Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förande av sparkstötting. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 428 i första kammaren av fröken Stenberg och nr 52i i andra kammaren av herr Nilsson i Agnäs.

1968-03-05 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förande av sparkstötting. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 428 i första kammaren av fröken Stenberg och nr 52i i andra kammaren av herr Nilsson i Agnäs.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1968

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förande av

sparkstötting.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till

lagutskott hänvisade motioner, nr 428 i första kammaren av fröken Stenberg

och nr 52i i andra kammaren av herr Nilsson i Agnäs.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t måtte vidtaga sådan ändring

i gällande lagtext att person, som färdas å sparkstötting, hänföres till

fotgängare och därmed hänvisas till vägens vänstra sida».

Motionerna

I motionerna framhålles att ett flertal trafikolyckor visar att lämpligheten

av nu gällande regel att sparkstötting skall föras på vägens högra sida kan

ifrågasättas. En sparkstötting är enligt motionärerna icke i egentlig mening

ett fordon, eftersom den i allmänhet icke är försedd med signaler, belysning

eller reflexer. När den sparkåkande färdas i samma riktning som övriga snabba

fordon, utsättes han enligt motionärerna för stora risker, eftersom han

svårligen kan observeras i mörker. År han däremot fotgängare och går

på vägens vänstra sida, kan han observera den mötande trafiken och utsättes

icke för påkörningsrisk bakifrån. Använder han sparkstötting och

färdas på vägens vänstra sida stör han icke gångtrafikanterna i övrigt,

eftersom de förekommande sparkstöttingarna har ringa mått och i allmänhet

låg hastighet, när de sparkas fram.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 förstås

med fordon varje anordning på hjul, band eller medar, som är inrättad för

färd på marken och icke löper på skenor. Sparkstötting är således i vägtrafikförordningens

mening att anse såsom fordon. Sparkstötting bör jämlikt

regeln i 45 § 1 inom., där så lämpligen kan ske, föras på högra delen

av vägen. Enligt 44 § skall, när på väg finnes skilda banor för olika slag av

vägtrafikanter, fordon föras på bana, som är avsedd för fordonet. Härav

följer att sparkåkare icke får använda gångbana eller cykelbana. I detta

sammanhang må erinras om bestämmelsen i 38 § enligt vilken trafikregBihang

till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1968

lerna för gående skall gälla även den, som för barnvagn, rullstol eller lekfordon,

så ock den, som åker skidor, skridskor eller rullskridskor. Det må

även nämnas att föreskrifter att sparkstötting skall vara försedd med

belysnings- eller reflexanordning ej har upptagits i vägtrafikförordningen.

Av visst intresse i nu förevarande avseende är vidare den i 51 § 2 mom.

införda rekommendationen att den, som under mörker på väg, varest tillfredsställande

belysning ej är anordnad, framför vissa slag av fordon, bl. a.

sparkstötting, bör vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar eller

ock bära klädesplagg, som vid belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen.

Frågans tidigare behandling

I skrivelse den 4 mars 1960 uppdrog Kungl. Maj :t åt statens trafiksäkerhetsråd

att låta utreda vilka åtgärder som kunde vara ägnade att minska

risken för olycksfall vid förande av sparkstötting samt att till Kungl. Maj:t

inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I skrivelsen

anfördes som exempel på tänkbara åtgärder användning av belysningseller

reflexanordningar eller tillämpning av andra trafikregler än de då

gällande.

I anledning av uppdraget införskaffade trafiksäkerhetsrådets arbetsgrupp

förundersökningsprotokoll från samtliga de polisundersökta vägtrafikolyckor

i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, vari sparkstöttingar varit inblandade och som inträffat

under tiden 1 januari 1959—den 1 april 1960. Materialet utvisade att

av 102 undersökta sparkstöttingolyckor 48 tillgått på så sätt, att sparkåkarna

färdats på vägens vänstra sida och därvid blivit påkörda av bakifrån

kommande fordon. Av dessa 48 olyckor hade icke mindre än 42 inträffat

under mörker. Vidare framgick att 6 olyckor, varav 5 mörkerolyckor,

hade inträffat då sparkåkarna färdats längs vägens högra sida och sammanstött

med mötande fordon. Slutligen må nämnas att 13 kollisioner

inträffat då sparkåkare, som åkt på vägens högra sida, försökt svänga

över till vänster vägbana, sedan de uppmärksammat fordon, vilket nalkats

bakifrån.

Trafiksäkerhetsrådet redovisade sitt uppdrag i skrivelse till Kungl. Maj :t

den 1 juni 1961.

Beträffande frågan om ändrade trafikregler fann rådet att det endast

kunde komma i fråga att avföra sparkstöttingarna från kategorin fordon.

Därest man skulle tillåta sparkåkarna liksom fotgängarna att färdas på

vägens högra sida fordrades att sparkstöttingarna jämställdes med de i 38 §

vägtrafikförordningen uppräknade fordonen. Trafiksäkerhetsrådet konstaterade,

att man icke hade någon vetskap om i vilken utsträckning spark
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1968

åkare brukade färdas på vägens olika sidor. Det var därför icke möjligt

att enbart med ledning av de bearbetade olyckorna avgöra huruvida det

skulle vara farligare att färdas på vägens vänstra del än på dess högra.

Rådet fortsatte härefter:

Det skulle dock rent teoretiskt kunna tänkas vara en fördel ur säkerhetssynpunkt

om sparkåkarna färdades på vägens högra sida, d. v. s. mot fordonstrafiken.

Det kan göras gällande, att de i sådant fall lättare skulle vara

i stånd att upptäcka fordon, som nalkas, och därför även kunna undvika

att bli påkörda av dem. Ett dylikt resonemang torde ha varit ett av de

främsta skälen till att man i 60 § vägtrafikförordningen föreskrivit, att

gående, där gångbana eller cykelbana ej finnes, skall begagna yttersta delen

av vägen, företrädesvis den på högra sidan. Beträffande sparkåkarna

bör då framhållas, att de uteslutande färdas under vinterförhållanden, då

vägarna ofta omges av — särskilt i de nordligaste länen — höga snövallar.

Det kan därför ifrågasättas, huruvida det är möjligt för en sparkåkare, då

han märker, att det föreligger risk för honom att bli påkörd av ett mötande

motorfordon, att tillräckligt snabbt kunna sätta sig i säkerhet. Detta gäller

särskilt äldre trafikanter. Det synes icke heller finnas någonting, som talar

för, att sparkåkarna, därest de finge färdas på vägens högra del, skulle kunna

avgöra, huruvida de löpte risk att bli påkörda eller ej, i så god tid, att de

verkligen hunne vidtaga åtgärder för att sätta sig i säkerhet. Som inledningsvis

nämnts, skulle en ändring av nu gällande bestämmelser vidare medföra,

att sparkstöttingarna jämställdes med bl. a. barnvagnar och lekfordon.

Det kan emellertid ifrågasättas, om detta är lämpligt, särskilt med

hänsyn till att en sparkstötting, i varje fall i utförslut, kan bringas upp i

hastigheter, som betydligt överstiger ovannämnda fordons och närmast kan

jämföras med cyklars, klan kan ej heller helt bortse från risken för fotgängare

och därmed likställda trafikanter att bakifrån bli påkörda av

sparkstöttingar. Med hänvisning till vad nu anförts synes någon ändring av

trafikreglerna för sparkstöttingar icke böra komma till stånd.

I fråga om belysnings- och reflexanordningar föreslog rådet att i vägtrafikförordningen

skulle införas en bestämmelse av innehåll att sparkstötting

som fördes å väg skulle vara försedd med reflexanordning, som vid

belysning återkastade vitt sken framåt och rött sken bakåt.

Skrivelsen remissbebandlades, därvid samtliga remissinstanser utom en

instämde i rådets förslag att ej ändra trafikreglerna för sparkstötting.

Skrivelsen har icke föranlett någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.

I motioner till 1963 års riksdag hemställdes om sådan ändring av vägtrafikförordningen

att sparkstötting i då gällande vänstertrafik skulle

framföras å vägens högra sida samt vid färd i mörker framtill skall vara

försedd med lampa eller kraftig reflexanordning. Tredje lagutskottet fann

i utlåtande över motionerna (utlåtande 1963: 7) att dessas syfte att öka

trafiksäkerheten var värt beaktande men ansåg, med hänsyn till att trafiksäkerhetsrådets

ovannämnda utredning dåmera övervägdes inom Kungl.

Maj :ts kansli, att något uttalande från riksdagens sida icke erfordrades i

anledning av motionerna. Riksdagen följde utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1968

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 december 1960 bär tillkallats

svenska ledamöter att ingå i en nordisk kommitté, nordisk vägtrafikkommitté,

med uppgift att utarbeta förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning

för Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Kommittén, som tidigare redovisat förslag till enhetliga vägmärken för

de fyra länderna, har i maj 1966 avgivit betänkande angående enhetliga

vägtrafikregler (NU 1986:2—3). I betänkandet behandlas i huvudsak de

egentliga trafikreglerna, dvs. i princip de regler som avser vägtrafikants

uppträdande i trafiken. Enligt 2 § 3 mom. i förslaget skall vid tillämpningen

av trafikreglerna såsom gående även anses den som åker skidor, skridskor

eller rullskridskor, den som för sparkstötting, barnvagn, lekfordon eller

icke motordrivet sjuk- eller invalidfordon samt den som leder cykel eller

moped. I motsats till den gående får emellertid enligt 26 § 1 mom. i förslaget

den som för sparkstötting, liksom f. ö. skidåkare, begagna gångbana

endast om annan del av vägen icke är framkomlig för honom. Vidare föreskrives

i samma lagrum att han företrädesvis skall använda vägens högra

sida.

Betänkandet har remissbehandlats i de olika länderna. Kommitténs förslag

angående förande av sparkstötting har därvid föranlett erinringar från

åtskilliga svenska remissinstanser. Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland,

statens järnvägar, skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län,

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Svenska vägföreningen,

motorförarnas organisationer, trafikförsäkringsföreningen och ett par

lokalt hörda remissorgan har sålunda ansett att bestämmelserna om gåendes

uppträdande i trafiken också bör gälla dem som för sparkstötting.

Svar på enkel fråga vid 1968 års riksdag

I svar den 19 januari 1968 på en i andra kammaren framställd enkel

fråga angående enhetliga nordiska trafikregler om framförande av sparkstötting

på vägens vänstra sida anförde chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Lundkvist, att Nordisk vägtrafikkommitté nyligen börjat

granska de yttranden över kommitténs förslag till enhetliga nordiska

trafikregler som inkommit efter remiss i de olika länderna samt att kommittén

beräknade att bli färdig med arbetet under hösten 1968. Innan

resultatet av kommitténs arbete förelåg ansåg statsrådet det inte lämpligt

att uttala någon mening om kommande ställningstaganden till den närmare

utformningen av de olika regler som behandlas i förslaget.

Utskottet

Enligt vägtrafikförordningen är sparkstötting att anse som fordon. Då

särskilda undantagsregler för trafik med sparkstötting icke gäller, följer

härav att den som för sparkstötting inte får använda gångbana eller cykel
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1968

bana utan fordonet skall föras på körbanan och i regel på dess högra sida.

Motionärerna anser att lämpligheten av dessa regler kan ifrågasättas.

Risken för sådana, nu vanliga olyckor, då sparkstöttingförare blir påkörda

bakifrån, skulle enligt motionärerna bortfalla om sparkstöttingarna framfördes

på vägens vänstra sida. I enlighet härmed hemställes om sådan ändring

i vägtrafikförordningen att person som färdas på sparkstötting räknas

som fotgängare och därmed hänvisas till vägens vänstra sida.

Utskottet finner motionernas syfte att öka trafiksäkerheten för sparkstöttingförare

värt beaktande. Vissa skäl synes också tala för att det från

trafiksäkerhetssynpunkt kan vara riktigare att föra sparkstötting på vägens

vänstra sida. Som framgår av redogörelsen ovan har frågan övervägts av

Nordisk vägtrafikkommitté i dess år 1966 avgivna betänkande med förslag

till enhetliga nordiska trafikregler. Enligt förslaget skall som gående anses

också den som för sparkstötting. I motsats till gående får emellertid

sådan trafikant begagna gångbana endast om annan del av vägen icke är

framkomlig för honom. Vidare skall han enligt förslaget företrädesvis använda

vägens högra sida. Betänkandet har remissbehandlats i de olika länderna,

därvid som närmare framgår av redogörelsen ovan åtskilliga remissinstanser

ansett att bestämmelserna om gåendes uppträdande i trafiken också

bör gälla dem som för sparkstötting. Materialet granskas f. n. av kommittén

som beräknas avsluta arbetet härmed under hösten 1968. I detta läge

bör något ställningstagande icke ske från riksdagens sida.

Utskottet får således hemställa

att motionerna 1:428 och 11:524 icke föranleder någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp)*, Knut Johansson

(s)*, Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep), Erik Jansson (s), Ernulf

(fp)*, Hansson (s)* och fru Landberg (s)*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp (s), Nyberg (fp), Grebäck

(ep), Hedin (h), Tobé (fp)*, Svenning (s), fru Ekroth (s) och herr

Hammarberg (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.