Skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om översyn av bestämmelserna om ersättning för resor i samband med sjukvård i lagen om allmän försäkring och sjukreseförordningen».
1968-04-18 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1968:31, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om översyn av bestämmelserna om ersättning för resor i samband med sjukvård i lagen om allmän försäkring och sjukreseförordningen».
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
1
Nr 31
Utlåtande i anledning av motioner om ersättningen från den allmänna
försäkringen för resekostnader i samband med
sjukvård.
Andra lagutskottet har behandlat sju till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna I: lil av herr Tistad m.fl. samt II: 179 av
herr Andersson i Örebro m. fl.,
2) de likalydande motionerna 1:278 av fru Ohlsson, Lilly, m.fl. samt
II: 347 av herr Jönsson i Arlöv m. fl.,
3) de likalydande motionerna 1:688 av fru Olsson, Elvy, m. fl. samt
II: 876 av herrar Larsson i Borrby och Josef son i Arrie,
4) motion I: 403 av herr Blomquist.
I motionerna I: Hl och II: 179 har hemställts »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om översyn av bestämmelserna om ersättning för
resor i samband med sjukvård i lagen om allmän försäkring och sjukreseförordningen».
I motionerna 1:278 och II: 347 har hemställts »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om att 1961 års sjukförsäkringsutredning får i
uppdrag att utreda frågan om ersättning från den allmänna försäkringen för
kostnader för resa till sjukgymnastik behandling».
I motionerna 1:688 och 11:876 har hemställts »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla att frågan om fria resor vid sjukgymnastik behandling
blir föremål för övervägande i enlighet med vad i motionen anförts».
I motionen 1:403 har hemställts »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att Kungl. Maj:t måtte överlämna förevarande motion
till 1961 års sjukförsäkringsutredning för beaktande».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 141, I: 278, I: 688 och I: 403.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring äger försäkrad, som åtnjutit
läkarvård eller sjukhusvård, rätt även till ersättning för resor i samband
med vården. Detsamma gäller försäkrad, som vid sjukdom erhållit tandläkarvård
vid centralpoliklinik, tandläkarhögskola och allmänt sjukhus.
0112378 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 31
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
Däremot utgår icke ersättning vid mödratandvård. Reseersättning utgår ej,
där med hänsyn till resans längd samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat
fordras att han gålt eller färdats på annat sätt som icke krävt särskild
kostnad.
De närmare bestämmelserna rörande reseersättningar meddelas i förordningen
den 25 maj 1962 (nr 385) angående ersättning för sjukresor enligt
lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen) samt i kungörelsen
samma dag (nr 386) med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen.
Nu angivna författningsbestämmelser kompletteras av föreskrifter, som utfärdats
av riksförsäkringsverket. För rätt till reseersättning fordras att
resan gjorts i samband med sådan vård, som är ersättningsbar enligt lagen.
Försäkrads resa för läkarbesök i syfte att få friskintyg ersättes inte och inte
heller resa för vård på sjukvårdsinrättning, som ej är sjukhus i lagens mening.
Den omständigheten att eljest ersättningsbar vård lämnas kostnadsfritt
utesluter emellertid inte från rätten til! ersättning.
Reseersättning utgår inte vid konvalescentvård eller vid sjukgymnastisk
och viss annan behandling, som avses i en särskild kungörelse den 25 maj
1962 (nr 387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för
vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom.
Huvudbestämmelserna om kostnadsersättning för resor till och från läkare
finns i 2 § sjukreseförordningen. Reseersättning tillkommer den som
åtnjutit läkarvård vid sjukdom, som enligt läkares utsago kräver sådan
vård. Ersättning utgår endast i den mån resekostnaden överstiger ett karensbelopp
av i regel fyra kronor. Vid ersättningens bestämmande räknas
fram- och återresa som en resa. Rätten till ersättning är maximerad på så
sätt att högre belopp icke får utges än som skulle ha utgått vid besök hos
den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade
vistas. Undantag gäller dock så till vida, att ersättning i vissa fall får utgivas
med belopp, som skulle ha utgått, om läkarvården sökts vid närmaste allmänna
sjukhus, där vården kunnat meddelas. Denna högre ersättning utgår
dock endast under vissa förutsättningar, nämligen då den försäkrade erhållit
hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättning, då den försäkrade på
grund av olycksfall sökt läkarvård vid allmänt sjukhus och trängande behov
av sådan värd förelegat samt då den försäkrade varit i trängande behov av
läkarvård men vederbörande provinsialläkare eller stadsläkare icke kunnat
anträffas. Nu återgivna undantagsregler gäller icke i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping. 1 dessa städer är karensbeloppet fem kronor.
Bestämmelser om ersättning för resor till och från sjukvårdsinrättning
i anledning av åtnjuten sjukhusvård återfinns i 4 § sjukreseförordningen.
Ersättningen är i dessa fall i princip begränsad till belopp, som skulle ha
utgått om vården åtnjutits vid närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas. Intagningsresa och återresa betraktas som två skilda
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
3
resor. Inom förenämnda ram ersätts intagningsresa med reseutgiftens hela
belopp och återresa i den mån reseutgiften överstiger ett karensbelopp om
fyra kronor. Kostnad för återresa får inte beräknas högre än för resa till
den försäkrades bostad. Om behovet av sjukhusvård uppkommit medan
den försäkrade vistats utom det län, där han är bosatt, och han i anledning
därav intagits å sjukvårdsinrättning, som är belägen utom nämnda län, får
kostnaden för återresan, frånsett visst undantagsfall, ej beräknas högre än
lör resa till den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen företagits.
Enligt förenämnda tillämpningskungörelse skall vid bestämmande av ersättning
för utgifter i anledning av resor, som avses i 4 § sjukreseförordningen,
vissa sjukvårdsinrättningar, som ej är allmänna sjukhus, vara likställda
med sådana sjukhus. Sjukvårdsinrättning, varå vård beretts den
försäkrade genom riksförsäkringsverkets försorg, är i enlighet härmed likställd
med allmänt sjukhus.
Vad angår kostnaden för resor mellan olika sjukhus finns uttrycklig bestämmelse
endast i 6 § tillämpningskungörelsen. Här stadgas att om försäkrad
intagits för vård å sjukstuga med enbart deltidsanställd läkare och
därifrån flyttats till större allmänt sjukhus inom samma sjukvårdsområde,
skall ersättning utgå för hans utgifter i anledning av såväl resa till
sjukstugan som resa til! det större sjukhuset. Den vårdskyldighet, som åvilar
huvudmännen enligt sjukvårdslagen (§ 3), torde emellertid få anses
medföra ansvar för kostnader för överflyttningsresor mellan sjukvårdsanstalter
med undantag för sådana resor, som företagits uteslutande på patientens
begäran eller för vilka ersättning utgår av sjukförsäkringen (se t. ex.
andra lagutskottets utlåtande 1959: 7).
Med stöd av 9 § tillämpningskungörelsen kan såväl vid läkarvård som vid
sjukhusvård ersättning utgå för följeslagares resekostnad, om den sjukes
ålder eller tillstånd påkallar att någon följer honom på resan.
1961 års sjukförsäkringsutredning
Utredningen skall enligt direktiven behandla främst spörsmål inom sjukvårdsersättningens
område. Den har till uppgift att söka nå fram till ytterligare
förbättringar i den enskildes skydd i den utsträckning så befinnes
möjligt. Bland de frågor som utredningen bör upptaga framhålles spörsmålet
om ersättning från sjukförsäkringen för annan sjukvård än läkarvård
och sjukhusvård. Härmed avses s. k. merprestationer, d. v. s. sjukgymnastik
och viss annan behandling samt konvalescentvård. Utredningen
skall även pröva i vilken utsträckning reseersättning bör utgå i samband
med sådana åtgärder.
I direktiven anförs vidare bl. a. att det bör stå utredningen fritt att utöver
särskilt angivna frågor upptaga sådana spörsmål som aktualiseras
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
under översynen och som faller inom ramen för de uppgifter som tillagts
utredningen.
Tidigare motioner i ämnet
Under senare år har i anledning av väckta motioner frågan om sjukreseförmånerna
varit föremål för riksdagens bedömning. Av vad i det hänseendet
förekommit må återgivas följande.
Vid 1962 års riksdag väcktes en motion syftande till en uppmjukning av
hänvisningsltravet i de fall en distriktsbarnmorska remitterar en patient
till specialist. Eu sådan remiss borde enligt motionen grunda rätt till reseersättning
på samma sätt som remiss av läkare. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 17 ställde sig andra lagutskottet tveksamt till behovet av en
lagändring. Utskottet hänvisade emellertid till att sjukförsäkringsutredningen
enligt sina direktiv bl. a. skulle syssla med frågor som rör ersättning
från sjukkassa för resekostnader. Utskottet ville därför ej motsätta
sig att det av motionärerna behandlade problemet gjordes till föremål för
utredning i samband därmed och hemställde att riksdagen skulle till Kungi.
Maj :t som sin mening ge till känna vad utskottet anfört.
I motion till samma riksdag, 11:215, yrkades, att reseersättning skulle
utgå vid utbyte eller inprovning av ortopediskt hjälpmedel även i fall då
läkare icke medverkat därvid. Andra lagutskottet (utlåtande nr 20 år 1962)
fann lämpligt, att det av motionärerna aktualiserade spörsmålet gjordes till
föremål för prövning av sjukförsäkringsutredningen. Riksdagens skrivelse
har av Kungl. Maj :t överlämnats till utredningen.
Påföljande år, 1963, väcktes motioner med samma syfte. Riksdagen fann
något ytterligare initiativ i frågan icke erforderligt (andra lagutskottets
utlåtande nr 50 år 1963).
Såväl 1962 som 1963 och 1964 hade riksdagen att taga ställning till frågan
om ersättning för resekostnader i samband med mödratandvård (andra
lagutskottets utlåtanden nr 27 år 1962, 22 år 1963 och 14 år 1964). Riksdagen
fann, att resultatet av sjukförsäkringsutredningens arbete borde avvaktas
innan man tog ställning till det i motionerna behandlade problemet.
Vid 1964 års riksdag väcktes motion syftande till att reseersättning skulle
utgå i samband med behandling av hörselskada även om behandlingen utfördes
av annan än läkare. Även i detta fall fann riksdagen inte lämpligt
att ta ställning till motionsyrkandena innan sjukförsäkringsutredningens
arbete föreligger (andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1964).
Vid 1965 års riksdag väcktes motioner avseende uppmjukning av det principiella
kravet enligt sjukresebestämmelserna att hänvisning av läkare skall
föreligga för att ersättning för resa vid besök hos läkare vid allmänt
sjukhus skall utgå. Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 14
år 1965, att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj :t att motionerna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
o
skulle överlämnas till 1961 års sjukförsäkringsutredning. Riksdagen biföli
utskottsutlåtandet.
Vid samma riksdag väcktes motioner vari yrkades, att reseersättning
skulle utgå till patient, som hänvisats av läkare till konvalescentvård eller
till sjukgymnastik eller annan därmed jämställd behandling, även om behandlingen
icke utfördes av läkare. Riksdagen anslöt sig till andra lagutskottets
utlåtande (nr 13) vari anfördes, att de i motionerna framförda
synpunkterna var beaktansvärda men att resultatet av sjulcförsäkringsutredningens
arbete borde avvaktas.
I motioner vid 1966 års riksdag begärdes översyn av gällande sjukresebestämmelser
syftande till att i princip alla resekostnader i samband med
sjukdom skall ersättas genom sjukförsäkringen. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 42 fann andra lagutskottet att det med hänsyn till det
inom sjukförsäkringsutredningen pågående arbetet inte var påkallat med
något riksdagens initiativ i anledning av det föreliggande motionsyrkande!.
Jämväl vid 1967 års riksdag väcktes motioner rörande ersättning från den
allmänna försäkringen för resekostnad vid sjukdom. I utlåtande nr 24, som
godkändes av riksdagen, fann andra lagutskottet det befogat att överlämna
motionerna till sjukförsäkringsutredningen.
De aktuella motionerna
Motionerna I: 141 och II: 179
Motionärerna anför att gällande bestämmelser om ersättning för resekostnad
i samband med sjukvård är mycket snävt utformade och att de inte
ger möjlighet till ersättning i en rad situationer. Som exempel härpå anför
motionärerna följande.
Resor för erhållande av sjukgymnastik och kortvågsbehandling samt utprovning
av proteser och ortopediska hjälpmedel ersättes inte. Inte heller
lcan ersättning utgå för resor till hörsel- och talträning för barn. Sådana
resor är ofta kostnadskrävande på grund av att barnen, som inte ensamma
kan använda allmänna kommunikationsmedel, antingen måste resa taxibil
eller åtföljas av någon vuxen.
Om en person vid akut sjukdomsfall skickas från det sjukhus, där han
först sökt vård, till ett annat sjukhus och det befinnes, att han ej behöver
intagas där, utgår ingen ersättning för resan eller transporten mellan sjukhusen.
Vidare kritiserar motionärerna de regler som är avsedda att begränsa ersättningsrätten
och anför att reglerna kan leda till att ersättningarna blir
otillräckliga. Härvidlag andrages följande exempel.
Resor till och från konvalescenthem ersättes endast då vården beredes
genom riksförsäkringsverkets försorg och endast med vad som motsvarar
kostnaden för resa till och från närmaste allmänna sjukhus. En grupp som
i särskilt hög grad har kostnader för sådana resor är de ms-sjuka.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
En patient som remitteras från hemortssjukhus till regionsjukhus och
utskrives direkt därifrån erhåller ersättning för hemresan endast med vad
som skulle ha utgått om han i stället utskrivits från hemortssjukhuset.
Om en konsultläkare vid ett allmänt sjukhus tar emot patienter, som han
behandlat på sjukhuset och som därefter utskrivits, till efterbehandling på
sin privatmottagning, utgår reseersättning endast med vad som skulle ha
utgått om behandlingen meddelats av närmaste tjänsteläkare.
En person som efter vård på allmänt sjukhus beredes plats på enskilt
sjukhem eller på ålderdomshem erhåller ersättning för resan till sjukhemmet
eller ålderdomshemmet med högst det belopp som skulle ha utgått vid
återresa till bostaden.
Sammanfattningsvis anför motionärerna, att reglerna om ersättning tör
resor för erhållande av sjukvård bör revideras, så att ersättningen i högre
grad än nu är fallet ansluter sig till de verkliga kostnader som de försäkrade
haft att vidkännas.
Motionerna 1:278 och 11:34-7, 1:688 och 11: 876 samt I: 403 tar samtliga
upp frågan om ersättning från den allmänna försäkringen för kostnad för
försäkrads resa vid sjukgymnastik behandling. I de tre sistnämnda motionerna
föreslås att resekostnadsersättning i dessa fall bör utgå på samma
sätt som vid läkarbesök.
I motionen I: 403 framhålles dessutom, att det bl. a. på grund av de långa
väntetiderna vid sjukhus förekommer att sjukhusläkare hänvisar patient
till privatpraktiserande specialist men alt försäkringskassan i sådana fall
inte kan utge ersättning för resa till den privatpraktiserande läkaren. Motionären
hävdar att ersättning bör utgå från den allmänna försäkringen även
i dessa fall. Enligt motionärens mening är bestämmelserna rörande rätten
till reseersättning i lagen om allmän försäkring och därtill anslutande författningar
inte tillfredsställande vare sig till omfattning eller utformning.
Bestämmelserna bör därför enligt motionärens uppfattning bli föremål för
översyn.
Utskottet
Den som är försäkrad enligt lagen om allmän försäkring och som åtnjutit
läkarvård eller sjukhusvård äger även rätt till ersättning från försäkringskassa
för utgifter i anledning av resor till och från läkare eller sjukvårdsinrättning.
I allmänhet får den försäkrade själv svara för ett karensbelopp
om fyra kronor. Beträffande den öppna vården gäller, att ersättningen
principiellt är begränsad till att gälla resa till tjänsteläkare i distriktet. 1
fråga om sluten vård begränsas ersättningen i allmänhet till vad som skulle
ha utgått om vården sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas. — Enligt särskilda bestämmelser har försäkrad rätt
till ersättning från försäkringskassa för bl. a. konvalescentvård samt sjukgymnastik
och annan därmed jämställd behandling. Resor i samband med
sådan vård eller behandling ersätts inte genom sjukförsäkringen.
I motionerna I: 141 och II: 179 samt 1:403 begäres en översyn av sjuk
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
resebestämmelserna syftande främst till förbättrad kompensation för de
resekostnader de försäkrade kan få vidkännas i samband med att de erhåller
sjukvård.
Motionsparen I: 278 och II: 347 samt I: 688 och II: 876 tar upp frågan om
ersättning från den allmänna försäkringen för kostnad för försäkrads resa
vid sjukgymnastisk behandling. I det förstnämnda motionsparet hemställes
att 1961 års sjukförsäkringsutredning får i uppdrag att utreda spörsmålet.
I det andra motionsparet föreslås att ersättning för resekostnad vid sjukgymnastisk
behandling skall utgå på samma sätt som vid läkarbesök.
Den år 1961 tillsatta sjukförsäkringsutredningen skall enligt direktiven
behandla främst spörsmål inom sjukvårdsersättningens område. I utredningsdirektiven
har särskilt anmärkts, att utredningen skall pröva i vilken
utsträckning reseersättning bör utgå i samband med sjukgymnastisk behandling
och andra s. k. merprestationer. Utredningen är vidare enligt
direktiven oförhindrad alt utöver särskilt angivna frågor ta upp sådana
spörsmål som aktualiseras under översynen och som faller inom ramen
för de uppgifter som tillagts utredningen. Till utredningen har vid flera
tillfällen överlämnats motioner avseende gällande bestämmelser om reseersättning.
Ett stort antal framställningar i samma ämne har därjämte
tillställts utredningen av myndigheter och organisationer.
De i motionerna upptagna frågorna kommer således att aktualiseras under
det pågående utredningsarbetet. Med hänsyn härtill är det inte påkallat
med något riksdagens initiativ i anledning av de nu aktuella motionsyrkandena.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, nämligen
1) motionerna I: 141 och II: 179
2) motionerna I: 278 och II: 347
3) motionerna I: 688 och II: 876 samt
4) motionen 1: 403
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 april 1968
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herr Lars
Larsson (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Edström (fp), Wanhainen
(s)*, Blomquist (h) och fru Nilsson (ep);
från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Wetterström
(h), herrar Bengtsson i Varberg (s)*, Johansson i Södertälje (s),
Wiklund i Stockholm (fp), Fredriksson (s)*, fru Svensson (s) och herr
Jönsson i Ingemarsgården (fp)*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.