Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1968
1968-02-14 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1968:3, Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1968
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1968
1
Nr 3
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående placeringen
av prästlönefondsmedel.
Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels likalydande motionerna nr 23
i första kammaren av herr Hedström och nr 39 i andra kammaren av herr
Lundmark, dels likalydande motionerna nr 698 i första kammaren av herrar
Axel Kristiansson och Ernst Olsson samt nr 888 i andra kammaren av herrar
Elmstedt och Larsson i Borrby.
I samtliga motioner hemställes att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kung]. Maj :t anhålla om utredning och förslag till ändring av lagen den
15 maj 1942 angående användande i vissa fall av prästlönefond m. in.
Motionerna
I motionerna framhålles att lagen den 15 maj 1942 angående användande
i vissa fall av prästlönefond m. m. och kungörelsen den 11 december samma
år med tillämpningsföreskrifter till lagen ålägger pastorat och stiftsnämnder
att under vissa förutsättningar utnyttja prästlönefonder till »att förvärva
en eller flera, helst större och företrädesvis av skogsmark bestående,
inom stiftet belägna egendomar». Enligt motionärerna har förhållandena
radikalt förändrats sedan lagens tillkomst, varför en revision av bestämmelserna
ter sig synnerligen angelägen. Sålunda anföres att jordbrukets strukturrationalisering
med krav på bättre arrondering av jord- och skogsbruksfastigheter
fått ökad aktualitet. Ifrågavarande placeringsreglers ensidiga
inriktning på förvärv av skogsfastigheter driver, framhåller motionärerna,
upp jordpriserna och motverkar i vissa fall en planmässig yttre rationalisering.
Enligt motionärernas mening synes det vara ett allmänt intresse att
kyrkan i större utsträckning utnyttjar andra placeringsobjekt för sina fonder,
exempelvis bostadsfastigheter.
I motionerna I: 698 och II: 888 framhålles härutöver att statliga kreditgarantier
ställs till förfogande när det gäller förvärv av jordbruksfastigheter
men icke vid förvärv av skogsfastigheter, vilket i hög grad minskar den
enskildes konkurrensförmåga gentemot juridiska personer, bland vilka
stiftsnämnderna på vissa håll spelar en betydande roll. Vidare påpekas att
en placering av berörda fondmedel i realvärden skulle innebära en avsevärt
bättre förräntning av kapitalet än vad som uppnås genom inköp av skogsfastigheter
till högt pris.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 3
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1968
Gällande bestämmelser m. m.
Prästlönefonderna utgör jämte bl. a. löneboställen en pastoratens prästlönetillgång,
varmed skall bestridas prästerskapets löner i enlighet med vad
som anges i 3 och 5 §§ lagen den 29 juni 1951 (nr 570) angående pastorats
deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning m. m. (prästlönekostnadslagen).
Fonderna har i regel bildats av medel som utgjort vederlag
för försåld eller upplåten boställsjord eller tillkommit genom donationer.
Deras samlade kapitalbelopp uppgick enligt en beräkning vid slutet
av år 1964 till omkring 115 milj. kronor.
Enligt 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen skall prästlönefond förvaltas
av pastoratet samt göras räntebärande på samma sätt som omyndigs medel.
De föreskrifter, som härutinnan gäller, är meddelade i 15 kap. 4 § föräldrabalken
samt förordningen den 21 november 1924 (nr 474) med särskilda
bestämmelser om anbringande av omyndigs medel. Placering av prästlönefondsmedel
får i enlighet härmed ske genom inköp av vissa slag av obligationer,
genom utlåning mot säkerhet av inteckning i fastighet av viss beskaffenhet
inom sextio procent av fastighetens senast fastställda taxeringsvärde
eller genom insättning i bank. Med domkapitlets medgivande kan
fondens tillgångar placeras på annat sätt.
Enligt bestämmelser i lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande
i vissa fall av prästlönefond m. m. kan fondmedel också få användas
till bestridande av kostnad för nyodling, torrläggning eller annan värdebeständig
grundförbättring av löneboställe eller till inköp av fastighet, vilken
då skall förvaltas av pastoratet såsom löneboställe enligt föreskrifterna i
boställsordningen den 30 augusti 1932.
I kungörelsen den 11 december 1942 (nr 967) lämnas föreskrifter om tilllämpningen
av prästlönefondslagen. Det ankommer enligt dessa föreskrifter
på stiftsnämnden att ha sin uppmärksamhet riktad på möjligheten och
lämpligheten av att använda pastorats prästlönefond till grundförbättring
av boställe eller till inköp av fastighet samt att i förekommande fall vidtaga
erforderliga åtgärder för sådan placering. Fråga om inköp av fastighet med
högre värde än 100 000 kronor (före 1964 20 000 kr.) skall underställas
Kungl. Maj :ts prövning. Gäller frågan köp av fastighet med lägre värde eller
avser den användande av fond till grundförbättring av boställe, äger stiftsnämnden
själv besluta därom. Enligt prästlönefondslagen kan vidare medel
tillhörande prästlönefonder från flera pastorat omhändertagas till förvaltning
av stiftsnämnden och sammanföras till en särskild fond, benämnd
stiftets prästlönejordsfond, att användas till inköp av fastighet. Fastighet,
som förvärvas med medel från sådan fond, benämnes stifts prästlönefondshemrnan
och förvaltas av stiftsnämnden.
Enligt tillämpningsföreskrifterna till prästlönefondslagen åligger det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1968
3
stiftsnämnderna att undersöka möjligheten att till prästlönefondshemman
förvärva en eller flera, helst större och företrädesvis av skogsmark bestående,
inom stiftet belägna egendomar. Fråga om sådant förvärv skall underställas
Kungl. Maj :ts prövning.
Enligt eu uppgift i SOU 1967: 46 (s. 125) förekom prästlönefondshemman
år 1963 endast i fyra stift och omfattade en sammanlagd areal av i runt tal
2 900 hektar, därav 120 hektar inägojord och 2 385 hektar produktiv skogsmark.
Antalet skiften utgjorde totalt 36. Hemmanens taxeringsvärde har
uppgivits till 1,6 miljon kronor.
De ecklesiastika markförvärven var intill tillkomsten av 1955 års jordförvärvslag
undantagna från prövning enligt jordförvärvslagstiftningen. Enligt
1955 års lag skulle emellertid också sådana förvärv prövas jämlikt bestämmelserna
i lagen. I den nya jordförvärvslagen den 14 maj 1965 har härutinnan
skett den ändringen att förvärvstillstånd inte behöver sökas för
egendom som enligt medgivande av Kungl. Maj :t förvärvas för kyrkligt
ändamål. Vidare har stadgandet att förvärvstillstånd i princip skall vägras
då anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen
huvudsakligen för kapitalplacering tagits bort.
En närmare redogörelse för gällande bestämmelser rörande prästlönefonderna
återfinnes i kyrka—statutredningens betänkande SOU 1967:46 särskilt
s. 122—125.
Tidigare riksdagsbehandling in. m.
Under 62 § i 1910 års ecklesiastika boställsordning — numera ersatt av
1932 års motsvarande boställsordning — inrymdes stadganden om försäljning
i viss, mera begränsad omfattning av jord, varå boställsordningen vore
tillämplig. I samband med antagandet av 1910 års boställsordning uttalade
riksdagen, att stor varsamhet borde iakttagas, då det gällde att i pengar
med deras mera osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde vore av
inera bestående natur. Alltsedan frågan om utvidgande av möjligheterna till
försäljning av kyrklig jord uppkommit, har med beaktande av nämnda
uttalande i skilda sammanhang dryftats spörsmålet om främjande av en
ordning, varigenom köpeskillingsmedel, som inflyter vid sådana försäljningar,
kan återplaceras i fast egendom eller annan värdebeständig valuta.
I det första lagutskottets utlåtande, nr 36, vid 1942 års riksdag, som var
föranlett av propositionen med förslag till den lagstiftning angående användande
i vissa fall av prästlönefond m. m. för vilken ovan redogjorts,
fanns intagen en översikt av frågans behandling i olika sammanhang under
tiden fram till framläggandet av nämnda proposition. Utskottet hänvisar till
denna översikt (första lagutskottets utlåtande 1942: 36 s. 5—10).
Det genom 1942 års proposition framlagda förslaget hade föranletts av
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1968
framställningar från riksdagen och kyrkomötet. I samband med remiss till
lagrådet av detta förslag anförde föredragande departementschefen angående
de föreslagna prästlönejordsfonderna (prop. 1942: 142, bil. 1, s. 40).
Av dessa stiftsvis sammanförda fonder böra i främsta rummet inköpas
större fastighetskomplex, huvudsakligen bestående av skogsegendomar. Vid
inköp av dylik egendom bör tagas under övervägande, om icke eventuellt
förefintligt jordbruk med tillräcklig stödskog kan frånsäljas egendomen.
Rena jordbruksfastigheter böra i regel undvikas, enär förvaltningen av dylika
ofta ställer sig kostsammare och dessutom är mera arbetskrävande och
omständligare än förvaltningen av skogsegendomar. Något direkt hinder
mot förvärv av jordbruksfastighet bör dock icke anses föreligga, helst som i
vissa stift tillgången på skogsfastigheter är relativt begränsad. Inköp av
bostadsfastigheter, industrifastigheter eller andra liknande fastigheter
torde icke vara att tillråda. Såvitt gäller förvaltningen av dylika fastigheter
torde stiftsnämnderna nämligen i regel icke besitta erforderlig sakkunskap
och erfarenhet, något som däremot är fallet beträffande förvaltning av jordbruks-
och, i synnerhet, skogsegendomar.
Efter framställning av första lagutskottet biföll riksdagen propositionen
utan någon erinran mot de sålunda uttalade riktlinjerna.
De ecklesiastika markförvärven var som ovan nämnts före tillkomsten av
1955 års jordförvärvslag undantagna från prövning enligt jordförvärvslagstiftningen.
Enligt 1955 års lag skulle emellertid också sådana förvärv prövas
jämlikt bestämmelserna i lagen. I samband med lagrådsremissen av förslaget
till lagen, framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i
fråga om de ecklesiastika förvärven för kapitalplacering, att de år 1942 givna
rekommendationerna för placering av prästlönejordsfond knappast längre
kunde anses fullt aktuella. För den allmänna jordbrukspolitiken hade sedan
dess uppdragits riktlinjer som icke minst berörde dispositionen av våra
skogstillgångar. För undvikande av konflikter med dessa riktlinjer var det
enligt departementschefens uppfattning nödvändigt, att berörda fonder i
ökad omfattning placerades även i annan värdebeständig egendom än jord
och skog.
Frågan om placeringen av prästlönefonder behandlades därefter av 1956
års riksdag. I motioner hemställdes att riksdagen måtte, under förklaring
att de av 1942 års riksdag avgivna rekommendationerna rörande placering
av prästlönejordsfondsmedel icke längre kunde anses tillämpliga, uttala att
placering av dylika fondmedel torde kunna ske icke endast i skogsfastigheter,
utan även i annan fastighet eller i statsobligationer. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande över motionerna, vilka remissbehandlades, anförde
tredje lagutskottet (utlåtande nr 1956: 11) bl. a. följande.
Att de av riksdagen år 1942 antagna rekommendationerna för placeringav
prästlönefondernas medel icke längre står i god överensstämmelse med
gällande lagstiftning angående jordförvärv och icke heller med den allmänna
målsättningen för jordpolitik torde vara obestridligt.---
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1968
o
Emellertid är det uppenbart, att, även om den möjlighet beaktas, som enligt
4 § jordförvärvslagen föreligger till förvärv i kapitalplaceringssyfte av
jordbruks- eller skogsfastighet på grund av särskilt skäl, utrymmet för placering
av prästlönefondsmedel på sådant sätt är ytterst begränsat.---
Vid nu angivna förhållanden återstår således för de lönefondsförvaltande
organen att söka placera fondmedlen i andra objekt än jordbruks- och skogsfastighet.
Såsom såväl kammarkollegium som Svenska pastoratens riksförbund
påpekat föreligger enligt gällande lagstiftning formellt intet hinder mot
medlens placering i exempelvis statsobligationer eller hyreshus.---
Liksom kammarkollegium anser utskottet, att i det förändrade läge, vari
frågan om prästlönefondernas värdebeständiga placering numera kommit,
i princip måste godtagas att för dessa fonder inköpes andra fastigheter än
jordbruks- eller skogsfastigheter. Med hänsyn till dessa objekts mindre
värdebeständiga karaktär måste dock stor omsorg iakttagas vid valet av
placeringsobjekt, och i allmänhet lär icke andra fastigheter än vanliga hyreshus
komma i fråga.
Kammarkollegium har för sin del ansett sig böra förorda, att pastorat,
som så önskar, medgives rätt att placera fondmedlen även i vissa aktier
till högst en fjärdedel av fondens belopp. Såsom kollegiet självt påpekar, torde
domkapitlen för närvarande anse sig förhindrade att medgiva placering
i större omfattning av prästlönefonder i aktier. Utskottet anser i likhet med
motionärerna sådan placering icke vara att tillråda för närvarande.
Sammanfattningsvis uttalade utskottet, som inte övervägde avvägningen
mellan olika placeringsformer, att möjligheter redan förelåg för de kyrkliga
fondförvaltande organen att sprida placeringen av fondernas medel på de
olika slag av objekt som motionärerna åsyftade samt avstyrkte bifall till motionerna.
Riksdagen beslöt i enlighet härmed.
I motioner till 1961 års riksdag hemställdes om utredning angående värdesäker
placering av kyrkliga fonder. Såvitt gäller prästlönefonderna avstyrktes
motionerna av tredje lagutskottet (utlåtande 1961: 23) bl. a. under hänvisning
till att den år 1960 tillsatta ecklesiastika boställsutredningen hade
att behandla frågan om placeringen av prästlönefondsmedel. Riksdagen följde
utskottet.
Här må slutligen nämnas att frågan om prästlönefondernas placering tidigare
även övervägts av statens sakrevision samt 1957 och 1958 års kyrkomöten.
1960 års ecklesiastika boställsutredning
År 1960 tillkallades sakkunniga för att verkställa utredning rörande förvaltningen
av ecklesiastika löneboställen m. in. I direktiven för de sakkunniga,
1960 års ecklesiastika boställsutredning, anförde vederbörande statsråd,
ecklesiastikministern Edenman, bl. a. följande.
Vad gäller spörsmålet om placering av prästlönefondsmedel finner jag
vägande skäl tala för den åsikt som kommit till uttryck i tredje lagutskottets
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1968
utlåtande 1956: 11. Såsom kammarkollegiet framhållit torde placering i
andra objekt än jord- eller skogsbruk förutsätta särskilda förvaltningsbestämmelser.
Sådana bör därför övervägas och utarbetas i förevarande sammanhang.
Det torde också bli erforderligt att, med utgångspunkt i framlagda
utredningsförslag om placering av fondmedel som är i det allmännas vård,
söka kartlägga lämpliga sätt att placera de särskilda fonder, varom här är
fråga.
Enligt vad utskottet erfarit bar boställsutredningen ingående prövat frågan
om placeringen av prästlönefondsmedel. Dess överväganden och förslag
kommer enligt uppgift att redovisas inom kort.
Utskottet
I motionerna hemställes om utredning och förslag till ändring av 1942
års lag om användande i vissa fall av prästlönefond m. m. Till stöd härför
åberopas främst att placeringsreglernas ensidiga inriktning på förvärv av
skogsegendomar driver upp priserna på sådana fastigheter och motverkar
rationaliseringen inom jord- och skogsbruket.
Som närmare framgår av den föregående redogörelsen har placeringen av
prästlönefonderna tidigare övervägts i skilda sammanhang. Därvid har såväl
av riksdagen som från Kungl. Maj :ts sida framhållits att de år 1942 antagna
rekommendationerna för placering av prästlönefondernas medel inte
längre står i god överensstämmelse med den allmänna målsättningen för
jordpolitiken. I enlighet härmed har åt de sakkunniga, som år 1960 tillkallats
för att verkställa utredning rörande förvaltningen av ecklesiastika
Jöneboställen m. m., uppdragits bl. a. att utreda lämpliga sätt att placera
ifrågavarande fonder. Enligt direktiven bör de sakkunniga, 1960 års ecklesiastika
boställsutredning, också överväga och utarbeta de särskilda förvaltningsbestämmelser
som erfordras för placering i andra objekt än jordeller
skogsbruk. Utskottet har erfarit att utredningen inom kort kommer att
avge ett betänkande i berörda hänseenden.
Med hänsyn till att motionärernas önskemål om utredning således redan
tillgodosetts får utskottet hemställa,
att motionerna 1:23 och 11:39 samt 1:698 och II: 88S
icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 februari 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 är 1968
7
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson
(s), Svante Kristiansson (s), Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s), Åkesson
(fp), Hansson (s) och Nils Nilsson (ep);
från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s), Nyberg
(fp), fru Torbrink (s), herrar Hedin (h)*, Persson i Tandö (s), Tobé
(fp) och Josefson i Arrie (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.