Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot djurplågeri. Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels nr 86 i första kammaren av herr Skårman m. fl. och nr 120 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås m. fl., dels nr 194 i första kammaren av fröken Ranmark m. fl. och nr 255 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.
1968-03-12 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1968:20, Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot djurplågeri. Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels nr 86 i första kammaren av herr Skårman m. fl. och nr 120 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås m. fl., dels nr 194 i första kammaren av fröken Ranmark m. fl. och nr 255 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968
1
Nr 20
Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot djurplågeri.
Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels nr 86 i första kammaren av
herr Skårman m. fl. och nr 120 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås
m. fl., dels nr 194 i första kammaren av fröken Ranmark m. fl. och nr
255 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.
I motionerna I: 86 och II: 120, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte begära att Kungl. Maj :t snarast framlägger förslag
till sådant tillägg i brottsbalkens 16 kap. att det ger domstol möjlighet meddela
förbud för den som dömts för grovt eller upprepat djurplågeri att för
viss tid eller för alltid handhava levande djur».
I motionerna I: 194 och II: 255 som också är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag om att
personer som ej på annat sätt kan avhållas från djurplågeri, för längre eller
kortare tid skall berövas rätten att handha djur».
Gällande bestämmelser m. m.
Före tillkomsten av lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd
(djurskyddslagen) fanns i vår lagstiftning ingen annan allmän reglering
av djurskyddsfrågorna än bestämmelsen i strafflagen om brottet djurplågeri.
När strafflagen den 1 januari 1965 ersattes med brottsbalken, överfördes
bestämmelsen i sak oförändrad till 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt
detta lagrum dömdes för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år,
om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes
utsatte djur för otillbörligt lidande. Stadgandet har skärpts genom lagändring,
som trätt i kraft den 1 juli 1966. Numera skall sålunda dömas för
djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år, om någon genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen
utsätter djur för lidande. Straffbestämmelsen om djurplågeri är alltjämt
grundläggande för den rättsliga regleringen av djurskyddet.
Djurskyddslagen gäller från och med den 1 januari 1945. Vissa ändringar
i lagen har skett från och med den 1 januari 1959, gällande framför
allt bestämmelserna i 14 och 15 §§ om tillsyn å lagens efterlevnad. Från
och med den 1 juli 1966 har vidare införts förbud mot s. k. hållning och
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 20
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968
klubbning vid betesgång och föreskrifter beträffande löplina in. in. för
bandhund. Från och med den 1 januari 1967 har slutligen införts krav på
tillstånd för att driva kennelrörelse och hundpensionat.
Enligt 1 § djurskyddslagen avser den vård och behandling av husdjur
och av andra djur som liålls i fångenskap. Lagen avser alltså inte såsom
brottsbalkens stadgande alla slag av djur.
Djurskyddslagen innehåller i 2—6 §§ allmänna bestämmelser om behandlingen
av djur. Dessa innebär i huvudsak följande. Djur skall behandlas
väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Stall eller annat förvaringsrum
skall erbjuda tillräckligt utrymme och skydd samt skall hållas
tilllredsslällande rent. Djur skall förses med erforderligt foder och vatten.
När djur används i arbete, skall såvitt möjligt iakttas, att det inte överanstränges.
Pådrivning eller aga med redskap som lätt kan sarga eller på
annat sätt skada djuret får inte förekomma. Djur får vidare inte hållas
bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det inte
kan få behövlig vila. S. k. hållning eller klubbning vid betesgång får heller
inte förekomma. Djur som blivit sjukt eller skadat skall utan dröjsmål
omhändertas för erforderlig omvårdnad, såvida inte sjukdomen eller skadan
är så svårartad att djuret bör dödas. Vid transport av djur skall särskilt
iakttas att transportmedlet är lämpat för ändamålet och att djuret
såvitt möjligt skyddas mot stötar, skavning och dylikt.
8 § ger bestämmelser om förevisning av djur och föreskriver att djur
inte får övas för eller användas vid filminspelning m. in. på sådant sätt
att det utsätts för ångest eller annat lidande.
8 a § föreskriver att det krävs tillstånd av hälsovårdsnämnden för att
driva kennelrörelse och hundpensionat.
I 8 h § meddelas föreskrifter beträffande löplina in. in. för bandhund.
9—13 §§ innehåller bestämmelser om kastrering och kupering m. m.
samt om användning av djur för vetenskapligt ändamål.
överträdelse av de speciella bestämmelserna i 8 a § och 9—12 §§ djurskyddslagen
straffas enligt 21 § med dagsböter. Däremot stadgas i lagen
ej straff för överträdelse av de allmänna bestämmelserna. För att framtvinga
efterlevnad av dessa har lagen ett administrativt övervakningssystem.
Bestämmelserna härom finns i 14 och 15 §§. Djur som används
inom försvarsväsendet är enligt 16 § undantagna från övervakningssystemet
men inte från lagens bestämmelser i övrigt. Genom de från och med
år 1959 gällande ändringarna av 14 och 15 §§ har övervakningsorganisationen
och övervakningsorganens befogenheter stärkts. Enligt 14 § har
hälsovårdsnämnden i orten att öva tillsyn över djurens vård och behandling.
För sådant ändamål skall nämnden utse en eller vid behov flera tillsyningsmän.
Vid tillsynen medverkar länsveterinären och distrikts- eller
stadsveterinären. Länsstyrelsen skall, med biträde av länsveterinären, vaka
över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stads
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968
3
veterinärer fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen över djurskyddet tillkommer
veterinärstyrelsen, som har att till ledning för övriga tillsynsorgan
meddela erforderliga råd och anvisningar. Åsidosätter någon vad
som stadgas i de allmänna bestämmelserna i 2—6 §■§ eller 8 b §, äger
hälsovårdsnämnden, i den mån ej särskilda bestämmelser är gällande, meddela
erforderlig föreskrift om vad han enligt dessa paragrafer har att
iaktta. Nämnden äger i sådant fall också stadga vite. Underlåter någon att
vidta föreskriven åtgärd, äger nämnden verkställa åtgärden på den försumliges
bekostnad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Enligt 15 §
är den som har djur i sin vård skyldig att låta hälsovårdsnämnden, tillsyningsman,
de förut nämnda veterinärerna m. fl. besiktiga djuret samt stall
eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar som är avsedda
för djuret. Polismyndigheten meddelar handräckning för dylik besiktning.
Om överträdelse av djurskyddslagens bestämmelser — allmänna eller
speciella — innebär djurplågeri dömes, såsom erinras i 21 §, till straff enligt
brottsbalken. I sådant fall utesluts tillämpning av djurskyddslagens
straffbestämmelser. År djur utsatt för djurplågeri och sker inte på tillsägelse
av polismyndighet rättelse, äger polismyndigheten enligt 17 § omhändertaga
djuret samt i vissa fall låta försälja eller döda det. Härigenom
kan det eller de djur som sådant brott avser, t. ex. en vanvårdad kreatursbesättning,
skonas från fortsatt lidande. Däremot finns inte någon möjlighet
att förbjuda den som har begått djurplågeri att i fortsättningen handha
djur.
Redan före djurskyddslagen tillkom lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående
slakt av husdjur, som trätt i kraft den 1 juli 1938. Även denna lag
har djurskyddskaraktär. I 7 § djurskyddslagen hänvisas till slaktlagen.
Djurskyddslagen kompletteras i övrigt av särskilda föreskrifter som
utfärdats på grund av bemyndigande i lagen. Genom kungörelsen den 15
december 1944 (nr 781) angående transport av vissa levande djur med
motorfordon m. m. (transportkungörelsen), har Kungl. Maj :t sålunda meddelat
föreskrifter om beskaffenhet och utrustning av motorfordon eller
släpfordon som används för djurtransport, om lastning av djur, om djurs
vård under transport m. m. Åsidosättande av dessa föreskrifter straffas
med dagsböter. Den i 14 § djurskyddslagen föreskrivna tillsynen avser
även efterlevnaden av transportkungörelsen och andra med stöd av lagen
utfärdade specialförfattningar.
Med stöd av bemyndigande i 8 § djurskyddslagen har Kungl. Maj :t utfärdat
kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning
av djur (förevisning skung öreisen), som trätt i kraft den 1 januari 1960.
All offentlig förevisning av djur, vare sig den äger rum i zoologisk trädgård,
djurpark, cirkus eller varieté, i föreläsnings-, utställnings- eller affärslokal,
på tävlingsbana eller annorstädes, skall enligt 1 § kungörelsen stå under
1* —Biliang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 20
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968
särskilt överinseende av veterinär styrelsen i samverkan med övriga i djurskyddslagen
nämnda tillsynsmyndigheter. Detta gäller även filminspelning
med djur och sådan övning med djur, som utgör förberedelse till offentlig
förevisning, ävensom djurens förvaring, transport och behandling i övrigt
under tid då förevisningen, filminspelningen eller övningen inte pågår. Enligt
2 § åläggs veterinärstyrelsen att i erforderlig utsträckning genom inspektioner
låta undersöka hur djuren handhas.
På grund av bemyndigande i 12 § djurskyddslagen har Kungl. Maj :t
utfärdat kungörelsen den 17 november 194-4 (nr 771) med vissa bestämmelser
om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. in. Tillsynen
ankommer på veterinärstyrelsen.
Med stöd av bemyndigande i 18 § djurskyddslagen har Kungl. Maj :t
även utfärdat kungörelsen den 17 november 1944 (nr 769) angående förfarandet
vid polismyndighets omhändertagande av djur m. m.
Frågans tidigare behandling
I det år 1938 avgivna betänkande (SOU 1938: 36), som låg till grund för
1944 års ändringar i djur skyddslagstiftningen, föreslog utredningsmannen
att i strafflagen närmast efter djurplågeriparagrafen skulle införas ett nytt
stadgande, som skulle möjliggöra för domstol att, då någon begått djurplågeri,
meddela honom ett förbud att ta befattning med djur. För att sådant
förbud skulle få meddelas borde —- förutom brottet — krävas att gärningsmannen
kunde antas vara för framtiden uppenbart olämplig att handha
djur. Förbudet skulle gälla för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för
alltid och avse att äga, sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. överträdelse
av förbudet skulle straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.
Om denna bestämmelse, som har motsvarighet i dansk, norsk och tysk
djurskyddslagstiftning, anfördes i betänkandet att en möjlighet att ådöma
förbud skulle bli av värde i kampen för bättre förhållanden för djuren bl. a.
därigenom att den skapade skydd mot att en person i framtiden begick
förnyat djurplågeri. Utredningsmannen medgav dock att invändningar kunde
resas och erinrade om att ett förbud kunde inverka menligt på den dömdes
försörjningsmöjligheter. Med hänvisning till bestämmelsen om indragning
av körkort ansåg dock utredningsmannen att alltför stort avseende inte
borde fästas vid denna verkan. Ytterligare två skäl kunde enligt utredningsmannen
anföras mot förbudsbestämmelsen, nämligen dels svårigheten att
övervaka förbudets efterlevnad, dels att ett förbud kunde drabba även tredje
man. Som exempel på det senare nämndes situationen, när en lantbrukare
i god tro hade som kreatursskötare anställt en person, som av domstol
förbjudits att syssla med djur. Intet av dessa motskäl fann utredningsmannen
böra föranleda att man avstod från eu förbudsbestämmelse. För att ef
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968
fektivisera bestämmelsen upptog utredningsmannen i förslaget till djurskyddslag
vissa regler om straff för den som medverkat till överträdelse av
meddelat förbud.
I de yttranden som lämnades över 1938 års betänkande avböjdes den föreslagna
förbudsbestämmelsen. Den ansågs utgöra ett alltför stort ingrepp
i människornas försörjningsmöjligheter. Vidare ansågs efterlevnaden av
meddelat förbud inte kunna kontrolleras och med hänsyn till att de som är
varaktigt olämpliga att handha djur ofta blev straffria, antogs bestämmelsen
om påföljd för överträdelse av förbudet bli ineffektiv.
Även under lagärendets fortsatta behandling avvisades förbudsbestämmelsen.
Härvid åberopades i huvudsak samma synpunkter som anförts under
remissbehandlingen.
I djurskgddsutredningens betänkande år 1961 med förslag till nya bestämmelser
om djurplågeri (SOU 1961: 45) framfördes ånyo förslaget om en förbudsbestämmelse,
som dock ej avsåg ägandet av djur. I betänkandet anfördes
till utveckling av förslaget (s. 22):
Det är, synes det, allenast ett antagande att en sådan påföljd skulle i de
flesta fall drabba personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke
kan fällas till straffansvar vid lagöverträdelse. Tankegången borde i sina konsekvenser
också leda till att straff för djurplågeri i sina grövre former vore
onyttigt eftersom gärningsmannen vore i de flesta fall straffri. För övrigt
synes den föreslagna nya strafflagen (skyddslagen) genom bestämmelserna
i 7 och 10 kap. komma att rymma möjligheter till en ur social synpunkt
tillfredsställande reaktion mot återfall.
Det är å andra sidan, förefaller det, otillfredsställande att den som, måhända
upprepade gånger, fällts för djurplågeri och därigenom visat sig
oemottaglig för straffet skall lämnas i okvald möjlighet att obegränsat fortsätta
med sitt lagstridiga handlingssätt, när möjlighet dock finnes att i praktiken
om icke helt förhindra så dock väsentligt beskära hans möjligheter
till fortsatt brottslighet. Att ett ingripande i detta fall skulle framstå såsom
mera vittgående än vad fallet är med indragning av körkort för en yrkeschaufför
är svårt att inse.
Vid remissbehandlingen av betänkandet lämnade flertalet instanser förslaget
om införande av en förbudspåföljd utan erinran eller yttrade sig
därom i tillstyrkande riktning. Bl. a. framhölls att möjligheten av att ett
förbud meddelas är ägnad att förstärka den avhållande effekten hos straffbudet
mot djurplågeri, att förbudsbestämmelsen skulle få särskild betydelse
när det gäller psykiskt defekta djurplågare samt att det är önskvärt att man
kan tvinga en notorisk djurplågare, som yrkesmässigt har med djur att göra,
att övergå till annan verksamhet.
I proposition till 1965 års riksdag (nr 138) tog departementschefen ställning
till djurskyddsutredningens förslag och avvisade därvid förbudspåföljden.
Departementschefen konstaterade, att det uppenbart vore värdefullt
från djur skyddssynpunkt att ha möjlighet att beröva en person rätten
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968
att handha djur; vissa fördelar skulle kunna uppnås genom att lägga beslutanderätten
hos administrativ myndighet och släppa anknytningen till
att djurplågeribrott konstaterats. En så drastisk form av ingripande som
förbud att handha djur skulle dock säkerligen komma att tillämpas sparsamt,
varför den individualpreventiva verkan skulle bli ganska ringa och
en till djurplågeribrottet knuten förbudspåföljd inte heller kunde väntas i
högre grad förstärka den allmänpreventiva effekten hos straffbudet. I sådana
fall där förbud stadgats kunde det mycket kännbart påverka vederbörandes
försörjningsmöjligheter, och sådana verkningar skulle drabba ojämnt.
Härtill kom de praktiska svårigheterna att avgränsa de konkreta förbuden
så att orimligheter undveks och att ordna nödig kontroll.
Tredje lagutskottet, som behandlade jämväl en motion vari yrkades förbudspåföljd
enligt utredningsförslaget, fann någon riksdagens åtgärd i frågan
i vart fall för det dåvarande icke vara påkallad och avstyrkte bifall till
motionen. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1965: 31
s. 42) bl. a. följande.
Såsom departementschefen framhållit torde det å ena sidan te sig naturligt
att från djurskyddssynpunkt inta en positiv hållning till tanken att införa
en förbudsbestämmelse av förevarande slag. Bestämmelsen har också sin
motsvarighet i dansk, norsk och tysk djurskyddslagstiftning. Å andra sidan
kan, såsom från flera hålla framkommit vid remissbehandlingen, ifrågasättas
såväl lämpligheten som behovet av en dylik bestämmelse. Till en början torde
sålunda böra framhållas att djurplågeri numera synes vara ett tämligen
ovanligt brott och att återfall är än mer sällsynt. Den praktiska betydelsen
av stadgandet torde därför bli relativt ringa. Från en remissmyndighets sida
har uttalats, att en förbudsbestämmelse skulle öppna möjligheter för myndigheterna
att inskrida även mot sådana psykiskt sjuka eller defekta individer,
som med hänsyn till sina psykiska brister kan undgå bestraffning för
lagöverträdelser. Häremot torde kunna invändas att denna synpunkt, som
givetvis är beaktansvärd, numera delvis förlorat i betydelse genom att brottsbalken
medger användning av bötesstraff eller skyddstillsyn i vissa av de
fall, där enligt strafflagen ingen kriminalpolitisk reaktion kom i fråga. Sålunda
torde beträffande personer som dömts för djurplågeri särskilda föreskrifter
vid skyddstillsyn i viss utsträckning kunna utfärdas av sådant innehåll
att risken för återfall blir mindre. Vidare vill utskottet i likhet med departementschefen
framhålla att, även om det kan påstås att företeelser som
i någon mån påminner om den föreslagna förbudsbestämmelsen finns på
andra rättsområden, bestämmelsen är i stort sett främmande för vår rättsordning.
Bestämmelsen skulle också kunna i vissa fall kännbart begränsa
den dömdes försörjningsmöjligheter under det att i andra fall möjligheterna
icke alls skulle beskäras. Förbudsbestämmelsen skulle sålunda kunna drabba
ojämnt. Slutligen torde för efterlevnaden av förbudet krävas en avsevärd
kontrollapparat. På grund av det anförda delar utskottet departementschefens
uppfattning att övervägande skäl talar mot den föreslagna bestämmelsen.
Frågan berördes även i en den 18 april 1967 besvarad interpellation vid
1967 års riksdag rörande lagstiftningsåtgärder mot djurplågeri. Chefen för
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968
7
justitiedepartementet, statsrådet Ivling, uttalade därvid att möjligheter
redan förelåg för myndigheterna att snabbt ingripa med olika åtgärder vid
djurplågeri, bl. a. genom att ta från ägaren vården av vanvårdat djur. Statsrådet
framhöll emellertid också att han hade sin uppmärksamhet på problemen
och ansåg det möjligt att 1985 års ställningstagande i förbudsfrågan
fick prövas om.
Framställning av riksdagens justitieombudsman
I en den 10 augusti 1967 till Konungen avlåten framställning anförde
riksdagens justitieombudsman i anledning av ett av honom handlagt ärende
sammanfattningsvis följande (JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 136 ff.).
Det fall, som aktualiserats genom förevarande klagomål, synes mig ge vid
handen, att en omprövning av statsmakternas ställningstagande är nödvändig.
Visserligen är det en riktig princip att ej lagstifta för enstaka fall.
Vad i detta ärende blivit upplyst ger emellertid klart vid handen att de möjligheter
att förekomma allvarliga fall av djurplågeri, som nu står samhället
till buds, icke är till fyllest. Det kan icke anses godtagbart att man saknar
effektiva medel att förekomma ett upprepande av sådana flagranta missförhållanden
som de i klagomålen påtalade. Den som helt visat sig sakna
vilja eller förmåga att iakttaga djurskyddslagens bestämmelser och ej låtit
rätta sig av upprepade förelägganden och lagföringar och som därför kan
med fog befaras komma att upprepa sina allvarliga förseelser kan omöjligen
anses ha något berättigat anspråk att få fortsätta en verksamhet, som innebär
handhavande av djur. Om förbud häremot bör utformas som en särskild
påföljd för begånget djurplågeribrott — en möjlighet som tydligen
väckt betänkligheter under frågans tidigare behandling — är väl tvivelaktigt.
Förbud kan måhända med större fördel beslutas av administrativ myndighet,
som har att öva tillsyn över djurskyddslagens efterlevnad — länsstyrelse
eller veterinärstyrelsen. En dylik förbudsbestämmelse synes kunna
inarbetas i 14 § djurskyddslagen.
Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag — med
överlämnande av handlingarna i ärendet — för Eders Kungl. Maj :t framlägga
ovan berörda förhållanden för den åtgärd Eders Kungl. Maj :t må finna
framställningen föranleda.
Svar på enkel fråga vid 1968 års riksdag
I anslutning till svar den 1 februari 1968 på en i första kammaren framställd
enkel fråga rörande förbud mot användande av spö vid trav- och
galopptävlingar anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling,
följande.
Det är inte så länge sedan riksdagen hade att besluta om mycket väsentliga
reformer och skärpningar i vår djurskyddslagstiftning. Icke förty bär
jag nu, genom att andra utredningar blivit färdiga, lyckats friställa arbetskraft
som tar upp ytterligare frågor på djurskyddets område, bl. a. en mycket
diskuterad fråga om eventuellt förbud för den som har dömts till straff för
djurplågeri att vidare inneha djur. När den frågan behandlades i anledning
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968
av propositionen, uttalade jag mig mycket tveksamt för en sådan reform,
som jag ansåg vara alltför ingripande. Vad som har förekommit i särskilda
fall sedan dess har gjort att jag tänkt om, och jag avser att så småningom
återkomma till riksdagen med förslag i frågan.
Motionerna
Efter en redogörelse för frågans tidigare behandling och efter anläggande
av vissa synpunkter på det av justitieombudsmannen prövade ärendet anföres
i motionerna I: 86 och II: 120 sammanfattningsvis följande.
Naturligtvis kan det vara likgiltigt om ett förbud att handhava djur beslutas
på administrativ eller judiciell väg, huvudsaken är ju att djuren befrias
från sina plågoandar. Då emellertid förbud att handha djur tidigare
bedömts vara så ingripande i en människas försörjningsmöjligheter, att det
endast kan tillgripas vid grovt eller upprepat djurplågeri, som då givetvis
måste bedömas av domstol, synes det vara mer rakt på sak att utan omvägar
direkt utdöma ett sådant förbud som påföljd vid fällande dom. En sådan
påföljd skulle lämpligen kunna införas såsom särskilt stycke till 16 kap. 13 §
brottsbalken eller som särskild paragraf i samma kapitel. Ingen principdiskussion
bör emellertid fa fördröja en lösning av frågan. Det är nu precis
30 år sedan utredningsmannen föreslog att möjlighet till förbud mot handhavande
av djur skulle införas i svensk lagstiftning. Det är på tiden att saken
nu blir löst.
I motionerna I: 194 och 11:255 framhålles att den allmänna principen
bl. a. i följd av vad som förevarit i det av justitieombudsmannen prövade,
ovan omnämnda ärendet allt starkare förts fram krav på en förstärkning
av brottsbalken därhän att vederbörande kan avstängas från skötseln av
djur. I nämnda ärende har enligt motionärerna konstaterats att de lokala
myndigheterna använt alla nuvarande möjligheter till åtgärder gentemot
vederbörande gärningsman utan att någon förändring inträtt. Motionärerna
anser en lagstiftning nödvändig, som innefattar en förbudsbestämmelse i enlighet
med deras hemställan.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionerna
I: 86 och II: 255.
Utskottet
Med stöd av bestämmelser i djurskyddslagen kan polismyndighet i vissa
fall omhänderta eller låta försälja eller döda djur som är utsatt för djurplågeri.
Härigenom kan det eller de djur som ett sådant brott avser, t. ex.
en vanvårdad kreatursbesättning, skonas från fortsatt lidande. Däremot
tinns inte, såsom t. ex. i dansk, norsk eller tysk djur skyddslagstiftning, någon
möjlighet att förbjuda den som begått djurplågeri att i fortsättningen
ta befattning med djur.
I motionerna hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall begära för
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1968
slag om införande av ett lagstadgande som gör det möjligt att meddela sådant
förbud. Enligt motionerna I: 86 av herr Skårman m. fl. och II: 120 av herr
Gustafsson i Borås in. fl. bör det ankomma på domstol att meddela förbudet,
som bör upptas i brottsbalken och bestämmas för viss tid eller för alltid.
Motiveringen i motionerna I: 194 av fröken Ranmark m. fl. och II: 255 av
fröken Sandell m. fl. synes närmast tyda på att dessa motionärer anser att
förbudet bör meddelas av administrativ myndighet och inarbetas i djurskyddslagen.
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen bär förslag i samma
riktning åtskilliga gånger väckts såväl hos Kungl. Maj :t som i riksdagen.
Även om det ansetts värdefullt från djurskyddssynpunkt att ha möjlighet
att frånta en person rätten att handha djur, har statsmakterna dock funnit
övervägande skäl tala mot att införa en dylik förbudsbestämmelse. Därvid
har åberopats att djurplågeri synes vara ett tämligen ovanligt brott, varför
den praktiska betydelsen av ett förbud torde bli relativt ringa. Det har också
ansetts att bestämmelsen i de flesta fall skulle aktualiseras beträffande personer,
vilkas sinnesbeskaffenhet är sådan att straffhotet praktiskt taget
skulle sakna effekt. Vidare har anförts att ett förbud i vissa fall kännbart,
i andra fall inte alls, skulle begränsa vederbörandes försörjningsmöjligheter.
Förbudet skulle med andra ord kunna drabba ojämnt. Övervakningen av
förbudets efterlevnad skulle slutligen för att bli effektiv kräva en avsevärd
kontrollapparat.
Riksdagens senaste ställningstagande i frågan skedde år 1965 i samband
med de ändringar som då beslöts i djur skyddslagstiftningen med syfte att
i olika hänseenden förbättra vården och behandlingen av djur. Därefter har,
som utskottet i annat sammanhang ansett sig kunna konstatera, en förbättring
skett i fråga om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Samtidigt
har emellertid utvecklingen visat att gällande lagstiftning inte ger myndigheterna
tillräckliga möjligheter att ingripa mot upprepade och grova former av
djurplågeri. Mot bakgrunden härav bör enligt utskottets mening de skäl
som tidigare anförts mot införandet av en förbudspåföljd få vika för samhällets
skyldighet att förhindra ett upprepande av sådana svårartade djurplågerifall
som visat sig kunna förekomma. Den möjlighet till ingripande
som ett förbudsstadgande innebär bör således enligt utskottets mening nu
tillvaratas. Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen har även justitieombudsmannen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anmält att han funnit det
påkallat med en omprövning av statsmakternas ställningstagande. Utskottet
ser med tillfredsställelse att initiativ i denna riktning också tagits av Kungl.
Maj :t i det att förbudsfrågan ånyo övervägs inom justitiedepartementet.
Utskottet anser sig inte nu böra ta ställning till den närmare utformningen
av förbudsbestämmelsen men förutsätter att det förslag i ämnet som förutskickats
av chefen för justitiedepartementet förelägges riksdagen snarast
möjligt. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.
Utskottet får därför hemställa
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1068
att riksdagen i anledning av motionerna I: 86 och II: 120
samt I: 194 och II: 255 i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till
känna vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 12 mars 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Ebbe Ohlsson
(h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s), Åkesson (fp) och Herbert
Larsson (s);
från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Johansson i Torp (s), Nyberg
(fp), fru Torbrink (s), herrar Hedin (h)*, Svenning (s), From (fp)
och Josefson i Arrie (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
ESSELTE AB. STHLM 68
814161
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1968:110 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om vissa åtgärder mot djurplågeri. a1 i texten