Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956

1968-05-07 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1968:38, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

1

Nr 38

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad Igdelse av 1 och 6 §§ lagen

den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, jämte i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1968 dagtecknad proposition, nr 74, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 (nr 2)

om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Varje kommun skall sörja för att

den, som vistas i kommunen och

som finnes vara i behov av hjälp,

erhåller sådan enligt vad nedan sägs

(socialhjälp).

1 — Bihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse)

§•

Varje kommun skall tillse att den

som vistas i kommunen erhåller den

omvårdnad, som med hänsyn till

hans behov och förhållanden i övrigt

kan anses tillfredsställande.

Kommunen skall vidare sörja för att

den, som vistas i kommunen och

som finnes vara i behov av hjälp, erhåller

sådan enligt vad nedan sägs

(socialhjälp).

1968. 9 samt. 2 avd. Nr 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

Socialnämnden har

att bestämma,--— —----

Socialnämnden har ock----

Nämnden skall — —--- — —

§•

Socialnämnden har

att göra sig väl förtrogen med den

enskildes behov av omvårdnad och

verka för att detta blir tillgodosett;

--och verkställighet.

— ----på nämnden.

— --nämndens uppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

I samband med propositionen har utskottet behandlat de i anledning av

propositionen väckta motionerna I: 794 av herr Blomquist samt II: 1092 av

herr Wiklnnd i Stockholm.

I motionen I: 794 hemställes »a) att riksdagen måtte bifalla Knngl. Maj :ts

proposition nr 74 med de ändringar i 6 § lagförslaget, som anges i motionen»

och »b) att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext».

I motionen II: 1092 yrkas »att riksdagen vid behandlingen av prop. nr 74

måtte uttala, att den i propositionen föreslagna ändringen av 1 § socialhjälpslagen

även omfattar narkomaner, på vilka barnavårdslagen inte är

tillämplig, med det förstahandsansvar för denna kategoris vård, som följer

av ett sådant uttalande».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehål]

I propositionen föreslås vissa ändringar i socialhjälpslagen för att klarlägga

kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad. I 1 §

föreslås en bestämmelse av innebörd att kommun skall tillse att den som

vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och

förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Samtidigt föreslås ett tilllägg

till 6 § som fastslår att socialnämnderna är skyldiga att skaffa sig kännedom

om de enskildas behov av omvårdnad och verka för att detta blir

tillgodosett.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

3

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp (ändrad senast

1967: 321) skall varje kommun sörja för att den som vistas i kommunen

och som finnes vara i behov av socialhjälp får sådan hjälp (1 §). Socialhjälpen

handhas av en för varje kommun obligatorisk socialnämnd (2 §).

Socialnämndens huvudsakliga uppgifter anges i 6 §. Nämnden har bl. a.

att bestämma i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp

skall meddelas. Den har vidare att gå allmänheten tillhanda med råd

och upplysningar i frågor som har samband med verksamheten och att

lämna annat bistånd i personliga angelägenheter, då detta lämpligen kan

ske.

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig hjälp. Obligatorisk

socialhjälp (12 §) är sadan hjälp som den enskilde har rätt att kräva

och samhället skyldighet att lämna. Frivillig socialhjälp (13 §) utges av

kommunen eller dess socialnämnd efter fritt bedömande.

För att obligatorisk socialhjälp skall utgå krävs först och främst att den

hjälpbehövande antingen är minderårig, dvs. under 16 år, eller att han på

grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter

inte kan försörja sig genom arbete eller att han av hälsoskäl bör avhålla

sig från arbete. Härutöver krävs dels att vederbörande saknar medel

för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjälpen är avsedd att täcka,

dels att hans behov inte avhjälps på annat sätt. Socialhjälp utgår till livsuppehälle

och till behövlig vård. I fråga om minderårig skall socialhjälpen

också avse uppfostran.

Obligatorisk socialhjälp utgår inte till personer över 16 år, vilkas hjälpbehov

är föranlett av arbetslöshet.

I fråga om den frivilliga socialhjälpen gäller att kommunerna har oinskränkt

rätt att ge ut sådan hjälp i all den utsträckning de anser lämpligt.

13 § föreskriver sålunda att frivillig socialhjälp meddelas enligt grunder,

som kommunens fullmäktige bestämmer eller efter vad socialnämnden anser

behövligt, om sådana grunder inte fastställts.

I 14 § föreskrivs att socialhjälpen — vare sig den är obligatorisk eller frivillig

— skall ges på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd

att försörja sig och de sina genom eget arbete. Socialhjälpen har med andra

ord karaktären av en hjälp till självhjälp. Hjälpen bör i regel utgå med kontant

belopp. Det förutsätts dock, att naturaformen skall användas dels då

hjälpbehovets art föranleder därtill, dels då det finns anledning anta att kontant

understöd inte kommer till behörig användning.

I stället för att bevilja en hjälpsökande kontant understöd kan socialnämnden

teckna borgen på lån för honom. Kommunens fullmäktige avgör

om denna hjälpform skall få användas inom kommunen.

Om hjälptagaren behöver vård ankommer det på socialnämnden att dra

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 and. Nr 38

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år i968

försorg om att vårdbehovet blir tillgodosett. Det förutsätts att vården skall

kunna lämnas antingen i den vårdbehövandes hem — t. ex. genom att nämnden

betalar kostnaderna för en hemvårdarinna — eller i annat enskilt hem

eller på vårdhem eller sjukvårdsinrättning eller annan vårdanstalt eller i ålderdomshem.

Vilken vårdform som bör väljas skall avgöras efter vad soni

med hänsyn till vårdbehovets art och övriga omständigheter prövas mest

lämpligt.

I princip är varje kommun skyldig att anordna och driva hem för åldringar

och andra personer, vilka behöver vård eller tillsyn som inte eljest tillgodoses

(18 §). I motsats till vad som gällde enligt fattigvårdslagen avser bestämmelsen

inte endast understödstagare.

Såsom regionala tillsyns- och rådgivningsorgan åt kommunerna tjänstgör

länsstyrelserna och statens socialvårdskonsnlenter. Länsstyrelserna skall noga

följa tillämpningen av socialhjälpslagen och se till att socialhjalpsverksamheten

ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt. Underlåter kommun

att lämna behövlig obligatorisk socialhjälp skall länsstyrelsen ålägga

kommunen att fullgöra sin skyldighet. Skulle eljest yppas missförhållande,

skall länsstyrelsen vidta den åtgärd som behövs för dess avhjälpande (52 §).

Enligt instruktionen för socialvårdskonsulenterna skall de lämna socialnämnderna

upplysningar och råd i frågor som berör deras verksamhetsområde.

Den centrala statliga myndigheten på socialhjälpens område är socialstyrelsen.

Styrelsen skall genom råd och upplysningar verka för att socialt^ älpsverksamheten

ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt (53 §).

Det genom propositionen framlagda förslaget grundar sig på arbetet inom

en utredning, som tillkallades den 2 juli 1965 för att utreda frågan angående

omvårdnaden av handikappade. Utredningen har kallat sig handikapputredningen.

Utgångspunkt för utredningens verksamhet borde enligt dess direktiv

vara den kartläggning av handikappvården i kommunerna som socialpolitiska

kommittén företog år 1962. Utredningen borde i första hand följa

upp socialpolitiska kommitténs arbete genom att undersöka i vilken omfattning

kommuner och landsting genomfört eller avser att genomföra de åtgärder

som aktualiserades genom kommitténs initiativ. Utredningen lät därför

under år 1966 genomföra en undersökning, som kallats 1966 års handikappundersökning.

Handikapputredningen redovisade resultatet av undersökningen

i ett betänkande, Kommunerna och den sociala omvårdnaden

(SOU 1967: 53). Betänkandet har remissbehandlats.

Beträffande handikapputredningens betänkande, remissyttranden samt

tidigare behandling av nu aktuella spörsmål må här hänvisas till redogörelse

i propositionen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968 5

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har i propositionen

anfört:

Handikappvården liar under senare år ägnats ökande intresse från samhällets

sida allt eftersom resurserna och möjligheterna att hjälpa vuxit. Nödvändigheten

av en aktiv, uppsökande vård har alltmer betonats. Här pågår

också en betydande utveckling. Det är naturligt att mycket av vad som

bör och kan göras faller inom ramen för den kommunala verksamheten.

En ändamålsenlig lagstiftning utgör i detta sammanhang en viktig förutsättning.

Handikapputredningen har funnit att det på vissa håll råder

oklarhet om kommunernas kompetens och uppgifter i fråga om handikappvården.

Det är angeläget att sådana oklarheter i lagstiftningen som kan

vara till hinder för en önskvärd utveckling undanröjs.

Socialhjälpslagen tillkom under andra förhållanden än de som nu råder.

Den utformades huvudsakligen i syfte att bistå personer som behöver ekonomisk

hjälp. Ett i allmänna ordalag hållet stadgande i socialhjälpslagen

ålägger socialnämnderna att ställa sin sakkunskap på det sociala området

till förfogande för dem som anser sig behöva personligt bistånd. Härmed

avses inte bara rådgivning och upplysning utan också hjälp med praktiska

angelägenheter av mera personlig natur. Det förutsätts att nämnderna själva

fritt skall pröva på vad sätt biståndet skall ges. Socialvårdskommittén

föreslog på sin tid att den enskilde skulle tillerkännas en vidsträckt rätt

att påkalla bistånd i personliga angelägenheter. Enligt kommittén skulle

det åligga socialnämnden att se till att behov av sådant bistånd blev tillgodosett

även om anmälan inte gjorts. Propositionen med förslag till socialhjälpslag

avvek i denna del från kommittéförslaget. Som skäl åberopades

att många socialnämnder inte skulle vara tillräckligt rustade för att bemästra

alla de uppgifter som enligt kommittéförslaget skulle vila på dem.

Kommunernas möjligheter att tillgodose den enskildes behov av personligt

bistånd är i dag avsevärt större än i mitten på 1950-talet, då socialhjälpslagen

kom till. Härtill bidrar flera omständigheter. Kommunernas

ekonomiska resurser har förbättrats, bl. a. som en följd av den skatteutjämningsreform

som trädde i kraft den 1 januari 1966. Nya former av

statsbidrag har även tillkommit för bestämda ändamål. Den reform av

den kommunala indelningen som pågår med sikte på att skapa ekonomiskt

bärkraftiga kommunala enheter har också stor betydelse. Kommunsammanläggningarna

innebär inte bara att man får bärkraftigare kommuner

utan också att tillgängliga resurser kan utnyttjas mera rationellt. Detta i sin

tur är ägnat att främja den kommunala aktiviteten på det sociala området.

Samhället har ett ansvar för medborgarnas ekonomiska och personliga

trygghet. Den enskilde skall inte vara hänvisad till anhörigas hjälp eller

annan privat välvilja för att få sitt behov av trygghet tillgodosett. Ett

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

system av anordningar har successivt byggts upp för att tillgodose behovet

av hjälp och bistånd. Systemets effektivitet beror dock av att förmånerna

kommer den enskilde till godo, vilket förutsätter kunskap om de individuella

behoven. Sådan kunskap måste inhämtas där den enskilde bor. I

regel är det också där som hjälpen måste sättas in. Därför är det i första

hand kommunerna som måste se till att samhällets intentioner att skapa

trygghet förverkligas.

Jag utgår från att kommunerna har ett intresse av och en vilja att

bedriva en aktiv, uppsökande socialvård för att tillgodose den enskildes

behov av hjälp och bistånd. Oklarhet i fråga om den kommunala kompetensen

kan dock som handikapputredningen framhållit ha bidragit till att

hämma en utveckling som annars skulle ha kommit till stånd. Den tvekan

som en del kommuner hyser i fråga om sin kompetens att tillgodose den

enskildes behov av personlig omvårdnad bör därför undanröjas. Efter bemyndigande

av Kungl. Maj:t den 8 december 1967 har jag tillkallat en utredning

för att se över socialhjälps-, barnavårds- och nykter hetsvårdslagstiftningen

och därvid utreda frågan om en gemensam vårdlagstiftning. Utredningen

kommer i sitt arbete naturligen in på de problem som här berörts.

Jag finner det dock angeläget att det utan dröjsmål vidtas de lagändringar

som behövs för att undanröja den tvekan som kan finnas om kommunernas

kompetens. Med tanke på den allmänna översynen av vårdlagstiftningen

bör ändringarna nu begränsas till vad som oundgängligen behövs för

att kommunerna inte längre skall tveka om sin rätt att aktivt engagera sig

i hithörande frågor. Jag föreslår att ändringarna får formen av ett tillägg

till 1 § socialhjälpslagen, vars nuvarande lydelse i stort sett oförändrad

behålls som ett andra led i paragrafen. Tillägget bör tas in som en första

punkt i paragrafen. Där bör föreskrivas att varje kommun skall tillse att

den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till

hans behov och förhållandena i övrigt kan anses tillfredsställande. Kompletteringen

är inte avsedd att medföra någon ändring i förhållande till

gällande rätt när det gäller innebörden av begreppet socialhjälp eller

besvärsrättens omfattning enligt socialhjälpslagen.

Flera remissinstanser har efterlyst klarare regler om ansvarsfördelningen

mellan de olika huvudmän som har ansvaret för omvårdnaden av de handikappade.

Jag anser det dock inte genomförbart att i detta sammanhang i

lagtext närmare precisera kommunernas uppgifter och ansvar för den

sociala omvårdnaden. Liksom utredningen vill jag som en allmän utgångspunkt

för verksamheten hänvisa till det program för kommunernas uppgifter

som socialpolitiska kommittén utarbetade och som redovisats i det

föregående.

Genom ändringen i 1 § socialhjälpslagen klarläggs kommunernas förstahandsansvar

för handikappvården. Detta innebär naturligtvis inte att kommunerna

är skyldiga att svara för åtgärder som enligt lag eller annan för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

fattning vilar på staten eller landstingen. Kommunerna bör i sådana fall

om det behövs förmedla kontakt mellan de vårdbehövande och det organ

som svarar för vården. Det är min förhoppning att avvägningen av insatserna

på de områden där närmare bestämmelser om ansvarsfördelningen

saknas skall kunna lösas i samråd mellan berörda parter. Det får ankomma

på socialstyrelsen att i den mån det behövs ge huvudmännen anvisningar

för verksamhetens bedrivande. I anslutning härtill vill jag understryka vikten

av att de åtgärder varom här är fråga inte bara kommer att avse fysiskt

handikappade. Även psykiskt handikappade eller personer — yngre och

äldre — som av andra skäl möter mera betydande svårigheter i sin dagliga

livsföring, bör omfattas av åtgärderna.

I samband med den nu förordade lagändringen bör som utredningen

framhållit i ett avseende kommunernas ansvar direkt fastslås i lagtexten.

Detta gäller den grundläggande förutsättning för en god social omvårdnad

som ligger i att samhällets organ skaffar sig kännedom om den enskildes

behov av hjälp och stöd oavsett hans ekonomiska situation. Denna skyldighet

att bedriva eu aktiv, uppsökande verksamhet bör åvila socialnämnden

och komma till uttryck genom det av utredningen föreslagna tillägget till 6 §

socialhjälpslagen. I paragrafen bör alltså tas in en föreskrift om att socialnämnden

skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad

och verka för att detta blir tillgodosett.

Utskottet

Socialhjälpslagen innehåller en inledande bestämmelse, som ålägger

varje kommun att sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes

i behov av socialhjälp erhåller sådan hjälp. Begreppet socialhjälp definieras

inte direkt i lagtexten utan får sin innebörd främst genom bestämmelser

om förutsättningarna för beviljande av socialhjälp och formerna för denna

hjälp. Det kommunala organ som handhar socialhjälpsverksamheten är

socialnämnden, som är obligatorisk för varje kommun. Socialnämnden har

som huvuduppgift att behandla frågor om beviljande av socialhjälp. Därutöver

skall socialnämnden utöva viss verksamhet för bistånd i personliga

angelägenheter. Härvidlag har föreskrivits att socialnämnden har att tillhandagå

allmänheten med råd och upplysningar i frågor som äger samband

med nämndens verksamhet samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat

bistånd i personliga angelägenheter.

Sedan någon tid tillbaka pågår inom en statlig utredning arbete för översyn

av socialhjälps-, barnavårds- och nykterhetsvårdslagstiftningen. Genom

förevarande proposition föreslås — på grundval av ett av handikapputredningen

avgivet betänkande — det oaktat att socialhjälpslagen nu ändras på

vissa punkter. Syftet med ändringarna anges vara i främsta rummet att

skyndsamt undanröja den tvekan som en del kommuner hyst i fråga om

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

sin kompetens att tillgodose enskildas behov av personlig omvårdnad. För

detta ändamål föreslås ett tillägg till den inledande bestämmelsen (§ 1) i

lagen. I tillägget, som placeras som en första punkt i paragrafen, föreskrivs

att varje kommun skall tillse att den som vistas i kommunen får den omvårdnad

som med hänsyn till hans behov och förhållandena i övrigt kan

anses tillfredsställande. Ändringen av § 1 är vidare avsedd att klarlägga

kommunernas ansvar för omvårdnaden av de handikappade. Detta ansvar

föreslås bli uttryckligen fastslaget i lagtext i ett hänseende, nämligen så till

vida att kommunens organ, socialnämnden, skall skaffa sig kännedom om

den enskildes behov av hjälp och stöd oavsett hans ekonomiska situation.

En komplettering föreslås därför också till bestämmelsen om socialnämndens

uppgifter (§6). Enligt propositionen bör inskrivas att socialnämnden

skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och

verka för att detta blir tillgodosett.

Handikapputredningen — liksom socialpolitiska kommittén på sin tid —

har efter omfattande undersökningar konstaterat att den sociala omvårdnaden

av handikappade inte är tillfredsställande. Utredningen har vidare

ansett att tveksamhet om den kommunala kompetensen när det gäller att

aktivt engagera sig i handikappvården torde vara en bidragande orsak till

bristerna på området. En lagstiftningsåtgärd av den art som föreslagits är

enligt utskottets mening väl ägnad att avhjälpa sådan tvekan som nyss

sagts. Det kan dessutom vara anledning att genom lagstiftning fastslå ansvaret

för den aktiva uppsökande verksamheten inom handikappvården.

Utskottet tillstyrker därför kompletterande bestämmelser enligt de riktlinjer

som angivits i propositionen.

I motionen 11:1092 anföres att primärkommunernas vårdansvar f. n.

inte omfattar andra narkomaner än dem på vilka barnavårdslagen kan

tillämpas. Enligt motionären har emellertid den föreslagna ändringen av

1 § socialhjälpslagen till konsekvens att vårdansvaret för den nämnda

kategorin narkomaner i första hand skall ankomma på socialnämnden.

Motionären yrkar att riksdagen vid behandlingen av propositionen uttalar

sig i sådan riktning.

Enskildas behov av personlig omvårdnad kan naturligtvis ha mycket varierande

orsaker. Av vad föredragande departementschefen anfört framgår,

att orsaken till omvårdnadsbehovet inte skall vara avgörande för om åtgärder

från kommunalt håll skall kunna komma i fråga. Sålunda understryker

departementschefen vikten av att den kommunala verksamheten på ifrågavarande

område inte bara kommer att avse fysiskt handikappade; även psykiskt

handikappade eller personer — yngre och äldre — som av andra skäl

möter mera betydande svårigheter i sin dagliga livsföring bör omfattas av

åtgärderna. Utskottet ansluter sig till vad departementschefen uttalat. Den

omständigheten, att vissa människors behov av omvårdnad har sin direkta

eller indirekta orsak i narkotikamissbruk är givetvis inte något skäl att göra

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

9

undantag i omvårdnadshänseende för dessa personer. Inom ramen för vad

som kan hänföras till omvårdnad finns det för övrigt betydande utrymme

för kommunala initiativ. När det gäller narkotikamissbrukare kan pekas

på uppsökande verksamhet och i samband därmed förmedling av kontakt

med främst sjukvårdande organ. Med det sagda anser sig utskottet har besvarat

motionen II: 1092.

I motionen I: 794 anföres vissa synpunkter på utformningen av den föreslagna

ändringen av 6 § socialhjälpslagen. Motionären hävdar, att propositionens

förslag till lagtext synes kunna medföra formella kompetenstvister

mellan socialnämnden och andra kommunala nämnder, särskilt barnavårdsnämnden.

Enligt motionären bör det av lagtexten klart framgå att socialnämndens

skyldigheter beträffande den personliga omvårdnaden gäller i

den mån skyldigheterna inte åvilar annat organ hos kommunen. Dessutom

anser motionären att en föreskrift bör ges om att socialnämnden skall samarbeta

med övriga organ på området.

Utskottet anser inte att det på grund av den i propositionen förordade

lydelsen av § 6 behöver befaras att kompetenstvister kommer att uppstå

mellan de olika nämnderna inom socialvården. Helt naturligt måste det i

många ärenden över hela det sociala fältet förekomma att nämndernas verksamhet

nära berör varandra. Det kan enligt utskottets mening förutsättas

alt om det i sådant fall inte skulle direkt framgå vilket organ som har att

handlägga ärendet, de generella föreskrifter om samarbete, som redan finns

i de tre sociala vårdlagarna, kommer att visa sig tillfyllest. Utskottet vill

dessutom erinra om att frågan om förändringar i reglerna för den kommunala

socialvårdens nämndorganisation tagits upp i direktiven för den utredning,

som skall verkställa översyn av den sociala vårdlagstiftningen.

Sålunda bör utredningen enligt direktiven bl. a. undersöka om reglerna

kan utformas så att de gör det möjligt för kommunerna att låta en enda

nämnd få ansvaret för hela den kommunala socialvården. I det sammanhanget

må nämnas att det redan förekommer att kommuner har inrättat

fakultativa organ med uppgift att handha frågor på den personliga omvårdnadens

område. Det finns givetvis inget hinder mot att ett sådant fakultativt

organ får svara även för de arbetsuppgifter som avses i propositionen. Detta

innebär inte någon ändring i den gällande ordningen att det yttersta ansvaret

för verksamheten åvilar den i lagen angivna obligatoriska kommunala

nämnden, socialnämnden. På grund av det anförda påkallar förevarande

motion inte att någon avvikelse görs från propositionen.

Även i övrigt anser utskottet att utformningen av lagförslaget och de av

departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena bör godtas.

Under hänvisning till det sagda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med avslag på motionen 1:794 måtte

antaga det genom förevarande proposition nr 74 framförda

lagförslaget; samt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

B. att motionen II: 1092 icke måtte föranleda någon riksdagen

åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1968

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herr Lars

Larsson (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson (ep), Dahlberg

(s)*, Edström (fp) och Blomquist (h) ;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Bengtsson

i Varberg (s), fröken Sandell (s), herrar Wiklund i Stockholm (fp)*,

Gomér (ep), Ringaby (h), fru Svensson (s)* och herr Göransson (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Blomquist (h).

Reservation

ESSELTE AB. STHLM 68

814319

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:176 Riksdagens skrivelse nr 176 år 1968 s. 1 i texten