Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om dels provisoriska byggnadsförbud, dels skydd mot skadeverkningarna av oskäligt långvariga byggnadsförbud. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 425 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 522 i andra kammaren av herrar Gustafsson i Skellefteå och Westberg.

1968-05-02 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:45, Utlåtande i anledning av motioner om dels provisoriska byggnadsförbud, dels skydd mot skadeverkningarna av oskäligt långvariga byggnadsförbud. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 425 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 522 i andra kammaren av herrar Gustafsson i Skellefteå och Westberg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av motioner om dels provisoriska byggnadsförbud,

dels skydd mot skadeverkningarna av oskäligt långvariga

byggnadsförbud.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 425 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr

522 i andra kammaren av herrar Gustafsson i Skellefteå och Westberg.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

”att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en översyn

av byggnadslagen och dess tillämpning, så att effektiva åtgärder kan vidtas för att

förhindra uppkomsten av oskäligt långvariga, provisoriska byggnadsförbud samt för

att, då provisoriskt byggnadsförbud införts, lindra de skadeverkningar som uppkommer

på grund av förbudet”.

Utskottet har vidare behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till

lagutskott hänvisad motion, nr 892, av herrar Mattsson och Sundkvist.

I motionen hemställes

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t matte anhålla om skyndsam utredning

av frågan om införande av skydd för enskild markägare mot skadeverkningar, som

föranledes av att provisoriska byggnadsförbud får orimligt lång giltighetstid”.

Gällande rätt

Planläggningen av marks användning för bebyggelse är enligt byggnadslagstiftningen

av två slag, nämligen översiktlig planläggning och detaljplanläggning.

Den översiktliga planläggningen inom kommun eller samhälle sker genom upprättande

av generalplan. Huvudsyftet med en generalplan är att ange riktlinjerna

för senare detaljplanering och att tjäna till ledning för denna. Planen skall ange

grunddragen för markens användning till olika ändamål, såsom till tätbebyggelse, viktigare

trafikleder och andra allmänna platser (9 och 97 §§ byggnadslagen,nedan BL).

Generalplan antas av kommunens fullmäktige och är i första hand endast vägledande.

Den kan på särskild framställning av kommunen helt eller delvis fastställas av

Kungl. Maj :t och får då vissa rättsverkningar. Sådan fastställelse förekommer emellertid

i mycket ringa omfattning.

Översiktlig planering kan vidare ske genom upprättande av regionplan. Denna är

avsedd för samordning av flera kommuners planläggning (3 § BL).

Detaljplanering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan (2 § BL).

Stadsplan är i princip formen för detaljplanering i städer och stadsliknande samhällen.

Stadsplans uppgift är att närmare reglera bebyggelsen och användningen i

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 45

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

övrigt av den mark, som ingår i planen (24 § BL). Stadsplan antas av kommunens

fullmäktige eller efter delegation av byggnadsnämnden. För att bli gällande skall

planen fastställas av länsstyrelsen. Vissa planer skall underställas Kungl. Maj :t.

Byggnadsplan kommer främst till användning för detaljplanering på landsbygden.

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda

områden som ingår i planen såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna

platser (107 § BL). Plan antas av kommunalfullmäktige eller efter delegation av

byggnadsnämnden och fastställs av länsstyrelsen.

Även utanför de områden, där tätbebyggelse uppkommit eller förväntas uppkomma

inom en nära framtid och för vilka instituten stadsplan och byggnadsplan är

avsedda, föreligger ej sällan behov av en reglering av bebyggelsen åtminstone i form

av generella föreskrifter. Detta behov kan tillgodoses genom införandet av utomplansbestämmelser.

Är fråga väckt om framställning angående fastställelse av generalplan beträffande

visst område eller ändring av fastställd generalplan äger länsstyrelsen enligt 15

och 97 §§ BL på framställning av kommunen förordna att nybyggnad inom området

icke må företagas. Sådant förordnande gäller intill dess kommunens fullmäktige

beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Där så erfordras kan förbudets giltighetstid

förlängas med högst två år i sänder. Från förbudet kan undantag medges

av länsstyrelsen och, enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, av myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer.

Har frågan väckts om antagande eller ändring av stadsplan äger på grund av

bestämmelserna i 35 och 106 §§ vad i nästföregående stycke sägs motsvarande tilllämpning;

dock skall frågor om dispens i vissa fall prövas av Kungl. Maj:t.

Även då fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område eller om

ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst ett år, förordna att nybyggnad

inom området inte får företagas (109 §; jfr även 76 §). Giltighetstiden

kan förlängas med högst två år i sänder. Undantag från förbudet kan medges.

Motsvarande gäller på grund av stadgande i 80 och 119 §§ då fråga väckts om

att utomplansbestämmelser skall tillämpas för visst område.

: Under det antagen generalplan eller stadsplan eller beslut om att utomplansbestämmelser

skall tillämpas granskas av fastställelsemyndigheten gäller automatiskt nybyggnadsförbud,

dock med dispensmöjlighet (14, 35 och 80 § § BL) .

: Möter hinder mot fastställelse av plan äger den myndighet som har att pröva

planen meddela det förbud mot nybyggnad som föranleds av omständigheterna (16,

36 och 109 §§).

Ändamålet med de nu i korthet återgivna bestämmelser om byggnadsförbud är

att ge en möjlighet till ingripande, om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning

eller sker i sådana former att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt

planläggning. Förbuden är inte förenade med rätt till ersättning för förluster som

uppkommer genom att ägaren förhindras att ekonomiskt utnyttja sin mark under

förbudstiden.

Om planläggning anses behövlig men likväl inte kommer till stånd, kan kommun

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

3

eller det organ, som är ansvarigt för regionplans upprättande, föreläggas att upprätta

plan (11, 27 och 133 §§ BL). Staten kan också ingripa för ätt åstadkomma

planläggning på bekostnad av kommun eller nämnda organ (11, 27, 108 och 133 §§

BL).

Motionerna

I motionerna 1:425 av herr Lundström m. fl. och II :522 av herrar Gustafsson i

Skellefteå och Westberg anförs bl. a. att fallen av långvariga provisoriska byggnadsförbud

är många och anges några exempel på sådana. Orsakerna till byggnadsförbuden

sägs vanligtvis stå att finna i en osäkerhet om hur respektive område skall

anknytas till ändamålsenliga vatten- och avloppssystem eller till trafikleder. Bristen

på stadsplanerare har också bidragit till att byggnadsförbuden har upprätthållits

längre än vad som anses rimligt. För markägarna innebär mångåriga byggnadsförbud

betydande olägenheter, i vissa fall leder de också till stora förluster. Någon rätt

till ersättning för förlusterna finns inte, konstaterar motionärerna.

Motionärerna hänför sig i fortsättningen till justitieombudsmannens nedan berörda

framställning och anför bl. a. att de gärna vill instämma i vad JO anfört om

att markägarna bör vara skyldiga att finna sig i kortvariga, provisoriska byggnadsförbud,

när syftet är att förhindra tillkomsten av ny bebyggelse som inte kan inordnas

i en blivande plan. Däremot anser de det inte rimligt att medborgarna under

tidsperioder som kan mätas i decennier skall förhindras att utnyttja sin egendom och

därigenom tillfogas skada.

Hur skyddet för fastighetsägare mot skadeverkningarna av långvariga provisoriska

byggnadsförbud bör utformas kan enligt motionärernas mening knappast anges

utan en ingående utredning. En möjlighet vore givetvis att införa en maximigräns

för den sammanlagda giltighetstiden av provisoriska förbud. En sådan lösning kan

emellertid knappast anses förenlig med allmänna intressen, eftersom det icke alltid

kan undvikas att långvariga dröjsmål uppkommer på grund av svårigheter att taga

ställning till hur den framtida utvecklingen bör gestaltas. En bättre utväg synes vara

att införa rätt för fastighetsägare att, när förbudstiden överskridit viss tidslängd, hos

kommunen göra anspråk på ersättning för styrkt skada eller att påfordra inlösen av

marken. En förutsättning härför bör dock vara, säger motionärerna, att förbudet

varat längre tid och medfört skadeverkningar, som är av väsentlig betydelse och som

icke kan uppvägas av förväntade fördelar för fastighetsägaren av planläggningen.

I motionen 11:892 av herrar Mattsson och Sundkvist erinras till en början om föregående

års riksdagsbehandling. Motionärerna anför därefter att det ännu inte tillsatts

någon utredning i den berörda frågan och att enligt deras mening planeringssituationen

förvärrats oavbrutet till följd av eftersläpningen i fråga om upprättande

av byggnadsplaner m. m. De anser att nu rådande förhållanden inte minst från

rättssäkerhetssynpunkt är allvarliga då den enskilde fastighetsägaren kan få lida förluster

på grund av att de provisoriska byggnadsförbuden blir oskäligt långa. Att dessa

i vissa fall kan bli bestående i årtionden sägs bero på att samhället antingen har intresse

av att förbilliga plangenomförandet eller att resurser saknas för ett genomfö
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

rande av planen. Motiven för dröjsmålen är inte sällan godtagbara, men det är fel

att den enskilde skall få sitta emellan och ensam bära kostnaderna för att samhället

skall få sina intressen tillgodosedda. Vid långvariga dröjsmål med planeringens fullföljande

bör enligt motionärerna fastighetsägare medges rätt att göra anspråk på

ersättning för styrkt skada eller kunna påfordra inlösen av marken sedan den provisoriska

förbudstiden överskridits en viss tid.

Justitieombudsmannens framställning

Justitieombudsmannen har den 30 juni 1966 gjort framställning hos Kungl. Maj:t

om utredning av behovet av skydd för fastighetsägare mot verkningarna av långvariga

provisoriska byggnadsförbud (1967 års ämbetsberättelse s. 463 ff.).

Beträffande det närmare innehållet i justitieombudsmannens framställning hänvisas

till utskottets utlåtande nr 5 år 1967.

1967 års riksdag

Vid 1967 års riksdag väcktes motioner (1:180 samt 1:223 och 11:303), vari hemställdes

att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan om

införande av skydd för fastighetsägare mot verkningarna av långvariga byggnadsförbud.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1967:5) anförde tredje lagutskottet bl. a.

följande.

Utskottet vill för sin del framhålla att det givetvis är önskvärt att de provisoriska

byggnadsförbuden inte består längre tid än som är oundgängligen nödvändigt. Å

andra sidan möter i dagens läge många gånger stora svårigheter att genomföra en

snabb planläggning. Svårigheterna synes f. ö. öka på grund av sådana faktorer som

stigande standardkrav, trafikproblemens ökade vikt och allt oftare förekommande

saneringsfrågor. Knapphet på skolade fackmän råder vidare. Även planväsendets

organisation synes förete en del brister. Utskottet vill uttrycka förhoppningen att det

förslag till delning av byggnadsstyrelseorganisationen, som inom kort kommer att föreläggas

riksdagen, skall bidra till att förbättra förhållandena i detta avseende. Dröjsmålen

med planläggningen sammanhänger emellertid även ibland med andra omständigheter

än bristande kapacitet hos planväsendet. Vanligt synes sålunda vara att

planarbetet försvåras t. ex. av ovissheten om större trafikleders sträckning. Projekteringen

av dessa är i sin tur beroende av när medelstilldelning för genomförande av

arbetena kan påräknas. I dessa fall saknar kommunerna, som själva kan ha ett starkt

intresse av att snabbt få en planering till stånd, ofta möjligheter att påskynda planarbetet.

Utskottet är sålunda av den meningen att det knappast är möjligt att helt

förekomma långvariga provisoriska byggnadsförbud.

I detta läge anser utskottet det önskvärt att frågan om införande av skydd för

enskild markägare mot skadeverkningar av oskäligt långvariga provisoriska byggnadsförbud

utreds. Som framgår av den föregående redogörelsen har även JO i

skrivelse till Kungl. Maj:t anmält att han för sin del funnit påkallat att frågan görs

till föremål för utredning. Utskottet ifrågasätter emellertid huruvida det är möjligt

att behandla den annat än i samband med en mer allsidig översyn av BL. Inom

Kungl. Maj :ts kansli prövas nu frågan om en sådan översyn i anledning bl. a. av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

5

framställningar av byggnadsstyrelsen och bostadsutredningen. 1966 års riksdag har

även ansett sig kunna förutsätta att en utredning i fråga om de olika planinstituten

och planväsendets organisation skall komma till stånd på Kungl. Maj :ts initiativ.

Utskottet anser sig inte böra ta ställning till formerna för en utredning i den av mor

tionärema väckta frågan men förutsätter att en sådan kommer till stånd snarast

möjligt. Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida kan inte anses påkallad.

Utskottet hemställde att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Översyn av byggnadslagstiftningen

Chefen för kommunikationsdepartementet har den 29 mars 1968 bemyndigats att

tillkalla sakkunniga med uppdrag att se över byggnadslagstiftningen.

I direktiven anförs i samband med redogörelse för de nu rådande förhållandena

på området att de byggnadsförbud, som i avvaktan på detaljplan inte sällan läggs

över stora områden, utgör ett problem. Departementschefen anför att de ibland kommit

att bli gällande under mycket lång tid, att de ibland drabbat markägare oskäligt

och att de i vissa fall lett till förslumning av berörda områden.

Departementschefen skisserar i direktiven för de sakkunniga ett system av regler

för den fysiska planläggningen, bestående av riksplan, regionplan, kommunplan,

kommundelsplan och detaljplan.

I de delar av direktiven som är av omedelbart intresse för den nu aktuella frågan

anförs följande.

Översiktsplanerna kommer enligt det skisserade plansystemet att på ett jämförelsevis

tidigt stadium ange riktlinjer för den framtida markanvändningen. Markägaren

borde i princip inte kunna få tillstånd att göra investeringar i sin mark, om därigenom

den nya planens förverkligande skulle motverkas. Å andra sidan kan det

dröja avsevärd tid innan det i översiktsplanen angivna nyttjandet skall förverkligas

och därigenom frågan om rätt att exploatera marken enligt planen eller om inlösen

av marken blir aktuell. Det kan tänkas bli svårt för markägaren att till rimligt pris

sälja en sådan fastighet till någon annan enskild. Problem av liknande natur kan

också uppkomma när en fastställd detaljplan har upphört att gälla och det ännu

inte är aktuellt att arbeta fram en ny detaljplan. Dessa problem påminner om de

problem som enligt gällande rätt följer av de långvariga provisoriska byggnadsförbuden.

Utredningen bör söka finna lösningar som innebär att den enskilde inte i sådana

situationer ensam får bära konsekvenserna av samhällsutvecklingen. En väg att nå

detta syfte kan vara att tillåta markägaren fortsätta ett redan påbörjat nyttjande

av marken i enlighet med den plan eller de faktiska förhållanden som var gällande

innan plansituationen ändrades. Investeringar, som ligger inom ramen för markens

aktuella användning, skulle alltså få förekomma, och markägaren kunde — med

vetskapen att investeringar och mark så småningom kan komma att inlösas — avväga

om investeringen bör göras. För att undvika olyckliga konsekvenser av en sådan

ordning skulle kunna tänkas att det öppnas möjlighet för det allmänna att redan

på ett tidigt stadium lösa in marken för att undvika alltför betungande lösenkostnader

i ett senare skede. Ett i enlighet med dessa tankar konstruerat system skulle

innebära att markägaren antingen kan fortsätta sin verksamhet eller också jämfö
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

relsevis snabbt får bundet kapital lösgjort. Emellertid kan tänkas flera svårigheter

med att få ett sådant system att fungera i praktiken. Särskilt bör då uppmärksammas

problemet att avgöra när ett föreslaget projekt skall anses ligga inom ramen för

den aktuella verksamheten på fastigheten.

Avslutningsvis anförs i direktiven att utredningens huvuduppgift bör vara att

pröva det av departementschefen skisserade systemet av regler för den fysiska planläggningen

och förverkligandet av dess intentioner. Utredningen skall emellertid vara

oförhindrad att pröva även andra lösningar. Utredningen skall också se över byggnadslagstiftningens

övriga avsnitt och föreslå de ändringar i dessa som kan föranledas

av reformeringen av planväsendet eller annars kan vara påkallade.

Departementschefen framhåller att utredningens uppdrag är omfattande och att

det krävs viss tid innan ny lagstiftning kan väntas träda i kraft. Utredningen bör därför,

sägs det, i ett tidigt skede också överväga i vad mån speciellt angelägna reformer

kan med mindre ändringar eller kompletteringar av gällande lagstiftning byggas

in i denna samt snarast framlägga de förslag som prövningen ger anledning till.

Utskottet

Enligt bestämmelse i byggnadslagen äger länsstyrelsen, då fråga väckts om antagande

eller ändring av stadsplan inom visst område, på framställning av kommunen förordna

att nybyggnad inom området inte får företagas. Sådant förordnande gäller intill

dess kommunens fullmäktige beslutat i planfrågan, dock ej längre än ett år. Där

så erfordras kan förbudets giltighet förlängas med högst två år i sänder. Motsvarande

gäller då fråga väckts om framställning angående fastställelse av generalplan eller

antagande eller ändring av byggnadsplan. Syftet med bestämmelserna är att skapa

möjligheter att under pågående planläggning förhindra tillkomsten av ny bebyggelse,

som inte kan inordnas i en blivande plan. Under vissa förutsättningar kan dispens

från ifrågavarande förbud medges.

I praxis har de provisoriska byggnadsförbuden ej sällan kommit att bli mycket

långvariga. Berörda fastighetsägare kan härigenom under lång tid hindras att till

fullo utnyttja sin egendom och tillskyndas skada, som inte uppväges av fördelar av

planläggningen. Mot bakgrunden härav hemställes i motionerna 1:425 av herr Lundström

m. fl. och 11:522 av herrar Gustafsson i Skellefteå och Westberg om översyn

av byggnadslagen, syftande till att förhindra att provisoriska byggnadsförbud blir

oskäligt långvariga och att lindra skadeverkningarna av sådana förbud. I motionen

II :892 av herrar Mattsson och Sundkvist begärs utredning av frågan om införande

av skydd för enskild markägare mot skadeverkningar, som föranleds av att provisoriska

byggnadsförbud får orimligt lång giltighetstid.

I samband med behandlingen av liknande motionsyrkanden vid föregående års

riksdag anförde utskottet att det var önskvärt att frågan om införande av skydd för

enskild markägare mot skadeverkningar av oskäligt långvariga provisoriska byggnadsförbud

utreddes. Utskottet ifrågasatte emellertid om det var möjligt att behandla

den annat än i samband med en mer allsidig översyn av byggnadslagen. Frågan om

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968 7

en sådan översyn prövades inom Kungl. Maj :ts kansli och utskottet ansåg sig kunna

förutsätta att översynen skulle komma till stånd snarast möjligt.

Som framgår av den föregående redogörelsen har chefen för kommunikationsdepartementet

helt nyligen bemyndigats att tillkalla sakkunniga med uppdrag att se

över byggnadslagstiftningen. Enligt det i direktiven för utredningen skisserade plansystemet

kommer översiktsplanerna att på ett jämförelsevis tidigt stadium ange riktlinjer

för den framtida markanvändningen. Markägaren bör i princip inte kunna

få tillstånd att göra investeringar i sin mark, om därigenom den nya planens förverkligande

skulle motverkas. Å andra sidan kan det enligt vad i direktiven anförs dröja

avsevärd tid innan det i planen angivna nyttjandet skall förverkligas, och det kan

tänkas bli svårt för markägaren att till rimligt pris sälja en sådan fastighet till någon

annan enskild. Problem av liknande art kan uppkomma när en fastställd detaljplan har

upphört att gälla och det ännu inte är aktuellt att arbeta fram en ny detaljplan. Utredningen

skall söka finna lösningar som innebär, att den enskilde inte i sådana situationer

ensam får bära konsekvenserna av samhällsutvecklingen. En väg att nå detta

syfte anges också såsom framgår av redogörelsen ovan i direktiven.

Genom bemyndigandet att tillsätta den ifrågavarande utredningen och vad som

anförts i direktiven för den får motionernas syfte anses vara tillgodosett. Någon riksdagens

åtgärd i anledning av motionerna är därför inte påkallad.

Utskottet hemställer

att följande motioner

a) 1:425 och 11:522 samt

b) 11:892

icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 maj 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristiansson (s),

Knut Johansson (s)*, Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s)*, Åkesson (fp), fru Landberg

(s) och herr Nils Nilsson (ep);

från andra kammaren: fru Torbrink (s), herrar Tobé (fp), Svenning (s)*,

fröken Anderson i Lerum (s), herrar From (fp), Hammarberg (s), Krönmark (h)

och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.