Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder i samband med grustäkt. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 421 i första kammaren av herr Skårman och nr 521 i andra kammaren av herr Dockered.

1968-03-12 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:24, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder i samband med grustäkt. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 421 i första kammaren av herr Skårman och nr 521 i andra kammaren av herr Dockered.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder

i samband med grustäkt.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till

lagutskott hänvisade motioner, nr 421 i första kammaren av herr Skårman

och nr 521 i andra kammaren av herr Dockered.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag

till reglering av täktverksamheten i syfte att för tillståndsgivningen erforderlig

täktplan förbindes med sådana rättsverkningar, att utgrävningen av

täkten kan ske störningsfritt, inom rimlig tid och i sådan ordning att landskapsbilden

snarast kan återställas i enlighet med planen».

Gällande bestämmelser

Enligt 18 § naturvårdslagen den 11 december 1964 får täkt av sten, grus,

sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej ske

utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde

och inkräktar inte heller på rätt som meddelas genom inmutning

enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen. Länsstyrelsen äger förelägga

den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas,

framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd får

länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan

på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd får

för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av

föreskrivna åtgärder.

För täkt som inte omfattas av allmänt tillståndstvång gäller att om

sådan täkt befaras skada eller ändra landskapsbilden skall behövligt skydd

ges med stöd av bestämmelserna om arbetsföretag i 19 och 20 §§ naturvårdslagen.

Den förstnämnda paragrafen föreskriver att om det finns anledning

anta att arbetsföretag, som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 §,

skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden

äger länsstyrelsen förorda att företag av det slaget inte får utföras inom

området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd äger länsstyrelsen

meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på

landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Kan företag, som

inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §, komma att väsentligt

0111218 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 24

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

andra landskapsbilden bör innan företaget utföres samråd ske med länsstyrelsen

(20 §). Även i detta fall kan skyddsföreskrifter meddelas.

12 g naturvårdskungörelsen föreskriver att ansökan enligt 18 och 19 §§

naturvårdslagen skall alltefter omständigheterna i det särskilda fallet vara

åtföljd av karta eller skiss samt den ytterligare utredning som fordras för

att företagets inverkan på det skyddade intresset skali kunna bedömas.

Statens naturvårdsnämnd har i maj 1905 utfärdat råd och anvisningar

rörande täktverksamheten. I denna berörs frågan om detaljplanering och

upprättandet av täktplan. Nämnden anför bl. a. följande.

För att länsstyrelsen skall kunna taga ställning till hur och i vilken omfattning

ett täktföretag inverkar på motstående intressen torde som regel

erfordras att exploatören efter ansökan om täkttillstånd ges föreläggande

att inkomma med täktplan med förslag till täktens lokalisering, utformning

och efterbehandling. I planen skall vidare ingå uppgifter om täktens volym

och kvalitet, årligt uttag, brytningstid, täktbehov, fastighets- och äganderättsförhållanden

samt hänsynstaganden till motstående intressen.

Innehållet i täktplanen bör vara beroende av ärendets allmänna omfattning

och betydelse ur naturvårdssynpunkt. Som allmängiltiga riktlinjer

bör dock gälla att med hänsyn till landskapsbilden och ur vetenskaplig

synpunkt särskilt värdefulla partier av en fyndighet skall undandragas

exploatering och att det iordningställda täktområdet så nära som möjligt

skall ansluta sig till omgivande terräng. I det följande lämnas vissa anvisningar

rörande några i täktsammanhang ofta återkommande problem,

som bör ägnas särskild uppmärksamhet vid framställning och granskning

av täktplaner.

Täkter n as placering i terrängen. För att underlätta bedömningen

av om en föreslagen täkt erhåller en ur naturvårdssynpunkt acceptabel

placering bör till täktplanen alltid fogas en situationskarta utvisande

täktplaneområdets och den tilltänkta täktens läge, fastighets- och äganderättsförhållanden,

planerade eller förefintliga tillfartsvägar med anslutning

till allmän väg samt närliggande sjöar, vägar och bebyggelse. Vidare skall

såväl på till planen fogad vederhäftig karta som i terrängen utmärkas gränserna

för täkten och täktplaneområdet. I detta sammanhang finns anledning

påpeka att vid överväganden om en täkts placering hänsyn till landsskapsbilden

i vissa situationer måste träda tillbaka för andra motiv, exempelvis

vetenskapliga.

Är en grusfyndighet uppdelad på flera fastigheter kan tillstånd till täkt

göras beroende av att en gemensam täktplan upprättas för hela fyndigheten.

Av särskild betydelse i detta sammanhang är departementschefens

uttalande (prop. 1964: 148 s. 75) att sökanden bör kunna avkrävas täktplan

av sådan omfattning, att den tillåter en samlad bedömning ur naturvårdssynpunkt

av den tekniskt och ekonomiskt rationellaste exploateringen av

den ifrågavarande fyndigheten och detta oavsett om täkt i sådan omfattning

skulle komma att beröra även andra fastigheter än sökandens. Genom

detta plankrav främjas ett med hänsyn till landskapsvården önskvärt samgående

mellan ägarna. Om sökanden trots anmodan ej företer täktplan bör

ansökningen kunna avvisas utan sakprövning och utan rätt till ersättning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1968

3

Motionerna

I motionerna anförs bl. a. att de nu förekommande täktplanerna fungerar

någorlunda när det gäller mindre täktområden eller sådana, som

är i en ägares hand, och i varje fall är grustäktsverksamheten där någorlunda

tillfredsställande reglerad. När det gäller större grustäktsplaner förefaller

däremot denna form av reglering vara något för löslig och ge upphov

till problem och toikningssvårigheter av olika slag. Motionärerna nämner eif

exempel på en grustäktsplan, som vid genomgång givit anledning till fem

i motionerna närmare angivna anmärkningar.

Motionärerna anför fortsättningsvis att alla större grustäktsplaner givetvis

inte är behäftade med alla de i det nämnda fallet observerade bristerna

men å andra sidan torde det finnas många andra olösta problem. Det förefaller

därför motionärerna som om täktverksamheten inte kan regleras

genom enbart en informell, vägledande planering. I stallet måste med

skärpa ifrågasättas, om inte dessa planer måste förbindas med en stramare

rättsverkan. Denna kan åstadkommas genom att planen fastställes eller

efter utställning får vinna laga kraft.

Om det i samband därmed inte kan åstadkommas avtal om gemensam

eller samtidig täktverksamhet bör rättsmedel i släkt med tomtexpropriation

vid tomtbildning enligt byggnadslagen kunna tillgripas så att ägare

av större delen av planerad grustäkt medgives lösningsrätt till sådana

mindre delar, som hindrar rationell täktverksamhet. Man kan även enligt

motionärernas mening tänka sig någon form av tvingande genrensamhetsbrytning

liksom givetvis andra lösningar är möjliga och bör undersökas.

Förarbetena till naturvårdslagen m. m.

Frågan om planering av täktverksamheten har behandlats under förarbetena

till naturvårdslagen. Härom må nämnas följande.

1960 års naturvårdsutredning framhåller (SOU 1963:36 s. 291 f.) som

allmän bakgrund för diskussionen bl. a. att gruset utgör eu omistlig råvara

för åtskilliga verksamheter i samhället, främst byggnadsindustrin och

kommunikationsväsendet, och att det därför icke kan ifrågakomma att

införa något slag av reglering av grusbrytningen, som äventyrar näringslivets

försörjning. Detta är heller icke nödvändigt, eftersom landets sammanlagda

grustillgångar, enligt vad som visats, förslår för ungefär 1 000

års konsumtion. Huvudproblemet är i stället att förlägga grusbrytningen

till platser, där den gör ringa skada på motstående samhällsintressen och

att där se till att den utföres på skonsammast möjliga säti. Ur dessa riktlinjer

kan härledas, säger utredningen, krav på två olika slag av planering,

nämligen dels en översiktlig med syfte att klassificera grusfyndigheterna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 ''/ år 1968

i angelägenhetsgrad efter deras värde ur naturvårds-, kulturvårds- eller

vattenförsörjningssynpunkt, deis en detaljplan, som visar hur grusbrytningen

och återställningsarbelena skall ske i ett fall där grusbrytning tilllåtcs.

Utredningen framhåller att det icke torde finnas anledning att konstruera

dessa planer med fastställelse och därav följande rättsverkningar

i likhet med byggnadslagens planinstitut. Det bör i båda fallen vara tillräckligt

att välja formen informell, vägledande planering, som bildar det

utredningsmaterial, på vilket myndigheterna grundar sina beslut.

I det följande understryker utredningen betydelsen av såväl översiktlig

täktplanering som detaljplanering. Den översiktliga planeringen skall syfta

till att klarlägga hur täktverksamheten skall lokaliseras för att dess negativa

verkningar på natur och miljö skall bli så begränsade som möjligt. Denna

planering sker i regel länsvis. Angående innehållet av en täktplan in. in.

rttrar utredningen.

Planen skall utvisa grunddragen av terrängförhållandena före samt efter

fullbordad täkt jämte befintliga fastighets- och äganderättsförhållanden

samt dessutom innehålla eu redogörelse för den materialundersökning,

varpa planen grundar sig, hur motstående allmänna intressen såsom naturvård,

kulturminnesvård, grundvattenskydd och bebyggelse beaktats, under

vilken tid brytningen planeras pågå samt omfattningen av de återställningsaibeten,

som avses att utföras såväl under pågående som efter avslutad

täkt. Länsstyrelsen torde endast ha anledning beakta vederhäftigt

upprättade planer, som grundar sig på ett styrkt aktuellt behov. Brister

planen i något väsentligt avseende, utgör detta anledning för länsstyrelsen

att vagra tillstånd, innan bristen avhjälpts. Dylikt avslag bör icke vara

ersättningsgrundande.

Innehållet i en plan bör i övrigt vara beroende av ärendets allmänna

omfattning och betydelse ur naturvårdssynpunkt. Det kommer säkerligen

att i framtiden även finnas täkter, som är relativt betydelselösa ur allmän

synpunkt, och då bör länsstyrelsen kunna avstå från att påfordra plan

eller nöja sig med mycket enkel sådan. Utredningen vill starkt understryka

nödvändigheten av att undvika eu byråkrati sering av grustäktsplanei

ingen. Det väsentliga är att stor omsorg nedlägges på de verkligt

betydelsefulla ingreppen i natur och miljö.

Ett spörsmål, som diskuterats av utredningen är den gällande fastighetsindelningens

betydelse för en rationell täktverksamhet. Utredningen framhåHei

att parcelleringen i många fall är så djup eller fastighetsindelningen

i ö\rigt så irrationell, att en täktverksamhet, som helt bygger på den enskilde

fastighetsägarens intressen och individuella önskemål, framstår

som högst betänklig. Sedan utredningen övervägt att aktualisera frågan

om bildande av särskilda grussamfälligheter genom ett tvångsfö rf arande

men bl. a. med hänsyn till svårigheterna att ex officio reglera delaktighet

i en dylik samfällighet avstått från en sådan lösning yttrar utredningen

vidare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Med tanke på rådande ägosplittring i olika delar av landet lär det ej vara

ovanligt att en täktfyndighet är uppdelad på flera fastigheter med skilda

ägare på ett sådant sätt "att en ur naturvårdssynpunkt acceptabel lösning

knappast kan åstadkommas annat än under samverkan mellan samtliga

berörda fastighetsägare. Som regel torde även tekniska och ekonomiska

skäl tala för en sådan samverkan. I sådana fall bör enligt utredningens

mening krävas en gemensam plan för hela täktområdet eller den mindre del

därav som ur naturvårdssynpunkt lämpligen bör kunna exploateras för sig.

Den fastighetsägare som i fall som här avses önskar bedriva täkt på sin

fastighet trots att han icke lyckats åvägabringa samverkan med grannarna

befinner sig uppenbarligen i ett betydligt ogynnsammare^ läge^ än om samverkan

kunnat åstadkommas. Förutom att han ensam får stå för kostnaderna

för en gemensam täktplan måste han nämligen räkna med att nödvändigheten

av att vid uttaget respektera fastighetsgränserna medför ett

betydligt försämrat ekonomiskt utbyte. Han torde också i allmänhet ha att

räkna med större återställningskostnader än som skulle ha belöpt på hans

del i ett gemensamt uttag. Det torde därför i praktiken bli mindre vanligt

att en ensam fastighetsägare under angivna omständigheter fullföljer ansökan

om täkttillstånd. i'' fall då det likväl sker torde det ofta utan större

olägenheter ur naturvårdssynpunkt vara möjligt att meddela sökanden tillstånd

till täkt på hans fastighet i den omfattning detta är förenligt med den

gemensamma planen. Detta förfarande bör kunna komma i fråga särskilt i

sådana fall, då täkt enligt planen kan antagas komma till stånd även å

övriga berörda fastigheter inom en icke alltför avlägsen framtid.

I propositionen med förslag till naturvårdslag in. m. (1964: 148) anförde

föredragande departementschefen i anledning av vad naturvårdsutredningen

uttalat rörande täktplanering följande.

Till vad i betänkandet anförts om översiktlig täktplanering samt framläggande

av s. k. täktplan kan jag i huvudsak ansluta mig. Sökanden bor

sålunda kunna avkrävas täktplan av sådan omfattning att den tillåter en

samlad bedömning ur naturvårdssynpunkt av den tekniskt och ekonomiskt

rationellaste exploateringen av den ifrågavarande fyndigheten, och detta

oavsett om täkt i sådan omfattning skulle komma att beröra även andra

fastigheter än sökandens. Möjligheten att beträffande fyndighet, som berör

flera fastigheter, påfordra en gemensam täktplan torde komma att

främja ett med hänsyn till landskapsvården önskvärt samgående mellan

ägarna. Om sökanden trots anmodan ej företer täktplan, bör ansökningen

kunna avvisas utan sakprövning och utan rätt till ersättning.

I motioner (I: 822 och II: 1011) i anledning av propositionen hemställdes

att frågan om tvångsvis bildande av samfälligheter för täktverksamhet

skulle bli föremål för utredning.

Tredje lagutskottet anförde i sitt utlåtande (1964: 41 s. 93 f.) bl. a.

följande.

Av skäl som utredningen närmare utvecklar kan de framtida ersättningsbeloppen

för hindrad täktverksamhet väntas bli avsevärda. Den osäkerhet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

som kännetecknar beräkningarna härvidlag bör enligt utskottets mening

föranleda särskilda överväganden, så att täktregieringen ej kan komma att

äventyras av finansiella skäl. Möjligheterna att avgiftsbelägga tillåten täktverksamhet

torde sålunda förtjäna att vidare övervägas. Fall kan vidare

tänkas inträffa där en fyndighet berör flera fastigheter och en enstaka

fastighetsägares tillståndsansökan måste avslås, fastän från naturvårdssynpunkt

hinder ej skulle möta mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten.

Ersättningsanspråk mot det allmänna skulle således i vissa fall kunna

tänkas utebli, om förutsättningar tillskapas för att tvångsvis genomdriva

ett gemensamt uttag. Utskottet erinrar om att närliggande exempel finnes

i bysamfällighetslagen och i vattenlagens regler om dikningssamfällighet.

Frågan om att tvångsvis bilda samfälligheter för täktverksamhet bör därför,

såsom begärts i motionerna 1:822 och II: 1011, bli föremål för utredning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan att i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om utredning av frågan om bildande av tvångssamfälligheter

för täktverksamhet ävensom om vidare prövning av spörsmålet

om införande av täktavgift (rskr. 371).

Riksdagens skrivelse har, såvitt nu är i fråga, inte föranlett någon åtgärd

från Kungl. Maj:ts sida.

Här må även nämnas att frågan om bildande av tvångssamfälligheter

aktualiserats i en framställning den 13 juni 1967 till Kungl. Maj :t av

regionplanenämnden i Stockholmstraktens regionplaneförbund. Framställningen

ar föranledd av de erfarenheter nämnden gjort i ett ärende angående

tillskapande av ett naturreservat vid Pålamalm i Grödinge. Nämnden

framhåller att naturvårdslagen enligt nämndens mening inte ger tillräckliga

möjligheter att rättvist avväga olika intressen mot varandra i ett ärende

av det slag som nämnden haft att bedöma. Lagen bär därför, sägs det

i framställningen, skyndsamt kompletteras på sådant sätt att tvångssamverkan

kan föreskrivas för större grusförsörjningsområden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i yttrande över framställningen undei

strukit behovet av föreskrifter om bildande av tvångssamfälligheter för

täktverksamhet. Länsstyrelsen anför bl. a. följande.

Vid bedömningen av de täktansökningar, som är föremål för länsstyrelsens

bedömning, har länsstyrelsen som främsta uppgift att, med tillvaratagande

av naturvårdens intressen, så långt möjligt är begränsa eller

motverka arbetsföretagens menliga inverkan på landskapsbilden. Länsstyrelsen

kan således, om så anses erforderligt, infordra gemensam täktplan

för flera för exploatering upplåtna fyndigheter, belägna i omedelbar''

närhet till varandra. Därvid kan, inom varje täktplanen ingående fastighet,

natunardens intressen i full utsträckning beaktas, men icke inom planområdet,

uppfattat som en enhet. Bedöms en av fastigheterna vara så

skyddsvärd att den helt eller till större delen skall undantas från exploatering,

måste ersättning till markägaren/exploatören härför utgå. Denna

ersättning betalas av kronan och belastar således icke de övriga i planen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1968

ingående fastigheterna trots att dessa, genom undantagandet av den första

fastigheten, i större utsträckning kan tillgodogöra sig sina fyndigheter, än

om dessa prövats var för sig. Detta uppenbara missförhållande skulle undvikas

om en tvångssamfällighet bildades. Den totala kvantiteten grus av

de inom täktplaneområdet befintliga fyndigheterna summeras, varefter den

sammanlagda grusmassa, som skall undantas för naturvården fördelas

procentuellt på samtliga i planen ingående fastigheter. Den kvantitet för

vilken ersättning skall utgå blir då i avsevärd grad reducerad, om ens

aktuell.

Det finns vidare ett starki behov av att kunna tvinga in en markagare,

som inte har för avsikt att omedelbart exploatera sin fyndighet, i en sådan

samfällighet. En för exploatering lämpad fastighet, som på ett naturligt

sätt skulle utgöra en del av ett täktplaneområde, kan, genom att inte anvandas

för dettaändamål, omintetgöra det ur naturvårdssynpunkt mest ändamålsenliga

genomförande av en täktplan. I det fall en markägare vägrar

exploatera sin fastighet skulle inlösensskyldighet för kronan föreligga om

användandet av fastigheten för grustäktändamål vore av betydelse för

återställningsarbetets genomförande. Efter avslutad täkt skulle i mån av

intresse, marken överlåtas till kommunen mot ersättning, i annat fall till

enskild intresserad.

Regionplanenämndens framställning har remitterats till statens naturvårdsverk.

Utskottet

Enligt bestämmelser i naturvårdslagen får täkt av sten, grus, sand ellei

lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan länsstyrelsens

tillstånd. Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd

att framlägga täktplan av erforderlig omfattning. Planen skall innehålla

sådana uppgifter att den tillåter en samlad bedömning fiån naturvårdssynpunkt

av den tekniskt och ekonomiskt rationellaste exploateringen

av den ifrågavarande fyndigheten och detta oavsett om denna skulle komma

att beröra även andra fastigheter än sökandens, i äktplanen fastställs

inte, utan är endast eu vägledande planering på vilken länsstyrelsen grundar

sitt beslut.

I motionerna anförs att täktverksainheten när det gäller exploatering i

större skala inte kan regleras enbart genom täktplaner av nuvarande typ.

Motionärerna anser att dessa planer måste förbindas med en stramare rättsverkan

genom att de fastställs eller efter utställning får vinna laga kraft.

Motionärerna ifrågasätter också införande av bestämmelser, som ger

ägaren av större delen av en planerad grustäkt rätt att inlösa mindre delar,

och regler om bildande av tvångssamfälligheter för fältverksamhet. I hemställan

föreslås att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om utredning och

förslag beträffande frågan om att förbinda täktplan med särskilda rättsverkningar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Tanken på att konstruera täktplaner med fastställelse och därav följande

rättsverkningar i likhet med byggnadslagens planinstitut diskuterades av

naturvårdsutredningen under förarbetet till naturvårdslagen men avvisades.

Utredningen ansåg det tillräckligt med en informell, vägledande planering,

som bildar det utredningsmaterial, på vilket myndigheterna grundar

sina beslut. Som ovan framgår blev detta även statsmakternas beslut. Frågan

har således prövats relativt nyligen men det kan inte anses uteslutet,

att tillämpningen av de gällande bestämmelserna givit erfarenheter, som

kan utgöra skäl för en omprövning av beslutet.

Det förslag som motionärerna framlagt för att få till stånd en effektivare

reglering av täktverksamheten bär nära samband med frågan om bildande

av tvångssamfälligheter för sådan verksamhet. Denna fråga väcktes motionsvägen

under riksdagsbehandlingen av förslaget till naturvårdslag. På

hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla om utredning därav. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Det synes vara lämpligt att motionsförslaget tas upp till närmare

granskning i samband med den utredning som riksdagen begärt. Det torde

kunna förutsättas att så sker utan särskild framställning från riksdagens

sida.

Utskottet hemställer

att motionerna I: 427 och II: 521 icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s)*, Svante Kristiansson

(s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s),

Åkesson (fp), Herbert Larsson (s) och Ernulf (fp)*;

från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Johansson i Torp (s), Nyberg

(fp), fru Torbrink (s), herrar Hedin (h)*, Svenning (s), From (fp)

och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K L Beckmans Tryckerier AB ■ Stockholm

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.