Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om inrättande av ett överorgan för bekämpandet av djurplågeri. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt motion, nr 191 i andra kammaren av herrar Sjöholm och Rubin.

1968-03-12 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:21, Utlåtande i anledning av motion om inrättande av ett överorgan för bekämpandet av djurplågeri. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt motion, nr 191 i andra kammaren av herrar Sjöholm och Rubin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av motion om inrättande av ett överorgan

för bekämpandet av djurplågeri.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt motion, nr

191 i andra kammaren av herrar Sjöholm och Rubin.

I motionen hemställes att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t

begära förslag dels till inrättandet av ett överorgan för bekämpandet av

djurplågeri, dels till instruktion för detta organ.

Motionen

I motionen framhålles att åtskilligt inom djurskyddets område är otillfredsställande

och klandervärt. Detta belyses på följande sätt.

Vi tillåter på våra hästkapplöpningsbanor att spö används och att hästarna

med rapp och slag hetsas, vilket otvivelaktigt utgör en form av

djurplågeri. Det göres från hästsportshåll ofta gällande att hästarna har

en inneboende lust att tävla och helt självmant söker komma först till

målet. Om detta är sant — vilket starkt kan sättas i fråga — borde därav

följa att användandet av spö är helt onödigt och redan av denna anledning

borde förbjudas.

Inom våra moderna hönserier förekommer utan tvekan ett utbrett djurplågeri

i det att hönsen där framlever hela sitt liv innestängda i små nätburar

— fullständigt berövade varje som helst möjlighet till de livsyttringar

som för dem är naturliga. Här föreligger ett kvalificerat djurplågeri i stor

skala.

Ofta återkommande rapporter i dagspressen bär vittne om upprörande

fall av djurplågeri vid vården — eller rättare den bristande vården — av

husdjur av skilda slag. Kor och hästar hålles i utegång under stark kyla

och utan tillskott av foder, svin förvaras i trånga kyffen som aldrig eller

sällan blir föremål för rengöring och hundar står bundna vid enkla trälådor

som inte ger skydd för väder och vind. Det är vårt samhälle ovärdigt

att inte med kraft ta itu med dessa grava missförhållanden.

Ett växande antal människor torde anse nöjesjakten oförenlig med de

humanitära principer på vilka vårt samhälle vilar. Det är ingen orimlig

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

eller verklighetsfrämmande tanke att det skulle innebära ett kulturellt

framsteg om nöjesjakten — dvs. dödandet för nöjes skull — försvann i vårt

land. Detta rör då närmast den s. k. arrendejakten. Den jakt som är nödvändig

bör handhavas av sakkunnigt folk under samhällets kontroll.

Den verksamhet som den medicinska forskningen driver med hjälp

av försöksdjur — och som otvivelaktigt är nödvändig — bör omgärdas av

garantier för att djuren icke utsättes för onödigt lidande. Den rovdrift på

försöksdjur som förekommer bör stoppas och ersättas med uppfödningsanstalter

i nödig omfattning.

Motionärerna anser att den effektivisering av djurskyddet som är nödvändig

bör bevakas och vidmakthållas av hälsovårdsnämnderna. Det kan emellertid

enligt motionärerna ifrågasättas om inte tiden är inne för tillskapandet

av ett samhälleligt ämbete, något som kunde liknas vid en djurens

justitieombudsman, med uppgift att se till djurens intressen och vaka över

att varje form av djurplågeri lagligen beivras.

Gällande bestämmelser

Beträffande huvuddragen av gällande bestämmelser om djurskydd hänvisar

utskottet till redogörelsen härför i utskottets utlåtande 1968: 20.

Av särskilt intresse för bedömandet av förevarande motion är frågan om

tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. De viktigaste bestämmelserna

härom återfinns i djurskyddslagens 14 och 15 §§, vilka erhöll sin nuvarande

utformning genom lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1959. Som

huvudprincip gäller att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att öva

tillsyn över djurens vård och behandling. Medan hälsovårdsnämnden tidigare

bara hade befogenhet men icke skyldighet att utse tillsyningsman, är

det numera ålagt nämnden som en plikt att utse en eller vid behov flera

tillsyningsmän. Och medan tidigare helt allmänt stadgades, att nämnden

hade att i samverkan med läns- och distrikts- eller stadsveterinären öva tillsyn,

är det numera föreskrivet, att länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären

medverkar vid tillsynen enligt vad därom närmare föreskrivs.

Vidare är det ålagt länsstyrelsen att med biträde av länsveterinären vaka

över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer

fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen,

som har att meddela råd och anvisningar till ledning för övriga

tillsynsorgan. Om någon åsidosätter de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagens

2—6 §§ äger hälsovårdsnämnden inte bara som tidigare meddela

erforderliga föreskrifter om vad han har att iaktta utan även stadga

vite. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Kretsen av personer,

som djurägaren är pliktig tillåta att verkställa besiktning, har utvidgats till

att omfatta inte bara som tidigare hälsovårdsnämnden, någon dess ledamot

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

3

eller suppleant, tillsyningsman eller tjänsteveterinär utan även annan som

länsstyrelsen eller veterinärstyrelsen förordnat. Polismyndigheten meddelar

handräckning för sådan besiktning.

I anledning av motionens innehåll kan här även nämnas att i 12 § djurskyddslagen

stadgas om användning av djur för vetenskapligt ändamål

m. m. På grund av bemyndigande i denna paragraf har Kungl. Maj:t utfärdat

kungörelsen den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser

om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m., som trätt i kraft

samtidigt med djurskyddslagen. Enligt lagparagrafens och kungörelsens

ursprungliga innehåll hade medicinalstyrelsen visst överinseende beträffande

sådan användning av djur, men enligt ändring som gäller från och

med den 1 januari 1959 ankommer tillsynen även i detta hänseende numera

på veterinärstyrelsen.

Tillsynsfrågans behandling vid 1965 och 1967 års riksdagar m. ni.

Under år 1965 antog riksdagen förslag till ändringar i 16 kap. 13 § brottsbalken,

djurskyddslagen samt lagen angående slakt av husdjur. Lagändringarna

innebar att gärningsbeskrivningen vid djurplågeri skärptes, att förbud

infördes mot hällning och ldubbning vid betesgång, att det skall krävas

tillstånd för att driva kennelrörelse och hundpensionat, att tvingande föreskrifter

infördes beträffande löplina in. m. för bandhund och att bedövningstvång

infördes vid renslakt. Tillståndstvånget för kennelrörelse och

hundpensionat liksom bedövningstvånget vid renslakt infördes fr. o. m.

den 1 januari 1967 medan övriga lagändringar trädde i kraft den 1 juli 1966.

I propositionen (1965: 138) berördes även — jämte annat —- vissa spörsmål

som kunde lösas utan riksdagens medverkan, nämligen frågor om användning

av djur för vetenskapliga ändamål, kastrering av ren, vissa hästtävlingar,

transport av levande djur och tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad.

I den sistnämnda frågan anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Kling, bl. a. följande (s. 106 f.):

Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad har tidigare behandlats

av djurskyddsutredningen, nämligen i betänkande som avgavs år

1956. Detta ledde till vissa ändringar i lagen från och med den 1 januari

1959, vilka syftade till en effektivisering av tillsynen. Huvudprincipen enligt

gällande ordning är att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att

utöva tillsyn över djurens vård och behandling. Nämnden är skyldig att utse

en eller vid behov flera tillsyningsmän. Länsveterinären samt distriktseller

stadsveterinär medverkar vid tillsynen och länsstyrelsen skall med biträde

av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän

samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Veterinärstyrelsen

har högsta tillsynen och meddelar råd och anvisningar till ledning

för övriga tillsynsorgan.

Utredningsmannen har nu ansett sig kunna konstatera att det — trots de

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

ändrade bestämmelserna — alltjämt brister i fråga om djurskyddskontrollen

på det lokala planet och att de möjligheter som lagstiftningen lägger i

kontrollmyndigheternas hand inte utnyttjas. Efter att ha övervägt vissa

andra förslag till ändrade bestämmelser har utredningsmannen stannat för

att förorda en regel enligt vilken polisman i orten utan särskilt förordnande

skall vara behörig att göra sådan besiktning som avses i 15 § djurskyddslagen,

dvs. besiktning av djur samt stallar, födoämnen, redskap m. m. Polismannen

skulle med andra ord få samma behörighet i detta avseende som

hälsovårdsnämndernas tillsyningsmän.

Departementschefen fann sig emellertid på anförda skäl inte kunna förorda

att polisman tillädes den föreslagna behörigheten. I huvudsak åberopades

statsmakternas strävanden att undvika att belasta polisen med uppgifter

som inte har direkt anknytning till den primära polisverksamheten eller

kräver användning av polisiära maktmedel. Departementschefen fortsatte

därefter:

Utredningsmannen har ansett att djurskyddslagens nuvarande föreskrifter

beträffande kontrollen över lagens efterlevnad har ett innehåll som väl

täcker vad lagstiftaren åsyftat. Jag delar denna uppfattning och jag har

även i ett tidigare avsnitt av denna framställning uttalat mig för att den

effektivisering av tillsynen som krävs i fråga om de vetenskapliga djurförsöken

bör äga rum inom ramen för nuvarande ordning.

Intrycket att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas

handhavande av tillsynen enligt djurskyddslagen har i stort sett bestyrkts

genom uttalanden under remissbehandlingen. När man bedömer detta läge

får man komma ihåg att de nu gällande tillsynsbestämmelserna, som bl. a.

har medfört att utseende av tillsyningsmän blivit obligatoriskt, har varit i

kraft så pass kort tid som från och med 1959. Även om det på sina håll synes

förekomma en verklig eftersläpning bör man kunna utgå från att den

fortsatta utvecklingen skall innebära att intentionerna bakom bestämmelserna

blir mera fullständigt förverkligade. I detta avseende har man också

anledning att fästa stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna,

som skapar förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda tillsyningsmän.

Härigenom bör det bli möjligt att efter hand bygga upp en kår

av kunniga och i förhållande till lokala intressemotsättningar relativt fria

befattningshavare som förmår att hävda djurskyddsintresset med erforderlig

kraft. Det är emellertid inte tillräckligt att avvakta de förbättringar som

kan väntas komma på detta sätt utan åtgärder bör vidtas för att påskynda

den önskvärda utvecklingen.

Det viktigaste blir då att genom upplysning söka väcka och stärka det

personliga intresset och känslan av ansvar för tillsynsuppgifterna hos dem

som i olika egenskaper ombesörjer tillsynen på det lokala planet, d. v. s. i

första hand hälsovårdsnämndernas ledamöter och tillsyningsmän. I detta

syfte bör enligt min mening anordnas en informationskampanj i central regi,

lämpligen genom veterinärstyrelsens försorg. Härjämte synes det motiverat

att främst med tanke på tillsyningsmännen anordna en utbildningsverksamhet

som mera inriktas på instruktion beträffande praktiska tillsynsfrågor.

Den informations- och instruktionsverksamhet som jag sålunda vill förorda

torde i lämpliga former böra utsträckas till att avse även tjänsteveterinärerna.

Härigenom ges bl. a. tillfälle till mera ingående behandling av de särskilda

problem som gäller tillsynen över användning av djur för vetenskap
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

liga och liknande ändamål. Det förtjänar att understrykas att den särskilda

aktivisering som krävs i fråga om detta avsnitt av tillsynsuppgifteina inte

kan komma till stånd utan betydande insatser från tjänsteveterinärernas

sida. . . o

I övrigt finns knappast anledning att nu ingå på detaljerna i de åtgärder

som enligt det anförda bör vidtas för att förbättra djurskyddstillsynen. Det

synes lämpligt att veterinärstyrelsen får i uppdrag att närmare planlägga

åtgärderna samt att inkomma till Kungl. Maj :t med förslag liärom jämte erforderliga

kostnadsberäkningar.

Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag bär man framfört

vissa förslag om att en intensivare tillsynsverksamhet skulle framtvingas

genom föreskrifter om regelbundet återkommande, rutinmässiga inspektioner

av djurhållningen. Jag anser att frågan bärom bör få vila till

dess att man prövat möjligheterna att gå fram efter den mjukare linje som

jag här har förordat.

I motion (11:907) i anledning av propositionen hemställes att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag om en ny tillsynsorganisation

under länsveterinärerna enligt i motionen angivna riktlinjer. Mot bakgrunden

av rådande missförhållanden i samband med hållande av bandhund

föreslogs vidare i eu annan motion (II: 910) att riksdagen matte begära,

att Kungl. Maj :t snarast möjligt ville föranstalta om en utredning av

de praktiska resultaten av åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens

efterlevnad och om så anses behövligt förelägga riksdagen de

förslag till författningsändringar, som må föranledas därav.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde tredje lagutskottet i fråga

om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad följande (uti. 1965: 31 s. 47 f.):

Utskottet delar den i motionen II: 907 uttalade uppfattningen, att det alltjämt

i många fall brister i de lokala myndigheternas handhavande av tillsynen

enligt djurskyddslagen och att åtgärder är nödvändiga för att förbättra

det nuvarande tillståndet, som i åtskilliga fall synes innebära att 1959

års lagstiftning om tillsynen i mycket blivit verkningslös. När det gäller att

komma till rätta med missförhållandena synes emellertid — såsom även departementschefen

funnit — i allt fall tills vidare böra väljas en lösning, som

faller inom ramen för nuvarande ordning. Utskottet föreslår sålunda att

hemställan i den nämnda motionen icke skall föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Motionerna II: 907 och II: 910 kan sägas ha det gemensamma syftet att

effektivisera tillsynen av dj urskyddslagens efterlevnad. Såsom redan nämnts

anser även utskottet att en förbättrad tillsyn är nödvändig. Vad beträffar

frågan om möjligheterna att uppnå en sådan inom ramen för nuvarande

ordning vill utskottet anföra följande.

De rådande missförhållandena synes till stor del bero på att det i många

kommuner saknas underlag för anställning av avlönade tillsyningsman, som

med kraft kan hävda djurskyddets intressen. Som departementschefen anfört

kan man räkna med att kommunsammanslagningarna härvidlag skall

medföra en ändring till det bättre. Även genom samarbete inom kommunblocken

bör möjligheter för en sådan utveckling skapas. Vidare torde de

av departementschefen nu föreslagna åtgärderna i form av upplysning in. in.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

kunna bidra till att förbättra förhållandena på området. Ehuru det inte är

uteslutet att åtgärderna kan komma att visa sig otillräckliga för att en helt

tillfredsställande ordning skall uppnås, synes man dock ha anledning att

någon tid avvakta resultatet av dem, innan något ytterligare åtgöres. Visar

det sig att förhållandena förblir otillfredsställande får ytterligare åtgärder

övervägas. Det torde vara nödvändigt att effekten av de nu föreslagna åtgärderna

följs med uppmärksamhet så att, om så visar sig erforderligt, förslag

till författningsändringar eller annat kan framläggas utan dröjsmål.

Vad utskottet sålunda i anledning av förevarande motioner anfört rörande

åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad

torde böra givas Kungl. Maj :t till känna.

I motioner till 1967 års riksdag hemställdes om utredning och förslag

till skärpning av djur skyddslagstiftningen i syfte att på ett tidigt stadium

uppdaga grov vanvård och misshandel av djur. I utlåtande över motionerna

anförde tredje lagutskottet (uti. 1967:2) efter en redogörelse för

utskottets uttalanden i tillsynsfrågan vid 1965 års riksdag följande.

Vad utskottet då anförde är alltjämt giltigt. På många håll, särskilt i

små kommuner med otillräckliga personella resurser, synes det fortfarande

brista i tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Utskottet anser det

angeläget att dessa brister så långt möjligt undanröjs och vill så till vida

livligt instämma i motionens syfte. Utskottet har emellertid intrycket att

en märkbar ändring till det bättre skett under senare år och man synes

på de skäl som ovan nämnts ha anledning räkna med att denna utveckling

skall fortgå. Även de under år 1965 antagna lagändringarna, som bl. a.

gällde djurplågeriparagrafen och bandhundsfrågan, har härvid sin betydelse.

Vad gäller frågan om upplysning och utbildningsverksamhet har

utskottet erfarit, att vissa initiativ nyligen tagits av veterinärstyrelsen och

vissa länsstyrelser. Till följd av det anförda är utskottet inte berett att

tillstyrka motionsförslaget om utredning och skärpning av lagstiftningen.

Alla till buds stående möjligheter att inom ramen för nuvarande organisation

påskynda den önskvärda utvecklingen bör emellertid tillvaratas.

Riksdagen följde utskottet.

Tidigare förslag om ett överorgan inom djurskyddsområdet

I ett år 1961 avgivet betänkande av djurskyddsutredningen (SOU 1961:

45) rörande bl. a. de vetenskapliga djurförsöken framlades förslag om

inrättande av en för hela riket gemensam nämnd för kontrollen av sådana

försök. Nämnden skulle organisatoriskt vara knuten till veterinärstyrelsen

och ha befogenhet att utföra förhandsanmälda besiktningar på institutioner,

där djur används för vetenskapliga och liknande ändamål.

I ovan berörda proposition till 1965 års riksdag (1965: 138) tog departementschefen

avstånd från förslaget. Departementschefen åberopade bl. a. att

det knappast kunde antas att en enda nämnd skulle kunna utföra någon verkligt

effektiv kontroll över den konkreta försöksverksamheten och inte hel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968 7

ler att någon tillfredsställande insyn skulle kunna förmedlas genom nämnden.

I stället borde man söka åstadkomma den eftersträvade effektiviseringen

inom den nuvarande organisationens ram. Häri instämde riksdagen

(3 LU 1965: 31 s.43).

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 augusti 1967 har Föreningen Hundfrämjandet

i Stockholm föreslagit tillsättandet av en för söksdjur sombudsman

(FO) för kontroll av de vetenskapliga djurförsöken och försöksdjurens

behandling. Ärendet är beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet

Enligt djurskyddslagens bestämmelser är huvudprincipen att det är hälsovårdsnämnden

i orten som har att utöva tillsyn över djurens vård och behandling.

Nämnden är skyldig att utse en eller vid behov flera tillsyningsmän.

Länsveterinären samt distrikts- eller stadsveterinär medverkar vid

tillsynen och länsstyrelsen skall med biträde av länsveterinären vaka över

att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer

fullgör sina åligganden. Veterinär styrelsen har högsta tillsynen och

meddelar råd och anvisningar till ledning för övriga tillsynsorgan.

I motionen framhålles att åtskilligt inom djurskyddets område är otillfredsställande

och klandervärt samt hemställes att riksdagen hos Kungl.

Maj :t skall begära förslag om inrättandet av ett överorgan för bekämpandet

av djurplågeri.

Som framgår av redogörelsen ovan har frågan om tillsynen av djurskyddslagens

efterlevnad behandlats såväl vid 1965 som 1967 års riksdagar. Utskottet

har därvid uttalat att det i många fall brister i de lokala myndigheternas

handhavande av tillsynen och att åtgärder är nödvändiga för att

förbättra det nuvarande tillståndet. Beträffande frågan hur man skall kunna

komma till rätta med missförhållandena framhöll utskottet år 1965 i anledning

av en motion med förslag till ny tillsynsorganisation att en lösning

inom den nuvarande organisationens ram borde väljas. Dessa uttalanden som

godkändes av riksdagen synes alltjämt äga giltighet. Skäl att vid sidan av

det organ som nu utövar den högsta tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad

— veterinärstyrelsen — inrätta ett särskilt överorgan för bekämpandet av

djurplågeri föreligger således enligt utskottets mening ej, så mycket mindre

som förefintliga brister synes gälla kontrollen på det lokala planet. Det bör

understrykas att detta ståndpunktstagande givetvis inte innebär att utskottet

ej anser det angeläget att nuvarande brister undanröjs. Som utskottet

uttalade och närmare utvecklade föregående år bör härvidlag — inom

ramen för den nuvarande organisationen — alla till buds stående möjligheter

tillvaratas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

att motionen II: 191 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s)*, Svante Kristiansson

(s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s),

Åkesson (fp) och Herbert Larsson (s);

från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Johansson i Torp (s), Nyberg

(fp), fru Torbrink (s), herrar Hedin (h)*, Svenning (s), From (fp)

och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.