Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932

1968-02-21 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:1, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

1

Nr 1

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni

1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning

av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län, m. m., dels motioner om förenkling av

lantmäteriförrättningar, dels ock motion om vissa

ändringar i jorddelningslagen.

Genom en den 3 november 1967 dagtecknad proposition, nr 167, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden

och lagrådets protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs

län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

I utlåtande nr 63 år 1967 har utskottet föreslagit riksdagen dels att antaga

de under 1) och 2) angivna lagförslagen, dels att till vårsessionen med

1968 års riksdag uppskjuta behandlingen av de under 3) och 4) angivna

förslagen.

Riksdagen har bifallit utskottets hemställan (rskr. 406).

I anledning av vad sålunda förekommit, begränsar utskottet den följande

framställningen till ändringarna i lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet och lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i

stad.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll såvitt nu är i fråga

I propositionen föreslås lagändringar för att möjliggöra ett mera rationellt

förfarande i två avseenden vid fastighetsbildning. Det ena förslaget

innebär att avstyckning i enkla fall skall få handläggas utan sammanträde.

Det andra avser fastighetsägarnas rätt att vid ägoutbyte eller laga skifte

träffa överenskommelse om s. k. ägokravsjämkning, dvs. om minskning

av en fastighet och motsvarande ökning av en annan. Sådan överenskommelse

får f. n. inte avse större minskning av fastighets uppskattningsinnehåll

än 10 %. Nu föreslås att denna procentgräns slopas. Möjligheterna att

genom ägoutbyte eller vid laga skifte överföra mark från en fastighet till

en annan mot ersättning i pengar ökar härigenom starkt. Metoden är avsedd

att användas i stället för köp, avstyckning och sammanläggning när

fastighet skall utvidgas med del av annan fastighet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

3

Lagförslagen

De lagförslag, varom nu är fråga, är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord ålandet

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap. 9 §

lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer,

nämligen i 8 kap. 4 a §, i 13 kap. 2 b § och i 19 kap. 8 §, av nedan angiven

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen hjdelse)

8 KAP.

4 §.

Vid laga skifte må, utöver vad som

följer av vad förut i detta kapitel

stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs

äga rum, såframt samtliga delägare

å ömse sidor träffa förening därom

eller de ägor, vilkas utbytande ifrågasättes,

äro i en ägares hand. Ägoutbyte

må dock ej ske, om utbytet

skulle medföra försämrad fastighetsindelning

eller försvåra fastighetsindelningens

genomförande enligt

plan, som omförmäles i 1 a §.

Ej heller må ägoutbyte äga rum, om

skillnaden i uppskattningsinnehåll

emellan de till utbyte ifrågasatta

ägorna överstiger tio procent av

den fastighets uppskattningsinnehåll,

från vilken ägovidd med det

högre uppskattningsinnehållet är avsedd

att tagas, eller, där ägovidden

är avsedd att tagas från område samfällt

för flera ägolotter, av ägolot
-

Vid laga skifte må, utöver vad som

följer av vad förut i detta kapitel

stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs

äga rum, om

1. samtliga delägare å ömse sidor

träffa förening därom eller de ägor,

vilkas utbytande ifrågasättes, äro i

en ägares hand;

2. fastighetsindelningen förbättras;
3.

fastighetsindelningens genomförande

enligt sådan plan som angives

i 1 a § ej försvåras; och

4. skillnaden i uppskattningsinnehåll

emellan de till utbyte ifrågasatta

ägorna ej överstiger tio procent

av den fastighets uppskattningsinnehåll,

från vilken ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet

är avsedd att tagas, eller, där

ägovidden är avsedd att tagas från

område samfällt för flera ägolotter,

1 Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951:''356 och av 19 kap. 9 § se 1937:164. 13 kap. 2 a § tilllagd

genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla enligt 1951: 356.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ternas sammanlagda uppskattningsinnehåll.

Hör äga---------

(Föreslagen lydelse)

av ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll.

- till skada.

4 a §.

Ägoutbyte enligt 4 § får äga rum

även om det medför större minskning

av fastighet eller samfällt område

än som är tillåten enligt 4 §

första stycket 4 under förutsättning

att följande särskilda bestämmelser

iakttagas.

I fråga om delägares rätt att träffa

förening om eller samtycka till

minskning enligt föregående stycke

gälla samma villkor som för avhändelse

av fast egendom.

Är jord, som frångår fastighet,

upplåten på arrende enligt skriftligt

avtal, och har arrendatorn tillträtt

jorden, får minskningen ske endast

om arrendatorn lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart, att åtgärden

icke kan lända honom till

skada.

Avser minskningen fastighet som

på grund av inteckning eller eljest

häftar för fordran gemensamt med

fastighet som ej ingår i ägoutbytet,

får minskningen ske endast om medgivande

till denna lämnas av fastighetsägare

och rättighetshavare vilkas

samtycke skulle fordras vid dödning

av inteckning, som i den fastighet

som minskas meddelats eller

kan komma att meddelas för fordringen,

med förbehåll enligt 33 §

förordningen den 16 juni 1875 (nr

42 s. 12) angående inteckning i fast

egendom. Sådant medgivande fordras

dock icke om det är uppenbart att

minskningen icke kan skada fastighetsägaren

eller rättighetshavaren.

Om fastighets uppskattningsinnehåll

ökas väsentligt genom tillämpning

av första stycket skola i lag eller

annan författning föreskrivna

inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom äga motsvarande tilllämpning.

Därvid skall, om tillstånd

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller annan prövning av myndighet

skulle fordras vid förvärv av egendom

som svarar mot ökningen, frågan

om tillstånd till ökningen underställas

myndigheten. Underställning

med hänsyn till bestämmelserna

i jordförvärvslagen den 14 maj

1965 (nr 290) behöves dock endast

om den fastighet som ökas är avsedd

för jordbruk eller skogsbruk

och anledning finnes till antagande

att ökningen kan med större fördel

föras till annan fastighet eller att tillstånd

kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.

Närmare föreskrifter för

tillämpningen av dessa bestämmelser

meddelas av Konungen.

13 KAP.

2 a

Utöver vad som följer av vad förut

sagts må avsteg från stadgandet

i 2 § första stycket äga rum, såframt

det skriftligen medgives av därav berörda

ägolotters ägare samt det ej

medför försämrad fastighetsindelning.

Det ägobelopp, som vid skiftet

lägges till ägolott, må icke understiga

det ägolotten enligt delningsgrund

tillkommande ägobeloppet med mera

än tio procent av sistnämnda ägobelopp

eller, i fall som avses i 2 § andra

stycket sista punkten, ägobelopp

som där sägs.

Häftar fastighet-------

Utöver vad som följer av vad förut

sagts må avsteg från stagandet

1 2 § första stycket äga rum, om:

1. skriftligt medgivande lämnas av

berörda ägolotters ägare;

2. fastighetsindelningen förbättras;

och

3. ägobelopp, som vid skiftet lägges

till ägolott, icke understiger det

ägolotten enligt delningsgrund tillkommande

ägobeloppet med mera än

tio procent av sistnämnda ägobelopp

eller, i fall som avses i 2 § andra

stycket sista punkten, ägobelopp

som där sägs.

— till skada.

2 b §.

Avsteg enligt 2 a § får äga rum

även om det ägobelopp som enligt

2 a § första stycket 3 minst skall

läggas till ägolott underskrides, under

förutsättning att följande särskilda

bestämmelser iakttagas.

I fråga om delägares rätt att medgiva

underskridande gälla samma

villkor som för avhändelse av fast

egendom.

År jord, som frångår fastighet,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

upplåten på arrende enligt skriftligt

avtal, och har arrendatorn tillträtt

jorden, får underskridandet ske endast

om arrendatorn lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart,

att åtgärden icke kan lända honom

till skada.

Avser underskridandet fastighet

som på grund av inteckning eller

eljest häftar för fordran gemensamt

med annan fastighet, får underskridandet

ske endast om medgivande

till detta lämnas av fastighetsägare

och rättighetshavare vilkas samtycke

skulle fordras vid dödning av inteckning,

som i den fastighet som underskridandet

avser meddelats eller kan

komma att meddelas för fordringen,

med förbehåll enligt 33 § förordningen

den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom. Sådant

medgivande fordras dock icke om

det är uppenbart att underskridandet

icke kan skada fastighetsägaren

eller rättighetshavaren.

Om ägobelopp som lägges till ägolott

genom tillämpning av första

stycket väsentligt överstiger det ägolotten

enligt delningsgrund tillkommande

ägobeloppet skola i lag eller

annan författning föreskrivna inskränkningar

i rätten att förvärva

fast egendom äga motsvarande tilllämpning.

Därvid skall, om tillstånd

eller annan prövning av myndighet

skulle fordras vid förvärv av egendom

som svarar mot ökningen, frågan

om tillstånd till ökningen underställas

myndigheten. Underställning

med hänsyn till bestämmelserna i

jordförvärvslagen behöves dock endast

om den fastighet som ökas är

avsedd för jordbruk eller skogsbruk

och anledning finnes till antagande

att ökningen kan med större fördel

föras till annan fastighet eller att tillstånd

kan vägras enligt å § jordförvärvslagen.

Närmare föreskrifter om

tillämpningen av dessa bestämmelser

meddelas av Konungen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

7

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 KAP.

8 §•

Avstyckning får handläggas utan

sammanträde, om stridiga intressen

ej förekomma i ärendet. Vid avstyckning

utan sammanträde skola följande

särskilda bestämmelser iakttagas.

Föreskrifterna om tillkännagivande

av att förrättning skall äga rum

och om skriftlig förening mellan sakägare

gälla ej.

Jäv mot förrättningsman anmäles

första gången sakägaren för talan

i av stycknings ärendet sedan han fick

kännedom om att förrättningsmannen

tjänstgör eller att jävsanledning

föreligger.

När förrättning avslutats sändes

underrättelse därom till varje sakägare,

som inte samtidigt tillsändes

ett exemplar av förrättningshandlingarna.

Underrättelsen skall innehålla

fullföljdshänvisning och erinran

om vem som utsetts att mottaga

förrättningshandlingarna.

9 §•

Lantmätaren skall föra protokoll

över allt som förekommer vid förrättningen.

Har ägovidd----— —--särskilt angivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om

den fortsatta prövningen av laga skifte eller ägoutbyte som avslutats dessförinnan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

2

Avstyckning skall-------

Avstyckning företages-----

Förrättningsmannen har----

Vid förrättningen skola föreskrifterna

i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och

3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt

19 kap. 27 § i lagen om delning av

jord å landet äga motsvarande tilllämpning,

så vitt icke i denna lag

är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman — — — —--

§•

--skäligt prövas.

— — — nu sagts.

----till slut.

Vid förrättningen skola föreskrifterna

i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och

3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt

19 kap. 8 och 27 §§ i lagen om delning

av jord å landet äga motsvarande

tillämpning, så vitt icke i

denna lag är annorlunda stadgat.

---särskild förrättningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande under den

allmänna motionstiden väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 486 av herr Andersson, Torsten, m. fl.

och II: 613 av herr Larsson i Norderön m. fl., i vilka motioner hemställes

»att riksdagen i samband med behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition

nr 167/1967 måtte uttala, att åtgärder snarast bör vidtagas i syfte att

— under förutsättning att sakägarnas rättsskydd tillgodoses — ytterligare

förenkla förrättningsförfarandet inom mätningsväsendet, samt

1 Senaste lydelse av 5 kap. 2 § se 1931: 143.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

att riksdagen måtte besluta att 19 kap. 9 § jorddelningslagen erhåller följande

lydelse: ''Protokoll skall föras över allt som förekommer vid förrättningen’»;
B.

motionen II: 527 av herr Tobé, vari hemställes

»att riksdagen måtte besluta att för sin del antaga följande ändringar i

jorddelningslagen.

Härigenom förordnas

dels att i lagen skall införas en ny paragraf 3 a i 16 kap.,

dels att till 21 kap. 46 § lägges ett andra stycke.

16 KAP.

3 a §.

Har fastighet minskats med tillämpning av 8 kap. 4 a § eller 13 kap. 2 b §

skall lantmätaren lämna inskrivningsdomaren meddelande härom ofördröjligen

efter det att förrättningen avslutats. Inskrivningsdomaren skall på

nästa inskrivningsdag anteckna förhållandet i fastighets- eller inteckningsboken.

21 KAP.

46 §.

Har vid--— inteckningsboken.

När förrättning, som avses i 16 kap. 3 a §, blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd skall ägodelningsdomaren eller överlantmätaren ofördröjligen

underrätta inskrivningsdomaren. Denne skall på nästa inskrivningsdag

avföra anteckning, som gjorts i fastighets- eller inteckningsboken med

anledning av bestämmelserna i nyss angivna paragraf. Motsvarande gäller i

fall då förrättning som här avses blivit undanröjd.»

Gällande bestämmelser

Redogörelse för gällande bestämmelser om ägokravsjämkning vid laga

skifte och ägoutbyte lämnas i propositionen på s. 42 f. De gällande reglerna

om sammanträde vid förrättningar för fastighetsbildning redovisas på s.

71 ff i propositionen.

Utskottet hänvisar till dessa redogörelser.

Förslaget till fastighetsbildningslag

Redogörelser för förslagets innebörd i hithörande delar återfinns i propositionen

s. 47 ff och 78 f.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Lantmäteristyrelsens framställning och remissyttrandena däröver

Utskottet hänvisar till i propositionen på s. 75 f och 79 tf intagna redogörelser.

Departementschefen vid lagrådsremisser!

Departementschefen anförde vid lagrådsremissen i den allmänna motiveringen

för lagförslaget bl. a. följande.

Samhällsutvecklingen gör att fastighetsbildningsorganen blir allt hårdare

belastade. Jag torde inte i detta sammanhang behöva gå närmare in på

orsakerna och verkningarna. Jag vill bara peka på storleksrationaliseringen

beträffande mark för jord- eller skogsbruk, de snabba förändringarna i fråga

om befolkningens bosättning, fritidsbebyggelsen och det alltmer framträdande

behovet av samverkan mellan fastigheter. Den ökade belastningen

bär delvis kunnat mötas genom olika rationaliseringar av fastighetsbildningsverksamheten

bl. a. genom delegering av arbetsuppgifter från högskoleutbildad

personal till ingenjörs- och kontorspersonal. Gällande organisation

och lagstiftning lägger emellertid vissa hinder i vägen för en fortsatt rationalisering.

Beträffande organisationen har ett utredningsarbete inletts genom

särskilda sakkunniga som tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet

enligt bemyndigande den 17 december 1965. I fråga om lagstiftningen

är det grundläggande utredningsarbetet helt avslutat genom det förslag

till lag om fastighetsbildning som lagts fram av fastighetsbildningskommittén.

I sin nu aktuella framställning har lantmäteristyrelsen tagit upp frågan

om vissa partiella reformer inom fastighetsbildningslagstiftningens område.

Styrelsen anser att de föreslagna reformerna har så stor rationaliseringseffekt

att de bör genomföras trots det pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag.

Förslagen avser ett slopande av dels sammanträdestvånget

vid avstyckning och vid förrättning enligt 20 kap. JDL, dels procentgränsen

för frivillig ägokravs jämkning vid ägoutbyte och laga skifte.

Som jag framhållit i samband med mitt ställningstagande till lantmäteristyrelsens

förslag till åtgärder i syfte att förenkla och påskynda skiftesarbetet

i Kopparbergs län är det av stor vikt att fastighetsbildningsverksamheten

kan drivas så effektivt som möjligt. I den mån gällande lagstiftning

utgör hinder härför bör den ändras. Detta är också ett av huvudsyftena med

den reform av fastighetsbildningslagstiftningen som nu förebereds. Av skäl

som jag berört när det gäller ändringarna i dalalagen möter det emellertid

vissa svårigheter att nu göra partiella reformer. I varje fall bör principiella

ställningstaganden lielst undvikas och lösningarna bör om möjligt avpassas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1968 It

till dem som övervägs i samband med arbetet på den nya lagen om fastighetsbildning.

Vid en granskning av de nu aktuella förslagen mot denna bakgrund

framgar det omedelbart att bada förslagen står i överensstämmelse med

tankegångarna i förslaget till ny lag om fastighetsbildning. I övrigt är förslagen

emellertid ganska olikartade. Ett slopande av sammanträdestvånget

är en nyhet av övervägande formell natur och har begränsade principiella

verkningar. Det möter därför inga större betänkligheter att genomföra förslaget

i denna del. Förslaget om att slopa procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning

har däremot vittgående principiella konsekvenser och kräver

betydande ingrepp i lagstiftningen. Det bör därför enligt min mening

genomföras bara om det kan motiveras med betydande fördelar från rationaliseringssynpunkt.

Efter dessa inledande anmärkningar om hur lantmäteristyrelsens förslag

enligt min mening bör bedömas övergår jag nu till att behandla de skilda

förslagen.

Gällande bestämmelser om fastighetsbildningsförrättningar utgår i allmänhet

från att dessa sker vid sammanträde. Detta sammanhänger

bl. a. med att de grundläggande reglerna om förfarandet vid fastighetsbildning

är utformade med sikte på situationer där stridiga sakägarintressen i

större eller mindre utsträckning gör sig gällande. För handläggning av sådana

fall är sammanträdet enligt all erfarenhet en lämplig handläggningsform.

Gällande bestämmelser innebär emellertid att förrättningsmannen

måste kalla till sammanträde också i enkla fall, då sakägarna är eniga eller

då bara en sakägare finns. Förrättning för legalisering av sämjedelning enligt

legaliseringslagen, där enighet mellan delägarna utgör en förutsättning

för legalisering, kan dock ske utan sammanträde, och vanlig sammanläggning

som förutsätter att fastigheterna är i en ägares hand genomförs normalt

som ett ansökningsärende utan sammanträde.

Kommittéförslaget till FBL, som nu bereds inom justitiedepartementet,

upptar som huvudregel att fastighetsbildningsförrättning fortfarande skall

handläggas vid sammanträde med sakägarna. Det innehåller emellertid vissa

undantagsregler, som innebär bl. a. att förrättning skall kunna handläggas

helt utan sammanträde om stridiga intressen inte förekommer i saken.

Lantmäteristyrelsen föreslår nu, som en partiell reform av gällande lagstiftning,

att sammanträdestvånget slopas beträffande avstyckningar enligt

JDL och 5 kap. FBLS samt ägoutbyten m. m. enligt 20 kap. JDL. Som motiv

åberopas önskemålet att förenkla fastighetsbildningsverlcsamheten. Skyldigheten

att hålla sammanträde vid varje förrättning utgör enligt styrelsens

mening ett allvarligt hinder mot rationella arbetsformer.

Förslaget stöds nästan genomgående av remissinstanserna. Några vill begränsa

reformen till avstyckningar eller vissa sådana, medan ett par andra

remissinstanser vill utvidga reformen till tomtmätningar enligt 2 kap. FBLS.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Det måste uppenbarligen vara tyngande för verksamheten att sammanträde

måste hållas också i fall då det redan i förväg står klart att sammanträde

inte har någon reell funktion att fylla, t. ex. när det gäller en enkel

fastighetsbildningsåtgärd med en eller ett par sakägare och det inte finns

några delade meningar om hur åtgärden skall genomföras. Visserligen kan

sammanträde numera, efter lagändring år 1953, ofta hållas t. ex. på förrättningsmannens

expedition i stället för där jorden är belägen, och sakägares

utevaro från sammanträde hindrar i regel inte att förrättningen företas, men

om behörig sökande inte inställer sig vid första sammanträdet skall ansökningen

anses återkallad. Vidare är det otillfredsställande att kallelse skall

behöva utfärdas till sammanträde som utgör en ren formalitet, vilket f. ö.

inte framgår omedelbart av kallelsen.

Jag är därför i sak positiv till tanken att lätta på skyldigheten att hålla

sammanträde vid vissa fastighetsbildningsåtgärder. En sådan uppmjukning

bör också kunna genomföras genom ändring av gällande lag utan olägenhet

med hänsyn till den planerade större reformen av fastighetsbildningslagstiftningen,

förutsatt att ändringen begränsas på lämpligt sätt.

Slopas sammanträdestvånget för vissa förrättningar medför detta rationalisering

av förfarandet på flera sätt. BI. a. faller en del onödiga resor bort,

i vissa fall för förrättningsmannen, i andra fall för sakägarna. Dessutom

kan arbetsuppgifterna fördelas på ett annat sätt mellan förrättningsmannen

och dennes biträdespersonal, särskilt i fall då sammanträde på förrättningsstället

inbesparas. För klarhetens skull bör kanske påpekas, att behovet av

andra åtgärder på förrättningsstället, såsom undersökning av platsens beskaffenhet

och belägenhet, informell överläggning med sakägare, mätning

och gränsutmärkning, inte påverkas av att kravet på sammanträde slopas.

Inte heller ändras förrättningsmannens formella ställning eller begränsas

hans ansvar för i princip hela förrättningen. Att den närmare innebörden

av förrättningsmannens och andra befattningshavares ansvar för olika förrältningsåtgärder

är beroende av den faktiska arbetsfördelningen liksom av

befattningshavarnas kompetens och av instruktion och arbetsordning är

emellertid tydligt.

Mot bakgrunden av de nu redovisade övervägandena föreslår jag att sammanträdestvånget

slopas men att reformen i detta sammanhang begränsas

till avstyckningarna. Som förutsättning bör också gälla att stridiga intressen

inte förekommer i ärendet. Även med dessa begränsningar torde reformen

tillgodose det väsentligaste i önskemålen från lantmäteristyrelsen och

remissinstanserna. Avstyckning är den avgjort vanligaste fastighetsbildningsåtgärden.

Vid avstyckning finns normalt bara en sakägare om de till

avstyckning avsedda området inte överlåtits, och har överlåtelse skett är

sakägarna i allmänhet inte fler än två, nämligen köparen och säljaren, vilka

sedan köpeavtalet träffats sällan torde ha några stridiga intressen. För ägoutbyten

och gränsbestämningar kan ett slopande av sammanträdestvånget

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

13

bedömas ge en förhållandevis obetydlig förenklingseffekt, eftersom antalet

sådana förrättningar är mindre och förrättningarnas beskaffenhet oftast

torde kräva sammanträde. Tomtmätningarna är visserligen nästan lika

många som avstyckningarna, men olägenheterna av att behålla sammanträdestvånget

är där mindre framträdande och lantmäteristyrelsen har heller

inte föreslagit att tomtmätningarna skulle omfattas av reformen. Denna

bör av nu berörda skäl inte inbegripa förrättningar enligt 20 kap. JDL eller

2 kap. FBLS. Eftersom alltså bl. a. gränsbestämning lämnas utanför bör inte

heller avstyckningsförrättning vid vilken till följd av bestämmelserna i 19

kap. 10 § JDL eller 5 kap. 5 § FBLS gränsbestämning äger rum få ske utan

sammanträde.

Villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma är avsett att ha samma

sakliga innebörd som i förslaget till FBL. Det är inte bara olika sakägarintressen

som avses utan också förhållandet mellan sakägarintressena

å ena sidan och allmänna intressen å andra sidan. Detta betyder att förrättningar

där tillstånd till avstyckning vägras inte bör äga rum utan sammanträde.

Huruvida det bör införas möjlighet att handlägga förrättning

utan sammanträde i fall då det är uppenbart att fastighetsbildningen inte

kan tillåtas, såsom enligt förslaget till FBL till vilket lantmäteristyrelsen i

detta avseende hänvisar, torde få övervägas vid behandlingen av nämnda

förslag.

Enligt gällande bestämmelser skall byggnadsnämnden underrättas viss

tid i förväg om avstyckningar inom område där skyldighet föreligger att

söka byggnadslov, vid avstyckning enligt FBLS också inom andra områden.

Nämnden har då möjlighet att låta sig representeras vid sammanträdet och

där framställa eventuella erinringar mot den begärda avstyckningen. Om

sammanträde inte hålls bortfaller denna möjlighet. Skyldigheten att i förväg

formellt underrätta byggnadsnämnden bör då också falla bort i sådana

fall. En sådan ordning synes kunna genomföras utan olägenhet eftersom

villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma bör anses innefatta

skyldighet för förrättningsmannen att på lämpligt sätt försäkra sig om att

byggnadsnämnden inte har någon erinran mot avstyckningen. Formerna

härför torde inte behöva anges i lagen.

Det skulle kunna övervägas att föreskriva skyldighet för förrättningsmannen

att underrätta byggnadsnämnden om förrättningens avslutande i

sådana fall då förrättningen sker utan sammanträde. Eftersom den nödvändiga

kontakten med byggnadsnämnden bör ske på ett tidigare stadium av

förrättningen torde en underrättelse om avslutandet emellertid sakna egentligt

intresse för nämnden. I detta sammanhang är också att märka att det

enligt gällande lantmäteriinstruktion åligger chef för organisationsenhet

inom lantmäteriet att, om förrättning eller uppdrag berör annan myndighet,

se till att samråd med denna myndighet kommer till stånd. Denna föreskrift

om samråd fyller i huvudsak samma funktion som gällande regler angående

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

obligatorisk underrättelse till byggnadsnämnden om sammanträde för påbörjande

av avstyckning. Föreskriften får ökad betydelse om sammanträdestvånget

slopas och den i lagen angivna skyldigheten att underrätta byggnadsnämnden

faller bort.

Det bör ankomma på förrättningsmannen att bestämma i vilka fall förrättning

skall hållas utan sammanträde. Som allmän förutsättning bör därvid

gälla att handläggning utan sammanträde är en lämplig handläggningsform

i det särskilda fallet. Exempel på fall då det i allmänhet torde vara

olämpligt att hålla förrättning utan sammanträde utgör förrättningar där

mera invecklade frågor skall behandlas, där gode män eller sakkunnig skall

medverka, där förening mellan sakägare skall träffas eller där sakägare

framställt befogat önskemål om sammanträde. Det nu berörda lämplighetsvillkoret

behöver inte komma till direkt uttryck i lagen om denna utformas

så, att det framgår att möjlighet men inte skyldighet föreligger att handlägga

förrättning utan sammanträde i fall då de i lagen angivna villkoren

är uppfyllda.

Med anledning av ett yttrande vid remissbehandlingen vill jag framhålla

att sammanträdet inte bör slopas i fall då risker för missförstånd och därav

föranledda rättsförluster för enskild part bedöms föreligga. I okomplicerade

avstyckningsärenden torde det emellertid normalt vara möjligt att

förebygga risker för missförstånd genom en lämplig uppläggning av utredningsarbetet

och redovisningen i förrättningsakten.

Sparbanksföreningen har vid remissbehandlingen påpekat att den rådgivning

i lagfarts-, intecknings-, byggnadslovs- och andra liknande frågor

som förrättningslantmätaren mycket ofta ger sakägare just vid sammanträdet

är värdefull och uppskattad. Föreningen befarar att den service allmänheten

sålunda får kan försämras om sammanträdestvånget slopas. Sådana

synpunkter måste emellertid vägas mot andra intressen och enligt min mening

är det nu mest angeläget att förenkla förrättningsförfarandet genom

att rensa ut onödigt tygande arbetsformer. De vinster som uppnås på detta

sätt innebär också en form av ökad service eftersom snabbheten i fastighetsbildningsproceduren

ökar.

Vid förrättning utan sammanträde bör så långt möjligt samma regler

gälla som vid förrättning med sammanträde. Vissa avvikelser blir emellertid

nödvändiga. Till dessa återkommer jag i det följande. Jag övergår nu till

att behandla den andra huvudfrågan i lantmäteristyrelsens framställning.

Vid ägoutbyte gäller som huvudprincip att de ägor som byts mot varandra

skall vara av lika uppskattningsinnehåll. Vid laga skifte skall på

motsvarande sätt fastighet erhålla mark enligt den vid skiftet gällande delningsgrunden.

I båda fallen tillåts emellertid i viss utsträckning att uppskattningsinnehållet

av fastighets marktilldelning avviker från fastighetens

ägokrav, varvid skillnaden i princip utjämnas med pengar. Gränserna

för sådan ägo kravsjämkning är ganska snäva. Under vissa

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 15

tämligen stränga villkor av bl. a. jordpolitisk art får ägoutbyte som innefattar

ägokravsjämkning resp. ägokravs jämkning vid laga skifte ske utan

stöd av enskilda rättsägares medgivande. I dessa tvångsfall får jämkningen

inte medföra att deltagande fastighets uppskattningsinnehåll minskas med

mera än i allmänhet 5 % och i vissa särskilda fall 25 %. Om villkoren för

tvångs jämkning inte är uppfyllda kan ägokravsjämkning ske efter överenskommelse

mellan de berörda fastighetsägarna. I dessa fall får deltagande

fastighets uppskattningsinnehåll inte minskas med mera än 10 %. 1

princip skall då även andra berörda rättsägare än fastighetsägarna medge

åtgärden. De jordpolitiska villkoren för ägokravsjämkning är lindrigare i

frivilligfallen än i tvångsfallen. Vid laga skifte krävs sålunda bara att ägokravsjämkningen

inte medför försämrad fastighetsindelning och vid frivilligt

ägoutbyte gäller att åtgärden inte får medföra försämrad fastighetsindelning

eller försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt fastställd

stadsplan eller vissa andra byggnadsreglerande planer.

Bestämmelser om ägokravsjämkning vid frivilligt ägoutbyte infördes genom

lagändring år 1951. Dessförinnan gällde att frivilligt ägoutbyte fick ske

om bekvämare ägoanordning därigenom kunde vinnas och de till utbyte

ifrågasatta ägorna hade väsentligen lika uppskattningsinnehåll. Syftet med

1951 års reform — som också gällde tvångsfallen —- var främst att underlätta

jordbrukets yttre rationalisering. Den nytillkomna jämkningsgränsen

10 % avsåg att göra det frivilliga ägoutbytet användbart hl. a. för storleksrationalisering.

Gränsen markerar samtidigt skiljelinjen mot transaktioner,

som bör ske under iakttagande av reglerna för fastighetsköp.

Möjligheten till frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte infördes genom

lagändring år 1965 enligt samma principer som 1951 års ändringar

för ägoutbyte.

Enligt förslaget till FBL skall ett nytt fastighelsbildningsinstitut benämnt

fastighetsreglering införas och ersätta bl. a. ägoutbyte och sådant laga

skifte som innebär omreglering av befintliga fastigheter. Med fastighetsreglering

förstås ombildning av fastigheter i syfte att inom ett område

åstadkomma så lämpliga fastighetsförhållanden som omständigheterna

medger eller att i visst begränsat avseende förbättra fastighetsbeståndet. I

själva begreppet ligger alltså en positiv målsättning. Fastighetsreglering

skall kunna avse bl. a. ensidig eller dubbelsidig marköverföring mellan fastigheter.

De storleksförändringar som enligt förslaget kan företas utan stöd

av medgivande är visserligen i huvudsak inte större än de som medges enligt

gällande regler om ägokravsjämkning tvångsvis. Men med samtycke av berörda

rättsägare skall möjligheterna till frivilliga storleksförändringar bli

i princip obegränsade, förutsatt att vissa grundläggande villkor för fastighetsreglering

och för fastighetsbildning i allmänhet är uppfyllda. Dessa

villkor innefattar bl. a. krav på att den nya fastighetsindelningen skall uppfylla

vissa lämplighetskrav eller, om detta inte är fallet, åtminstone inne
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

bära en förbättring av den dittills rådande indelningen. För ägares samtycke

till större minskning av fastighet än som medges i tvångsfallen skall

gällande villkor för avhändelse, dvs. i första hand försäljning, av fast egendom

äga tillämpning. Vissa formkrav som svarar mot formkraven vid avhändelse

skall också iakttas.

Lantmäteristyrelsens nu aktuella framställning går ut på att en fastighet

skall kunna minskas utöver vad som nu kan ske genom överenskommelse

vid ägoutbyte eller laga skifte. Styrelsen anser att de lagändringar som är

nödvändiga för detta ändamål enklast kan genomföras på det sättet att de

nuvarande bestämmelserna om viss gräns för frivillig ägokravsjämkning

helt utgår. Syftet med framställningen är rationalisering av fastighetsbildningsverksamheten.

Styrelsen framhåller att en ändring som innebär att

fastighet genom överenskommelse får minskas utöver nu tillåten gräns

utan tvekan skulle få en väsentlig arbetsrationaliserande effekt. Denna

skulle komma samhällsbyggnadsprocessen till godo, inte minst för ett snabbt

genomförande av stadsplan och byggnadsplan. Också verksamheten för

rationalisering av jordbruk och skogsbruk skulle i hög grad underlättas.

I fråga om ägoutbyte önskar lantmäteristyrelsen vidare att det skall klargöras,

att också ensidigt ägoutbyte, dvs. ägoutbyte utan markvederlag, i

princip är tillåtet, förutsatt att åtgärden inte medför större minskning av

fastighet än som är eller kan bli medgiven för vanligt dubbelsidigt ägoutbyte.

Styrelsen menar att ensidiga ägoutbyten kan vara ett väsentligt arbetsbesparande

medel att uppnå en önskad ändring i fastighetsindelningen.

Den föreslagna reformen har väsentligen den praktiska innebörden att

utökning av fastigheter — tillskottsförvärv — i fall då sakägarna är eniga

om utökningen kommer att kunna ske genom ägokravsjämkning vid ägoutbyte

eller laga skifte, alltså sammanfattningsvis genom marköverföring,

i stället för genom köp jämte avstyckning, sammanläggning och lagfart.

Det nya förfarandet kan få praktisk användning vid fastighetsbildning för

många olika ändamål och i större såväl som mindre sammanhang. I fall då

omreglering av fastigheter pågår, antingen det gäller genomförande av plan

enligt byggnadslagen eller jord- och skogsrationalisering, innebär vidgad

möjlighet till ensidig marköverföring att storleksförändringar av fastigheter

som ingår i omregleringen kan genomföras som ett led i den pågående

förrättningen. Därigenom bortfaller behovet av avstyckningar — som annars

vanligen torde få ske fristående före eller efter omregleringen — och av

sammanläggningar. Om en fastighet skall utökas med område av annan

fastighet utan samband med omregleringsförrättning leder vidgad marköverföringsmöjlighet

— dvs. vidgad jämkningsgräns i förening med godtagande

av ensidiga ägoutbyten — till att utökningen kan ske genom en

förrättning för ägoutbyte i stället för genom köp, avstyckning, sammanläggning

och lagfart. Också i sådana fall torde marköverföringsmetoden i

allmänhet medföra avsevärd förenkling.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Genomförs vidgad möjlighet till ägokravsjämkning vid ägoutbyte enligt

JDL, blir de nya bestämmelserna automatiskt tillämpliga också vid ägoutbyte

enligt FBLS. Den föreslagna reformens räckvidd blir därför sådan att

marköverföring kan ersätta köp inte bara i sådana fall då köpet annars

legaliseras genom avstyckning enligt JDL — då avstyckningen normalt torde

ske under villkor om sammanläggning — utan också i sådana fall då

köp fullföljs genom åtgärd enligt FBLS, dvs. genom avstyckningsförrättning

enligt 5 kap. eller tomtdelsavstyckning enligt 1 kap. samt, i båda fallen,

fristående sammanläggningsåtgärd. Detta innebär också att man kan undanröja

de olägenheter som från jordpolitisk synpunkt är förenade med att

avstyckning enligt FBLS inte kan ske under villkor om sammanläggning.

Fördelarna med den föreslagna reformen ligger som redan antytts inte

bara inom fastighetsbildningsmyndigheternas område. Även inskrivningsväsendet

skulle besparas arbete. Beträffande lagfartsproceduren — som helt

bortfaller är att märka att denna vid köp och avstyckning för sammanläggning

måste ske i två omgångar, nämligen vilande lagfart före och fullföljd

efter sammanläggningen. Också vissa inteckningsåtgärder kan undgås.

Svarar fastighet, som minskas genom avstyckning, för fordran eller

annan rättighet behövs f. n. vanligen särskilda åtgärder för relaxation.

Vid marköverföring torde behovet av formliga relaxationsåtgärder falla bort,

vilket visserligen inte innebär att inteckningshavarnas intressen får åsidosättas

men ger möjlighet till enklare handläggning.

Sammanfattningsvis ligger fördelarna hos marköverföringsmetoden i

jämförelse med köpmetoden främst i följande. Vid tillämpning av köpmetoden

vidtas en hel serie skilda åtgärder från sakägare och olika myndigheter.

Dessa åtgärder måste företas efter varandra i bestämd ordning,

vilket med nödvändighet medför att förfarandet blir tungrott och tidskrävande.

Vid marköverföring kan alla dessa moment samordnas inom ramen

för en förrättning hos en enda myndighet. Detta ger väsentliga förenklingsmöjligheter,

till fördel både för myndigheterna och för sakägarna. De möjheter

att avsevärt nedbringa tidsåtgången vid fastighetsbildning i vissa

fall som härigenom erbjuder sig blir av värde bl. a. för bostadsbyggandet

och j ordbruksrationaliseringen. Särskilt påtagliga tidsvinster kan uppnås i

sådana fall, då successiva ändringar i fastighetsindelningen måste genomföras

i tämligen snabb följd, något som blir allt vanligare vid markexploatering

och i andra sammanhang.

På anförda grunder bedömer jag för min del att den föreslagna reformen

har en avsevärd betydelse för rationalisering av fastighetsbildningen.

Vad jag nu har anfört visar att den föreslagna reformen skulle medföra

väsentliga fördelar och att den står i överensstämmelse med de tankegångar

som ligger bakom förslaget till den nya fastighetsbildningslagstiftning som

håller på att utarbetas inom departementet. Trots de betänkligheter som

kan anföras mot att genomföra reformen — som otvivelaktigt innebär en

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

principiell nyhet i förhållande till gällande rätt — anser jag därför att lantmäteristyrelsens

förslag bör genomföras. Det är emellertid uppenbart att

detta kräver kompletteringar av de regler som f. n. gäller för att ägokravsjämkning

skall få äga rum.

Att en rätt till obegränsad ägokravs jämkning kräver särskilda regler

sammanhänger med att en sådan rätt öppnar möjlighet till transaktioner

med samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom. En av anledningarna

till att man ställt upp den nu gällande gränsen på 10 % är som

redan antytts önskemålet att markera gränsen mot köp eller andra former

av överlåtelse. I förslaget till FBL har fastighetsbildningskommittén dragit

konsekvenserna av nyssnämnda förhållande. Detta kommer tydligast till

uttryck genom att man uppställt samma formkrav för överenskommelse

som innebär ägokravsjämkning som för överlåtelse av fast egendom. Den

obegränsade möjligheten att överföra mark har emellertid också på andra

sätt satt sina spår i lagförslaget. Det återstår nu att pröva i vad mån motsvarande

lösningar bör eller kan tillgripas vid den nu avsedda reformen

inom i första hand jorddelningslagens ram.

överlåtelser av delar av fastigheter fullföljs i regel genom avstyckning,

eventuellt i förening med sammanläggning. Avstyckning får inte ske om

inte vissa ganska stränga jordpolitiska villkor är uppfyllda. När det gäller

frivilligt ägoutbyte och frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte uppställer

jorddelningslagen däremot inte annat krav än att fastighetsindelningen inte

får försämras. Eftersom det varken ställts något lämplighetskrav på de berörda

fastigheterna eller föreskrivs att fastighetsindelningen skall förbättras

är det angivna villkoret till sin praktiska innebörd liberalt i förhållande

till både gällande fastighetsbildningsrätt i övrigt och förslaget till FBL. Om

möjligheterna till ändring i fastighetsindelningen genom frivilliga åtgärder

nu skall avsevärt vidgas torde gällande jordpolitiska villkor höra skärpas.

Lämpligt synes vara att uppställa som huvudvillkor att fastighetsindelningen

skall förbättras. Detta villkor bör därvid avse inte bara åtgärder

som innebär marköverföring utöver nu gällande procentgräns utan alla

ägoutbyten och ägokravs jämkningar som sker enligt reglerna för frivilliga

åtgärder. Ett sådant förbättringsvillkor innebär inte exakt överensstämmelse

med förslaget till FBL. Full överensstämmelse kan av lagtekniska

skäl inte gärna nås i detta begränsade sammanhang. Det angivna villkoret

stämmer emellertid överens med grunderna för förslaget till FBL och torde

i de flesta fall leda till samma resultat.

Den skisserade skärpningen innebär i förhållande till gällande rätt praktiskt

sett inte så mycket som kanske i förstone vill synas. I flertalet fall,

då sakägare är ense om en regleringsåtgärd, torde anledningen till att åtgärden

kommer till stånd vara att den innebär en förbättring av fastighetsindelningen.

Skärpningen hindrar emellertid sådana mera undantagsvis

förekommande fall, då denna förutsättning inte föreligger.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 19

Förutom nu angivna villkor bör liksom f. n. som förutsättning för frivilligt

ägoutbyte gälla att åtgärden inte får försvåra fastighetsindelningens

genomförande enligt fastställd stadsplan eller vissa andra planer enligt

byggnadslagen.

Av skäl som jag redan har berört bör gällande villkor om avhändelse

av fast egendom iakttas för att en fastighet genom frivilligt ägoutbyte eller

frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte skall få minskas mera än de nuvarande

bestämmelserna medger. En särskild föreskrift härom behövs.

Uppgiften att vaka över efterföljden av denna föreskrift kommer att vila

på förrättningsmannen eller i förekommande fall förrättningsmännen. Anordningen

innebär i stora drag att förrättningsmannen prövar överenskommelse

om minskning av fastighet på motsvarande sätt som inskrivningsdomaren

vid ansökan om lagfart kontrollerar att gällande villkor

för avhändelse är uppfyllda. Minskning mot penningersättning — som är

det normala —- är därvid att jämställa med försäljning, medan minskning

när överenskommelsen innebär att ersättning inte skall utgå är att jämställa

med gåva. Innebär överenskommelse större minskning än nuvarande

procentgräns medger torde hela minskningen, inte bara vad som överstiger

10 %, böra utgöra föremål för prövningen.

Överenskommelse om ägobyte skall enligt gällande bestämmelser träffas

genom förening, dvs. en skriftlig avhandling som undertecknas av berörda

fastighetsägare, bestyrks av gode männen eller, om sådana inte biträder,

av lantmätaren samt biläggs förrättningsprotokollet. Tillämpning av reglerna

om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte förutsätter skriftligt

medgivande av berörda ägare, dvs. skriftlig förklaring av delägare som avstår

eller erhåller mark. Sådan förklaring torde i likhet med förening biläggas

förrättningsprotokollet.

Förening och förklaring enligt nu angivna regler torde, tillsammans med

vad som i övrigt förekommer vid förrättningen, ge minst samma garantier

som en köpehandling eller motsvarande handling för att äganderättsförhållandena

blir ldara och otvetydiga och att föryttring av fast egendom

inte sker utan moget övervägande. Det finns därför inte anledning att nu

ställa upp något särskilt formkrav för överenskommelse om sådan minskning

av fastighet som är att jämställa med avhändelse.

I anslutning till villkor för avhändelse av fast egendom finns bestämmelser

om påföljd av att sådant villkor inte iakttas. Så t. ex. är avhändelse, som

sker utan erforderligt samtycke av make, ogiltig om maken väcker klander

inom viss tid (6 kap. 4 § andra stycket giftermålsbalken). Dessa påföljdsbestämmelser

bör inte gälla vid ägokravsjämkning. Överenskommelse om

marköverföring innebär inte att marken överlåts utan överenskommelsen

är ett led i en officiell förrättning och kan närmast jämföras med en rättegångshandling.

Det erforderliga skyddet för t. ex. make ligger i första hand i

förrättningsmannens prövning och i andra hand i utvägen att anlita extraordinära

rättsmedel.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt 1 avd. Nr 1

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1968

Obegränsade möjligheter till ägokravsjämkning aktualiserar också frågan

om regler till skydd för inteckningshavarnas intressen. För frivilligt

ägoutbyte och för minskning av fastighet genom frivillig ägokravsjämkning

vid laga skifte krävs nu medgivande från innehavarna av fordringar och

andra rättigheter, för vilka fastigheterna i fråga häftar på grund av inteckning

eller eljest. Om det är uppenbart att åtgärden inte kan lända innehavare

av sådan fordran eller rättighet till skada, behöver dock medgivande

inte inhämtas. Dessa regler bör gälla också vid åtgärder enligt de

bestämmelser som nu föreslås.

Beträffande innebörden av det oskadlighetskriterium, som skall vara uppfyllt

för att rättighetshavares medgivande skall kunna undvaras, vill jag

hänvisa till de uttalanden som gjordes åren 1951 och 1955 när nuvarande

regler om frivilligt ägoutbyte resp. frivillig ägokravsjämkning vid laga

skifte tillkom. Oskadlighetsvillkoret bör sålunda inte anses uppfyllt om det

föreligger den ringaste tveksamhet därom hos den prövande myndigheten

(prop. 1951: 159 s. 93) och denna bör alltså iaktta den största försiktighet

(prop. 1955:89 s. 34). Det kan tilläggas att det nu avsedda slopandet av

gränsen för frivillig minskning av fastighet inte ger någon ökad räckvidd

åt oskadlighetsvillkoret i fall då fastighet är mera avsevärt belastad av inteckningar

eller andra rättigheter. I sådana fall är ju nämligen redan en

minskning av 10 % i allmänhet för stor för att kunna anses uppenbart

oskadlig. Vidare bör uppmärksammas, att oskadlighetsvillkoret innefattar

beaktande av förändring inte bara i fråga om uppskattningsinnehåll utan

också beträffande andra värdefaktorer.

Gällande regler om inteckningshavarskyddet beaktar inte inteckningar i

andra fastigheter än dem som ingår i ägoutbyte eller minskas genom ägokravsjämkning

vid laga skifte. Emellertid kan sådana ändringar i fastighetsindelningen

i vissa fall vara av betydelse för inteckningar i andra fastigheter.

Om nämligen fastighet, som ingår i ägoutbyte eller minskas genom

ägokravsjämkning vid laga skifte, är gemensamt intecknad med annan

fastighet kan innehavare av särinteckning i sistnämnda fastighet, gällande

med lika rätt som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen, få sin

säkerhet försämrad genom att den särinteclcnade fastighetens ansvar för

den gemensamma inteckningen ökar till följd av ägoutbyte eller laga skiftet.

Förändringen kan ha betydelse inte bara för särinteckningens innehavare

utan också för den särintecknade fastighetens ägare, om denne är en annan

än ägaren till den fastighet som ingår i ägoutbytet eller minskas genom laga

skiftet.

Det här berörda förhållandet kan få praktisk betydelse i fall då fastighets

uppskattningsinnehåll minskas utöver nu gällande jämkningsgräns.

Problemet bör därför nu lösas för dessa fall. Lösningen kan, som en av

remissinstanserna antytt, lämpligen nås genom att man uppställer krav

på motsvarande medgivanden av fastighetsägare och inteckningshavare

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 21

som krävs när gemensam inteckning skall dödas i någon av de intecknade

fastigheterna med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen, dvs. förbehåll

att inteckningshavaren far halla sig till de övriga gemensamt intecknade

fastigheterna (relaxation). I fall då samtliga de gemensamt intecknade

fastigheterna är primäransvariga innebär detta att medgivande behövs

från dessa fastigheters ägare och från innehavare av fordran eller annan

rättighet, om rättigheten gäller i eu eller flera av fastigheterna med lika rätt

som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen. Om det är uppenbart

att rättighetshavarnas intressen inte kan skadas, bör förrättningsmannen

dock ha rätt att underlåta infordra samtycke, dvs. samtycke bör kunna

ersättas av oskadlighetsprövning enligt samma principer som i gällande rätt.

Jag vill emellertid framhålla att förekomsten av gemensamma inteckningar

ofta gör det svårt att bedöma ansvarsfördelningen mellan de berörda fastigheterna.

De regler som begränsar möjligheterna till frivillig ägokravs jämkning anknyter

till minskningen i uppskattningsinnehåll men inte till den ökning av

annan eller andra fastigheters uppskattningsinnehåll, som utgör den andra

sidan av jämkningen. Indirekt leder emellertid begränsningen av minusavvikelsen

till att också plusavvikelsen blir begränsad, nämligen till samma

belopp som minskningen. Även om den totala plusavvikelsen vid en förrättning

som berör flera fastigheter inte behöver falla procentuellt lika på de

fastigheter som ökas är det dock tydligt att gällande regler i stort sett inte

gör det möjligt att väsentligt öka fastighets uppskattningsinnehåll. Gällande

lagregler om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom avser i överensstämmelse

härmed inte marköverföring genom ägokravs jämkning eller

över huvud taget genom omreglerande fastighetsbildning. Om möjligheterna

till frivillig ägokravsjämkning nu vidgas kommer fastigheter att kunna utökas

väsentligt. Fråga uppstår då om detta medför behov av särskilda bestämmelser

med hänsyn till gällande inskränkningar i förvärvsrätten.

Bland de förvärvsinskränkningar som avses kan i första hand nämnas

jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290). Huvudregeln beträffande fast

egendom som är taxerad som jordbruksfastighet är att den inte får förvärvas

utan tillstånd av lantbruksnämnd. Utlänningars rätt att förvärva fast

egendom regleras av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag (1916 års lag). Tillstånd att förvärva fast egendom lämnas enligt

denna lag av Kungl. Maj :t eller i vissa fall av länsstyrelsen. Det finns vidare

vissa inskränkningar med mera begränsad räckvidd. Sålunda är bankers

och andra kreditinrättningars rätt att förvärva fast egendom begränsad

genom vissa bestämmelser i banklagstiftningen och enligt 24 § lagen

den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled skall flottningsföreningars

rätt att förvärva fast egendom prövas av länsstyrelsen.

Uttrycket förvärv av fast egendom, vilket används i flertalet av de be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

rörda bestämmelserna, innefattar köp och byte m. fl. fång men däremot

inte marköverföring genom ägoutbyte, laga skifte eller liknande åtgärd. I

jordförvärvslagen anges uttryckligen vilka slag av förvärv lagen avser, och

därvid nämns inte marköverföring. Både jordförvärvslagen och 1916 års laginnehåller

uttryckliga regler som innebär att tillståndspliktiga fång blir

ogiltiga om tillstånd inte söks inom föreskriven tid eller ansökan avslås.

Vid tillskottsförvärv som avser del av fastighet och alltså föranleder avstyckning

och sammanläggning samordnas fastighetsbildningen och jordförvärvsprövningen

genom särskilda bestämmelser i jordförvärvslagen (3 §).

Dessa innebär i stort sett att förvärvaren inte behöver söka förvärvstillstånd

och att lantmätaren skall underställa lantbruksnämnden frågan om

förvärvstillstånd i fall då avslagsanledning kan antas föreligga. Eftersom

tillskottsförvärv normalt leder till en förbättrad fastighetsindelning är sådana

förvärv i regel inte beroende av tillstånd.

Utvidgning av fastighet genom marköverföring enligt de regler om frivillig

ägokravs jämkning som nu föreslås bör i förevarande sammanhang

i princip jämställas med utvidgning genom köp som föranleder avstyckning

och sammanläggning, även om förutsättningarna är något olika med hänsyn

till att de jordpolitiska villkoren inte är desamma. Jordförvärvslagen bör

alltså beaktas vid marköverföring enligt den av mig förordade ordningen i

samma utsträckning som vid avstyckning och sammanläggning. Detta torde

inte kunna ske utan särskilda regler. Dessa regler kan placeras antingen i

jordförvärvslagen eller i fastighetsbildningslagstiftningen. Eftersom frågan

om behovet av regler i ämnet samt reglernas innehåll, räckvidd och placering

torde få tas upp från nya utgångspunkter vid beredningen av förslaget till

FBL bör frågan nu lösas provisoriskt på enklast möjliga sätt. Jag föreslår

därför att man i JDL tar in en regel som innebär att fastighets uppskattningsinnehåll

inte får ökas väsentligt genom ägokravs jämkning enligt de

nya reglerna om syftet med jordförvärvslagen därigenom skulle motverkas.

I tveksamma fall bör samråd ske med lantbruksnämnden. Erforderliga föreskrifter

om samråd bör meddelas av Kungl. Maj :t. Reglerna i 3 § jordförvärvslagen

kan tjäna som vägledning både sakligt och förfarandemässigt.

Jag vill erinra om att överlantmätaren ingår som ledamot i lantbruksnämndens

strukturdelegation, som har att i första hand avgöra ärenden av detta

slag. Det föreligger alltså goda förutsättningar för en samordning mellan

lantbruksnämndens och lantmäteriets prövning av hithörande frågor.

1916 års lag innebär att utländska rättssubjekt samt svenska rättssubjekt,

vari utländska intressen kan göra sig gällande, inte får förvärva fast

egendom bär i riket utan tillstånd för varje särskilt fall. I vissa fall som

är tämligen noggrannt specificerade i lagen meddelas tillstånd eller visst

därmed jämförligt beslut av länsstyrelsen. I övriga fall, för vilka lagen inte

lämnar några närmare bestämmelser, är Kungl. Maj :t koncessionsmyndig
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

23

het. Några regler som motsvarar 3 § jordförvärvslagen och alltså samordnar

tillståndsprövningen med den prövning som sker vid avstyckning och

sammanläggning finns inte.

Marköverföring enligt de nya reglerna bör inte få ske i strid mot syftet

med 1916 års lag. Om den förut skisserade nya bestämmelsen, enligt vilken

syftet med jordförvärvslagen inte får motverkas, utformas så att den avser

inte bara jordförvärvslagen utan all lagstiftning om inskränkningar i rätten

att förvärva fast egendom, kommer den att omfatta också 1916 års lag samt

övriga förut berörda förvärvsförbud. En sådan anordning som är lagtekniskt

lämplig under nuvarande förutsättningar står i god överensstämmelse

med förslaget till FBL (5 kap. 19 §). Behövliga samrådsföreskrifter

bör meddelas av Kungl. Maj :t. I marköverföringssituationer, som motsvarar

förvärvsfall där Kungl. Maj :t är tillståndsmyndighet, bör förrättningsmännen

hänvisas att samråda med länsstyrelsen som i vissa fall torde få underställa

Kungl. Maj :t frågan.

När samrådsmyndighet yttrar sig i fråga huruvida marköverföring skulle

motverka syftet med jordförvärvslagen resp. 1916 års lag eller annan legal

inskränkning i förvärvsrätten bör detta yttrande vara utslagsgivande för

förrättningsmannens bedömning av samma fråga. En särskild regel härom

synes inte nödvändig. Skulle marköverföring ske i strid mot yttrande från

vederbörande myndighet, torde bestämmelserna i 21 kap. 43 § JDL medföra

att överlantmätaren hänskjuter fastställelsefrågan till ägodelningsrätten.

Finner förrättningsmannen att den regel varom nu är fråga lägger hinder

i vägen för viss marköverföring blir följden givetvis att marköverföring

inte kommer till stånd. Det behövs alltså inte någon regel om ogiltighet,

såsom vid förvärv i strid mot bl. a. jordförvärvslagen.

Innan jag går in på frågan hur de nya reglerna om ägokravsjämkning

lagtekniskt skall genomföras vill jag något beröra den av lantmäteristyrelsen

upptagna frågan om tillåtligheten av ensidiga ägoutbyten. Jag begränsar

mig därvid till ägoutbyten enligt 8 kap. 4 § JDL, dvs. frivilliga ägoutbyten.

Enligt min mening finns det inte några sakliga skäl att vid frivilligt ägoutbyte

kräva att vederlag i första hand bör utgå i form av mark eller att

ens någon del av vederlaget skall bestå av mark. Det bör räcka med att de

i lagen angivna villkoren för ägoutbyte är uppfyllda. Enligt nuvarande regler

skall alltså bl. a. iakttas att fastighets uppskattningsinnehåll inte får

minskas mera än 10 %. Ensidiga ägoutbyten bör emellertid vara tillåtna

även om denna procentgräns slopas. Från språklig synpunkt skulle det vara

önskvärt att samtidigt ändra lagens terminologi och ersätta uttrycket ägoutbyte

med t. ex. marköverföring, i enlighet med förslaget till FBL. En

sådan ändring kan emellertid inte inpassas i gällande lag i samband med

den nu aktuella partiella reformen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

I specialmotiveringen till ändringen i 19 kap. 9 § jorddelningslagen anförde

departementschefen följande.

Paragrafen, som f. n. innehåller vissa föreskrifter om vad som skall tas

in i protokollet, har kompletterats med en föreskrift om att protokoll skall

föras vid avstyckning.

Vid avstyckning enligt JDL gäller att lantmätaren skall föra protokoll

över allt som förekommer vid varje sammanträde under förrättningen.

Vid avstyckning enligt FBLS skall förrättningsmannen föra protokoll över

allt som förekommer vid förrättningen. I praktiken torde protokollen i

båda fallen innehålla ungefär detsamma, nämligen i huvudsak eu redovisning

anknuten till sammanträdena. Protokoll bör emellertid lämpligen

föras också i fall då förrättning enligt de avsedda nya reglerna handläggs

helt utan sammanträde. Regeln i FBLS är därvid redan så utformad

att den inte behöver ändras. I JDL behövs emellertid en ny föreskrift,

som klargör att protokollet vid avstyckning utan sammanträde skall avse

förrättningen. Denna föreskrift har placerats i 9 §. Placeringen innebär

att föreskriften kommer att avse också avstyckning som handläggs med

sammanträde. Detta medför en lagteknisk förenkling vid utformningen

av hänvisningen i FBLS, och dessutom vinns full överensstämmelse mellan

reglerna om protokoll vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS och 19 kap.

JDL.

Lagrådsgranskningen

Lagrådet har ansett sig kunna godta slopandet av sammanträdestvånget

och i denna del endast föreslagit några jämkningar i lagtexten. Dessa har

beaktats vid den slutliga utformningen av lagförslaget.

Vid gäller slopandet av nuvarande procentgräns vid ägoutbyte och laga

skifte har lagrådet hemställt att det remitterade förslaget icke upphöjs till

lag.

Lagrådet har anfört bl. a. följande.

Såsom framhålls i remissprotokollet betonades i samband med att gällande

procentgräns för ägokravsjämkning uppdrogs att gränsen markerade

skiljelinjen mot transaktioner som borde ske under iakttagande av reglerna

för fastighetsköp. Beträffande sådan marköverföring som nu förordas skola

tillåtas ovanför denna gräns, konstateras ock i överensstämmelse härmed

att den i verkligheten är av den art för vilken hittillsdags enbart de

privaträttsliga instituten köp och gåva stått till buds. Förslaget går emellertid

ut på att marköverföringen skall kunna äga rum utan att de nämnda

privaträttsliga instituten anlitas; marköverföringen skall ju åstadkommas

genom själva ägoutbytet respektive laga skiftet. Härav måste i sin tur följa

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

25

det avsteget från verkningarna av köp och gåva att den överförda marken

— liksom i fall av ägokravs jämkning enligt nuvarande regler om ägoutbyte

och laga skift — tillförs den mottagande parten i princip fri från aila slags

gravationer. Nämnda båda förhållanden har utgjort grundvalen för den närmare

konstruktionen av de föreslagna bestämmelserna om ifrågavarande utvidgade

möjlighet till marköverföring medelst ägoutbyte och laga skifte. I

stället för den överlåtelseform som föreskrivits beträffande de privaträttsliga

instituten köp och gåva skall träda förening (vid laga skifte förklaring), bestyrkt

av förrättningsmannen (-män), varemot de för köp och gåva uppställda

materiella betingelserna i princip skall iakttas såväl i vad de hänför sig

till avhändelsebefogenheten som i vad de rör förvärvsrätten. Den överförda

markens befriande från gravationer skall ernås på grundval av medgivanden

till befrielsen från deras sida vilkas samtycke skulle vara nödvändigt vid

partiell dödning enligt inteckningsförordningen; häftar marken för fordran

gemensamt med annan fastighet, skall medgivanden krävas i enlighet med

vad därom föreskrivs uti inteckningsförordningens stadganden om gemensam

intecknings partiella dödande under förbehåll om bibehållen förmånsoch

betalningsrätt, s. k. rclaxation. Är det uppenbart alt marköverföringen

inte kan lända vederbörande intressent till skada, skall gravationernas avlastande

dock kunna ske utan att sådana medgivanden föreligger. Förhandenvaron

av de sålunda angivna rekvisiten för avhändelsen/förvärvet och

gravationsbefrielsen skall prövas av förrättningsmannen.

Redan den omständigheten att en rättslig disposition som reellt har samma

innebörd som köp eller gåva av fast egendom skall kunna försiggå med

åsidosättande av formkraven för dylika transaktioner är ägnad framkalla

tvekan. Kungl. Maj :ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk

kan inte sägas innefatta något egentligt avkall på rådande formkrav. Helt

vid sidan av de uppmärksammade överväganden angående fastighetsöverlåtelsens

form vilka anställts inom ramen för jordabalksarhetet föreslås nu

en överlåtelsetyp, frigjord både från kravet på dubbla vittnen och från skyldigheten

att söka lagfart samt inbjudande till flitigt utnyttjande. Det angelägna

i att ett kringgående av vedertagna civilrättsliga former inte skall leda

till en försvagning av deras rättsskydd för vilka formerna tillskapats uppfordrar

alltid till försiktighet.

Som förut nämnts innebär förslaget att de rörande köp och gåva uppställda

materiella betingelserna skall i princip iakttas beträffande marköverföringen,

något som avser transaktionen både såsom avhändelse betraktad och

i dess betydelse av förvärv. I det förra hänseendet uttrycks beroendeförhållandet

till reglerna för de privaträttsliga instituten så, att i fråga om delägares

rätt att träffa förening angående marköverföring skall gälla samma

villkor som för avhändelse av fast egendom. Denna regel, vilken enligt remissprotokollet

grundas på förutsättningen att förrättningsmannen skall

ombesörja motsvarande prövning som vid köp och gåva ankommer på in
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1968

skrivningsdomaren, synes inte kunna undgå att vålla bekymmer vid tilllämpningen.

Till en början bör betonas att de granskningsuppgifter som läggs på förrättningsmannen

är både vidsträckta och mångskiftande. Sedan förrättningsmannen

undersökt om den avhändande parten kan styrka sin laga åtkomst

har han att konstatera huruvida i övrigt förutsättningarna för avhändelsens

giltighet är för handen. Härvid är att främst beakta de omständigheter

av varierande slag vilka enligt lag kan göra avhändelsen ogiltig, vare

sig dessa omständigheter förlänar avhändelsen en ofrånkomlig ogiltighet

(s. k. nullitetsgrunder, t. ex. att omyndig avhänder sig fast egendom utan

förmyndarens och förmynderskapsdomstolens samtycke) eller de skapar

ogiltighet endast försåvitt avhändelsen klandras under förloppet av viss

preklusionsfrist (s. k. klandergrunder, t. ex. avsaknaden av makes samtycke).

Beträffande avhändare som är juridisk person kommer ytterligare

i åtanke sådana eventuellt förefintliga hinder mot avhändelse vilka vid sidan

av de legala ogiltighetsgrunderna må vara föreskrivna i bolagsordningar,

föreningsstadgar, stiftelsereglementen etc.

Det torde kunna hävdas att vissa av de granskningsuppgifter som nu antytts

förutsätter mera ingående juridiska insikter än som bibringats lantmätaren

under hans utbildning för yrket. Vidare är väl oomtvistligt att inskrivningsdomaren

redan till följd av de rent organisatoriska förhållandena

är bättre rustad att fullgöra motsvarande uppgifter; han har ju omedelbar

tillgång till det material som är av central betydelse för granskningens utförande

(fastighetsböcker, dagböcker). Än mer beaktansvärt i sammanhanget

är emellertid att förrättningsmannen är faktiskt urståndsatt att slutgiltigt

ta ställning till huruvida de i förslaget åsyftade avhändelsevillkoren

är för handen. Detta ställningstagande måste hänföra sig till den tidpunkt

då avhändelsen verkligen kommer till stånd. Härvidlag är att märka att

föreningen ingalunda har den verkan att äganderättsövergången sker genom

densamma. Föreningen bär rättslig betydelse enbart såsom förtida

samtycke till den äganderättsförändring som kommer att ske genom

fastighetsindelningsförändringen. Viss osäkerhet kan måhända sägas ha

varit rådande i svensk rätt angående när en fastighetsindelningsförändring

skall anses ha inträtt (jämför SOU 1963:68 s. 133 ff och 782).

Tidigare tidpunkt än dagen för jorddelningsförrättningens fastställande synes

dock aldrig ha ifrågasatts; valet har närmast stått mellan fastställelsedagen

och registreringsdagen. I själva verket torde nog numera föreligga

enighet om att fastighetsindelningsförändringen inträder vid fastställelseiidpunkten

(i fastighetsbildningskommitténs förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning,

SOU 1963:68, föreslås registreringstidpunkten bli den

relevanta). All den granskning varom i det föregående varit tal skall fördenskull

hänföras till förhållandena å dagen för ägoutbytets respektive laga

skiftets fastställande. Granskningsuppgifterna kommer med andra ord att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 27

åvila fastställelsemyndigheten (alltså normalt överlantmätaren). Denna

myndighet kan inte förlita sig på att förhållandena vid fastställelsetidpunkien

är överensstämmande med dem som rådde när förrättningsmannen verkställde

sin prövning. Under mellantiden kan läget ha hunnit bli helt förändrat;

exempelvis torde ingenting hindra att fastighetsägaren som underskrivit

föreningen sedermera genom privat rät t stig överlåtelse avhänt sig sin fastighet

och att förvärvaren vid fastställelsetidpunkten står som lagfaren ägare.

Det säger sig självt att de vid förrättningen konstaterade förutsättningarna

för marköverföringen därmed kommit att falla. Remissprotokollet

som över huvud taget inte beaktat spörsmålet om till vilken tidpunkt ifrågavarande

granskning skall hänföra sig behandlar inte en komplikation som

den nyss nämnda. Hur den skall kunna bemästras torde inte vara lätt att

anvisa.

Med marköverföringen betraktad såsom avhändelse är också förbundna

vissa frågeställningar av mera speciell beskaffenhet. Det måste vara önskvärt

för att inte säga nödvändigt att marköverföringen inte sker medan betingelserna

för avhändelsens giltighet ännu ter sig oklara. Uppenbarligen

med hänsyftning härpå har i remissprotokollet berörts den i 6 kap. 4 §

andra stycket giftermålsbalken upptagna bestämmelsen om makes rätt till

klander utav avhändelse som andra maken gjort utan erforderligt samtycke.

Det uttalas att en bestämmelse sådan som den nyss omförmälda inte bör

kunna åberopas sedan marköverföring genom ägokravsjämkning ägt rum.

Överenskommelse om marköverföring innebär nämligen, sägs det, inte att

marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning

och kan närmast jämföras med en rättegångshandling. Och det tilläggs att

erforderligt skydd för t. ex. make ligger i första hand i förrättningsmannens

prövning och i andra hand i utvägen att anlita extraordinära rättsmedel. Det

synes tveksamt huruvida den ståndpunkt som kommit till uttryck i det nu

återgivna uttalandet står i god överensstämmelse med den föreslagna lagtextens

förbehållslösa lydelse, nämligen att i fråga om delägares rätt att

träffa förening om eller samtycke till marköverföringen skall gälla samma

villkor som för avhändelse av fast egendom. För att skänka full tydlighet

rörande den i remissprofokollet anvisade tillämpningen borde lagtexten

egentligen förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrättsliga

bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter avhändelsen angripa denna

med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som genomförts

medelst ägokravsjämkning. Även om ett lagstadgande med sist antydda

avfattning meddelas, förefaller det emellertid som att därmed inte vore

ovillkorligen sörjt för att frågan om avhändelsens giltighet skulle efter

marköverföringens verkställande kunna aktualiseras enbart genom besvär

mot förrättningen. Så ter det sig ovisst huruvida förrättningen och dess

fastställande skulle förmå bota ogiltighet som är av nullitetsförlänande natur.

Det torde ha ansetts nödvändigt att söka undvika den brist i överensstäm
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

melse mellan fastighetsbildningen och äganderättsförhållandena som kunde

uppkomma om talan mot avhändelsen som sådan skulle vara möjlig vid sidan

av talan mot förrättningen. Man har utgått från att det ligger en trygghet

i att avhändelsen granskas vid förrättningen och fastställelseprövningen.

Emellertid skulle den sålunda angivna ordningen, åtminstone om den skall

inbegripa även nullitetsgrunder, i jämförelse med vad som gäller om köp

och gåva medföra att skyddet mot otillbörliga förfoganden minskas, eftersom

möjligheten att påtala misstag i förrättningen är tämligen begränsad.

Det kan i detta sammanhang påpekas att extraordinära rättsmedel torde

kunna anlitas endast i mindre omfattning. Ehuru här är fråga om undantagsfall,

finner lagrådet dock föga tillfredsställande att de transaktioner i

form av ägokravsj ämkning vilka, såsom i remissprotokollet påpekas, har

samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom skall vara förknippade

med i vissa hänseenden mindre betryggande skyddsregler.

Antagligt är ändock att de mest bekymmersamma komplikationerna skulle

alstras vid kontrollen av att det föreligger vederbörliga medgivanden till

den gravationsavlastning som marköverföringen utlöser. I det stora hela anmäler

sig här samma invändningar som i det föregående framställts beträffande

kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna. En skillnad är

emellertid att invändningarna gör sig ännu mera allvarligt gällande i vad

de hänför sig till den tilltänkta ordningen för nu ifrågavarande granskning.

Detta konstaterande har sin grund inte minst i det rörliga läge som av naturliga

skäl präglar bilden på gravationssidan och i synnerhet beträffande

panträttsbelastningarna. De uppgifter som i förevarande hänseende avses

skola åvila förrättningsmannen inskränker sig för övrigt inte till den rent

kontrollerande funktionen. Som framgått ingår ibland en skönsmässig värdering

i prövningen. I så måtto sträcker sig denna följaktligen rentav längre

än inskrivningsdomarens prövning i jämförliga situationer. Också bortsett

härifrån skulle förrättningsmannen, särskilt när bedömningen kommer att

inbegripa gemensamma inteckningar, dvs. i lägen motsvarande de av inskrivningsdomaren

handlagda relaxationsärendena, kunna ställas inför frågor

där hans hittillsvarande utbildning måhända inte skulle ge honom säker

vägledning. Förrättningsmannens förut berörda svårigheter til! följd av att

de organisatoriska förhållandena är vida mindre gynnsamma för hans del

än för inskrivningsdomaren blir dessutom särskilt besvärande för honom

i nu ifrågavarande avseende. Aktgivandet på de oupphörliga skiftningarna

i gravationsläget kräver i speciellt hög grad en ständig och omedelbar tillgång

till fastighetsböckerna och likartade upplysningskällor. Från inskrivningsdomaren

införskaffade gravationsbevis utgör härvidlag knappast något

betryggande hjälpmedel, eftersom gravationsbevis sällan kan ha aktualitet

ens när det når mottagaren. Slutligen tillkommer så den ovan framförda

erinringen att äganderättsförändringen — och i och med den gravationsavlastningen

— inte inträder under den tid förrättningsmannen har ären
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

det i sin hand utan först vid fastställelsetidpunkten. Kontrollen av att erforderliga

medgivanden till gravationsbefrielsen förefinns måste därför på

samma sätt som kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna ytterst

falla på fastställelsemyndiglieten. Såvitt angår gravationsläget får fastställelsemyndighetens

egen kontrollfunktion påtaglig vikt med tanke på att upprepade

skiftningar på detta område som sagt är normala företeelser och att

\issa

förloppet mellan förrättningens avslutande och fastställelsedagen, åtminstone

om marköverföringen berör gemensamma inteckningar av mera vidlyftig

beskaffenhet. Utan vidare torde förstås att ett dylikt, i förslaget inte

förutsatt övervältrande pa fastställelsemyndigheten av kontrolluppgifter

som avselts skola vila på förrättningsinannen reser starka tvivel på att reformen

är genomförbar. Tveksamheten får ytterligare näring av en specifikt

teknisk omständighet. Vad beträffar fordringsinteckningshavare lämnas de

medgivanden som erfordras i ett av inskrivningsdomaren handlagt dödningsärende

så gott som uteslutande i den formen att inteckningshandlingen

inges till inskrivningsdomaren. Denna ordning är betingad av att fordringsinteckningarna

regelmässigt har den rättsliga beskaffenheten av innehavarpapper.

När det gäller att i förevarande marköverföringssammanhang

tillhandahålla de medgivanden som där blir behövliga, synes en motsvarande

ordning ofrånkomlig. Innehavarna av berörda fordringsinteckningar skulle

alltså ha att avlämna dessa till förrättningsinannen som till sitt förfogande

borde ha betryggande förvaringsutrymmen (kassavalv). I och för sig kan

det vålla olägenheter att förrättningsinannen under måhända jämförelsevis

lång tid skulle komma att behålla inteckningshandlingarna i sitt förvar (inskrivningsdomaren

behöver i allmänhet inte ha tillgång till handlingarna

längre än ett par veckor). De olägliga verkningarna härav skall dock inte

överdrivas. Värre är att förrättningsinannen efter förrättningens avslutande

inte skulle kunna återställa inteckningshandlingarna till vederbörande.

Eftersom handlingarna måste stå fastställelsemyndigheten till buds för den

slutgiltiga och avgörande medgivandekontrollen, skulle det åligga förrättningsinannen

att vidarebefordra dem till sagda myndighet. I händelse överlantmätaren

inte skulle kunna fastställa förrättningen, skulle han ha att i

sin tur föra inteckningshandlingarna vidare till ägodelningsrätten osv. Under

sådana förhållanden skulle olägenheterna av att rättighetshavarna undandras

sina värdehandlingar bli så påfallande att de inte längre skulle

kunna godtas av dem.

Såsom en allmän reflexion må framhållas att den i vissa lägen påkallade

samordningen mellan civilrättsliga omgestaltningar och förändringar i fastighetsindelningen

nödvändigtvis måste skapa ömtåliga problem och att det

hittills knappast ansetts görligt att lösa dessa på annat sätt än genom att inkoppla

inskrivningsväsendet i proceduren. EU närliggande exempel erbjuder

förhållandena vid avstyckning i och för sammanläggning. Nödvändigheten

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

att bringa sammanläggningskomponenterna i överensstämmelse med varandra

såväl i lagfarts- som i gravationshänseende har där beaktas genom

ett nära samspel mellan inskrivningsdomaren och ägodelningsdomaren. Det

är svårt att se hur en likvärdig samordning skulle kunna arrangeras helt

utan inskrivningsväsendets omedelbara medverkan.

Till kategorin rättighetshavare vilkas medgivande till marköverföringen

inte erfordras hör sådana nyttjanderättshavare som inte förskaffat sig inteckning

till säkerhet för sin rätt. Här kommer i betraktande inte minst den

av allt att döma stora grupp jordbruksarrendatorer utan inteckningsskydd.

I förslaget till ny fastighetsbildningslagstiftning har med avseende

å en jämförbar marköverföring upptagits bestämmelser ägnade att trygga

nyttjanderättshavarens ställning. Bestämmelserna möjliggör att nyttjanderättshavaren

får sig nytt område anvisat för nyttjanderättens utövning,

därest genom marköverföringen det ursprungliga nyttj anderättsobj ektet

frångår upplåtarens fastighet (se 5 kap. 32 § i nämnda förslag). Någon motsvarande

anordning till nyttjanderättshavarens säkerställande möter inte i

nu förevarande förslag. Inte heller kan det i 2 kap. 27 § första stycket lagen

om nyttjanderätt till fast egendom inrymda stadgandet skänka nyttj anderättshavaren

tillräcklig gottgörelse för den förlust som må drabba honom

genom marköverföring av nu föreslagen räckvidd. Å det sistnämnda stadgandet,

som närmast synes vara avpassat med hänsyn till mindre jämkningar

av upplåtarens ägovälde, kan nyttj anderättshavaren grunda endast

anspråk på nedsättning av arrendeavgiften, alternativt uppsägningsrätt.

Följden av att nyttj anderättsobj ektet genom marköverföringen går helt förlorat

för nyttj anderättshavaren förefaller alltså att inte vara tillräckligt

uppmärksammad. Att nyttjanderättshavaren i eu sådan belägenhet skulle

stå utan varje kompensation ter sig inte rimligt. Skulle marköverföringen

ha skett genom privaträttslig överlåtelse, hade den jordbruksarrendator

som dessförinnan tillträtt marken haft sin rätt tryggad gentemot den nye

ägaren.

Måhända skulle kunna göras gällande att den kritik som nu framförts

mot förslaget i viss mån kan riktas också mot de anordningar för ägokravsjämkning

vilka JDL redan för närvarande tillhandahåller. Sant är

att jämväl nuvarande möjligheter till frivillig ägokravsjämkning innebär en

marköverföring och att även därvidlag uppgiften att granska förutsättningarna

för överföringen är i sin helhet lagd på fastighetsbildningsorganen.

Härav följer dock inte att de svagheter som enligt lagrådets mening vidlåder

det föreslagna regelsystemet för ägokravsjämkning skulle häfta även

vid det nuvarande. Väsentliga skiljaktigheter framkommer nämligen vid

en jämförelse mellan systemen, och däri har man att finna förklaringen

till att den redan gällande regleringen på området, ehuru också den måste

erkännas innefatta vissa svaga moment, inte föranleder samma invändningar

som den föreslagna. Till en början måste beaktas att nuvarande

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 196S 31

utrymme för ägokravsjämkning fått sin snäva begränsning just för att därmed

skulle förhindras att under beteckning av ägakravsjämkning sker

transaktioner som reellt har rättsnaturen av köp eller gåva. Att den enligt

gällande regler verkställda marköverföringen inte bär angivna rättsnatur

ger sin prägel åt fastighetsägarens medgivande till åtgärden. Detta medgivande

behöver inte uppfylla de materiellträttsliga villkor som uppställts

för köp eller gåva av fast egendom. Medgivandet är i stället att betrakta

som en helt ordinär, av part (sakägare) i den rättegång lantmäteriförrättningen

kan sägas utgöra företagen processhandling (jämför sakägares medgivande

i t. ex. gränsbestämmelser- och likvidsammanhang), och tvekan råder

inte om att medgivandet binder efterträdare i äganderätten, oavsett

om äganderättsövergången sker före fastställelsetidpunkten eller inte (jämför

3 kap. 13 § JDL). Sammanfattningsvis kan alltså beträffande nuvarande

ägokravsjämkning sägas dels att prövningen av fastighetsägarens medgivande

ingalunda har den räckvidd och vidlyftighet som betingas av det

föreslagna nya systemet dels att en under tiden mellan medgivandets lämnande

och fasställelsemyndighetens granskning inträdd förändring i äganderätten

till fastigheten inte kullkastar förutsättningarna för ägokravsjämkningens

genomförande. Att enligt den föreslagna ordningen konsekvensen

av en äganderättssuccession som inträffar efter det fastighetsägaren

lämnat sitt medgivande blir en helt annan beror, såsom tidigare utvecklats,

på att medgivandet, låt vara underkastat de villkor som gäller

för privaträttslig överlåtelse eftersom marköverföringen reellt har karaktär

av sådan överlåtelse, inte i sig har konstitutiv verkan såsom överlåtelse

utan är att uppfatta enbart som ett förtida samtycke till den först genom

fastställelsen inträdda äganderättsövergången. Mot dylik bakgrund är det

— såsom framhållits — ofrånkomligt att en före fastställelsetidpunkten

genom privaträttslig överlåtelse verkställd succession i äganderätten, åtminstone

om den före samma tidpunkt lagfarits (eller varit föremål för

lagfartsansökan), förtar varje verkan av fastighetsägarmedgivandet; det

rättsförvärv som grundats på den privaträttsliga överlåtelsen vinner enligt

vanliga konkurrensnormer företräde framför det förvärv som var avsett

att ske genom förrättningens fastställande (jämför 17 kap. 1 § i Kungl.

Maj :ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk). — Överflyttas härefter

uppmärksamheten till prövningen av betingelserna för själva gravationsavlastningen,

må vitsordas att jämförelsen mellan den nuvarande regleringen

och den föreslagna ur viss synvinkal kan sägas uppvisa större likheter

mellan systemen. De medgivanden som i detta sammanhang är nödvändiga

avfordras enligt bådadera systemen företrädesvis rättssubjekt utanför

kretsen av sakägare i förrättningen. Medgivandena kan fördenskull inte

ens vad angår nuvarande ordning karakteriseras som processhandlingar.

Inte heller utgör de sådana dispositioner som i sig utlöser en rätt sförändring.

De har i stället enligt såväl gällande som föreslagna bestäm
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

melser — liksom förslagets nyss behandlade fastighetsägarmedgivanden

till marköverföringen — beskaffenheten av förtida samtycke till den rättsförändring

som skall åvägabringas genom fastighetsindelningsförändringen.

Prövningen av att vederbörliga medgivanden är för handen måste alltså

såvitt gäller gravationsavlastningen också enligt gällande rätt hänföras till

fastställelsetidpunkten och sålunda ytterst ankomma på fastställelsemyndigheten.

Det undandrar sig lagrådets bedömande huruvida detta förhållande

är tillräckligt beaktat i den praktiska tillämpningen. En skillnad mellan

den nuvarande ordningen och den föreslagna är emellertid uppenbar

jämväl i detta hänseende, oaktat den härstädes huvudsakligen är av faktisk

natur. Med den föreslagna, av varje procentgräns obundna ägokravsjämkningen

blir prövningen av att förutsättningarna för gravationsavlastningen

föreligger — en prövning vilken i detta fall skall beakta också

sådan inteckningsgemenskap som inbegriper fastigheter utanför förrättningens

ram — så mycket mera angelägen från rättssäkerhetssynpunkt

och därför så mycket mera maktpåliggande. Prövningen måste under sådana

omständigheter oundgängligen bedrivas i full överensstämmelse med

de principer som är att iaktta vid inskrivningsdomarens motsvarande prövning.

Den blir som betonats ofta av komplicerad natur, och avkall kan inte

ges från grundsatsen att den skall avse läget vid den relevanta tidpunkten,

dagen för fastighetsindelningsförändringens inträdande.

Lagrådet framställde även vissa erinringar mot de särskilda lagrummen

i förslaget. I denna del hänvisas till propositionen s. 138 ff.

Departementschefen i anledning av lagrådets uttalanden

Vid anmälan av lagrådets utlåtande anförde departementschefen bl. a.

följande.

Marköverföring enligt de föreslagna nya reglerna om ägokravs jämkning är

avsedd att kunna ersätta fastighetsköp i förening med avstyckning och sammanläggning

och därmed förenade lagfarts- och inteckningsåtgärder. I fråga

om förfarande och verkningar är marköverföringen anordnad på helt annat

sätt än fastighetsköpet, nämligen som en omreglerande fastighetsbildningsåtgärd.

Även om vissa regler från det rent privaträttsliga köpregelsystemet

måste ges tillämplighet är det reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen

som utgör stomme. Ett motsvarande förhållande som mellan köp och marköverföring

enligt de nya reglerna råder i gällande rätt mellan byte enligt

jordabalken, s. k. jordabyte, och ägoutbyte. Dessa båda rättsfigurer ger också

möjlighet att nå visst avsett resultat i fråga om fastighetsindelningen på

två olika vägar. Vardera metoden har sina bestämda fördelar.

Eftersom den nya marköverföringsmetoden är avsedd att erbjuda just de

fördelar, som med avseende på förfarande och verkningar är förenade med

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1968 33

reglerna om ägoutbyte och andra omreglerande fastighetsbildningsåtgärder,

bör det för sådana åtgärder gällande regelsystemet i största möjliga utsträckning

följas. Man bör om möjligt undvika att tillskapa en rättsfigur som avsevärt

skulle skilja sig från båda de aktuella regelsystemen och alltså stå

någonstans mitt emellan dessa.

Verkan av marköverföring enligt de nya reglerna är därför i princip densamma

som verkan av annan omreglerande åtgärd enligt jorddelningslagen.

Sådan åtgärd innebär i princip att berörd fastighet ändras i fråga om läge

eller omfattning men behåller sin rättsliga identitet. Såväl fastighetsbildningsreglerna

som principerna för inskrivningsväsendet bygger på att äganderätten

därvid följer fastighetsindividen oavsett de ändringar som fastigheten

undergår. I fråga om mark som överförs får alltså äganderätt, som

grundar sig på fång till den fastighet som avstår mark, vika för äganderätt

som avser den fastighet som erhåller marken. Marköverföringen torde få anses

ske när förrättningen vinner laga kraft, dvs. vanligen genom fastställelsen.

Växlingar i äganderätten till någon av de berörda fastigheterna, som

sker före eller efter nämnda tidpunkt, orsakar inga komplikationer när det

gäller förrättningsresultatet, eftersom ny fastighetsägare enligt 3 kap. 13 §

JDL inte kan rubba eller klandra vad förre ägaren medgett eller godkänt.

Komplikationer torde emellertid kunna uppkomma vid vissa avvikelser från

normala förhållanden, t. ex. om marköverföringen grundats på medgivande

från annan än den som ägde den överförda marken. I sådant fall kan det tänkas

att ett visst förhållande föreligger i fråga om fastighetsindelningen och

ett annat i fråga om äganderätten. Beträffande en speciell form av marköverföring,

nämligen sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

fastighet, har dock föreskrivits alt sedan sammanföring skett talan om

bättre rätt till den sammanförda vägmärken inte får föras (18 § andra

stycket sammanföringslagen).

Lagstiftningen om förhållandet mellan äganderätt som grundas på marköverföring

och rättigheter som före marköverföringen gällde i den mark

som överförs är för närvarande ofullständig. Förhållandet har uppmärksammats

under arbetet på den nya jordabalken. Vid remissen till lagrådet

den 11 februari 1966 av förslaget till ny jordabalk uttalade jag (s. 404 f)

att frågan om det allmänna samspelet mellan fastighetsbildning och bl. a.

nyttjanderätt och servitut torde få ägnas uppmärksamhet i samband med

den pågående beredningen av förslaget till lag om fastighetsbildning.

Även om rättsläget alltså är osäkert i åtskilliga hänseenden får dock

vissa principer anses gälla. En sådan är att panträttens objekt ändras vid

ändring i fastighetsindelningen genom omreglerande åtgärd. Också andra

rättigheter som upplåtits i fastighet torde i första hand få antas följa samma

princip. I varje fall kan det inte antas att sådan rättighet ligger kvar i

område som frångått fastighet genom t. ex. ägoutbyte, om rättigheten därigenom

kan konkurrera ut den nye ägarens genom ägoutbyte konstituerade

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år i968

äganderätt. En sådan ordning skulle nämligen inte vara förenlig med grunderna

för vare sig fastighetsbildningsreglerna eller inskrivningssystemet. I

och för sig skulle det kunna tänkas att en upplåten rättighet ligger kvar med

oförändrad lokalisering som en ny belastning för den fastighet till vilken

marken övergått, men det saknas i gällande rätt regler om med vilket företräde

rättigheten därvid skall gälla i förhållande till andra rättigheter i

nämnda fastighet. Lokaliserade rättigheter som gäller med bästa rätt kan

dock utan olägenhet ligga orubbade, vilket också torde få antas i allmänhet

vara fallet.

Vid frivillig omreglerande åtgärd skyddas såväl fastighetsägarnas som

rättighetshavarnas intressen — med undantag för ointeeknade rättigheter

— i första hand genom att deras medverkan i princip fordras för att åtgärden

skall komma till stånd. Fastighetsägare skyddas i andra hand genom

rätt till ersättning i pengar — jorddelningslikvid — om fastighets värde

minskas genom omregleringen. Likvidfordran har förmånsrätt enligt 17

kap. 6 § handelsbalken i den fastighet vars ägare skall betala likviden. I

den mån andrahandsskydd behövs för rättighetshavare — regler av detta

slag saknas i stort sett i gällande rätt — kan olika former tänkas, i fråga

om panträtt bl. a. rätt till betalning ur jorddelningslikviden. Men skyddet

kan vid omreglerande åtgärd i princip inte tillgodoses i den formen att

rättigheten tillåts konkurrera ut den nye markägarens rätt.

Frågan om skyddet för ägare och rättighetshavare måste i förevarande

lagförslag lösas från de förutsättningar jag nu har skisserat. I förutsättningarna

ingår också att den föreslagna reformen är partiell och provisorisk.

Det torde vara ofrånkomligt att detta förhållande sätter sin prägel

bl. a. på den reglering nyssnämnda fråga kan ges i förevarande sammanhang.

En ny och systematiskt mer tillfredsställande reglering av skyddet

för olika intressenter är avsedd att inflyta i den nya fastighetsbildningslagen.

Den brist som lagrådet främst anser vara förenad med det remitterade

förslaget är risken för rättsförluster i samband med vissa transaktioner som

företas sedan förrättning för ägoutbyte eller laga skifte avslutats men innan

den nya fastighetsindelningen blivit slutligt gällande genom att förrättningen

fastställts. Under denna tid kan fastighet överlåtas, intecknad rättighet

överlåtas till ny innehavare samt ny rättighet upplåtas och intecknas. Eftersom

förrättningsmannen i och med avslutandet skilt sig från ärendet

saknar han möjlighet att beakta ändringar som sker därefter.

En avgörande utgångspunkt för lagrådet är att marköverföringen enligt

de föreslagna nya reglerna har sådana likheter med köp och gåva att fastighetsägarens

medgivande till åtgärden inte kan tillerkännas samma rättsverkningar

som motsvarande medgivande enligt nu gällande regler om ägokravsjämkning.

Av vad jag anfört om den principiella synen på marköverföringen

som en omreglerande fastighetsåtgärd torde framgå att jag inte

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 35

delar lagrådets uppfattning i denna del. Medgivandet till marköverföringen

skall enligt min mening betraktas på precis samma sätt och ges samma

rättsverkningar som en överenskommelse om ägokravsjämkning enligt

gällande rätt. Detta hindrar inte att man uppställer särskilda regler för

att marköverföring skall få ske, regler som saknar motsvarighet i gällande

rätt. Vissa sådana regler har också tagits upp i det remitterade förslaget

och ytterligare några föreslås av lagrådet för den händelse förslaget skulle

genomföras trots lagrådets avstyrkande.

Med denna inställning torde jag inte behöva gå närmare in på alla de

frågor som lagrådet tagit upp. Beträffande några av dem vill jag emellertid

göra vissa anmärkningar.

Av min principiella syn på marköverföringen enligt de nya reglerna följer

att jag anser att bestämmelsen i 3 kap. 13 § JDL är fullt ut tillämplig.

Detta framgår direkt av att jag inte har föreslagit något undantag. Ny

ägare till fastighet som berörs av förrättningen blir alltså — oberoende

av när överlåtelsen ägt rum — bunden av överenskommelsen om ägokravs

jämkningen på i princip samma sätt som f. n. En annan sak är

att särskilda krav uppställs på fastighetsägarens medgivande, nämligen

att det skall uppfylla samma krav som skulle gälla vid avhändelse av fastigheten.

Att en ny ägare till fastigheten blir bunden av en tidigare ägares

medgivande lär i regel inte behöva leda till några olägenheter. I stort sett

torde kunna göras gällande att det är enbart i fall av otillbörliga transaktioner

som några risker för rättsförluster uppkommer. Förvärvaren kan i

dessa fall i regel åberopa avtalsrättsliga regler om svek och därmed göra

avtalet ogiltigt. Om sådana regler inte är tillämpliga skyddas köparen oftast

av andra allmänt erkända regler i fråga om köp av fast egendom. De

medel som härvid står köparen till buds är hävning eller avdrag på köpeskillingen.

Han kan dessutom ha rätt till skadestånd. Så länge förrättningen

pågår ligger det naturligtvis också ett visst skydd i att förrättningsmannen

torde vara skyldig att hålla sig underrättad om de ändringar som inträffar

i fråga om äganderätten till de berörda fastigheterna. Ett ytterligare skydd

ligger i att rätten till den jorddelningslikvid, som utgör ersättning för den

överförda marken och som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,

torde tillkomma den nye ägaren i egenskap av ägare vid den

tidpunkt då likviden förfaller till betalning i den mån annat inte avtalats.

När det gäller inteckningshavarens ställning är problemen något annorlunda

men även i fråga om dessa gäller att de nya reglerna i princip inte

ändrar rättsläget, och vad som nyss anförts om en ny ägares ställning gäller

i tillämpliga delar även i fråga om nya rättighetshavare. Eftersom 3 kap.

13 § JDL inte avser inteckningshavare skyddas en ny innehavare genom

att hans medgivande till marköverföringen krävs. Detsamma gäller ägaren

till fastighet som är gemensamt intecknad med fastighet som ingår i förrätt
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

ningen. Med anledning av vissa uttalanden av lagrådet vill jag också framhålla

att det knappast kan med fog hävdas, att upprepade ombyten av innehavare

skulle utgöra normala företeelser. Tvärtom torde det vanliga

vara att en fastighets gravationsförhållanden är tämligen fasta, åtminstone

under de ganska korta tidsperioder det här kan vara fråga om.

Som framgår av det sagda blir det vid tillämpning av de nya reglerna viktigt

att förrättningsmännen under förrättningens fortgång från det att överenskommelse

om ägokravs jämkning träffats och behövliga medgivanden

lämnats fram till avslutandet noga bevakar ändringar i fråga om äganderätten

till fastigheter som ingår i förrättningen eller berörs på grund av

inteckningsförhållandena samt i fråga om rättigheter och innehavet av sådana.

Vidare bör förfallodag för likvid i allmänhet anknytas till tidpunkten

för förrättningens fastställande, t. ex. så att förfallodagen inträffar viss tid

efter fastställandet. Förfallodagen kan därmed normalt också samordnas

med tillträdet. I anslutning till vidräkning bör sakägarna på lämpligt sätt

upplysas om att, om fastighet till vars ägare likvid skall utgå byter ägare före

betalningsdagen, rätten till likviden tillkommer den nye ägaren, om annat

inte avtalas vid överlåtelsen av fastigheten. I fråga om medgivanden från

inteckningshavare in. fl. är viss form inte föreskriven, men från bevissynpunkt

är det önskvärt att medgivandet är skriftligt. Det bör på betryggande

sätt visas, att den som lämnar medgivande är behörig därtill både vid

tidpunkten för medgivandet och vid förrättningens avslutande.

Vid fastställelseprövningen måste den myndighet som gör prövningen,

dvs. vanligen överlantmätaren men ibland ägodelningsrätten, kontrollera att

medgivandena från inteckningshavare in. fl. fortfarande är aktuella. Myndigheten

måste alltså undersöka om några nya rättsinnehavare, vilkas medgivanden

behövs, har tillkommit, och i förekommande fall inhämta nya

medgivanden. Denna undersökning torde i huvudsak få grundas på fastighetsbokens

uppgifter, men i fråga om fordringsinteclcningar torde det därutöver

vara ofrånkomligt att kontrollera vem som är aktuell innehavare.

Visar fastighetsboken, att fastighet som ingår i förrättningen bytt ägare,

torde kontakt böra tas med den nye ägaren och hans godkännande om

möjligt inhämtas. Visserligen bör, som jag tidigare anfört, ny ägare anses

bunden av vad förre ägaren medgett eller godkänt under förrättningen. Men

kontakt med den nye ägaren ger möjlighet att kontrollera att inga komplikationer

föreligger i rättsförhållandet mellan denne och förre ägaren.

Den utredningsplikt och skyldighet att inhämta vissa medgivanden, som

sålunda kommer att vila på fastställelsemyndigheten, sammanhänger med

beskaffenheten av de förrättningar det här är fråga om. Åliggandena får

alltså, med hänsyn till gällande regelsystem för fastighetsbildning, anses

följa av sakens natur. Jag vill tillfoga att det inte kan anses utgöra någon

fullständig nyhet att t. ex. ägodelningsrätten vid sin prövning måste undersöka

om några nya omständigheter tillkommit sedan förrättningen avslutats.

En sådan skyldighet får anses föreligga i vissa fall även enligt gällande rätt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 37

I fall då talan får föras mot beslut att fastställa förrättning, vilket kan

ske bara när ägodelningsrätten eller hovrätten meddelat beslutet, vinner

detta inte genast laga kraft. Det är givetvis praktiskt ogörligt att i sådant

fall anknyta prövningen till den tidpunkt då förrättningen vinner laga kraft.

Jag övergår härefter till att behandla lagrådets anmärkningar i övrigt.

I fråga om formkravet för överenskommelse om eller medgivande till

ägokravsjämkning enligt de nya reglerna får jag hänvisa till vad jag anförde

vid remissen till lagrådet.

Lagrådet har betonat att de granskningsuppgifter som läggs på förrättningsmännen

är både vidsträckta och mångskiftande. Jag kan utan vidare

vitsorda att så är fallet. Undersökningen av sakägares åtkomst är dock

ingen ny uppgift, även om undersökningen får särskild vikt i fall som

motsvarar avhändelse. Inte heller i övrigt innebär förslaget några stora nyheter

när det gäller förrättningsmännens uppgifter. Jag vill i detta sammanhang

framhålla att sådana förrättningar som det här är fråga om bör

anförtros bara förrättningsman som har betydande erfarenhet. De behövliga

garantierna för att valet av förrättningsman sker från denna utgångspunkt

torde kunna skapas genom organisatoriska åtgärder.

Vad avser prövningen av frågan huruvida gällande villkor för avhändelse

är uppfyllda nämner lagrådet, utöver exempel av sådant slag som jag tidigare

har angett, hinder mot avhändelse som kan vara föreskrivna i bolagsordningar

m. m. Det kan tilläggas, att i fall då sakägare företräds av ombud

förrättningsmannen kan ha anledning att kontrollera att ombudet har rätt

att lämna ett medgivande som i realiteten svarar mot en avhändelse.

När jag vid lagrådsremissen uttalade att civilrättsliga påföljder inte bör

gälla vid ägokravsjämkning, ville jag ge uttryck för den uppfattningen att

sådana påföljder inte bör anknytas till själva förrättningen. Att ett medgivande

till minskning av fastighet enligt de nya reglerna är ogiltigt om

medgivandet t. ex. lämnats av omyndig eller av förmyndare utan vederbörligt

tillstånd är fullt klart. Det är alltså ingenting, som hindrar att ett medgivande

i efterhand utan vidare anses ogiltigt eller att frågan om giltigheten

blir föremål för tvist. Men från praktisk synpunkt är det givetvis i

första hand förrättningen som bör angripas, i den mån detta är möjligt. Det

kan därvid inte uteslutas att också en förrättning beroende på någon grundläggande

brist kan vara en nullitet, men i första hand står, sedan en förrättning

vunnit laga kraft, de extraordinära rättsmedlen till förfogande i

fall då förrättningen befinns vara behäftad med fel. Jag vill erinra om att

besvärstiden vid besvär över domvilla, i fall då någon som inte varit part i

målet lider förfång, beräknas med utgångspunkt från den tidpunkt då

klaganden fick kännedom om domen.

Lagrådet bär anmärkt, att lagtexten för att skänka full tydlighet egentligen

borde förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrättsliga

bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter en avhändelse an
3

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt 3 avd. Nr 1

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

gripa denna med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som

genomförts medelst ägokravsjämkning. Anmärkningen är riktig. Bl. a. med

hänsyn till den föreslagna lagstiftningens kortvariga och provisoriska karaktär

anser jag det emellertid onödigt att nu belasta lagtexten med en sådan

bestämmelse, som f. ö. inte har någon naturlig plats i jorddelningslagen.

Även om den nya metoden för marköverföring erbjuder stora fördelar,

nämligen i fråga om möjligheterna att snabbt genomföra ändringar i fastigheters

storlek när berörda rättsägare är ense, är det givet att metoden

också har nackdelar. En organisatorisk olägenhet är att förrättningsmannen,

som vid tillämpning av de nya reglerna övertar vissa uppgifter som

annars vilar på inskrivningsdomaren, inte har omedelbar tillgång till fastighetsboken

m. m. Denna olägenhet torde vara ofrånkomlig, men den bör

inte överdrivas. Jag vill i detta sammanhang tillägga, att jag föreställer mig

att marköverföringsmetoden inte alltid kommer att leda snabbast till målet.

Metoden med köp, avstyckning och sammanläggning kan ibland vara

att föredra både från sakägarnas och fastighetsbildningsmyndigheternas

synpunkt. En av de omständigheter som kan påverka valet av metod är

t. ex. inteckningsförhållandena.

Även om jag i flera hänseenden hyser stor förståelse för lagrådets synpunkter

i fråga om förslaget att slopa den nuvarande procentgränsen för

frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte är jag mot bakgrunden

av de överväganden som redovisats vid remissen till lagrådet och

vad jag nyss anfört inte beredd att ta tillbaka förslaget. Det avgörande för

mitt ställningstagande är särskilt följande omständighet. Ett genomförande

av förslaget ger möjlighet till betydande vinster vid fastighetsbildningsverksamheten

som f. n. starkt hämmas av lantmäteriets stora arbetsbörda.

Vinsterna kommer även de enskilda till godo. Vidare är det möjligt att på

ett sätt som visserligen inte är helt tillfredsställande men som dock i tillräcklig

grad tillgodoser rättssäkerhetens krav lösa de svårigheter som lagrådet

påpekat. Slutligen lägger jag viss vikt vid den omständigheten att det

här rör sig om en provisorisk lagstiftning.

Utskottet hänvisar i övrigt till propositionen s. 151 f. Här må endast anmärkas

att departementschefen funnit sig böra tillmötesgå lagrådets förslag

att jordbruksarrendator som tillträtt arrendet skall hänföras till den grupp

rättighetshavare vilkas medgivande fordras.

Motionerna

I motionerna 1:486 av herr Torsten Andersson och 11:613 av herr Larsson

i Norderön herörs frågor som har samband med slopandet av sammanträdestvånget.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

39

Motionärerna refererar till en början vissa uttalanden av Utredningen

rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets organisation i skrivelse

till lantmäteristyrelsen den 14 december 1966. I skrivelsen hemställer utredningen

om styrelsens medverkan till delegering av uppgifter inom lantmäteriet

till annan än lantmätare. Utredningen anför bl. a. att det skulle vara

värdefullt om förutsättningar kunde skapas för att möjliggöra att det kan

uppdras även åt annan än lantmätare att handlägga enklare förrättningar

enligt jorddelningslagen. Motionärerna förklarar att förslaget att slopa sammanträdestvånget

mot bakgrunden av vad utredningen anfört ter sig relativt

begränsat. Förslaget utgör enligt deras mening i stort sett en kodifiering av

en i betydande utsträckning tillämpad praxis.

Med beaktande av allmänhetens berättigade krav på väsentligt kortare

väntetid i fråga om slutförande av lantmäteriförrättningar samt på kostnadsbesparande

förrättningsmetodik kan det, anför motionärerna, ifrågasättas,

om inte utredningens hemställan om åtgärder i förenklande syfte redan i

detta sammanhang borde ha tillgodosetts i större utsträckning.

Motionärerna förklarar till slut att lagförslaget på en punkt synes motverka

det allmänna syftet, nämligen vad gäller 19 kap. 9 § jorddelningslagen,

vari föreslås att lantmätaren skall föra protokoll över allt som förekommer

vid förrättningen. Då dylika protokoll ofta får en enkel utformning,

torde det enligt motionärernas mening i många fall vara helt till fyllest

att lantmätaren delegerar även protokollförandet till den tjänsteman,

som handlagt förrättningen. Lagrummet bör därför i stället innehålla en

allmän bestämmelse om skyldigheten att föra protokoll. I

I motionen II: 527 av herr Tobé berörs förslaget att slopa nuvarande procentgräns

för minskning av fastighet genom ägokravs jämkning vid ägoutbgte

och laga skifte.

Motionären anför bl. a. att det av departementschefen angivna förfarandet

— som innebär bl. a. att vissa kontrollfunktioner ankommer på fastställelsemyndigheten

— visserligen blir en smula tungrott men synes lösa de av

lagrådet påpekade svårigheterna på ett sätt som i tillräcklig grad tillgodoser

rättssäkerhetens krav. Det utesluter emellertid inte, säger motionären, att

ytterligare förbättringar är möjliga inom ramen för gällande regelsystem.

Som komplement till det nämnda kontrollförfarandet skulle man kunna införa

regler, som ger publicitet i lämplig form åt förrättningsavgörandet under

tiden mellan avslutandet och fastställandet av förrättning, vid vilken

fastighet minskats med tillämpning av de i propositionen föreslagna bestämmelserna.

Publiciteten skulle ha til! syfte att nå presumtiva fastighetsköpare

och inteckningshavare. Lämplig form därför synes vara anteckning i fastighetsboken.

En sådan anteckning skulle fungera som en varningssignal. Det

skulle inte vara nödvändigt att ge anteckningen någon rättsbildande betydelse.

Anteckningen skulle lämpligen kunna införas i fastighetsboken när

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

förrättningen avslutas för att sedan avföras när förrättningen fastställs,

eftersom den därefter skulle sakna betydelse. Det skulle också vara möjligt

att föreskriva att det förhållande som anteckningen avser skall anmärkas i

gravationsbevis när sådant utfärdas under den tid anteckningen kvarstår.

Ett tänkbart alternativ är, förklarar motionären, att anteckningsskyldigheten

anknyts redan till det grundläggande beslutet om marköverföring. I

fall då förrättningen avslutas senare än då beslutet tillkommer inflyter anteckningen

därvid i fastighetsboken redan under pågående förrättning.

Emellertid torde nyttan av anteckningen vara mindre under förrättningens

handläggningsskede än efter avslutandet. Och vidare finns under handläggningsskedet

inte någon fullt lika distinkt tidpunkt att anknyta till. Det

grundläggande momentet är sakägarnas förening eller skriftliga förklaring,

men denna kan i vissa fall tillkomma etappvis eller vara föremål för ändring,

t. ex. jämkning i anledning av verkställd mätning.

Utskottet

I den del av propositionen som utskottet nu behandlar föreslås ändringar i

två avseenden i lagstiftningen om fastighetsbildning. Ändringarna, som huvudsakligen

berör jorddelningslagen, syftar till att möjliggöra ett mera rationellt

förfarande vid vissa lantmäteriförrättningar. Det ena förslaget avser

slopande av sammanträdestvånget vid avstyckning. Det andra gäller fastighetsägarnas

rätt att vid ägoutbyte eller laga skifte träffa överenskommelse

om s. k. ägokravsjämkning.

Avstyckning är f. n. den ojämförligt vanligaste fastighetsbildningsåtgärden.

Det kan nämnas att år 1965 avslutades i landet cirka 18 600 avstyckningsförrättningar.

Många av dessa förrättningar är tämligen enkla. Gällande

bestämmelser innebär emellertid att förrättningsmannen måste kalla till

sammanträde oavsett ärendets beskaffenhet i det särskilda fallet. Denna skyldighet

har ansetts utgöra ett hinder mot rationella arbetsformer. I propositionen

föreslås att avstyckning skall få handläggas utan sammanträde om

stridiga intressen inte förekommer i ärendet. Reformen medför bl. a. att antalet

förrättningsresor kan minskas.

Vissa av de regler som tillämpas vid handläggning med sammanträde kan

inte tillämpas vid handläggning utan sammanträde. Reglerna om tillkännagivande

av att förrättning skall äga rum föreslås sålunda inte gälla. Även

skyldigheten att i förväg underrätta byggnadsnämnden om förrättning faller

därvid bort. Vid avstyckning enligt jorddelningslagen gäller f. n. att lantmätaren

skall föra protokoll över allt som förekommer vid varje sammanträde

under förrättningen. Då protokoll bör föras också i fall då avstyclcningsförrättning

handläggs helt utan sammanträde, behövs en ny regel som

klargör att protokoll skall föras också i sådant fall och då avse förrättningen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

41

Föreskriften har i propositionen utformats så att lantmätaren skall föra

protokoll över allt som förekommer vid förrättningen.

I motionerna I: 486 av herr Torsten Andersson in. fl. och II: 613 av herr

Larsson i Norderön m. fl. anförs bl. a. att möjligheter bör skapas att uppdra

åt annan än lantmätare att handlägga enklare förrättningar enligt jorddelningslagen.

Mot bakgrunden härav hemställes att riksdagen skall uttala att

åtgärder snarast bör vidtas i syfte att — under förutsättning att sakägarnas

rättsskydd tillgodoses — ytterligare förenkla förrättningsförfarandet inom

mätningsväsendet. Vidare yrkas, i syfte att möjligöra delegering till lägre

personal av protokollföringen, att den nyssnämnda föreskriften angående

protokollföring skall ha den lydelsen att protokoll skall föras över allt som

förekommer vid förrättningen.

Som redan nämnts måste en stor mängd avstyckningsförrättningar anses

vara av enkel beskaffenhet. Har det till avstyckning avsedda området inte

överlåtits finns normalt bara en sakägare, och har överlåtelse skett är sakägarna

i allmänhet inte fler än två, vilka sedan köpeavtalet träffats sällan

torde ha några stridiga intressen. 1 den mån sakägarnas önskemål inte strider

mot allmänna intressen torde sådana förrättningar inte erbjuda några

svårare problem. Det sagda gäller i särskilt hög grad avstyckningar inom

detaljplanerade områden, där i allt väsentligt ställning tagits till fastighetsbildningen

redan i samband med planarbetet och där förrättningen nästan

helt är av teknisk art. I dylika enkla fall har sammanträdena knappast någon

funktion att fylla. Å andra sidan kan givetvis sägas att sammanträdena i

många fall kan ges karaktären av en ren formalitet som inte föranleder någon

större arbetsinsats, varför föga står att vinna genom deras slopande. Mot

bakgrunden av den stora arbetsbalansen inom fastighetsbildningsväsendet

är det emellertid angeläget att alla möjligheter att lätta arbetsbördan tillvaratas

och förevarande förslag kan otvivelaktigt bidra härtill. Enligt utskottets

mening kan det inte råda någon tvekan om att reformen bör genomföras.

Enligt lagförslaget behöver sammanträde inte hållas om stridiga intressen

inte förekommer i ärendet. Formuleringen för närmast tanken till att härmed

avses stridiga intressen mellan sakägarna. Departementschefen framhåller

emellertid att villkoret också gäller förhållandet mellan sakägarintressena

å ena sidan och allmänna intressen å andra sidan. I detta sammanhang

bör uppmärksammas att förrättningsman får anses ha skyldighet att på

lämpligt sätt försäkra sig om att byggnadsnämnden inte har någon erinran

mot avstyckningen.

Förrättningar där tillstånd till avstyckning enligt sakägarens önskemål

icke lämnas anses enligt propositionen, med hänsyn till vad nyss sagts angående

allmänna intressen, inte böra äga rum utan sammanträde. Utskottet

rill understryka denna synpunkt. Härutöver vill utskottet framhålla följande.

Det är vid avstyckningar inte ovanligt att viss divergens föreligger

mellan sakägarens önskemål rörande styckningslottens storlek och belägen
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

het och förrättningsmannens bedömning av vad som kan tillåtas enligt gällande

lagstiftning. Vanligen torde sakägaren i dylika fall inför möjligheten

att avstyckning vägras låta sig nöja med vad förrättningsmannen anser sig

kunna godta. Enligt propositionen förutsätts att ingenjör sper sonal i största

utsträckning skall anförtros handläggningen av avstyckningar på förrättningsstället.

Utväljandet av de förrättningar, som avses skola handläggas

utan sammanträde, bör dock ske med stor omsorg.

Vad gäller den i motionerna I: 486 och II: 613 berörda frågan om öppnande

av möjligheter att uppdra åt ingenjörspersonal att självständigt handlägga

enklare förrättningar må nämnas följande. I sitt år 1963 avgivna betänkande

med förslag till lag om fastighetsbildning har 1954 års fastighetsbildningskommitté

för sin del avvisat tanken på att personal utan högre

teoretisk utbildning skulle tillåtas att helt på eget ansvar handlägga förrättningar.

Vid remissbehandlingen har emellertid från några håll framförts förslag

som i stort överensstämmer med motionärernas uppfattning. Frågan är

f. n. beroende på Kungl. Maj :ts prövning. På bedömningen av densamma torde

inverka bl. a. sådana förhållanden som utformningen av de materiella villkoren

för fastighetsbildning och reglerna angående förfarandet. Även dessa

frågor övervägs inom Kungl. Maj :ts kansli. Av betydelse för det slutliga

ställningstagandet synes också kunna bli de resultat som utredningen rörande

fastighetsbildnings- och mätningsväsendets organisation kommer fram

till.

Det är givetvis viktigt att det inom lantmäteriet tillämpas en rationell

arbetsfördelning, så att de olika personalkategoriernas kompetens och kapacitet

blir tillvaratagna fullt ut. Utskottet kan sålunda helt instämma i motionernas

syfte, som kan sägas vara att effektivisera fastighetsbildningsverksamheten.

Hur detta syfte bäst skall uppnås är inte lätt att bedöma med ledning

av föreliggande material men det synes inte vara uteslutet att en vidgad

rätt att delegera arbetsuppgifter kan vara en utväg bland andra, som är värd

att pröva. Med hänsyn till frågans läge anser utskottet emellertid att något

uttalande från riksdagens sida f. n. inte bör göras.

Propositionens förslag angående protokollföring anknyter till gällande

rätt med den ändring som betingas av att avstyckning skall kunna handläggas

utan sammanträde. Protokollen över avstyckningsförrättningar har

i det övervägande antalet fall en så schablonmässig avfattning att för

deras uppsättande kan användas tryckta blanketter, vilka ifylles av biträdespersonal.

Detta förfarande torde särskilt väl lämpa sig för protokollen

i de enkla förrättningar det nu närmast är fråga om. Lantmätarens

befattning med protokollen blir därför i regel föga betungande. Då protokollen

innehåller förrättningsmannens beslut torde det dock vara naturligt,

att han även är ansvarig för protokollföringen. Med hänsyn till vad nu sagts

finner utskottet att propositionsförslaget bör godtas också vad gäller lantmätarens

befattning med protokollen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 43

Motionerna I: 486 och II: 613 bör således inte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Utskottet övergår nu till spörsmålet om ägokravs jämkning.

Vid ägoutbyte gäller som huvudprincip att de ägor som byts mot varandra

skall vara av lika uppskattningsinnehåll, dvs. ha samma värde. Vid laga

skifte skall på motsvarande sätt fastighet erhålla mark enligt den vid skiftet

gällande delningsgrunden. I viss utsträckning kan emellertid avsteg från

vad nu sagts ske genom s. 1c. ägokravs jämkning. Sådan jämkning kan under

vissa villkor ske tvångsvis. I detta sammanhang berörs emellertid endast

reglerna om ägokravs jämkning efter överenskommelse mellan delägarna.

För sådan jämkning gäller f. n. att deltagande fastighets uppskattningsinnehåll

inte får minskas med mera än 10 %. En av anledningarna till att

man ställt upp denna gräns är önskemålet att markera gränsen mot köp och

andra former av överlåtelse.

I propositionen föreslås att den nämnda procentgränsen slopas. Denna

rätt till obegränsad ägokravs jämkning som följer av förslaget innebär att

man öppnar möjlighet till transaktioner med samma reella innebörd som

överlåtelser av fast egendom. Särskilda regler har därför ansetts erforderliga.

I fråga om fastighetsägares rätt att träffa överenskommelse om minskning

av fastighet utöver vad de nuvarande reglerna medger skall sålunda

gälla samma villkor som för avhändelse av fast egendom. Om fastighet åter

väsentligt ökas genom tillämpning av de nya reglerna skall de inskränkningar

i fråga om rätten att förvärva fast egendom, som t. ex. jordförvärvslagen

föreskriver, äga motsvarande tillämpning. Slutligen föreslås att skyddet

för inteckningshavare m. fl. byggs ut.

Enligt förslaget skall förrättningsmannen kontrollera att gällande villkor

för avhändelse är uppfyllda och anskaffa behövliga medgivanden från inteckningshavare

m. fl. Sedan förrättningen avslutats men innan den nya

fastighetsindelningen blivit slutligt gällande, kan emellertid dispositioner

företas som ändrar förutsättningarna. Under denna tid kan fastighet överlåtas,

intecknad rättighet överlåtas till ny innehavare samt ny rättighet upplåtas

och intecknas. Vid fastställelseprövningen måste den myndighet som

gör prövningen (normalt överlantmätaren) kontrollera att medgivanden från

inteckningshavare m. m. fortfarande är aktuella, men vissa risker för rättsförluster

genom sådana åtgärder som nyss nämnts har likväl ansetts föreligga.

Mot bakgrunden härav föreslås i motionen II: 527 av herr Tobé regler

som innebär att då fastighet minskats med tillämpning av de nya reglerna

lantmätaren skall lämna inskrivningsdomaren meddelande härom ofördröjligen

efter det att förrättningen avslutats. Inskrivningsdomaren skall på

nästa inskrivningsdag anteckna förhållandet i fastighets- eller inteclcningsboken.

Vidare skäll när förrättningen fastställts ägodelningsdomaren eller

överlantmätaren ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren, som på

nästa inskrivningsdag har att avföra anteckning som nyss sagts. Motsvarande

skall gälla då förrättning undanröjts.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Utskottet gör följande överväganden.

För marköverföring mellan fastigheter är man •— bortsett från de begränsade

möjligheterna till ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte —

f. n. i huvudsak hänvisad att använda metoden med fastighetsköp i förening

med avstyckning och sammanläggning och därmed förenade lagfarts- och

inteckningsåtgärder. Detta förfarande, som engagerar bl. a. lantmätare, inskrivningsdomare

och ägodelningsdomare, utmärks av att en hel serie skilda

åtgärder från sakägare och myndigheter måste företas efter varandra i bestämd

ordning. Det blir därför i många fall tungrott och tidskrävande. Marköverföring

enligt propositionsförslaget är avsedd att erbjuda ett enklare

alternativ till detta förfarande. Förenklingen består bl. a. i att lagfartsproceduren

helt bortfaller och att vissa inteckningsåtgärder kan undvaras. Genom

att förfarandet samordnas i en förrättning hos en enda myndighet öppnas

även andra förenklingsmöjligheter. Reformen synes därför vara av väsentlig

betydelse som medel att främja en rationalisering av fastighetsbildningsverksamheten.

Utskottet vill särskilt peka på de fördelar reformen kan

innebära vid de förrättningar för jord- och skogsbrukets yttre rationalisering,

som sker under lantbruksnämndens medverkan på så sätt att nämndens

rationaliseringsreserv används för förstärkning av andra brukningsenheter.

Fastigheter i nämndens ägo är i regel gravationsfria, och prövning av att villkoren

för ägokravsjämkning är uppfyllda torde inte behöva vålla några

egentliga svårigheter. Just i sådana och liknande fall synes de föreslagna

reglerna kunna få sin största betydelse. Förutsättningarna för en enkel och

snabb handläggning lär dock långt ifrån alltid vara så gynnsamma som nu

sagts, och som departementschefen framhållit är det inte säkert att marköverföringsmetoden

alltid leder snabbast till målet. Metoden med köp, avstyckning

och sammanläggning kan ibland vara att föredra både från sakägarnas

och fastighetsbildningsmyndigheternas sida. Från rättssäkerhetssynpunkt

synes, som lagrådet närmare utvecklat, förslaget inte vara invändningsfritt.

I likhet med departementschefen anser dock utskottet att svårigheterna

härvidlag lösts på ett sätt som i tillräcklig grad tillgodoser rättssäkerhetens

krav. Till en detalj i sammanhanget återkommer utskottet nedan.

Mot bakgrunden av behovet av att lätta arbetsbördan för de fastighetsbildande

myndigheterna och i avbidan på att en definitiv reglering sker genom

den nya fastighetsbildningslagstiftningen bör därför enligt utskottets

mening förslaget i princip godtas. Utskottet vill emellertid betona vikten av

att ifrågavarande förrättningar bara anförtros åt förrättningsmän som har

betydande erfarenhet. Fläri ligger en viktig garanti för att de olika rättsägarnas

intressen tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

Enligt propositionsförslaget ankommer det i första hand på förrättningsmannen

att kontrollera att villkoren för överenskommelse om ägokravsjämkning

är uppfyllda såväl då överenskommelsen träffas som då förrättningen

avslutas. Det är emellertid att märka att marköverföringen inte

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

45

sker vid någon av dessa tidpunkter utan först när förrättningen vinner laga

kraft, dvs. vanligen genom fastställelsen. Häri synes en viss svaghet i förslaget

ligga. Som sägs i motionen II: 527 kan under tiden mellan förrättningens

avslutande och fastställelsen fastighet eller intecknad rättighet överlåtas

samt ny rättighet upplåtas och intecknas. Växlingar i äganderätten till någon

av de berörda fastigheterna torde visserligen sakna betydelse för förrättningsresultatet

eftersom ny ägare inte kan rubba eller klandra vad förre ägaren

medgett eller godkänt, men risk för rättsförluster synes ändå kunna uppkomma.

Ny innehavare av inteckning skyddas genom att hans medgivande

till marköverföringen krävs. Vägrar han att lämna sådant medgivande blir

emellertid följden att förrättningen måste helt eller delvis undanröjas. Även

i sådant fall uppstår risk för tvister och rättsförluster. De antydda riskerna

får inte överdrivas, men utskottet anser det angeläget att de så långt som

möjligt förebyggs. Den metod som motionären anvisat härför är enkel och

synes även i övrigt motsvara de anspråk som man skäligen kan ställa. Utskottet

förordar att motionsförslaget genomförs.

Utskottet har beaktat att de ifrågavarande riskerna föreligger även under

tiden mellan överenskommelsen och förrättningens avslutande. Dylika överenskommelser

synes emellertid i tillämpningen i vissa fall tillkomma i etapper,

och det möter svårigheter att inom ramen för gällande regelsystem fixera

eu tidpunkt, till vilken förrättningsmannens anmälningsskyldighet kan anknytas.

Otvivelaktigt förhåller det sig också så att problemen accentueras

i och med att förrättningen avslutas. Utskottet har därför i likhet med motionären

avstått från att framlägga något mer vittsyftande förslag än som nyss

nämnts.

Bestämmelserna om förrättningsmannens anmälan till inskrivningsdomaren

och dennes anteckning i anledning därav kan lämpligen införas i 16 kap.

jorddelningslagen som en ny paragraf, betecknad 3 a §. Reglerna om underrättelse

då förrättning avslutats m. m. bör tas in som ett nytt andra stycke

i 21 kap. 46 § samma lag. Ändringarna föranleder ett par jämkningar i lagförslagets

ingress.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 april 1968. Ikraftträdandebestämmelserna

bör ändras i enlighet härmed.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med avslag på motionerna 1:486 och

II: 613 i fråga om yrkandet rörande lantmätarens befattning

med protokollföringen bifaller propositionen nr 167 år 1967

såvitt avser ändrad lydelse av 19 kap. 9 § lagen den 18 juni

1926 (nr 326) om delning av jord å landet (jorddelningslagen)

;

B. att riksdagen — med förklaring att viss ändring och

vissa tillägg bör göras i förslaget angående ändring i jorddelningslagen

— med bifall till motionen II: 527 för sin del

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

beslutar dels att ingressen till nämnda förslag skall erhalla

följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse, dels

att i jorddelningslagen skall införas en ny paragraf, 16 kap.

3 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock att 21 kap. 46 §

jorddelningslagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Härigenom förordnas, dds att 8

kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap.

9 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges,

dels att i lagen skall införas tre nya

paragrafer, nämligen i 8 kap. 4 a §, i

13 kap. 2 b § och i 19 kap. 8 §, av nedan

angiven lyddse.

(Utskottets förslag)

Härigenom förordnas, dels att 8

kap. 4 §, 13 kap. 2 a §, 19 kap. 9 §

och 21 kap. 46 § lagen den 18 juni

1926 om delning av jord å landet1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges, dels att i lagen skall

införas fyra nya paragrafer, nämligen

i 8 kap. 4 a §, i 13 kap. 2 b §, i

16 kap. 3 a § och i 19 kap. 8 §, av nedan

angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

16 KAP.

3 a §.

Har fastighet minskats med tilllämpning

av 8 kap. 4 a § eller 13 kap.

2 b § skall lantmätaren lämna inskrivningsdomaren

meddelande härom

ofördröjligen efter det att förrättningen

avslutats. Inskrivningsdomaren

skall på nästa inskrivningsdag

anteckna förhållandet i fastighets-

eller inteckningsboken.

21 KAP.

46 §.

Har vid-------— eller inteckningsboken.

1 Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951: 356

och av 19 kap. 9 § se 1937: 164. 13 kap. 2 a §

tillagd genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 §

har upphört att gälla enligt 1951: 356.

När förrättning, som avses i 16

kap. 3 a §, blivit genom laga kraft

ägande beslut fastställd, skall ägodel
-

1 Senaste lydelse, se beträffande 8 kap. 4 §

1951: 356, 19 kap. 9 § 1937:164 och 21 kap. 46

§ 1953:155. 13 kap. 2 a § tillagd genom 1955:

288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla

enligt 1951:356.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

ningsdomaren eller överlantmätaren

ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren.

Denne skall på nästa

inskrivningsdag avföra anteckning,

som gjorts i fastighets- eller inteckningsboken

med anledning av bestämmelserna

i nyss angivna paragraf.

Motsvarande gäller i fall då

förrättning som här avses blivit undanröjd.

C. att riksdagen — med förklaring att viss ändring bör

göras i ikraftträdandebestämmelserna — dels antager förslaget

till ändring i jorddelningslagen i de delar, som ej

berörts ovan i utskottets hemställan, dels förslaget angående

ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad med de ändringar däri att

ikraftträdandebestämmelserna erhåller följande såsom utskottets

förslag betecknade lydelse.

J ord delningslagen

(Kungl. Maj:ts förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1968. Äldre lag gäller i fråga

om den fortsatta prövningen av laga

skifte eller ägoutbyte som avslutats

dessförinnan.

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1

april 1968. Äldre lag gäller i fråga

om den fortsatta prövningen av laga

skifte eller ägoutbyte som avslutats

dessförinnan.

5 kap. 2 § lagen om fastighetsbildning i stad

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1968. april 1968.

D. att motionerna I: 486 och II: 613 i vad de ej kan anses

besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt

icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp)*, Göran Karlsson

(s), Svante Kristiansson (s), Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s), Åkesson

(fp), Hansson (s) och Nils Nilsson (ep);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s), fru

Torbrink (s), herrar Hedin (h), Persson i Tandö (s), Tobé (fp), Hamrin i

Kalmar (fp) och Josefsoni Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

vid B. i utskottets hemställan

I. av herrar Levin (s), Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s), Erik

Jansson (s), Johansson i Torp (s), fru Torbrink (s) och Persson i Tandö

(s), vilka ansett att motionen II: 527 av herr Tobé bort avstyrkas och att

därför

dels det avsnitt av utlåtandet, som börjar på s. 43 med orden »Enligt förslaget»

och som slutar på s. 45 med orden »lagförslagets ingress», bort ha

följande lydelse:

Överenskommelse om ägokravsjämkning träffas under förrättningens fortgång.

Sedan förrättningen avslutats skall den fastställas av överlantmätaren

eller i vissa fall av ägodelningsrätten. Marköverföringen sker först när förrättningen

vunnit laga kraft, dvs. vanligen genom fastställelsen. I motionen

II: 527 av herr Tobé föreslås regler som innebär---lika med utskottet

---förrättning undanröjts.

UIskottet gör följande överväganden.

För marköverföring---lika med utskottet---tillgodoser rättssäkerhetens

krav. Mot bakgrunden av---lika med utskottet---

utskottets mening förslaget godtas. Utskottet vill — ---lika med utskottet

---tillfredsställande sätt.

Det förslag som framförts i motionen II: 527 syftar till att förebygga vissa

risker för rättsförluster som motionären ansett ligga i att vissa dispositioner

som t. ex. överlåtelse av fastighet kan ske sedan förrättningen avslutats

men innan den nya fastighetsindelningen blivit slutligt gällande. Som utskottet

ovan anfört har dock i propositionsförslaget rättssäkerhetssynpunktterna

tillgodosetts på ett tillfredsställande sätt. Redan härav följer att utskottet

inte är berett att tillstyrka bifall till motionen. Utskottet vill dock

anmärka följande, överenskommelse om ägokravsjämkning torde i många

fall träffas redan på ett tidigt stadium av förrättningen. Det kan emellertid

dröja avsevärd tid, kanske flera år, innan förrättningen avslutas. Mellan

avslutandet av förrättningen och fastställandet av densamma torde däremot

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

49

endast i undantagsfall längre tid förflyta. Under hela tiden mellan det överenskommelsen

träffas och förrättningen fastställes kan sådana dispositioner

som motionären omnämnt företas men förslaget täcker i flertalet fall endast

en mindre del av denna tid. Det måste också beaktas att det i stort sett endast

är i fall av otillbörliga transaktioner som några risker för rättsförluster

uppkommer. Motionsförslaget för vidare med sig arbete och besvär för förrättningsmannen

och inskrivningsdomaren. Enligt utskottets mening står

detta inte i skälig proportion till de förhållandevis obetydliga vinster från

rättssäkerhetssynpunkt som ett genomförande av förslaget möjligen skulle

kunna medföra. Utskottet fäster slutligen vikt vid att fråga är om en provisorisk

lagstiftning.

På nu anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen II: 527.

dels att utskottet bort hemställa

att motionen II: 527 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

II. av herr Hansson (s).

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:105 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 8 § och 5Jf kap. 9 § rättegångsbalken m. m. a1 i texten