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) och ILO-kommittén.

Beträffande innehållet i de svenska bestämmelserna och i yttrandena hänvisas

till redogörelse härför i propositionen s. 6—14.

3—4. Information och samråd samt prövning av klagomål inom företaget

Beträffande innehållet i rekommendationerna anmärkes följande.

Rekommendationen angående information och samråd

inom företaget består av två delar, av vilka den ena berör

allmänna synpunkter på och den andra riktlinjer för information och

samråd inom företaget. I rekommendationen uttalas att arbetsgivarna, arbetstagarna

och deras organisationer bör erkänna betydelsen av att inom

företagen utvecklas en anda av inbördes förståelse och ömsesidigt förtroende,

som bör främjas genom snabb spridning och utväxling av information

i fråga om olika sidor av verksamheten inom företaget samt arbetstagarnas

sociala villkor. I detta syfte bör företagsledningen fastställa effektiva

riktlinjer för information efter hörande av arbetstagarna och deras

representanter. Metoderna för information och samråd bör inte få inkräkta

på föreningsfriheten och bör inte heller menligt inverka på arbetstagarnas;

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 25

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968

fritt valda representanters och deras fackliga organisationers ställning eller

begränsa de organs funktioner som representerar arbetstagarna. För att informationssystemet

skall fungera effektivt bör de som berörs därav undervisas

i dess rätta utnyttjande samt så långt möjligt göras förtrogna med

alla ämnen som bör bli föremål för information och samråd.

I den del av rekommendationen som behandlar riktlinjer för information

och samråd framhålls att informationen bör gå fram på två vägar,

nämligen dels mellan företagsledningen och arbetstagarna och dels mellan

företagsledningen och arbetstagarnas representanter. Rekommendationen

räknar därefter upp olika kommunikationsmedia och anger de ämnen som

bör omfattas av informationssystemet samt fastslår slutligen att om något

av dessa ämnen varit föremål för förhandlingar eller reglerats i kollektivavtal

informationerna bör uttryckligen ange detta förhållande.

Rekommendationen angående prövning och avgörande

av klagomål inom företaget innehåller tre huvuddelar,

som behandlar allmänna principer, förfaranden som skall tillämpas

inom företaget samt reglering av oavgjorda klagomål.

Den i rekommendationen fastslagna huvudprincipen är att varje arbetstagare

som anser sig ha anledning anföra klagomål bör, vare sig han handlar

individuellt eller tillsammans med andra arbetstagare, ha rätt att anföra

sådant klagomål utan att fördenskull utsättas för några som helst repressalier

och att få detta klagomål prövat i enlighet med ett lämpligt

förfarande. De slag av klagomål som förutsätts i rekommendationen omfattar

inte kollektiva krav, som syftar till en förändring i anställningsvillkoren.

När ett förfarande för prövning av klagomål fastställts genom

kollektivavtal, bör parterna i ett sådant avtal rekommenderas förbinda sig

att främja avgörandet av klagomål inom ramen för ett sådant förfarande

och att avhålla sig från varje åtgärd som skulle kunna försvåra en effektiv

tillämpning av detta förfarande. Arbetstagarnas organisationer eller

representanter för arbetstagarna inom företaget bör, på lika villkor i fråga

om rättigheter och skyldigheter, tillsammans med arbetsgivarna och deras

organisationer deltaga i utformningen och tillämpningen av klagomålsförfaranden.

I syfte att minska antalet klagomål bör enligt rekommendationen

stor omsorg ägnas åt utformningen av en sund personalpolitik, vilken

bör ta hänsyn till och respektera arbetstagarnas rättigheter och intressen.

Vidare bör företagsledningen samverka med arbetstagarnas representanter

innan beslut fattas i personalfrågor och frågor av social natur.

Den del av rekommendationen som behandlar förfaranden inom företaget

anger som en allmän regel att försök först bör göras att avgöra klagomålet

direkt mellan arbetstagaren och dennes arbetsledare. Om ett sådant

försök misslyckas, bör arbetstagaren ha rätt att få sin sak prövad i en

eller flera högre instanser. Ivlagomålsförfarandet bör vara så enkelt och

snabbt som möjligt och arbetstagaren bör äga rätt att biträdas eller före
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968

tradas av sin organisation, en arbetstagarrepresentant eller annan person.

Hans representant eller rådgivare bör åtnjuta samma skydd som tillkommer

arbetstagaren själv. Arbetstagaren eller hans representant bör, om

den sistnämnde är anställd i samma företag, åtnjuta erforderlig ledighet

för att kunna deltaga i prövningen av klagomålen utan att åsamkas någon

inkomstförlust annat än vid fall av missbruk. Vidare bör åtgärder

vidtas för att tillse att de regler och den praxis som reglerar klagomålsförfarandet

och villkoren för dess anlitande bringas till arbetstagarnas

kännedom.

Ehuru rekommendationen fastslår principen att klagomål i största möjliga

utsträckning bör avgöras inom företagen, uppräknas i rekommendationens

sista del olika procedurer för en lösning även utanför företagen, t. ex.

i kollektivavtal reglerade förfaranden, förlikning eller skiljedom meddelad

av offentlig myndighet, hänvändelse till arbetsdomstol eller annan judiciell

myndighet. Om arbetstagaren önskar anlita någon av dessa procedurer

bör han beredas erforderlig ledighet för att kunna deltaga i den.

Detta bör inte medföra någon inkomstförlust, om hans klagomål vid prövningen

befinns vara berättigat. Slutligen stadgas att ansträngningar bör

göras för att förlägga dessa förfaranden till en tidpunkt utanför arbetstagarens

arbetstid.

Rekommendationen om information och samråd antogs med 321 röster

mot 0 och 3 nedlagda. Rekommendationen om prövning av klagomål antogs

med 290 röster mot 0 och 7 nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade

för båda rekommendationerna.

Regler och praxis i Sverige samt yttranden i ärendet

I arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen finns vissa bestämmelser

av betydelse i förevarande sammanhang. I övrigt regleras de frågor

som berörs i rekommendationerna genom avtal och överenskommelser mellan

arbetsmarknadens parter.

En redogörelse för gällande regler och praxis har intagits i propositionen

s. 16—19.

I ärendet har yttranden inhämtats från SAF, LO, TCO och ILO-kommittén.

Reträffande innehållet i yttrandena hänvisas till s. 19—20 i propositionen.

5—6. Konvention och rekommendation angående invaliditets-, ålders- och

efterlevandeförmåner

Beträffande innehållet i konventionen och rekommendationen anmärkes

följande.

Den nya konventionen medger att medlemsstat, för vilken konventionen

är i kraft, kan godta dess förpliktelser med avseende på invalidpensioner

eller ålderspensioner eller efterlevandepensioner. I fråga om en
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968

var av dessa grenar kan den skyddade personkretsen omfatta a) alla arbetstagare,

däri inbegripet lärlingar, eller b) minst 75 % av hela den förvärvsarbetande

befolkningen eller c) alla i landet bosatta eller sådana därstädes

bosatta, vilkas medel så länge följderna av det inträffade riskfallet

består inte överstiger vissa i konventionen föreskrivna gränser. En medlemsstat

vars ekonomi är otillräckligt utvecklad kan emellertid ratificera

konventionen med vissa temporära undantag, om den skyddade personkretsen

omfattar minst 25 % av alla arbetstagare eller minst 50 % av

samtliga arbetstagare inom industriföretag.

Med invaliditet förstås i konventionen oförmåga till förvärvsarbete, i

föreskriven utsträckning, när det kan antagas, att oförmågan kommer att

vara bestående eller när den kvarstår efter utgången av en föreskriven period

av tillfällig arbetsoförmåga eller av arbetsoförmåga som befinner sig i ett

inledande skede. Åldersgränsen för rätt till ålderspension anges till högst

65 år eller den högre ålder som kan föreskrivas av vederbörande myndigheter

med hänsyn till statistiskt påvisbara demografiska, ekonomiska och

sociala förhållanden. Om den föreskrivna åldersgränsen är 65 år eller däröver,

skall åldersgränsen under föreskrivna villkor sänkas beträffande

personer, vilka varit sysselsatta inom yrken som enligt nationell lagstiftning

med avseende på åldersförmåner bedöms vara tunga eller ohälsosamma.

I händelse av familjeförsörjarens död måste ratificerande land garantera

att åtminstone änkan och barnen kommer i åtnjutande av efterlevandeförmåner.

När det gäller förmånerna och villkoren för deras uppbärande ansluter

sig konventionen nära till 1952 års konvention (nr 102) om minimistandard

för social trygghet. Förmånsbeloppen bestäms med hänvisning till standardförmånstagare,

som definieras på följande sätt: i fråga om invaliditetsförmåner,

man med hustru och två barn; i fråga om åldersförmåner, man

med hustru i pensionsåldern; i fråga om efterlevandeförmåner, änka med

två barn. Förmånerna skall när det gäller invaliditet uppgå till 50 % av

standardförmånstagarens inkomst och när det gäller ålderdom och familjeförsörjarens

död 45 % av nämnda inkomst, dvs. 10 resp. 5 % högre än

de belopp som fastställts i nyssnämnda konvention. En nyhet är att varje

stat som godtar förpliktelserna med avseende på invaliditetsförmåner skall

tillhandahålla reliabiliteringshjälp som är ägnad att sätta en handikappad

i stånd att återupptaga sin tidigare verksamhet eller, om detta inte är

möjligt, den förvärvsverksamhet som är lämpligast med hänsyn till hans

anlag och förmåga. Därjämte skall åtgärder vidtas för att främja placering

av handikappade i lämpligt arbete.

Varje medlem vars lagstiftning skyddar arbetstagare kan i mån av behov

från konventionens tillämpning undantaga vissa kategorier av anställda

samt temporärt sådana arbetstagare inom jordbruksnäringen, vilka ännu

vid tidpunkten för ratifikationen inte skyddas genom dess lagstiftning. Vi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968

7

dare kan undantas sjöfolk, däri inbegripna fiskare sysselsatta med saltsjöfiske

samt offentliga tjänstemän, om dessa grupper är skyddade genom

speciella system, som tillsammantagna tillhandahåller förmåner minst likvärdiga

med dem som föreskrivs i konventionen.

Slutligen medger konventionen under vissa villkor att ratificerande stat

kan göra avvikelser från vissa bestämmelser, om staten bär ett väl utvecklat

socialt trygghetssystem som, ehuru det inte uppfyller alla konventionens

detaljbestämmelser, likväl omfattar större andel av de ekonomiskt

verksamma och erbjuder en högre förmånsstandard än den i konventionen

föreskrivna.

Enligt den kompletterande rekommendationen bör medlemsstaterna,

om så är erforderligt i etapper, utsträcka tillämpningen av sin lagstiftning

om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner till att omfatta

personer som sysselsätts med tillfälligt arbete och slutligen till alla förvärvsarbetande

personer. Vidare fastställer rekommendationen högre normer

med avseende på förmånsbeloppen än dem som anges i konventionen.

Konventionen antogs med 240 röster mot 5 och 59 nedlagda. Röstetalen i

fråga om rekommendationen var 192 —45 — 54. Samtliga svenska ombud

röstade för konventionen, medan i fråga om rekommendationen arbetstagarombudet

röstade för, arbetsgivarombudet emot och regeringsombuden lade

ner sina röster.

Svenska bestämmelser samt yttranden i ärendet

De problem som berörs i konventionen och rekommendationen regleras

i Sverige genom lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.

1 ärendet har yttranden inhämtats från riksförsäkringsverket, SAF, LO,

TCO och ILO-kommittén.

Beträffande innehållet i de svenska bestämmelserna och i yttrandena hänvisas

till propositionen s. 22—32.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, anför i propositionen

bl. a.:

»Vad först beträffar konventionen (nr 127) om den högsta vikt som får

bäras av en arbetstagare vill jag framhålla att inget av de remissorgan som

yttrat sig i ärendet — arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetsmedicinska

institutet, LO och ILO-kommittén — har tillstyrkt svensk

ratificering. Arbetarskyddsstyrelsen anser att artikel 7, som innehåller

särbestämmelser för bl. a. kvinnor, utgör ratifikationshinder. Denna uppfattning

delas inte av LO. ILO-kommittén erinrar om att mom. 2 i nämnda

artikel synes förutsätta att en maximivikt fixeras och att ratificerande

land enligt artikel 8 har skyldighet att vidtaga åtgärder för genom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968

förande av konventionens bestämmelser. Vidare erinrar kommittén om att

principen om mäns och kvinnors lika ställning vunnit full anslutning på

den svenska arbetsmarknaden. En konsekvens av denna likabehandling är

att offentligrättsliga regler inte onödigtvis bör medverka till skillnader i

den manliga och den kvinnliga arbetskraftens möjligheter att konkurrera

om arbetstillfällena. Genom att ratificera konventionen riskerar man,

framhåller kommittén, att ställas inför tvånget att i lagstiftningen införa

särbestämmelser av sådan art som torde böra undvikas. Under hänvisning

till det anförda avstyrker ILO-kommittén ratificering av konventionen.

Rekommendationen (nr 128) i samma ämne överensstämmer enligt kommitténs

mening inte heller till alla delar med svensk uppfattning. Eftersom

de principer som kommit till uttryck i såväl konventionen som rekommendationen

emellertid i en råd avseenden står i samklang med svensk

lagstiftning och en önskvärd utveckling på området, föreslår kommittén i

likhet med LO att instrumenten överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen.

Det är enligt min mening knappast möjligt att med internationella instrument

eller nationell arbetarskyddslagstiftning i varje läge ge den

ansvarige arbetsgivaren ledning, hur hälsoskador skall undvikas hos arbetstagare

i samband med lyftning av bördor m. in. Härför behövs dessutom

vägledande anvisningar av den typ arbetarskyddsstyrelsen meddelar. Om

man skall nå väsentligt längre, förutsätter detta ett sorgfälligt utredningsarbete

av det slag som redan bedrivits med framgång av arbetsmedicinska

institutet. På grund härav samt på de skäl ILO-kommittén anfört kan

jag inte tillstyrka att konventionen om den högsta vikt som får bäras av

en arbetstagare ratificeras av Sverige. I likhet med kommittén och LO anser

jag att såväl konventionen som rekommendationen bör överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen.

Det bör ankomma på styrelsen att i samråd med arbetsmedicinska

institutet pröva frågan om och i vad mån de båda instrumentens

principer bör komma till uttryck i lagstiftning eller i särskilda av

styrelsen utfärdade anvisningar.

De båda rekommendationerna om information och samråd inom företaget

samt prövning av klagomål inom företaget (nr 129 och nr 130) behandlar

frågor som i Sverige regleras genom avtal och överenskommelser

mellan arbetsmarknadens parter. Enligt remissorganen uppfyller dessa

avtal och överenskommelser i allt väsentligt de båda instrumentens krav.

I den mån så inte är fallet anser jag att det bör vara parternas sak att förhandlingsvägen

bestämma om instrumenten skall tillämpas till alla delar.

Med hänsyn härtill finner jag i likhet med ILO-kommittén att rekommendationerna

inte bör föranleda någon åtgärd från statsmakternas sida.

Konventionen (nr 128) om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner

utgör ett led i ILO:s arbete på att få fram nya konventioner på socialförsäkringens

område i stället för de äldre konventioner som härrör från

mellankrigstiden och som framstår som föråldrade med hänsyn till den

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 19<>8

utveckling som ägt rum efter andra världskriget. En början gjordes år

1952 genom konventionen (nr 102) angående minimistandard för social

trygghet, vilken omfattar samtliga grenar inom socialförsäkringen.

När det gäller invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmånerna har Sverige

inte ratificerat minimistandardkonventionen. Det främsta hindret härför

har, såsom ILO-kommiltén påpekat, varit bestämmelserna i nämnda

konvention om att i landet bosatta utländska medborgare skall äga samma

rättigheter som landets egna medborgare. Lagen om allmän försäkring

uppställer bl. a. krav på svenskt medborgarskap för rätt till folkpensionsförmåner.

De nämnda bestämmelserna i minimistandardkonventionen saknar

motsvarighet i konvention nr 128. Från denna synpunkt föreligger därför

inte något hinder för Sverige att ratificera konvention nr 128.

Av de beräkningar riksförsäkringsverket redovisat i sitt yttrande till

ILO-kommittén framgår att Sverige med god marginal uppfyller konventionens

krav i fråga om storleken av utgående pensionsförmåner. Vidare

omfattar den svenska pensionsförsäkringen allmänt sett en betydligt större

krets av försäkrade än konventionen kräver.

Av hänsyn till medlemsstater med ett väl utvecklat socialförsäkringssystem

har i konventionstexten införts möjligheter att under där angivna

förutsättningar göra undantag från vissa bestämmelser i konventionen. Den

svenska lagstiftningen uppfyller inte helt konventionens krav i fråga om

kretsen av förmånsberättigade inom efterlevandepensioneringen. Såsom ILOkommittén

funnit torde det emellertid för svensk del föreligga förutsättningar

för tillämpning av de undantagsbestämmelser, som avser denna

pensionsgren. Inte heller från denna synpukt föreligger därför något ratifikationshinder.

ILO-kommittén har funnit att det inte heller i övrigt föreligger något

hinder för Sverige att ratificera konventionen, och jag ansluter mig till

kommitténs uppfattning. Jag vill uttala min glädje över att Sverige kan

ratificera denna viktiga konvention, och jag föreslår att så sker.

När det gäller rekommendationen (nr 131) i samma ämne föreslår jag

— i likhet med ILO-kommittén — att rekommendationen, i de delar den

inte redan tillgodosetts i svensk lagstiftning, beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet,

om och i den mån det befinns möjligt och lämpligt.»

Utskottet

Utskottet finner ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen

yttrat angående nu ifrågavarande av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens antagna instrument.

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr

opaginerad Kontrollera mot PDF

i Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968

39, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening ge

till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 2 april 1968

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar

Lars Larsson (s), Hiibinette (h), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Dahlberg

(s)*, Edström (fp) och fru Elvy Olsson (ep)*;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall (fp)*, fröken Wetterström

(h), herr Bengtsson i Varberg (s), fröken Sandell (s), herrar Johansson

i Södertälje (s), Jönsson i Ingemarsgården (fp), Johansson i Skärstad

(ep)* och Göransson (s)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 68

814209

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:166 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående naturvår ds forskning ens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m. j a1 i texten