Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968
1968-10-29 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1968:53, Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968
1
Nr 53
Utlåtande i anledning av motion angående sjukvård av patient
som vistas utanför det egna landstingsområdet.
Andra lagutskottet har behandlat en till lagutskott hänvisad motion, II:
115, av herr Gustafsson i Borås, i vilken hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning om hur personer
som mera permanent är frånvarande från sin egentliga bostadsort skall få
en tillfredsställande trygghet i sjukvårdsavseende».
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin hemställan får utskottet,
i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från socialstyrelsen. På begäran av utskottet har
vidare yttranden avgivits av Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet.
Gällande bestämmelser
Skyldigheten att bereda sjukvård regleras i 3 § sjukvårdslagen. Det åligger
landstingskommun och landstingsfri stad att för dem, som är bosatta inom
sjukvårdsområdet (= landstingskommunen resp. staden), bereda såväl öppen
som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd i den mån
annan inte drar försorg därom. En person anses i regel bosatt på den ort
där han är kyrkobokförd. Enahanda skyldighet som nyss sagts åvilar dylik
kommun för dem, som vistats inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta
där, om behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller dock skyldigheten
att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande icke
utan men kan flyttas till sjukhus där den landstingskommun, i vilken han
är bosatt, förfogar över vårdplatser. Enligt 27 § sjukvårdslagen äger den
som driver sjukhus bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp
vårdavgift skall erläggas för på sjukhus meddelad vård. Sätts vårdavgift
till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområdet än för andra sjuka
får emellertid den som vid intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet
ej hänföras till sistnämnda grupp. Vårdavgifterna fastställes numera efter
rekommendation av huvudmännens centrala organisationer och är i allt
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 53
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968
väsentligt desamma över hela landet. Medan vårdavgiften på allmän sal för
patient från det egna sjukvårdsområdet för närvarande är 5 kronor per vårddag,
är avgifterna för andra sjuka, s. k. utomlänspatienter, mångdubbelt
högre, nämligen 170 kronor för akutpatienter och 320 kronor för remissfall.
Då det inte ansetts skäligt att utomlänspatienterna genomgående skall erlägga
dessa höga avgifter, som i princip grundar sig på huvudmännens självkostnader
för vården, har huvudmännen senast år 1967 träffat särskilda överenskommelser
— utomlänsavtal -— om ersättning för vård av vissa utomlänspatienter.
Utomlänsavtalet har den innebörden att utomlänspatient i vissa
fall icke skall behöva erlägga mer än inomlänsavgift, varvid en högre avgift
debiteras den huvudman inom vars område patienten är bosatt. Avtalet gäller
dels patienter som drabbats av sjukdom eller skada under vistelse inom
främmande sjukvårdsområde och på grund därav blivit i behov av omedelbar
vård på sjukhus, dels patienter som för specialistvård remitterats till
främmande sjukhus av någon hos hemlandstinget anställd överläkare, bitr.
överläkare, övertandläkare eller länsortodonist.
Uppkommande tvister rörande rätt hemlandsting ävensom frågor avseende
tolkning och tillämpning av utomlänsavtalet skall av vederbörande huvudman
hänskjutas för avgörande till ett särskilt utskott för utomlänsvård,
bildat av Svenska landstingsförbundets styrelse och Svenska stadsförbundets
sjukvårdsdelegation.
I anslutning till utomlänsavtalet har utskottet för utomlänsvård utfärdat
vissa bestämmelser, som möjliggör för bl. a. studerande att under vissa förutsättningar
på vistelseort, där de icke är kyrkobokförda, erhålla sjukhusvård
enligt utomlänsavtalets bestämmelser även i fall där något omedelbart
vårdbehov ej föreligger. Bestämmelserna, vartill huvudmännen givit sin anslutning
och som tillämpats sedan den 1 januari 1966, har i huvudsak följande
innebörd. Det skall ankomma på sjukhuset att pröva huruvida patient,
som omfattas av bestämmelserna, kan givas vård med hänsyn till
platstillgång och angelägenhetsgraden av att från väntelistor intaga på sjukhuset
vårdberättigade patienter. Om vårdplats efter denna prövning kan
upplåtas skall sjukhuset före intagning inhämta godkännande från den
huvudman inom vars sjukvårdsområde den vårdbehövande är bosatt. Sådant
godkännande medför betalningsskyldighet enligt utomlänsavtalets ersättningsregler.
Bestämmelserna är avsedda att företrädesvis tillämpas för studerande.
Det framhålles dock att personer, som för exempelvis arbetsuppdrag
under längre tid vistas på främmande ort, skall kunna få vård efter
samma normer.
Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968
3
Sj ukförsäkringsutredningens förslag
1961 års sjukförsäkringsutredning framlade i slutet av år 1967 betänkande
med förslag rörande förmåner och avgifter i sluten sjukvård m. m. (SOU
1967: 63). Efter remissbehandling är förslaget nu föremål för övervägande
inom Kungl. Maj :ts kansli.
I de delar som kan vara av betydelse i förevarande sammanhang har förslaget
i huvudsak följande innehåll.
Patienter i sluten sjukvård anses liksom för närvarande böra erlägga avgift
i någon form. Denna avgift konstrueras emellertid efter andra principer
än de som ligger till grund för nuvarande vårdavgift.
För den egentliga sjukvården (den medicinska vården) i samband med
vård på allmän sal på sjukhus skall avgift inte utgå. Denna förmån får åtnjutas
under obegränsad tid på i princip samtliga av de offentliga sjukvårdshuvudmännen
drivna sjukhus samt på sådana enskilda sjukvårdsanstalter,
vars driftunderskott täcks genom bidrag från staten, landsting,
landstingsfri stad eller kommun. När det gäller av landstingskommun eller
landstingsfri stad drivna sjukvårdsinrättningar skall dock avgiftsfriheten
endast avse patienter för vilka vårdskyldighet föreligger enligt 3 § sjukvårdslagen.
I samband med införandet av kostnadsfri medicinsk vård föreslås
förmånen av ersättning för utgifter för sjukhusvård enligt lagen om
allmän försäkring bli slopad. För kostnaderna för den medicinska vården
skall de allmänna försäkringskassorna utge ersättning till sjukvårdshuvudmännen.
För det underhåll (kost och logi m. m.) patienterna får på sjukhuset skall
enligt förslaget erläggas viss avgift. Denna skall i princip motsvara kostnaden
för patientens underhåll. Avgiften skall inte tas ut förrän patienten varit
intagen på sjukhus viss tid (karenstid). Karenstiden har satts till 180
dagar.
Skyldigheten att betala underhållsavgift skall gälla i all sluten sjukvård
och för alla patientkategorier, dock med undantag för dem, som är intagna
för vård av epidemisk eller venerisk sjukdom. Underhållsavgiften föreslås
skola vara maximerad till visst belopp per vårddag. Maximibeloppet görs
enhetligt för samtliga sjukhus inom ett och samma sjukvårdsområde. Det
föreslås, att tills vidare den genomsnittliga kostnaden per vårddag för underhåll
av patienter vid ålderdomshemmen inom respektive sjukvårdsområde
utgör maximiavgift. Vid fastställande av underhållsavgift i varje särskilt
fall skall patientens ekonomiska förhållanden vid den tidpunkt då avgiftsskyldigheten
inträder beaktas.
Vad ovan sagts får avseende även på vissa andra vårdformer, såsom
dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagar svård. Dessutom skall i dessa
fall kostnaderna för patientens resor till och från sjukhus ersättas av
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 196S
sjukvårdshuvudmännen. Vid hemsjukvård skall sjukvårdskostnader i huvudsak
ersättas av huvudmännen till den del den allmänna försäkringen
inte lämnar återbäring.
Bestämmelserna om reducerad sjukpenning vid sjukhusvård föreslås bli
upphävda när systemet med underhållsavgift genomförs.
Den allmänna försäkringens medverkan i finansieringen av sjukhusvårdskostnaderna
bibehålls tills vidare i avvaktan på en enligt utredningens uppfattning
ofrånkomlig blivande översyn av frågan om fördelning av kostnaderna
för sjukvården mellan stat, kommun och försäkring.
Utredningen föreslår, att bestämmelser rörande huvudmännens skyldighet
att lämna den medicinska vården kostnadsfritt meddelas i en särskild
lag. I fråga om bl. a. systemet för uttagande av underhållsavgift anges att
utredningens förslag endast får betraktas som rekommendationer till huvudmännen.
Motionen
Motionären anför att gällande bestämmelser innebär dels att en person,
som är i behov av sjukvård men vars vårdbehov ej är akut, inte kan få tillgodosett
sitt vårdbehov på främmande ort utan att själv betala den fulla
kostnaden för vården, dels ock att patient, som intagits på sjukhus på främmande
ort såsom akutfall, inte längre kan få »fri vård» på samma sjukhus
när han har möjlighet att på egen hand resa till sjukhus i hemlänet. Denna
ordning i fråga om vårdskyldighet och vårdavgifter medför enligt motionären
stora olägenheter för sådana personer som på grund av sitt arbete eller
studier mera permanent vistas utanför det län där de är bosatta. Motionären
anser sig vidare kunna förmoda att de nuvarande bestämmelserna ibland
medför att landets samlade sjukvårdsresurser inte utnyttjas optimalt. Härvidlag
framhåller motionären att en vårdbehövande normalt inte kan söka
sig till sjukhus i annat landstingsområde än det där han är bosatt, även
om överkapacitet skulle förekomma vid sådant sjukhus samtidigt som köbildning
uppstått vid sjukhus inom det egna landstinget. Motionären finner
att de i motionen berörda problemen bör tas upp till behandling i samband
med att sjukförsäkringens konstruktion överses.
Remissyttranden
Svenska landstingsförbundet anför, efter att ha redogjort för gällande bestämmelser
i sjukvårdslagen och huvudmännens överenskommelser rörande
utomlänspatienter, att nu tillämpade system ur skilda synpunkter inrymmer
tillfredsställande möjligheter att tillgodose vårdbehov på vistelse
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968 5
ort för dem som mera långvarigt är bortovarande från sin bostadsort. Förbundet
kan inte ansluta sig till motionärens uppfattning att ett frångående
av den nuvarande ordningen skulle medföra en gynnsam effekt när det gäller
att utnyttja sjukhusens kapacitet. Förbundet finner därför inte skäl att
företa särskild utredning i sådant syfte som anges i motionen.
Svenska stadsförbundet — som åberopar ett från förbundets sjukvårdsdelegation
inhämtat yttrande som sitt eget — anser likaledes att skäl inte
föreligger att vidta den av motionären föreslagna utredningen. Förbundet
framhåller att det av motionären berörda problemet rörande icke akut vård
för personer, som under lång tid vistas på främmande ort, är löst så långt
det torde vara möjligt med hänsyn till sjukvårdshuvudmännens vårdskyldigheter
gentemot egna patienter. Enligt förbundets uppfattning torde de
patientkategorier motionären åsyftar i det stora flertalet fall få vård enligt
de bestämmelser som utskottet för utomlänsvård efter huvudmännens godkännande
utfärdat i anslutning till utomlänsavtalet. I yttrandet anförs vidare
bl. a. följande.
Problemet om patients hemsändande från främmande sjukhus till hemortens
sjukhus, när det medicinska tillståndet möjliggör en förflyttning, har
uppmärksammats av sjukvårdshuvudmännens huvudorganisationer redan
i samband med alt 1959 års sjukhuslag antogs. I rekommendation till sjukvårdshuvudmännen
underströks nämligen departementschefens framhållande
av att det i de flesta fall icke torde bli aktuellt att förflytta vederbörande
patienter, utom i de fall vårdbehovet blir långvarigt. Vidare framhölls att
intet hindrar — och många gånger torde det med hänsyn till omständigheterna
få anses önskvärt och lämpligt — att huvudman bereder vård i
större omfattning. Avslutningsvis fastslogs, att om en patient endast behöver
en relativt kortvarig fortsatt vård, bör, även om hans tillstånd så medger,
förflyttning till hemortssjukhus ej ske. Denna rekommendation torde
också tillämpas som vägledande för sjukhusen vid vård av utomlänspatienter.
Det bör dock å andra sidan observeras, att en patient, som under dylika
förhållanden ligger på ett främmande sjukhus långt från anhöriga och vänner,
ofta så fort som möjligt — och tidigare än vederbörande läkare anser
tillrådligt — önskar bli överflyttad till hemortssjukhus. Även det ansvar
vederbörande sjukhus har mot köstående patienter från det egna sjukvårdsområdet
nödvändiggör i vissa fall förflyttningar. Det torde enligt delegationens
mening ej föreligga några vägande skäl att vidtaga ändringar i gällande
bestämmelser och utbildad praxis i fråga om dessa överflyttningar från
främmande sjukhus till hemortssjukhus.
Motionärens förslag att patient bör ha viss frihet att på eget initiativ
uppsöka annan huvudmans sjukhus och få de därmed uppkommande vårdkostnaderna
ersatta genom hemlandstingets försorg anser sig delegationen
icke kunna biträda. Det kan bland annat leda till att specialistläkares mottagning
onödigtvis tages i anspråk av patienter, vars diagnos ej är tillfredsställande
fastställd. All remittering för specialistvård såväl enligt regionsjukvårdsavtalen
som enligt utomlänsavtalet förutsätter att behov av dylik
vård i första hand skall fastställas av remissberättigade läkare på hemortens
sjukhus. Endast genom tillämpning av ett dylikt remitteringsförfarande till
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968
regionspecialitetsavdelningar m. m. kan ett effektivt utnyttjande av dessa
dyrbara vårdformer komma till stånd.
Ett genomförande av motionärens förslag om lättnader i olika avseenden
för patient att på eget initiativ fritt välja sjukhus torde leda till att sjukhusen
får karaktär av »rikssjukhus». Sannolikt skulle detta medföra en
försämring av utnyttjandet av tillgängliga vårdresurser.
Socialstyrelsen ansluter sig till de av Svenska stadsförbundet och Svenska
landstingsförbundet anförda synpunkterna på de i motionen berörda frågorna
och anser i likhet med förbunden skäl icke föreligga för särskild utredning
i det i motionen angivna syftet. Styrelsen tillägger, att frågan om
utnyttjande av överkapacitet inom ett sjukvårdsområde för patienter från
annat sjukvårdsområde synes kunna lösas — på sätt hittills i viss utsträckning
skett — genom att överenskommelser härom träffas mellan vederbörande
sjukvårdshuvudmän.
Utskottet
Enligt sjukvårdslagen omfattar landstingskommuns och landstingsfri
stads skyldighet att bereda sjukvård dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet
(= landstingskommunen resp. staden) samt dessutom, om behov
av akut vård föreligger, dem som vistas inom sjukvårdsområdet utan att
vara bosatta där. I sistnämnda fall gäller dock skyldigheten att bereda sluten
vård endast så länge den vårdbehövande inte utan men kan flyttas till
hemortssjukhuset. Gällande system för uttagande av avgift för sjukhusvård
anknyter nära till regleringen av sjukvårdsskyldigheten. Yårdavgifterna,
som fastställs av sjukhushuvudmännen efter rekommendationer från deras
centrala organisationer och som i allt väsentligt överensstämmer i hela landet,
är sålunda beroende av huruvida patienten är bosatt inom det aktuella
sjukvårdsområdet eller ej. Avgiften för sjukhusvård på allmän sal utgör
för närvarande 5 kronor per vårddag för patient från det egna sjukvårdsområdet
men motsvarar i princip huvudmännens självkostnad för vården
för utomlänspatient. På grund av särskilda överenskommelser mellan huvudmännen
— det s. k. utomlänsavtalet — gäller emellertid att patient vid
akut behov av vård inom främmande sjukvårdsområde inte behöver erlägga
mer än inomlänsavgift. Alltsedan år 1966 har sjukvårdshuvudmännen åtagit
sig att under vissa förutsättningar med avseende på platstillgång in. in.
ge även andra utomlänspatienter än som avses i utomlänsavtalet sjukhusvård
enligt avtalets bestämmelser. Åtagandena omfattar företrädesvis studerande,
som vistas på annan ort än den där de är kyrkobokförda, men
tillämpas även beträffande personer som för exempelvis arbetsuppdrag under
längre tid vistas på främmande ort.
Motionären yrkar, att riksdagen skall begära utredning om hur personer
Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968
7
som mera permanent vistas på annan ort än sin egentliga bostadsort skall
få en tillfredsställande trygghet i sjukvårdsavseende. Särskilt framhåller
motionären att personer som på grund av sitt arbete eller studier vistas
utanför det län där de är bosatta inte kan få tillgodosett annat än akut
vårdbehov utan att betala den fulla kostnaden för vården samt att rätten
till vård mot inomlänsavgift för patient, som intagits för akut vård på
främmande sjukhus, upphör så snart patienten har möjlighet att på egen
hand resa till sjukhus i hemlänet. Enligt motionären kan det också förmodas
att nuvarande regler beträffande vård skyldighet och vårdavgifter medför
att landets samlade sjukvårdsresurser inte utnyttjas optimalt. Patienter
som står i ko för vårdplatser inom det egna sjukvårdsområdet kan nämligen
inte söka sig till annat sjukvårdsområde där överkapacitet finns.
Socialstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet
har i remissyttranden över motionen uttalat att skäl inte föreligger att
företa en sådan utredning som motionären föreslår. I yttrandena hänvisas
till att gällande bestämmelser i regel ger tillfredsställande möjligheter till
vård mot inomlänsavgift vid vistelse utom hemorten för de patientkategorier
motionären åsyftar. Dessutom innefattar det nuvarande systemet en
nödvändig och lämplig avvägning med hänsyn till vårdskyldigheten mot
sjukvårdsområdets egna patienter. Remissinstanserna delar heller inte motionärens
åsikt att gällande ordning motverkar ett bästa utnyttjande av
sjukvårdsresurserna. I stället framhålles att de förefintliga reglerna möjliggör
en samlad överblick över tillgängliga vårdresurser, vilket är en förutsättning
för att resurserna skall kunna användas effektivt. Frågan om
utnyttjande av överkapacitet inom ett sjukvårdsområde för patienter från
annat sjukvårdsområde anser socialstyrelsen kunna lösas — på sätt hittills
i viss utsträckning skett — genom överenskommelser mellan vederbörande
sj ukvårdshuvudmän.
Utskottet ansluter sig till remissinstansernas ställningstagande i de frågor
som berörts i motionen och kan följaktligen inte biträda motionsyrkandet.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion, II: 115, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 oktober 1968
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: fru Carlqvist (s), herrar Eric Carlsson (ep)*,
Dahlberg (s), Edström (fp)*, Magnusson (s)*, Högström (s), Blomquist
(h) och Blom (fp);
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Lundberg
(s), Odhe (s), Rimmerfors (fp), fröken Sandell (s), herrar Gomér (ep),
Ringaby (h) och fru Svensson (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 6 8 00£1
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.