Utlåtande i anledning av motion om framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 891 av fru Löfqvist m. fl.
1968-05-02 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1968:42, Utlåtande i anledning av motion om framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 891 av fru Löfqvist m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
1
Nr 42
Utlåtande i anledning av motion om framflyttning av den för tillämpning
av ensittarlagen avgörande tidpunkten.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och
till lagutskott hänvisad motion, nr 891 av fru Löfqvist m. fl.
I motionen hemställes
”att riksdagen för sin del antager följande
Förslag till
Lag
angående ändring av 1 § ensittarlagen.
Den som---under förutsättning;
dels att--— tio år;
dels att marken sedan den 1 januari 1948 varit bebyggd med nyttjanderättshavare
tillhörigt boningshus, som under samma tid utgjort stadigvarande bostad åt honom
och hans familj;
och dels--— nyttjanderättshavarens byggnader.
Avlider nyttjanderättshavare---särskilt stadgat.
Ändå att---om nyttjanderättshavare.
Vid uppskattning---varit förutsatt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.”
Gällande bestämmelser
Enligt lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen) äger nyttjanderättshavare
som innehar annans mark för jordbruks- eller bostadsändamål lösa till
sig marken.
De allmänna förutsättningarna för lösningsrätt anges i 1 § ensittarlagen. Villkoren
kan sammanfattas i följande punkter.
1. Sökanden skall med nyttjanderätt inneha annans mark för brukande (dvs.
jordbruk) eller för bostadsändamål.
2. Marken skall vara upplåten för nyttjanderättshavarens livstid, i vilket fall lös
-
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 42
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
ningsrätt föreligger oavsett hur lång tid upplåtelsen varat. I annat fall krävs att marken
när lösningsrätt görs gällande innehafts av annan än ägaren mer än tio år i följd
eller också att den tid som den innehafts på detta sätt tillsammans med den tid som
återstår enligt gällande nyttjanderättsavtal uppgår till mer än tio år.
3. Marken skall sedan den 1 januari 1928 ha varit bebyggd med nyttjanderättshavare
tillhörigt bostadshus som under samma tid utgjort stadigvarande bostad åt
honom och hans familj.
4. Boningshuset skall tillsammans med andra på marken uppförda och nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnader motsvara minst en fjärdedel av värdet av marken
jämte där befintliga, jordägaren eller nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader.
I övrigt må beträffande innehållet i ensittarlagen nämnas följande.
Beträffande mark som ingår i stadsplan eller byggnadsplan gäller enligt 1 a §
speciella förutsättningar för inlösen.
Vissa inskränkningar i lösningsrätten anges i 2 §. Den viktigaste är att inlösen mot
jordägarens bestridande inte får äga rum, om den skulle medföra avsevärd olägenhet
för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan
olägenheten undvikas genom att visst område undantas, får sådant undantag ske
och marken i övrigt lösas. Till åtgärd som jordägaren själv vidtagit i syfte att hindra
inlösen tas ingen hänsyn. Bland inskränkningarna i lösningsrätten kan vidare nämnas
att friköp inte får ske, om nyttjanderätten är förverkad.
Enligt 19 § kan friköp i allmänhet inte ske, om marken tillhör kronan, stad,
köping eller municipalsamhälle. Kyrklig jord kan lösas enligt ensittarlagen, om den
inte anses tillhöra något av de nyss nämnda rättssubjekten.
Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt enligt ensittarlagen samt om löseskilling
för marken och övriga ersättningsanspråk skall prövas vid lantmäteriförrättning.
Fråga huruvida nyttjanderätten är förverkad är dock förbehållen allmän domstols
prövning.
Beträffande förfarandet vid förrättningen meddelas närmare föreskrifter i 8—10 §§
och 18 § första stycket.
Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger det honom enligt
12 § första stycket att inom 90 dagar efter det beslutet om inlösen vunnit laga
kraft nedsätta köpeskillingen hos länsstyrelsen, vid äventyr att han annars förlorar
sin lösningsrätt.
Om område som skall lösas inte utgör särskild fastighet och inte heller ingår i
tomtindelning, skall i den ordning som gäller för avstyckning prövas om fastställelse
på områdets avskiljande kan meddelas (13 § första stycket och 18 § tredje stycket).
För att fastställelse skall få meddelas krävs emellertid inte att samtliga fastighetsbildningsvillkor
som gäller beträffande avstyckning är uppfyllda. Enligt 18 § sjätte stycket
skall av reglerna i 19 kap. jorddelningslagen endast 1 § andra stycket, 12 § första
och tredje styckena, 13 § 2 mom. och 20 § gälla. Undantagna från tillämpning är således
bl. a. 2 § (det allmänna lämplighetskravet), 3 § (de särskilda jordpolitiska villkoren),
11 § (bestämmelserna om fastighets utformning) samt 13 § 3 mom. (reglerna
om inskränkning i rätten till avstyckning inom ej planlagda tätbebyggelseområden).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968 3
När beslut varigenom fastställelse meddelats eller funnits obehövlig vunnit laga
kraft, är inlösningen fullbordad.
Ensittarlagen upphör att gälla vid utgången av år 1976.
Motionerna
Motionärerna åberopar till stöd för sin hemställan de skäl som anfördes i de vid
1967 års riksdag i anledning av prop. 1967:144 väckta motionerna 1:892 och 11:1106.
I dessa anfördes bl. a. att den föreslagna tidpunkten, den 1 januari 1928, valts på ett
satt som utestängde alltför många människor, för vilka liknande sociala skäl förelåg
som de som ursprungligen motiverade lagens tillkomst. Av olika anledningar förekom
nämligen, sade man, i vissa delar av landet bostadsbyggande på nyttjanderättsmark i
samma former, som motiverat lagens tillkomst, ända fram till dess den på 1946
års riksdagsbeslut grundade nya bostadspolitiken fördes ut i verkligheten. Lagändringen
ansågs inte motsvara hela det faktiskt föreliggande behovet. Enligt motionärernas
uppfattning hade det sociala motivet för att tillförsäkra inlösningsrätt även
åt de nyttjanderättshavare som tillkom under 1930-talet - under förutsättning
att det gällde stadigvarande bostad — en sådan tyngd att den tidsmässiga utvidningen
av inlösningsrätten borde göras så stor att även dessa fick del av den.
Motionärerna hänvisade till att ett par remissinstanser i yttranden över 1954 års
fastighetsbildningskommittés förslag i frågan framhållit året 1948 såsom ett lämpligt
gransår, med tanke på önskvärdheten av att nyttjanderättshavare efter inlösen fick
ökad möjlighet att lånevägen upprusta bostaden. En remissinstans ansåg att man,
för att utvidga lösningsrätten till bostäder som var av betydelse för den sociala bostadsförsörjningen,
skäligen borde flytta fram tidpunkten ett tiotal år längre än
kommittén föreslagit, alltsa till omkring 1938. Med tanke på vad som sagts i motionerna
om den nya bostadspolitikens införande år 1946 ansåg motionärerna det tveksamt
om en gränsdragning vid 1938 gav det önskade bostadssociala skyddet åt hela
den grupp frågan gällde. Av detta skäl fann motionärerna det rimligast att tidsgränsen
i ensittarlagens 1 § angavs till den 1 januari 1948.
1967 års riksdag
Riksdagen har under ar 1967 antagit förslag till vissa ändringar i ensittarlagen,
vilka trätt i kraft den 1 januari 1968 (prop. 1967:144, 3LU 57 och 64, rskr. 363).
Enligt tidigare gällande bestämmelser uppställdes som förutsättning för inlösen bl. a.
att ett bostadshus som tillhörde nyttjanderättshavaren och som lämnade nöjaktig
bostad åt honom och hans familj fanns på marken och att ett sådant bostadshus var
uppfört där redan den 1 januari 1919. Dessa villkor har ersatts med det ovan nämnda
kravet pa att marken sedan den 1 januari 1928 varit bebyggd med nyttjanderättshavare
tillhörigt boningshus, som under samma tid utgjort stadigvarande bostad åt
honom och hans familj. Framflyttningen av den för tillämpning av lagen avgörande
tidpunkten innebär en utvidgning av lösningsrätten. Kravet på att huset skall ha
utgjort nyttjanderättshavarens stadigvarande bostad medför däremot en begränsning
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
av denna rätt på så sätt att nyttjanderätt för fritidsändamål inte kan åberopas som
skäl för inlösen. De nyttjanderättshavare som enligt de tidigare bestämmelserna hade
lösningsrätt men som av någon anledning inte utnyttjat denna möjlighet att friköpa
marken är dock enligt särskild övergångsbestämmelse bibehållna vid sin rätt. 1967
års ändringar innebar i övrigt bl. a. att ensittarlagens giltighetstid begränsades till
utgången av år 1976.
Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet Kling,
bl. a. följande.
Som jag anfört tidigare talar vissa skäl för att den i 1 § ensittarlagen angivna
tidpunkten den 1 januari 1919 flyttas fram till den 1 januari 1928. Kommitténs
förslag härom godtas också av en mycket klar majoritet bland remissinstanserna.
Exempel på kritiska röster saknas emellertid inte. Invändningar görs från såväl
principiella som praktiska utgångspunkter. I principiellt hänseende åberopas främst
ett av lagrådet år 1922 avgivet utlåtande. Bakgrunden till detta utlåtande var att
den för lösningsrätten avgörande tidpunkten, som i 1918 års ensittarlag bestämts
till den 1 januari 1918, i 1920 års ensittarlag flyttats fram till den 1 januari 1919
och att förslag väckts om en ytterligare framflyttning. Lagrådet avstyrkte förslaget
om framflyttning under motivering att upprepade framflyttningar inte kunde anses
förenligt med ensittarlagstiftningens retroaktiva innebörd och att de kunde ge anledning
till antaganden om ytterligare framflyttningar och på så vis skapa rättsosäkerhet
och rubba förtroendet för de lagstiftande myndigheterna.
Kommittén har funnit att lagrådets uttalanden numera i stort sett saknar aktualitet.
Till stöd härför anförs att mer än 40 år förflutit utan att den kritiska tidpunkten
framflyttats och att någon ytterligare framflyttning inte är att räkna med, eftersom
en avveckling av ensittarlagen samtidigt föreslås. Jag kan inte finna annat än att
kommitténs ställningstagande på denna punkt är välgrundat. En remissinstans °har
mot kommitténs resonemang invänt att en tidsbegränsning av lagen inte ger några
säkra garantier mot en ytterligare framflyttning av tidpunkten, även om anledning
f. n. saknas att räkna med en sådan. Detta kan väl i och för sig vara riktigt. Enligt
min mening torde det emellertid knappast för någon framstå som antagligt att ännu
en framflyttning kommer att ske. Några ogynnsamma verkningar av det slag 1922
års lagråd antydde synes därför inte behöva befaras, om en framflyttning nu sker..
I likhet med kommittén anser jag vidare att avgörande betydelse inte kan tillmätas
den invändningen att såväl nyttjanderättshavaren som jordägaren vid upplåtelsen
haft anledning räkna med att någon inlösen inte skulle kunna komma till
stånd. Att man lagstiftningsvägen ingriper i gällande privaträttsliga förhållanden kan
inte under alla omständigheter bedömas som förkastligt och har tidigare skett vid
skilda tillfällen.
På grund av vad sålunda anförts delar jag kommitténs uppfattning att nagot
hinder i principiellt hänseende inte möter mot en framflyttning och att frågan härom
bör avgöras efter en avvägning mellan nyttjanderättshavarens och jordägarens intressen
och med beaktande av allmänna intressen.
Vad först gäller de allmänna intressena har kommittén å ena sidan funnit att samhällets
intresse av att bevara de på annans mark uppförda egna hemmen inte kan tillmätas
samma avgörande betydelse som vid tillkomsten av ensittarlagstiftningen men
att ett sådant intresse kan föreligga åtminstone i vissa fall. Kommittén har å andra
sidan kommit till den slutsatsen att man från allmänna synpunkter knappast kan resa
några mera vägande invändningar mot en mindre framflyttning av den i 1 § ensittarlagen
angivna tidpunkten. De av kommittén sålunda gjorda bedömningarna har
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag kan ansluta mig till kommitténs
ställningstaganden på denna punkt.
Vid övervägande av frågan hur en framflyttning ter sig från jordägarnas och nyttjanderättshavarnas
synpunkter har kommittén gjort en kategoriklyvning i fråga om
nyttjanderättshavarna. Eftersom det enligt kommitténs mening är uppenbart att de
arrendatorer som använder marken för fritidsändamål inte kan åberopa lika starka
skäl för en lösningsrätt som de vilka är stadigvarande bosatta på platsen, anses
frågan om en framflyttning böra bedömas enbart med utgångspunkt från de sistnämnda
arrendatorernas förhallanden. Om en lagändring därvid finnes motiverad,
blir det en senare fråga att pröva huruvida ett undantag från den utvidgade lösningsrätten
bör göras beträffande övriga nyttjanderättshavare.
I fråga, om de arrendatorer som bosatt sig på platsen den närmaste tiden efter den
1 januari 1919 anser kommittén delade meningar inte kunna råda om att en avvägning
av jordägarens och nyttjanderättshavarens intressen utfaller till den senares
förman. Mot kommitténs uttalande på denna punkt har vid remissbehandlingen från
flera håll gjorts den allmänna invändningen att nyttjanderättshavaren i dagens läge
inte kan aberopa lika starka sociala skäl till stöd för en lösningsrätt som vid ensittarlagstiftningens
genomförande. Detta är naturligtvis riktigt så till vida att en uppsägning
för nyttjanderättshavaren inte längre behöver medföra att han kommer att
ställas utan tak över huvudet eller annars lida nöd. Emellertid hindrar detta inte
att nyttjanderättshavarens intresse av att förvärva äganderätt till marken kan väga
betydligt tyngre än jordägarens intresse av att behålla äganderätten. Så är fallet beträffande
de nyttjanderättshavare som bosatt sig på marken de närmaste åren efter
den 1 januari 1919.
Ett par remissinstanser hävdar att starka skäl talar för att också nyttjanderättshavare
som har hus som uppförts under senare tid bereds tillfälle att lösa in marken.
Sådana skäl kan givetvis föreligga, men i dessa fall väger jordägarens intresse av att
återfå marken tyngre än i de tidigare åsyftade, och detta intresse måste anses alltmer
förtjänt att beaktas ju kortare tid marken varit ur jordägarens besittning. Någon
längre framflyttning är därför inte tänkbar. Ännu mindre kan det, såsom föreslagits
från något håll, komma i fråga att helt slopa kravet på att ett nyttjanderättshavaren
tillhörigt boningshus skall ha funnits uppfört på området vid viss angiven tidpunkt.
Några remissinstanser anser att nyttjanderättshavarnas intresse av trygghet i besittningen
bör tillgodses genom en ändring av arrendelagstiftningen och inte genom
en utvidgad lösningsrätt. Som redan nämnts har beredningen av detta ärende samordnats
med beredningen av arrendelagsutredningens betänkande om bostadsarrenden
m. m., och ett förslag till ändringar i arrendelagstiftningen ämnar jag, som
nämnts, anmäla inom kort. Vad som i detta sammanhang är av intresse är de nya
regler som föreslås i fråga om bostadsarrende. Sådant arrende föreligger när arrendatorn
äger eller tänker uppföra bostadshus på marken. Förslaget syftar till en förstärkning
av dessa arrendatorers rättsställning. Bl. a. föreslås att arrendetiden skall
vara bestämd och utgöra minst fem år. Vidare föreslås att arrendatorn skall få s. k.
optionsrätt, dvs. rätt till förlängning av arrendetiden.
Även om den föreslagna reformen av arrendelagstiftningen innebär en betydande
förbättring av bostadsarrendatorernas rättsställning i förhållande till vad som f. n.
gäller, kan det knappast göras gällande att skälen för en utvidgad rätt till inlösen
vid äldre nyttjanderätter därigenom bortfaller helt. Det är först genom rätten till
inlösen som nyttjanderättshavarna får ett fullständigt skydd mot att behöva lämna
det hem de skapat åt sig. Även bortsett från trygghetssynpunkten måste det framstå
som betydelsefullt för de berörda arrendatorerna att kunna bli ägare till den mark
där deras bostadshus ligger och sålunda göra sig helt oberoende av jordägaren.
På grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med kommittén övervägande
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
skäl tala för att den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari 1919
flyttas fram.
I frågan hur långt framflyttningen bör ske anser kommittén att det numera inte
finns anledning att utan vidare anknyta till tidpunkten för tillkomsten av 1925 års
ensittarlag. Frågan bör i stället avgöras med hänsyn till vad som framstår som rimligt
vid en avvägning mellan skilda intressen. Enligt kommitténs mening är tidpunkten
för jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari 1928 godtagbar med
hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen. Några remissinstanser vill inskränka
framflyttningen till tidpunkten för ensittarlagens ikraftträdande den 1 september
1925 eller till den 1 januari 1926. Enligt dessa remissinstanser saknas bärande
skäl att bestämma tidpunkten till den 1 januari 1928.
Enligt min mening utgör tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande en
skiljelinje som inte kan frånkännas betydelse i det nu aktuella hänseendet. Jag syftar
på det förhållandet att jord politiska bestämmelser med generell giltighet då för första
gången infördes i vår lagstiftning. Däremot anser jag inte några sakliga skäl kunna
åberopas till stöd för att tidpunkten för ensittarlagens ikraftträdande tillmäts avgörande
betydelse när det gäller att fastställa den nya tidsgränsen. Jag föreslår alltså
att framflyttningen sker till den 1 januari 1928.
I anledning av propositionen väcktes motioner (1:892 och 11:1106) med yrkande
•att den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten skulle framflyttas till
den 1 januari 1948.
I utlåtande i anledning av propositionen m. m. anförde tredje lagutskottet bl. a.
följande.
Utskottet har för sin del inte något att erinra mot att tidpunkten den 1 januari
1919 flyttas fram till den 1 januari 1928 och att utformningen av bostadskravet i
anslutning härtill ändras på sätt föreslås i propositionen. På frågan om en ytterligare
framflyttning av tidpunkten bör ske såsom yrkas i motionerna 1:892 och
11:1106 vill utskottet anlägga följande synpunkter. Under senare år synes det endast
i tämligen obetydlig utsträckning ha förekommit att egna hem uppförts på ofri
grund. I en del fall torde friköp ha skett senare. I andra fall åter används husen numera
endast för fritidsändamål, och enighet synes råda om att nyttjanderätt för
fritidsändamål inte bör grunda lösningsrätt enligt ensittarlagen. En ytterligare framflyttning
av tidpunkten skulle däi''för sannolikt beröra endast ett ringa antal personer.
Utskottet hänvisar till att redan det praktiska behovet av den nu föreslagna
reformen ifrågasatts av flera remissinstanser. Som departementschefen anför måste
jordägarens intresse av att återfå marken också anses vara alltmer förtjänt av att
beaktas ju kortare tid marken varit ur hans besittning. De sociala skäl, som motionärerna
berör, kan vidare enligt utskottets mening till stor del tillgodoses på annat
sätt än genom en utvidgning av lösningsrätten. De gällande författningarna angående
bostadslån och förbättringslån beaktar sålunda det bostadssociala intresset av att lån
till ombyggnad eller förbättring kan lämnas även till den som äger byggnad på
annans mark. Vanligen går, då säkerhet krävs men godtagbar sådan inte kan ställas
av den lånesökande, kommunerna i borgen för ifrågavarande lån. Av betydelse i detta
sammanhang är också att riksdagen inom kort kommer att föreläggas förslag till
ändring av arrendelagstiftningen, syftande till en förstärkning av rättsställningen för
bl. a. de arrendatorer som äger bostadshus på den arrenderade marken. Förslaget
.torde komma att innehålla bestämmelse om att arrendetiden skall vara bestämd och
utgöra minst fem år. Arrendatorn avses vidare få s. k. optionsrätt, dvs. rätt till förlängning
av arrendetiden. Om dessa ändringar i arrendelagstiftningen genomförs
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
uppkommer en betydande förbättring av bostadsarrendatorernas rättsställning. Även
andra skäl, såsom att en fullständig jord- och planpolitisk prövning som vid avstyckning
inte sker i ensittarärendena, talar mot en ytterligare framflyttning av tidpunkten.
Särskilt tydligt framstår detta mot bakgrunden av att lagen nu föreslås avvecklad.
På nu anförda skäl avstyrker utskottet motionerna 1:892 och 11:1106.
Utskottet hemställde att riksdagen med avslag på de nämnda motionerna skulle
anta det i propositionen framlagda förslaget till ändrad lydelse av 1 § ensittarlagen.
I en vid utlåtandet fogad reservation av herr Nyberg hemställdes att den angivna
tidpunkten skulle bestämmas till den 1 januari 1948.
Vid behandlingen av utskottets utlåtande stannade kamrarna i olika beslut i
frågan. Första kammaren, där yrkande om bifall till reservationen inte framställdes,
biföll utskottets hemställan medan andra kammaren med 112 röster mot 76 biföll
reservationen.
Utskottet behandlade härefter frågan om sammanjämkning av kamrarnas beslut
och fann denna böra lösas så att andra kammaren biträdde första kammarens beslut.
Utskottet hemställde att andra kammaren med frånträdande av sitt beslut beträffande
1 § ensittarlagen skulle biträda det beslut som fattats av första kammaren.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Utskottet
Statsmakterna har under år 1967 beslutat vissa ändringar i ensittarlagen, vilka
trätt i kraft den 1 januari 1968. Enligt tidigare gällande bestämmelser uppställdes
som förutsättning för inlösen enligt lagen bl. a. att ett bostadshus som tillhörde nyttjanderättshavare
och som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj fanns
på marken samt att ett sådant bostadshus var uppfört där redan den 1 januari 1919.
Dessa villkor har ersatts med krav på att marken sedan den 1 januari 1928 varit bebyggd
med nyttjanderättshavare tillhörigt bostadshus, som under samma tid utgjort
stadigvarande bostad åt honom och hans familj. Samtidigt har beslutats att lagen
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1976.
I motionen hemställes att tidpunkten ändras till den 1 januari 1948. Till stöd för
yrkandet anförs bostadssociala skäl.
Motionen överensstämmer till sitt innehåll helt med ett motionspar, som väcktes i
anledning av propositionen med förslag till nyssnämnda lagändring. På hemställan av
utskottet avslog riksdagen dessa motioner. I sitt utlåtande i ämnet anförde utskottet
som närmare framgår av den föregående redogörelsen bl. a. att de av motionärerna
åberopade bostadssociala skälen är beaktade i de gällande författningarna angående
bostadslån och förbättringslån på så sätt att lån till ombyggnad eller förbättring kan
lämnas även till den som äger byggnad på annans mark. Vanligen går, då säkerhet
krävs men godtagbar sådan inte kan ställas av den lånesökande, kommunerna i borgen
för ifrågavarande lån. Utskottet hänvisade vidare till att förslag till ändringar
i arrendelagstiftningen var att vänta. Detta förslag har nu framlagts genom propositionen
nr 19 innevarande år. Utskottet har i sitt utlåtande nr 38 med ett par
smärre jämkningar tillstyrkt denna. Förslaget syftar till att förbättra rättställningen
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
för bl. a. de arrendatorer, som äger bostadshus på den arrenderade marken. Arrendeavtal
skall enligt förslaget upprättas skriftligen med en minsta arrendetid av
fem år. Sägs arrendet inte upp inom viss tid förlängs det automatiskt. Av särskilt
intresse i detta sammanhang är införande av s. k. optionsrätt, dvs. rätt för arrendatorn
till förlängning av arrendet vid arrendetidens utgång. Endast under vissa
i lagen angivna omständigheter får optionsrätten brytas. Arrendatoms rättsställning
föreslås förbättrad även i andra hänseenden. Enligt övergångsbestämmelserna gäller
reglerna om optionsrätt också äldre avtal, om arrendet vid arrendetidens utgång
varat minst tio år. Även de nyttjanderättshavare som avses med motionen får således
en väsentligt förbättrad rättsställning.
Sedan föregående år har inte inträffat något som bör medföra att riksdagen frångår
sin då intagna ståndpunkt. Tvärtom har ändringarna i arrendelagstiftningen
stärkt skälen för den. Motionen bör därför inte bifallas.
Utskottet hemställer
att motionen 11:891 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 maj 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristiansson (s),
Knut Johansson (s)*, Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s)*, fru Landberg (s),
herrar Nils Nilsson (ep) och Österdahl (fp);
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp (s), Nyberg (fp), fru Torbrink
(s), herrar Hedin (h)*, Tobé (fp), Svenning (s)*, Hammarberg (s) och
Josefson i Arrie (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Johansson i Torp (s) och Nyberg (fp), fru Torbrink (s) samt herr Svenning
(s), vilka ansett
a) att det avsnitt under rubriken Utskottet, som börjar med orden ”Motionen
överensstämmer” och slutar med ”inte bifallas” bort ha följande lydelse:
De före den 1 januari 1968 gällande bestämmelserna utestängde från lösningsrätt
åtskilliga nyttjanderättshavare som i allt väsentligt befann sig i samma läge som
många lösningsberättigade. 1967 års lagändring tillgodosåg därför ett angeläget
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
behov. Utskottet anser emellertid att reformen inte var tillräckligt långtgående. En
ytterligare framflyttning av den för tillämpning av lagen avgörande tidpunkten bör
därför äga rum. I frågan hur långt framflyttningen lämpligen skall ske kan givetvis
delade meningar råda, då valet måste träffas efter en avvägning mellan de olika intressen
av skilda slag som gör sig gällande på området. Enligt utskottets uppfattning
måste den största vikt fästas vid de bostadssociala synpunkterna. Dessa kan inte anses
ha beaktats tillräckligt i samband med 1967 års lagändring. Framflyttningen av den aktuella
tidpunkten till den 1 januari 1928 tillgodosåg i motsvarande mån inte intresset
av att bevara de på annans mark uppförda egna hemmen. Utskottet hänvisar till
att det i vissa delar av landet förekom byggande av egna hem på ofri grund under
samma former, som motiverade lagens tillkomst, ända till dess den på 1946 års riksdagsbeslut
grundade nya bostadspolitiken förverkligades. De sociala skälen för
att ge lösningsrätt åt dessa nyttjanderättshavare har sådan tyngd att de måste
anses överväga de nackdelar, som från andra synpunkter kan anföras mot en ytterligare
framflyttning av tidpunkten. Ett rimligt beaktande av de bostadssociala synpunkterna
leder enligt utskottets mening fram till att den för tillämpning av ensittarlagen
avgörande tidpunkten såsom motionärerna föreslagit bör bestämmas till den 1
januari 1948.
b) att utskottet bort hemställa
att riksdagen i anledning av motionen 11:891 för sin del antar
följande förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den
18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område:
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.
Flärigenom förordnas att 1 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.
(Gällande lydelse)
Den som — ■— --— ----
dels att •—- •—■ •— — — ----
dels att marken sedan den 1 januari
1928 varit bebyggd med nyttjanderättshavare
tillhörigt boningshus, som under
samma tid utgjort stadigvarande bostad
åt honom och hans familj;
(Föreslagen lydelse)
----under förutsättning:
----tio år;
dels att marken sedan den 1 januari
1948 varit bebyggd med nyttjanderättshavare
tillhörigt boningshus, som under
samma tid utgjort stadigvarande bostad
åt honom och hans familj;
1 Senaste lydelse av 1 § se 1967:756
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
och dels-----— -
Avlider nyttjanderättshavare -
Ändå att------
Vid uppskattning----
— —--nyttjanderättshavarens byggnader.
----särskilt stadgat.
----om nyttjanderättshavare.
----varit förutsatt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.