Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den It juni 1907

1968-05-02 · 64 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 60 av 64 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:38, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den It juni 1907

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

1

Nr 38

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den It juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

jämte motioner i ämnet.

Genom en den 26 januari 1968 dagtecknad proposition, nr 19, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden

och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att arrendator som enligt arrendeavtalet har

rätt att på arrendestället uppföra eller bibehålla byggnad ges en lagfäst

rätt till besittningsskydd. Förslaget skiljer mellan arrende för att tillgodose

arrendatorns bostadsbehov (bostadsarrende) och arrende för att tillgodose

en näringsdrivande arrendators behov av byggnad i förvärvsverksamheten

(anläggningsarrende). Bostadsarrende kan avse såväl sommarstuga eller

annat fritidshus som helårsbostad.

Beträffande bostadsarrende föreslås flera bestämmelser av tvingande

natur som syftar till att trygga arrendatorns rättsställning. Arrendeavtal

skall sålunda upprättas skriftligen med en minsta arrendetid om fem år.

Sägs arrendet inte upp inom viss tid, förlängs det automatiskt. Är arrendestället

bebyggt med hus som åsatts taxeringsvärde, har arrendatorn besittningsskydd

i form av en rätt till förlängning av arrendeavtalet. Begär

jordägaren oskälig avgift för en kommande arrendeperiod eller uppställer

han annat obilligt villkor, kan avgiften nedsättas eller villkoret jämkas efter

prövning vid domstol. Besittningsskyddet kan brytas endast på vissa i lagen

angivna grunder. Arrendatorn tillerkänns dessutom en vidgad rätt att överlåta

arrenderätten.

När det gäller anläggningsarrende föreslås att avtalsfriheten för parterna

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

skall behållas i högre grad än i fråga om bostadsarrende. Avtal skall dock

upprättas skriftligen med bestämd arrendetid. Har ej annat avtalats, förlängs

arrendet automatiskt, om uppsägning inte sker. Vidare får anläggningsarrendatorn,

om ej annat avtalats, ett indirekt besittningsskydd i form

av rätt till ersättning för förlust, om arrendeavtalet sägs upp utan befogad

anledning. Också reglerna om överlåtelse av arrenderätten ändras i viktiga

hänseenden.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. Bestämmelserna

om besittningsskydd vid bostadsarrende föreslås gälla även avtal som slutits

dessförinnan. I princip förutsätts dock att arrendet vid arrendetidens

utgång skall ha varat under minst tio år.

Lagförslag

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 3 § samt 2 kap. 1, 7 och 36 §§ lagen

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att 2 kap. lagen2 från och med rubriken

närmast före 70 § skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3 §•

Sker överlåtelse av fastighet, vartill

nyttjanderätt upplåtits, vare nyttjanderätten

ej gällande mot nye ägaren,

med mindre vid överlåtelsen

skett förbehåll om nyttj anderättens

bestånd eller på grund av inteckning

eller inskrivning, enligt vad därom

är stadgat, nyttj anderätten skall fortfarande

gälla; dock att i fråga om

rätt för arrendator eller hyresgäst att

i visst fall njuta sin nyttjanderätt till

godo gäller vad i 2 kap. 28 och 3

kap. 28 § därom stadgas.

Varder fastigheten------

Återköpes fastigheten enligt lagen

om återköpsrätt till fast egendom,

vare nyttj anderätten ej beståndande

mot återköparen, med mindre denne

sådant utfäst eller han själv är upplåtare

eller tidigare förvärvat fastigheten

med förbehåll om nyttjanderättens

bestånd eller nyttj anderätten

jämlikt 2 kap. 28 § eller 3 kap. 28 §

tidigare gällt mot honom eller på

grund av inteckning eller inskriv
-

Sker överlåtelse av fastighet, vartill

nyttjanderätt upplåtits, vare

nyttj anderätten ej gällande mot nye

ägaren, med mindre vid överlåtelsen

skett förbehåll om nyttjanderättens

bestånd eller på grund av inteckning

eller inskrivning, enligt vad därom

är stadgat, nyttj anderätten skall

fortfarande gälla; dock att i fråga

om rätt för arrendator eller hyresgäst

att i visst fall njuta sin nyttjanderätt

till godo gäller vad i 2

kap. 28, 70, 71 och 83 §§ samt 3 kap.

28 § därom stadgas,

nyttjanderättens bestånd.

Återköpes fastigheten enligt lagen

om återköpsrätt till fast egendom,

vare nyttj anderätten ej beståndande

mot återköparen, med mindre denne

sådant utfäst eller han själv är upplåtare

eller tidigare förvärvat fastigheten

med förbehåll om nyttjanderättens

bestånd eller nyttj anderättten

jämlikt 2 kap. 28, 70, 71 eller

83 § eller 3 kap. 28 § tidigare gällt

mot honom eller på grund av in
-

1 Senaste lydelse av 1 kap. 3 § se 1939:364 samt av 2 kap. 1, 7 och 36 §§ se 1943:883.

2 Senaste lydelse av rubriken närmast löre 70 § se 1943:883 och av 70 § se 1963:539.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ning, enligt vad därom är stadgat,

nyttj anderätten skall fortfarande

gälla. Är nyttjanderätt, enligt vad nu

sagts, gällande mot återköparen på

grund av dennes utfästelse eller till

följd av att han själv är upplåtare

eller tidigare förvärvat fastigheten

med förbehåll om nyttj anderättens

bestånd, vare så ansett som hade

återköpet skett med sådant förbehåll.

(Föreslagen Ig delse)

teckning eller inskrivning, enligt vad

därom är stadgat, nyttj anderätten

skall fortfarande gälla. Är nyttjanderätt,

enligt vad nu sagts, gällande

mot återköparen på grund av dennes

utfästelse eller till följd av att

han själv är upplåtare eller tidigare

förvärvat fastigheten med förbehåll

om nyttj anderättens bestånd, vare

så ansett som hade återköpet skett

med sådant förbehåll.

2 KAP.

1

Avtal, varigenom —-----—

Har fastigheten övertagits till brukande

mot lega, utan att skriftligt avtal

blivit upprättat, njute brukaren,

där det ej berott på honom, att giltigt

arrendeavtal sedermera icke

kommit till stånd, ersättning för den

skada, som därigenom tillskyndas

honom. Förbehåll, som strider mot

vad sålunda stadgats, vare utan verkan.

Den, som------—--

Utan jordägarens------—

§•

tan verkan.

Har arrendatorn tillträtt fastigheten

utan att skriftligt avtal blivit

upprättat och har det ej berott på

honom att giltigt arrendeavtal sedermera

icke kommit till stånd, har

han rätt till ersättning för skada.

Förbehåll, som strider mot vad sålunda

stadgats, vare utan verkan.

— rätt förlustig.

§•

liknande ändamål.

Arrendatorn får uthyra egen byggnad,

om det kan ske utan påtaglig

olägenhet för jordägaren.

36 §.

— bestämts och icke på tillsägelse vidtager rät
-

Arrenderätten vare

telse;

4. om han mot bestämmelserna i

7 § och 8 § första stycket åt annan

upplåter nyttjanderätt till fastigheten

eller del därav eller överlåter arrenderätten

eller om han, i fall som

8 § andra stycket eller 9 § första

stycket avser, överlåter arrendet å

annan, utan att där givna föreskrifter

iakttagits;

5. om han----------

Finnes i---—------

Uppsäges avtalet,-------

4. om han i strid med bestämmelserna

i detta kapitel åt annan upplåter

nyttjanderätt till fastigheten

eller de! därav eller överlåter arrenderätten;
-

— sådan bestämmelse,

från arrendet.

---- — till skadestånd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

5

(Nuvarande lydelse)

Om arrende för annat ändamål

än jordbruk.

(Föreslagen lydelse)

Om lägenhetsarrende.

70

Avtal, varigenom jord upplåtes på

arrende för annat ändamål än jordbruk,

skall upprättas skriftligen, där

ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda

åsämjas.

Å sådan ---

Är ej----

Sker överlåtelse

Ej må —---

§•

Lägenhetsarrende föreligger när

jord upplåtes på arrende för annat

ändamål än jordbruk och arrendet

icke är att anse som bostadsarrende

eller anläggnings arrende. Avtal om

lägenhetsarrende skall upprättas

skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn

annorlunda åsämjas,

kan nöjas,

sidan skett.

----honom gällande.

utan verkan.

Om bostadsarrende.

71 §•

Bostadsarrende föreligger när jord

upplåtes på arrende för annat ändamål

än jordbruk samt arrendatorn

enligt arrendeupplåtelsen har rätt att

på arrendestället uppföra eller bibehålla

bostadshus och det ej är uppenbart

att upplåtelsens huvudsakliga

syfte är att tillgodose annat ändamål

än att bereda bostad åt arrendatorn

och honom närstående. Har upplåtelsen

skett för arrendatorns livstid,

föreligger dock icke bostadsarrende.

I fråga om bostadsarrende gälla 1,

3, 28 och &3 §§ samt, om ej annat

följer av 72—82 §, 70 § andra stycket.

72 §.

Upplåtelse skall ske för viss tid,

minst fem år. År arrendetiden icke

så bestämd, gäller upplåtelsen för

fem år.

Förbehåll att arrendeavtal skall

upphöra att gälla före arrendetidens

utgång om arrendatorn dör är utan

verkan.

73 §.

För att arrende skall upphöra vid

arrendetidens utgång skall uppsägning

alltid ske.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Uppsägning från jordägarens sida

skall äga rum tidigast två år och senast

ett år före arrendetidens utgång,

även om annan tid avtalats. Arrendatorn

är alltid berättigad att göra

sin uppsägning senast ett år före arrendetidens

utgång eller inom den

kortare tid före utgången, som kan

ha överenskommits.

Uppsäges ej arrendeavtal inom rätt

tid, anses det förlängt på fem år, om

ej längre tid avtalats.

74 §.

Bestämmelserna i 75—80 §§ om

förlängning av arrendeavtal gälla,

utom när

1. hus som avses i 71 § första

stycket ej finns på arrendestället då

avtalet senast kan uppsägas från

jordägarens sida eller, om sådant

hus finns, det då ej är åsatt taxeringsvärde,

2. arrendet upphör på den grund

att arrenderätten är förverkad eller

förhållande som avses i 34 § föreligger.

75 §.

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet,

har arrendatorn rätt till förlängning

av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller

arrendeavtalet kan uppsägas enligt

34 § utan att likväl jordägaren

uppsagt avtalet att upphöra på någon

av dessa grunder,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt

sina förpliktelser i sådan mån

att arrendeavtalet skäligen icke bär

förlängas,

3. byggnad på arrendestället uppförts

utan byggnadslov i fall då sådant

erfordrats eller i strid med

plan eller därmed jämförligt beslut

av myndighet angående markens bebyggande

eller användning,

4. i annat fall byggnad på arrendestället

icke står i överensstämmelse

med gällande plan och jordägaren

gör sannolikt att han skall använda

marken i enlighet med planen,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5. jordägaren gör sannolikt, att

marken skall användas för bebyggelse

av annat slag än det som avses

med upplåtelsen eller för jordbruk,

industri eller annan ekonomisk verksamhet,

samt intresset för honom

att kunna förfoga över marken för

sådant ändamål påtagligt överväger

arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

6. jordägaren i annat fall har befogad

anledning att upplösa arrendeförhållandet.

76 §.

Vid förlängning av arrendeavtal

är arrendatorn skyldig att godtaga

den arrendeavgift som jordägaren

fordrar. Om hans krav är oskäligt,

skall dock avgiften utgå med skäligt

belopp. Annat av jordägaren uppställt

villkor skall gälla, om det ej är

obilligt. Arrendetiden skall dock utgöra

fem år, om ej kortare tid av

särskild anledning är lämpligare. I

den mån ändring i arrendevillkoren

ej påkallas, skola samma villkor

som förut gälla.

Träffas vid förlängning av arrendeavtal

överenskommelse om arrendeavgiften

eller annat villkor, gäller

överenskommelsen utan hinder av

bestämmelserna i första stycket.

77 §.

Föreligger tvist om förlängning av

arrendeavtalet eller villkor för sådan

förlängning, åligger det jordägaren

att skriftligen meddela arrendatorn

att denne, om han icke går med

på att flytta, har att senast två månader

efter det att han fått del av

meddelandet väcka talan i tvisten.

Meddelandet skall lämnas i den ordning

som enligt 38 § gäller för uppsägning.

Bestämmelsen i 38 § tredje

stycket gäller dock icke om det ej

finns husfolk.

Om jordägaren fullgjort vad som

åligger honom enligt första stycket,

har arrendatorn att väcka talan in
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om den i första stycket avsedda tiden.

Iakttages ej denna, förfaller

rätten till förlängning av arrendeavtalet.

78 §.

Är fråga om förlängning av arrendeavtalet

ännu ej avgjord när arrendetiden

går ut, har arrendatorn rätt

att kvarsitta på arrendestället, till

dess frågan är slutligt avgjord. För

tid som arrendatorn sålunda kvarsitter

skola de förut gällande arrendevillkoren

tillämpas i avbidan på att

arrendevillkoren för samma tid bli

slutligen bestämda.

79 §.

Bifalles arrendatorns talan om förlängning

av arrendeavtalet, skola

villkoren för det fortsatta arrendet

fastställas enligt 76 §.

Dom varigenom arrendatorns talan

bifalles anses som avtal om fortsatt

arrende.

80 §.

Bifalles ej arrendatorns talan om

förlängning av arrendeavtalet, får i

domen skäligt uppskov med frånträdet

medges, om jordägaren eller

arrendatorn begär det. Avgöres tvisten

efter arrendetidens utgång eller

medges uppskov med f rånträdet,

skola arrendevillkoren för tiden från

avtalets upphörande till frånträdet

fastställas enligt 76 §.

81 §.

Vill arrendatorn överlåta arrenderätten

till annan, skall han erbjuda

jordägaren att återtaga arrendestället

mot skyldighet att betala arrendatorn

skälig ersättning för arrenderättens

värde samt, om arrendatorn

önskar att jordägaren skall övertaga

byggnad eller annan anläggning som

avses i 18 §, att inlösa dessa till skäligt

belopp. Förklarar jordägaren sig

villig att lösa, men kan överenskommelse

ej träffas om ersättningen,

skall denna fastställas av skiljemän

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lijdelse)

i den ordning 18 § föreskriver. Har

jordägaren ej inom en månad efter

erbjudandet lämnat förklaring som

nyss angivits, får arrendatorn i sitt

ställe sätta annan med vilken jordägaren

skäligen kan nöjas.

Genom bodelning, arvskifte eller

testamente eller genom exekutiv försäljning

eller i arrendatorns konkurs

kan arrenderätten övergå till annan

med vilken jordägaren skälig en kan

nöjas, utan att erbjudande enligt

första stycket lämnats.

82 §.

Förbehåll som strider mot bestämmelse

i 72—81 §§ är utan verkan

mot arrendatorn, om ej annat anges.

Rätten kan medge undantag från

sådan bestämmelse, om särskilda

omständigheter föranleda till det och

avtalet innehåller förbehåll att sådant

medgivande får sökas.

Innehåller avtalet att medgivande

av undantag får sökas men avslås

ansökningen, förfaller avtalet, om ej

annat överenskommits.

Om anläggningsarrende.

83 §.

Anläggningsarrende föreligger när

jord upplåtes på arrende för annat

ändamål än jordbruk samt arrendatorn

enligt arrendeupplåtelsen har

rätt att för förvärvsverksamhet på

arrendestället uppföra eller bibehålla

byggnad, som ej är av endast

ringa betydelse för verksamhetens

bedrivande. Har upplåtelsen skett

för arrendatorns livstid eller för viss

tid som understiger ett år, föreligger

dock icke anläggningsarrende.

I fråga om anläggningsarrende

gälla 1, 3 och 28 §§ samt, om ej

annat följer av 84—89 §, 70 § andra

stycket.

84 §.

Upplåtelse skall ske för viss tid.

Är arrendetiden icke så bestämd,

gäller avtalet för fem år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 §.

Har ej annat överenskommits, anses

arrendeavtal innefatta villkor att

om uppsägning ej sker inom rätt

tid, avtalet skall anses förlängt på

tid som motsvarar arrendetiden,

dock längst fem år.

Uppsägning skall ske minst sex

månader före arrendetidens utgång,

om ej annan tid överenskommits.

86 §.

Bestämmelserna i 87 och 88 §§ om

rätt till ersättning med anledning av

arrendets upphörande gälla, utom

när arrendet upphör på den grund

att arrenderätten är förverkad eller

förhållande som avses i 3b § föreligger.

87 §.

Har jordägaren uppsagt arrendeavtalet

och vägrar han att förlänga

arrendet eller kommer förlängning

i annat fall ej till stånd på den grund

att jordägaren för förlängning kräver

avgift som ej är skälig eller uppställer

annat villkor som är obilligt,

skall han i skälig omfattning ersätta

arrendatorn dennes förlust på grund

av arrendets upphörande, om ej

1. arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser

i sådan mån att det icke

skäligen kan fordras att jordägaren

förlänger arrendeförhållandet,

2. jordägaren gör sannolikt, att

marken skall användas för annat ändamål

än det med upplåtelsen avsedda

och intresset för honom att

kunna förfoga över marken för sådant

ändamål påtagligt överväger

arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

3. jordägaren i annat fall har befogad

anledning att upplösa arrendeförhållandet.

Förlust för arrendatorn som har

samband med att denne bekostat

uppförande av byggnad eller utförande

av annat arbete på arrendestället

skall beaktas vid ersättningens

bestämmande endast om åtgär
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

11

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den vidtagits i enlighet med arrendeavtalet.

88 §.

Om arrendatorn icke inom tre

veckor från uppsägningen meddelar

jordägaren att han önskar behålla

arrendestället, är hans rätt till ersättning

enligt 87 § förfallen. Lämnas

sådant meddelande inom den

angivna tiden, har jordägaren att

inom tre veckor från det att meddelandet

lämnades underrätta arrendatorn

om de villkor han uppställer

för att förlänga arrendeförhållandet

eller om orsaken till att han vägrar

medge förlängning. Underlåter han

detta, har arrendatorn rätt till ersättning

för förlust som avses i 87 §.

Arrendatorns meddelande enligt

första stycket skall lämnas i den

ordning som enligt 38 § gäller för

uppsägning.

89 §.

Arrendatorn får i sitt ställe sätta

annan med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas. Förbehåll varigenom

denna arrendatorns rätt begränsas

får ej göras gällande när överlåtelse

sker genom exekutiv försäljning

eller i arrendatorns konkurs. 1 2 3 4

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

2. Lagen äger ej tillämpning på arrendeavtal som slutits före lagens

ikraftträdande, om icke annat följer av vad nedan sägs.

3. Avser avtal, som slutits före lagens ikraftträdande, sådant arrende

som enligt lagen utgör bostadsarrende, skall 2 kap. 7A—80 §§ tillämpas

på avtalet, om arrendet vid arrendetidens utgång varat minst tio år. Detsamma

gäller, om den arrendetid som löper vid ikraftträdandet enligt avtalet utgår

först sedan arrendet varat minst tio år.

Gäller avtalet bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, äger även 2

kap. 73 § tillämpning. Om arrendetiden går till ända inom ett år från

lagens ikraftträdande, anses dock uppsägning som skett inom en månad

från ikraftträdandet ha skett i rätt tid.

4. Har avtal om arrende för annat ändamål än jordbruk slutits före lagens

ikraftträdande och är avtalet träffat på obestämd tid eller med förbehåll om

rätt för såväl jordägaren som arrendatorn att uppsäga avtalet samt sker ej,

sedan lagen trätt i kraft, uppsägning till den tid då på grund av sådan uppsägning

avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall lagen tillämpas på avtalet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

från nämnda tid. Förlänges avtal till följd av bestämmelserna under punkt

3, äger därefter lagen i dess helhet tillämpning på avtalet.

Är avtal som avses i första stycket ej skriftligt, skall dock 2 kap. 70 §

fjärde stycket i stället för 2 kap. 28 § tillämpas på avtalet.

5. Har arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande ej upprättats

skriftligen, skall det ske, om jordägaren eller arrendatorn begär det.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)

om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare--- — — —-------lagfaren domare.

Vid annan —--------—

eller 9

9. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som

avses i andra stycket 2, 3, 6, 7 eller

9 eller angår intagande i rättens protokoll

av förening varom under 8.

förmäles, domför med tre i nämnden,

dock ej då fråga är om tillstånd

till viss förvaltningsåtgärd eller

talan mot överförmyndares beslut.

— om ägofred;

9. medgivande av undantag enligt

2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom; eller

10. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som avses

i andra stycket, 2, 3, 6, 7, 9 eller

10 eller angår intagande i rättens

protokoll av förening varom under

8. förmäles, domför med tre i nämnden,

dock ej då fråga är om tillstånd

till viss förvaltningsåtgärd eller talan

mot överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1963:524.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

13

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1: 780 av herrar Alexanderson och Ernulf

samt II: 1010 av herrar Nyberg och Tobé, i vilka motioner hemställes,

»att riksdagen måtte för sin del besluta a. att 1, 3, 28 samt 43 §§ i 2 kap.

lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall gälla även vid livstidsarrenden

för bostadsändamål,

att reglerna om uppsägning av bostadsarrenden måtte ges ett fastare och

klarare innehåll i enlighet med vad som ovan anförts i motionen,

att utskottet utformar erforderlig lagtext».

B. de likalydande motionerna I: 781 av herrar Hermansson och Svanström

samt II: 1009 av herrar Gustavsson i Alvesta och Johansson i Växjö,

i vilka motioner hemställes,

»att riksdagen vid behandlingen av prop. nr 19 angående Lag ang. ändring

i lagen av den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom måtte besluta

A. beträffande bostadsarrende

1) att Punkt 6 i 75 § i Kungl. Maj :ts förslag utgår,

2) att jordägaren vid uppsägning av arrendeavtalet för avflyttning skall

ange skäl för uppsägningen,

B. beträffande lägenhetsarrende

1) att jordägares skyldighet att, under angivna förutsättningar, ersätta

arrendators förlust på grund av arrendes upphörande ej göres dispositiv,

men att dispens i vissa fall bör kunna medgivas av domstol».

C. de likalydande motionerna I: 782 av herrar Nilsson, Ferdinand, och

Gustafsson, Nils-Eric, samt II: 1011 av herr Svensson i Vä m. fl., i vilka motioner

hemställes,

»att riksdagen i anledning av prop. nr 19 måtte besluta

att s. k. anläggningsarrenden måtte i princip beredas motsvarande tryggad

besittningsrätt som i lagstiftning i anledning av propositionen beredes de

s. k. bostadsarrendena; samt

att i propositionen avsedd lagtext måtte ändras i överensstämmelse härmed

med beaktande av i motionen framlagt förslag».

Motionärerna föreslår att bestämmelserna rörande anläggningsarrende får

följande lydelse:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

»Om anläggningsarrende

83 §.

Anläggningsarrende föreligger när arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen

har rätt att för förverksamhet på arrendestället uppföra eller bibehålla byggnad,

om den ej är av endast ringa betydelse för verksamhetens bedrivande.

Om anläggningsarrende gäller i tillämpliga delar vad som ovan om bostadsarrende

stadgats.

84 §.

Upplåtelse av anläggningsarrende skall ske för viss tid icke understigande

ett år. Är arrendetiden bestämd på annat sätt gäller avtalet för fem år».

Gällande rätt

Utskottet hänvisar till i propositionen intagen redogörelse.

Arrendelagsutredningens förslag

Utskottet hänvisar till i propositionen intagen redogörelse.

Remissyttrandena över utredningens förslag

Utskottet hänvisar till i propositionen intagen redogörelse.

Departementschefen vid lagrådsremissen

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen i den allmänna motiveringen

följande.

Allmänna synpunkter

Arrende för uppförande av byggnad för bostadsändamål (bostadsarrende)

har under de senaste decennierna blivit allt vanligare. Utvecklingen

beror främst på den ökade förekomsten av sommarstugor och annan

fritidsbebyggelse på ofri grund. Avtal om bostadsarrende grundar sig på

NJL:s regler om lägenhetsarrende. Dessa regler — som i huvudsak behållits

oförändrade sedan lagens tillkomst år 1907 — bygger på principen om

parternas avtalsfrihet. Reglerna har emellertid alltmer kommit att framstå

som otillräckliga. Kritik har riktats främst mot att arrendatorn inte har

någon trygghet i besittningen till arrendestället eller något skydd mot oskäliga

ändringar av arrendevillkoren. Bristen på bestämmelser i dessa avseenden

ger jordägaren möjlighet att utan några egentliga skäl säga upp arren
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

15

datorn till avflyttning eller under hot om uppsägning förmå honom att

acceptera de villkor jordägaren önskar för en kommande arrendeperiod. Det

är naturligt att arrendatorerna genom denna ordning kan känna sig utlämnade

åt jordägarens godtycke. Mot bakgrunden härav har krav rests på

en revision av arrendelagens bestämmelser för bostadsarrende.

Den åsikten har emellertid också framförts att arrende över huvud taget

inte är lämpligt som markdispositionsform när det gäller fritidsbebyggelse.

Byggande av ett hus med inte alltför enkel boendestandard medför i dag

betydande kostnader och kräver en långsiktig användning av marken och

en större trygghet i besittningen än som kan erbjudas genom arrende. Allvarliga

anmärkningar har även riktats mot att arrendebebyggelsen i många

fall sker på olämpliga platser eller på annat olämpligt sätt. Bebyggelsen borde

därför enligt mångas uppfattning inriktas på andra markdispositionsformer

än arrende. Vissa remissinstanser har rent av hävdat att arrendemöjligheten

borde helt förbjudas för bostadsändamål.

De synpunkter som anförts mot arrendeformen har onekligen visst fog för

sig. Disponeras marken där huset är uppfört i stället med äganderätt

eller tomträtt, blir husägarens rättsställning betydligt starkare. Samhällets

möjligheter att reglera och kontrollera bebyggelsen blir också större. Skäl

talar därför för att i varje fall mera dyrbara hus bör uppföras på mark

som innehas med äganderätt eller tomträtt. Vid bedömningen av arrendeformens

lämplighet måste emellertid hänsyn också tas till att efterfrågan

på lämplig tomtmark är stor och att det i många fall finns klart uttalade

önskemål om att kunna använda arrendemöjligheten. I och för sig torde

det stora flertalet stugägare helst vilja inneha den disponerade marken

med äganderätt. Man kan dock inte bortse från att många inte vill eller

kan ta på sig de kostnader som ett köp av tomtmark innebär. För dem

som avser att uppföra t. ex. enklare, monteringsfärdiga stugor som lätt går

att flytta från platsen torde vidare ett förvärv av tomtmarken många gånger

te sig opåkallat. Hänsyn måste även tas till att jordägaren kan ha svårigheter

att sälja tomtmark eller ha välgrundade betänkligheter mot att sälja

marken. Det är vidare önskvärt att den form av fritidsverksamhet som fritidsbebyggelsen

erbjuder görs tillgänglig för alla som har intresse härför.

Det är min övertygelse att arrendeformen, om den ges stöd av lagbestämmelser

som är utformade efter nutidens krav, är lämplig för fritidsbebyggelse

och ägnad att främja människors önskemål att skaffa ett eget fritidshus.

Arrende kan härigenom bli ett betydelsefullt och ändamålsenligt komplement

till andra markdispositionsformer.

Av det sagda framgår att arrendet enligt min mening fyller ett angeläget

och praktiskt behov för i första hand sådan fritidsbebyggelse som är av

mindre kapitalkrävande art. En majoritet bland remissinstanserna delar

denna uppfattning. Arrende som markdispositionsform bör därför få bestå

även i framtiden som ett alternativ till andra markdispositionsformer. En

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

revision av arrendelagens bestämmelser om arrende för bostadsändamål är

mot bakgrunden härav synnerligen behövlig.

En utbredd arrendebebyggelse förutsätter att de byggnads- och planreglerande

bestämmelser som i olika sammanhang gäller för annan bebyggelse

blir tillämpliga även på arrendebebyggelsen. Görs lagen sådan att en oreglerad

och olämplig fritidsbebyggelse tillåts uppkomma eller att redan bestående

sådan bebyggelse konserveras, förfelas reformens syfte till stor del. Arrendebestämmelserna

får därför inte utformas på sådant sätt att intresset

av en god bebyggelseplanering motverkas. Jag återkommer senare till dessa

frågor men vill redan nu framhålla att jag inte finner att förekomsten av

arrende bör hindras av detta skäl.

De förslag som utredningen lägger fram beträffande arrende för bostadsändamål

uppbärs av den tanken att de nya reglerna i största möjliga

utsträckning skall anpassas till vad parterna i allmänhet kan antas avse

vid arrendeavtals ingående. Endast i den mån särskilda skyddsregler behövs

för att åstadkomma likställdhet mellan parterna skall tvingande regler

tillgripas. Utifrån dessa utgångspunkter föreslår utredningen att frågan om

arrendatorns besittningsskydd löses på det sättet att arrendatorn får rätt

till viss minsta arrendetid samt rätt till fortsatt arrende. Reglerna kompletteras

med bestämmelser som vid tvist gör det möjligt att få till stånd en

prövning genom myndighet av uppsägning och av arrendevillkoren vid fortsatt

arrende. Dessutom föreslås en utvidgning av arrendatorns rätt att överlåta

arrendet till annan person. Samtidigt tillgodoses jordägarens intresse

av att kunna återfå besittningen till marken genom en möjlighet att bryta

optionsrätten när skäl härför föreligger.

Utredningens förslag har fått ett övervägande gynnsamt mottagande under

remissbehandlingen.

Den tidigare redogörelsen talar otvivelaktigt starkt för att beträffande

bostadsarrende förhållandet mellan de avtalsslutande parterna underkastas

en fastare reglering än den som hittills gällt och att spelrummet för parternas

fulla avtalsfrihet begränsas. I valet mellan dispositiva och tvingande

regler måste emellertid hänsyn tas till att tillkomsten av ett arrendeavtal

förutsätter ett frivilligt avtal mellan jordägaren och arrendatorn. Alltför

starka tvångsingripanden beträffande vissa delar av arrendeförhållandet

kan därför lätt återverka på andra delar av avtalet och på jordägarens villighet

över huvud taget att ingå arrendeavtal. En sådan konsekvens skulle kunna

bli till nackdel för arrendatorerna snarare än att gynna dem. Tvingande

lagregler bör därför tillgripas endast när sådana är starkt motiverade. Utredningens

förslag får anses lämpligt avpassat och innebär att skälig hänsyn

tas till både jordägarens och arrendatorns berättigade anspråk. Som

närmare framgår av det följande anser jag mig därför kunna i stort sett

godta de föreslagna reglerna om bostadsarrende.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

17

En annan betydelsefull grupp inom kategorin lägenhetsarrende kännetecknas

av att arrendatorn driver förvärvsverksamhet på arrendestället (a nläggningsarrende).

Enligt utredningens beräkningar finns omkring

30 000 sådana arrenden. De byggnader och övriga anläggningar som arrendatorn

uppfört på arrendestället kan vara av skilda slag, såsom lagerhus,

fabriker, bensinstationer och kiosker. Ofta representerar byggnaderna eller

anläggningarna ett betydande värde. Den kritik mot gällande bestämmelser

som anförts beträffande bostadsarrende är i sina huvuddrag tillämplig också

i fråga om anläggningsarrende. Utredningen har ansett behov föreligga

av klarare och fastare rättsregler även för dessa arrendeförhållanden. Utredningens

åsikt delas av remissinstanserna. Även jag finner en översyn av hithörande

frågor inom arrendelagen behövlig.

Utredningen kommer emellertid fram till i viss mån andra lösningar beträffande

anläggningsarrende än i fråga om bostadsarrende. Utredningen

har särskilt beaktat två omständigheter som skiljer anläggningsarrende

från bostadsarrende. Dels är de avtal som ingås för markens nyttjande för

förvärvsverksamhet mera renodlat av ekonomisk art. Dels påstås jordägarens

intresse av att utan större omgång kunna återfå besittningen till arrendestället

vara starkare vid anläggningsarrende än vid bostadsarrende. I åtskilliga

fall har marken i planhänseende inte fått sin slutliga användning

bestämd. Ett alltför starkt ingripande till arrendatorns förmån skulle därför

kunna låsa den framtida markanvändningen eller hindra genomförande av

önskad planändring. Ett sådant ingripande skulle återverka på jordägarens

villighet att upplåta nyttjanderätt till marken.

Mot denna bakgrund tar utredningens förslag i högre grad än vad fallet

är beträffande bostadsarrende sikte på att behålla avtalsfriheten. Härutöver

tas i viss mån hänsyn till arrendatorns behov av att kunna utnyttja

sina byggnader på arrendestället som underlag för kredit. Förslaget innefattar

endast några få tvingande regler till arrendatorns förmån. I främsta

rummet märks rätten till bestämd arrendetid med uppsägningsskydd. Någon

bestämmelse som direkt ger arrendatorn möjlighet till förlängt arrende

föreslås däremot inte.

Remissinstanserna har i princip tillstyrkt utredningens förslag eller

lämnat detta utan erinran. En samlad opinion från främst företrädarna

för näringslivet uttalar sig dock starkt för införandet av optionsrätt. Jordägaren

och arrendatorn betecknas som likställda förhandlingsparter endast

när det första arrendeavtalet ingås. Allt eftersom arrendatorn lägger ner

kostnader på arrendestället blir han alltmer beroende av jordägaren vid

förhandlingar om avtalets förlängning. En skyldighet att flytta kan sålunda

medföra svåra konsekvenser för rörelsens drift och värdet av specialinredda

byggnader m. m.

Även när det gäller anläggningsarrenden ansluter jag mig till utredningens

sätt att angripa problemen kring arrendatorns rättsställning. Arrende
2

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr SS

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

förhållanden av detta slag utgör i de flesta fall ett led i en affärsmässigt

driven verksamhet, och särskilda skäl kan knappast åberopas för att i större

utsträckning göra avsteg från avtalsfriheten. Stor hänsyn bör också tas till

jordägarens intresse av hur marken används. Som utredningen konstaterat

förekommer anläggningsarrenden till övervägande del på mark som

ägs av kommun eller offentlig myndighet eller inom områden där allmänna

intressen eljest gör sig särskilt gällande.

Frågorna rörande arrendatorns rättsställning kretsar emellertid även här

i hög grad kring lösningen av besittningsskyddet. Utan regler om sådant

skydd blir arrendatorn underlägsen jordägaren som avtalspart. Behovet av

rättsligt skydd bottnar ytterst i arrendatorns intresse att inte genom arrendeförhållandets

upplösning gå miste om det ofta betydande ekonomiska

värde som han investerat på arrendestället. Det kan inte anses tillräckligt

att hänvisa till att arrendatorn redan vid det första arrendets ingående kan

försäkra sig om ett besittningsskydd i avtalet. Det nu anförda talar enligt

min mening för att en mera fast skyddsform bör införas än vad utredningen

föreslagit.

Valet av form för besittningsskyddet är emellertid vanskligt. Som nyss

framhållits måste jordägarens möjlighet att ändra markens utnyttjande

beaktas. Vidare möter det betydande svårigheter att inom ramen för ett

direkt besittningsskydd utforma lämpliga regler för att bestämma arrendeavgiften

vid fortsatt arrende. Jag kan därför inte förorda ett direkt besittningsskydd

liknande det som föreslagits för bostadsarrende. Det synes

mig emellertid lämpligt att införa ett indirekt besittningsskydd i nära överensstämmelse

med den metod som i annat sammanhang har föreslagits

komma till användning beträffande hyresavtal utanför bostadssektorn. Jag

föreslår därför att arrendatorn, om ej annat avtalats i arrendeupplåtelsen,

tillförsäkras rätt att i skälig omfattning erhålla ersättning för viss förlust

genom arrendeförhållandets upplösning, om markägaren utan giltig anledning

vägrar arrendatorn nytt arrende. En sådan regel tillgodoser såväl jordägarens

intresse av att utan större omgång vid behov återfå besittningen till

marken som arrendatorns anspråk på att kunna förhandla med jordägaren

på mera jämställd fot. Den närmare utformningen av besittningsskyddet

återkommer jag till i det följande.

Frågan om ett för nyttjanderätt särskilt avpassat i nteckningsinstitut

som ger arrendatorn möjlighet att utnyttja arrenderätten

och de egna byggnaderna för kredit har aktualiserats av utredningen.

Behov därav gör sig främst gällande i fråga om anläggningsarrende.

Något utarbetat förslag till en inteckningsreform har dock inte

lagts fram. Utredningen har likväl sökt beakta kreditfrågan genom att för

anläggningsarrende föreslå sådana ändringar i arrendelagen som kan antas

vara ägnade att underlätta genomförandet av en panträttsreform. I detta

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968 19

hänseende föreslås obligatorisk skriftlig avtalsform och en ntvidgad substitutionsrätt.

Önskvärdheten av en inteckningsreform för främst anläggningsarrenden

bär bekräftats av åtskilliga remissinstanser. Flera har uttalat att anläggningsarrendatorn

även av detta skäl borde tilläggas optionsrätt.

Jag vill erinra om att genom lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning

har bokföringsskyldig näringsidkare fått möjlighet att ta ut

företagsinteckning med bl. a. byggnad eller anläggning på ofri grund som

säkerhet. Genom denna lag har åtminstone för större anläggningsarrenden

möjligheterna att utnyttja arrenderätt och byggnader som kreditsäkerhet

förbättrats. Trots detta torde för anläggningsarrendatorn ett visst behov

kvarstå att få till stånd en registerpanträtt. Också beträffande bostadsarrende

torde vissa kreditförsörjningsproblem föreligga. Frågan om en panträtt

av nu antytt slag innehåller emellertid många komplicerade och svårlösta

spörsmål. Frågan torde under alla förhållanden inte kunna tas upp till

närmare behandling, förrän det pågående reformarbetet på inskrivningsväsendets

område slutförts. Någon anledning att på detta stadium utforma

arrendelagen med särskild hänsyn till ett eventuellt framtida panträttsinstitut

anser jag därför inte föreligga. Å andra sidan är det givet att varje

åtgärd som vidtas i syfte att stärka arrendatorns rättsställning också bidrar

till att höja arrendets kreditvärde.

Nu behandlade slag av lägenhetsarrende bör benämnas bostadsarrende

resp. anläggningsarrende. De bör skiljas ut från institutet lägenhetsarrende

och göras till föremål för särskild lagstiftning på liknande sätt som

skedde vid 1943 års reform beträffande de sociala jordbruksarrendena.

Härigenom kommer de allmänna reglerna om lägenhetsarrende även i fortsättningen

att gälla för de utbrutna grupperna såvida inte särskilda regler

meddelas.

Avsikten är att NJL skall ersättas av vissa kapitel i den nya jordabalk

varom förslag är remitterat till lagrådet. Arrendebestämmelserna avses skola

ingå i 8—11 kap. Arbetet med jordabalken är ännu inte avslutat, och flera

år kan beräknas förflyta innan balken träder i kraft. Eftersom det är angeläget

att reformen av reglerna om lägenhetsarrende genomförs utan dröjsmål

måste de ändringar jag nu föreslår utformas som ändringar i arrendelagen.

I samband med att denna reformeras i sin huvuddel — vilket inte

kan ske förrän arrendelagsutredningen överlämnat sitt betänkande om jordbruksarrende

— avses arrendelagen i sin helhet bli infogad in i den nya

jordabalken.

Beträffande frågan om bebyggelseplaneringen visar utredningens

undersökningar att undermålig fritidsbebyggelse är särskilt vanlig

när husägaren disponerar marken med arrenderätt. Ofta börjar fritidsbe
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

byggeisen i liten omfattning. Ett markområde som parterna själva finner

lämpligt arrenderas och bebyggs. Efterhand tillkommer flera hus, och en

oreglerad tätbebyggelse uppstår. Denna nödvändiggör förr eller senare gemensamma

anläggningar och därmed också planläggning. Stora svårigheter

kan då föreligga att genomföra en ändamålsenlig plan. En annan mera framträdande

företeelse är att fritidshus fått en olycklig placering i landskapet

eller bebyggelsemiljön. Hus kan ha placerats exempelvis på små eller kala

öar, på bergstoppar, i skoglösa dalgångar eller på öppna stränder och uddar.

Ej sällan har förekommit att byggnadsmyndigheterna ställer mindre stränga

krav på fritidsbebyggelsen och att byggnadslov lämnas trots att närmare

planläggning först bort ske.

Utredningen och remissinstanserna är eniga om att reglerna för bostadsarrende

måste utformas så att olämplig bebyggelse inte uppstår eller konserveras.

Delade meningar råder emellertid om sättet att förverkliga detta

önskemål.

Utredningen anser för sin del att ett godtagbart resultat kan uppnås genom

särskilda regler i arrendelagen. Förslaget syftar till att eliminera risken

av att optionsrätten hindrar nödvändiga ändringar i markanvändningen.

Enligt utredningens erfarenhet är det de enklare fritidshusen som vållar de

största olägenheterna. Dessa föreslås därför falla utanför optionsrätten. För

övriga fall föreslår utredningen att optionsrätten skall kunna brytas när

huset strider mot planintresset.

En klar majoritet av remissinstanserna har anslutit sig till utredningens

ståndpunkt. I motsats härtill står en mindre remissopinion som anser att

arrende för bostadsändamål bör underkastas samma prövning som sker

vid fastighetsbildning. Arrendeupplåtelsen bör därför avse hel fastighet. I

varje fall bör upplåtelseobjektet definieras på i princip samma sätt som

sker beträffande fastigheter. En tredje ståndpunkt intas av lantmäteristyrelsen.

Styrelsen tar fasta på att det är de mera långsiktiga arrendeförhållandena

som innebär de största nackdelarna från nu angivna synpunkt.

Sådana bör därför inte godtas utan prövning av om upplåtelsen stämmer

överens med plan. Härigenom vinns den fördelen att den enskilde måste visa

sin aktivitet för att fortsätta ett inte planenligt arrendeförhållande, till skillnad

från utredningens förslag som förutsätter sådan aktivitet för att arrendeförhållandet

skall avbrytas. Dessutom bör enligt styrelsens förslag den

längsta tillåtna arrendetiden utgöra fem år. I övrigt har några remissinstanser

föreslagit att regler införs om förprövning av byggnadsnämnden

i fråga om arrendeområdets lämplighet.

För att erhålla fritidsområden av godtagbar standard och utformning kan

en närmare allmän reglering av byggnadsverksamheten inte undvaras. Kritik

har i detta hänseende riktats mot arrende som markdispositionsform.

Det står utan vidare klart att någon särbehandling av arrendebebyggelsen i

förhållande till övrig bebyggelse inte kan accepteras. Byggnadsverksamhe
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

21

ten på arrenderad mark måste underkastas samma krav på ändamålsenlighet

som gäller i andra fall. De olika förslag som framförts uppbärs genomgående

av tanken att en arrendeupplåtelse redan på ett tidigt stadium skall

komma under byggnadsmyndigheternas kontroll och prövning. En sådan

önskan är väl förståelig. Bara härigenom skapas garantier för att arrendebebyggelsen

inte får menliga konsekvenser i framtiden.

Det kan emellertid ifrågasättas om inte detta intresse väsentligen kan tillgodoses

med tillämpning av redan gällande bestämmelser för markens bebyggande.

För stora delar av landet gäller att byggnad inte får uppföras

utan byggnadslov. Sådant tillstånd skall inhämtas om marken —- oavsett

om den innehas med äganderätt eller arrenderätt — är belägen inom område

med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller med

utomplansbestämmelser (35 och 54 §§ byggnadsstadgan). Skyldighet att

ansöka om tillstånd för byggande föreligger dessutom på vissa platser enligt

bl. a. naturvårds-, fornminnes- och byggnadsminneslagen. I övrigt är

bebyggelserätten fri. I och för sig kan detta ge upphov till särskilda problem

beträffande fritidsbebyggelsen, eftersom denna många gånger uppkommer

just inom områden där skyldighet att inhämta tillstånd inte råder. Föreligger

behov av reglering och kontroll av bebyggelsen inom områden med glesbebyggelse

kan emellertid utomplansbestämmelser införas.

I motiven till nu gällande byggnadsstadga framhålls att utomplansbestämmelser

inte borde användas i alltför stor utsträckning. Institutet borde

tillämpas endast när en mera avsevärd byggnadsverksamhet var att vänta

och anledning därför förelåg att med uppmärksamhet följa utvecklingen

(prop. 1959: 168 s. 94). Vad som numera är känt om fritidsbebyggelsens

uppkomst och de negativa konsekvenser som därvid kan uppstå, talar

emellertid starkt för en utvidgning av institutets användning. Den restriktiva

syn på frågan om införande av utomplansbestämmelser som kommit till

uttryck tidigare bör därför inte längre anses bindande. Flera byggnadsnämnder

synes också ha slagit in på denna linje. Utredningens undersökningar

visar att vid årsskiftet 1965/66 skyldighet att söka tillstånd för nybyggnad

förelåg för cirka två tredjedelar av rikets landyta. Enligt utredningens

uppfattning gällde tillståndskrav i stort sett för alla områden

som är aktuella för fritidsbebyggelse. Utredningens uppfattning bekräftas

av flera remissinstanser. Den möjlighet till kontroll av fritidsbebyggelsens

utbredning som byggnadsmyndigheterna behöver kan således

enligt min mening skapas genom tillämpningen av utomplansbestämmelser.

När det gäller byggnadsmyndigheternas möjlighet att ingripa mot olämplig

arrendebebyggelse bör framhållas att oavsett vilken markdispositionsform

som används så får byggnadslov inte medges om tomtområde eller

hus inte står i överensstämmelse med plan eller utomplanbestämmelser.

Ett verksamt medel att reglera fritidsbebyggelsen på arrenderad mark finns

således i prövningen av ansökan om byggnadslov. Särskilt gäller detta när

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

arrendestället ligger inom området med byggnadsplan eller sladsplan. Sådan

plan skall upprättas inte bara när tätbebyggelse uppkommit utan även när

sådan bebyggelse väntas inom nära förestående tid. Enligt utredningens erfarenhet

brister visserligen byggnadsmyndigheterna inte sällan i sin skyldighet

att införa detaljplan beträffande arrendebebyggelse men samtidigt har

framkommit att planverksamheten intensifierats sedan problemen kring fritidsbebyggelsen

blivit kända. Jag utgår därför från att planbestämmelserna

framdeles kommer att iakttas för arrendebebyggelsen i samma grad som

för annan bebyggelse. Härigenom skapas enligt min mening tillräckliga garantier

för att arrendebebyggelsen inte får en olämplig inriktning, när

marken är belägen inom område med detaljplan.

En viss särställning intar arrendebebyggelsen i de fall då byggnadstomten

är belägen inom område för vilket endast utomplansbestämmelser gäller.

Den prövning som här föregår byggnadslovgivningen tar närmast sikte

på att tomt och hus uppfyller vissa minimikrav (29 § byggnadsstadgan).

Risk kan därför föreligga att enstaka arrendehus uppförs utan hänsyn till

lämplig inpassning i landskapet eller bebyggelsemiljön. Byggnadsmyndigheterna

har dock vissa möjligheter att påverka bebyggelsen. Framstår det

som nödvändigt att inskrida mot mera påtagliga överdrifter i fråga om

byggnadens storlek och utförande för att skydda landskapsbilden eller bebyggelsemiljön,

kan byggnadslov vägras (35, 38 och 39 §§ byggnadsstadgan).

Vidare kan framhållas det förhud mot bebyggelse inom strandskyddsområde

som kan utfärdas med stöd av naturvårdslagen (15 och 16 §§). Det

är vanskligt att bedöma om ytterligare regler behövs för att trygga en lämplig

inriktning av fritidsbebyggelsen på arrenderad mark i nu berörda hänseenden.

Flera remissinstanser hävdar att behov härav föreligger. Enligt min

mening bör man dock först avvakta vad reformen beträffande bostadsarrenden

kan få för inverkan när det gäller att tillgodose planintresset.

Frågan bör ytterligare uppmärksammas i samband med eu närmare översyn

av byggnadslagstiftningen.

Av det sagda framgår att enligt min mening de påtalade svårigheterna

med att få arrendebebyggelsen i överensstämmelse med planmyndigheternas

intentioner närmast hänför sig till byggnadslagstiftningens praktiska

tillämpning. I allt väsentligt synes skillnaden mellan arrende och övriga

markdispositionsformer göra sig gällande bara vid glesbebyggelse inom områden

med ntomplansbestänunelser. Dessa arrenden synes dock utgöra en

förhållandevis liten grupp. Att införa en bestämmelse om att endast hel

fastighet kan arrenderas för bostadsändamål eller att införa ett system liknande

fastighetsbildningsreglerna för prövning av upplåtelseobjektets lämplighet

anser jag med hänsyn till det relativt ringa behovet vara att gå alltför

långt.

Syftet med reformen beträffande bostadsarrende är att skapa ökad trygghet

för arrendatorn i besittningen till arrendestället. Som utredningen fram
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

23

hållit kan emellertid ett utvidgat besittningsskydd medföra att mindervärdiga

bebyggelsemiljöer bevaras och att saneringen av slumartad fritidsbebyggelse

hindras eller fördröjs. Lagen bör därför inte utformas så att den

motverkar planintresset. Jag biträder därför utredningens förslag att lämna

den mera undermåliga arrendebebyggelsen utanför optionsrätten. Att som

lantmäteristyrelsen föreslagit ställa alla arrenden som strider mot plan utanför

optionsrätten anser jag emellertid i betraktande av vad som tidigare anförts

om arrendebebyggelsens förhållande till byggnadslagstiftningen mindre

lämpligt. Det kan inte vara ändamålsenligt att i lagen föreskriva under

vilka betingelser optionsrätten skall komma till stånd eller att såsom lantmäteristyrelsen

föreslagit hindra parterna från att avtala den arrendetid

de önskar. En lämpligare utväg är enligt min mening utredningens förslag

att arrendatorns optionsrätt får vika om den hindrar planintressets tillvaratagande,

eller att regeln konstrueras inte som ett undantag från optionsrätten

utan som en s. k. optionsbrytande grund. Genom en sådan ordning kan

arrendemarken återföras till jordägaren för sanering när sådan blir aktuell.

Någon risk för att arrendatorn kommer att helt bortse från plan- och miljöfrågorna

torde inte föreligga. Regeln om optionsavbrott synes snarare innebära

att han i eget intresse innan huset uppförs skaffar sig närmare kännedom

om de planer och riktlinjer som föreligger beträffande arrendeområdet.

Jag återkommer i det följande till den närmare utformningen av de nu

behandlade bestämmelserna.

Bostadsarrende

Begreppet bostadsarrende. Huvudsyftet med reformen beträffande bostadsarrende

är att väsentligt stärka rättsställningen för den grupp av lägenhetsarrendatorer

som äger eller tänker uppföra ett eget bostadshus på den arrenderade

marken. Det är här framförallt fråga om sommarstugor och

annan fritidsbebyggelse, men även bebyggelse för helårsbrulc förekommer

på arrenderad mark. Det är svårt att dra någon klar skiljelinje mellan

dessa bebyggelseformer. I betydande omfattning förekommer att äldre helårsbebyggelse

på arrendemark förvärvas för fritidsändamål. Ett stort antal

fritidshus uppförs också på sådan mark för att användas året runt. Den

verkliga helårsbebyggelsen där byggnaden utgör nyttjanderättshavarens

egentliga hem är däremot numera sällsynt. Enligt utredningen är inte de

problem som rör sådan bebyggelse särpräglade i förhållande till övrig bostadsbebyggelse

på arrenderad mark. Utredningen menar därför att alla lägenhetsarrenden

där arrendatorn äger bostadshus på den upplåtna marken

bör innefattas i kategorin bostadsarrende. Samtliga remissinstanser har

godtagit denna åsikt.

Jag ansluter mig till utredningens förslag. Med denna lösning vinns den

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år J968

fördelen att samma regler kommer att gälla för alla arrendeavtal som ingås

för bostadsändamål oavsett bostädernas faktiska användning.

Från något håll har framhållits att kategorin borde utökas till alt omfatta

även idrottsanläggningar, klubbhus o. d. I och för sig är det riktigt att sådana

anläggningar är av allmänt intresse. De angivna arrendena faller emellertid

utanför den i övrigt enhetliga grupp som syftar till att bereda arrendatorn

bostad. Något påtagligt behov av ändrade regler för dessa arrenden

har inte framkommit. Det finns därför inte anledning att låta bostadsarrendegruppen

omfatta även nu berörda arrenden.

Den närmare bestämningen av bostadsarrende bör enligt utredningens mening

komma till uttryck i lagtexten genom ett krav på att det färdiga eller

avsedda huset lämnar bostad åt husets ägare och hans familj och att detta

syfte är huvudändamålet med upplåtelsen. Härigenom blir enligt utredningen

de nya bestämmelserna inte tillämpliga på exempelvis ett hyreshus

eller en fabriksbyggnad som också inrymmer en eller flera bostäder.

Utredningens uppfattning delas av remissinstanserna och även jag ansluter

mig till utredningens precisering av den föreslagna nya arrendekategorin.

Avgränsningen bör således ske utifrån ett krav på bostad. Det sagda

innebär dock inte att upplåtelsen inte skall anses som bostadsarrende bara

därför att avtalet även medger arrendatorn rätt att i anslutning till bostaden

uppföra en byggnad för annat ändamål eller att bostadshuset innehåller

något rum för uthyrning. Det räcker med att det väsentliga ändamålet med

upplåtelsen är att bereda arrendatorn bostad.

Enligt utredningens mening skall härutöver krävas att arrendatorns hus

verkligen kan tjäna som bostad. Utredningen diskuterar frågan huruvida

kravet på bostaden bör preciseras närmare men avvisar för sin del en sådan

lösning. Något krav på alt bostadshuset skall vara av viss minimistandard

eller att huset skall vara beboeligt året runt ställs alltså inte upp. Utredningen

hänvisar i stället till innebörden av uttryck som bostadshus och sommarstuga

i det allmänna språkbruket. Sådana företeelser som jakthyddor

och sjöbodar som endast erbjuder en primitiv övernattningsmöjlighet menar

utredningen härigenom faller utanför begreppet bostad. Samma är förhållandet

med husvagnar eller tält av tyg eller masonit.

Liksom utredningen anser jag att det kravet bör uppställas att arrendatorns

hus kan tjäna som bostad. Att avgöra vad som kan anses som tjänlig

bostad är många gånger vanskligt när det gäller fritidsbebyggelsen. Många

fritidshusägare nöjer sig med förhållandevis enkla bostäder. Olikheter kan

även föreligga med hänsyn till bostadens belägenhet och faktiska användning.

Under sådana förhållanden synes utredningens förslag om avgränsning

utan något särskilt minimikrav vara välmotiverat. Som regel torde det

inte möta någon större svårighet att avgöra om boendemöjligheter ordnats

endast tillfälligt eller permanent. I de fall osäkerhet uppkommer om en upplåtelse

är att beteckna som bostadsarrende torde man få tillräcklig ledning

för vad utredningen anfört. Jag godtar därför utredningens förslag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Besittningsskydd. Som jag tidigare framhållit föreligger ett klart uttalat

behov av besittningsskydd. Starka skäl talar för att i lagen tillförsäkra

bostadsarrendatorn viss garanti för att hans besittning av den arrenderade

jorden inte blir endast tillfällig och för att han vid arrendeperiodens

slut ej blir utlämnad åt jordägarens godtycke. Ett besittningsskydd får

emellertid inte medföra alltför stort ingrepp i parternas avtalsfrihet. I ne

avtal som ingås är arrendeperioden vanligtvis av förhållandevis kort varaktighet.

Samtidigt är kontrahenterna oftast införstådda med att upplåtelsen

skall fortsätta även efter den avtalade tidens utgång eller i varje fall inte

uppsägas vid första möjliga tidpunkt.

Utredningen har mot bakgrund härav funnit att den lämpligaste lösningen

av arrendatorns besittningsskydd är ett direkt skydd i form av optionsrätt.

En betydande majoritet bland remissinstanserna har anslutit sig

till utredningens slutsats. Ett par remissinstanser invänder däremot att optionsrätten

utgör ett alltför hårt ingrepp i jordägarens rådighet över marken

och kan vara liktydig med slutlig avhändelse av marken. Arrendatorns

skydd borde därför begränsas till en garanti mot ekonomisk förlust. Andra

remissinstanser befarar att den föreslagna optionsrätten medför en minskning

av utbudet på lämplig arrendemark och en höjning av arrendeavgiften.

Jag delar utredningens uppfattning att besittningsskyddet bör utformas

så att det så nära som möjligt ansluter till vad som normalt är parternas avsikt

när avtalet träffas. Som utredningen funnit torde parterna regelmässigt

anse att avtalet skall förlängas när avtalsperioden går ut. Från denna synpunkt

ter sig ett besittningsskydd i form av optionsrätt naturligt. Från vissa

remissinstanser har framförts tanken att arrendatorns intresse bör skyddas

genom en rätt till ersättning för ekonomisk förlust. Jordägaren skulle alltså

åläggas ersättningsskyldighet mot arrendatorn för den skada en obefogad

uppsägning kunde innebära. En sådan ordning skulle emellertid enligt min

mening endast obetydligt minska risken för uppsägning och tvång att flytta

från den miljö arrendatorn själv varit med om att skapa. En fullgod

trygghet för arrendatorn kan erhållas endast genom en optionsrätt. Någon

större olägenhet uppkommer inte för jordägaren. Institutet har också en

viss hävd inom nyttjanderättslagstiftningen.

Avsikten med optionsrätten är inte att arrendemarken skall mer eller

mindre definitivt undandras jordägaren. Har denne ett legitimt behov

alt upphäva arrendet för att kunna utnyttja marken på annat sätt bör

han ej hindras härifrån. Inte heller får jordägaren hindras från att erhålla

en befogad ändring av arrendevillkoren. Utformas optionsrätten under

beaktande härav, föreligger enligt min mening ingen större risk för att

arrendeutbudet minskas i någon högre grad eller att avgiftsnivån höjs

opåkallat. I och för sig är det naturligt om jordägaren blir mera tveksam

mot att upplåta mark för bostadsarrende, särskilt beträffande mark som

han inte önskar binda under alltför lång tid. En minskning av arrendeut
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

budet av denna anledning kan emellertid inte anses vara till skada för arrendeformen

som sådan. Den återhållsamhet som möjligen kan inträda

kommer sannolikt att i huvudsak avse mark som jordägaren inom en nära

framtid kan utnyttja på ett mera ändamålsenligt sätt än genom arrende för

fritidsbebyggelse.

För att nå sitt syfte måste reglerna om optionsrätt göras tvingande. Situationer

kan emellertid förekomma där parterna av en eller annan anledning

redan från början är inriktade på att upplåtelsen inte skall fortgå en

längre tid eller förlängas. För dessa fall har utredningen därför föreslagit

att lagen skall innehålla möjlighet till dispens från den tvingande regeln.

Jag godtar detta förslag. Som utredningen framhållit torde sådana markupplåtelser

höra till undantagen. Det extra besvär som en ansökan om

dispens för med sig synes således mer än väl uppvägas av fördelen med ett

enhetligt optionssystem.

Jag övergår nu till frågan om den ordning som bör gälla för omprövning

av arrendevillkoren i samband med att besittningsskyddet

aktualiseras.

Effekten av ett besittningsskydd beror i hög grad på hur arrendeavgift

och andra villkor skall bestämmas för en ny period, ifall parterna inte kan

komma överens på egen hand. Utan närmare bestämmelser härom kan besittningsskyddet

lätt omintetgöras genom att jordägaren kräver en alltför

hög avgift. En kontroll av villkoren behövs för att hindra jordägaren från

att utnyttja arrendatorns beroende av fortsatt arrende. Lagen bör inte lämna

öppet för jordägaren att uppnå förmåner som inte skulle ha stått honom

till buds vid avtal med en nytillträdande arrendator. Hänsynen till arrendatorns

trygghet kräver därför kompletterande regler om att ett opartiskt organ

skall pröva de fortsatta villkoren.

Likaväl som arrendatorn bör vara skyddad mot oskäliga höjningar av

arrendeavgiften bör emellertid jordägaren äga rätt till den ersättning för

upplåtelsen som han skulle kunna få vid fritt val av arrendator. Motsvarande

intresseavvägning föreslås ske på hyresrättens område. Som lämplig lösning

av problemet förordas i 48 § förslaget till ny hyreslag (prop. 1967: 141)

beträffande hyra av bostad den regeln att, när parterna inte kan enas om

villkoren för den nya hyresperioden, hyresgästen är skyldig att godta den

hyra som hyresvärden fordrar om hans krav inte är oskäligt. Är kravet

oskäligt skall hyran utgå med skäligt belopp. Som utredningen föreslagit

bör en motsvarande regel införas för bostadsarrende.

Beträffande tillvägagångssättet för ändring av villkoren och verkan därav

föreslår utredningen följande regler. Såväl jordägaren som arrendatorn

skall kunna fordra ändring i arrendeavtalets innehåll. Sådan begäran skall

alltid göras skriftligen och i form av uppsägning. Underlåter den som mottagit

uppsägningen att ta upp förhandlingar eller att inom viss tid hänskjuta

saken till prövningsorganet, skall de i uppsägningen angivna villkoren gälla.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

27

Sker uppsägning samtidigt från båda sidor utan att frågan går till rättegång

skall arrendeförhållandet förlängas på oförändrade villkor. I de fall åter då

saken liänskjuts skall de fordrade villkoren — oavsett om dessa framförs av

jordägaren eller av arrendatorn — fastställas i enlighet med uppsägningen,

om det inte är oskäligt.

Det föreslagna förfarandet för ändring av villkoren skiljer sig i väsentliga

avseenden från motsvarande regler i förslaget om ny hyreslag. Eftersom

hyreslag och arrendelag avses skola ingå som avsnitt i en och samma lag,

den nya jordabalken, bör enligt min mening optionsproceduren göras så

likartad som möjligt och skiljaktigheter i lösningarna godtas endast om särskilda

skäl motiverar att avvikelser görs.

b rån denna utgångspunkt finns det först och främst anledning att ifrågasätta

om initiativet till en villkorsändring skall kunna tas inte bara av

fastighetsägaren — som föreslås i hyreslagsförslaget — utan även av

arrendatorn. Utredningen motiverar sin ståndpunkt att också arrendatorn

bör få denna rätt med att kravet på ömsesidighet och konsekvens fordrar en

sådan lösning. Jag kan inte dela denna uppfattning. För besittningsskyddets

upprätthållande är det tillräckligt att arrendatorn ges möjlighet att få

skäligheten av jordägarens anspråk prövad. En rätt för arrendatorn att ta

initiativet till en villkorsändring skulle i själva verket innebära att man

införde en form av priskontroll på arrendeområdet. Arrendatorn skulle

nämligen inte behöva känna sig bunden av de avtalade arrendevillkoren

annat än för den första, kanske relativt korta arrendeperioden. För tiden

därelter skulle han kunna påkalla myndighets prövning av villkoren. En

sådan ordning, som avviker från vad som gäller beträffande hyresavtal, kan

inte anses motiverad. Jag föreslår därför att arrendatorn inte lillerkänns

någon rätt att ta initiativet till en villkorsändring. En uppsägning från

arrendatorns sida bör alltså alltid gälla arrendets upphörande.

Utredningens förslag innebär vidare att jordägarens uppsägning skall

kunna avse antingen avflyttning eller ändring av villkoren. Jag kan inte

se att en sådan konstruktion är nödvändig. Som föreslagits beträffande hyra

bör uppsägningen alltid gälla nyttjanderättens upphörande. Har uppsägning

skett och kan jordägaren och arrendatorn ej därefter komma överens

om förlängning av arrendeavtalet eller villkoren för den nya perioden, bör

det ankomma på jordägaren att meddela arrendatorn att dra besittningsskyddsfrågan

under prövningsorganets bedömande, om denne inte går med

på att flytta. Detta meddelande bör utgöra upptakten till optionsproceduren.

Är jordägaren från början inställd på att inte medge en förlängning av arrendeförhållandet,

bör han redan i uppsägningen kunna lämna det nyssnämnda

meddelandet. Med denna lösning på frågan om tillvägagångssättet

vid ändring av arrendevillkoren finns inget utrymme för utredningens förslag

att uppsägningshandlingen skall innehålla de villkor jordägaren fordrar

för att medge förlängning av arrendet och att dessa villkor blir gällande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

om arrendatorn inte vänder sig till prövningsorganet. Det bör visserligen

alltid vara de av jordägaren fordrade arrendevillkoren som skall prövas

från skälighetssynpunkt, men jordägaren bör inte vara skyldig att precisera

villkoren redan i uppsägningshandlingen.

Det ställer sig svårt att i lagen närmare precisera vad som skall anses

utgöra skälig arrendeavgift. Särskilt arrenden för fritidsändamål har en

mångskiftande karaktär och avser mark belägen på vitt skilda ställen.

Även om arrendeavgiften tilldrar sig det största intresset kan oenigheten

mellan parterna röra också andra delar av avtalet. Som utredningen framhållit

är det knappast lämpligt eller ens möjligt att i lagen ange några närmare

riktlinjer. Frågan får i stället överlåtas til! rättstillämpningen. En

viss ledning när det gäller avgöranden i fråga om arrendeavgiften kan man

dock få genom att utröna vad som kan anses vara ortens pris för jämförliga

arrenden. Utvecklingen av fritidsbebyggelsen har lett till att sådan bebyggelse

koncentrerats till förhållandevis avgränsade områden, i närheten av tätorter

eller i särskilt attraktiva miljöer. En undersökning av andra arrenden

inom sådana områden synes därför inte innebära alltför stora svårigheter.

Om sådant jämförelsematerial inte föreligger, torde frågan få avgöras efter

vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara beredda att betala. Om en

begärd avgiftsreglering motiveras med att arrendeställets värde höjts genom

förbättringsarbeten som arrendatorn svarat för, bör bedömningen ske under

beaktande av om förbättringen bekostats av arrendatorn eller om denne

kompenserats härför av jordägaren. Har arrendatorn själv bekostat förbättringen,

bör denna självfallet inte kunna utgöra grund för att höja arrendeavgiften.

Som jag tidigare berört krävs för visst fall ett undantag från o ptionsrätten.

Besittningsskyddet för arrendatorn får inte tillåtas motverka

planintresset. Det har förut konstaterats att det huvudsakligen är

den enklare bebyggelsen som vållar svårigheter. Som redan anförts delar

jag utredningens mening att ägare till sådan bebyggelse bör ställas utanför

den föreslagna optionsrätten.

Utredningen föreslår en schablonmässig avgränsning som går ut på att

arrendatorns bostadshus skall ha åsatts taxeringsvärde för att optionsrätt

skall föreligga. Vissa remissinstanser menar att en högre värdegräns är

påkallad. För egen del vill jag framhålla att en regel av nu avsedd innebörd

behövs främst beträffande den allra enklaste bebyggelsen. Ju högre gränsen

sätts desto större är risken för att även sådana bostadshus som bör

skyddas genom optionsrätt utestängs från besittningsskyddet. Utredningens

gränsdragning gör att sådana följder inte behöver befaras.

Det har även gjorts gällande att det inte skulle föreligga några större

svårigheter för en arrendator att kringgå begränsningsregeln genom att

själv begära taxering av sitt hus, en begäran som ofta skulle efterkommas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

29

Jag anser att dessa farhågor är överdrivna. Taxeringsförfarandet bygger

visserligen på att arrendatorn inlämnar deklaration om sin byggnad, men

frågan om taxeringsvärde skall åsättas byggnaden avgörs efter ett i kommunalskattelagen

närmare angivet prövningsförfarande och enligt vissa

objektiva normer. På grund av det anförda anser jag att regeln om undantag

från op tionsrättsområdet bör utformas i enlighet med utredningens förslag.

Om arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förverkad

i de särskilda fall som anges i 36 § arrendelagen, bör besittningsskyddsbestämmelserna

naturligtvis inte vara tillämpliga. Undantag bör

också göras för fall då säkerhet som arrendatorn har ställt enligt 34 § arrendelagen

försämras och arrendatorn underlåter att på anfordran ställa

ny säkerhet.

Ett besittningsskydd i form av optionsrätt kan inte ges utan inskränkningar.

Vissa optionsbrytande grunder bör uppställas. Den

närmare intresseavvägningen mellan arrendatorns önskan att få behålla

huset kvar på arrendestället och jordägarens krav på att vid behov kunna

återfå besittningen till marken innebär emellertid många svårlösta spörsmål.

Optionsrättens värde för arrendatorn beror direkt av hur reglerna om

optionsavbrott utformas. Utredningen har därför uttalat att grunderna för

avbrott i största möjliga utsträckning bör framgå direkt och uttömmande

av lagen. Jag delar denna uppfattning.

Utredningsförslaget anger närmare tre situationer i vilka jordägaren skall

kunna bryta optionsrätten. Två av dessa avses tillvarata rena jordägarintressen

medan det återstående tillkommit för att främja det allmänna planintresset.

Någon generell regel för situationer som inte särskilt anges i lagen

— en generalklausul —- har däremot inte föreslagits.

Som första punkt tas upp en rätt till optionsavbrott i de fall då arrendatorn

påtagligen försummat sina skyldigheter mot jordägaren. Ingen remissinstans

har motsatt sig en sådan föreskrift. Även jag finner den fullt berättigad.

I konsekvens med vad som föreslagits i propositionen om ny hyreslagstiftning

bör optionsrätten kunna brytas också när arrenderätten är

förverkad eller arrendeavtalet kan uppsägas enligt 34 § utan att jordägaren

uppsagt avtalet att upphöra på grund därav.

Utredningen har föreslagit en regel att optionsrätten skall kunna brytas

också när jordägaren gör sannolikt att marken skall användas till bebyggelse

av annat slag än som avses med upplåtelsen eller till jordbruk, industri

eller annan ekonomisk verksamhet. Arrendeförhållandet bör dock enligt

utredningen kunna brytas bara när betydelsen för jordägaren att själv kunna

förfoga över marken klart överväger arrendatorns intresse av fortsatt

arrende.

Jag ansluter mig till vad utredningen sålunda uttalat. Jag vill särskilt

framhålla att jordägarens behov av marken för annat ändamål bör vara

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

sakligt motiverat. Ändringen måste även framstå som ekonomiskt befogad.

Enbart en mindre övervikt i fråga om lönsamhet för den tillämnade användningen

kan inte vara tillräcklig. Vissa remissinstanser har invänt att jordägaren

åläggs en alltför omfattande bevisskyldighet i fråga om lönsamheten.

Jag kan inte dela denna uppfattning. Det får förutsättas att jordägaren

omsorgsfullt bedömer de ekonomiska konsekvenserna, innan han

övergår från en verksamhetsgren till en annan. Det torde inte vara alltför

svårt att jämföra den avkastning som kan väntas uppkomma vid den ändrade

markvändningen med avkastningen vid fortsatt xitarrendering. Om värdet

av avkastningen vid det nya användningssättet påtagligt överväger inkomsten

av arrendet skall jordägaren få bryta optionen.

Vid sidan av hänsynen till jordägarens anspråk föreligger ett allmänt

intresse av att arrendatorns optionsrätt inte motverkar planintresset. Jag

har tidigare berört denna fråga och anslutit mig till utredningens uppfattning

att kvarboenderätten i allmänhet bör få vika. Det förslag utredningen

lagt fram innebär att arrendatorn går miste om sin optionsrätt i alla de fall

då hans byggnader inte står i överensstämmelse med planläggningen och

detta oavsett om byggnaderna tillkommit före eller efter planens ikraftträdande.

Förslaget har i denna del godtagits av det övervägande antalet remissinstanser

men flera har framfört kritiska synpunkter. Det har därvid anförts

bl. a. att man inte kan räkna med att jordägaren visar något större

intresse för planfrågorna. I sämsta fall kan bestämmelsen åberopas bara

för att tillgodose jordägarens egna syften.

Som utredningen framhållit är praktiskt taget all arrendebebyggelse, i

den mån detaljplan finns, belägen inom byggnadsplan. Sådan plan kan endast

i speciella hänseenden genomföras tvångsvis om huset tillkommit före

planen. Det föreligger därför ett intresse av att en optionsrätt inte får hindra

planens genomförande. Enligt min mening är emellertid den av utredningen

föreslagna regeln att arrendatorn alltid skall gå miste om optionsrätt när

huset strider mot plan eller annat därmed jämförligt beslut av myndighet

alltför långtgående. Beträffande först det fallet att huset uppförts utan

byggnadslov där sådant behövs eller i annat fall i strid med myndighets beslut,

bör besittningsskyddet obetingat få brytas. Härigenom uppnås överensstämmelse

med 148 § byggnadslagen enligt vilket lagrum handräckning kan

meddelas till rättelse av en olagligen uppförd byggnad.

För det fall åter då arrendehus tillkommit före plans ikraftträdande anser

jag att utöver den av utredningen angivna förutsättningen för optionsavbrott,

nämligen att arrendebebyggelsen strider mot planläggningen, det

dessutom bör fordras att jordägaren avser att genomföra planen och att hans

avsikt är aktuell. Från remisshåll har föreslagits att en regel av detta innehåll

skall inordnas under regeln om optionsavbrott på grund av ändrad

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

31

markanvändning. För min del anser jag lämpligare att denna grund för

optionsavbrott tas upp i en särskild punkt.

Vad härefter gäller frågan huruvida en generalklausul skall tas upp i lagen

bör å ena sidan beaktas att en sådan regel alltid innebär en viss otrygghet

för arrendatorn. Å andra sidan kan det vara svårt att genom konkreta

bestämmelser täcka alla de situationer där jordägaren har ett berättigat intresse

av att inte vara bunden av en optionsrätt. Önskemål om en regel av

mera generell natur har uttalats under remissbehandlingen. Även jag anser

det önskvärt med en generalklausul av mera allmänt innehåll. Optionsavbrott

bör medges bara om jordägaren har befogad anledning att upplösa

arrendet.

En särskild situation som i detta sammanhang förtjänar uppmärksamhet

är det fallet att jordägaren önskar bryta arrendet för att i stället avyttra

arrendeområdet. F. n. torde denna situation i allmänhet lösas i samförstånd

genom att arrendatorn förvärvar marken. För arrendatorn är detta nämligen

normalt en betydande fördel. Det gäller särskilt när som ofta är fallet

arrendebebyggelsens värde väsentligt överstiger markvärdet. Läget kan

tänkas bli ett annat när ett besittningsskydd införs. Arrendatorn kan då

finna det förmånligare att avvisa jordägarens erbjudande att förvärva marken,

under förutsättning att han under åberopande av besittningsskyddet

är garanterad att få fortsätta arrendet. Ofta skulle emellertid en sådan utveckling

vara obillig mot jordägaren. Även från allmän synpunkt är det

mindre tilltalande om optionsrätten får den verkan att friköp av arrendeställen

minskar. Som förut anförts är ju äganderätten att föredra som

markdispositionsform i varje fall när det gäller fritidsbebyggelse av god

standard. Om jordägaren erbjuder arrendatorn att förvärva arrendeområdet

på skäliga villkor och arrendatorn avböjer detta, bör jordägaren som

regel anses ha ett berättigat intresse av att inte vara bunden av optionsrätten.

Generalklausulen bör alltså i ett sådant fall kunna vara tillämplig. Vid

bedömningen bör dock hänsyn tas till arrendatorns ekonomiska förhållanden.

Såväl de föreslagna reglerna om arrendevillkorens bestämmande för en

ny arrendeperiod som reglerna om optionsrättens brytande förutsätter ett

prövningsförfarande. Jag biträder utredningens förslag att detta

förfarande bör vara likformigt för bägge dessa frågor. Jag instämmer även

i utredningens uttalande att tvisterna inte lämpligen kan anförtros annat

organ än domstol. Såväl rättssäkerhetssynpunkten som domstolens möjlighet

till bevisupptagning talar för denna uppfattning. Tvisterna bör prövas

av de allmänna domstolarna och samma rättegångsförfarande bör tillämpas

som i vanliga tvistemål. Att, som vissa remissinstanser föreslagit, föreskriva

ett särskilt medlingsförfarande före målets hänskjutande till domstol finner

jag inte påkallat.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Upplåtelsens form. Som framgått av den tidigare redogörelsen medför ett

förstärkt besittningsskydd många betydelsefulla och ingripande rättsverkningar

för parterna. Besittningsskyddet utgör emellertid bara ett komplement

till det avtal som parterna själva ingått vid arrendets början. Av särskild

betydelse blir för den skull avtalets utformning. Enligt gällande rätt

råder valfrihet mellan skriftlig eller muntlig avtalsform. Utvecklingen har

emellertid i allt större omfattning gått mot skriftliga avtal. Verkställda undersökningar

visar sålunda att muntligt avtal numera sluts endast i undantagsfall.

En sådan utveckling är också från olika synpunkter tillfredsställande.

Parterna lägger redan från början större vikt vid avtalets innehåll

och risken minskar för att det i framtiden skall uppstå osäkerhet om

avtalets innehåll. Utredningen har föreslagit obligatorisk skriftlig avtalsform

för bostadsarrende. Detta förslag stöds av en i det närmaste enhällig

remissopinion och även jag ansluter mig till förslaget.

Det lämpligaste sättet att genomföra och upprätthålla kravet på skriftlig

avtalsform anser utredningen vara att införa samma regler som gäller för

jordbruksarrende. Detta innebär att avtalets samtliga villkor skall upprättas

skriftligen och att muntliga överenskommelser blir ogiltiga. Ansvaret för

den skriftliga avfattningen läggs på jordägaren. Om skriftlig form inte iakttas,

får arrendatorn rätt till ersättning för skada. Jag anser utredningsförslaget

vara godtagbart.

Arrendetiden. Uppförande av bostadshus kräver som regel att den mark

på vilken huset byggs kan disponeras under en längre tidsrymd. Reformens

syfte är också att tillgodose intresset av att bebyggelse på ofri grund ges

vissa garantier för fortsatt bestånd. Sett ur denna synvinkel är det inkonsekvent

att avtal om lägenhetsarrende för bostadsbyggande enligt gällande

rätt kan ingås tills vidare eller för en mycket kort tidsperiod. Som tidigare

flera gånger framhållits ställer sådana upplåtelser nyttjanderättshavaren i

en vansklig situation. Beroendet av jordägaren skapar lätt vantrivsel och

bristande intresse hos arrendatorn att hålla hus och omgivningar i vårdat

skick. Också det besittningsskydd i form av optionsrätt för arrendatorn som

nu föreslås kräver för att praktiskt fungera att upplåtelsen är av bestämd

tid. Enighet råder om att de tidsobestämda avtalen inte vidare skall få förekomma

för bostadsarrende. Detta bör i lagen framgå på så sätt att upplåtelsen

skall avse viss tid och att avtalet, när tiden inte är bestämd, skall anses

ingånget för viss längre tid.

Enligt utredningens mening bör lagen dessutom innehålla en föreskrift

om att arrendeupplåtelser inte får understiga en viss minsta tid. Minimitiden

har föreslagits till fem år. Även till detta förslag har majoriteten bland

remissinstanserna anslutit sig.

För egen del delar jag utredningens uppfattning att minimitiden bör bestämmas

med hänsyn till optionsrättssystemet. Tiden bör också anpassas

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

så att jordägarens villighet att utarrendera mark inte minskas. En minsta

tid av fem år synes utgöra eu lämplig avvägning. Med en sådan tidsperiod

tillgodoses intresset av att med jämna mellanrum kunna ompröva arrendeavgiften

och övriga villkor. Jordägaren kan också ha svårt att överblicka

sitt behov av marken, om han måste binda sig för längre tid än fem år. Samtidigt

synes den föreslagna tiden väl ansluta till de arrendeperioder som

parterna i allmänhet brukar avtala om. Jag är därför beredd att tillstyrka

förslaget.

För att nå sitt syfte måste regeln göras tvingande till arrendatorns förmån.

Från främst kommunalt håll har invänts att regeln lägger stora band

på jordägarna och hindrar behövliga snabba ändringar av markanvändningen.

Jag finner dock inte av dessa hänsyn påkallat att — som begärts —

utforma särskilda regler som tillgodoser i första hand kommunala markägare.

Visserligen kan det i vissa fall vara befogat för jordägaren att inte

vara bunden för en så lång tid som fem år. Detta behov hör emellertid tillgodoses

genom särskilda bestämmelser om dispens. Jag återkommer senare

till denna fråga.

En bestämmelse om rätt för arrendatorn till viss minsta arrendetid förutsätter

kompletterande regler om uppsägningsskydd under kontraktstiden.

Avtalet bör inte kunna uppsägas före arrendeperiodens slut. Utredningen

har därför föreslagit att de för jordbruksarrende gällande bestämmelserna

om att uppsägning inte kan ske på andra skäl än dem som särskilt

anges i lagen skall göras tillämpliga även på bostadsarrende. Jag finner

förslaget ändamålsenligt.

Som utredningen anfört föreligger inget praktiskt behov för parterna att

kunna bestämma längre arrendetid än vad som är tillåtet enligt gällande

rätt. Det kan därför inte anses behövligt att ändra lagen i detta avseende.

Överlåtelse av arrenderätten. Huvudregeln vid alla slag av arrenden är enligt

nu gällande rätt att arrendatorn inte utan jordägarens samtycke får

överlåta arrenderätten till annan under arrendetiden (s. k. substitution).

Bestämmelsen har utformats i första hand med hänsyn till de speciella förhållanden

som råder för jordbruksarrende. På detta område framstår det

som särskilt betydelsefullt för jordägaren att jorden brukas av en därför

tillräckligt kvalificerad person. Jordägarens rätt att vid jordbruksarrende

själv välja ny arrendator kan därför inte sältas åt sidan. Endast vid arrenden

som ingåtts för en längre tid har denna grundsats frångåtts. Syftet har

då varit att bereda arrendatorn möjlighet att tillgodogöra sig de förbättringar

han lagt ned på arrendestället för att höja dess avkastning. Undantagsbestämmelsen

ger arrendatorn rätt att i de fall avtalet då slutits för en

tid av minst tio år i sitt ställe sätta annan med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas. Arrendatorn skall dock först erbjuda jordägaren att återta fas3

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 and. Nr 38

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

tigheten med skyldighet att lämna arrendatorn skälig ersättning för arren

derättens värde.

Enligt utredningens mening kan inte samma synpunkter tillämpas på

bostadsarrende. Vid dessa arrenden får i det stora flertalet fall jordägarens

intresse anses tillräckligt tillgodosett, om den nye arrendatorn kan antas

betala arrendeavgiften och i övrigt göra rätt för sig. Bostadsarrendatorn bör

därför få en friare överlåtelserätt. Utredningen föreslår att arrendatorn får

rätt att överlåta arrenderätten till en ny arrendator, såvida denne kan godtas

av jordägaren. För att jordägaren skall få kännedom om överlåtelsen och

själv kunna återta arrendestället skall överlåtelsen dock föregås av hembud

enligt samma ordning som nu gäller beträffande arrendeavtal som ingåtts

för mer än tio år. Huvuddelen av remissinstanserna har godtagit utredningens

förslag.

Jag delar utredningens uppfattning att jordägarens intresse av arrendatorns

personliga egenskaper vid bostadsarrende i många fall begränsar sig

till dennes förmåga att fullgöra förpliktelserna enligt avtalet. Särskilt gäller

detta när markupplåtelser sker i större skala. Erfarenheten visar även att

jordägaren som regel lämnar sitt samtycke till en begärd överlåtelse. Sett ur

arrendatorns synvinkel föreligger dessutom flera omständigheter som bör

beaktas vid avgörandet av frågan om en liberalisering av överlåtelsebestämmelserna.

Arrendatorns skäl att vilja utträda ur arrendeförhållandet under

den löpande avtalsperioden kan av olika anledningar vara befogade. Bortsett

från de fall då avtalet ingåtts för lång tid med fördelaktiga villkor för honom,

torde den verkliga betydelsen av en i lag garanterad överlåtelserätt vara att

arrendatorn då lättare får tillbaka de kostnader han lagt ned på huset och

arrendestället. Eftersom någon skyldighet för jordägaren att lösa in huset

inte ansetts böra komma i fråga, kan jordägarens vägran att medge överlåtelse

därför innebära en svår ekonomisk förlust för arrendatorn. I detta

sammanhang bör påpekas att den nuvarande ordningen framstår som särskilt

ogynnsam för arrendatorn med hänsyn till att jordägaren inte behöver

lämna någon förklaring till sin vägran att gå med på en överlåtelse. Det kan

inte heller bortses från att en regel som medger möjlighet till överlåtelse

bara vid arrendeavtal av en fixerad längre tid kan medföra att jordägaren

kräver avtal av endast kort varaktighet. En sådan följd skulle strida mot

reformens syfte. Till förmån för en utvidgad överlåtelserätt talar också det

förhållandet att även om avtalet ingåtts för den i lagen minsta tillåtna tiden

kommer det att förlängas genom de föreslagna reglerna om optionsrätt.

Det får därför anses rimligt att någon skillnad inte görs mellan avtal som

slutits för mindre än tio år och sådana avtal som från början ingåtts för en

längre tidsperiod.

Av nu redovisade skäl anser jag att bestämmelserna om substitution bör

bättre anpassas till förhållandena inom bostadsarrendet. Utredningens förslag

att överlåtelserätten i princip görs oberoende av jordägarens samtycke

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968 35

är enligt min mening en godtagbar lösning. Jag ansluter mig därför till förslaget.

En helt fri överlåtelserätt för arrendatorn kan dock inte komma i fråga

Utredningen har beaktat jordägarens intressen genom regeln att arrendatorn

före överlåtelsen först skall erbjuda jordägaren att återta arrenderätten

mot lösen. Erbjudandet skall därvid även kunna omfatta arrendatorns

byggnad eller annan sådan anläggning. Förslaget stämmer överens med vad

som f. n. gäller i fråga om arrenden för en längre tid än tio år. Jag kan godta

att dessa regler görs tillämpliga på bostadsarrende över huvud taget.

Jag är vidare ense med utredningen om att den närmare avvägningen mellan

jordägarens och arrendatorns intressen i denna fråga dessutom kräver

att den nye arrendatorn — i de fall jordägaren inte antar hembudet — skall

från objektiv synpunkt vara godtagbar för jordägaren. Jordägaren får härinom

möjlighet att vägra en misskötsam arrendator tillträde till arrendestället.

Även andra för jordägaren väsentliga och berättigade skäl mot den

nya arrendatorn kan härigenom vinna beaktande. Någon ytterligare begränsning

av arrendatorns substMutionsrätt anser jag däremot inte böra

införas.

När det gäller arrendets bd^MI för den händelse arrendatorn avlider

före arrendetidens utgång iÄPsälr utredningsförslaget ingen ändring av

gällande lag. Dödsboet inträjp således i den avlidnes ställe och dödsfallet

utgör ingen uppsägningsgrund för någondera parten. Däremot har utredningen

ansett att dödsboet inte bör åläggas liembudsskyldighet till jordägaren

i de fall arrendet genom arvskifte eller testamente övergår till annan

eller när övertagandet sker i anledning av bodelning. Enligt utredningens

mening kräver hänsynen till nyttjanderättshavarens närmaste anhöriga att

de befrias från risken att bli utlösta av jordägaren. Utredningen föreslår

därför att substitutionsrätten i dessa fall skall begränsas endast av jordägarens

krav på att den nye arrendatorn är godtagbar för honom.

Liksom det övervägande antalet remissinstanser anser jag mig även på

denna punkt kunna godta utredningsförslaget. En viss tvekan kan föreligga

beträffande lämpligheten att låta arrenderätten utan hembud övergå till

annan genom testamentariskt förordnande. Härigenom kan även andra än

den avlidnes närmaste anhöriga insättas som arrendatorer. Med hänsyn till

att jordägaren enligt förslaget får behålla rätten att neka en inte godtagbar

arrendator tillträde till arrendestället, anser jag emellertid att någon inskränkning

i detta hänseende inte behövs.

Enligt den nu gällande arrendelagen är reglerna om arrendatorns överlåtelserätt

dispositiva. Jordägaren kan således i avtalet hindra överlåtelserätten.

Utredningen föreslår att reglerna om överlåtelserätt görs tvingande

till arrendatorns förmån. Jag godtar utredningens förslag. En möjlighet till

dispens från de tvingande reglerna bör dock tas upp även här.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Ånläggningsarrende

Begreppet ånläggningsarrende. I det föregående har framhållits att arrendeformen

används i ej obetydlig utsträckning för att tillgodose även näringsidkares

behov av mark. Upplåtelserna kan avse skilda verksamhetsområden

och marken kan helt eller delvis rymma rörelsen. I åtskilliga fall har arrendatorn

gjort en betydande investering i kapital och arbete på den upplåtna

marken. Reformen av bestämmelserna om ånläggningsarrende bör begränsas

till sådana fall då arrendatorns investering på arrendestället annars lätt

kan spolieras. Reformens syfte är således att hindra att större ekonomiska

värden för arrendatorn sätts i fara och att jordägaren med vetskap om

arrendesituationen utnyttjar sin position på ett otillbörligt sätt vid avtalsuppgörelsen

med arrendatorn.

Utredningen föreslår att ånläggningsarrende skall anses föreligga bara

när arrendestället är bebyggt. Detta står väl i överensstämmelse med den nu

angivna utgångspunkten. I och för sig kamäven obebyggd arrendemark vara

av stor och avgörande betydelse för rö^^^dkaren. Marken kan utnyttjas

som upplagsplats eller kajplats eller upi^^Ä järnvägsspår som ansluter till

näringsidkarens egen fastighet. Som iftr^Hmgen funnit torde emellertid

nya regler för arrende av sådant slag inte iflRövas. Jag förordar därför att

de nya bestämmelserna om ånläggningsarrende skall gälla bara när arrendatorn

enligt arrendeupplåtelsen har rätt att för förvärvsverksamhet på

arrendestället uppföra eller bibehålla byggnad.

Genom kravet att arrendestället skall vara bebyggt kommer kategorin

ånläggningsarrende att bli tämligen avskild från lägenhetsarrende i allmänhet.

Kravet förutsätter dock ett närmare angivande av begreppet byggnad.

Särskilda vanskligheter föreligger därvid när det gäller byggnader för näringsverksamhet.

En anläggning som skall betjäna en rörelse kan givetvis

skifta avsevärt i utförande. Enligt utredningens mening bör den närmare

bestämningen anslutas till den definition av byggnad som tillämpas inom

byggnadslagstiftningen och därtill anslutande praxis. I sin motivering har

utredningen dock uttalat att en byggnad av»!-ur enkel och obetydlig beskaffenhet

som helst inte bör föranleda att reglerna om ånläggningsarrende blir

tillämpliga. Frågan bör i stället avgöras med hänsyn till upplåtelsens huvudsakliga

ändamål. På så sätt — menar utredningen — faller ett anläggningsarrende

för exempelvis ett större grusupplag utanför de nya reglerna

även om det finns ett våghus eller en vaktkur på platsen.

Jag finner mig kunna godta förslaget att begreppet byggnad får samma

innebörd som inom byggnadslagstiftningen. Det skulle dock strida mot reformens

syfte att även arrenden där en mycket enkel byggnad uppförts på

marken hänförs till ånläggningsarrende. Som utredningen uttalat bör därför

en begränsning ske. En sådan föreskrift är emellertid enligt min mening av

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år W68

37

så stor betydelse att den bör komma till uttryck i lagtexten. Gränsdragningen

erbjuder dock vissa svårigheter. Problemet kan belysas genom det av

utredningen anförda exemplet. Finns sålunda vid grusupplaget en större

kontorsbyggnad bör med den utgångspunkt för lagen som nyss angetts arrendet

vara att bedöma som anläggningsarrende. Samma är förhållandet

med ett annat av utredningen nämnt exempel, nämligen när en bilverkstad

drivs på området och större delen av marken upptas av uppställda bilar under

bar himmel. En tänkbar lösning skulle vara att — i likhet med vad som

föreslås beträffande bostadsarrenden — föreskriva ett visst lägsta värde för

anläggningen. En sådan föreskrift skulle dock kräva en förhållandevis låg

värdegräns. Den skulle även drabba mindre rörelseidkare där kanske behovet

av skyddsregler är störst. Jag finner därför en sådan utväg mindre ändamålsenlig.

Inte heller anser jag det lämpligt att parterna själva i avtalet får

bestämma om reglerna angående anläggningsarrende skall gälla eller ej. En

bättre lösning synes enligt min mening vara en föreskrift om att anläggningsarrende

inte skall anses föreligga när den på arrendestället uppförda

byggnaden endast är av ringa betydelse för verksamheten. Mot en sådan

regel kan visserligen invändas att frågan blir beroende av rörelsens drift

och att hänsyn inte tas till byggnadens värde. Dessa synpunkter synes emellertid

sammanfalla. I den mån byggnaden är av betydelse för verksamheten

torde den också representera ett tillräckligt stort värde för att vara i behov

av skydd. Jag förordar därför en regel av detta slag.

En förutsättning för att anläggningsarrende skall föreligga är vidare att

marken används i förvärvsverksamhet. Någon föreskrift om att verksamheten

skall vara av visst närmare angett slag anser jag inte behövlig. Utredningen

synes inte heller ha avsett en sådan inskränkning. De nya bestämmelserna

bör således gälla oavsett om rörelsen på arrendeområdet gäller

servicenäringar, handel, industri, hotell och restaurangverksamhet eller liknande.

Som utredningen uttalat bör inte heller krävas att just arrendatorn

driver rörelsen.

Utöver kravet på att byggnad skall uppföras eller finnas uppförd på marken

har utredningen som en allmän begränsning föreslagit att reglerna om

anläggningsarrende inte skall gälla när upplåtelsetiden är bestämd till kortare

tid än ett år. Jag finner ett sådant undantag lämpligt. Det torde ligga i

parternas intresse att kunna ingå avtal för endast en kort tid utan att behöva

underkasta sig de särskilda föreskrifterna för anläggningsarrende. Jag

kan därför godta utredningens förslag i detta avseende.

Ett särskilt spörsmål föreligger när arrendemarken upplåtits för såväl

bostadsändamål som förvärvsverksamhet. Eftersom vid båda dessa typer

av lägenhetsarrende byggnad skall uppföras eller vara uppförd på marken

kan bostadsarrende och anläggningsarrende föreligga samtidigt. Jag har delvis

berört frågan i samband med bestämningen av kategorin bostadsarrende

och därvid förordat att sådant arrende skall föreligga i alla de fall där det

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

inte är uppenbart att upplåtelsens huvudsakliga syfte är ett annat än att

tillgodose bostadsändamålet. Utgångspunkten vid de s. k. kombinerade avtalen

blir således att upplåtelsen i första hand skall betraktas som bostadsarrende.

Är bostaden däremot av endast ringa betydelse skall upplåtelsen

hänföras till anläggningsarrende. Så bör ske vid upplåtelse av mark för industriändamål,

hotell, pensionat, restaurangrörelse och liknande, även om

ky§onaden dessutom är avsedd att bereda bostad åt ägaren. Om marken

däremot i första hand upplåtits för att bereda arrendatorn bostad och dessutom

används för t. ex. handel eller kontorsändamål bör avtalet hänföras till

bostadsarrende. En förutsättning är dock givetvis att arrendeavtalet åsyftat

att bereda arrendatorn bostad och att byggnaden också används som sådan.

Besittningsskydd. Enligt utredningens mening är jordägarens behov av

att kunna disponera över sin mark vid anläggningsarrende av sådan styrka

att arrendatorns intresse av besittningsskydd får stå tillbaka. Ett visst

grundskydd för arrendatorn behövs dock. Förslaget har begränsats till en

föreskrift om att avtalet förlängs automatiskt, om det inte sägs upp viss tid

före arrendetidens utgång. Förlängningen föreslås avse samma tid som gällde

förut, dock högst fem år i sänder. Det stora flertalet remissinstanser

som yttrat sig i frågan har funnit den föreslagna regeln påkallad. Vad utredningen

anfört om automatisk förlängning av avtalet möter inte heller

någon erinran från min sida. Jag biträder därför förslaget på denna punkt.

Som jag redan har anfört behövs emellertid ytterligare skyddsregler till

arrendatorns förmån. Jordägaren bör hindras från att otillbörligt utnyttja

arrendatorns önskan att få sitta kvar på arrendestället när den avtalade

arrendetiden löper ut. Jag föreslår därför — som framgått av det föregående

— ett indirekt besittningsskydd vid anläggningsarrende. Förslaget

innebär att, om jordägaren utan sakligt skäl vägrar förlängning av arrendet

eller kräver en avgift som inte är skälig eller uppställer annat obilligt

villkor för fortsatt arrende, arrendatorn i princip skall vara berättigad till

ersättning för den skada som arrendeförhållandets upplösning medför för

honom. Förslaget står i nära överensstämmelse med vad som enligt förslaget

om ny hyreslag avses gälla beträffande hyresförhållanden utanför bostadssektorn.

Liksom utredningen anser jag emellertid att stor hänsyn måste tas till

intresset hos jordägaren att kunna råda över sin mark. Enligt utredningens

iakttagelser har mark som utnyttjas för anläggningsarrende ofta inte fått

sin slutliga användning bestämd. Det bör därför inte föreligga något hinder

för jordägaren att redan vid arrendeavtalets ingående göra förbehåll om att

besittningsskyddsreglerna inte alls eller bara i begränsad utsträckning skall

gälla. Arrendatorn får härigenom på ett tidigt stadium vetskap om jordägarens

avsikt med upplåtelsen och kan redan från början rätta markut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

nyttjandet härefter. Jag föreslår därför att bestämmelserna om besittningsskydd

skall vara dispositiva.

Besittningsskyddsregeln bär som utgångspunkt att förlängning av avtalet

vanligtvis sker. Av betydelse blir därför att så långt möjligt i lagen ange

de omständigheter under vilka jordägaren utan risk för ersättningsskyldighet

kan återta besittningen av arrendeområdet. Liksom när det gäller avbrytande

av optionsrätten vid bostadsarrende bör till eu början föreskrivas att

jordägaren vid anläggningsarrende inte skall vara bunden när arrendet

upphör på den grund att arrenderätten är förverkad eller att arrendatorn

försummat att ställa ny säkerhet enligt 34 § eller när arrendatorn i annat

fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att arrendeavtalet skäligen inte

bör förlängas.

Det för jordägaren kanske viktigaste skälet att avbryta arrendeförhållandet

är att marken behövs för annat ändamål. Vid arrende av här avsedd

art torde i åtskilliga fall markområdet ingå i ett större framtida projekt,

t. ex. för vägbyggnad eller annat liknande allmänt utnyttjande. Det är uppenbart

att arrendatorns rätt i dessa fall måste stå tillbaka för jordägarens

behov av marken. Jordägaren bör dock åläggas skyldighet att visa dels att

marken behövs för den nya användningen, dels att intresset för honom att

själv kunna förfoga över marken påtagligt överväger arrendatorns intresse

av fortsatt arrende.

Jordägaren bör dessutom vara obunden av arrendeförhållandet när det

från ekonomisk synpunkt är fördelaktigare för honom att arrendera ut

marken för annan verksamhet än den som arrendatorn driver. Någon rätt

för en sittande arrendator att utan erbjudande av lika förmånliga villkor

få behålla arrendestället bör således inte föreligga. Här krävs dock en avvägning

mellan jordägarens och arrendatorns intressen. Jordägarens behov

av marken skall vara befogat. Det bör därvid bedömas hur hans intresse

förhåller sig till arrendatorns intresse av att få behålla arrendet. Sådana omständigheter

som exempelvis arrendatorns behov av arrendestället och möjligheter

att erhålla annan lämplig plats, den tid arrendatorn drivit sin verksamhet

på arrendeområdet, arten av verksamheten och beroendet av viss

kundkrets eller visst läge bör därvid beaktas. Å andra sidan får jordägarens

önskan att återfå marken anses vara sakligt grundad om denna behövs t. ex.

för hans egen rörelse eller för utvidgning av rörelse som en annan arrendator

driver på fastigheten. Har arrendatorn erbjudits ekonomisk gottgörelse

eller anvisats annan arrendemark bör detta också räknas jordägaren till

godo.

Föreligger andra skäl än de nu nämnda för jordägaren att vilja bli fri

från arrendeförhållandet torde det få överlämnas åt rättstillämpningen att

pröva den närmare intresseavvägningen mellan parterna enligt en generalklausul.

Jordägaren får anses ha befogad anledning att upplösa arrendeför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

hållandet även när byggnad på arrendestället uppförts utan byggnadslov i

fall då sådant erfordrats eller när i annat fall sådan byggnad inte står i

överensstämmelse med gällande plan och arrendeupplåtelsen hindrar jordagaren

från att vidta åtgärd för planens genomförande. Dessa situationer

synes kunna hänföras till generalklausulens tillämpningsområde och bör

inte — till skillnad mot vad som föreslagits beträffande bostadsarrende,

där planfrågan har sin avgjort största betydelse — tas upp som särskilda

optionsbrytande grunder.

Arrendatorns besittningsskydd avser inte bara att hindra obefogad uppsägning

från jordägarens sida. Också genom att uppställa krav på orimligt

hög avgift eller andra oskäliga villkor kan jordägaren utöva press på arrendatorn.

Myndighet bär därför kunna pröva arrendevillkoren. Någon möjlighet

för arrendatorn att få frågan prövad av domstol under arrendets bestånd

bör emellertid inte föreligga. Prövning av de begärda villkorens skälighet

bör kunna komma till stånd först efter det att arrendet upphört. En

god vägledning vid avgörandet av denna fråga erhålls i den avgift eller de

övriga villkor jordägaren kunnat betinga sig av efterträdaren. Har marken

stått outnyttjad under en inte alltför kort tid bör det presumeras att jordägaren

inte kunnat uppnå de villkor han fordrat. För att undgå ersättningsskyldighet

i detta fall bör han visa att anledningen till att marken inte har

arrenderats ut är en annan än att han krävt för hög avgift.

Effekten av ett besittningsskydd enligt nu föreslagen ordning bestäms av

det sätt på vilket jordägarens ersättningsskyldighet utformas. Upphör arrendet

utan befogad anledning är det fullt rimligt att arrendatorns hela förlust

täcks. Ersättningen bör omfatta exempelvis flyttningskostnader och

värdeminskning av arrendatorns egendom som beror på arrendeförhållandets

upplösning samt skada som är att hänföra till hinder eller intrång i näringen

eller annan verksamhet. Som jag uttalat i samband med frågan om

ersättningens bestämmande när det gäller lokalhyresgäster bör ersättningen

fastställas enligt samma grunder som gäller för s. k. rörelseskada vid

expropriation.

En ovillkorlig ersättningsskyldighet för jordägaren kan emellertid innebära

stötande resultat i de fall då arrendatorns investeringar på arrendestället

överskrider vad parterna avtalat. Förlust för arrendatorn som äger samband

med att denne bekostat uppförande av byggnad eller utförande av annat

arbete på arrendestället bör därför beaktas endast om åtgärden vidtagits

i enlighet med arrendeavtalet.

Det kan även därutöver finnas skäl till att i det särskilda fallet inte medge

full ersättning för arrendatorns förlust. Sådant kan läget vara, om jordägaren

vidtagit åtgärder i syfte att begränsa arrendatorns skada, exempelvis

genom att anvisa annan mark. Jämkning av ersättningen bör även kunna

ske när arrendatorn efter uppsägning försummat sina skyldigheter enligt

arrendeavtalet eller underlåtit att vidta sådana åtgärder för att minska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968 44

skadan som skäligen kunnat fordras av honom. Arrendatorns förlust bör

därför ersättas bara i skälig omfattning. Det bör dock understrykas att den

föreslagna jämkningsmöjligheten bör utnyttjas med försiktighet så att inte

reglernas verkan försvagas.

Beträffande proceduren vid uppsägning och den rättsverkan som inträder

om proceduren eftersätts bör samma ordning gälla som föreslagits beträffande

lokalhyra. Har jordägaren sagt upp avtalet utan att arrenderätten

är förverkad, skall arrendatorn inom tre veckor från uppsägningen lämna

jordägaren meddelande att han vill behålla arrendestället. Underlåter han

det, förlorar han sin rätt till ersättning. Har å andra sidan sådant meddelande

skett, åligger det jordägaren att inom tre veckor därefter uppge på

vilka villkor han är villig att förlänga arrendeförhållandet eller också av

vilken orsak han vägrar medge förlängning. Svarar jordägaren inte inom

denna tid, bör han bli ersättningsskyldig gentemot arrendatorn, om ej arrenderätten

upphör på den grund att arrenderätten är förverkad.

Upplåtelsens form. I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till

utredningens förslag att muntlig avtalsform inte vidare bör tillåtas. En

muntlig överenskommelse blir således att betrakta som ogiltig. Liksom vid

bostadsarrende bör ansvaret för den skriftliga avfattningen läggas på jordägaren.

Regeln bör göras tvingande till arrendatorns förmån.

Arrendetiden. Nuvarande möjlighet att ingå arrendeavtal endast tills vidare

innebär, som jag tidigare uttalat, många olägenheter från arrendatorns

synpunkt och försätter denne i underläge vid förhandlingar med jordägaren.

I särskilt hög grad gäller detta i de fall när jordägaren gjort förbehåll

om att reglerna om besittningsskydd inte skall tillämpas på avtalet.

Ett avtal som är helt obestämt till tiden måste även anses stå i dålig överensstämmelse

med det krav på fasthet som bör uppställas på så ekonomiskt

betydelsefulla upplåtelser som det här rör sig om. Det torde vidare

stå klart att arrendatorn för produktiv användning av arrendet måste tillförsäkras

en bestämd tid under vilken han är tryggad i besittningen. I likhet

med remissinstanserna kan jag därför ansluta mig till utredningens förslag

att avtal om anläggningsarrende skall ske för viss tid.

Hansynen till jordägarens intressen kräver emellertid enligt utredningens

mening att någon minimitid inte föreskrivs i lagen. Endast för det fall

att parterna inte kommit överens om en bestämd tid bör föreskrivas att avtalet

skall anses ingånget för fem år. Samtliga remissinstanser som uttalat

sig i frågan har godtagit förslaget även i detta avseende.

Också jag finner den föreslagna ordningen ändamålsenlig. Vid anläggningsarrende

föreligger enligt min mening inte samma allmänna intresse av

att lagstiftningsvägen främja arrendeavtal av längre varaktighet. Denna

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

fråga bör i stället överlämnas åt parternas avgörande i samband med avtalets

utformning i övrigt. När det gäller behandlingen av de avtal som ingåtts

utan preciserad tid har jag däremot ingen erinran mot att en femårig

arrendetid skall gälla. Också denna regel bör göras tvingande till arrendatorns

förmån.

För att regeln om bestämd avtalstid inte skall kunna kringgås krävs en

bestämmelse om att arrendeavtalet inte får sägas upp i förtid. Som utredningen

föreslagit bör föreskrivas att jordägaren inte under den avtalade

arrendetiden skall kunna säga upp avtalet i andra situationer än dem som

särskilt angivits i lagen.

Överlåtelse av arrenderätten. Jag har för bostadsarrendets del förordat

att, om jordägaren inte efter hembud vill aterta arrendestället arrendatorn

fritt skall få överlåta arrenderätten, såvida jordägaren skäligen kan

nöjas med den nye arrendatorn. När det gäller anläggningsarrende har utredningen

föreslagit att överlåtelserätten utvidgas ytterligare genom att

hembudstvånget slopas. Arrendatorns rätt att överlåta arrendestället skall

således begränsas endast av att den nye arrendatorn skall vara godtagbar

för jordägaren. Å andra sidan anser utredningen att regeln bör vara av dispositiv

natur. Det övervägande antalet remissinstanser delar utredningens

uppfattning.

Jag finner starka skäl tala för utredningens åsikt. Som jag uttalat vid behandlingen

av bostadsarrendatorns substitutionsrätt föreligger vid arrenden

av nu angivet slag inte samma behov av att ta hänsyn till jordägarens intresse

av arrendatorns person. För arrendatorn är däremot en mera obunden

överlåtelserätt av väsentlig betydelse. Härigenom ökar hans möjligheter

att återfå de kostnader han investerat på arrendestället. Den goodwill en

rörelseidlcare upparbetat är därvid inte minst viktig. En utvidgad substitutionsrätt

på detta område är därför enligt min mening fullt motiverad. Jag

kan även ansluta mig till förslaget att överlåtelserätten inte förknippas med

hembudsskyldighet.

Situationer kan emellertid förekomma där jordägaren har ett befogat intresse

av att kunna utöva kontroll av den nye arrendatorn eller hindra en

överlåtelse. Förslaget att substitutionsrätten skall göras dispositiv lämnar

jordägaren möjlighet att tillvarata detta intresse. En fördel med en sådan

regel torde även vara att arrendatorn redan från början blir upplyst om

jordägarens inställning till en framtida överlåtelse. Jag biträder därför utredningens

förslag också på denna punkt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

43

Övergångsbestämmelser

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1968.

Övergångsbestämmelserna tilldrar sig särskilt intresse på detta rättsomi

åde, med hänsyn till att arrendeavtalen i stor utsträckning ingås för lång

tid. Om de nya bestämmelserna ej alls ges tillämpning på avtal som slutits

före bestämmelsernas ikraftträdande, blir följden att reformen inte på lång

tid får någon betydelse för en avsevärd del av avtalsområdet. Vidare kommer

skilda lagregler att gälla vid sidan av varandra under lång tid. Det torde

därför vara ofrånkomligt att göra vissa avsteg från principen att civilrättslig

lagstiftning inte bör ges tillbakaverkande kraft.

När det gäller det för bostadsarrendatorer föreslagna besittningsskyddet

finns särskild anledning att överväga en retroaktiv tillämpning. I annat fall

kan man nämligen befara att vissa jordägare skulle utnyttja de övertag

som lagen f. n. ger dem till att hindra att arrendet förs in under den nya

ordningen eller att betinga sig särskilda villkor för att tillåta att så sker.

De nuvarande arrendatorernas belägenhet skulle alltså komma att försämras

och reformen i övergångsskedet verka i rakt motsatt riktning mot vad

som åsyftats.

Utredningen föreslår mot bakgrunden av vad som nu har anförts att besittningsskyddsbestämmelserna

beträffande bostadsarrende ges tillämpning

aven på äldre avtal. Detta bör dock enligt utredningens mening gälla bara

när det vid lagens ikraftträdande finns ett arrendatorn tillhörigt bostadshus

med taxeringsvärde på arrendestället och marken dessutom under en sammanhängande

tid av minst tio år varit upplåten för samma ändamål.

Förslaget har i allmänhet inte mött någon erinran under remissbehandlingen.

Några remissinstanser motsätter sig emellertid att besittningsskyddsbestämmelserna

ges retroaktiv verkan, medan flera andra anser att förslaget

inte är tillräckligt långtgående. Sålunda anses regeln att arrendet skall

ha pagatt minst tio ar vid lagens ikraftträdande vara alltför restriktiv och

dessutom godtycklig i tillämpningen.

bör egen del biträder jag utredningens uppfattning att bestämmelserna

om besittningsskydd beträffande bostadsarrende bör ges retroaktiv verkan

men att legeln därom bör begränsas till att avse de mera långvariga arrendena.

Till skillnad från utredningen anser jag dock att även sådana långtidsarrenden

där upplåtelsen skett senare än tio år före lagens ikraftträdande

bör föras in under besittningsskyddet. Annars kommer det att under

lång tid finnas kvar bostadsarrenden utan besittningsskydd. Allt eftersom

tiden går kommer det att te sig alltmer stötande att dessa arrenden inte

tryggas genom besittningsskydd bara av den orsaken att avtalet tillkom före

tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande. Jag föreslår att bestämmel
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

serna om besittningsskydd skall tillämpas även på äldre avtal, om arrendet

vid arrendetidens utgång varat under minst tio år.

En förutsättning för att besittningsskyddsbestämmelserna skall gälla för

en äldre arrendeupplåtelse är att arrendetiden gått ut efter den nya lagens

ikraftträdande. Det har däremot ingen betydelse om uppsägningen skett

före ikraftträdandet. I sådant fall leder visserligen uppsägningen till att

arrendetiden går ut men jordägaren måste dessutom för att kunna få till

stånd en upplösning av arrendeförhållandet skriftligen meddela arrendatorn

att denne har att väcka talan om han inte går med på att flytta. Innan

frågan om förlängning av arrendeavtalet avgjorts behöver arrendatorn inte

flytta från arrendestället. Sådant meddelande som nyss nämnts kan inte

med laga verkan tillställas arrendatorn förrän efter den nya lagens ikraftträdande.

I fråga om anläggningsarrende har jag föreslagit bestämmelser om indirekt

besittningsskydd. Eftersom dessa bestämmelser föreslås bli av dispositiv

natur, kan de inte ges verkan i fråga om avtal som slutits före den

nya lagens ikraftträdande.

Som regelmässigt har skett vid införandet av nya lagregler på nyttjanderättens

område bör — i enlighet med vad utredningen föreslår — avtal

som ingåtts för obestämd tid eller med förbehåll om rätt till uppsägning

föras in under den nya lagen, om de inte sägs upp till första möjliga tidpunkt

efter den nya lagens ikraftträdande.

Lagförslaget innebär att skriftlig avtalsform blir obligatorisk för bosladsoch

anläggningsarrende. Utredningen anser att förekomsten av muntliga

arrendeavtal är förenad med betydande olägenheter från skilda synpunkter

och att man därför bör eftersträva att även gamla avtal erhåller skriftlig

form. Av den anledningen föreslår utredningen en särskild bestämmelse

i fråga om äldre avtal som ej upprättats skriftligen. Bestämmelsen innebär

att part skall vara skyldig att medverka till att skriftligt avtal kommer till

stånd, om den andra parten begär det. Jag kan biträda detta förslag.

Utredningen föreslår dessutom eu särskild övergångsregel som tar sikte på

sådana muntliga arrendeavtal som tillkommit före den nya lagens ikraftträdande.

Enligt gällande rätt är ett muntligt avtal om lägenhetsarrende

inte bindande mot en ny jordägare som förvärvat marken genom frivillig

överlåtelse. Denne äger inom tre månader efter förvärvet uppsäga arrendalorn.

För att lägenhetsarrendatorn skall vara sakrättsligt skyddad fordras

dels att arrendeupplåtelsen skett skriftligen, dels att arrendatorn tilltsätt

arrendestället. Utredningen föreslår nu ett utsträckt skydd för muntliga upplåtelser

av bostads- och anläggningsarrende. Om arrendatorn börjat uppföra

byggnad på arrendestället, skall enligt förslaget avtalet gälla mot den nye

ägaren.

För egen del anser jag knappast alt en sådan regel är motiverad. Arrendatorn

synes tillräckligt tillgodosedd genom alt han tillförsäkras möjlighet

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

45

att framtvinga skriftligt avtal och genom att besittningsskyddet får retroaktiv

verkan. Det bör tilläggas att i den mån bestämmelserna om obligatorisk

skriftlig avtalsform blir tillämpliga på arrendeavtalet så kan arrendatorn

dessutom få rätt till ersättning för skada, om arrendet inte kommer att bestå.

Slutligen vill jag erinra om att jordabalksförslaget i 7 kap. 14 § innehåller

en regel som innebär att ett arrendeavtal av nu ifrågavarande slag

blir bindande mot fastighetens nye ägare, om denne vid överlåtelsen ägt

eller bort äga kännedom om arrendeupplåtelsen. Min avsikt är att föreslå

att denna regel skall gälla även äldre upplåtelser, om överlåtelsen av fastigheten

skett efter balkens ikraftträdande. Med hänsyn till det anförda föreslår

jag inte nu någon regel om utsträckt sakrättsligt skydd för äldre muntliga

arrendeupplåtelser.

Reglerna om obligatorisk skriftlig avtalsform kan i övergångsskedet få

vissa negativa verkningar. Jag syftar på det förhållandet att enligt vad nyss

anförts den nya lagen föreslås gälla även äldre avtal, om dessa är träffade

på obestämd tid eller med förbehåll om rätt att uppsäga avtalet och uppsägning

ej sker vid första tillfälle efter lagens ikraftträdande. Är ett sådant

avtal muntligt, blir följden att avtalet, om det inte ges skriftlig form, förlorar

sin verkan. Arrendatorn får i stället en skadeståndsrätt mot jordägaren,

om det inte berott på arrendatorn att giltigt avtal ej upprättats. Detta

kan självfallet vara en betydande olägenhet. Motsvarande fråga uppmärksammades

vid 1943 års reform av arrendelagen, då skriftlig avtalsform

blev obligatorisk för jordbruksarrende. För att underlätta övergången till

den nya ordningen infördes formkravet först tre år senare än lagändringarna

i övrigt. Härigenom bereddes parterna skäligt rådrum att ge avtalen

skriftlig form. Detta tillvägagångssätt synes vara ändamålsenligt även nu.

Jag föreslår därför att bestämmelserna om skriftlig form i fråga om bostads-

och anläggningsarrende inte skall äga tillämpning beträffande avtal

som slutits före den 1 juli 1971.

Vad gäller frågan om tillämpning av bestämmelserna om bostadsarrenden

på livstidsarrenden anför utredningen att arrende som ingås för arrendatorns

livstid numera är mycket ovanligt. Å andra sidan visar utredningens

undersökningar att denna avtalstyp inte helt kommit ur bruk. Enligt utredningens

mening passar livstidsarrendena inte in i det mönster som är typiskt

vid bostadsarrende. Även om livstidsarrende numera framstår som en föråldrad

markdispositionsform anser dock utredningen att skäl saknas att försöka

förbjuda dem. Å andra sidan har utredningen avstått från att föra in

upplåtelser på arrendatorns livstid under lagens regler om bostadsarrende.

En sådan uppåtelse blir alltså att betrakta som »lägenhetsarrende i allmänhet».

Departementschefen förklarar i specialmotiveringen till 71 § att han liksom

utredningen anser att förutsättningarna för parterna vid ingående av

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

ett livstidsarrende är så artskilda från andra arrendeavtal att livstidsarrende

bör undantas från reglerna om bostadsarrende. Han förklarar sig därför

inte ha någon erinran mot den föreslagna undantagsbestämmelsen härom.

Lagrådsgranskningen

Utskottet hänvisar beträffande lagrådets yttrande och departementschefens

ställningstagande i anledning härav till prop. s. 140—150 resp. s. 160—

164.

Motionerna

I motionerna I: 780 av herrar Alexanderson och Ernulf och II: 1010 av

herrar Nyberg och Tobé anförs bl. a. att meddelande enligt 2 kap. 77 § om

vad arrendatorn har att iaktta om han efter uppsägning inte finner sig i att

flytta inte behöver delges arrendatorn vid uppsägningen utan kan lämnas

vid en senare tidpunkt. Detta kan, säger motionärerna, leda till att frågan

om arrendeavtalets innehåll blir svävande under lång tid. En annan oklarhet

anses kunna inträffa om jordägaren säger upp avtalet för att inleda förhandlingar

i avsikt att kräva höjt arrende eller eljest ändrade villkor och i

själva uppsägningen lämnar upplysning om fristen för väckande av talan.

Om arrendatorn därvid muntligen accepterar de nya villkoren utan att

skriftligt avtal upprättas blir överenskommelsen om de nya villkoren inte

gällande. Om jordägaren senare skulle vilja göra uppsägningen gällande mot

honom har arrendatorn förlorat sin rätt till förlängning av arrendeavtalet.

I motionerna anförs vidare att enligt 2 kap. 71 § reglerna i 1, 3, 28 och

43 §§ inte gäller i fråga om arrende på livstid. I dessa paragrafer ges bestämmelser

om krav på skriftligt avtal och om arrendators rätt till ersättning för

skada som drabbar honom genom att skriftligt avtal ej upprättats, om förbud

för jordägaren att förbehålla sig rätt att frånträda avtalet före avtalstidens

utgång, om skydd för arrendatorn vid överlåtelse av fastigheten samt

om vissa begränsningar av möjligheten att hänskjuta tvister till skiljeavtal.

Enligt motionärernas mening bör det skydd som dessa regler ger gälla även

livstidsarrendatorer. Utan detta skydd kan arrendatorerna många år efter

upplåtelsen drabbas av rättsförluster och förlora sin bostad.

I motionerna I: 781 av herrar Hermansson och Svanström och II: 1009 av

herrar Gustavsson i Alvesta och Johansson i Växjö berörs först en fråga rörande

reglerna om undantag från optionsrätten. Motionärerna anför att

punkt 6. i 2 kap. 75 § har en menlig inverkan på arrendatorns rättsställning

och att den därför bör utgå. Jordägarens intressen anser motionärerna vara

tryggade i de fem första punkterna.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

47

Motionärerna anför vidare att arrendatorns uppsägning för avflyttning

alltid måste godtagas och att den därför inte behöver motiveras. Övriga uppsägningar

kan däremot underkastas domstols prövning. Enligt motionärernas

mening — vilken överensstämmer med arrendelagsutredningens — bör

jordägaren vid uppsägning för avflyttning ange skälen härför. Förslaget motiveras

främst med att arrendatorn bör ha rätt att redan vid uppsägningstillfället

få kännedom om vilket eller vilka i 75 § stadgade skäl som åberopas.

Motionärerna hänvisar i övrigt till vad arrendelagsutredningen anfört

och till utgången av en i högsta domstolen den 5 december 1967 avgjord

tvist angående förlängning av arrendeavtal (nr T 51).

Motionärerna uppehåller sig slutligen vid bestämmelserna i 2 kap. 87 § om

jordägarens skyldighet att under vissa förutsättningar ersätta arrendators

förlust på grund av arrendets upphörande, vilken föreslås bli dispositiv. I

motionerna anföres att bestämmelserna i denna paragraf för det helt övervägande

antalet anläggningsarrenden är av stor betydelse. Motionärerna anser

därför att lagstiftningen om ersättningen inte bör vara generellt dispositiv,

utan att det bör stadgas att arrendator skall ha rätt till skälig ersättning

under i övrigt angivna förutsättningar. Dock bör enligt motionärerna

dispens i vissa fall kunna medges av domstol.

I motionerna f: 782 av herrar Ferdinand Nilsson och Nils-Eric Gustafsson

samt It: 1011 av herr Svensson i Vä m. fl. anförs bl. a. att av arrendelagsutredningens

betänkande framgår att antalet anläggningsarrenden är av ungefär

samma storleksordning som antalet bebyggda arrendeställen för jordbruk,

dvs. omkring 30 000. Ingrepp i äganderätt till jord är alltid ett ömtåligt

problem och förutsätter givetvis hänsyn av olika slag, inte minst till

skälighet och rättvisa. Det är därför, säger motionärerna, iögonenfallande att

inskränkningar i sådant hänseende av ganska långt gående slag ansetts böra

vidtas när det gäller arrenden för fritidsändamål, huvudsakligen riktade

mot enskilda små eller stora jordägare, medan företagsarrenden av mark för

företags behov och för att bereda de däri verksamma utkomst icke ansetts

vara i behov av samma trygghet. I det ena fallet gäller det icke primära bostadsbehov

utan klart sekundära, ehuru ur annan synpunkt angelägna ambitioner.

I det andra fallet gäller det ofta direkt utkomst och levebröd för

dem det rör.

Motionärerna framhåller i fortsättningen att åtskilliga remissinstanser

har vänt sig mot den åtskillnad som gjorts mellan bostads- och anläggningsarrenden,

varvid framhållits, att anläggningsarrendena behöver en tryggare

ställning, att med en tryggare arrenderätt anläggningsarrenden skulle få ett

ökat kreditvärde, att hänsyn bör tas till arrendatorns behov av att göra investeringar

och att större trygghet skulle stimulera intresset för investeringar.

De skäl som anförts för att ge anläggningsarrendena endast ett svagare

rättsskydd synes motionärerna föga övertygande. Att avtalen ingåtts för att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

ge arrendatorn möjlighet till förvärvsverksamhet av mera renodlad ekonomisk

art anses inte böra sätta den arrenderande i sämre ställning än en sommarstugearrendator.

Det skydd som kan vara motiverat i det ena fallet synes

av än mer vägande skäl böra ges i det andra.

Utskottet

I propositionen framlägges förslag som syftar till att stärka rättsställningen

för arrendatorer, som enligt arrendeavtalet har rätt att uppföra eller

bibehålla byggnad på den arrenderade marken. Förslaget skiljer mellan

arrende för att tillgodose arrendatorns bostadsbehov (bostadsarrende) och

arrende för att tillgodose en näringsidkande arrendators behov av byggnad

i förvärvsverksamheten (anläggningsarrende).

Utskottet behandlar först lagförslaget såvitt avser bestämmelserna rörande

bostadsarrende.

Arrende för bostadsbehov hänförs f. n. i rättsligt avseende till kategorin

lägenhetsarrende, vilken omfattar ett stort antal olikartade typer av nyttjanderättsupplåtelser

av mark, såsom för helår sbostäder, fritidshus, lagerhus,

fabriker, bensinstationer, kiosker och upplagsplatser. Bestämmelserna

om lägenhetsarrende tillkom år 1907 och har därefter undergått endast

smärre ändringar. Reglerna är uppbyggda på principen om full avtalsfrihet.

Det står således parterna fritt att själva bestämma om arrendeavtalet skall

upprättas skriftligen eller muntligen samt att avtala om arrendetidens längd,

legans storlek samt tiden för uppsägning och avflyttning in. in. I och för sig

lägger den gällande lagen inte något hinder i vägen för parterna att utforma

arrendeavtalet så att såväl jordägarens som arrendatorns berättigade intressen

tillgodoses. Utförda undersökningar ger emellertid vid handen att det

långt ifrån alltid är väl beställt härvidlag; arrendevillkoren är ofta utformade

på ett sätt som ensidigt gynnar jordägaren. Särskilt gäller detta avvecklingsfrågorna.

Endast i ett fåtal fall tillförsäkras arrendatorn rätt till

förlängning av avtalet (optionsrätt). Arrendatorn befinner sig därför vid den

avtalade arrendetidens utgång i flertalet fall, särskilt då byggnad eller annan

anläggning uppförts på marken, i klart underläge gentemot jordägaren såväl

vad gäller möjligheten till förlängning av arrendet som beträffande villkoren

för den kommande arrendeperioden. Även om jordägarna i allmänhet

inte begagnar sig av sin starkare förhandlingsposition på ett otillbörligt

sätt, är det naturligt att arrendatorerna kan känna sig utlämnade åt jordägarnas

godtycke. Mot bakgrunden härav bär på senare tid krav rests på

en revision av bestämmelserna om lägenhetsarrende med särskild hänsyn

till arrendeupplåtelser för sommarstugor och andra fritidshus. Behovet av

nya bestämmelser har stigit med det efter hand ökade antalet sådana upplåtelser.

Även riksdagen har uttalat sig för en översyn av hithörande regler.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Det nu framlagda förslaget till bestämmelser rörande bostadsarrende blir

av betydelse framför allt i fråga om sommarstugor och annan fritidsbebyggelse.

I den mån helårsbostäder förekommer på arrenderad mark gäller bestämmelserna

emellertid även sådan bebyggelse. Förslaget har följande huvudsakliga

innebörd.

Arrendeavtalet skall upprättas skriftligen. Muntliga överenskommelser

blir ogiltiga. Ansvaret för den skriftliga avfattningen läggs på jordägaren.

Om skriftlig form inte iakttas, får arrendatorn rätt till ersättning för skada.

Upplåtelse skall ske för viss tid, minst fem år. Är tiden bestämd på annat

sätt gäller upplåtelsen för fem år. För att arrende skall upphöra vid arrendetidens

utgång skall uppsägning alltid ske. Sägs avtalet inte upp inom rätt

tid anses det förlängt på fem år, om inte längre tid avtalats. Vidare har

enligt förslaget arrendatorn i princip rätt till förlängning av arrendeavtalet.

Undantag gäller för det fall att marken ej är bebyggd med hus, som är

åsatt taxeringsvärde, eller att arrendeförhållandet upphör på grund av att

arrenderätten är förverkad. Begär jordägaren oskälig avgift för en kommande

arrendeperiod eller uppställer han annat obilligt villkor, kan avgiften

nedsättas eller villkoret jämkas efter prövning vid domstol. Optionsrätten

kan brytas endast på vissa närmare angivna grunder, bl. a. då arrenderätten

är förverkad eller arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i

sådan mån att arrendeavtalet skäligen inte bör gälla. Optionsrätten kan också

brytas när jordägaren gör sannolikt att marken skall användas för annat

ändamål och jordägarens intresse av att kunna förfoga över marken påtagligt

överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende. Har huset uppförts

utan byggnadslov där sådant behövs eller i annat fall i strid med myndighets

beslut får besittningsskyddet likaså brytas. Om huset tillkommit

innan plan fastställts fordras för att optionsrätten skall få brytas, förutom

att huset icke står i överensstämmelse med planen, att jordägaren gör sannolikt

att han skall använda marken i enlighet härmed. Bland de optionsbrytande

grunderna upptas även en regel av allmänt innehåll, innebärande

att optionsrätten får brytas om jordägaren i annat fall än nyss sagts har

befogad anledning att upplösa arrendeförhållandet. Här må till sist nämnas

att arrendatorn föreslås få en vidgad rätt att överlåta arrenderätten.

Bestämmelserna om bostadsarrende är i huvudsak tvingande. Rätten kan

dock medge undantag om särskilda omständigheter föranleder till det och

avtalet innehåller förbehåll om att sådant medgivande får sökas.

Propositionsförslaget grundar sig i förevarande del liksom i sina huvuddrag

i övrigt på ett av arrendelagsutredningen år 1966 framlagt förslag. Detta

har fått ett övervägande gynnsamt mottagande under remissbehandlingen.

Behovet av nya och ändamålsenliga regler för främst fritidsbebyggelsen

på arrenderad mark har allmänt vitsordats. Flertalet remissinstanser

har också ansett att utredningen framlagt ett med hänsyn till både jordägarens

och arrendatorns berättigade anspråk lämpligt avpassat förslag.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 and. Nr 38

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Utskottets granskning av Kungl. Maj :ts förslag har ej heller givit anledning

till erinran mot de principier som uppbär detta. Till några frågor som berörts

i motioner återkommer utskottet nedan. I övrigt föranleder förslaget

rörande bostadsarrende inte någon erinran eller något uttalande från utskottets

sida.

Utskottet övergår härmed till att behandla sådana frågor beträffande bostadsarrende

som upptagits i de i ämnet väckta motionerna.

I motionerna I: 781 av herrar Hermansson och Svanström och II: 1009 av

herrar Gustavsson i Alvesta och Johansson i Växjö anförs att den föreslagna

bestämmelsen i 2 kap. 75 § punkt 6 nyttjanderättslagen, som ger jordägaren

rätt att upplösa arrendeförhållandet när han i annat fall än som avses i

punkterna 1—5 har befogad anledning därtill, alltför mycket försämrar

arrendatorns rättsställning. Motionärerna hemställer att den ifrågavarande

bestämmelsen utgår.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det för arrendatorn innebär

en viss otrygghet om optionsrätten kan brytas på grund av en regel med

det föreslagna allmänna innehållet. Som departementschefen anför är det

emellertid svårt att genom konkreta bestämmelser täcka alla de situationer,

där jordägaren har ett berättigat intresse av att inte vara bunden av en optionsrätt.

En regel av detta slag torde sålunda inte kunna undvaras.

Utskottet avstyrker med hänsyn till vad nu sagts motionerna I: 781 och

II: 1009 i denna del.

Som ovan nämnts får optionsrätten brytas bl. a. då byggnad, som tillkommit

före plans ikraftträdande, strider mot planläggningen och jordägaren

gör sannolikt att han skall använda marken i enlighet med planen. Utskottet

vill i anslutning till denna regel erinra om den möjlighet som enligt gällande

bestämmelser föreligger att medge avvikelse från fastställd plan, då

det tillämnade bygnadsföretaget inte avsevärt försvårar markens användning

för det i planen avsedda ändamålet. Ett liknande betraktelsesätt synes

böra anläggas vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse. Sådan

mindre avvikelse som nyss nämnts från fastställd plan bör således enligt

utskottets mening inte få medföra att optionsrätten får brytas, därest medgivande

till avvikelsen skulle ha kunnat utverkas.

Enligt propositionen skall uppsägning från jordägarens sida äga rum tidigast

två år och senast ett år före arrendetidens utgång, även om annan

tid avtalats. Uppsägningen skall alltid gälla nyttjanderättens upphörande.

Har uppsägning skett och kan jordägaren och arrendatorn inte därefter

komma överens om förlängning av arrendeavtalet eller villkoren för den nya

arrendeperioden, åligger det jordägaren att skriftligen meddela arrendatorn

att denne, om han inte går med på att flytta, har att senast inom två

månader efter det han fått del av meddelandet väcka talan i tvisten. Meddelandet

kan ges i själva uppsägningen eller senare. Om arrendatorn försummar

att väcka talan inom den nämnda tvåmånaderstiden, förfaller

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

rätten till förlängning av arrendeavtalet. Om frågan om förlängning av

avtalet inte är avgjord när arrendetiden går nt, har arrendatorn rätt att

kvarsitta på arrendestället till dess frågan blivit slutligt avgjord.

I motionerna I: 780 av herrar Alexanderson och Ernulf samt II: 1010 av

herrar Nyberg och Tobé anförs att de såunda föreslagna reglerna kan leda

till att arrendeavtalets innehåll blir svävande under lång tid. Motionärerna

Pekar vidare på den oklarhet som enligt deras mening kan inträffa om jordägaren

säger upp avtalet i avsikt att kräva höjt arrende eller eljest ändrade

villkor och i själva uppsägningen lämnar meddelande som nyss sagts. Om

arrendatorn därvid godtar vad jordägaren kräver men skriftligt avtal inte

upprättas, blir överenskommelsen inte gällande. Om jordägaren efter fristens

utgång gör uppsägningen gällande mot honom, har han förlorat sin

rätt till förlängning av arrendeavtalet.

Motionärerna hemställer mot bakgrunden av det anförda att reglerna om

uppsägning av bostadsarrenden skall ges ett fastare och klarare innehåll.

I motionerna I: 781 och II: 1009 föreslås att jordägaren vid uppsägning

av arrendeavtalet för avflyttning alltid skall vara skyldig att ange skäl för

uppsägning. Förslaget motiveras med att arrendatorn bör få kännedom om

vilket eller vilka i 2 kap. 75 § nyttjanderättslagen angivna skäl som åberopas

så att han kan bedöma om det är någon mening för honom att inleda

en rättegång och för att han, om han beslutar sig därför, redan från början

skall kunna bestämma sin talan.

Beträffande frågan om angivande av skäl för uppsägning vill utskottet

till en början erinra om att uppsägning enligt förslaget alltid skall avse

nyttjanderättens upphörande. Som ovan nämnts kan jordägarens meddelande

till arrendatorn enligt 2 kap. 77 § ges i själva uppsägningen eller senare.

Meddelandet utgör upptakten till optionsproceduren. Om skälet för uppsägningen

skall anges, synes det därför vara tillräckligt att så sker i det nämnda

meddelandet.

För arrendatorns ställningstagande i anledning av jordägarens meddelande

är det uppenbarligen av väsentlig betydelse vilken grund jordägaren

vill åberopa för optionsrättens bortfallande. Först sedan jordägaren angivit

skälen för sin ståndpunkt kan arrendatorn bedöma om en talan om förlängning

av arrendeavtalet kan vinna framgång. I likhet med motionärerna

anser utskottet sålunda att det är av vikt att jordägaren på ett tidigt stadium

klargör vilken eller vilka optionsbrytande grunder han anser föreligga.

Man synes dock ha anledning räkna med att ett klarläggande härav

som regel kommer att ske vid de förhandlingar mellan parterna som en

uppsägning ger anledning till, även om lagen inte upptar någon formell

föreskrift i ämnet. Mot en sådan föreskrift synes också vissa skäl tala. För

att bli effektiv måste den sålunda förbindas med en regel om att avtalet

förlängs på viss tid, om meddelandet inte innehåller föreskrivna uppgifter.

I allmänhet torde det väl inte möta några större svårigheter ätt avgöra om

jordägaren uppfyllt sin skyldighet eller inte. Det ligger emellertid i sakens

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

natur att skälen kan anges med större eller mindre exakthet och utskottet

befarar att en del svårbedömda gränsfall kan uppkomma, särskilt då den

allmänna bestämmelsen i punkt 6 åberopas. Fråga uppstår också huruvida

det bör vara tillåtet för jordägaren att i en rättegång åberopa annat skäl än

han angivit i meddelandet. Det kan vidare tänkas att en formell skyldighet

leder till en strävan hos jordägarna att låta meddelandena täcka så många

situationer som möjligt för att vid förhandlingar och i en process ha alla

möjligheter öppna. I så fall förfelas syftet med en föreskrift i ämnet, nämligen

att arrendatorn på ett tidigt stadium skall kunna bedöma sina möjligheter

till förlängt arrende med någorlunda säkerhet. Med hänsyn till vad

nu sagts har utskottet stannat för att avstyrka motionerna I: 781 och II:

1009 i denna del.

I lagförslaget har icke stadgats någon frist inom vilken nyssnämnda meddelande

till arrendatorn skall lämnas. Motivet härtill torde vara att det i

första hand ansetts vara jordägaren som har anledning att påskynda besittningsskyddsproceduren.

Som ovan framgår har arrendatorn rätt att kvarsitta

på arrendestället till dess frågan om förlängning av avtalet är slutligt

avgjord (78 §). I avbidan härpå skall de förut gällande arrendevillkoren

tillämpas. Arrendatorn har mot bakgrunden härav i allmänhet ingen anledning

att påskynda förfarandet. Om denne önskar få en prövning till stånd

snabbt, står det honom dock fritt att väcka talan utan att avvakta något

meddelande från jordägaren. I flertalet fall torde väl också de intressen

parterna har i saken vara tillräckliga för att förlängningsfrågorna skall

bringas till avgörande inom rimlig tid. Enligt utskottets mening är det emellertid

otillfredsställande om jordägaren, såsom föreslagits i propositionen,

utan någon begränsning i tiden kan dröja med att lämna det ifrågavarande

meddelandet. Utskottet finner i likhet med motionärerna önskvärt att klarhet

i rättsläget uppnås snarast möjligt. Om proceduren drar ut på tiden

alltför mycket, kan också svårigheter uppstå att i efterhand reglera villkoren

för den tid arrendatorn kvarsuttit på arrendestället med stöd av 78 §. Utskottet

anser det vara önskvärt och naturligt att frågan huruvida rättegång

kommer att inledas är avgjord senast vid arrendetidens utgång. En sådan

ordning kan uppnås genom att det föreskrivs att jordägaren senast två månader

före arrendetidens utgång skall underrätta arrendatorn om vad denne

har att iaktta. Härigenom får parterna tillräcklig tid på sig för förhandlingar

om förlängning av avtalet eller om villkoren för den nya perioden samtidigt

som det är sörjt för att besittningsskyddsproceduren påbörjas inom rimlig

tid.

Underlåter jordägaren att lämna meddelande inom angiven tid bör arrendatorn

garanteras en automatisk förlängning av avtalstiden med fem år.

Föreskrift härom har upptagits i ett nytt andra stycke i 77 §.

Då arrendeavtalet i regel är avsett att för lång tid framåt reglera rättsförhållandet

mellan jordägare och arrendator, är det av särskild vikt att

förebygga att det inte i framtiden uppstår osäkerhet om avtalets innehåll.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968 53

Den skriftliga formen är härvidlag överlägsen den muntliga. Principen om

obligatorisk skriftlig avtalsform bör därför inte frångås utan starka skäl. I

den i motionerna I: 780 och II: 1010 skisserade situationen finns ett äldre

skriftligt avtal, som alltjämt kan gälla i viktiga delar, och meddelandet skall

vidare ske skriftligen, vilket innebär en garanti för att bevisning om dess

innehåll kan förebringas, men utskottet hyser likväl tvekan om lämpligheten

av att förorda något avsteg från kravet på skriftlig avtalsform. Formkravet

kan visserligen leda till mindre tillfredsställande resultat om en arrendator,

som innehaft mark på arrende under lång tid och uppfört en kanske

värdefull byggnad, kan tvingas flytta därför att ett muntligt förlängningsavtal

är ogiltigt, men denna synpunkt synes inte böra tillmätas utslagsgivande

betydelse. Allmänt sett verkar formkravet till fördel för såväl jordägare

som arrendator. För arrendatorns del må nämnas att skriftligt avtal

gäller mot ny ägare av fastigheten i större utsträckning än muntligt och

att endast nyttjanderätt, som grundar sig på skriftlig handling, kan förbehållas

vid exekutiv försäljning. I åtskilliga fall torde också arrendatorn bli

i viss utsträckning skyddad genom bestämmelserna om skadeståndsskyldighet

för det fall att skriftligt avtal icke kommer till stånd och detta ej berott

på honom samt tillträde ändå skett. Risken för skadeståndsskyldighet torde i

de flesta fall förmå jordägaren att medverka till skriftlig avfattning av förlängningsavtalet.

Enligt lagförslaget skall bestämmelserna om bostadsarrende inte tillämpas

på arrende som avser arrendatorns livstid.

I motionerna I: 780 och II: 1010 hemställes att 2 kap. 1, 3, 28 och 43 §§

nyttjanderättslagen skall — liksom i propositionen föreslås för bostadsarrende

— gälla även vid livstidsarrende för bostadsändamål. I 1 § uppställs

krav på skriftlig avtalsform, innebärande att avtalets samtliga villkor skall

upprättas skriftligen och att muntliga överenskommelser blir ogiltiga. Om

skriftlig form inte iakttas får arrendatorn rätt till ersättning för skada. 3 §

föreskriver att den som till annan upplåter jord på arrende inte får förbehålla

sig rätt att frånträda avtalet före arrendetidens slut på andra skäl

än dem som särskilt anges i lagen. Enligt 28 § gäller, då överlåtelse av fastigheten

sker efter det att arrendatorn tillträtt densamma, arrendeavtalet utan

särskilt förbehåll mot nye ägaren. I 43 § slutligen stadgas vissa begränsningar

i rätten att träffa skiljeavtal.

Som departementschefen anfört är förutsättningarna för parterna vid ingående

av ett livstidsarrende i viss mån artskilda från andra arrendeavtal.

Vissa av de bestämmelser som nu föreslås för bostadsarrenden har också

sådan innebörd att det inte kan ifrågakomma att göra dem tillämpliga beträffande

livstidsarrenden. Så är fallet med bestämmelserna i 72 § om arrendetiden

och i 73 § om uppsägning. Livstidsarrenden synes visserligen

numera inte vara särskilt vanliga, men tillräcklig anledning att helt undanta

dem från det förbättrade rättsskydd, som avses med bestämmelserna om

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

bostadsarrende, synes inte föreligga. De skäl som föranlett krav på skriftlig

avtalsform gör sig sålunda enligt utskottets mening gällande också beträffande

livstidsarrende. Sådant arrende bör inte heller kunna uppsägas på

andra skäl än som anges i lagen. Även de övriga av motionärerna angivna

stadgandena bör gälla beträffande livstidsupplåtelse.

Ett avtal om arrende på arrendatorns livstid innebär normalt att arrendatorn

bar både rätt och skyldighet att fullfölja avtalet så länge han lever.

När arrendatorn dör är dödsboet skyldigt att flytta på den första fardagen

efter sex månader från dödsfallet. Något utrymme för tillämpning av besittningsskyddsreglerna,

som förutsätter att uppsägning sker, finns normalt

inte. Även en livstidsarrendator kan emellertid under vissa omständigheter

sägas upp såsom då fastigheten sålts på exekutiv auktion utan förbehåll om

arrenderättens bestånd. I en sådan situation har arrendatorn ett behov av

besittningsskydd. Då det emellertid synes vara svårt att inordna livstidsarrendena

i det föreslagna optionssystemet och frågan får anses vara av

ringa praktisk vikt, har utskottet avstått från att ta något initiativ däri.

Lagtekniskt kan det av utskottet beträffande livstidsarrende åsyftade resultatet

nås genom att undantagsbestämmelsen rörande livstidsarrende i 71 §

första stycket utgår. Vidare bör i andra stycket tilläggas att 72—82 §§ ej

äger tillämpning, då upplåtelsen skett för arrendatorns livstid, och att 70 §

andra stycket gäller utan inskränkning.

Det torde utan särskilt stadgande framgå att punkt 3 första stycket i övergångsbestämmelserna

inte har avseende på arrende för arrendatorns livstid,

som slutits före lagens ikraftträdande.

Utskottet övergår nu till frågan om anläggningsarrendena.

Beträffande dessa arrenden har i förslaget avtalsfriheten i princip bibehållits.

Avtal skall dock alltid upprättas skriftligen och upplåtelsen avse viss

tid. Är tiden icke bestämd på detta sätt gäller avtalet fem år. Om inte annat

överenskommits anses arrendeavtalet innefatta villkor att, om uppsägning

inte sker inom rätt tid, avtalet skall anses förlängt på tid som motsvarar

arrendetiden, dock längst fem år. Uppsägning skall ske minst sex månader

före arrendetidens utgång om parterna inte kommit överens om annan tid.

I syfte att förbättra arrendatorns trygghet i besittningen av marken föreslås

att ett indirekt besittningsskydd införes. Förslaget innebär att, om jordägaren

utan sakligt skäl vägrar förlängning av arrendet eller kräver en avgift

som inte är skälig eller uppställer annat obilligt villkor för fortsatt arrende,

arrendatorn i princip skall vara berättigad till ersättning för den skada som

arrendeförhållandets upplösning medför för honom. Undantag gäller när

arrendet upphör på grund av att arrenderätten är förverkad. Jordägaren är

vidare enligt förslaget berättigad att utan sådan ersättningsskyldighet bryta

arrendeförhållandet, om arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån

att det inte skäligen kan fordras att jordägaren förlänger arrendet, om jordägaren

gör sannolikt att marken skall användas för annat ändamål och jordägarens

intresse av att kunna förfoga över marken påtagligt överväger ar
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

55

rendatorns intresse av fortsatt arrende liksom om jordägaren i annat fall

har befogad anledning att upplösa arrendeförhållandet. Bestämmelserna om

besittningsskyddet är dispositiva. Även beträffande anläggningsarrende föreslås

att arrendatorn får en vidgad rätt att överlåta arrenderätten.

I motionerna I: 782 av herrar Ferdinand Nilsson och Nils-Eric Gustafsson

samt II: 1011 av herr Svensson i Vä m. fl. anföres att de skäl som föranlett

förslaget om ett direkt besittningsskydd för bostadsarrenden gör sig gällande

med samma styrka i fråga om anläggningsarrenden. Motionärerna hemställer

att de regler om besittningsskydd som föreslagits för bostadsarrenden

skall i tillämpliga delar gälla också anläggningsarrenden.

I motionerna I: 781 och II: 1009 hemställes att besittningsskyddet stärks

på så sätt att reglerna om ersättning för förlust om arrendeavtalet sägs upp

utan befogad anledning görs tvingande men med möjlighet till dispens av

domstol.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att de sociala skälen för ett

direkt besittningsskydd i vissa fall kan vara lika starka när det gäller anläggningsarrende

som beträffande bostadsarrende. Detta gäller t. ex. beträffande

innehavare av mindre företag som t. ex. kiosker, vilka ofta är belägna

på arrenderad mark. Sådana småföretagares situation kan behöva speciellt

beaktas. Emellertid måste vid bedömningen hänsyn tas till de olikheter som

otvivelaktigt finns mellan bostadsarrenden och anläggningsarrenden. Det

torde sålunda få anses uppenbart att de ekonomiska synpunkterna spelar

större roll vid anläggningsarrenden än vid bostadsarrenden. I sådana affärsmässiga

förhållanden bör i princip avtalsfrihet råda. Ett införande av optionsrätt

torde också lätt kunna få återverkningar på andra delar av avtalen,

t. ex. på så sätt att avgiftsnivån höjs. Förhandlingsläget i varje särskilt fall

torde härvid bli avgörande. Det synes därför inte utan vidare kunna antas

att ett stärkt besittningsskydd totalt sett innebär några fördelar för arrendatorerna.

Ett sådan kan också tänkas minska jordägarnas villighet att arrendera

ut mark. Det måste även beaktas att anläggningsarrendena ofta hänför

sig till mark, som ligger i närheten av tätbebyggelse och som i planhänseende

ännu inte fått sin slutliga användning bestämd. Ett starkt besittningsskydd

för arrendatorn kan här mer än vid bostadsarrende komma i

konflikt med det allmänna intresset att snabbt kunna genomföra en ändrad

markanvändning. Även om optionsrätten kan brytas då jordägaren har behov

av marken för annat ändamål liksom då arrendeupplåtelsen hindrar

genomförande av plan, föreligger risk för tvister som kan dra ut på tiden och

försena exempelvis angelägen byggnadsverksamhet.

Utskottet godtar med hänsyn till vad nu sagts att besittningsskyddet vid

anläggningsarrenden ges indirekt karaktär på sätt föreslagits i propositionen

och avstyrker motionerna I: 782 och II: 1011.

Vad nyss sagts beträffande valet av form för besittningsskydd gäller i

stort också frågan huruvida reglerna om ersättning för den skada som ar
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

rendeförhållandets upplösning medför för arrendatorn bör vara dispositiva

eller tvingande. Betänkligheterna gör sig emellertid gällande med mindre

styrka. Enligt utskottets mening får också viss tvekan anses råda i fråga

om värdet för arrendatorerna av ett indirekt besittningsskydd som har dispositiv

karaktär. Man synes sålunda inte kunna bortse från risken att jordägarna

vid arrendeavtalens ingående rutinmässigt kommer att göra förbehåll

om att besittningsskyddsreglerna inte skall gälla. Dessa skulle i så fall

komma att få endast ringa eller ingen betydelse. Utskottet anser emellertid

att det för närvarande inte finns tillräcklig anledning att göra bestämmelserna

om besittningsskyddet tvingande. Skulle det visa sig att utvecklingen

blir den nyss nämnda, torde dock framdeles lagändring på denna punkt böra

övervägas.

Utskottet avstyrker med hänsyn till vad nu sagts motionerna I: 781 och

II: 1009 och tillstyrker propositionen i motsvarande del.

Vad Ivungl. Maj.-t i övrigt föreslagit beträffande anläggningsarrenden föranleder

inte något uttalande från utskottets sida.

Utskottet vill slutligen uppehålla sig något vid lagens övergångsbestämmelser.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. I viss utsträckning

skall bestämmelserna tillämpas även på äldre avtal. I propositionen föreslås

sålunda bl. a. att bestämmelserna om besittningsskydd beträffande bostadsarrende

ges retroaktiv verkan om arrendet vid arrendetidens utgång varat

minst tio år.

Utskottet vill i anslutning härtill framhålla att det är den faktiska besitlningstiden

som är avgörande för om optionsrätt föreligger eller ej. Har arrendatorn

vid arrendetidens utgång oavbrutet innehaft marken på arrende

under minst tio år, har han således optionsrätt, även om arrendet varit uppdelat

på flera arrendeperioder. Ibland kan optionsrätt föreligga även om arrendatorn

innehaft marken kortare tid, nämligen om han fått arrenderätten

överlåten på sig och den sammanlagda tid under vilken överlåtaren och arrendatorn

innehaft marken uppgår till minst tio år.

Utskottet får på grund av det anförda hemställa

A. att riksdagen •— med förklaring att vissa ändringar

bör göras i det i propositionen nr 19 framlagda förslaget till

lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom i vad det avser bostadsarrende

— i anledning av motionerna I: 780 och II: 1010,

såvitt avser frågorna om livstidsarrende och om frist för

jordägarens meddelande enligt 2 kap. 77 §, samt med avslag

på dels nämnda motioner, såvitt avser frågan om muntligt

avtals giltighet i visst fall, dels motionerna I: 781 och

II: 1009, såvitt avser frågan om angivande av skäl för upp
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

57

sägning, för sin del antar följande såsom utskottets förslag

betecknade lydelse av 2 kap. 71 och 77 §§ nyttjanderättslagen.

(Kungl. Maj:ts förslag)

71

Bostadsarrende föreligger när jord

upplåtes på arrende för annat ändamål

än jordbruk samt arrendatorn

enligt arrendeupplåtelsen har rätt att

på arrendestället uppföra eller bibehålla

bostadshus och det ej är uppenbart

att upplåtelsens huvudsakliga

syfte är att tillgodose annat ändamål

än att bereda bostad åt arrendatorn

och honom närstående. Har upplåtelsen

skett för arrendatorns livstid,

föreligger dock icke bostadsarrende.

I fråga om bostadsarrende gälla 1,

3, 28 och 43 §§ samt, om ej annat

följer av 72—82 §, 70 § andra stycket.

77

Föreligger tvist om förlängning

av arrendeavtalet eller villkor för

sådan förlängning, åligger det jordägaren

att skriftligen meddela arrendatorn

att denne, om han icke

går med på att flytta, har att senast

två månader efter det att han fått

del av meddelandet väcka talan i

tvisten. Meddelandet skall lämnas i

den ordning som enligt 38 § gäller

för uppsägning. Bestämmelsen i 38 §

tredje stycket gäller dock icke om

det ej finns husfolk.

(Utskottets förslag)

§•

Bostadsarrende föreligger när jord

upplåtes på arrende för annat ändamål

än jordbruk samt arrendatorn

enligt arrendeupplåtelsen har rätt att

på arrendestället uppföra eller bibehålla

bostadshus och det ej är uppenbart

att upplåtelsens huvudsakliga

syfte är att tillgodose annat ändamål

än att bereda bostad åt arrendatorn

och honom närstående.

I fråga om bostadsarrende gälla 1,

3, 28 och 43 §§ samt, om ej annat

följer av 72—82 §, 70 § andra stycket.

Har upplåtelsen skett för arrendatorns

livstid, äga 72—82 §§ ej tilllämpning

och skall 70 § andra stycket

gälla utan inskränkning.

§•

Föreligger tvist om förlängning

av arrendeavtalet eller villkor för

sådan förlängning, åligger det jordägaren

att senast två månader före

arrendetidens utgång skriftligen

meddela arrendatorn att denne, om

han icke går med på att flytta, har

att senast två månader efter det han

fått del av meddelandet väcka talan

i tvisten. Meddelandet skall lämnas

i den ordning som enligt 38 § gäller

för uppsägning. Bestämmelsen i

38 § tredje stycket gäller dock icke

om det ej finns husfolk.

Lämnas ej meddelande, som av
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

ses i första stycket, inom den angivna

tiden, anses arrendeavtalet

Om jordägaren fullgjort vad som

åligger honom enligt första stycket,

har arrendatorn att väcka talan

inom den i första stycket avsedda

tiden. Iakttages ej denna, förfaller

rätten till förlängning av arrendeavtalet.

förlängt på fem år.

Om jordägaren fullgjort vad som

åligger honom enligt första stycket,

har arrendatorn att väcka talan

inom den i första stycket för honom

angivna tiden. Iakttages ej denna,

förfaller rätten till förlängning av

arrendeavtalet.

B. att riksdagen med avslag på motionerna 1:780 och

II: 1010, såvitt däri yrkats att 2 kap. 75 § punkt 6 i förslaget

till lag om ändring i nyttjanderättslagen skall utgå, bifaller

propositionen i denna del;

C. att riksdagen med avslag på dels motionerna 1:781

och 11:1009, såvitt däri yrkats ändring i bestämmelserna

om anläggningsarrende, dels motionerna I: 782 och II: 1011

antager det i propositionen framlagda förslaget i vad avser

2 kap. 85—89 §§ nyttjanderättslagen och punkt 3 i övergångsbestämmelserna;

samt

D. att riksdagen bifaller propositionen i de delar som ej

omfattas av vad utskottet hemställt under A, B och C.

Stockholm den 2 maj 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristiansson

(s), Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s)*, Åkesson (fp), Hansson (s)

och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp (s), Nyberg (fp),

Grebäck (ep), Hedin (h)*, Persson i Tandö (s), Tobé (fp), Svenning (s)*

och Hammarberg (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

59

Reservation

Vid C. i utskottets hemställan

av herrar Nyberg (fp) och Grebäck (ep), vilka ansett

a) att det avsnitt under rubriken Utskottet, som börjar med orden »Utskottet

delar» och som slutar med orden »utskottets sida» bort ha följande

lydelse:

Enligt arrendelagsutredningens beräkningar finns i landet omkring 30 000

anläggningsarrenden. Ofta representerar byggnaderna eller anläggningarna

ett betydande värde som det finns anledning att slå vakt om och att söka

bevara.

Det måste självfallet vitsordas att det föreligger vissa skillnader mellan

bostadsarrenden och anläggningsarrenden. Enligt utskottets mening är det

emellertid tveksamt om olikheterna är så stora att de motiverar helt olika

system vid utformningen av besittningsskyddet. I själva verket torde behovet

av ett direkt besittningsskydd vara minst lika starkt vid anläggningsarrenden

som vid sommarstugearrenden, vilka omfattar den allt övervägande

delen av bostadsarrenden. Jordägaren och arrendatorn kan betecknas

som likställda förhandlingsparter endast när det första arrendeavtalet ingås.

Allteftersom arrendatorn lägger ner kostnader på arrendestället blir

han alltmer beroende av jordägaren vid förhandlingar om avtalets förlängning.

En skyldighet att flytta kan medföra svåra konsekvenser för rörelsens

drift och värdet av specialinredda byggnader m. m. Det indirekta besittningsskyddet

har också vissa klara nackdelar. En arrendator, som har sådant

skydd, måste sålunda räkna med att han när som helst kan bli uppsagd

utan möjlighet att få avtalet förlängt, och detta kan få till följd att

intresset för nyttiga initiativ genom långsiktiga investeringar och engagemang

minskar. För en kreditgivare är det också av betydelse att besittningen

till marken är tryggad. Ett indirekt besittningsskydd kan vidare tänkas

framkalla en överprisbildning, eftersom arrendatorn under hot om uppsägning

kan väntas acceptera höjningar av arrendeavgiften som inte skulle

vara genomförbara vid ett direkt besittningsskydd. De föreslagna ersättningsreglerna

ger givetvis ett visst skydd mot obefogade uppsägningar. Sådana

regler blir emellertid aldrig fullt effektiva. Bl. a. kommer arrendatorn

att få bevisbördan för sina krav på ersättning. Detta kan leda till att även

krav som i och för sig är berättigade inte kan tillgodoses. De höga rättegångskostnaderna

kan också leda till att arrendatorerna många gånger tvekar

inför att öppna en process angående ersättningsskyldigheten. Besittningsskyddet

och den därmed förenade ersättningsrätten kan med hänsyn till

vad sist sagts lätt bli illusoriskt.

Utskottet har på nu anförda skäl kommit till den uppfattningen att be
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

sittningsskyddet även såvitt avser anäggningsarrenden bör vara direkt.

Motionerna I: 782 och II: 1011 bör således bifallas.

Utskottet har utarbetat förslag till bestämmelser med utgångspunkt från

att reglerna rörande bostadsarrende i största utsträckning bör gälla även

för anläggningsarrende. Ändringar i 83 och 84 §§ bör dock inte ske. Även

det huvudsakliga innehållet i 89 § bör bibehållas. Bestämmelserna i 73 §

rörande uppsägning av bostadsarrende kan inte göras tillämpliga på anläggningsarrenden

i oförändrat skick ntan måste jämkas med hänsyn till de

kortare arrendetider som enligt 84 § kan förekomma vid anläggningsarrende.

Begränsningen i 74 §, som går ut på att arrendatorns hus skall ha åsatts

taxeringsvärde för att optionsrätt skall föreligga, bör inte gälla vid anläggningsarrende.

I övrigt synes några särskilda kommentarer till förslaget inte

vara erforderliga.

Med detta ståndpnnktstagande saknar utskottet anledning att närmare

ingå på yrkandet i motionerna I: 781 och II: 1009 att reglerna om ersättning

för förlust om arrendeavtalet sägs upp utan befogad anledning skall göras

tvingande. Yrkandet förutsätter nämligen ett besittningsskydd av indirekt

natur.

b) att i utlåtandet i ett nytt stycke närmast före utskottets hemställan

bort göras följande tillägg:

Enligt utskottets mening bör bestämmelserna om tillämpning av besittningsskyddsreglerna

på äldre avtal gälla också anläggningsarrende.

c) att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionerna I: 782 och II:

1011 — med förklaring att vissa ändringar bör göras i det

framlagda lagförslaget såvitt avser anläggningsarrende —

och med avslag på motionerna I: 781 och II: 1009, såvitt nu

är i fråga, för sin del dels antar följande såsom utskottets

förslag betecknade lydelse av 2 kap. 85—89 §§ nyttjanderättslagen

samt punkt 3 i övergångsbestämmelserna, dels

beslutar att i 2 kap. skall införas en ytterligare paragraf,

betecknad 90 §, av nedan angiven lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

85

Har ej annat överenskommits, anses

arrendeavtal innefatta villkor att

om uppsägning ej sker inom rätt

tid, avtalet skall anses förlängt på

tid som motsvarar arrendetiden,

dock längst fem år.

Uppsägning skall ske minst sex

månader före arrendetidens utgång,

om ej annan tid överenskommits.

(Utskottets förslag)

§•

För att arrende skall upphöra vid

arrendetidens utgång skall uppsägning

alltid ske.

Uppsägning skall ske minst sex

månader före arrendetidens utgång.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

61

(Kungl. Maj:ts förslag)

86

Bestämmelserna i 87 och 88 §§

om rätt till ersättning med anledning

av arrendets upphörande gälla,

utom när arrendet upphör på den

grund att arrenderätten är förverkad

eller förhållande som avses i

34 § föreligger.

(Utskottets förslag)

Uppsäges ej arrendeavtalet inom

rätt tid, anses det förlängt på tid som

motsvarar arrendetiden, dock längst

fem år.

§•

Bestämmelserna i 87 och 88 §§ om

förlängning av arrendeavtal gälla,

utom när arrendet upphör på den

grund att arrenderätten är förverkad

eller förhållande som avses i

34 § föreligger.

87

Har jordägaren uppsagt arrendeavtalet

och vägrar han att förlänga

arrendet eller kommer förlängning

i annat fall ej till stånd på den grund

att jordägaren för förlängning kräver

avgift som ej är skälig eller uppställer

annat villkor som är obilligt,

skall han i skälig omfattning ersätta

arrendatorn dennes förlust på grund

av arrendets upphörande, om ej

1. arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser

i sådan mån att det icke

skäligen kan fordras att jordägaren

förlänger arrendeförhållandet,

§•

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet

har arrendatorn rätt till förlängning

av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller

arrendeavtalet kan uppsägas enligt

34 § utan att likväl jordägaren

uppsagt avtalet att upphöra på någon

av dessa grunder,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt

sina förpliktelser i sådan män

att arrendeavtalet skäligen icke bär

förlängas,

3. byggnad på arrendestället uppförts

utan byggnadslov i fall då sådant

erfordrats eller i strid med

plan eller därmed jämförligt beslut

av myndighet angående markens

bebyggande eller användning,

4. i annat fall byggnad på ärren
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

2. jordägaren gör sannolikt, att

marken skall användas för annat

ändamål än det med upplåtelsen avsedda

och intresset för honom att

kunna förfoga över marken för sådant

ändamål påtagligt överväger arrendatorns

intresse av fortsatt arrende,

3. jordägaren i annat fall har befogad

anledning att upplösa arrendeförhållandet.

Förlust för arrendatorn som har

samband med att denne bekostat

uppförande av byggnad eller utförande

av annat arbete på arrendestället

skall beaktas vid ersättningens

bestämmande endast om åtgärden

vidtagits i enlighet med arrendeavtalet.

destället icke står i överensstämmelse

med gällande plan och jordägaren

gör sannolikt att han skall

använda marken i enlighet med planen,

5. jordägaren gör sannolikt, att

marken skall användas för annat

ändamål än det med upplåtelsen avsedda

och intresset för honom att

kunna förfoga över marken för sådant

ändamål påtagligt överväger

arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

6. jordägaren i annat fall har befogad

anledning att upplösa arrendeförhållandet.

88 §.

Om arrendatorn icke inom tre

veckor från uppsägningen meddelar

jordägaren att han önskar behålla

arrendestället, är hans rätt till ersättning

enligt 87 § förfallen. Lämnas

sådant meddelande inom den

angivna tiden, har jordägaren att

inom tre veckor från det att meddelandet

lämnades underrätta arrendatorn

om de villkor han uppställer

för att förlänga arrendeförhållandet

eller om orsaken till att han vägrar

medge förlängning. Underlåter han

detta, har arrendatorn rätt till er
-

Vad i 76—80 §§ stadgas angående

bostadsarrende skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om anläggningsarrende.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

63

(Kungl. Maj:ts förslag)

sättning för förlust som avses i 87 §.

Arrendatorns meddelande enligt

första stycket skall lämnas i den

ordning som enligt 38 § gäller för

uppsägning.

89

Arrendatorn får i sitt ställe sätta

annan med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas. Förbehåll varigenom

denna arrendatorns rätt begränsas

får ej göras gällande när

överlåtelse sker genom exekutiv försäljning

eller i arrendatorns konkurs.

90

(Utskottets förslag)

§•

Arrendatorn får i sitt ställe sätta

annan med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas.

§•

Förbehåll som strider mot bestämmelse

i 84—89 §§ är utan verkan

mot arrendatorn, om ej annat anges.

Rätten kan medge undantag

från sådan bestämmelse, om särskilda

omständigheter föranleda till det

och avtalet innehåller förbehåll att

sådant medgivande får sökas.

Innehåller avtalet att medgivande

av undantag får sökas men avslås

ansökningen, förfaller avtalet, om ej

annat överenskommits.

3. Avser avtal, som slutits före lagens

ikraftträdande, sådant arrende

som enligt lagen utgör bostadsarrende,

skall 2 kap. 74—80 §§ tillämpas

på avtalet, om arrendet vid arrendetidens

utgång varat minst tio år.

Detsamma gäller, om den arrendetid

som löper vid ikraftträdandet enligt

avtalet utgår först sedan arrendet

varat minst tio år.

/ fråga om avtal, som slutits före

lagens ikraftträdande, skall såvitt avser

bostadsarrende 2 kap. 74—80 §§

och såvitt avser anläggningsarrende

86—88 §§ tillämpas på avtalet, om

arrendet vid arrendetidens utgång

varat minst tio år. Detsamma gäller,

om den arrendetid som löper vid

ikraftträdandet enligt avtalet utgår

först sedan arrendet varat minst tio

år.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Tredje lagutskottets

(Kungl. Maj:ts förslag)

Gäller avtalet bestämd tid utan

förbehåll om uppsägning, äger även

2 kap. 73 § tillämpning. Om arrendetiden

går till ända inom ett år

från lagens ikraftträdande, anses

dock uppsägning som skett inom en

månad från ikraftträdandet ha skett

i rätt tid.

utlåtande nr 38 år 1968

(Utskottets förslag)

Gäller avtalet bestämd tid utan

förbehåll om uppsägning, äga även

2 kap. 73 och 85 §§ tillämpning.

Om arrendetiden går till ända inom

ett år från lagens ikraftträdande då

fråga är om bostadsarrende och

inom sex månader från samma tid

då fråga är om anläggningsarrende,

anses dock uppsägning som skett

inom en månad från ikraftträdandet

ha skett i rätt tid.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:222 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande anslagen för budgetåret 1968f69 till rumdradioverk a1 i texten