Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om decentralisering av vissa körkortsärenden. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare och till lagutskott hänvisad motion, nr 186 av herr förste vice talmannen von Friesen.

1968-05-02 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:44, Utlåtande i anledning av motion om decentralisering av vissa körkortsärenden. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare och till lagutskott hänvisad motion, nr 186 av herr förste vice talmannen von Friesen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

1

Nr 44

Utlåtande i anledning av motion om decentralisering av vissa körkortsärenden.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare och till lagutskott

hänvisad motion, nr 186 av herr förste vice talmannen von Friesen.

I motionen hemställes

”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om skyndsam utredning i

syfte att decentralisera behandlingen av vissa körkortsärenden”.

över motionen har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

utlåtande från socialstyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk och länsstyrelserna i Stockholms

län, Malmöhus län och Göteborgs och Bohus län. Socialstyrelsen har bifogat

yttranden från rättsläkarrådets rättspsykiatriska och allmänmedicinska sektioner. Vid

länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden från länsläkarorganisationen i respektive

län.

Gällande bestämmelser

Körkort utfärdas enligt 32 § vägtrafikförordningen av länsstyrelsen i det län, inom

vilket sökanden är mantalsskriven, eller om sökanden inte är mantalsskriven i riket,

hos länsstyrelsen i det län, där han vistas. För sökande som lider av sådant lyte, sådan

sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar hans

förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må enligt 2 mom. körkort

utfärdas endast i de fall och på de villkor som anges i 67 § vägtrafikkungörelsen.

För sökande med sådant lyte som nyss sagts eller sådan nyss nämnd sjukdom som

innebär nedsättning i hållnings- eller rörelseorganens funktioner äger länsstyrelsen

enligt 2 mom. i denna paragraf utfärda körkort endast efter tillstyrkan av socialstyrelsen

och förste bilinspektören. Körkort för den som lider av annan sjukdom,

som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordonet, än som sägs i 2 mom. eller

som lider av nedsatt syn- eller hörselförmåga får länsstyrelsen enligt 3 mom. utfärda

endast efter socialstyrelsens tillstyrkan och på de villkor som styrelsen må ha

angivit som förutsättning för tillstyrkandet.

Enligt 4 mom. äger emellertid länsstyrelsen trots vad nu sagts utfärda körkort utan

att i det särskilda fallet inhämta yttrande från socialstyrelsen, nämligen om styrelsen

beträffande visst slag av körkortssökande, för vilka jämlikt 67 § körkort må utfärdas

efter socialstyrelsens tillstyrkan, meddelat länsstyrelserna villkoren för sådan tillstyrkan.

Så har skett i (medicinalstyrelsens) cirkulär den 26 april 1965 (nr 30).

Enligt detta cirkulär äger länsstyrelsen i nedanstående fall besluta i körkortsären
-

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

den avseende sjuka eller handikappade personer utan att inhämta yttrande från styrelsen;

nämligen

a) Då sökanden är behäftad med sådant lyte avseende hållnings- eller rörelseorganens

funktioner, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av avsett

slag, under förutsättning att lytet kan kompenseras genom tekniska anordningar på

fordonet, beträffande vilka det ankommer på länsstyrelsen att efter hörande av förste

bilinspektören meddelade närmare föreskrifter.

b) Då sökanden är döv eller lider av sådan hörselnedsättning att han icke på

något öra väl uppfattar vanlig samtalsstämma på ett avstånd av 4 meter eller —

i fråga om traktor — 1 meter, under förutsättning att läkare med specialistkompetens

i öron-, näs- och halssjukdomar utfärdat intyg utvisande, att sökandens förmåga

att föra fordonet icke därigenom väsentligen minskas. Om enligt intyget så erfordras,

skall dessutom genom intyg av läkare med specialistkompetens i ögonsjukdomar styrkas,

att sökanden har en synskärpa uppgående till minst 0,7/0,3 eller 0,8/0,1 samt

normala synfält. I den mån så finnes påkallat enligt läkarintygen skall upprepad

kontroll föreskrivas.

I nu angivna fall förutsätter medicinalstyrelsen, att fordonet förses med spegelanordningar,

som länsstyrelsen för ändamålet föreskriver.

c) Då sökanden lider av diabetes under förutsättning att sökanden står under

fortlöpande läkarkontroll och att innehavet av körkort göres beroende av omprövning

vart femte år, varvid förnyade läkarintyg skola företes. Undergår sökanden behandling

med insulin eller peroralt tillförda blodsockersänkande medel, krävs dessutom

att läkare med specialistkompetens i invärtes sjukdomar, barnaålderns invärtes sjukdomar

eller ämnesomsättningens sjukdomar i särskilt läkarintyg tillstyrkt innehav

av körkort. Konstateras förändringar i ögonbotten eller ögonlins men inga tecken till

avtagande synförmåga, skall omprövning ske vartannat år. Vid avtagande synförmåga

skall omprövning som regel ske årligen men kan också föreskrivas äga rum

med tätare intervall. Sedan sjukdomen varat femton år, skall omprövning alltid ske

vartannat år, därest icke kortare intervall finnes böra föreskrivas exempelvis på grund

av avtagande synförmåga.

d) Då sökanden lider av patologisk proteinuri och/eller kronisk njursjukdom under

förutsättning att blodtrycksförhöjning ej föreligger (utan behandling med antihypertensiva

medel), att ej heller tecken finnes på njurinsufficiens (ev. förhöjt kreatinin/S

eller förhöjt rest-N) samt att innehavet av körkort göres beroende av omprövning

vart tredje år.

e) Då sökanden lider av epilepsi under förutsättning att sökanden varit anfallsfri

de sista tre åren, att läkare med specialistkompetens i nervsjukdomar (neurologi),

annan neurologiskt skolad läkare eller läkare med ingående känndom om sökanden

utfärdat intyg angående hans tillstånd och däri tillstyrkt utfärdande av körkort, samt

att innehavet av körkort göres beroende av omprövning efter ett år, efter ytterligare

ett år samt efter ytterligare tre år (sammanlagt fem års kon troll tid) eller med annan

av läkaren föreslagen intervall, varvid förnyade läkarintyg skola företes. Därest sökanden

haft anfall i någon form under den senaste treårsperioden tillstyrker medicinalstyrelsen

icke ansökningen.

I cirkuläret meddelas tillika att styrelsen icke tillstyrker ansökning av sökande som

med eller utan korrektionsglas har en synskärpa understigande 0,6 på båda ögonen,

varför det icke är påkallat att underställa sådant ärende styrelsens prövning.

Finner länsstyrelsen att körkortsinnehavare inte uppfyller de förutsättningar som

gäller för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen enligt 33 § vägtrafikförordningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

3

skyndsamt uppta frågan om hans lämplighet till omprövning. Länsstyrelsen äger

därvid återkalla körkortet. I 2 mom. anges åtta olika fall då körkortet skall återkallas.

Enligt punkt 7. skall körkortet återkallas om förarens förutsättningar för rätt

att föra körkortspliktigt fordon blivit så väsentligen minskade genom sjukdom, skada

eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare bör inneha körkort. Har

återkallelse skett enligt denna punkt äger föraren så snart det förhållande som föranlett

återkallelsen upphört ansöka om återfående av körkortet eller, om ett år eller

mera förflutit från återkallelsen, om erhållande av nytt körkort.

Medicinalstyrelsen har i cirkulär (nr 31 år 1965) uttalat att läkare, som hos person

som innehar eller kan antagas inneha körkort, upptäcker sjukdomar eller defekttillstånd

av den art att de uppenbarligen kan medföra synnerlig fara för trafiksäkerheten

vid förande av motorfordon, bör göra anmälan härom till vederbörande länsläkare

eller förste stadsläkare. Denne har därefter att hos vederbörande länsstyrelse

göra anmälan om vad han sålunda erfarit.

Motionen

I motionen framhålles att förlusten av körkortet är den måhända allvarligaste påföljden

av en trafikolycka, vida allvarligare än det ådömda straffet. För exempelvis

en yrkeschaufför kan en sådan påföljd bli nära nog katastrofal. Rör det sig om så

relativt svårbedömda ting som från det normala avvikande psykiska särdrag, blir

svårigheten att återfå körkortet ytterst stor. Om man kunde få ner beslutanderätten

från medicinalstyrelsen (socialstyrelsen) till en på länsplanet fungerande nämnd,

skulle enligt motionären mycket vara vunnet. Man kunde ju alltid, framhåller motionären,

ha medicinalstyrelsen som besvärsinstans, vilket skulle leda till en tillräcklig

likformighet i bedömningen av dessa ärenden.

Motionären påpekar att en dylik decentralisering redan finns inom andra samhällsområden

och nämner som exempel pensionsdelegationerna och de lokala utskrivningsnämnderna.

Vidare framhålles att länsstyrelsen redan har åtskillig sakkunskap

genom sin körkortsavdelning och sitt intima samarbete med länsläkaren och

att den kan adjungera annan sakkunskap (motorfolk, läkare etc.). Genom en decentralisering

vinnes enligt motionären kanske också att man inte bara bedömer fallen

efter tillgängliga handlingar; man kan också personligen nå sökanden och pröva hans

körskicklighet. Det är, framhåller motionären, uppenbart att en person, som berövats

sitt körkort, kan tillfriskna eller ha så obetydliga restsymtom kvar, att han

några år senare kan betros med uppgiften att köra bil.

Motionären anser vidare att även tveksamma fall vid den första körkortsprövningen

skulle kunna remitteras till ett dylikt länsorgan. Härigenom skulle sökanden slippa

en besvärlig och tidsödande omgång genom prövningen i ett centralt ämbetsverk.

I motionen upplyses att frågan om decentralisation av vissa körkortsärenden diskuterades

vid ett socialmedicinskt symposium under 1967 års medicinska riksstämma.

Tämligen stor enighet rådde enligt motionären om lämpligheten av sådan decentralisering,

vilken ansågs böra leda till snabbare resultat utan att rättssäkerheten äventyrades.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

Enligt motionären rör det sig här om en lagstiftningsfråga, då medicinalstyrelsen

icke utan vidare har rätt att delegera dylika ärenden. En utredning torde vara nödvändig

beträffande konstruktionen av de angivna länsorganen liksom även om förändringar

i lagtexten.

Remissyttranden

Motionen avstyrkes av statens trafiksäkerhetsverk och länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län. Länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig tveksam till motionsförslaget.

Socialstyrelsen uttalar sig för en ökad decentralisering endast inom ramen för de

anvisningar som meddelats i styrelsens ovan nämnda cirkulär nr 30 år 1965. Länsstyrelsen

i Stockholms län tillstyrker sådan ändring av 67 § vägtrafikkungörelsen att

socialstyrelsens bedömning kan delegeras till vederbörande länsläkare.

Statens trafiksäkerhetsverk framhåller att de fall som motionären åsyftar synes

vara de där körkortet återkallats jämlikt 33 § 2 mom. p. 7 vägtrafikförordningen

samt att körkortet i dessa fall kan återfås med stöd av bestämmelserna i 67 § vägtrafikkungörelsen.

Möjlighet föreligger således för socialstyrelsen att meddela länsstyrelserna

sina villkor för tillstyrkan, varefter länsstyrelsen äger att utfärda körkort

utan att i det enskilda fallet inhämta yttrande från socialstyrelsen. Verket påpekar

att medicinalstyrelsens ovannämnda cirkulär nr 30 år 1965 inte synes röra sjukdomar

av i detta ärende aktuellt slag. Enligt verkets mening torde socialstyrelsen, om

den från sina synpunkter finner det möjligt, kunna meddela länsstyrelserna sina

villkor för tillstyrkan för sådana fall som motionären avser utan att någon lagändring

behöver tillgripas. Under hänvisning härtill och i avvaktan på nu pågående utredning

angående ett centralt körkortsregister och därmed sammanhängande spörsmål

finner trafiksäkerhetsverket det därför inte påkallat att för närvarande förorda en

utredning i enlighet med motionärens förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upplyser att länsstyrelsen efter utfärdandet

av medicinalstyrelsens cirkulär nr 31 år 1965 inhämtat medicinalstyrelsens utlåtande

huvudsakligen i ärenden, där handlingarna utvisar att vederbörande lidit

eller lider av psykisk sjukdom eller är resp. misstänkts vara behäftad med annan

psykisk deffekt.

För att bilda sig en uppfattning om medicinalstyrelsens roll i körkortsärenden har

länsstyrelsen genomgått handlingar och diarier rörande sadana ärenden för 1967.

Denna undersökning visar att under nämnda år återkallade länsstyrelsen 742 körkort,

därav 614 på grund av rattfylleri, rattonykterhet och onykterhet utan samband med

färd med motorfordon. 128 körkort återkallades alltså av andra orsaker, därav 16 på

grund av sjukdom. Medicinalstyrelsens utlåtande inhämtades i sju av dessa sistnämnda

fall. Antalet ansökningar om prövning, huruvida hinder för utfärdande av

körkort möter (förhandsbesked enligt 32 § vägtrafikförordningen) var 1 159 under

1967. Endast i 27 av dessa fall, samtliga avseende psykiska aspekter på sökanden,

har yttranden inhämtats från medicinalstyrelsen. En undersökning av tidsutdräkten

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

för medicinalstyrelsens besvarande av remisserna visar att 16 fall, d. v. s. 59 %, besvarats

på kortare tid än en månad, sju fall eller cirka 26 % på kortare tid än två

månader samt fyra fall, cirka 15 %, på längre tid än två månader.

Länsstyrelsen säger sig icke ha det intrycket att medicinalstyrelsen som remissinstans

i oskälig grad fördröjt ärendens handläggning och anser det vara orealistiskt

att tro att en nämnd av experter på länsplanet skulle vara i stånd till en snabbare

handläggning. De ovan redovisade siffrorna ger enligt länsstyrelsen även i och för

sig vid handen att i motionen påtalade förhållanden har en högst begränsad räckvidd

och att näppeligen något vore att vinna med en ändrad handläggningsordning

i nu aktuellt hänseende.

Länsläkarorganisationen i länet framhåller bl. a. att remitteringar av körkortsärenden

medför ökad tidsutdräkt vid avgörandena, vilket kan leda till obehag och besvärligheter

för allmänheten, organisationen vill därför gärna tillstyrka, att en utredning

kommer till stånd, huruvida och på vad sätt en ytterligare nedflyttning av

körkortsärendenas handläggning till länsplanet skulle kunna ske. En dylik nedflyttning

bör enligt organisationens mening givetvis ej utgöra hinder för länsläkaren eller

länsstyrelsen att vid behov inhämta yttrande från socialstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar i stort de synpunkter som anförts i det vid

remissvaret fogade yttrandet från länsläkarorganisationen i länet. Länsstyrelsen vill

emellertid ifrågasätta om dessa förhållandevis begränsade antal ärenden — i länet

omkring 100 årligen av totalt ungefär 14 000 körkortsärenden — och den i sammanhanget

korta tid ärendet ligger hos den centrala myndigheten — genomsnittligen

cirka en månad — i och för sig motiverar en decentralisering i föreslagen riktning.

Det måste enligt länsstyrelserna också anses värdefullt att dessa ärenden blir föremål

för prövning inom en central myndighet.

I det bilagda yttrandet från länsläkarorganisationen framhålles att det i motionen

inte anges hur man tänkt sig en eventuell delegations sammansättning. För att en sådan

delegation skulle vara verkligt funktionsduglig måste den enligt organisationen

ha en ganska stor bredd. Där måste sålunda finnas representanter för olika medicinska

specialiteter. Länsstyrelsen bör vidare vara företrädd och såväl förste bilinspektören

som länsläkaren bör beredas plats i delegationen. Länsläkarorganisationen

anser emellertid att en dylik delegation skulle bli en allt för tungrodd apparat och

ställer sig därför tveksam till förslaget.

Organisationen är ense med motionären om att det är önskvärt att körkortsfallen

behandlas så snabbt som möjligt för att därigenom hindra eller mildra en människas

psykiska lidanden och ekonomiska avbräck. Enligt länsläkarorganisationen

skulle ärendens behandling i viss mån kunna förenklas och påskyndas genom ett närmare

och fastare samarbete mellan länsläkaren och körkortsavdelningen på länsstyrelsen.

Detta gäller t. ex. fall, där länsläkaren visserligen avgivit ett ur hans synpunkt

klart besked om vederbörandes sjukdomstillstånd men då länsstyrelsen det

oaktat star tvekande. I dylika fall remitteras nog rätt ofta rent rutinmässigt ärendet

även till socialstyrelsen för yttrande. Därigenom uppstår ett kanske onödigt dröjsmål

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

som skulle kunna undvikas om körkortsavdelningen åter tagit kontakt med länsläkaren.

Socialstyrelsen säger sig biträda de synpunkter som framförts i bifogade utlåtande

från rättsläkarrådets rättspsykiatriska och allmänmedicinska sektioner. Styrelsen upplyser

också att den har för avsikt att erinra länsstyrelserna om angelägenheten av att

dessa meddelar beslut i körkortsärenden i all den omfattning som styrelsens cirkulär

nr 30 år 1965 medger.

I yttrandet från rättspsykiatriska sektionen uttalas till en början att det i körkortsärenden

redan finns delegationsbestämmelser då det gäller vissa somatiska sjukdomar,

varför sektionen endast behandlar körkortsfrågor med psykiatriska komplikationer.

Enligt sektionens erfarenhet förekommer en stor del körkortsärenden vilka borde

ha kunnat avgöras på länsplanet men vilka tydligen p. g. a. brist på psykiatrisk sakkunskap

vid ärendenas handläggning remitterats till socialstyrelsen. För att förenkla

körkortsbedömningarna skulle säkert mycket vara vunnet om psykiatrisk sakkunnig

på lämpligt sätt knöts till länsstyrelsen. Formen för hans medverkan synes böra bli

föremål för särskilda överväganden. Sålunda kan tänkas ett förfarande där länsläkaren

och psykiatern deltager vid handläggningen av vissa körkortsärenden. Därest

länsstyrelsen vill till sig knyta psykiatrisk sakkunskap är sektionen beredd att medverka

vid en eventuell omarbetning av gällande anvisningar och upplysningar i hithörande

körkortsärenden för att underlätta dessas handläggning på det lokala planet.

Under hänvisning till det anförda tillstyrker sektionen att förutsättningarna för

en ökad decentralisering av körkortsfrågor att omfatta även psykiska funktionsrubbningar

blir föremål för utredning.

I yttrandet från den allmänmedicinska sektionen framhålles att länsstyrelsernas

praxis är något olika vid tillämpningen av medicinalstyrelsens cirkulär nr 30 år 1965

i det att en del länsstyrelser överlämnar ärenden för handläggning i socialstyrelsens

rättsläkarråd, även där beslut enligt styrelsens anvisningar skulle kunna meddelas

på det regionala planet. Länsstyrelserna kommer emellertid att erinras om angelägenheten

av att de i all den omfattning cirkuläret medger meddelas beslut i körkortsärenden.

Vidare förutsätter sektionen att länsläkaren i alla fall där så erfordras höres

innan länsstyrelsen beslutar i körkortsärende och upplyser att medel finns disponibla

för länsläkare att i speciella fall anlita expert för bedömning av viss medicinsk

fråga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes motionen enligt sektionens mening icke

böra föranleda någon åtgärd.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att den medicinska bedömningen av

körkortsfrågor ofta tar ganska lång tid. Den längsta tidsutdräkten beror dock i allmänhet

inte på socialstyrelsens (medicinalstyrelsens) handläggning utan i stället på

att — såsom grundval för socialstyrelsens bedömning — den enskilde sökanden har

att inkomma med läkarintyg, vilket ofta måste vara utfärdat av läkare med specialistkompetens.

Även om tidsvinsten med decentraliserad handläggning således inte

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

7

får överdrivas anser länsstyrelsen att ökad decentralisering av den medicinska bedömningen

bör eftersträvas. Sådan decentralisering bör emellertid enligt länsstyrelsens

mening ske till ett medicinskt länsorgan, lämpligen länsläkaren. Länsstyrelsen tillstyrker

sådan ändring av 67 § vägtrafikkungörelsen att socialstyrelsen tilläggs befogenhet

att i lämplig omfattning uppdra åt länsläkaren att till länsstyrelsen yttra sig

i de körkortsfrågor, som avses i författningsrummet.

Möjligen torde enligt länsstyrelsen även böra övervägas att uppmjuka den nuvarande

ordningen, enligt vilken länsstyrelsen i regel är bunden av den medicinska

remissmyndighetens — socialstyrelsens — uppfattning. Med sådan åtgärd bör måhända

dock anstå i avbidan på prövningen av det nyligen framlagda förslaget att

nämndemän obligatoriskt skall medverka i länsstyrelserna vid handläggningen av

ärenden av väsentlig betydelse för den enskilde i personligt eller ekonomiskt avseende

(länsförvaltningsutredningens betänkande angående den statliga länsförvaltningen,

SOU 1967:20 och 21).

I det bilagda yttrandet från länsläkarorganisationen i Stockholms län framhålles

att vederbörande föredragshållare vid 1967 års riksstämma tydligen varit felunderrättad

beträffande delegationsförhållandena i körkortsfrågor, eftersom redan nu en

betydande del av de körkortsärenden varom här är fråga bedömes på länsplanet.

Dock påpekas att delegationsrätten tillämpas mycket olika i olika län. I vissa län,

t. ex. Stockholms, avgöres huvudparten av dessa ärenden på länsplanet, medan

man i andra remitterar praktiskt taget alla ärenden till det centrala ämbetsverket

för bedömning. Det är enligt organisationen mot detta senare förfarande man kan

rikta allvarlig kritik. Enligt organisationens mening bör huvudparten, för att inte

säga alla körkortsärenden passera länsläkaren då det i flertalet fall kan vara svårt

för en medicinskt oskolad att rätt värdesätta läkarintygets uppgifter. Man måste ta

hänsyn inte blott till vad som uppgives i intyget utan jämväl vad som utelämnats

och hur uppgifterna i intyget inbördes överensstämma.

Länsläkaren bör enligt organisationens mening bli den som bedömer när körkortsärenden

skall remitteras till socialstyrelsen. Att tillskapa en lokal nämnd synes ej

kunna väsentligt bidra till den förväntade mera allsidiga och likformiga bedömning

av de fåtal fall där en sådan nämnds medverkan enligt motionen skulle påfordras.

Dessa kontroversiella ärenden bör även framdeles handläggas i socialstyrelsen.

Utskottet

Enligt vägtrafikförordningen utfärdas körkort av länsstyrelsen. För den som lider

av sadant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen

minskar hans förmåga att föra fordonet i fråga får dock körkort utfärdas endast om

socialstyrelsen eller, i vissa fall, socialstyrelsen och förste bilinspektören tillstyrkt bifall

till ansökningen. Beträffande bl. a. psykiska funktionsrubbningar gäller dessutom att

körkort får utfärdas endast på de villkor som socialstyrelsen kan ha angivit för tillstyrkandet.

I motionen framhålles att i nu angivna körkortsärenden, framför allt då fråga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

är om psykiska sjukdomar, mycket står att vinna i form av snabbare handläggning

och möjlighet till personlig kontakt med sökanden genom en decentraliserad prövning.

Prövningen bör därför enligt motionären förläggas till en på länsplanet fungerande

nämnd. Motionären hemställer om utredning i detta syfte.

Givetvis är det också enligt utskottets mening önskvärt att berörda ärenden handläggs

utan onödigt dröjsmål och att personlig kontakt kan etableras med sökanden

där så erfordras. Den utredning som redovisas i länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus

län yttrande över motionen liksom även innehållet i remissmaterialet i övrigt tyder

emellertid inte på att socialstyrelsens medverkan är ägnad att i oskälig grad fördröja

ärendenas handläggning. Inte heller torde det enligt utskottets mening kunna antagas

att handläggningstiden skulle förkortas i någon nämnvärd mån, därest beslutsfunktionen

i enlighet med motionärens förslag skulle utövas av en för varje län särskilt

inrättad nämnd av experter. Mot inrättande av ett sådant organ talar också det förhållandevis

ringa antalet ärenden av ifrågavarande slag. Särskilt beträffande mer

svårbedömda och kontroversiella fall torde det även vara av värde att prövningen

sker inom en central myndighet.

Som framgår av redogörelsen ovan kan redan nu en betydande del av ifrågavarande

ärenden bedömas på länsplanet. Sålunda har socialstyrelsen i de körkortsärenden,

där sökanden lider av lyte avseende hållnings- och rörelseorganens funktioner, dövhet

eller hörselnedsättning, diabetes, vissa njursjukdomar eller epilepsi, generellt medgivit

länsstyrelserna att under särskilt angivna förutsättningar utfärda körkort utan

att inhämta yttrande från styrelsen. Något författningsmässigt hinder för socialstyrelsen

att utsträcka denna delegation till att även gälla sådana ärenden som motionen

främst synes avse, nämligen de med psykiatriska komplikationer, anser utskottet — i

motsats till motionären — inte föreligga. Socialstyrelsens rättsläkarråds rättspsykiatriska

sektion har också i yttrande över motionen förklarat sig beredd att medverka

vid en eventuell omarbetning av gällande anvisningar i hithörande ärenden för att

underlätta dessas handläggning på det lokala planet, dock under förutsättning att till

länsstyrelserna knyts psykiatrisk sakkunskap. Dessa synpunkter har biträtts av socialstyrelsen,

som också uppgivit sig ha för avsikt att erinra länsstyrelserna om angelägenheten

av att dessa myndigheter meddelar beslut i all den omfattning som delegationsbestämmelserna

medger. Härtill må anmärkas att medel finns tillgängliga för länsläkarna

att, i den mån de icke själva besitter erforderlig psykiatrisk sakkunskap, i speciella

fall anlita expert för bedömning av viss medicinsk fråga.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

att motionen II: 186 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 maj 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristiansson (s),

Knut Johansson (s)*, Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s)*, fru Landberg (s),

herrar Nils Nilsson (ep) och Österdahl (fp);

från andra kammaren: fru Torbrink (s), herrar Tobé (fp), Svenning (s)*,

fröken Anderson i Lerum (s), herrar From (fp), Hammarberg (s), Krönmark (h)

och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.