Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot djurplågeri. Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels nr 86 i första kammaren av herr Skårman m. fl. och nr 120 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås m. fl., dels nr 194 i första kammaren av fröken Ranmark m. fl. och nr 255 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.

1968-03-12 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:20, Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot djurplågeri. Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels nr 86 i första kammaren av herr Skårman m. fl. och nr 120 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås m. fl., dels nr 194 i första kammaren av fröken Ranmark m. fl. och nr 255 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot djurplågeri.

Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta och till

lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels nr 86 i första kammaren av

herr Skårman m. fl. och nr 120 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås

m. fl., dels nr 194 i första kammaren av fröken Ranmark m. fl. och nr

255 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.

I motionerna I: 86 och II: 120, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte begära att Kungl. Maj :t snarast framlägger förslag

till sådant tillägg i brottsbalkens 16 kap. att det ger domstol möjlighet meddela

förbud för den som dömts för grovt eller upprepat djurplågeri att för

viss tid eller för alltid handhava levande djur».

I motionerna I: 194 och II: 255 som också är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag om att

personer som ej på annat sätt kan avhållas från djurplågeri, för längre eller

kortare tid skall berövas rätten att handha djur».

Gällande bestämmelser m. m.

Före tillkomsten av lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

(djurskyddslagen) fanns i vår lagstiftning ingen annan allmän reglering

av djurskyddsfrågorna än bestämmelsen i strafflagen om brottet djurplågeri.

När strafflagen den 1 januari 1965 ersattes med brottsbalken, överfördes

bestämmelsen i sak oförändrad till 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt

detta lagrum dömdes för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år,

om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes

utsatte djur för otillbörligt lidande. Stadgandet har skärpts genom lagändring,

som trätt i kraft den 1 juli 1966. Numera skall sålunda dömas för

djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år, om någon genom misshandel,

överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen

utsätter djur för lidande. Straffbestämmelsen om djurplågeri är alltjämt

grundläggande för den rättsliga regleringen av djurskyddet.

Djurskyddslagen gäller från och med den 1 januari 1945. Vissa ändringar

i lagen har skett från och med den 1 januari 1959, gällande framför

allt bestämmelserna i 14 och 15 §§ om tillsyn å lagens efterlevnad. Från

och med den 1 juli 1966 har vidare införts förbud mot s. k. hållning och

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968

klubbning vid betesgång och föreskrifter beträffande löplina in. in. för

bandhund. Från och med den 1 januari 1967 har slutligen införts krav på

tillstånd för att driva kennelrörelse och hundpensionat.

Enligt 1 § djurskyddslagen avser den vård och behandling av husdjur

och av andra djur som liålls i fångenskap. Lagen avser alltså inte såsom

brottsbalkens stadgande alla slag av djur.

Djurskyddslagen innehåller i 2—6 §§ allmänna bestämmelser om behandlingen

av djur. Dessa innebär i huvudsak följande. Djur skall behandlas

väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Stall eller annat förvaringsrum

skall erbjuda tillräckligt utrymme och skydd samt skall hållas

tilllredsslällande rent. Djur skall förses med erforderligt foder och vatten.

När djur används i arbete, skall såvitt möjligt iakttas, att det inte överanstränges.

Pådrivning eller aga med redskap som lätt kan sarga eller på

annat sätt skada djuret får inte förekomma. Djur får vidare inte hållas

bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det inte

kan få behövlig vila. S. k. hållning eller klubbning vid betesgång får heller

inte förekomma. Djur som blivit sjukt eller skadat skall utan dröjsmål

omhändertas för erforderlig omvårdnad, såvida inte sjukdomen eller skadan

är så svårartad att djuret bör dödas. Vid transport av djur skall särskilt

iakttas att transportmedlet är lämpat för ändamålet och att djuret

såvitt möjligt skyddas mot stötar, skavning och dylikt.

8 § ger bestämmelser om förevisning av djur och föreskriver att djur

inte får övas för eller användas vid filminspelning m. in. på sådant sätt

att det utsätts för ångest eller annat lidande.

8 a § föreskriver att det krävs tillstånd av hälsovårdsnämnden för att

driva kennelrörelse och hundpensionat.

I 8 h § meddelas föreskrifter beträffande löplina in. in. för bandhund.

9—13 §§ innehåller bestämmelser om kastrering och kupering m. m.

samt om användning av djur för vetenskapligt ändamål.

överträdelse av de speciella bestämmelserna i 8 a § och 9—12 §§ djurskyddslagen

straffas enligt 21 § med dagsböter. Däremot stadgas i lagen

ej straff för överträdelse av de allmänna bestämmelserna. För att framtvinga

efterlevnad av dessa har lagen ett administrativt övervakningssystem.

Bestämmelserna härom finns i 14 och 15 §§. Djur som används

inom försvarsväsendet är enligt 16 § undantagna från övervakningssystemet

men inte från lagens bestämmelser i övrigt. Genom de från och med

år 1959 gällande ändringarna av 14 och 15 §§ har övervakningsorganisationen

och övervakningsorganens befogenheter stärkts. Enligt 14 § har

hälsovårdsnämnden i orten att öva tillsyn över djurens vård och behandling.

För sådant ändamål skall nämnden utse en eller vid behov flera tillsyningsmän.

Vid tillsynen medverkar länsveterinären och distrikts- eller

stadsveterinären. Länsstyrelsen skall, med biträde av länsveterinären, vaka

över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stads
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968

3

veterinärer fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen över djurskyddet tillkommer

veterinärstyrelsen, som har att till ledning för övriga tillsynsorgan

meddela erforderliga råd och anvisningar. Åsidosätter någon vad

som stadgas i de allmänna bestämmelserna i 2—6 §■§ eller 8 b §, äger

hälsovårdsnämnden, i den mån ej särskilda bestämmelser är gällande, meddela

erforderlig föreskrift om vad han enligt dessa paragrafer har att

iaktta. Nämnden äger i sådant fall också stadga vite. Underlåter någon att

vidta föreskriven åtgärd, äger nämnden verkställa åtgärden på den försumliges

bekostnad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Enligt 15 §

är den som har djur i sin vård skyldig att låta hälsovårdsnämnden, tillsyningsman,

de förut nämnda veterinärerna m. fl. besiktiga djuret samt stall

eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar som är avsedda

för djuret. Polismyndigheten meddelar handräckning för dylik besiktning.

Om överträdelse av djurskyddslagens bestämmelser — allmänna eller

speciella — innebär djurplågeri dömes, såsom erinras i 21 §, till straff enligt

brottsbalken. I sådant fall utesluts tillämpning av djurskyddslagens

straffbestämmelser. År djur utsatt för djurplågeri och sker inte på tillsägelse

av polismyndighet rättelse, äger polismyndigheten enligt 17 § omhändertaga

djuret samt i vissa fall låta försälja eller döda det. Härigenom

kan det eller de djur som sådant brott avser, t. ex. en vanvårdad kreatursbesättning,

skonas från fortsatt lidande. Däremot finns inte någon möjlighet

att förbjuda den som har begått djurplågeri att i fortsättningen handha

djur.

Redan före djurskyddslagen tillkom lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående

slakt av husdjur, som trätt i kraft den 1 juli 1938. Även denna lag

har djurskyddskaraktär. I 7 § djurskyddslagen hänvisas till slaktlagen.

Djurskyddslagen kompletteras i övrigt av särskilda föreskrifter som

utfärdats på grund av bemyndigande i lagen. Genom kungörelsen den 15

december 1944 (nr 781) angående transport av vissa levande djur med

motorfordon m. m. (transportkungörelsen), har Kungl. Maj :t sålunda meddelat

föreskrifter om beskaffenhet och utrustning av motorfordon eller

släpfordon som används för djurtransport, om lastning av djur, om djurs

vård under transport m. m. Åsidosättande av dessa föreskrifter straffas

med dagsböter. Den i 14 § djurskyddslagen föreskrivna tillsynen avser

även efterlevnaden av transportkungörelsen och andra med stöd av lagen

utfärdade specialförfattningar.

Med stöd av bemyndigande i 8 § djurskyddslagen har Kungl. Maj :t utfärdat

kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning

av djur (förevisning skung öreisen), som trätt i kraft den 1 januari 1960.

All offentlig förevisning av djur, vare sig den äger rum i zoologisk trädgård,

djurpark, cirkus eller varieté, i föreläsnings-, utställnings- eller affärslokal,

på tävlingsbana eller annorstädes, skall enligt 1 § kungörelsen stå under

1* —Biliang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 20

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968

särskilt överinseende av veterinär styrelsen i samverkan med övriga i djurskyddslagen

nämnda tillsynsmyndigheter. Detta gäller även filminspelning

med djur och sådan övning med djur, som utgör förberedelse till offentlig

förevisning, ävensom djurens förvaring, transport och behandling i övrigt

under tid då förevisningen, filminspelningen eller övningen inte pågår. Enligt

2 § åläggs veterinärstyrelsen att i erforderlig utsträckning genom inspektioner

låta undersöka hur djuren handhas.

På grund av bemyndigande i 12 § djurskyddslagen har Kungl. Maj :t

utfärdat kungörelsen den 17 november 194-4 (nr 771) med vissa bestämmelser

om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. in. Tillsynen

ankommer på veterinärstyrelsen.

Med stöd av bemyndigande i 18 § djurskyddslagen har Kungl. Maj :t

även utfärdat kungörelsen den 17 november 1944 (nr 769) angående förfarandet

vid polismyndighets omhändertagande av djur m. m.

Frågans tidigare behandling

I det år 1938 avgivna betänkande (SOU 1938: 36), som låg till grund för

1944 års ändringar i djur skyddslagstiftningen, föreslog utredningsmannen

att i strafflagen närmast efter djurplågeriparagrafen skulle införas ett nytt

stadgande, som skulle möjliggöra för domstol att, då någon begått djurplågeri,

meddela honom ett förbud att ta befattning med djur. För att sådant

förbud skulle få meddelas borde —- förutom brottet — krävas att gärningsmannen

kunde antas vara för framtiden uppenbart olämplig att handha

djur. Förbudet skulle gälla för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för

alltid och avse att äga, sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. överträdelse

av förbudet skulle straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Om denna bestämmelse, som har motsvarighet i dansk, norsk och tysk

djurskyddslagstiftning, anfördes i betänkandet att en möjlighet att ådöma

förbud skulle bli av värde i kampen för bättre förhållanden för djuren bl. a.

därigenom att den skapade skydd mot att en person i framtiden begick

förnyat djurplågeri. Utredningsmannen medgav dock att invändningar kunde

resas och erinrade om att ett förbud kunde inverka menligt på den dömdes

försörjningsmöjligheter. Med hänvisning till bestämmelsen om indragning

av körkort ansåg dock utredningsmannen att alltför stort avseende inte

borde fästas vid denna verkan. Ytterligare två skäl kunde enligt utredningsmannen

anföras mot förbudsbestämmelsen, nämligen dels svårigheten att

övervaka förbudets efterlevnad, dels att ett förbud kunde drabba även tredje

man. Som exempel på det senare nämndes situationen, när en lantbrukare

i god tro hade som kreatursskötare anställt en person, som av domstol

förbjudits att syssla med djur. Intet av dessa motskäl fann utredningsmannen

böra föranleda att man avstod från eu förbudsbestämmelse. För att ef
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968

fektivisera bestämmelsen upptog utredningsmannen i förslaget till djurskyddslag

vissa regler om straff för den som medverkat till överträdelse av

meddelat förbud.

I de yttranden som lämnades över 1938 års betänkande avböjdes den föreslagna

förbudsbestämmelsen. Den ansågs utgöra ett alltför stort ingrepp

i människornas försörjningsmöjligheter. Vidare ansågs efterlevnaden av

meddelat förbud inte kunna kontrolleras och med hänsyn till att de som är

varaktigt olämpliga att handha djur ofta blev straffria, antogs bestämmelsen

om påföljd för överträdelse av förbudet bli ineffektiv.

Även under lagärendets fortsatta behandling avvisades förbudsbestämmelsen.

Härvid åberopades i huvudsak samma synpunkter som anförts under

remissbehandlingen.

I djurskgddsutredningens betänkande år 1961 med förslag till nya bestämmelser

om djurplågeri (SOU 1961: 45) framfördes ånyo förslaget om en förbudsbestämmelse,

som dock ej avsåg ägandet av djur. I betänkandet anfördes

till utveckling av förslaget (s. 22):

Det är, synes det, allenast ett antagande att en sådan påföljd skulle i de

flesta fall drabba personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke

kan fällas till straffansvar vid lagöverträdelse. Tankegången borde i sina konsekvenser

också leda till att straff för djurplågeri i sina grövre former vore

onyttigt eftersom gärningsmannen vore i de flesta fall straffri. För övrigt

synes den föreslagna nya strafflagen (skyddslagen) genom bestämmelserna

i 7 och 10 kap. komma att rymma möjligheter till en ur social synpunkt

tillfredsställande reaktion mot återfall.

Det är å andra sidan, förefaller det, otillfredsställande att den som, måhända

upprepade gånger, fällts för djurplågeri och därigenom visat sig

oemottaglig för straffet skall lämnas i okvald möjlighet att obegränsat fortsätta

med sitt lagstridiga handlingssätt, när möjlighet dock finnes att i praktiken

om icke helt förhindra så dock väsentligt beskära hans möjligheter

till fortsatt brottslighet. Att ett ingripande i detta fall skulle framstå såsom

mera vittgående än vad fallet är med indragning av körkort för en yrkeschaufför

är svårt att inse.

Vid remissbehandlingen av betänkandet lämnade flertalet instanser förslaget

om införande av en förbudspåföljd utan erinran eller yttrade sig

därom i tillstyrkande riktning. Bl. a. framhölls att möjligheten av att ett

förbud meddelas är ägnad att förstärka den avhållande effekten hos straffbudet

mot djurplågeri, att förbudsbestämmelsen skulle få särskild betydelse

när det gäller psykiskt defekta djurplågare samt att det är önskvärt att man

kan tvinga en notorisk djurplågare, som yrkesmässigt har med djur att göra,

att övergå till annan verksamhet.

I proposition till 1965 års riksdag (nr 138) tog departementschefen ställning

till djurskyddsutredningens förslag och avvisade därvid förbudspåföljden.

Departementschefen konstaterade, att det uppenbart vore värdefullt

från djur skyddssynpunkt att ha möjlighet att beröva en person rätten

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968

att handha djur; vissa fördelar skulle kunna uppnås genom att lägga beslutanderätten

hos administrativ myndighet och släppa anknytningen till

att djurplågeribrott konstaterats. En så drastisk form av ingripande som

förbud att handha djur skulle dock säkerligen komma att tillämpas sparsamt,

varför den individualpreventiva verkan skulle bli ganska ringa och

en till djurplågeribrottet knuten förbudspåföljd inte heller kunde väntas i

högre grad förstärka den allmänpreventiva effekten hos straffbudet. I sådana

fall där förbud stadgats kunde det mycket kännbart påverka vederbörandes

försörjningsmöjligheter, och sådana verkningar skulle drabba ojämnt.

Härtill kom de praktiska svårigheterna att avgränsa de konkreta förbuden

så att orimligheter undveks och att ordna nödig kontroll.

Tredje lagutskottet, som behandlade jämväl en motion vari yrkades förbudspåföljd

enligt utredningsförslaget, fann någon riksdagens åtgärd i frågan

i vart fall för det dåvarande icke vara påkallad och avstyrkte bifall till

motionen. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1965: 31

s. 42) bl. a. följande.

Såsom departementschefen framhållit torde det å ena sidan te sig naturligt

att från djurskyddssynpunkt inta en positiv hållning till tanken att införa

en förbudsbestämmelse av förevarande slag. Bestämmelsen har också sin

motsvarighet i dansk, norsk och tysk djurskyddslagstiftning. Å andra sidan

kan, såsom från flera hålla framkommit vid remissbehandlingen, ifrågasättas

såväl lämpligheten som behovet av en dylik bestämmelse. Till en början torde

sålunda böra framhållas att djurplågeri numera synes vara ett tämligen

ovanligt brott och att återfall är än mer sällsynt. Den praktiska betydelsen

av stadgandet torde därför bli relativt ringa. Från en remissmyndighets sida

har uttalats, att en förbudsbestämmelse skulle öppna möjligheter för myndigheterna

att inskrida även mot sådana psykiskt sjuka eller defekta individer,

som med hänsyn till sina psykiska brister kan undgå bestraffning för

lagöverträdelser. Häremot torde kunna invändas att denna synpunkt, som

givetvis är beaktansvärd, numera delvis förlorat i betydelse genom att brottsbalken

medger användning av bötesstraff eller skyddstillsyn i vissa av de

fall, där enligt strafflagen ingen kriminalpolitisk reaktion kom i fråga. Sålunda

torde beträffande personer som dömts för djurplågeri särskilda föreskrifter

vid skyddstillsyn i viss utsträckning kunna utfärdas av sådant innehåll

att risken för återfall blir mindre. Vidare vill utskottet i likhet med departementschefen

framhålla att, även om det kan påstås att företeelser som

i någon mån påminner om den föreslagna förbudsbestämmelsen finns på

andra rättsområden, bestämmelsen är i stort sett främmande för vår rättsordning.

Bestämmelsen skulle också kunna i vissa fall kännbart begränsa

den dömdes försörjningsmöjligheter under det att i andra fall möjligheterna

icke alls skulle beskäras. Förbudsbestämmelsen skulle sålunda kunna drabba

ojämnt. Slutligen torde för efterlevnaden av förbudet krävas en avsevärd

kontrollapparat. På grund av det anförda delar utskottet departementschefens

uppfattning att övervägande skäl talar mot den föreslagna bestämmelsen.

Frågan berördes även i en den 18 april 1967 besvarad interpellation vid

1967 års riksdag rörande lagstiftningsåtgärder mot djurplågeri. Chefen för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968

7

justitiedepartementet, statsrådet Ivling, uttalade därvid att möjligheter

redan förelåg för myndigheterna att snabbt ingripa med olika åtgärder vid

djurplågeri, bl. a. genom att ta från ägaren vården av vanvårdat djur. Statsrådet

framhöll emellertid också att han hade sin uppmärksamhet på problemen

och ansåg det möjligt att 1985 års ställningstagande i förbudsfrågan

fick prövas om.

Framställning av riksdagens justitieombudsman

I en den 10 augusti 1967 till Konungen avlåten framställning anförde

riksdagens justitieombudsman i anledning av ett av honom handlagt ärende

sammanfattningsvis följande (JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 136 ff.).

Det fall, som aktualiserats genom förevarande klagomål, synes mig ge vid

handen, att en omprövning av statsmakternas ställningstagande är nödvändig.

Visserligen är det en riktig princip att ej lagstifta för enstaka fall.

Vad i detta ärende blivit upplyst ger emellertid klart vid handen att de möjligheter

att förekomma allvarliga fall av djurplågeri, som nu står samhället

till buds, icke är till fyllest. Det kan icke anses godtagbart att man saknar

effektiva medel att förekomma ett upprepande av sådana flagranta missförhållanden

som de i klagomålen påtalade. Den som helt visat sig sakna

vilja eller förmåga att iakttaga djurskyddslagens bestämmelser och ej låtit

rätta sig av upprepade förelägganden och lagföringar och som därför kan

med fog befaras komma att upprepa sina allvarliga förseelser kan omöjligen

anses ha något berättigat anspråk att få fortsätta en verksamhet, som innebär

handhavande av djur. Om förbud häremot bör utformas som en särskild

påföljd för begånget djurplågeribrott — en möjlighet som tydligen

väckt betänkligheter under frågans tidigare behandling — är väl tvivelaktigt.

Förbud kan måhända med större fördel beslutas av administrativ myndighet,

som har att öva tillsyn över djurskyddslagens efterlevnad — länsstyrelse

eller veterinärstyrelsen. En dylik förbudsbestämmelse synes kunna

inarbetas i 14 § djurskyddslagen.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag — med

överlämnande av handlingarna i ärendet — för Eders Kungl. Maj :t framlägga

ovan berörda förhållanden för den åtgärd Eders Kungl. Maj :t må finna

framställningen föranleda.

Svar på enkel fråga vid 1968 års riksdag

I anslutning till svar den 1 februari 1968 på en i första kammaren framställd

enkel fråga rörande förbud mot användande av spö vid trav- och

galopptävlingar anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling,

följande.

Det är inte så länge sedan riksdagen hade att besluta om mycket väsentliga

reformer och skärpningar i vår djurskyddslagstiftning. Icke förty bär

jag nu, genom att andra utredningar blivit färdiga, lyckats friställa arbetskraft

som tar upp ytterligare frågor på djurskyddets område, bl. a. en mycket

diskuterad fråga om eventuellt förbud för den som har dömts till straff för

djurplågeri att vidare inneha djur. När den frågan behandlades i anledning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968

av propositionen, uttalade jag mig mycket tveksamt för en sådan reform,

som jag ansåg vara alltför ingripande. Vad som har förekommit i särskilda

fall sedan dess har gjort att jag tänkt om, och jag avser att så småningom

återkomma till riksdagen med förslag i frågan.

Motionerna

Efter en redogörelse för frågans tidigare behandling och efter anläggande

av vissa synpunkter på det av justitieombudsmannen prövade ärendet anföres

i motionerna I: 86 och II: 120 sammanfattningsvis följande.

Naturligtvis kan det vara likgiltigt om ett förbud att handhava djur beslutas

på administrativ eller judiciell väg, huvudsaken är ju att djuren befrias

från sina plågoandar. Då emellertid förbud att handha djur tidigare

bedömts vara så ingripande i en människas försörjningsmöjligheter, att det

endast kan tillgripas vid grovt eller upprepat djurplågeri, som då givetvis

måste bedömas av domstol, synes det vara mer rakt på sak att utan omvägar

direkt utdöma ett sådant förbud som påföljd vid fällande dom. En sådan

påföljd skulle lämpligen kunna införas såsom särskilt stycke till 16 kap. 13 §

brottsbalken eller som särskild paragraf i samma kapitel. Ingen principdiskussion

bör emellertid fa fördröja en lösning av frågan. Det är nu precis

30 år sedan utredningsmannen föreslog att möjlighet till förbud mot handhavande

av djur skulle införas i svensk lagstiftning. Det är på tiden att saken

nu blir löst.

I motionerna I: 194 och 11:255 framhålles att den allmänna principen

bl. a. i följd av vad som förevarit i det av justitieombudsmannen prövade,

ovan omnämnda ärendet allt starkare förts fram krav på en förstärkning

av brottsbalken därhän att vederbörande kan avstängas från skötseln av

djur. I nämnda ärende har enligt motionärerna konstaterats att de lokala

myndigheterna använt alla nuvarande möjligheter till åtgärder gentemot

vederbörande gärningsman utan att någon förändring inträtt. Motionärerna

anser en lagstiftning nödvändig, som innefattar en förbudsbestämmelse i enlighet

med deras hemställan.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionerna

I: 86 och II: 255.

Utskottet

Med stöd av bestämmelser i djurskyddslagen kan polismyndighet i vissa

fall omhänderta eller låta försälja eller döda djur som är utsatt för djurplågeri.

Härigenom kan det eller de djur som ett sådant brott avser, t. ex.

en vanvårdad kreatursbesättning, skonas från fortsatt lidande. Däremot

tinns inte, såsom t. ex. i dansk, norsk eller tysk djur skyddslagstiftning, någon

möjlighet att förbjuda den som begått djurplågeri att i fortsättningen

ta befattning med djur.

I motionerna hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall begära för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968

slag om införande av ett lagstadgande som gör det möjligt att meddela sådant

förbud. Enligt motionerna I: 86 av herr Skårman m. fl. och II: 120 av herr

Gustafsson i Borås in. fl. bör det ankomma på domstol att meddela förbudet,

som bör upptas i brottsbalken och bestämmas för viss tid eller för alltid.

Motiveringen i motionerna I: 194 av fröken Ranmark m. fl. och II: 255 av

fröken Sandell m. fl. synes närmast tyda på att dessa motionärer anser att

förbudet bör meddelas av administrativ myndighet och inarbetas i djurskyddslagen.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen bär förslag i samma

riktning åtskilliga gånger väckts såväl hos Kungl. Maj :t som i riksdagen.

Även om det ansetts värdefullt från djurskyddssynpunkt att ha möjlighet

att frånta en person rätten att handha djur, har statsmakterna dock funnit

övervägande skäl tala mot att införa en dylik förbudsbestämmelse. Därvid

har åberopats att djurplågeri synes vara ett tämligen ovanligt brott, varför

den praktiska betydelsen av ett förbud torde bli relativt ringa. Det har också

ansetts att bestämmelsen i de flesta fall skulle aktualiseras beträffande personer,

vilkas sinnesbeskaffenhet är sådan att straffhotet praktiskt taget

skulle sakna effekt. Vidare har anförts att ett förbud i vissa fall kännbart,

i andra fall inte alls, skulle begränsa vederbörandes försörjningsmöjligheter.

Förbudet skulle med andra ord kunna drabba ojämnt. Övervakningen av

förbudets efterlevnad skulle slutligen för att bli effektiv kräva en avsevärd

kontrollapparat.

Riksdagens senaste ställningstagande i frågan skedde år 1965 i samband

med de ändringar som då beslöts i djur skyddslagstiftningen med syfte att

i olika hänseenden förbättra vården och behandlingen av djur. Därefter har,

som utskottet i annat sammanhang ansett sig kunna konstatera, en förbättring

skett i fråga om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Samtidigt

har emellertid utvecklingen visat att gällande lagstiftning inte ger myndigheterna

tillräckliga möjligheter att ingripa mot upprepade och grova former av

djurplågeri. Mot bakgrunden härav bör enligt utskottets mening de skäl

som tidigare anförts mot införandet av en förbudspåföljd få vika för samhällets

skyldighet att förhindra ett upprepande av sådana svårartade djurplågerifall

som visat sig kunna förekomma. Den möjlighet till ingripande

som ett förbudsstadgande innebär bör således enligt utskottets mening nu

tillvaratas. Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen har även justitieombudsmannen

i skrivelse till Kungl. Maj :t anmält att han funnit det

påkallat med en omprövning av statsmakternas ställningstagande. Utskottet

ser med tillfredsställelse att initiativ i denna riktning också tagits av Kungl.

Maj :t i det att förbudsfrågan ånyo övervägs inom justitiedepartementet.

Utskottet anser sig inte nu böra ta ställning till den närmare utformningen

av förbudsbestämmelsen men förutsätter att det förslag i ämnet som förutskickats

av chefen för justitiedepartementet förelägges riksdagen snarast

möjligt. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får därför hemställa

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1068

att riksdagen i anledning av motionerna I: 86 och II: 120

samt I: 194 och II: 255 i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till

känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 12 mars 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Ebbe Ohlsson

(h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s), Åkesson (fp) och Herbert

Larsson (s);

från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Johansson i Torp (s), Nyberg

(fp), fru Torbrink (s), herrar Hedin (h)*, Svenning (s), From (fp)

och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 68

814161

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:110 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om vissa åtgärder mot djurplågeri. a1 i texten