Utlåtande i anledning av väckt motion angående grustäkt. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 695, av herrar Andersson, Torsten, och Olsson, Ernst.
1968-03-12 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1968:23, Utlåtande i anledning av väckt motion angående grustäkt. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 695, av herrar Andersson, Torsten, och Olsson, Ernst.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968
1
Nr 23
Utlåtande i anledning av väckt motion angående grustäkt.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och
till lagutskott hänvisad motion, nr 695, av herrar Andersson, Torsten, och Olsson,
Ernst.
I motionen hemställes
”att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till sådan ändring av naturvårdslagen att länsstyrelser och byggnadsnämnder ålägges
att effektivt kontrollera grustäktsverksamheten även ekonomiskt samt att i övrigt
beaktas vad i motionen anförts om ersättningsmaterial för grus”.
Gällande bestämmelser
Enligt 18 § naturvårdslagen den 11 december 1964 får täkt av sten, grus, sand eller
lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej ske utan länsstyrelsens tillstånd.
Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar inte heller
på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen.
Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att
ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med
tillstånd får länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan
på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd får för sin
giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av föreskrivna åtgärder.
För täkt som inte omfattas av allmänt tillståndstvång gäller att om sådan täkt befaras
skada eller ändra landskapsbilden skall behövligt skydd ges med stöd av bestämmelserna
om arbetsföretag i 19 och 20 §§ naturvårdslagen. Den förstnämnda paragrafen
föreskriver att om det finns anledning anta att arbetsföretag, som inte omfattas
av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område komma att i väsentlig
mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna att företag av det slaget inte
får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd äger
länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden
såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Kan företag som inte omfattas
av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §, komma att väsentligt ändra landskapsbilden
bör, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen (20 §). Även i detta fall
kan skyddsföreskrifter meddelas.
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 23
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968
Motionerna
I motionerna anförs bl. a. att det moderna samhället behöver grus för betong, för
sändning, för återfyllnad över rörledningar, kring husgrunder och för vägbyggen. Nu
uttages detta grus på bekostnad av våra vattenreserver. Oreparabla skador vållas
härigenom på framtidens livsbetingelser och en förbättring av dagens allvarliga läge
omöjliggöres. Motionärerna anser att det f. n. inte finns något effektivt skydd i lagen
för att skydda grusåsarna.
I motionerna anförs vidare att exempel kan anföras från exempelvis Norge hur
man där i dag skaffar grus genom tunnelsprängningar. Här i Sverige har man säger
motionärerna tvärt om lagt upp högar av sprängsten, som uppkommit av skilda
anledningar, och samtidigt grävt stora kräftsår i våra grusåsar. På så sätt har man
förstört oersättliga estetiska värden och strövområden men framför allt gjort attentat
mot vara vattenreservoarer och den luft som vi skall andas. Skrämmande exempel
finns från flera håll i Sverige, där renvattenolyckor åstadkommits genom rena rovdriften
av naturtillgångar.
Motionärerna menar att det finns alla skäl att göra grusåsarna till det som naturen
gjort dem till, nämligen renvattenregeneratorer. I princip bör därför förbud lagfästas
mot all exploatering av grusåsar, möjligen med undantag för skogsplantering
och liknande, som i stället har ett positivt värde just för vatten- och luftförsörjningen
och dessutom för vårt land i dess helhet. Grusåsarna bör liksom skett beträffande
fornminnen och vattendrag skyddas i lag. Antingen måste en särskild lag
omedelbart stiftas kring skyddet av grusåsarna eller också måste vi under en övergångsperiod
betrakta dem som fornminnen.
Utöver tillämpning av fomminneslagen och senare en särskild grusåsfridlysningslag
helt frikopplad från fomminneslagen bör enligt motionärernas mening även ett
annat skydd tillämpas. Prisskillnaden mellan grusåsgrus och grus framställt genom
krossning av berg bör månadsvis kontinuerligt som naturvårdsavgift uttagas av de
grustäkter som med dispens får fortsätta. De sålunda influtna medlen bör tillföras en
särskild fond som endast får utnyttjas för rena kompensationsåtgärder och för återställande
av landskapet i ursprungligt skick. Vidare yrkas att denna naturvårdsavgift
även skall uttagas som skadestånd för varje ton grus, som blivit förorenat av
utrunnen olja och andra kemikalier. Prisskillnaden mellan grusåsgrus och krossgrus
anses ej vara större än att en grusåsskatt på förslagsvis 6 kronor per ton borde uttas.
Bär utvägning ej kan tillämpas bör ett motsvarande skattebelopp per kubikmeter
kunna fastställas.
Motionärerna förklarar att om man lägger ihop de fördelar som man vinner
genom användning av krossgrus och ställer dem mot de risker och kostnader vilka
man måste räkna med vid användning av naturgrus kommer konstgruset slutligen
att avgå med segern. Då denna seger på grund av de snart tömda grustagen förr eller
senare ändå måste komma, är det framsynt att redan nu draga de ekonomiska och
miljöskyddande konsekvenserna.
Avslutningsvis sägs i motionerna att betong är vår billigaste industriprodukt —
den kostar fritt levererad på ett bygge i Stockholm ungefär 75 kr./kubikmeter eller
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968
ungefär 30 kr./ton. En kostnadsstegring med ungefär 6 kr./kubikmeter eller ungefär
2 : 50 kr./ton spelar praktiskt taget ingen roll jämförd med förmånen att ha friskt och
rent dricksvatten. I vissa fall skulle man genom att använda krossmaterial dessutom
kunna få ett oförorenat och även kalla vintrar lättlagrat ballastmaterial. Betongen
låter sig icke ersättas med något annat byggmaterial. Den har så utomordentliga förtjänster
och så lågt pris att den även med nämnda kostnadsökning kommer att stå
sig i konkurrensen med andra material.
Frågornas tidigare behandling
A. Täktavgift
Frågan om införande av en särskild grusexploateringsavgift har tidigare övervägts
vid flera tillfällen. Härom må nämnas följande.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1958 tillkallades sakku?inig
för att verkställa utredning angående bl. a. uttagande av exploateringsavgifter vid
grus- och stentäkter att användas för naturvårdande uppgifter. Utredningsarbetet
redovisades i ett den 4 januari 1960 avgivet betänkande, benämnt Grusexploateringen
i Sverige (SOU 1960:3).
Den sakkunnige avstyrkte införandet av en särskild grusexploateringsavgift för
grus. Enligt hans uppfattning var skälen mot att införa en skyldighet för grusexploatör
att erlägga en dylik avgift så tungt vägande att en sådan skyldighet borde införas
endast under den förutsättningen att det icke var möjligt att på annan väg helt eller
åtminstone till huvudsaklig del uppnå det syfte som avgiften avsett att förverkliga.
Den sakkunnige anförde bl. a. följande. Redan med en sa lag exploateringsavgift
som fem öre per kubikmeter skulle cirka en miljon kronor årligen bli disponibla för
naturskyddsändamål. Samtidigt framhölls emellertid att en icke obetydlig del av avgifterna
skulle åtgå till bestridande av utgifter för medlens indrivande, förvaltning
och fördelning, varför återstående medel knappast skulle förslå till andra naturskyddsarbeten
än behövliga återställningsarbeten vid nedlagda grustag. Någon möjlighet
att inlösa åsar eller åspartier av ej alltför obetydlig omfattning skulle således
ej komma att föreligga.
Den sakkunnige fann också att vissa principiella invändningar kunde resas mot
särskilda avgifter. Det syntes sålunda mindre tilltalande att belasta en särskild näringsgren
med avgifter avsedda att komma ett allmänt intresse till godo. Vidare borde
beaktas, att tillkomsten av en exploateringsavgift skulle komma att föranleda en fördyring
av de redan höga kostnaderna inom kommunikationsväsendet och byggnadsindustrien.
Ju högre avgiften sattes, desto mera kännbar skulle denna fördyring bli.
Uttagandet av en grusexploateringsavgift, avsedd att tagas i bruk för främjande av
naturskyddsintressen, skulle i samtliga de fall, då exploateringen vore förlagd till en
plats, där inga som helst eller också bara obetydliga skönhetsvärden hos naturen påverkades,
svårligen kunna motiveras. Inte heller skulle det framstå såsom tillfredsställande,
om en grusexploatör, som önskade och också var kompetent att själv för
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968
anstalta om olika, till skydd för naturen erforderliga åtgärder, skulle åläggas att
betala en speciell avgift för tillgodoseende av samma ändamål.
Med tanke på att drygt hälften av gruskonsumtionen i landet faller på det statliga
kommunikationsväsendet framhölls i utredningen vidare att huvudparten av
avgiftsmedlen skulle komma att gäldas av allmänna medel. På grund av den omständigheten
havdade den sakkunnige att erforderliga omkostnader för naturskyddets
främjande lämpligare än genom erläggande av exploateringsavgifter kunde från statens
sida bestridas genom att direkta anslag beviljades till belopp motsvarande det,
vartill dessa avgifter belöpte.
Ytterligare anfördes att en grusavgift skulle verka hämmande på den frivilliga
sanenngsverksamheten som bedrevs av de seriösa företagen i branschen, framför allt
av exploatörer anslutna till grus- och makadamföreningen. Vidare skulle svårigheter
uppstå när det gällde en rättvis och lämplig gränsdragning mellan de grupper av
exploatörer som skulle fritagas från avgift - framför allt vid husbehovstäkter och
andra täkter av ringa omfattning - och dem som skulle åläggas avgiftsskyldighet.
Även vid bestämmandet av avgiftens storlek skulle uppstå svårigheter.
Efter remissbehandling överlämnades betänkandet till 1960 års naturvårdsutredning
för att övervägas på nytt. Naturvårdsutredningens övervägande redovisades i
betänkandet Naturen och samhället (SOU 1962: 36).
Utredningen fann att åtskilliga principiella och praktiska skäl talade för en utsträckt
avgiftsfinansiering inom naturvårdsområdet och uttalade att såväl en täktavgift
som vissa andra föreslagna eller redan befintliga avgifter skulle medverka till
ett okat hänsynstagande till naturvärdena i det allmänna medvetandet och dessutom
möjliggöra en rättvisare fördelning av samhällets naturvårdskostnader än som skulle
bli resultatet av ren skattefinansiering. Om avgörande svårigheter skulle föreligga att
skattefinansiera den av utredningen föreslagna naturvårdsbudgeten rekommenderade
utredningen införandet av bl.a. en täktavgift.
Utiedningen anförde att återverkningarna för kommunikationsväsendet och byggnadsindustrin
vid den avgift som ifrågasatts — 5 å 10 öre per m3 — skulle bli ytterst
obetydliga. Synpunkten att det skulle vara mindre tillfredsställande att belasta en
särskild näringsgren med avgifter avsedda att tillgodose ett allmänt intresse ansågs
mte heller bärande. Den i sammanhanget avgörande frågan var att det skulle finnas
ett klart samband mellan skadeverkningarna och de kompensationsåtgärder, vartill
avgiftsmedlen nyttjades. Ju strängare detta samband var desto mindre vägande var
mvandnmgama mot en avgift. Enligt utredningens åsikt fanns det inte heller någon
anledning att befara höga administrationskostnader för att indriva avgiften.
Beträffande förslagets närmare innebörd anförde utredningen följande.
Det allmänna motivet för avgiften bör möjliggöra en konstruktion efter starkt schematiska
linjer. Önskvärdheten av en nära anslutning till den föreslagna täktregleringen
talar för att avgift utgår på allt tillståndspliktigt material, d. v. s. sten, grus,
sand, jord och torv. Härigenom avgränsas bl. a rena husbehovsuttag, d. v. s. den förbrukning
som är knuten till en genomsnittlig jordbruks- eller skogsbruksfastighet,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968
5
dock högst 100 m3 per år. Avgiften bör lämpligen anknytas till mängden uttaget
material, beräknad efter volymen fast mått. Denna kvantitet är möjlig att i stort
kontrollera med ledning av täktplanen. Avgiften bör vara lika för alla förekommande
materialsorter. Den bör i princip erläggas av ägaren till den fastighet där fyndigheten
ligger, men hinder bör inte föreligga att exploatör, som genom arrende eller annat
avtal förvärvat särskild rätt till fyndigheten, övertar ansvaret för avgiften. Stat och
kommun bör erlägga avgift enligt samma grunder som det enskilda näringslivet.
Avgiften kan lämpligen uttas årligen i efterskott och grunda sig på en från markägare
eller exploatör lämnad uppgift om mängden under föregående kalenderår utbrutet
material fast mått. Länsstyrelsen bör ha möjlighet att företa kontrollåtgärder i
skälig omfattning. Uppbördsåtgärderna torde i stort sett kunna inskränkas till att
länsstyrelsen med ledning av lämnade uppgifter årligen debiterar vederbörande avgiftsbelopp
för föregående år.
I propositionen 1963: 71 tog departementschefen ställning till 1960 års naturvårdsutrednings
förslag om införande av en täktavgift. Han anförde därvid (propositionen
s. 111) att det enligt hans mening ännu inte blivit tillfredsställande klarlagt, att ett
sådant avgiftssystem kunde utformas enkelt och med en kontrollapparat som stod i
rimlig proportion till inkomsterna av avgiften. Han var därför för det dåvarande
inte beredd att ta ställning till frågan om avgift på täktverksamheten.
I utlåtande 1964:41 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
naturvardslag m. m. jämte motioner kom tredje lagutskottet i samband med behandlingen
av lagförslagets ersättningsregler även in på frågan om införande av en täktavgift.
Utskottet anförde att de framtida ersättningsbeloppen för hindrad täktverksamhet
av skäl som naturvårdsutredningen närmare utvecklat kunde väntas bli avsevärda.
Den osäkerhet som kännetecknade beräkningarna borde föranleda särskilda
överväganden, så att täktregleringen inte äventyrades av finansiella skäl. Möjligheterna
att avgiftsbelägga tillåten täktverksamhet torde sålunda, uttalade utskottet,
förtjäna att vidare övervägas.
Utskottet hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
vidare prövning av spörsmålet om införande av täktavgift.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 371).
Riksdagens skrivelse har, såvitt nu är i fråga, inte föranlett någon åtgärd från
Kungl. Maj :ts sida.
B. Ersättningsmaterial för grus
Vid 1967 års riksdag väcktes motioner (1:637 och 11:811), vari togs upp bl. a.
frågan om utnyttjandet av ersättningsmaterial för grus. Motionärerna anförde i
denna del följande.
Om man ser grusåsarnas ianspråktagande i tidsperspektiv kan det konstateras att
våra tillgångar är stora och att de skulle räcka länge om man helt kunde tillgodogöra
sig dem. Svårigheten är att de är lokaliserade på så sätt, att de minst förekommer i
områden, där behovet är störst — och tvärtom. Det råder bl. a. därför ingen tvekan
om att gruset på sikt måste ersättas med andra material.Vi bör ha detta klart för oss,
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968
så att vi inte låter de kortsiktiga motiven för brytning ständigt bli bestämmande när
tillgångarna minskar. En forskning om hur man lämpligast skulle kunna minska behovet
av grus i olika sammanhang bör stödjas. Det material som närmast skulle
kunna komma till användning är plast, som redan i dag kan ersätta gruset på flera
av dess användningsområden. Intill dess ersättningsmaterial frambringats bör det
grus som måste hämtas tas på sådana ställen att minsta möjliga skada åsamkas.
Framför allt bör man i större utsträckning ta sjö- och havsbottengrus, där mycket
stora mängder finns. Exploateringen blir visserligen dyrare, men skadorna på naturlandskapet
inskränkes, vilket bör värderas högt.
I motionerna hemställdes i den nu aktuella delen att riksdagen måtte beakta vad i
motionerna anförts om ersättningsmaterial för grus.
I utlåtande (1967: 22) i ämnet anförde tredje lagutskottet följande.
Vad beträffar---berörda'' frågor vill utskottet endast framhålla vikten av att
ersättningsmaterial för grus kommer till användning i största möjliga utsträckning på
sådana områden, där det kan ske utan olägenheter i tekniskt avseende och utan avsevärd
ekonomisk uppoffring. Forskningsverksamhet i sådant syfte är önskvärd och
torde kunna ske inom t. ex. statens väginstitut. Givetvis bör sådant ersättningsmaterial
icke komma i fråga, vars utnyttjande skulle medföra liknande skador på landskapsbilden
som grustäkter.
Vad ovan anförts är enligt utskottet av sådan vikt att frågorna bör följas med uppmärksamhet
av berörda myndigheter.
Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.
Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen (rskr. 133).
I beslut den 25 maj 1967 fann Kungl. Maj :t gott att ge berörda statsmyndigheter
till känna vad utskottet och riksdagen anfört.
Utskottet
I motionen yrkas ”att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till sådan ändring av naturvårdslagen att länsstyrelser och
byggnadsnämnder ålägges att effektivt kontrollera grustäktsverksamheten även ekonomiskt
samt att i övrigt beaktas vad i motionen anförts om ersättningsmaterial för
grus”.
Utskottet finner — med hänsyn till den av motionärerna anförda motiveringen —
motionsförslaget böra förstås så att någon form av grusexploateringsavgift skall införas
för att främja att ersättningsmaterial för grus kommer till användning i större
utsträckning än f. n.
Vad gäller frågan om införande av en täktavgift vill utskottet erinra om att riksdagen
i samband med antagandet av naturvårdslagen på hemställan av utskottet
beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om prövning av detta spörsmål. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Frågan om användande av ersättningsmaterial för grus berördes i motioner vid
föregående års riksdag. I utlåtande i ämnet framhöll utskottet bl. a. vikten av att er
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968
sättningsmaterial för grus kommer till användning i största möjliga utsträckning på
sådana områden där detta kan ske utan olägenheter i tekniskt avseende och utan
avsevärd ekonomisk uppoffring. På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet anfört.
Med hänsyn till de initiativ som riksdagen sålunda tagit är någon åtgärd från
riksdagens sida nu inte påkallad. Utskottet hemställer därför
att motionen 1:695 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 mars 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s)*, Svante Kristiansson (s),
Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s), Åkesson (fp),
Herbert Larsson (s) och Ernulf (fp)*;
från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Johansson i Torp (s), Nyberg (fp),
fru Torbrink (s), herrar Hedin (h)*, Svenning (s), From (fp) och Josefson i
Arrie (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.