Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående grustäkt. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 695, av herrar Andersson, Torsten, och Olsson, Ernst.

1968-03-12 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:23, Utlåtande i anledning av väckt motion angående grustäkt. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 695, av herrar Andersson, Torsten, och Olsson, Ernst.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av väckt motion angående grustäkt.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och

till lagutskott hänvisad motion, nr 695, av herrar Andersson, Torsten, och Olsson,

Ernst.

I motionen hemställes

”att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag

till sådan ändring av naturvårdslagen att länsstyrelser och byggnadsnämnder ålägges

att effektivt kontrollera grustäktsverksamheten även ekonomiskt samt att i övrigt

beaktas vad i motionen anförts om ersättningsmaterial för grus”.

Gällande bestämmelser

Enligt 18 § naturvårdslagen den 11 december 1964 får täkt av sten, grus, sand eller

lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej ske utan länsstyrelsens tillstånd.

Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar inte heller

på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att

ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med

tillstånd får länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan

på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd får för sin

giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av föreskrivna åtgärder.

För täkt som inte omfattas av allmänt tillståndstvång gäller att om sådan täkt befaras

skada eller ändra landskapsbilden skall behövligt skydd ges med stöd av bestämmelserna

om arbetsföretag i 19 och 20 §§ naturvårdslagen. Den förstnämnda paragrafen

föreskriver att om det finns anledning anta att arbetsföretag, som inte omfattas

av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område komma att i väsentlig

mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna att företag av det slaget inte

får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd äger

länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden

såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Kan företag som inte omfattas

av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §, komma att väsentligt ändra landskapsbilden

bör, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen (20 §). Även i detta fall

kan skyddsföreskrifter meddelas.

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968

Motionerna

I motionerna anförs bl. a. att det moderna samhället behöver grus för betong, för

sändning, för återfyllnad över rörledningar, kring husgrunder och för vägbyggen. Nu

uttages detta grus på bekostnad av våra vattenreserver. Oreparabla skador vållas

härigenom på framtidens livsbetingelser och en förbättring av dagens allvarliga läge

omöjliggöres. Motionärerna anser att det f. n. inte finns något effektivt skydd i lagen

för att skydda grusåsarna.

I motionerna anförs vidare att exempel kan anföras från exempelvis Norge hur

man där i dag skaffar grus genom tunnelsprängningar. Här i Sverige har man säger

motionärerna tvärt om lagt upp högar av sprängsten, som uppkommit av skilda

anledningar, och samtidigt grävt stora kräftsår i våra grusåsar. På så sätt har man

förstört oersättliga estetiska värden och strövområden men framför allt gjort attentat

mot vara vattenreservoarer och den luft som vi skall andas. Skrämmande exempel

finns från flera håll i Sverige, där renvattenolyckor åstadkommits genom rena rovdriften

av naturtillgångar.

Motionärerna menar att det finns alla skäl att göra grusåsarna till det som naturen

gjort dem till, nämligen renvattenregeneratorer. I princip bör därför förbud lagfästas

mot all exploatering av grusåsar, möjligen med undantag för skogsplantering

och liknande, som i stället har ett positivt värde just för vatten- och luftförsörjningen

och dessutom för vårt land i dess helhet. Grusåsarna bör liksom skett beträffande

fornminnen och vattendrag skyddas i lag. Antingen måste en särskild lag

omedelbart stiftas kring skyddet av grusåsarna eller också måste vi under en övergångsperiod

betrakta dem som fornminnen.

Utöver tillämpning av fomminneslagen och senare en särskild grusåsfridlysningslag

helt frikopplad från fomminneslagen bör enligt motionärernas mening även ett

annat skydd tillämpas. Prisskillnaden mellan grusåsgrus och grus framställt genom

krossning av berg bör månadsvis kontinuerligt som naturvårdsavgift uttagas av de

grustäkter som med dispens får fortsätta. De sålunda influtna medlen bör tillföras en

särskild fond som endast får utnyttjas för rena kompensationsåtgärder och för återställande

av landskapet i ursprungligt skick. Vidare yrkas att denna naturvårdsavgift

även skall uttagas som skadestånd för varje ton grus, som blivit förorenat av

utrunnen olja och andra kemikalier. Prisskillnaden mellan grusåsgrus och krossgrus

anses ej vara större än att en grusåsskatt på förslagsvis 6 kronor per ton borde uttas.

Bär utvägning ej kan tillämpas bör ett motsvarande skattebelopp per kubikmeter

kunna fastställas.

Motionärerna förklarar att om man lägger ihop de fördelar som man vinner

genom användning av krossgrus och ställer dem mot de risker och kostnader vilka

man måste räkna med vid användning av naturgrus kommer konstgruset slutligen

att avgå med segern. Då denna seger på grund av de snart tömda grustagen förr eller

senare ändå måste komma, är det framsynt att redan nu draga de ekonomiska och

miljöskyddande konsekvenserna.

Avslutningsvis sägs i motionerna att betong är vår billigaste industriprodukt —

den kostar fritt levererad på ett bygge i Stockholm ungefär 75 kr./kubikmeter eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968

ungefär 30 kr./ton. En kostnadsstegring med ungefär 6 kr./kubikmeter eller ungefär

2 : 50 kr./ton spelar praktiskt taget ingen roll jämförd med förmånen att ha friskt och

rent dricksvatten. I vissa fall skulle man genom att använda krossmaterial dessutom

kunna få ett oförorenat och även kalla vintrar lättlagrat ballastmaterial. Betongen

låter sig icke ersättas med något annat byggmaterial. Den har så utomordentliga förtjänster

och så lågt pris att den även med nämnda kostnadsökning kommer att stå

sig i konkurrensen med andra material.

Frågornas tidigare behandling

A. Täktavgift

Frågan om införande av en särskild grusexploateringsavgift har tidigare övervägts

vid flera tillfällen. Härom må nämnas följande.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1958 tillkallades sakku?inig

för att verkställa utredning angående bl. a. uttagande av exploateringsavgifter vid

grus- och stentäkter att användas för naturvårdande uppgifter. Utredningsarbetet

redovisades i ett den 4 januari 1960 avgivet betänkande, benämnt Grusexploateringen

i Sverige (SOU 1960:3).

Den sakkunnige avstyrkte införandet av en särskild grusexploateringsavgift för

grus. Enligt hans uppfattning var skälen mot att införa en skyldighet för grusexploatör

att erlägga en dylik avgift så tungt vägande att en sådan skyldighet borde införas

endast under den förutsättningen att det icke var möjligt att på annan väg helt eller

åtminstone till huvudsaklig del uppnå det syfte som avgiften avsett att förverkliga.

Den sakkunnige anförde bl. a. följande. Redan med en sa lag exploateringsavgift

som fem öre per kubikmeter skulle cirka en miljon kronor årligen bli disponibla för

naturskyddsändamål. Samtidigt framhölls emellertid att en icke obetydlig del av avgifterna

skulle åtgå till bestridande av utgifter för medlens indrivande, förvaltning

och fördelning, varför återstående medel knappast skulle förslå till andra naturskyddsarbeten

än behövliga återställningsarbeten vid nedlagda grustag. Någon möjlighet

att inlösa åsar eller åspartier av ej alltför obetydlig omfattning skulle således

ej komma att föreligga.

Den sakkunnige fann också att vissa principiella invändningar kunde resas mot

särskilda avgifter. Det syntes sålunda mindre tilltalande att belasta en särskild näringsgren

med avgifter avsedda att komma ett allmänt intresse till godo. Vidare borde

beaktas, att tillkomsten av en exploateringsavgift skulle komma att föranleda en fördyring

av de redan höga kostnaderna inom kommunikationsväsendet och byggnadsindustrien.

Ju högre avgiften sattes, desto mera kännbar skulle denna fördyring bli.

Uttagandet av en grusexploateringsavgift, avsedd att tagas i bruk för främjande av

naturskyddsintressen, skulle i samtliga de fall, då exploateringen vore förlagd till en

plats, där inga som helst eller också bara obetydliga skönhetsvärden hos naturen påverkades,

svårligen kunna motiveras. Inte heller skulle det framstå såsom tillfredsställande,

om en grusexploatör, som önskade och också var kompetent att själv för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968

anstalta om olika, till skydd för naturen erforderliga åtgärder, skulle åläggas att

betala en speciell avgift för tillgodoseende av samma ändamål.

Med tanke på att drygt hälften av gruskonsumtionen i landet faller på det statliga

kommunikationsväsendet framhölls i utredningen vidare att huvudparten av

avgiftsmedlen skulle komma att gäldas av allmänna medel. På grund av den omständigheten

havdade den sakkunnige att erforderliga omkostnader för naturskyddets

främjande lämpligare än genom erläggande av exploateringsavgifter kunde från statens

sida bestridas genom att direkta anslag beviljades till belopp motsvarande det,

vartill dessa avgifter belöpte.

Ytterligare anfördes att en grusavgift skulle verka hämmande på den frivilliga

sanenngsverksamheten som bedrevs av de seriösa företagen i branschen, framför allt

av exploatörer anslutna till grus- och makadamföreningen. Vidare skulle svårigheter

uppstå när det gällde en rättvis och lämplig gränsdragning mellan de grupper av

exploatörer som skulle fritagas från avgift - framför allt vid husbehovstäkter och

andra täkter av ringa omfattning - och dem som skulle åläggas avgiftsskyldighet.

Även vid bestämmandet av avgiftens storlek skulle uppstå svårigheter.

Efter remissbehandling överlämnades betänkandet till 1960 års naturvårdsutredning

för att övervägas på nytt. Naturvårdsutredningens övervägande redovisades i

betänkandet Naturen och samhället (SOU 1962: 36).

Utredningen fann att åtskilliga principiella och praktiska skäl talade för en utsträckt

avgiftsfinansiering inom naturvårdsområdet och uttalade att såväl en täktavgift

som vissa andra föreslagna eller redan befintliga avgifter skulle medverka till

ett okat hänsynstagande till naturvärdena i det allmänna medvetandet och dessutom

möjliggöra en rättvisare fördelning av samhällets naturvårdskostnader än som skulle

bli resultatet av ren skattefinansiering. Om avgörande svårigheter skulle föreligga att

skattefinansiera den av utredningen föreslagna naturvårdsbudgeten rekommenderade

utredningen införandet av bl.a. en täktavgift.

Utiedningen anförde att återverkningarna för kommunikationsväsendet och byggnadsindustrin

vid den avgift som ifrågasatts — 5 å 10 öre per m3 — skulle bli ytterst

obetydliga. Synpunkten att det skulle vara mindre tillfredsställande att belasta en

särskild näringsgren med avgifter avsedda att tillgodose ett allmänt intresse ansågs

mte heller bärande. Den i sammanhanget avgörande frågan var att det skulle finnas

ett klart samband mellan skadeverkningarna och de kompensationsåtgärder, vartill

avgiftsmedlen nyttjades. Ju strängare detta samband var desto mindre vägande var

mvandnmgama mot en avgift. Enligt utredningens åsikt fanns det inte heller någon

anledning att befara höga administrationskostnader för att indriva avgiften.

Beträffande förslagets närmare innebörd anförde utredningen följande.

Det allmänna motivet för avgiften bör möjliggöra en konstruktion efter starkt schematiska

linjer. Önskvärdheten av en nära anslutning till den föreslagna täktregleringen

talar för att avgift utgår på allt tillståndspliktigt material, d. v. s. sten, grus,

sand, jord och torv. Härigenom avgränsas bl. a rena husbehovsuttag, d. v. s. den förbrukning

som är knuten till en genomsnittlig jordbruks- eller skogsbruksfastighet,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968

5

dock högst 100 m3 per år. Avgiften bör lämpligen anknytas till mängden uttaget

material, beräknad efter volymen fast mått. Denna kvantitet är möjlig att i stort

kontrollera med ledning av täktplanen. Avgiften bör vara lika för alla förekommande

materialsorter. Den bör i princip erläggas av ägaren till den fastighet där fyndigheten

ligger, men hinder bör inte föreligga att exploatör, som genom arrende eller annat

avtal förvärvat särskild rätt till fyndigheten, övertar ansvaret för avgiften. Stat och

kommun bör erlägga avgift enligt samma grunder som det enskilda näringslivet.

Avgiften kan lämpligen uttas årligen i efterskott och grunda sig på en från markägare

eller exploatör lämnad uppgift om mängden under föregående kalenderår utbrutet

material fast mått. Länsstyrelsen bör ha möjlighet att företa kontrollåtgärder i

skälig omfattning. Uppbördsåtgärderna torde i stort sett kunna inskränkas till att

länsstyrelsen med ledning av lämnade uppgifter årligen debiterar vederbörande avgiftsbelopp

för föregående år.

I propositionen 1963: 71 tog departementschefen ställning till 1960 års naturvårdsutrednings

förslag om införande av en täktavgift. Han anförde därvid (propositionen

s. 111) att det enligt hans mening ännu inte blivit tillfredsställande klarlagt, att ett

sådant avgiftssystem kunde utformas enkelt och med en kontrollapparat som stod i

rimlig proportion till inkomsterna av avgiften. Han var därför för det dåvarande

inte beredd att ta ställning till frågan om avgift på täktverksamheten.

I utlåtande 1964:41 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

naturvardslag m. m. jämte motioner kom tredje lagutskottet i samband med behandlingen

av lagförslagets ersättningsregler även in på frågan om införande av en täktavgift.

Utskottet anförde att de framtida ersättningsbeloppen för hindrad täktverksamhet

av skäl som naturvårdsutredningen närmare utvecklat kunde väntas bli avsevärda.

Den osäkerhet som kännetecknade beräkningarna borde föranleda särskilda

överväganden, så att täktregleringen inte äventyrades av finansiella skäl. Möjligheterna

att avgiftsbelägga tillåten täktverksamhet torde sålunda, uttalade utskottet,

förtjäna att vidare övervägas.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

vidare prövning av spörsmålet om införande av täktavgift.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 371).

Riksdagens skrivelse har, såvitt nu är i fråga, inte föranlett någon åtgärd från

Kungl. Maj :ts sida.

B. Ersättningsmaterial för grus

Vid 1967 års riksdag väcktes motioner (1:637 och 11:811), vari togs upp bl. a.

frågan om utnyttjandet av ersättningsmaterial för grus. Motionärerna anförde i

denna del följande.

Om man ser grusåsarnas ianspråktagande i tidsperspektiv kan det konstateras att

våra tillgångar är stora och att de skulle räcka länge om man helt kunde tillgodogöra

sig dem. Svårigheten är att de är lokaliserade på så sätt, att de minst förekommer i

områden, där behovet är störst — och tvärtom. Det råder bl. a. därför ingen tvekan

om att gruset på sikt måste ersättas med andra material.Vi bör ha detta klart för oss,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968

så att vi inte låter de kortsiktiga motiven för brytning ständigt bli bestämmande när

tillgångarna minskar. En forskning om hur man lämpligast skulle kunna minska behovet

av grus i olika sammanhang bör stödjas. Det material som närmast skulle

kunna komma till användning är plast, som redan i dag kan ersätta gruset på flera

av dess användningsområden. Intill dess ersättningsmaterial frambringats bör det

grus som måste hämtas tas på sådana ställen att minsta möjliga skada åsamkas.

Framför allt bör man i större utsträckning ta sjö- och havsbottengrus, där mycket

stora mängder finns. Exploateringen blir visserligen dyrare, men skadorna på naturlandskapet

inskränkes, vilket bör värderas högt.

I motionerna hemställdes i den nu aktuella delen att riksdagen måtte beakta vad i

motionerna anförts om ersättningsmaterial för grus.

I utlåtande (1967: 22) i ämnet anförde tredje lagutskottet följande.

Vad beträffar---berörda'' frågor vill utskottet endast framhålla vikten av att

ersättningsmaterial för grus kommer till användning i största möjliga utsträckning på

sådana områden, där det kan ske utan olägenheter i tekniskt avseende och utan avsevärd

ekonomisk uppoffring. Forskningsverksamhet i sådant syfte är önskvärd och

torde kunna ske inom t. ex. statens väginstitut. Givetvis bör sådant ersättningsmaterial

icke komma i fråga, vars utnyttjande skulle medföra liknande skador på landskapsbilden

som grustäkter.

Vad ovan anförts är enligt utskottet av sådan vikt att frågorna bör följas med uppmärksamhet

av berörda myndigheter.

Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.

Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen (rskr. 133).

I beslut den 25 maj 1967 fann Kungl. Maj :t gott att ge berörda statsmyndigheter

till känna vad utskottet och riksdagen anfört.

Utskottet

I motionen yrkas ”att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa om förslag till sådan ändring av naturvårdslagen att länsstyrelser och

byggnadsnämnder ålägges att effektivt kontrollera grustäktsverksamheten även ekonomiskt

samt att i övrigt beaktas vad i motionen anförts om ersättningsmaterial för

grus”.

Utskottet finner — med hänsyn till den av motionärerna anförda motiveringen —

motionsförslaget böra förstås så att någon form av grusexploateringsavgift skall införas

för att främja att ersättningsmaterial för grus kommer till användning i större

utsträckning än f. n.

Vad gäller frågan om införande av en täktavgift vill utskottet erinra om att riksdagen

i samband med antagandet av naturvårdslagen på hemställan av utskottet

beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om prövning av detta spörsmål. Ärendet

är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Frågan om användande av ersättningsmaterial för grus berördes i motioner vid

föregående års riksdag. I utlåtande i ämnet framhöll utskottet bl. a. vikten av att er
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968

sättningsmaterial för grus kommer till användning i största möjliga utsträckning på

sådana områden där detta kan ske utan olägenheter i tekniskt avseende och utan

avsevärd ekonomisk uppoffring. På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i

skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet anfört.

Med hänsyn till de initiativ som riksdagen sålunda tagit är någon åtgärd från

riksdagens sida nu inte påkallad. Utskottet hemställer därför

att motionen 1:695 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s)*, Svante Kristiansson (s),

Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s), Åkesson (fp),

Herbert Larsson (s) och Ernulf (fp)*;

från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Johansson i Torp (s), Nyberg (fp),

fru Torbrink (s), herrar Hedin (h)*, Svenning (s), From (fp) och Josefson i

Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.