Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om tillsättande av en utredning med uppgift att framlägga förslag till vidgade statliga åtgärder i syfte att få till stånd en minskning av tobakskonsumtionen i landet».
1968-11-05 · 15 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1968:48, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om tillsättande av en utredning med uppgift att framlägga förslag till vidgade statliga åtgärder i syfte att få till stånd en minskning av tobakskonsumtionen i landet».
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968
1
Nr 48
Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder för att minska
tobakskonsumtionen m. m.
Andra lagutskottet har behandlat sex till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna I: 79 av herr Petersson, Bertil, m. fl. samt
II: 118 av herr Wiklund i Stockholm m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 485 av herr Åkesson samt II: 611 av herrar
Nilsson i Lönsboda och Neländer,
3) motionen II: 886 av herr Åkerlind, samt
4) motionen II: 66 av herr Gustafsson i Borås.
I motionerna I: 79 och II: 118 har hemställts »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om tillsättande av en utredning med uppgift att
framlägga förslag till vidgade statliga åtgärder i syfte att få till stånd en
minskning av tobakskonsumtionen i landet».
I motionerna I: 485 och II: 611 har hemställts »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till förbud eller inskränkning
av reklamen för tobaksvaror».
I motionen II: 886 har hemställts »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om utredning och förslag till lagstiftning om förbud
för reklam för tobaksvaror, alkoholhaltiga drycker och narkotiska preparat».
I motionen II: 66 har hemställts »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller om förslag till lagstiftning med den innebörden att cigarrettpaket
vid försäljning i Sverige skall vara försett med deklaration av tjär- och nikolinmängden
i röken från en cigarrett av ifrågavarande märke».
Motionen II: 886 i vad avser förbud mot reklam för alkoholhaltiga drycker
behandlas av bevillningsutskottet i dess utlåtande 1968: 56.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 118, II: 611, II: 886 och II: 66.
Över motionerna I: 79 och II: 118 samt motionen II: 66 har utskottet i den
ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande från socialstyrelsen
och statens institut för folkhälsan. På begäran av utskottet har vidare
yttrande över samma motioner avgivits av Svenska tobaks aktiebolaget.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 48
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968
Gällande bestämmelser m. m.
Tobak
Sedan den 1 juli 1961 är såväl importen av färdiga tobaksvaror som den
inhemska handeln med sådana varor fri. Statens monopol på tillverkning
av tobaksvaror slopades vid utgången av år 1966. Några inskränkningar i
lag i rätten att göra reklam för tobaksvaror föreligger icke. Ej heller finns
föreskrifter om varudeklaration i någon form i samband med försäljning av
tobaksvaror.
Försäljningen av cigarretter i Sverige har på senare tid ökat starkt. År
1950 såldes 4 351 milj. cigarretter medan motsvarande siffror år 1960 respektive
1966 var 6 740 milj. och 8 712 milj. Försäljningen av annan tobak
än cigarretter har inte visat samma trend. En icke obetydlig ökning kan visserligen
registreras för cigarrcigarretter men å andra sidan har försäljningen
av cigarrer och snus varit i sjunkande. Rök- och tuggtobaksför sälj ningen
har i huvudsak varit oförändrad.
Narkotika
Hanteringen av narkotika är här i landet föremål för en ingående reglering.
Grundläggande bestämmelser på narkotikakontrollens område återfinns
i narkotikaförordningen och den därtill anslutande narkotikakungörelsen.
Enligt förordningen får narkotika inte införas till riket eller här tillverkas,
saluhållas eller överlåtas för annat än medicinskt eller vetenskapligt
bruk. För tillverkning och handel krävs tillstånd i olika former. Tillsynsmyndighet
är socialstyrelsen. Kommersiell reklam för narkotika förekommer
ej.
Historik
Spörsmål rörande tobaksrökningen har behandlats i riksdagen vid ett stort
antal tillfällen i anledning av motioner, interpellationer och enkla frågor.
Framställningarna har i allmänhet avsett någon eller några bestämda åtgärder
i syfte att begränsa bruket av tobaksvaror (främst cigarretter). Särskilt
har diskussionen gällt inskränkande ingripanden mot reklamen för tobaksvaror
samt lagstiftning om skyldighet att anbringa varudeklaration eller
varningspåskrift på cigarrettpaket.
I interpellationer i andra kammaren år 1956 berördes olika åtgärder för
klarläggande och begränsning av tobakens skadeverkningar. I ett utförligt
svar den 29 maj 1956 (AK:s prot. 23:3) redovisade statsministern det dåvarande
läget på främst forskningens, upplysningens och reklamens område.
Därvid sades bl. a. att formerna för och omfattningen av fortsatta åtgärder
för att begränsa tobakskonsumtionen och tobaksrökningens skadeverk
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968 3
ningar i hög grad skulle bli beroende av resultaten av pågående undersökningar.
Frågor om tobaksreklam berördes våren 1957 i ett svar på eu enkel fråga
i första kammaren angående Svenska tobaksmonopolets annonsering. Under
hösten 1957 besvarades en interpellation i andra kammaren angående eventuell
varudeklaration beträffande av tobaksmonopolet tillverkade cigarretter.
I interpellationssvaret, som lämnades av finansministern, anfördes bl. a. följande
(AK:s prot. 29: 36):
Från Tobaksmonopolet har jag inhämtat att det inte är möjligt att åstadkomma
rättvisande varudeklarationer angående nikotin och tjära i röken
från olika cigarrettmärken. Bådadera kan växla beroende på de omständigheter
under vilka tobaken förbrännes, och även nikotinhalten i tobaken kan
variera, trots att man försöker åstadkomma utjämning genom att blanda
tobak från olika skördar.
Det torde sålunda icke föreligga praktiska möjligheter att tillgodose de
synpunkter som interpellanten anför, varför några speciella åtgärder icke är
att förvänta.
Finansministern erinrade avslutningsvis om det forskningsarbete som
skulle verkställas rörande rökningens inverkan på den mänskliga organismen
och beträffande nikotin- och tjärhalt i röken från olika cigarretter.
Därvid framhölls att resultatet av undersökningarna skulle komma att publiceras.
Vid 1958 års B-rilcsdag väcktes motioner med yrkande bl. a. att Tobaksmonopolets
offentliga reklam skulle stoppas och att monopolet skulle anmodas
meddela sina utländska affärsförbindelser att upphöra med sin reklam.
Motionerna behandlades av allmänna beredningsutskottet i dess av
riksdagen godkända utlåtande nr B 2. Utskottet anförde bl. a.
Utskottet har i utlåtande till innevarande riksdag (nr 1) över motioner anangående
forskningsarbetet rörande tobakens skadeverkningar givit uttryck
åt uppfattningen, att tobaksbruket kan medföra allvarliga skadeverkningar
för folkhälsan. Det kan med utgångspunkt häri synas ligga nära till hands
att utskottet skulle finna lämpligt med en reglering, eventuellt en tvångsrnässig
sådan, av reklamen för tobaksvarorna. Olika betänkligheter av såväl
principiell som praktisk natur anmäler sig emellertid emot dylika åtgärder.
I utlåtande till årets vårriksdag (nr 16) över en motionen angående spörsmål
rörande varureldamen hänvisade utskottet bl. a. till farhågorna för att
regleringsåtgärder på reklamområdet skulle kunna motverka statsmakternas
strävan att åstadkomma friare konkurrensförhållanden och även kunna
komma i strid med principerna för vår tryckfrihet. Utskottet finner i likhet
med vad statens pris- och kartellnämnd i sitt yttrande över de nu föreliggande
motionerna anfört icke osannolikt, att reklamen endast i mindre
utsträckning påverkar den totala försäljningen men har sin egentliga betydelse
för märkesvalet. Som i ett flertal remissyttranden framhållits torde
vidare ett reklamförbud knappast kunna upprätthållas gentemot utländska
tillverkare. Tobaksmonopolet skulle härigenom komma i ett försämrat konkurrensläge.
Detta förhållande torde komma att accentueras genom den liberalisering
av tobakshandeln som enligt statsmakternas beslut är att emotse.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968
Utskottet anser det, oavsett ovan anförda omständigheter, självfallet berättigat
att ställa stora krav i olika avseenden på Tobaksmonopolets reklamverksamhet.
Det är sålunda önskvärt att reklamen ges en måttlig omfattning,
att den lämnar konsumenterna saklig upplysning och att den icke får omfatta
fabrikat som är i särskild grad skadliga för hälsan. Man bör enligt
utskottets mening icke bortse från möjligheterna att genom en riktigt upplagd
reklam kunna påverka konsumtionsvanorna i positiv riktning, dvs. så
att eu övergång sker från mer till mindre skadliga märken. Genom det av
medicinalstyrelsen och Tobalcsmonopolet i samråd bildade expertrådet, vari
den medicinska expertisen är representerad och som har till uppgift bl. a.
att vara rådgivare till monopolet i frågor rörande upplysning och reklam
in. in. samt att följa och stödja forskningen om tobakens skadeverkningar,
har, såvitt utskottet kunnat bedöma, goda förutsättningar skapats för att
utskottets ovan uttalade önskemål skall kunna tillgodoses.
I interpellation i första kammaren vid 1961 års riksdag frågades om tobaksreklamen
kunde anses försvarlig ur folkhälsosynpunkt, om EFTAavtalet
medgav att man ur folkhälsosynpunkt förbjöd eller begränsade tobaksreklamen
samt om åtgärder skulle vidtagas mot tobaksreklamen. Interpellationen
besvarades av chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng,
som anförde bl. a.
Lagstiftningen om tobaksvaror bär i motsats till rusdryckslagstiftningen
inte till ändamål att begränsa försäljningen och förebygga eventuella skadeverkningar.
Numera råder i praktiken fri konkurrens inte bara olika försäljare
emellan utan även mellan Tobalcsmonopolet och utländska tillverkare.
Någon ändring härvidlag har veterligen inte på allvar satts i fråga.
Under dessa omständigheter saknas uppenbarligen förutsättningar för att i
fråga om tobaken genomföra någon motsvarighet ens till den måttliga reklambegränsning,
som ialcttages när det gäller rusdrycker. Denna begränsning
innebär som bekant i huvudsak, att de statliga monopolbolagen, som
omhänderhar all partihandel och utminutering, inte gör reklam för spritdrycker.
Mot mera ingripande inskränkningar har med visst fog anförts
invändningar från tryckfrihetssynpunkt.
För några år sedan tog moponolet initiativ till ett frivilligt reklamstopp
beträffande cigarretter. De utländska tillverkarna återupptog emellertid efter
kort tid reklamen i full utsträckning. Ett ensidigt reklamstopp från monopolets
sida skulle i dagens läge endast betyda att monopolet skulle lida avbräck
i den hårda konkurrensen med de utländska tillverkarna. Nämnas kan
att de utländska tillverkarna, som svarar för omkring 10 procent av tobaksförsäljningen
i landet, under fjolåret lade ned drygt 1 1/2 gånger så mycket
pengar på annonsering som monopolet.
Av det sagda torde framgå, att jag inte är beredd att vidtaga åtgärder mot
tobaksreklamen.
I ett interpellationssvar vid 1962 års riksdag vidhöll finansministern sin
föregående år redovisade ståndpunkt.
Såväl vid 1961 som 1962 års riksdagar behandlades i anledning av interpellationer
frågor om åtgärder för upplysning om tobaksrökningens skadeverkningar.
I interpellationssvaren framhölls bl. a. det angelägna i en så
intensiv information i tobaksfrågan som möjligt, inte minst bland ungdo
-
men.
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1968
5
I en motion vid 1962 års riksdag yrkades utredning om möjligheterna till
en begränsning av ungdomens tobakskonsumtion. Den föreslagna utredningen
ansågs emellertid inte knnna fylla någon uppgift i avsett syfte (allm. beredningsutskottets
utlåtande nr 10).
Vid 1964 års riksdag väcktes motioner med yrkande om utredning och
förslag till lag om förbud mot tobaksreklam. Motionerna avslogs i enlighet
med vad andra lagutskottet förordade i sitt utlåtande nr 23. I utlåtandet
redovisade utskottet finansministerns uttalande i interpellationssvaret 1961
att totalförbud var betänkligt ur tryckfrihetssynpunkt och att en begränsning
av enbart Tobaksbolagets reklam icke skulle ha åsyftad effekt. Utskottet
fortsatte:
Mot ett totalförbud kan, även enligt utskottets mening, med skäl anföras
betänkligheter ur tryckfrihetssynpunkt. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om de överväganden som föregick inskränkningarna i alkoholreklamen
vid 1954 års reform av nykterhetslagstiftningen. Statsmakterna avvisade
vid detta tillfälle av tryckfrihetsrättsliga skäl en lösning med lagstadgat
totalförbud mot alkoholreklam. Såsom motionärerna synes ha menat torde
ett reklamförbud för Tobaksbolaget knappast ha någon konsumtionshämmande
effekt. Det måste emellertid anses önskvärt att bolagets reklam inte
ges en sådan utformning eller omfattning att den bidrar att sprida tobaksbruket
bland ungdomen. Utskottet utgår från att Tobaksbolaget visar den
återhållsamhet som i detta hänseende är nödvändig.
År 1964 träffade Svenska tobaks aktiebolaget överenskommelser med de
utländska företag som säljer cigarretter här i landet om vissa regler för
cigarrettreklam. Reglerna, som gällt från och med ingången av år 1965,
går bl. a. ut på att reklam för cigarretter inte får förekomma i veckotidningar
och andra publikationer som huvudsakligen riktar sig till och läses
av ungdom under 21 år. Inte heller får sådan reklam förekomma på biografer
eller vid idrotts- eller sporttävlingar. Överenskommelserna har hittills
följts av berörda företag.
I en interpellation vid 1966 års riksdag frågade herr Rimmerfors om socialministern
avsåg att vidta några åtgärder för att komma till rätta med
den ymniga och ofta direkt utmanande tobaksreklamen samt om socialministern
ville medverka till införande av sådan varudeklaration på förpackningar
med tobaksvaror som upplyser om den med rökningen förenade hälsofaran.
Interpellationen besvarades av finansminstern ( AIv:s prot. 20: 6).
Denne erinrade om att handeln med tobaksvaror numera är helt fri här i
landet. Fri konkurrens råder inte bara olika försäljare emellan utan även
mellan Svenska tobaks aktiebolaget och utländska företag. Efter att ha erinrat
om de frivilliga överenskommelserna angående begränsning av tobaksreklamen,
fortsatte finansministern:
Beträffande ett angivande på cigarrettpaketen av den med rökningen förenade
hälsofaran kan det ifrågasättas om en sådan åtgärd skulle få någon
konsumtionshämmande effekt. Där systemet prövats har någon konsumtionsnedgång
ej kunnat iakttas. Större betydelse i det sammanhanget torde
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 4S år 1968
däremot böra tillmätas de undersökningar av tjär- och nikotinhalten i cigarretter
av olika märken, som under medverkan av tobaksbolaget regelbundet
äger rum. Resultatet av dessa undersökningar publiceras i pressen.
Vid fjolårets riksdag behandlades motioner med yrkande om dels förbud
mot eller begränsning av tobaksreklam, dels förslag till sådan lagstiftning
att alla cigarrettpaket som säljs i Sverige blir försedda med påskriften ''Varning:
Cigarrettrökning kan vara skadlig för hälsan’. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande 1967: 52 konstaterade andra lagutskottet inledningsvis att
olika vetenskapliga undersökningar givit till resultat att sammanhang föreligger
mellan tobaksrökning och vissa sjukdomar, nämligen vissa former av
cancer samt kronisk bronkit och emfysem. Med hänsyn till detta sammanhang
ansåg utskottet att förbrukningen av tobak borde hållas nere. Särskilt
betonades det angelägna i att begränsa ungdomens tobakskonsumtion och
motverka att rökvanor grundlädes vid alltför unga år. Efter att ha diskuterat
reklamens betydelse för rökvanorna och anlagt vissa synpunkter av näringsrättslig
natur kom utskottet till den slutsatsen att åtgärder mot tobaksförbrukningen
borde vidtas i annan form än genom lagstadgad begränsning
av eller förbud mot tobaksreklam. Inte heller ansåg sig utskottet kunna tillstyrka
förslaget med varningspåskrift på cigarrettpaketen. Utskottet anförde
att erfarenheter från Förenta staterna, där sådan varningsskyldighet var
påbjuden sedan ingången av år 1966, tydde på att åtgärden inte haft någon
mätbar effekt på cigarrettkonsumtionen. Enligt utskottets mening borde
man i stället — liksom hittills skett — följa upp de vetenskapliga undersökningar
som görs angående tobaksförbrukningens medicinska verkningar samt
genom information och undervisning försöka nedbringa förbrukningen av tobak.
Därvid borde man särskilt sträva efter att förhindra eller begränsa tobaksbruket
bland barn och uppväxande ungdom. I sistnämnda hänseende
erinrade utskottet om att tobaksindustrin redan åtagit sig att medverka genom
frivilliga överenskommelser.
Tryckfrihetsrättsliga frågor med anknytning till tobaksreklamen
I samband med 1954 års reform av nykterhetslagstiftningen beslöts att
vissa inskränkningar skulle göras i rätten att bedriva alkoholreklam. 19H
års nykterhetskommitté diskuterade olika tänkbara åtgärder men framlade
inte något egentligt förslag. Därvid anförde kommittén bl. a. att gentemot
bestämmelser, som avsåg att reglera reklam i tryckt form, kunde anföras de
komplikationer som tryckfrihetsförordningen innebar. I propositionen nr
151 till 1954 års riksdag föreslogs en skyldighet för partihandelsbolaget
att föreskriva sina leverantörer ett halvt års reklamstopp och därefter en
neutral varuinformation. Till grund för förslaget anförde föredragande departementschefen
bl. a.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968
Nämnas må till en böj an att kommittén prövat och avvisat ett framkommet
förslag om åtgärder i form av direkta förbudsbestämmelser mot ur nykterhetssynpunkt
olämplig reklam. Dylika åtgärder torde inte vara möjliga
att genomföra utan ändringar i tryckfrihetsförordningen. Sålunda påkallade
grundlagsändringar skulle förutsätta ingående principiella överväganden
och även i övrigt bli av komplicerad natur. Jag finner i likhet med kommittén
att sådana åtgärder inte bör komma i fråga.
Ett alternativ till lösning av frågan vore därför att spritcentralen i avtalen
med sina leverantörer föreskriver de inskränkningar i reklamen som nyss
angivits. Lagtekniskt skulle detta alternativ utformas så att spritcentralen
genom bestämmelse i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen ålägges att
vid avtal med leverantör föreskriva denne sådana inskränkningar rörande
reklam för rusdrycker och därmed jämförlig verksamhet som är erforderliga
för att tillgodose syftet med nyssnämnda regel att rusdryckshandeln skall
ordnas och handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt.
Nämnda alternativ bör granskas främst ur tryckfrihetsrättslig och handelspolitisk
synpunkt.
I förstnämnda hänseende må framhållas att de tilltänkta inskränkningarna
icke synes strida mot de intressen tryckfrihetsförordningen vill tillgodose.
De riktar sig mot försäljare av rusdrycker, och på dessa bör man som förut
framhållits kunna ställa särskilda krav rörande sättet att bedriva försälj - ningsverksamheten. Det förtjänar vidare att framhållas att det ur tryckfrihetsrättslig
synpunkt helt naturligt icke möter hinder att genomföra sådana
försäljningsbestämmelser för rusdrycker att annonsering icke blir lönande.
Så är redan fallet med gällande starkölsförbud som gör all kommersiell
reklam för starköl inom landet meningslös. Ett ingripande mot reklamen
för rusdrycker är att betrakta som ett led i försäljningslagstiftningen, ehuru
mindre ingripande än ett försäljningsförbud. En begränsning av rusdrycksreklamen
står i god överensstämmelse med principerna för den svenska rusdryckslagstiftningen.
Att märka är vidare att inskänkningarna skulle i
princip drabba alla berörda parter lika.
Frågan om reklambegränsningens grundlagsenlighet togs påföljande år
upp av dåvarande justitieministern i ett interpellationssvar i första kammaren.
I svaret ingick justitieministern i sådana principiella överväganden
som finansministern föregående år avböjt att göra i propositionen. Han anförde
bl. a.
Tryckfrihetsförordningens uppgift är att skydda yttrandefriheten såsom
grundval för ett fritt samhällsskick. Däremot bör tryckfrihetsförordningen
inte tolkas på det sättet, att den reglerar varje förfarande, vari tryckt skrifts
innehåll, taget i bokstavlig mening, kommit till användning. Den hindrar
därför icke tillämpningen av bestämmelser, som icke ingriper i yttrandefriheten,
utan har ett annat syfte, t. ex. av näringsrättslig natur. Den principfråga
som det här gäller har vid åtskilliga tillfällen varit under debatt. Tidigare
ställde man sig mer tveksam till möjligheterna att i olika avseenden
reglera förfaranden som sålunda berörde tryckt skrift. Det förekom till och
med, att man i tryckfrihetsförordningen införde stadganden som uppenbarligen
är ganska främmande för tryckfriheten, t. ex. straffbestämmelser rörande
inbjudningar till otillåtet lotteri. Sedermera har emellertid en ändrad
uppfattning slagit igenom på denna punkt. Ett principiellt ställningstagande
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Andra lagutskottets utlåtande nr A8 år 1968
av den innebörd som jag här antytt kom sålunda till stånd vid antagandet
av 1931 års lagstiftning om illojal reklam. Bestämmelser därom ansågs icke
hindas av tryckfrihetsförordningen, oaktat reklamen kunde förekomma i
tryckt skrift.---
Med denna uppfattning om tryckfrihetens innebörd kan de av riksdagen
förra året beslutade bestämmelserna om inskränkningar i alkoholreklamen
icke anses strida mot tryckfriheten. Detta ställningstagande är grundat därpå,
att det här icke är fråga om någon inskänkning i den medborgerliga
yttrandefriheten, utan allenast om en skyldighet för vissa näringsidkare att
visa återhållsamhet i sina ansträngningar att få avsättning för varor som de
saluför.---
Slutligen vill jag understryka att det principiella ställningstagande, som
har återgivits, icke får så förstås, att varje organiserad reklambegränsning
skulle vara tillåten. En sådan kan nämligen överensstämma med tryckfrihetsförordningen
endast under de givna betingelserna, att den icke ingriper
i yttrandefriheten.
År 1957 beslöts att i stor utsträckning frita alkoholreklamen från tidigare
gällande inskränkningar. Ingripanden skulle göras endast i den mån annonser
fick en klart olämplig utformning. Frågan om skärpning av begränsningarna
i alkoholreklamen togs på nytt upp av 1961 års ngkterhetslagskommitté,
som i sitt betänkande SOU 1964: 6 lade fram förslag till permanenta regler
på området. I förslaget, som hittills inte lett till någon lagstiftning, granskas
de föreslagna reglerna ingående från tryekfrihetsrättsliga synpunkter. Kommittén
konstaterar inledningsvis att tryckfrihetsförordningen inte är exklusivt
tillämplig på varje gärning, som begås med hjälp av tryck skrift. Under
tryckfrihetsförordningen faller vad som är att anse som missbruk av rätten
att uttala åsikter och meddela upplysningar i tryckt skrift, medan gärningar,
som är brottsliga i annat avseende, behandlas enligt annan lagstiftning.
I varje särskilt fall bör man främst fästa sig vid förfarandets huvudsakliga
karaktär, nämligen om detsamma väsentligen framstår som ett
missbruk av yttrandefriheten eller i främsta rummet innebär ett angrepp
på andra av rättsordningen skyddade intressen än dem som tryckfrihetsförordningen
vill skydda. När det gäller lagstiftning om utövande av näringar,
får det enligt kommittén anses fastslaget, att tämligen långt gående
inskränkningar i rätten att använda tryckt skrift för reklam och liknande
ändamål kan föreskrivas i annan lagstiftning än tryckfrihetsförordningen.
Sedan kommittén framhållit att man försöker uppnå det sociala syftet
bakom statsmakternas nykterhetspolitik genom reglering av handeln med
rusdrycker, dvs. genom en näringslagstiftning, fortsätter kommittén:
Eventuella inskränkningar i eller förbud mot reklam för rusdrycker torde
därför väsentligen få anses utgöra ett led i den näringslagstiftning som upprätthålles
på rusdryckshanteringens område. I sammanhanget kan även
erinras om vad som redan i 1954 års prop. framhölls om sambandet mellan
försäljningslagstiftningens allmänna utformning och de faktiska förutsättningarna
för att bedriva reklam för rusdrycker. I konsekvens med det sagda
blir överträdelser av inskränkningar i eller förbud mot alkoholreklam i hu
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968
vudsak att betrakta som brott mot en näringslagstiftning och inte såsom
missbruk av tryckfriheten. De faller alltså utanför TF:s område.
Härav torde följa, att TF icke lägger hinder i vägen för reklaminskränkningar
av den art som genomfördes eller föreslogs 1954. Likaså synes, såsom
också torde framgå av justitieministerns år 1955 avgivna interpellationssvar,
numera stå klart, att icke heller straffsanktionerade bestämmelser i rusdrycksförsäljningsförordningen
om inskränkningar i eller förbud mot alkoholreklam
kan anses stridande mot TF.
I utlåtande över nykterhetslagskommittens betänkande anförde justitiekanslersämbetet
bl. a. följande:
Ämbetet kan sålunda ansluta sig till kommitténs yttrande att det kan vara
vanskligt att avgöra, hur i de särskilda fallen gränsen skall dragas mellan å
ena sidan gärningar, som exklusivt skall bedömas jämlikt TF, och å andra
sidan övriga medelst tryckt skrift begångna brott. Däremot kan ämbetet inte
utan vidare instämma i kommitténs uttalande, att man i varje särskilt fall
främst bör fästa sig vid förfarandets huvudsakliga karaktär, nämligen om
detsamma väsentligen framstår som ett missbruk av yttrandefriheten eller i
främsta rummet innebär ett angrepp på andra av rättsordningen skyddade
intressen än dem som TF vill skydda. Med en sådan ståndpunkt skulle tryckfriheten
kunna drabbas av betydande inskränkningar som en följd av regleringar
inriktade främst på andra områden av mänskligt liv än informationen
och åsiktsbildningen. Detta skulle icke vara förenligt med det förhållandet
att tryckfriheten i vårt land är en grundlagsstadgad rättighet. Utgångspunkten
bör i stället vara att ett yttrande i tryckt skrift icke kan komma
under bedömande i annan ordning än den i TF föreskrivna i vad det rör ett
förhållande som kan sägas tillhöra informationens eller åsiktsbildningens
område. Stöd för denna ståndpunkt lämnar förarbetena till TF.
I betänkandet »Otillbörlig konkurrens» (SOU 1966: 71) lade utredningen
om illojal konkurrens fram förslag till ett stadgande om vilseledande reklam
in. in. Beträffande de tryckfrihetsrättsliga synpunkterna anförde utredningen
:
Stadgandet mot användningen av oriktiga, vilseledande och vissa otillbörliga
framställningar, ägnade att påverka efterfrågan på eller utbudet av
varor, tjänster eller andra nyttigheter, är givetvis avsett alt vara tillämpligt
även för det fall framställningen görs i tryckt skrift. Fråga uppkommer då
om stadgandet innebär ett ingrepp i tryckfriheten.
Illojal reklam, såsom det beskrevs i patentlagstiftningskommitténs förslag
----ansågs av kommittén höra till fältet för uttalande av åsikter och
meddelande av upplysningar. I anslutning till denna uppfattning föreslogs
omfattande ändringar i TF i syfte att få för illojal reklam lämpliga ansvarsoch
processregler. Vid införandet av 1 § IKL, däremot, segrade efter någon
tvekan den uppfattningen att med stadgandet avsedda meddelanden inte
hörde till tryckfrihetsområdet. Meddelandena enligt 1 § IKL skilde sig inte
från meddelandena enligt patentlagstiftningskommitténs förslag i något annat
i detta sammanhang betydelsefullt avseende än att de bara avsåg egna,
ej andras förhållanden.
Den genom 1 § IKL stadfästa uppfattningen av TF har, såsom framgår av
den lämnade redogörelsen, godtagits vid antagandet av ny TF. 1 § IKL har
också många gånger i praxis tillämpats på meddelanden i tryckt skrift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968
Utredningens förslag skiljer sig på flera punkter från 1 § IKL.---
Inte någon av dessa olikheter är enligt utredningens uppfattning av den art
att den föranleder en annan bedömning av förhållandet till tryckfriheten än
den som gjordes 1931.
Det väsentliga är nämligen enligt utredningens mening framställningens
ändamål. Tryckfrihetssakkunniga framhöll att begagnandet av trycket som
ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst ej krävde grundlagsskydd
och att därför oredliga eller illojala yttranden och meddelanden ej
borde kriminaliseras såsom tryckfrihetsbrott. Utredningens förslag avser reklam
och andra framställningar, vilka begagnas som medel i näringsverksamhet.
Framställningen är inte ett mål i och för sig, inte en åsiktsyttring
eller en upplysning som endast har ett kritiskt eller informativt syfte. Målet
är vid sälj verksamhet att öka egen eller minska annan näringsidkares marknadsandel.
Vid inköpsverksamhet är målet att förbättra egna eller försvåra
annan näringsidkares möjligheter till förvärv av nyttigheter på gynnsamma
villkor.---
Utredningen är givetvis medveten om att det i praktiken ibland kan vara
svårt att bestämma vad som är en konkurrenshandling och vad som är en
åsiktsyttring eller en information. Avgörande vikt kan — såsom 1961 års
nykterhetslagskommitté framhållit — inte fästas vid om framställningen är
redaktionell eller eljest i textform eller om den är intagen i en annons. Gränsdragningen
måste man överlåta till rättstillämpningen att avgöra i det konkreta
fallet med ledning av de här refererade förarbetena och kommentarerna.
—
Betänkandet har hittills inte lett till lagstiftning.
Riksdagen beslöt den 30 oktober 1968 att i anledning av motioner begära
förslag till 1969 års vårriksdag beträffande förbud mot reklam för spritdrycker
(bevillningsutskottets betänkande nr 56).
Remissyttranden
Socialstgrelsen anser att det är av yttersta vikt att cigarrettkonsumtionen
nedbringas eller att i varje fall rökvanorna förändras i riktning mot mindre
hälsofarliga cigarretter. Efter en redogörelse för den verksamhet för upplysning
om tobakens skadeverkningar som bedrivs av en arbetsgrupp inom socialstyrelsens
hälsovårdsupplysningsdelegation (HVUD) framhåller socialstyrelsen
att svårigheter föreligger att påvisa några påtagliga resultat av denna
verksamhet i form av minskad konsumtion. Socialstyrelsen ställer sig inte
avvisande till införande av en varudeklaration beträffande cigarretter utan
anser att flera faktorer talar för en sådan. Det anmärkes emellertid att resultatet
av en varudeklaration är svårt att förutsäga eftersom effektmätningar
inte gjorts över någon dylik åtgärd. Socialstyrelsen tillstyrker för sin del
att en utredning tillsättes, som förutsättningslöst bör pröva frågan om åtgärder
för att minska tobakskonsumtionen särskilt bland barn och ungdom.
Utredningen bör särskilt ta upp frågan om behovet av forskning vad gäller
metoder för att minska tobakskonsumtionen. Dessutom bör utredningen få
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968
i uppdrag att närmare utreda de praktiska konsekvenserna av en varudeklaration
av cigarretter ävensom att undersöka möjligheterna att mäta effekten
av en sådan åtgärd.
Styrelsen för statens institut för folkhälsan anför att det från medicinskhygienisk
synpunkt föreligger ett önskemål om att bringa cigarrettkonsumtionen
till en lägre nivå och att det speciellt synes angeläget att minska konsumtionen
i de yngre åldersgrupperna samt hos personer med mycket hög
konsumtion. Styrelsen framhåller att det enligt hittillsvarande erfarenheter
är mycket svårt att i någon mera omfattande utsträckning påverka
människans konsumtion av tobaksvaror. En väsentlig orsak till svårigheterna
synes styrelsen vara bristande kunskaper om anledningen till att en
person röker. En utökad forskning på detta område är därför en förutsättning
för att adekvata åtgärder i syfte att begränsa tobakskonsumtionen
skall kunna företas. Då frågan således innefattar komplicerade forskningsproblem
ifrågasätter styrelsen om en sådan utredning som föreslås i motionsparet
I: 79 och II: 118 kan leda till direkta förslag till vidgade statliga
åtgärder i syfte att få till stånd en minskning av tobakskonsumtionen
i landet. I betraktande särskilt av det klarläggande av forskningsbehovet
och den stimulans till ytterligare forskning på området, som skulle kunna
åstadkommas genom utredningen, tillstyrker emellertid styrelsen att den
nämnda utredningen kommer till stånd.
Beträffande spörsmålet i motionen 11:66 anser styrelsen att skäl talar
för att man på cigarrettpaketen anger tjär- och nikotinmängden i röken
från cigarretterna. Styrelsen ifrågasätter dock om det för närvarande finns
tillräckligt starka skäl att lagstifta härom. Styrelsen föreslår att den utredning
som styrelsen enligt det sagda tillstyrkt får till uppgift att empiriskt
utreda möjligheten att genom här ifrågavarande deklaration på cigarrettpaketen
påverka konsumenterna ävensom att belysa den effekt, som
kan förväntas av en ökad distribution av informationen från Svenska tobaks
aktiebolaget om tjär- och nikotinhalterna i cigarrettrök.
Svenska tobaks aktiebolaget anser inte att tillräckliga motiv föreligger
för att tillsätta den i motionerna I: 79 och II: 118 föreslagna utredningen.
Bolaget anför att tobakskonsumtionen i Sverige är låg, särskilt i jämförelse
med länder med motsvarande levnadsstandard, och för närvarande räknat
i tobaksvikt stagnerande. Enligt bolagets mening är det orealistiskt att tro
att man genom skattehöjning eller andra i motionerna angivna åtgärder
skulle kunna åstadkomma en så stor minskning av tobakskonsumtionen
att någon påtaglig effekt på folkhälsan uppnås. En punktinsats som är angelägen
och på sikt kanske kan väntas få en viss effekt anser bolaget vara
den upplysnings- och propagandaverksamhet som främst under ledning
av skolmyndigheterna pågår i syfte att minska rökningen bland barn och
uppväxande ungdom. Bolaget hänvisar f. ö. till att hela problemkomplexet
tobaksrökning—folkhälsa handhas av socialstyrelsen, som kan förväntas
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968
ägna problemet stor uppmärksamhet och komma med förslag till lämpliga
åtgärder som kan avse forskning, saklig upplysning och terapi. Bolaget
uttalar att den ur folkhälsosynpunkt på sikt viktigaste åtgärden torde vara
forskning i syfte att klarlägga tobaksrökningens biologiska verkningar, att
uppspåra de skadliga ämnen som kan förekomma i tobaksröken och slutligen
att finna metoder att eliminera sådana skadliga ämnen eller åtminstone
minska de med rökningen förenade skadeverkningar som kan visas
föreligga.
Bolaget avstyrker även motionen II: 66. Bolaget delar visserligen motionärernas
åsikt att det är önskvärt att det sker en övergång till rökning
av cigarretter med låga värden beträffande tjär- och nikotininnehållet i röken
och att rökarna erhåller upplysning om dessa värden i de cigarrettmärken
som saluförs. Samtidigt framhålles emellertid att det ännu inte är
klarlagt vilka de ämnen är som orsakar påstådda biologiska verkningar
och att man därför på vetenskapens nuvarande ståndpunkt blott kan anta
att mängden eventuellt skadliga ämnen reduceras i samma mån som den
totala mängden rökpartiklar, dvs. i samma mån som tjäran själv. Bolaget
erinrar om att bolaget redan för tio år sedan började att vidta åtgärder
för att ge allmänheten upplysning på förevarande område genom en överenskommelse
med statens institut för folkhälsan om utförande av undersökningar
om tjär- och nikotininnehållet i röken beträffande alla på marknaden
förekommande cigarrettmärken av någon betydelse. Vidare erinrar
bolaget om att bolaget sedan år 1964 regelbundet tre gånger om året utför
dylika undersökningar av de i Sverige mest sålda cigarrettmärkena under
överinseende av hygieniska institutionen vid karolinska institutet. Genom
rapporterna över dessa undersökningar, som framställs i cirka 40 000
exemplar och distribueras till återförsäljarna för att vara tillgängliga för
kunderna och som regelbundet publiceras i pressen, åstadkommes enligt
bolagets mening säkerligen en effektiv konsumentupplysning. Denna regelbundna
jämförande upplysning ger enligt bolaget rökarna en bättre
orientering och vägledning vid valet av cigarrettmärken än den av motionärerna
föreslagna metoden. Mot en deklarationsplikt talar dessutom enligt
bolaget att det i fråga om importerade småmärken som förekommer i stort
antal måste uppstå hart när oöverstigliga tekniska svårigheter att uppfylla
deklarationskravet. Slutligen framhåller bolaget de svårigheter att ernå
riktiga deklarationer, som sammanhänger med att de värden som framkommer
vid analysundersökningarna skulle komma att återfinnas på paket
innehållande cigarretter som tillverkats avsevärd tid efter undersök
-
ningarna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968
13
Utskottet
Förevarande motioner innehåller förslag rörande åtgärder mot tobaksrökningen.
I motionsparet I: 79 och II: 118 efterlyses ett samlat under lång tid
pågående statligt program med åtgärder som kan väntas minska tobaksrökningen.
Bland sådana åtgärder nämns upplysning, forskning, terapi och
konsumtionspolitiska ingripanden. Enligt motionärerna krävs att en utredning
gör en analys av den rådande situationen och företar planering av vidare
åtgärder. Motionärerna yrkar att riksdagen skall begära att en utredning
tillsätts med uppgift att framlägga förslag till vidgade statliga åtgärder
i syfte att minska tobakskonsumtionen i landet.
Enligt motionen II: 66 bör man inrikta sig på att söka påverka rökarna
att välja de cigarretter A^ars rök håller den lägsta halten av tjära och nikotin.
Detta syfte kan enligt motionärerna bäst nås genom effektiv information,
bestående i att varje cigarrettpaket som säljs här i landet förses med deklaration
rörande tjär- och nikotinmängden i en cigarrett av ifrågavarande
märke. Motionärerna yrkar att riksdagen skall begära förslag till lagstiftning
om sådan deklarationsskyldighet.
I motionsparet I: 485 och II: 611 hemställes om förbud mot eller begränsning
av reklamen för tobaksvaror. Motionen II: 886 tar sikte på lagstiftning
om totalförbud mot tobaksreklam.
Över motionsparet I: 79 och II: 118 samt motionen II: 66 har socialstyrelsen,
statens institut för folkhälsan och Svenska tobaks aktiebolaget avgivit
remissyttranden.
Motionerna aktualiserar till en början vilken målsättning som ur folkhälsosynpunkt
bör gälla beträffande tobaksrökningens omfattning. I detta
hänseende uttalade utskottet under fjolåret i anledning av motioner om bl. a.
tobaksreklamen att man med hänsyn till det sammanhang, som konstaterats
föreligga mellan tobaksrökning och vissa sjukdomar, bl. a. lungcancer, kronisk
bronkit och emfysem, borde hålla förbrukningen av tobak nere. Framför
allt betonades det angelägna i att begränsa ungdomens tobakskonsumtion
och motverka att rökvanor grundläggs vid alltför unga år. Denna ståndpunkt
bör enligt utskottets mening alltjämt vidhållas.
Såsom folkhälsoinstitutet framhållit synes det föreligga stora svårigheter
att i någon mera omfattande utsträckning påverka människor att minska
sin konsumtion av tobaksvaror. Åtskilliga komplicerade forskningsproblem
måste uppebarligen lösas innan målsättningen på området kan förverkligas.
Belysande är att tillräckliga kunskaper ännu inte vunnits om anledningen
till att en person röker. En utökad forskning inte bara beträffande rökningens
medicinska skadeverkningar utan även rörande frågor av beteendeAetenskaplig
art torde följaktligen vara ofrånkomlig. I remissvaren har också
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968
behovet av vidgade forskningsinsatser starkt understrukits. Från folkhälsoinstitutets
sida har vidare uttalats att en sådan utredning som föreslås i motionerna
I: 79 och II: 118 skulle kunna leda till ett klarläggande av forskningsbehoven
och till stimulans till ytterligare forskning på området.
Det kan utan vidare sägas att upplysningsverksamhet är ett nödvändigt
komplement till forskningen. Olika vägar kan naturligtvis beträdas när det
gäller innehållet i upplysningsmaterialet och spridningen av delta. Den i motionen
II: 66 föreslagna informationsmetoden är uppenbarligen förenad med
vissa problem, inte minst av praktisk natur. I detta avseende må hänvisas
till vad socialstyrelsen och tobaksbolaget andragit i sina yttranden över motionen.
Detta utesluter emellertid inte att motionsförslaget bör kunna övervägas
i ett större sammanhang. Att den upplysningsverksamhet, som nu förekommer,
genomgående är upplagd och utformad så att den får tillfredsställande
effekt kan inte heller tas för givet. Socialstyrelsen redovisar nämligen
svårigheter att påvisa några påtagliga resultat i form av minskad tobakskonsumtion
av den verksamhet på upplysningens område som bedrivs
inom styrelsen. Det anförda tyder enligt utskottets mening på att ytterligare
åtgärder i syfte att effektivisera informationen bör övervägas.
Spörsmålet om andra åtgärder bör ifrågakomma än som ryms under begreppen
forskning och upplysning kan inte anses uttömmande besvarat. I
riksdagen har vid skilda tillfällen framförts krav på vissa sådana åtgärder.
Särskilt har lagstiftning om förbud mot eller begränsning av reklamen för
tobaksvanor förts på tal. Riksdagen har därvid inte funnit skäl bifalla sådana
begränsade framställningar i tobaksfrågan. Vid de överväganden utskottet
gjort har utskottet kommit till den uppfattningen att hela frågekomplexet
beträffande konsumtionen av tobaksvaror bör bli föremål för utredning.
Vid en sådan utredning bör lämpligen de förslag som aktualiserats i
förevarande motioner bli föremål för uppmärksamhet.
Den i motionen II: 886 ävenledes berörda frågan om förbud mot indirekt
reklam för bruk av narkotiska preparat torde knappast kunna lösas genom
lagstiftningsingripande. Åtgärder i det syfte motionären avser får i stället
sökas på andra vägar.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
nämligen
a) motionerna I: 79 och II: 118,
b) motionerna I: 485 och II: 611,
c) motionen II: 66 och
d) motionen II: 886,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av frågan om åtgärder för att minska tobakskonsumtionen;
2) att motionerna, i den mån de ej kan anses besvarade
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968
15
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 november 1968
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Eric
Carlsson (ep), Dahlberg (s), Edström (fp), Högström (s)*, Blomquist (h)
och Erik Filip Petersson (fp);
från andra kammaren: herrar Lundberg (s), Rimmerfors (fp), fru
Ekendahl (s), herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Wetterström (h), fröken
Sandell (s), herrar Fredriksson (s) och Jonsson (fp).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Lundberg (s).
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680031
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1968:338 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om ändring av koncessionsbestämmelsema angående■ linjetrafik för personbefordran. a1 i texten