Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m.m. Andra lagutskottet har behandlat nedanstående fem till lagutskott hänvisade motioner, som rör frågor om anställningstrygghet. 1) Motionerna I: SO av herr Werner och II: 68 av herr Hermansson m.fl.

1968-11-19 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1968:67, Utlåtande i anledning av motioner om skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m.m. Andra lagutskottet har behandlat nedanstående fem till lagutskott hänvisade motioner, som rör frågor om anställningstrygghet. 1) Motionerna I: SO av herr Werner och II: 68 av herr Hermansson m.fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

1

Nr 67

Utlåtande i anledning av motioner om skydd för arbetstagare

mot obefogad uppsägning m.m.

Andra lagutskottet har behandlat nedanstående fem till lagutskott hänvisade

motioner, som rör frågor om anställningstrygghet.

1) Motionerna I: SO av herr Werner och II: 68 av herr Hermansson m.fl.

I motionerna yrkas, »att riksdagen i skrivelse till regeringen begär skyndsam

utredning och förslag till lagstiftning om obligatorisk uppsägningstid

av minst sex månader vid avskedanden».

2) Motionerna I: 680 av herr Dahlén och fru Hamrin-Thorell och II: 877

av fru Nettelbrandt m.fl. I motionerna yrkas, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning om ökat skydd för

arbetstagare mot obefogade uppsägningar och om uppsägningsskydd samt

att för riksdagen framlägges de förslag vartill en dylik utredning kan ge

anledning».

3) Motionen II: 515 av herr Lorentzon m.fl. I motionen yrkas, »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning av

frågan om att genom ett lagfäst skydd ge de äldre och handikappade en

tryggare arbetsanställning».

Bestämmelser om uppsägningsskydd m. in,

I Sverige saknas generella bestämmelser om förbud mot obefogade uppsägningar

och om uppsägningstider. I princip gäller alltså att en arbetsgivare

utan angivande av skäl kan uppsäga en anställd. Denna princip om den

fria uppsägningsrätten är emellertid i väsentlig grad inskränkt genom

lagbestämmelser på vissa områden, arbetsdomstolens praxis och kollektivavtal.

Lagregler om uppsägningsskydd

Lagligt skydd mot uppsägning finns i lagen 1975 om förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap och lagen

1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring.

Sistnämnda lag omfattar även reservofficerare och likställda

samt personal tjänstgörande i svensk FN-trupp. I lagen 1936 om

förenings- och förhandlingsrätt finns förbud mot avskedande av arbetsta1—0118158

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 67

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

gare i föreningsrättskränkande syfte. Arbetarskyddslagen innehåller bestämmelser

om förbud mot avskedande av arbetstagare med anledning av att

han utsetts till skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som

skyddsombud.

För statstjänstemannen gäller särskilda bestämmelser i statstjänstemannalagen.

Ordinarie tjänstemän är -— om de inte förordnats tills vidare

— ej uppsägbara. Förutom genom ålders- eller sjukpensionering kan de endast

skiljas från tjänsten efter avsättning på grund av ämbetsbrott. I

vissa fall kan tjänsteman med oförändrad lön sättas i dispombilitet. De

icke ordinarie och extra tjänstemännen kan sägas upp, dock endast på

objektiv grund. Besvär kan anföras över uppsägningsbeslut och frågan

prövas i sista hand av regeringsrätten. Uppsägningstidens längd, som regleras

genom kollektivavtal, varierar mellan en och sex månader.

Rättspraxis

Arbetsdomstolen har intagit den ståndpunkten att, om i ett kollektivavtal

icke upptagits några regler om inskränkning i arbetsgivares rätt att fritt

avskeda arbetare, arbetsgivarens rätt gäller oförändrad även om den icke

uttryckligen bekräftats i avtalet. Emellertid är denna princips tillämplighet

i viss utsträckning begränsad. I domen nr 100 år 1932 uttalade arbetsdomstolen

att arbetsgivaren ej fick begagna uppsägningsrätten för ett syfte som

stred mot lag eller goda seder. Med tillämpning härav har domstolen t.ex.

i domen nr 110 år 1935 förklarat ogiltig en uppsägning av en lastbilsförare,

vilken avskedats därför att han vägrat att på sin bil ta en last, som översteg

den tillåtna maximilasten.

Kollektivavtal

Sedan arbetsdomstolen i domen nr 100 år 1932 fastslog principen om fri

uppsägningsrätt har stora förändringar ägt rum. Det viktigaste skyddet

för arbetstagarna finns i kollektivavtal och det viktigaste avtalet i det hänseendet

är huvudavtalet från år 1938 mellan SAF och LO. År 1964 gjordes

betydelsefulla ändringar i huvudavtalet. Uppsägning på grund av »enskild

arbetares förhållande» får endast ske om »saklig grund» förelegat för den

vidtagna åtgärden. Frågan huruvida sådan saklig grund förelegat kan,

om anställningstiden är minst nio månader och den anställda över 18 år,

bringas under skiljenämnds prövning. Såsom skiljenämnd fungerar arbetsmarknadsnämnden.

I sådana ärenden består nämnden av förutom tre representanter

för vardera LO och SAF en av organisationerna gemensamt

utsedd ordförande. Finner nämnden att uppsägning skett utan saklig

grund kan arbetstagaren tilldömas skadestånd. Enskild arbetstagare, som

ej får stöd av sin organisation, kan vända sig direkt till nämnden. De

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

berörda bestämmelserna har också intagits i avtalet om företagsnämnder.

Antalet tvister som anmälts för nämnden sedan den 1 juli 1964 har endast

varit ett tiotal.

I fråga om uppsägningar, som är hänförliga till andra omständigheter

än enskild arbetares förhållande, i första hand arbetsbrist, fungerar arbetsmarknadsnämnden

ej som skiljenämnd. Endast representanter för partsorganisationerna

ingår i sådana fall i nämnden, som efter överläggning

söker nå ett resultat som kan rekommenderas i det enskilda fallet. Det

kan nämnas att inte alla LO-förbund undertecknat huvudavtalet från år

1938. Av den anledningen omfattas inte byggnadsindustrin, transport- och

grafiska facken av reglerna om uppsägningsskydd. I samband med ändringarna

år 1964 i huvudavtalet beslöt LO och SAF att rekommendera att

i kollektivavtalen skulle införas en ömsesidig uppsägningstid av 14 dagar

att gälla efter nio månaders anställning. Förutom att iakttaga uppsägningstid

skall arbetsgivaren varsla om en uppsägningsåtgärd 14 dagar i

förväg.

Överenskommelsen mellan SAF och LO om skydd mot uppsägningar utan

objektiv grund har varit normbildande även för tjänstemännens avtal.

SAF har således ingått liknande ramavtal med Industritjänstemannaförbundet

(SIF), Arbetsledareförbundet (SALF) och Handelstjänstemannaiörbundet

(HTF). Antalet tvister på tjänstemannaområdet har varit ännu

färre än på LO-området, endast tre, fyra stycken. Avtalen för tjänstemän

innehåller i allmänhet klausuler om uppsägningstiden varierande mellan en

och sex månader beroende på den anställdes ålder, lön och anställningstid.

De kommunalanställda tjänstemännen och arbetarna liksom de statsanställda

arbetarna har avtalsenligt skydd mot obefogade uppsägningar. Uppsägning

får alltså inte ske utan att objektivt godtagbart skäl för avskedande

föreligger. Sådant skäl är i första hand brist på arbete. Tvist huruvida

uppsägning är i enlighet med avtal kan bringas under arbetsdomstolens

prövning. Vid obefogade uppsägningar kan domstolen förutom att tillämpa

skadeståndssanktionen — till skillnad från arbetsmarknadsnämnden —

påbjuda att den uppsagde skall återanställas.

För kollektivavtalsanställda stats- och kommunalanställda arbetare säller

uppsägningstider varierande mellan 1 vecka och 30 dagar. Tjänstemän

1 kommunal tjänst har längre uppsägningstider, i regel tre eller sex månader.

Ordinarie tjänstemän med lång anställningstid har en ställning som

ur säkerhetssynpunkt kan jämföras med ordinarie statsanställda tjänstemäns.

Ordinarie kommunal tjänsteman med en anställningstid i ordinarie

tjänst av minst 15 år eller, tio år om han är över 40 år, kan sägas upp endast

om tjänsten dras in. Uppsägningstiden är då ett år.

Överenskommelse om varsel i samband med personalinskränkningar

I mars 1952 träffades mellan arbetsmarknadsstyrelsen, å ena sidan, och

2 0118158 Bihang till riksdagens protokoll 1968. .9 samt. 2 avd. Nr 67

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Industrins

produktionsråd, å andra sidan, en överenskommelse om åtgärder vid driftsinskränkningar

och driftsnedläggelser. De nyssnämnda organisationerna

skulle verka för att anslutna företag iakttog i överenskommelsen angivna

regler för anmälan till arbetsmarknadsverket om väntade permitteringar

eller avskedanden. Sådant varsel skulle i flertalet fall lämnas senast två

månader i förväg genom direkta informationer från företagsledningen till

vederbörande länsarbetsdirektör eller dennes ställföreträdare.

Arbetsmarknadsstyrelsen har sedermera i motsvarande syfte trälfat överenskommelser

beträffande handeln med Handelns arbetsgivareorganisation

och Kooperationens förhandlingsorganisation samt betiäffande skogsbruket

med domänstyrelsen, Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare o>.h

Svenska lantarbetsgivareföreningen. Statliga myndigheter är jämlikt

Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna den 26 maj 1954 (SfS

1954: 344) skyldiga att till arbetsmarknadsmyndigheterna anmäla uppsägning

av civil personal.

Den 14 maj i år har en ny överenskommelse träffats mellan å ena

sidan arbetsmarknadsstyrelsen och å andra sidan SAF, Sveriges industriförbund,

LO och TCO.

1 avtalet framhålles inledningsvis att enighet har förelegat om betydelsen

av att arbetsmarknadsverket i god tid underrättas om företagens planer på

personalinskränkningar. Härigenom erhåller verket rådrum för att planera

och verkställa åtgärder i syfte att underlätta arbetskraftens omställning

till annan sysselsättning. Särskild uppmärksamhet kräver i detta

sammanhang de många gånger besvärliga omställningsproblem som uppkommer

för sådana personer som till följd av ålder, handikapp eller andra

omständigheter har svårigheter att erhålla och anpassa sig till nya arbetsuppgifter.

Vid överläggningarna har jämväl framhållits belydelsen av att

vederbörande kommun i god tid informeras om väntade personalinskrakningar

av betydelse för den lokala arbetsmarknaden. För att lösa uppkommande

omställningsproblem krävs i många fal! ett nära samarbete på

det lokala planet mellan arbetsmarknadsverket, företaget, de anstallda och

vederbörande kommun.

I fråga om varseltidens längd innehåller avtalet följande bestämmelse:

Arbetsgivare som fattar beslut om sådan driftsförändring att den medför

uppsägning av minst 5 anställda skall så snart ske kan lämna varsel härom

till arbetsmarknadsverket. Detsamma skall gälla vid permitteringar (inkl.

permitteringar av säsongarbetare) och fortlöpande arbetstidsförkoitning

under den i anställningsavtal angivna arbetstiden. Varsel behöver icke lämnas

i de fall, där anställningen är tidsbestämd eller i övrigt av sådan karaktär

att den måste betraktas som tillfällig.

Driftsförändring som väntas innebära uppsägning eller permittering

på längre tid än 2 veckor skall varslas senast två månader före åtgärdens

ikraftträdande. Härutöver gäller att uppsägningar som berör mer än 50

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

o

arbetstagare skall varslas senast tre månader före uppsägningarnas ikraftträdande,

dock att driftsförändring som innebär nedläggning av driftsenhet

med mer än 100 anställda skall varslas senast fyra månader före avvecklingens

påbörjande. Vad här sagts gäller under förutsättning att driftsförändringen

rimligen bort kunna förutses senast inom angivna tider.

Tidigare riksdagsbehandling man.

Uppsägningsskydd m. m.

Före 1964 års ändringar i huvudavtalet gällde att arbetsgivare vid uppsägning

av arbetare från anställning, som varat minst nio månader, var

skyldig att i förväg varsla om åtgärden varefter samråd kunde äga rum.

Frågan om uppsägningens berättigande kunde därefter hänskjutas till arbetsmarknadsnämnden,

som bestod av representanter för arbetsgivar- och

arbetstagarsidorna. Arbetsmarknadsnämnden hade att genom noggrann

undersökning av dit hänskjuten fråga söka få en sakligt riktig uppfattning

om omständigheterna i det särskilda fallet. Nämnden skulle söka komma

till en samstämmig uppfattning i bedömandet av frågan och finna utvägar

för utjämning av motsättningen mellan parterna. Det beslut varom flertalet

i nämnden förenade sig skulle delgivas resp. förbund; beslutet hade icke

bindande verkan utan var till formen närmast en rekommendation.

Vid 1957 års riksdag väcktes motioner, i vilka förordades att möjligheterna

att genom lagstiftningsåtgärder bereda arbetstagare ökat skydd mot

obefogade uppsägningar gjordes till föremål för utredning. Motionerna behandlades

av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 25 underströk vikten av trygghet i anställningen men avstyrkte

motionerna under följande motivering:

Vid en avvägning av skälen för och emot en lagstiftning på området inställer

sig i första hand frågan huruvida en lagstiftning är den väg, varigenom

det effektivaste skyddet kan skapas för arbetstagaren. Eu lagstifning

skulle vara av visst värde för dem, som icke bar sådan ställning på

arbetsmarknaden, att de genom starka organisationer kan hävda sig gentemot

arbetsgivarna, och för vilka det därför finns de största riskerna för

mindre tillfredsställande förhållanden i berörda avseende. Mot tanken på

en lagstiftning kan å andra sidan anföras, att vi här rör oss på ett område,

där förhållandena av hävd reglerats genom avtal mellan arbetsmarknadens

parter utan påverkan av lagstiftning. Att tillgripa lagstiftning i en tid, då

utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning

löser inbördes problem genom frivilliga överenskommelser synes

opåkallat. Det torde också vara så, att en på frivillig överenskommelse grundad

reglering är bättre ägnad att vinna berörda parters stöd och förtroende

än en lagstiftning. Här kommer också partsorganisationernas betydelse för

kontrollen av reglernas efterföljd in i bilden. Det torde nämligen kunna förutskickas,

att vederbörande organisationer var för sig har ett särskilt intresse

av att tillse, afl deras medlemmar följer under organisationernas medverkan

och på deras ansvar slutna överenskommelser.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

Det torde icke kunna bli fråga om att — därest lagstiftningsvägen väljes

— i lag stadga ett undantagslöst uppsägningsskydd. Skyddet kan inte komma

atl omfatta annat än vad som kan betecknas som obefogade uppsägningar.

Från både saklig och lagteknisk synpunkt måste det bli en vansklig

uppgift att verkställa gränsdragningen härvidlag. De domstolar som finge

att handlägga frågor om lagens tillämpning skulle komma att ställas inför

en mängd svårbemästrade problem, såsom exempelvis bedömande av skickligheten

eller lämpligheten hos en arbetstagare. Härtill kommer att i den

mån uppsägningstvister komme att handläggas vid allmän domstol man med

hänsyn till instansordningen finge räkna med risk för eu avsevärd tidsutdräkt

innan det slutgiltiga avgörandet kunde träffas. Sådan tidsutdräkt

skulle vara synnerligen oläglig med tanke på den ovisshet med avseende

å det med tvisten avsedda anställningsförhållandet som skulle vara rådande

under tiden tvisten påginge.

Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet ett uppsägningsskydd

baserat på frivillig överenskommelse vara förenat med så betydande fördelar,

att en lagstiftning på området icke bör aktualiseras förrän det ådagalagts,

att det ej är möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av frågan.

Med utgångspunkt härifrån kan utskottet för sin del icke finna, att det för

närvarande föreligger anledning att överväga lagstiftningsåtgärder. Enligt

utskottets mening finns det berättigad anledning att antaga, att den hitintills

förelupna utvecklingen mot större trygghet för arbetstagarna skall

fortsätta och även komma att omfatta grupper, som ännu icke nått lika

långt som andra i förevarande avseende.

Även vid 1962 års riksdag väcktes motioner med yrkanden om utredning

i syfte att lagstiftningsvägen bereda anställda skydd mot obefogade uppsägningar.

Motionerna hänvisades till behandling av andra lagutskottet. På

utskottets begäran avgavs yttranden över motionerna av Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.

Arbetsgivareföreningen avstyrkte motionerna. Landsorganisationen

ville icke heller tillstyrka motionerna då enligt dess uppfattning lagstiftningsingripanden

borde övervägas endast i den mån avtalsvägen respektive

domstolspraxis visade sig oframkomliga samt organisationen dittills inte

haft orsak att aktualisera frågan om att avlösa den nuvarande avtalsordningen

med lagstiftning. Tjänstemännens centralorganisation fann emellertid

det nuvarande rättstillståndet långt ifrån tillfredsställande och ansåg

det därför vara av synnerligt värde om ifrågavarande problemkomplex blev

föremål för en allsidig utredning. I sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 22 framhöll utskottet, att flertalet arbetstagare, vilkas anställningsförhållanden

reglerades genom kollektivavtal, fått sina anspråk på att icke utan

bärande skäl bli skilda från sina anställningar i viss utsträckning beaktade

och att även en del tjänstemannagrupper lyckats lösa frågan på detta sätt.

För anställda i offentlig tjänst hade den fria uppsägningsrätten ofta modifierats

genom föreskrifter i tjänstereglementen. Fortfarande kvarstod dock

grupper av anställda, för vilka en fullt tillfredsställande lösning av problemet

ännu inte uppnåtts, vilket i synnerhet gällde tjänstemän i enskild

tjänst.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

7

Utskottet erinrade därefter om att riksdagen år 1957 utgått ifrån att

den ditintills förelupna utvecklingen mot större trygghet för arbetstagarna

skulle fortsätta och även komma att omfatta grupper, som då icke nått

lika långt som andra i hänseendet.

Utskottet anförde vidare:

Det uttalande riksdagen sålunda gjorde om den kommande utvecklingen

har sedermera visat sig vara riktigt. Därefter har nämligen avtal träffats

dels mellan Arbetsgivareföreningen och Industritjänstemannaförbundet och

dels mellan Arbetsgivareföreningen och Arbetsledareförbundet om uppsägningsskydd

efter samma principer som i avtalen mellan Arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen. Därigenom har nya och stora grupper av

anställda fått frågan reglerad. De till Landsorganisationen knutna arbetstagarna

har fått frågan om sitt uppsägninsskydd aktualiserad vid årets centrala

löneförhandlingar och enligt vad som uppges i Landsorganisationens

remissyttrande över motionerna kommer förhandlingar i frågan att återupptagas

mellan de båda organisationerna. Vidare må noteras att problemet

angående anställnings upphörande satts upp på dagordningen för Internationella

arbetsorganisationens allmänna arbetskonferens i år.

Efter riksdagsbehandlingen 1957 har sålunda en icke obetydlig verksamhet

bedrivits för att genom frivilliga överenskommelser lösa problemet med

de anställdas uppsägningsskydd. Detta är också för närvarande föremål

för uppmärksamhet såväl inom arbetsmarknadens huvudorganisationer som

i internationellt sammanhang. Utskottet — som ansluter sig till riksdagens

tidigare ställningstagande att lagstiftning på området icke bör tillgripas

förrän det visat sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av

frågan — kan mot bakgrund av dessa omständigheter icke finna att något

behov av lagstiftning på området för närvarande föreligger. Utskottet avstyrker

därför de i motionerna framförda utredningsyrkandena.

Riksdagen biföll utskottets hemställan om avslag på motionerna.

Frågan återkom vid 196k års riksdag dels i anledning av behandlingen av

ILO:s rekommendation nr 119 angående uppsägning av anställningsavtal

på arbetsgivarens initiativ, dels i anledning av väckta motioner som syftade

till att lagstiftningsvägen lösa frågan om ökat skydd mot obefogade

uppsägningar. Före riksdagsbehandlingen men efter det motionerna

väcktes hade överenskommelse träffats om de ovan redovisade förändringarna

i huvudavtalet beträffande uppsägningsskyddet.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1964:

63:

Såsom utskottet tidigare anfört är det angeläget att arbetstagaren beredes

största möjliga trygghet i anställningen. Utskottet är emellertid fortfarande

av den uppfattningen, att lagstiftning på området icke bör övervägas

såvida det icke visar sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar

lösning av frågan. Under årets förhandlingar mellan arbetsmarknadens

parter har åstadkommits väsentliga förbättringar av gällande ordning i

fråga om skydd mot uppsägningar. Dessa förbättringar ansluter nära till

de i rekommendation nr 119 uppställda reglerna. Enligt utskottets mening

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

kan det förväntas, att de lösningar av frågan som sålunda uppnåtts även

kommer att bli normgivande för de kategorier som inte direkt omfattas

av uppgörelsen. Utskottet anser därför att skäl för en utredning av hithörande

frågor eller för annan åtgärd i anledning av rekommendation nr

119 eller motionerna för närvarande icke föreligger.

Varsel vid driftsinskränkningar

För frågans behandling före år 1967 hänvisas till 2LU 1967: 13.

Vid 1967 års riksdag behandlades en motion som syftade till införande

av en lagstadgad varseltid om 12 månader vid företagsnedläggelse eller

större personalinskränkningar. Dessutom behandlades motioner som gick

ut på att initiativ borde tas så att i avtal stadgade varseltider förlängdes.

Frågan om lagstadgad varseltid behandlades av andra lagutskottet, 1967: 13,

medan varseltidens längd prövades av statsutskottet, 1967: 112.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande:

Frågan om varselsystemets utformning har varit föremål för översyn i

1960 års arbetsmarknadsutredning. I sitt betänkande avgivet för drygt

två år sedan konstaterade utredningen att det nu gällande på frivilliga

överenskommelser byggda systemet med varsel i stort sett fungerat tillfredsställande.

Utredningen anförde också att dittills vunna erfarenheter

pekade på att företagen i allmänhet var angelägna att varsla om driftsinskränkningar

av mera nämnvärd omfattning med iakttagande av längre

tidsfrist än den som överenskommits, en tendens som enligt utredningens

mening kunde förväntas bli ytterligare utvecklad. Utredningen fann därför

ingen anledning att föreslå någon ändring i principen om frivillig överenskommelse

om varsel. Varken vid remissbehandlingen eller vid statsmakternas

behandling av utredningens betänkande föregående år framfördes

krav på en lagstadgad skyldighet att utfärda varsel.

Med hänsyn till att gällande system för varsel helt nyligen varit föremål

för prövning finner utskottet det för närvarande inte erforderligt med lagstiftning

i frågan. Utskottet förutsätter emellertid att arbetsmarknadsstyrelsen

uppmärksamt följer systemets tillämpning och tar de initiativ som

kan påkallas av förhållandena.

Statsutskottet förutsatte i sitt av riksdagen godkända utlåtande att överläggningar

rörande en ändamålsenlig avvägning av varseltiderna skulle

komma till stånd utan initiativ från riksdagens sida.

Den 14 maj 1968 träffades, som ovan redovisats, ny överenskommelse

om varseltider.

Utskottet

I Sverige finns ej, förutom för vissa statstjänstemän och i vissa särskilda

fall t.ex. vid värnpliktstjänstgöring och havandeskap, generella lagregler

om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar. I princip har därför

på den enskilda arbetsmarknaden gällt fri uppsägningsrätt, d.v.s. att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

arbetsavtal som slutits för obegränsad tid bar å ömse sidor kunnat uppsägas

till upphörande efter viss uppsägningstid utan att skäl behövt anföras

för åtgärden. Principen har emellertid i hög grad begränsats genom

bestämmelser som intagits i kollektivavtal. Inom större delen av LO -—- SAF:s avtalsområde liksom för merparten av de organiserade tjänstemännen

på den enskilda arbetsmarknaden gäller att uppsägning får ske endast

på saklig grund. Tvister härom skall avgöras av skiljenämnd. Även på

den statliga och kommunala arbetsmarknaden gäller principen att arbetstagare

ej får avskedas utan att objektivt godtagbart skäl föreligger. Tvistefrågor

kan bringas under arbetsdomstolens eller, i vissa fall, administrativ

domstols prövning.

I motionerna 1:680 och 11:877 yrkas att riksdagen skall begära utredning

om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar och om

uppsägningsskydd. Motionärerna framhåller att obestridligen klara förbättringar

skett förhandlingsvägen för vissa grupper arbetstagare men

att man inte nått en helt tillfredsställande ordning, bland annat gäller

detta arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal. I motionerna pekas

vidare på de problem som uppstår för den äldre arbetskraften i samband

med arbetsbrist. Även i motionen II: 515 tar man upp frågan om den

äldre arbetskraftens anställningsskydd. Motionärerna vill ha utredning av

frågan om lagfäst skydd så att sådan arbetskraft liksom handikappade får

tryggare anställningsförhållanden. I motionerna 1:80 och 11:68 behandlas

frågan om uppsägningstidens längd. Motionärerna vill ha en lagstadgad

obligatorisk uppsägningstid av minst sex månader vid avskedanden.

Utskottet har stor förståelse för det syfte som ligger bakom förevarande

motioner, nämligen att skapa tryggare anställningsförhållanden och då

särskilt för sådan arbetskraft som till följd av ålder eller handikapp har

speciella svårigheter att få nya arbeten. Det är emellertid inte utan vidare

givet att lagstiftning är den effektivaste metoden när det gäller att lösa ifrågavarande

problem. I fråga om äldre och handikappade kan pekas på att alltför

rigorösa skyddsbestämmelser för dessa grupper kan motverka arbetsgivarnas

benägenhet att över huvud rekrytera sådan arbetskraft.

Riksdagen har, då den tidigare tagit ställning till frågor rörande uppsägningsskyddet,

uttalat att ett uppsägningsskydd baserat på frivilliga överenskommelser

var förenat med så betydande fördelar, att en lagstiftning

på området icke borde aktualiseras förrän det ådagalagts att det ej var möjligt

att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av frågan. Riksdagen har vidare

förutsatt att den avtalsmässiga regleringen av uppsägningsskyddet

succesivt skulle utsträckas.

Utskottet är alltjämt av den meningen att de förevarande frågorna bäst

lämpar sig för en reglering avtalsvägen. Utvecklingen har också visat att

parterna på arbetsmarknaden genom överenskommelser förmått skapa en

ordning som ger arbetstagarna ett betydande skydd. Enligt utskottets upp
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

fattning bör man fortsätta på den inslagna vägen att genom samförståndslösningar

nå förbättringar i anställningstryggheten. Utskottet kan därför

inte biträda motionsyrkandena om utredning beträffande lagstiftning på

det ifrågavarande området.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa att förevarande

motioner

A. I: 80 och II: 68,

B. I: 680 och II: 877 samt

C. 11:515,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 november 1968

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Lars

Larsson (s), Hubinette (h), fru Hamrin-Thorell (fp)*, herrar Eric Carlsson

(ep)*, Wanhainen (s) och Blom (fp)*;

från andra kammaren: herrar Lundberg (s)*, Rimmerfors (fp), fröken

Wetterström (h), fröken Sandell (s), herrar Johansson i Södertälje

(s), Fredriksson (s), Jonsson (fp) och Larsson i Öskeviksby (ep)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Blom (fp), Rimmerfors (fp) och

Jonsson (fp), vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande, som börjar å s. 9 med orden »Riksdagen

har» och slutar med orden »ifrågavarande området» bort ersättas

med text av följande lydelse:

»Skyddet mot obefogade uppsägningar är fortfarande inte tillfredställande

utformat i vårt land. Trots att frågan lösts avtalsvägen för betydande

grupper av anställda, finns kvarstående brister i anställningstryggheten.

Även i jämförelse med andra länder är denna trygghet otillräckligt utvecklad.

Utskottet anser det därför befogat att de frågor som tas upp i motionerna

1:680 och 11:877 blir föremål för en noggrann genomgång. I likhel

med motionärerna anser utskottet, att en utredning är angelägen men att

problemen skall angripas förutsättningslöst utan direkt inriktning på lösning

genom lagstiftning.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

b) att utskottet bort hemställa,

»I) att riksdagen med bifall till motionerna I: 680 och II: 877

samt i anledning av motionen 11:515 måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa om en utredning angående behovet av

lagstiftning om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade

uppsägningar och om uppsägningsskydd samt

II) att motionerna I: 80 och II: 68 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.