Utlåtande i anledning av motioner angående påföljderna vid oljeutsläpp från fartyg. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 420 i första kammaren av herr Jacobsson, Gösta, m. fl. och nr 528 i andra kammaren av herr Tobé m. fl.
1968-05-09 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1968:49, Utlåtande i anledning av motioner angående påföljderna vid oljeutsläpp från fartyg. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 420 i första kammaren av herr Jacobsson, Gösta, m. fl. och nr 528 i andra kammaren av herr Tobé m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr U9 år 1968
1
Nr 49
Utlåtande i anledning av motioner angående påföljderna vid
oljeutsläpp från fartyg.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 420 i första kammaren av herr Jacobsson,
Gösta, m. fl. och nr 528 i andra kammaren av herr Tobé m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte
dels hos Kungl. Maj :t begära förslag om sådan ändring i oljeskyddslagen
7 § att där stadgad påföljd av fängelse i högst sex månader ökas till fängelse
i högst ett år;
dels ock anhålla att Kungl. Maj :t ville låta utreda förutsättningarna för
införande i oljeskyddslagen av bestämmelse om mistning av behörighetsbevis
för befälsperson som trotsar lagens huvudstadgande om förbud mot
oljeutsläpp från fartyg».
Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtanden från riksåklagaren, sjöfartsstyrelsen och statens
naturvårdsverk. På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av
Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet
och Nordiska oljeskyddsunionen.
Gällande bestämmelser
Enligt 1 § första stycket lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg (oljeskyddslagen) får olja inte tömmas från
fartyg i vattenområde som utgör svenskt territorium. I den mån så är möjligt
skall även utflöde av olja från fartyg förhindras i sådant vattenområde.
För annat vattenområde kan Kungl. Maj :t enligt paragrafens andra
stycke bestämma att samma regler skall gälla i fråga om svenska fartyg av
vissa slag och med viss minsta bruttodräktighet. I 1 § första stycket tillämpning
skung öreisen den 2 maj 1958 till nämnda lag föreskrivs att nyssnämnda
regler skall gälla för svenskt tankfartyg med en bruttodräktighet av minst
150 registerton och för annat svenskt fartyg med en bruttodräktighet av
minst 500 registerton även inom vissa s. k. förbjudna zoner. Dessa zoner
omfattar dels allt havsområde inom ett avstånd av 50 sjömil från närmaste
land, dels bl. a. övriga delar av Nordsjön, Östersjön och Bottenhavet. Den
nu gällande lydelsen har trätt i kraft den 18 maj 1967 (SFS 1967:126).
I 1 § andra stycket tillämpningskungörelsen ges en bestämmelse som ut
-
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr k9
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr A9 år 1968
gör ett steg mot totalförbud mot oljeutsläpp från fartyg. Bestämmelsen innebär
att svenskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 20 000 registerton,
för vilket byggnadskontrakt har tecknats den 18 maj 1967 eller senare,
inte får tömma olja i något vattenområde. När särskilda omständigheter
föreligger får sådant fartyg emellertid tömma olja utanför de förbjudna
zonerna.
Fr. o. m. den 1 januari 1969 utvidgas genom 1 a § tillämpningskungörelsen
bestämmelserna om de förbjudna zonerna till att omfatta alla svenska tankfartyg
och även de svenska torrlastfartyg under 500 bruttoregisterton som
har en maskinstyrka om minst 400 effektiva hästkrafter. Sjöfartsstyrelsen
kan medge undantag från föreskrifterna i 1 a § tillämpningskungörelsen.
I 2 § oljeskyddslagen anges vissa undantag från förbudet att släppa ut
olja från fartyg, nämligen för dels oljehaltigt slagvatten, dels bottensats som
utgörs av rester från rening av brännolja eller smörjolja och dels olja från
fartyg som inte är tankfartyg, när fartyget är på väg till hamn utan mottagningsanläggning
för oljespill. Det sistnämnda undantaget upphävs emellertid
genom en ändring som träder i kraft den 1 juli 1968.
Enligt 3 § kan Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t utser,
meddela bestämmelser för visst svenskt vattenområde till förebyggande av
att vattnet förorenas genom sådant avfall från fartyg som inte är olja eller
genom sådan uttömning som avses i 2 §. I 3 § tillämpningskungörelsen ges
länsstyrelserna bemyndigande att utfärda sådana bestämmelser.
Enligt 4 § får svenskt fartyg med viss minsta bruttodräktighet inte nyttjas
till sjöfart om det inte är utrustat med anordningar till förebyggande
av att beständig brännolja flödar ut i fartyget eller med inrättning, med
vilken slagvattnet kan renas från olja före uttömning. Dessutom föreskrivs
f. n. att barlastvatten om möjligt inte bör föras i fartygs bränsletankar. Genom
en ändring som träder i kraft den 1 juli 1968 införs förbud för svenskt
fartyg, som inte är tankfartyg, att föra vatten i bränsletank, om fartyget
inte är utrustat med oljeavskiljare.
I 5 § föreskrivs att i allmän hamn som Konungen bestämmer skall finnas
anläggning för mottagande av oljehaltig blandning från fartyg. Med stöd
härav föreskrivs i 7 § tillämpningskungörelsen att sådan anläggning skall
finnas i allmän hamn i Göteborg, Hälsingborg, Luleå, Malmö, Norrköping
och Stockholm.
I 6 § oljeskyddslagen ges bestämmelser om förande av oljedagbok.
Straffbestämmelserna återfinns i 7 §. Den som i strid mot lagen uttömmer
olja eller underlåter att vidta åtgärd till förhindrande av att olja utflödar
kan, liksom den som bryter mot bestämmelser, som utfärdats med
stöd av 3 §, straffas med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Uttömmes
olja i strid mot lagen straffas fartygets redare som om gärningen
begåtts av honom själv, såframt den skett med hans vetskap eller vilja.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968
3
Motionerna
Till stöd för sina yrkanden anför motionärerna att utvecklingen i fråga
om förorening av hav, kuster och stränder genom olja från fartyg torde ge
anledning att överväga åtgärder för att komma till rätta med den ohörsamhet
och bristande laglydnad som har ådagalagts gentemot gällande bestämmelser
till förhindrande av avsiktliga utsläpp av olja från fartyg till sjöss.
Oljeföroreningen har under det gångna året vad gäller frekvensen varit
svårare än någonsin. Endast i undantagsfall har oljeutsläppen till sjöss kunnat
hänföras till sjöolyckor, varför något tvivel inte kan råda om att de avsiktliga
oljeutsläppen på det hela taget varit orsak till de mycket talrika
och i vissa fall svåra oljeföroreningarna. En strängare reaktion från det
allmännas sida torde enligt motionärernas mening få anses påkallad, lämpligen
genom att utöka den nuvarande straffskalan till fängelse ett år. Motionärerna
pekar även på en annan utväg att öka respekten för lagens föreskrifter,
nämligen att införa den påföljden att befälsperson som gör sig
skyldig till eller har ansvaret för brott mot oljeskyddslagen kan mista sin
behörighet till tjänst på fartyg. En sådan påföljd skulle enligt motionärernas
uppfattning förmodligen även neutralisera den risk att mista sin anställning
som en befälsperson stundom kan anse sig löpa, när laglydnaden
kommer i konflikt med arbetsgivarens intresse. Motionärerna anser därför
frågan om att införa en sådan påföljd allvarligt böra övervägas.
Frågans tidigare behandling
En redogörelse för tillkomsten av och innehållet i 1954 års oljeskyddskonvention
samt de år 1962 vidtagna ändringarna i konventionen finns intagen
i tredje lagutskottets utlåtande 1966:37 (s. 1—10) i anledning av en
motion om ändring i oljeskyddslagen. Utskottet hänvisar till nämnda redogörelse,
som även innehåller uppgifter om lagstiftningsåtgärderna i anledning
av konventionen och ändringarna i konventionen. Utöver uppgiften att
lagen om ändringar i oljeskyddslagen på grund av 1962 års konventionsändringar
utfärdades den 31 maj 1963 (nr 187) må nämnas att ändringarna
trädde i kraft den 18 maj 1967.
Vid 1965 års riksdag behandlades två motioner (1:328 och 11:395) och
vid 1966 års riksdag en motion (11:396) om viss skärpning av bestämmelserna
i oljeskyddslagen (3LU 1965:16 och 1966:37). Genom de numera beslutade
ändringarna, som har angivits i avsnittet Gällande bestämmelser,
torde motionärernas yrkanden i huvudsak ha tillgodosetts.
Beträffande påföljderna för brott mot förbudet mot uttömmande av olja
från fartyg enligt bestämmelserna i oljeskyddslagen må följande anmärkas.
Enligt art. III och VI i 1954 års oljeskyddskonvention skall överträdelse
av förbud mot oljeuttömning vara straffbar och straffet får inte vara lind
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968
rigare för en överträdelse utom ett lands territorialvatten än för motsvarande
förseelse, begången inom territorialvattnet.
I propositionen med förslag till antagande av oljeskyddslag (1956:23) anförde
departementschefen bl. a. följande beträffande straffbestämmelserna
i 7 §.
Straffansvar bör drabba envar som i strid mot lagen uttömmer olja ellei
underlåter att vidtaga åtgärd för att förhindra att olja utflödar. Detsamma
bör gälla för den som bryter mot lokal föreskrift enligt 3 § till förhindrande
av vattenförorening. Vidare bör man i straffrättslig väg kunna ingripa mot
befälhavare som nyttjar ej behörigen utrustat fartyg eller som gör sig skyldig
till försummelse med avseende å oljedaghokens förande. Vid överträdelse
av förbudet mot oljeuttömning och mot nyttjande av fartyg, som ej är behörigen
utrustat, bör även redaren vara underkastad straffansvar. Förutsättningen
härför bör dock i enlighet med nu tillämpade straffrättsliga principer
vara att förseelsen skett med hans vilja och vetskap.
Vid bestämmande av strafflatituderna för förseelser mot lagen bör beaktas
att det, om endast låga bötesstraff utdömes, kan ur ekonomisk synpunkt
för en redare vara fördelaktigt att bryta mot oljeuttömningsförbudet.
Det synes därför ej tillräckligt med en straffskala som innehåller endast
böter. Jag har därför övervägt att införa någon form av förverkande av ett
penningbelopp som motsvarar redarens ekonomiska fördel av förseelsen.
Mot en sådan regel — vars lämpliga utformning för övrigt erbjuder betydande
svårigheter — kan emellertid åberopas att den endast sällan skulle drabba
utländska redare. Jag har i stället stannat för att föreslå införande av
frihetsstraff. Denna ståndpunkt synes stå i god överensstämmelse med lagstiftningen
på likartade områden. Jag får sålunda hänvisa till 13 kap. 11 §
andra stycket vattenlagen och 11 kap. 13 § strafflagen. I förevarande paragraf
har i enlighet med det sagda straffet för den som i strid mot lagen uttömmer
olja eller underlåter att vidtaga åtgärd mot oljeutflöde samt för den
som bryter mot lokalt uttömningsförbud bestämts till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. I sammanhanget må anmärkas att dessa gärningar
motverkas jämväl därav att de enligt allmänna rättsprinciper medför skyldighet
för den felande att utgiva ersättning för uppkommen skada.
Övriga förseelser — nyttjande av ej behörigen utrustat fartyg och försummelse
i fråga om oljedagboken — är av lindrigare art och straffskalan
för dem torde böra bestämmas till dagsböter.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1956:4) godtog utskottet
lagförslaget.
Nordiska rådet har tillställt regeringarna i Danmark, Finland, Island,
Norge och Sverige en rekommendation (1968:31), antagen den 22 februari
1968, angående revision av oljeskyddskonventionen. I rekommendationen
hemställer rådet att regeringarna skall söka få till stånd sådan ändring i
oljeskyddskonventionen att det principiellt blir totalförbud mot att släppa
ut olja eller oljehaltig blandning i havet och att det skapas ökade möjligheter
till en effektiv kontroll. Rådet hemställer dessutom att regeringarna
måtte överväga om det är möjligt att mål om överträdelse av konventionen
kan handläggas vid en internationell domstol.
Tredje, lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968
5
Remissyttrandena
Av remissinstanserna tillstyrker statens naturvårdsverk och Nordiska
oljeskyddsunionen motionerna. Sjöfartsstyrelsen och riksåklagaren förordar
andra lösningar av problemet medan de övriga avstyrker förslagen.
Statens naturvårdsverk finner sig inte kunna gå in på förslagen i annan
mån än att verket vitsordar att efterlevnaden av lagen f. n. är sådan att betydande
men för naturvårdsintresset uppstår. En skärpning av påföljdsföreskrifterna
torde därför enligt verkets mening vara motiverad.
Sjöf artsstyrelsen framhåller att flertalet utsläpp av olja från fartyg i våra
farvatten är att hänföra till s. k. avsiktliga utsläpp, huvudsakligen sammanhängande
med fartygens normala drift. Styrelsen är emellertid inte övertygad
om att sättet att komma till rätta med detta problem och att vinna
bättre efterlevnad av bestämmelserna är att skärpa påföljderna i de ytterst
fåtaliga fall som i praktiken kommer under domstols prövning. Enligt styrelsens
mening måste problemet i första hand angripas efter andra linjer.
Den mest effektiva vägen att förhindra eller begränsa oljeutsläppen från
fartyg är utan tvivel att göra det ekonomiskt lönsamt för fartygen att behålla
olja ombord. En annan väg är att vidtaga sådana åtgärder att det inte
medför alltför stora olägenheter eller kostnader för fartyget att avbörda sig
de oljerester som har framkommit under fartygets drift. Frågan huruvida
mottagningsanläggningarna i hamnarna för oljerester från fartyg är så anordnade
att de tillgodoser dessa krav undersöks f. n. i samarbete mellan styrelsen,
redareorganisationerna och Hamnförbundet. Styrelsen pekar vidare
på svårigheterna att fastställa från vilket fartyg en oljefläck har kommit.
Viss förbättring av kontrollen torde kunna vinnas genom bättre övervakning
särskilt av de närmast kusten liggande farvattnen och genom ett förbättrat
rapportsystem beträffande iakttagna oljefläckar. Styrelsen framhåller
även möjligheten att skärpa kontrollen av oljehanteringen ombord i fartygen
genom mer eller mindre regelbundna inspektioner av särskilt tankfartygen.
Styrelsen avser att inom den närmaste tiden påbörja en försöksverksamhet
med sådan kontroll. För att få bättre sakmaterial vid kontrollen
borde formuläret till oljedagbok ändras. Ett svenskt förslag till sådan
ändring torde komma att behandlas av vederbörande internationella organ
i slutet av detta år. Vad gäller förslaget om bestämmelser om mistning av
behörighetsbevis för befälsperson som trotsar oljeskyddslagens förbud mot
oljeutsläpp från fartyg anför styrelsen att denna fråga f. n. övervägs inom
den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO). Frågans behandling
inför detta forum torde enligt styrelsens mening böra avvaktas innan
ytterligare åtgärder vidtages. Styrelsen anför slutligen att behovet av
skärpta påföljder bör övervägas först sedan man sett effekten av ytterligare
åtgärder för att förbättra servicen för fartygen och skärpa kontrollen.
Riksåklagaren anser det vara rimligt att antaga att förslaget om höjning
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1968
av straffmaximum skulle medföra en viss förstärkning av straffbestämmelsernas
preventiva effekt samt att den föreslagna möjligheten att som sanktion
för brott mot oljeskyddslagen fråntaga fartygsbefälet dess behörighet
— en sanktion som f. n. kan användas vid vissa brott mot sjölagen — skulle
vara tämligen verkningsfull. Utsikterna att komma till rätta med oljeföroreningarna
genom skärpt strafflagstiftning måste dock anses vara mycket
begränsade bl. a. på grund av de särskilda utrednings- och bevissvårigheter
som föreligger vid ifrågasatt brott mot oljeskyddslagen. Förlust av behörighet
som fartygshefäl skulle komma att rikta sig enbart mot det svenska
fartygsbefälet. Ett sådant stadgande skulle alltså knappast ha någon preventiv
effekt i fråga om utländska fartyg. Även från en annan synpunkt
riktar riksåklagaren invändningar däremot. Med hänsyn till rådande konkurrens
inom sjöfartsnäringen bör man inte meddela strängare föreskrifter
för svenska fartyg än som gäller för utländska. Denna synpunkt har beaktats
vid oljeskyddslagens tillkomst. Införande av möjlighet till diskvalifikation
bör därför övervägas bara om frågan kan få en internationell lösning.
Riksåklagaren anser det i stället vara nödvändigt att angripa problemet
med oljeföroreningarna från mycket vidare synpunkter. Störst effekt
torde vinnas genom ett system av samverkande åtgärder, allt såvitt möjligt
på det internationella planet. Riksåklagaren anför därefter en tänkbar åtgärd,
nämligen att skärpa skadeståndsskvldigheten i anledning av oljeutsläpp
samt att införa försäkringsskyldighet i kombination med rätt till ersättning
för skador, orsakade av okända fartyg.
Sveriges redareförening framhåller att en av grunderna till att oljeutvinning
alltjämt sker till sjöss är att man inte har sett till att behovet av
mottagningsanordningar för oljerester har fyllts. Enligt föreningens mening
sker en stor del av de olagliga oljeutsläppen från utländska fartyg, bl. a.
sådana som tillhör länder som inte har ratificerat oljeskyddskonventionen.
För att komma till rätta med sådana oljeutsläpp fordras en bättre övervakning.
Utan en mer intensiv övervakning skulle en straffskärpning bli ett
slag i luften, eftersom de flesta som brutit mot bestämmelserna ändå skulle
undgå straff. Förslaget att befälsperson som överträder förbudet mot oljeutsläpp
skulle kunna mista sitt behörighetsbevis anser föreningen vara
orimligt, särskilt med hänsyn till att någon liknande påföljd inte kan drabba
den som är ansvarig för motsvarande fel eller försummelse inom en industri.
Sveriges fartygsbefälsförening anser det inte vara motiverat med en straffskärpning.
I stället bör de nuvarande straffbestämmelserna tillämpas effektivare
genom en förbättrad kontroll och en förstärkning av åklagarväsendet
beträffande sjöfarten, vilket skulle medföra en ökad risk för påföljd vid
överträdelse av bestämmelserna. Föreningen ifrågasätter vidare om det är
möjligt att för brott mot oljeskyddslagen införa den påföljden att ansvarigt
befäl berövas sitt behörighetsbevis. En sådan åtgärd har anknytning till för
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr i9 år 1968
7
mågan att framföra fartyg men utgör enligt föreningens mening knappast
korrektiv mot förseelser av annat slag än de som sammanhänger med sjöfartssäkerheten.
Svenska maskinbefälsförbundet anför att det f. n. knappast föreligger reella
förutsättningar att följa bestämmelserna i oljeskyddslagen, eftersom
tillfredsställande anordningar för mottagande av oljerester saknas i en rad
svenska hamnar. Så länge tekniska lösningar av problemet inte har anvisats,
kan man enligt förbundets mening inte begära att förbudet mot oljeutsläpp
skall efterlevas. Förbundet vänder sig därför bestämt mot att i nuvarande
läge skärpa straffbestämmelserna eller införa annan påföljd.
Nordiska oljeskyddsunionen framhåller att det inte kan betvivlas att oljeförekomsterna
på havet i flertalet fall härrör från avsiktliga utsläpp från
fartyg samt att man tyvärr måste konstatera att gällande bestämmelser efterlevs
dåligt. Detta förhållande har nyligen föranlett Oljeskyddskommittén
hos den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen i London (IMCO)
att framlägga en resolution med uppmaning till regeringarna i de till oljeskyddskonventionen
anslutna staterna att snarast möjligt skärpa de straffbestämmelser
som gäller i vederbörande land för olagliga oljeutsläpp. Oljeskyddsunionen
anför vidare att det kan ifrågasättas om det rimligen kan
anses vara det allmännas sak att göra det ekonomiskt lönsamt för ett fartyg
att följa givna lagbud. Härvid åsyftas främst inrättande av oljemottagningsanläggningar
i hamnarna i sådan utsträckning och av sådan beskaffenhet
att fartygen snabbt och utan väsentlig kostnad skall kunna avlämna sina
oljerester. Förmodligen kommer ett sådant förfarande alltid att vålla liggetidskostnader,
vilket med all sannolikhet också är anledningen till det kända
och påtalade förhållandet att fartygen i så ringa utsträckning hittills har
begagnat sig av mottagningsanläggningarna i de sex hamnar som har inrättat
sådana. Beträffande frågan att införa påföljden att ansvarigt befäl kan
mista sitt behörighetsbevis vid överträdelse av förbudet mot oljeutsläpp
framhåller Oljeskyddsunionen att frågan f. n. övervägs inom IMCO. Detta
förhållande kan inte anses utgöra något skäl för att tills vidare avstå från
utredning i ämnet. En utredning är uppenbarligen nödvändig för ett ställningstagande
till saken från svensk sida redan vid behandlingen i IMCO,
vars olika organ uteslutande består av regeringsrepresentanter, vilkas kunskaper
och meningsyttringar utgör grunden för de överläggningar som kan
förekomma där. En svensk utredning skulle sålunda utgöra en lämplig förberedelse
till behandlingen inom IMCO och för övrigt vara motiverad redan
av den anledningen att saken förts upp på dagordningen där. Oljeskyddsunionen
åberopar slutligen eu bilagd rapport angående oljeskador under år
1967.
Unionen framhåller under hänvisning till denna att rapporterna om på
sjön iakttagna oljeutsläpp och om förorening av kusterna under år 1967
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968
varit talrikare än någonsin. Samtliga ärenden hos sjöåklagaren vid sjöfartsstyrelsen,
i vilka polisutredningen slutförts, har avskrivits.
Oljeskyddsunionen tillstyrker motionärernas förslag.
Utskottet
Enligt 1956 års lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg får
olja från fartyg inte uttömmas i vattenområde som utgör svenskt territorium.
I den mån så är möjligt skall även utflöde av olja från fartyg förhindras
i sådant vattenområde. För annat vattenområde kan Kungl. Maj :t
bestämma att samma regler skall gälla i fråga om vissa svenska fartyg. Enligt
sådant förordnande gäller förbudsreglerna för svenska fartyg med viss
minsta storlek i s. k. förbjudna zoner, bl. a. hela Nordsjön och Östersjön
med vikar. I ett par hänseenden gäller undantag från lagens regler.
Den som i strid mot lagen uttömmer olja eller underlåter att vidta åtgärd
till förhindrande av att olja utflödar kan straffas med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. Har uttömning av olja skett straffas fartygets
redare som om gärningen begåtts av honom själv, såframt den skett
med hans vilja eller vetskap.
Motionärerna hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär förslag
till sådan ändring av straffbestämmelserna att fängelse i högst ett år kan
utdömas. De yrkar även utredning av förutsättningarna för införande av
den påföljden att befälsperson som åsidosätter förbudet mot oljeutsläpp
skall kunna mista sin behörighet till tjänst på fartyg.
Oljeutsläpp från fartyg medför i flera hänseenden betydande skador och
olägenheter. Skadeverkningarna på sjöfågelbeståndet är allvarliga. Fisket
åsamkas olägenheter genom att redskap och båtar smutsas ned. Olja som
driver in mot kusterna kan vidare göra stränderna otjänliga för bad och
annat friluftsliv.
Frågan om åtgärder mot vattenförorening har tagits upp i olika sammanhang.
Internationellt samarbete har lett till 1954 års oljeskyddskonvention
och till kompletteringar i den. De svenska författningsbestämmelserna i
ämnet bygger på konventionen. Bestämmelserna har efter hand skärpts
bl. a. genom att medgivna undantag från dem inskränkts. Från och med
våren 1967 gäller förbud mot oljeutsläpp från svenskt tankfartyg med en
bruttodräktighet av minst 150 registerton och annat svenskt fartyg med en
bruttodräktighet av minst 500 registerton inom ett flertal havsområden.
Erfarenheten synes emellertid ha visat att bestämmelserna inte är tillräckliga
för att hindra att olja töms ut i de vattenområden som omger Sverige.
Som närmare framgår av ett av remissyttrandena har under år 1967
förekommit en mängd oljeutsläpp bl. a. i Nordsjön och Östersjön. Någon
påtaglig förbättring av förhållandena synes i själva verket inte ha inträf
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr A9 år 1968
9
fat ens som följd av de under nämnda år genomförda skärpningarna av bestämmelserna.
Till stor del torde detta sammanhänga med att kontrollen
av efterlevnaden av lagen inte är tillräckligt effektiv.
Svårigheterna att få till stånd en effektiv sådan kontroll är emellertid
stora. Utsläppen sker i regel på öppna havet och upptäcks ofta först åtskillig
tid efter det att de ägt rum. Att fastställa från vilket fartyg utsläppet
härrör möter i detta läge avsevärda svårigheter. I fråga om internationellt
vatten tillkommer dessutom den omständigheten att en strandstats myndigheter
synes ha begränsade befogenheter att vidta åtgärder för utredning.
Av remissvaren framgår att lagföring av för oljeutsläpp ansvariga personer
endast undantagsvis kommer till stånd. Enligt utskottets mening skulle
en skärpning av påföljderna vid åsidosättande av förbudet mot oljeutsläpp
få ringa effekt, om inte utrednings- och bevismöjligheterna kan förbättras.
I remissvaren över motionerna anges vissa möjligheter att förbättra kontrollen
över efterlevnaden av oljeskyddslagen. För de närmast kusten liggande
farvattnen kan övervakningen skärpas och rapporteringen av iakttagna
oljefläckar förbättras. Genom mer eller mindre regelbundna inspektioner
av särskilt tankfartygen och deras oljedagböcker kan kontrollen av
oljehanteringen på fartygen skärpas. Utskottet noterar med tillfredsställelse
att sjöfartsstyrelsen avser att inom den närmaste tiden påbörja en försöksverksamhet
med sådan kontroll. Denna form av kontroll skulle underlättas
om det i oljeskyddskonventionen föreskrivna formuläret till oljedagbok
ändrades i vissa avseenden. Från svensk sida föreligger förslag till sådan
ändring. Förslaget torde komma att behandlas av den mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) i slutet av detta år.
Vissa remissorgan, som företräder det enskilda sjöfartsintresset, anser
att behovet av mottagningsanordningar för oljerester inte är tillgodosett
på ett tillfredsställande sätt i svenska hamnar. Sjöfartsstyrelsen undersöker
f. n. i samarbete med redareorganisationerna och hamnförbundet, om
anläggningarna uppfyller de krav man måste ställa för att fartyg utan alltför
stora olägenheter eller kostnader skall kunna avlämna sina oljerester.
Utskottet anser att det är angeläget att man från det allmännas sida tillhandahåller
en god service på detta område och att fartygen också begagnar
sig av de anordningar som ställs till förfogande. Enligt utskottets mening
är det även rimligt att man inom sjöfartsnäringen kalkylerar in tidsförlust
och kostnader för avlämnande av oljerester i driftkostnaderna för
fartyg.
Ytterligare vägar för att höja effekten av oljeskyddslagstiftningen anförs
av riksåklagaren, nämligen dels att skärpa reglerna om skadeståndsskyldighet
vid oljeutsläpp genom att införa strikt ansvar för fartygets ägare,
dels att införa försäkringsplikt i kombination med rätt till ersättning
för skador, orsakade av okända fartyg.
Den av motionärerna ifrågasatta påföljden att befäl som åsidosätter för
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968
budet mot oljeutsläpp skall kunna mista sin behörighet till tjänst på fartyg
skall tas upp till behandling i slutet av innevarande år inom IMCO. Enligt
vad utskottet har inhämtat kommer detta att föranleda att frågan som
förberedelse härtill utreds inom Kungl. Maj :ts kansli.
Utskottet anser det vara mycket angeläget att man snarast möjligt kommer
till rätta med det av motionärerna aktualiserade problemet att förbättra
efterlevnaden av oljeskyddslagen. I första hand bör emellertid vidtas åtgärder
som syftar till att anordna och förbättra mottagningsstationer för
oljerester och att där ge fartygen tillfredsställande service och vidare att
införa skärpt kontroll. Om resultaten av dessa åtgärder inte inom skälig
tid skulle visa sig tillräckliga, bör det enligt utskottets mening dels övervägas
att skärpa påföljderna i den riktning motionärerna anfört, dels utredas
möjligheterna att vidta de av riksåklagaren anvisade åtgärderna av
ekonomisk och försäkringsmässig natur.
Vad sålunda anförts torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.
Utskottet får således hemställa
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionerna 1:420 och 11:528.
Stockholm den 9 maj 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson
(s)*, Svante Kristiansson (s)*, Ebbe Ohlsson (h), Åkesson (fp), Hansson
(s), fru Landberg (s) och herr Nils Nilsson (ep)*;
från andra kammaren: fru Torbrink (s) *, herrar Tobé (fp), Ekström
i Iggesund (s), fru Ekroth (s)*, herrar From (fp)*, Hammarberg (s),
Krönmark (h)* och Josefson i Arrie (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1968:233 Skrivelse till Konungen i anledning tiv Kungl. Maj:ts proposition angående organisation m. m. av försvarets materielförvaltning i central instans m. m. a1 i texten