Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels motioner angående lagstiftning rörande miljövård m. m. i vissa delar, dels motioner angående förorening från passagerarfartyg genom utsläpp av toalettavfall m. m. Tredje lagutskottet har behandlat vissa delar av två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 28 i första kammaren av herr Werner och nr 37 i andra kammaren av herr Hermansson m. fl.

1968-10-29 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:53, Utlåtande i anledning av dels motioner angående lagstiftning rörande miljövård m. m. i vissa delar, dels motioner angående förorening från passagerarfartyg genom utsläpp av toalettavfall m. m. Tredje lagutskottet har behandlat vissa delar av två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 28 i första kammaren av herr Werner och nr 37 i andra kammaren av herr Hermansson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

1

Nr 53

Utlåtande i anledning av dels motioner angående lagstiftning rörande

miljövård m. m. i vissa delar, dels motioner angående

förorening från passagerarfartyg genom utsläpp

av toalettavfall m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat vissa delar av två inom riksdagen väckta och

till lagutskott hänvisade motioner, nr 28 i första kammaren av herr Werner och nr

37 i andra kammaren av herr Hermansson m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om följande:
1.

immissionssakkunnigas förslag till lagstiftning förelägges riksdagen så att beslut

kan fattas om dess tillämpning från 1 juli 1968;

2. förslag till lagstiftning som förbjuder användandet av tjocka svavelhaltiga

oljor vid bostadsuppvärmning;

3. förslag till riksplan för anläggande av värmekraftverk;

4. tillsättande av en utredning med uppgift att utarbeta och framlägga förslag

till luftvårdslag;

5. förslag till lagstiftning om avgasrenare på bensin- och dieseldrivna motorfordon

fr. o. m. 1 januari 1969;

6. förslag till sådan ändring av vattenlagen att varje tätort över 25 000 invånare

ålägges att före 1970 ha påbörjat byggandet av höggradigt reningsverk och att tätort

över 100 000 invånare ålägges att vid samma tid införa rening motsvarande det

s. k. tredje steget;

7. utredning och förslag till sådan ändring av vattenlagen att fartyg måste vara

utrustade med uppsamlingstankar för avfall;

8. statens naturvårdsverk ges i uppdrag att under åren 1969—1971 genomföra

en miljövårdskampanj som ett led i ett handlingsprogram för systematiska förebyggande

åtgärder mot miljöförstöring».

Utskottet har i detta sammanhang behandlat endast yrkandena vid 1, 3—4 och

6—8. Det vid 2 avsedda yrkandet kommer att behandlas i samband med propositionen

nr 122 angående begränsning av svavelhalten i eldningsolja och yrkandet

vid 5 i samband med propositionen nr 124 med förslag till bestämmelser för att

begränsa luftföroreningar från dieseldrivna bilar jämte en väntad proposition med

förslag till motsvarande bestämmelser såvitt avser bensindrivna fordon.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 53

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

Utskottet har vidare behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, nr 83

i första kammaren av fru Hultell m. fl. och nr 125 i andra kammaren av herr

Thylén m. fl.

I dessa motioner, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att kommittén för ett

renare samhälle erhåller i uppdrag att utreda den förorening som förorsakas av

passagerarfartygens utsläpp av toalettavfall,

att de i motionen anförda synpunkterna angående fartygs utsläpp av spill- och

toalettavfall delgives den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen —

IMCO — varvid frågan kan uppföras på dagordningen för kommande rådsmöte

eller handläggas direkt av IMCO:s underkommitté för oljeskadefrågor».

Gällande bestämmelser m. m.

1. Immissionssakkunnigas förslag m. m.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1963 tillkallade chefen

för justitiedepartementet den 3 oktober 1963 sakkunniga för att utreda frågan angående

utformningen av en koncessionslagstiftning beträffande grannskapsstörande

verksamhet. Genom beslut den 9 september 1964 utvidgades uppdraget till

att avse en allmän utredning angående utformningen av en lagstiftning om immissioner.

De sakkunniga avgav betänkande den 21 november 1966 (SOU 1966: 65) och

framlade därvid bl. a. förslag till lag om luftförorening, buller och andra immissioner

(immissionslag).

Ett på betänkandet och remissvaren däröver grundat förslag till lagstiftning

angående skydd mot miljöfarlig verksamhet har den 25 juli 1968 remitterats till

lagrådet. Förslaget omfattar en helt ny lag om skydd mot verksamhet av nämnt

slag. I lagen ges utförliga regler om tillåtligheten av miljöstörning och om koncessionsplikt

i fråga om miljöfarlig verksamhet. Vidare föreslås inrättande av ett nytt

statligt organ för koncessionsprövningen, statens koncessionsnämnd för miljövård.

Lagen innehåller dessutom bestämmelser om ersättning och om tillsyn till skydd

mot miljöfarlig verksamhet. Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den

1 juli 1969.

Den nya lagen bygger på ett system med koncessionsplikt för fabriker och anläggningar

som kan verka störande för naturmiljön. Kungl. Maj:t föreslås få ett

bemyndigande att närmare precisera vilka typer av fabriker och anläggningar som

skall vara koncessionspliktiga. Också kommunala avloppsutsläpp skall kunna göras

koncessionspliktiga.

Koncessionsprövningen skall ankomma på statens koncessionsnämnd för miljövård.

Nämnden blir fristående från andra myndigheter. Den skall bestå av fyra

ledamöter: en ordförande med domarerfarenhet, en framstående tekniker, en person

med erfarenhet från naturverkets område och en person med erfarenhet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968 3

från industrin eller från kommunal verksamhet. Beslut av koncessionsämnden skall

kunna överklagas till Kungl. Maj:t.

I koncessionssystemet ingår också en vidsträckt dispensrätt för naturvårdsverket.

Verket skall kunna befria från skyldighet att gå till koncessionsnämnden under förutsättning

att företagaren utför de åtgärder och anordningar som verket kräver. Om

verket inte anser sig kunna lämna dispens eller om företagaren inte godtar de villkor

som verket ställer upp, kan han begära prövning hos koncessionsnämnden.

Hela tillståndsfrågan prövas då av nämnden.

I viss mån skall tillståndsprövningen kunna uppdras åt länsstyrelserna.

Vid koncessionsprövningen skall ske en helhetsbedömning av företaget. Alla de

förorenings- och störningsverkningar som anläggningen kan medföra skall beaktas.

I första hand blir det fråga om en bedömning med hänsyn till risken för vattenföroreningar,

luftföroreningar och buller.

En grundtanke i förslaget är att redan risken för olägenheter och störningar skall

beaktas. Den som vill släppa ut nya ämnen i vatten eller i luften som man kan misstänka

är farliga är skyldig visa att några olägenheter inte uppkommer. Vidare slås

i lagen fast en skyldighet att vidta alla de skyddsåtgärder som är tekniskt möjliga och

ekonomiskt rimliga. Om väsentliga olägenheter i alla fall kvarstår är verksamheten

i princip förbjuden. De stora fallen, där samhällsekonomiska överväganden dominerar,

skall enligt förslaget avgöras av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t får också befogenhet att freda sjöar och vattenområden, som är särskilt

skyddsvärda, mot all tillförsel av avloppsvatten.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna skall vara tillsynsorgan med uppgift att

aktivt verka för en god miljövård. Länsstyrelserna skall ha den fortlöpande tillsynen.

Naturvårdsverket skall leda och samordna tillsynsverksamheten, utfärda anvisningar

och riktlinjer m. m. I första hand skall tillsynsorganen gå fram med råd

och anvisningar. Men de får också betydande maktmedel. Länsstyrelsen skall kunna

ingripa med förelägganden i klara fall. Naturvårdsverket får en initiativrätt

som innebär att verket kan dra föroreningsfall inför koncessionsnämnden.

Både vid koncessionsprövningen och i tillsynsverksamheten skall ett omfattande

samråd ske med andra myndigheter, både statliga och kommunala. Särskilt kommer

hälsovårdsnämnderna att få ett betydelsefullt inflytande. Men också på planområdet

skall nära samråd förekomma. Bl. a. får planverket rätt att delta i koncessionsnämndens

överläggningar utan att dock ta del i besluten. Det nära sambandet mellan

bebyggelseplanering och miljövård skall beaktas också på det sättet att de miljövårdande

myndigheterna får komma till tals på ett tidigt stadium av planeringsarbetet.

Förslag till lagstiftning i ämnet torde komma att föreläggas 1969 års riksdag.

2. Riksplan för anläggande av värmekraftverk

Atomkraftverk och andra stora värmekraftverk påverkar omgivningen främst genom

de stora mängder kylvatten, som efter passage genom anläggningen släpps

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 53

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

ut i recipienten med förhöjd temperatur. Planer finns på ett atomkraftverk vid

Ringhals nära Väröbacka på västkusten (nettoeffekt 3 000 megawatt) med ett

kylvattenbehov av 150 m3/sek. — ungefär dubbla medelvattenföringen i Lagan

— varvid det utgående vattnet beräknas få en temperatur som ligger 8—10° C

över intagsvattnet. Stationer av liknande storleksordning planeras vid Trosa och

Barsebäck. Från 1975 beräknas en ny atomkraftstation bli byggd varje år, de

flesta sannolikt med förläggning till kusten.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 mars har tillkallats sakkunniga med

uppdrag att se över byggnadslagstiftningen. I direktiven för de sakkunniga upplyses

att arbete på att närmare utforma metoder för en översiktlig fysisk riksplanering

pågår inom kommunikationsdepartementet. Det grundläggande arbetet inom

departementet är ännu inte slutfört. Utredningen för översyn av byggnadslagstiftningen

skall vid sitt arbete utgå från att en riksplan, som anger markanvändningen

i stora drag, kommer att finnas. Man kan, sägs det i direktiven, utgå från att denna

plan kommer att ha ett mycket långsiktigt perspektiv men att arbetet med den

kommer att bedrivas kontinuerligt och att revidering av planen kommer att ske

med jämna intervaller. Några detaljerade rättsverkningar anses inte behöva knytas

till riksplanen. I en lag som reglerar planväsendet bör därför bara anges att riksplanen

skall finnas och att den skall tjäna till ledning vid regional och lokal fysisk

planering. Att riksplanens intentioner fullföljs anses i tillräcklig utsträckning kunna

tillgodoses vid fastställelseprövningen av underliggande översiktsplaner.

3. Förslag till luftvårdslag

Stadganden som kan läggas till grund för åtgärder mot luftföroreningar finns på

flera olika rättsområden. Här må nämnas byggnads-, hälsovårds- och trafiklagstiftningen.

Vid sidan härav har i domstolspraxis utbildats regler rörande s. k. immissioner.

Denna praxis innebär att enskild under vissa förutsättningar kan hos domstol

utverka skydd mot bl. a. luftföroreningar från fast egendom.

Vid 1966 års riksdag väcktes motioner (I: 13 och II: 28), vari hemställdes om

tillsättande av en utredning med uppgift att utarbeta förslag till luftvårdslag.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1966: 24) påpekade utskottet att

de med luftföroreningar sammanhängande problemen var föremål för uppmärksamhet

från flera håll. Utskottet hänvisade till att den centrala ledningen av arbetet

handhades av statens luftvårdsnämnd (numera statens naturvårdsverk) och att ett

institut för vatten- och luftvårdsforskning inrättats enligt avtal mellan staten och

en stiftelse inom den svenska industrin (prop. 1965: 154, JoU 29, rskr. 396).

Utskottet erinrade också om immissionssakkunnigas arbete och om den forskning

rörande åtgärder mot avgasföroreningar som påbörjats vid Aktiebolaget Atomenergis

anläggningar i Studsvik.

Utskottet ansåg syftet med motionerna vara i hög grad berättigat men menade

att resultatet av pågående utredning och forskning borde avvaktas innan en bedömning

av eventuell lagstiftning i ämnet kunde göras.

Här må i övrigt hänvisas till vad som upptagits under avsnittet 1.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

4. Ändring av vattenlagens bestämmelser rörande kloakvatten

I 8 kap. vattenlagen, som bär rubriken »Om avloppsvatten», skils mellan två

typer av sådant vatten —- kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Kloakvatten

definieras som spillvatten och orenlighet härrörande från bostäder eller från verksamhet

som inte är hänförlig till industriell rörelse. Industriellt avloppsvatten utgörs

av spillvatten och orenlighet som härrör från sådan rörelse. Det är alltså avloppsvattnets

härkomst som är avgörande för till vilken kategori det skall räknas. Begreppet

industriell rörelse har här fått en vidsträckt betydelse. Dit räknas även

t. ex. mejeri, slakteri och tvättinrättning.

Skälet för uppdelningen är att i princip strängare bestämmelser ansetts böra meddelas

i fråga om industriellt avloppsvatten.

Lagen förbjuder i princip inte utsläpp av kloakvatten, även om det orsakar förorening.

Den som avleder kloakvattnet är emellertid skyldig att vidta de åtgärder

till motverkande av förorening som med hänsyn till beskaffenheten av vattenområret

och förhållandena i övrigt kan anses påkallade ur allmän eller enskild synpunkt

(8: 23 första st.).

Genom lagändringar, som genomfördes år 1956, har man infört bestämmelser

om en viss minimistandard beträffande rening av kloakvatten. Utsläpp får i regel

inte ske utan att kloakvattnet har undergått åtminstone slamavskiljning. Samtidigt

har förbud stadgats mot att avleda ett par från föroreningssynpunkt särskilt farliga

typer av kloakvatten, nämligen pressaft från siloanläggning och urin från djurstall,

om det inte uppenbarligen kan ske utan olägenhet.

År 1964 skärptes bestämmelserna för kloakvatten ytterligare. För att skydda vattenförsörjningen

för samhällen och för livsmedelsindustrier och liknande inrättningar

förbjöds utsläpp av kloakvatten, som kan medföra smittspridning eller eljest

våda ur hälsosynpunkt.

I fråga om industriellt avloppsvatten är bestämmelserna avfattade som ett principiellt

förbud mot utsläpp som orsakar olägenhet av någon betydelse från allmän

eller enskild synpunkt. Från förbudet görs dock undantag för det fall att föroreningens

förebyggande »prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras

(8: 32 första st.). Bestämmelsernas reella innebörd är därför att förorening genom

industriellt avloppsvatten kan tillåtas äga rum, under förutsättning att företagaren

vidtar alla de förebyggande åtgärder som prövas skäliga med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet.

Även om reningsåtgärder inte skäligen kan krävas, får utsläppet inte tillåtas, om

detta skulle medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång

eller att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Kungl. Maj:t kan

dock, efter hemställan av vattendomstolen, medge dispens med hänsyn till fabrikens

betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt (8:32

andra st.).

De nu i korthet refererade reglerna om åtgärder mot förorening vilar på grundtanken

att den som avleder avloppsvattnet i första hand själv skall bedöma vilka

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

renings- och andra förebyggande åtgärder som erfordras. Ett åsidosättande av reningskraven

medför inte i och för sig straffansvar. Däremot kan sakägare, som lider

skada av utsläppet, eller företrädare för allmänna intressen, som menligt påverkas,

instämma förorenaren till vattendomstol med talan om förbud mot avloppsvattnets

avledande eller om skyldighet för honom att vidta reningsåtgärder.

Den som utsläpper avloppsvatten har rätt att, innan företaget igångsätts eller

när som helst sedan avledandet har påbörjats, erhålla prövning av frågan under

vilka villkor utsläppet får ske eller fortsätta (8: 38).

När det gäller industriellt avloppsvatten, har betydande inskränkningar gjorts i

principen att i första hand företagaren själv skall bedöma vilka reningsåtgärder som

behövs. I stor omfattning har föreskrivits förprövningsskyldighet för ägare av industriella

anläggningar. Innebörden härav är att vissa industrier med särskilt farliga

avloppsvatten inte får anläggas förrän avloppsfrågan har blivit prövad av vattendomstol.

Förprövningsskyldigheten har reglerats på så sätt att Kungl. Maj:t genom stadgandet

i 8 kap. 38 § fjärde stycket vattenlagen bemyndigats att meddela förbud

mot att, innan frågan om åtgärder till motverkande av vattenförorening har blivit

prövad enligt vattenlagen, anlägga vissa slag av fabriker eller andra industriella inrättningar.

Med stöd härav har i en särskild kungörelse, den s. k. förprövningskungörelsen,

räknats upp ett antal fabriker och andra inrättningar, f. n. sammanförda

i 15 punkter, som ej får anläggas innan deras avloppsproblem har behandlats

av vattendomstolen.

Utsläpp av avloppsvatten i strid med bestämmelserna om förprövningsskyldighet

kan leda till straffansvar (13: 11 sista st.) och handräckning av överexekutor (13: 8

tredje st.).

Beträffande vissa andra uppräknade industrier, vilkas avloppsvatten ansetts vara

av något lägre farlighetsgrad än de nyss angivna, gäller enligt 2 § förprövningskungörelsen

att de inte får anläggas utan att i god tid dessförinnan anmälan gjorts hos

länsstyrelsen.

I förprövningskungörelsen har också stadgats viss anmälningsskyldighet beträffande

avledande av kloakvatten m. m.

När det gäller metoderna för rening av kloakvatten har valet i praktiken hittills

stått mellan mekanisk rening (låggradig rening) och biologisk rening (höggradig

rening). Vid mekanisk rening sker en avskiljning av uppslammade föroreningar.

Den vanligaste formen härför är sedimentation, vid vilken avloppsvattnets strömningshastighet

reduceras så mycket att uppslammade ämnen avsätter sig. Biologisk

rening innebär ett utnyttjande av mikrobiologiska processer för avskiljande av

främst föroreningar i finfördelad eller löst form. Vid såväl mekanisk som biologisk

rening kan klorbehandling ske för att minska avloppsvattnets halt av smittämnen.

I de konventionella typerna av biologisk rening ingår den mekaniska reningen som

första steg i behandlingen.

De nu nämnda reningsmetoderna har endast begränsad effekt på avloppsvattnets

innehåll av närsalter, främst fosfor och kväve. För att reducera dem har man

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968 7

på senare år introducerat kemisk rening, det s. k. tredje steget. Kemisk rening medför

utflockning av uppslammad och kollodial organisk substans samt sådana lösta

ämnen som vid behandlingen bildar olösliga föreningar eller absorberas till flockar.

Genom att låta en biologisk rening efterföljas av kemisk rening kombineras hög

reduktion av såväl organisk substans som fosfor.

Av den sammanlagda folkmängden i tätorterna, 6 miljoner, hade den 1 januari

1966 35 % anslutning till mekaniskt reningsverk, 35 % till biologiskt och resten,

30 %, ingen anslutning til! reningsverk. Långtgående reduktion av närsalter förekommer

bara vid några få mindre reningsverk.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1968 har Statens naturvårdsverk

hemställt om översyn av 8 kap. vattenlagen och därvid berört även frågan om

skärpning av bestämmelserna om utsläpp av kloakvatten. Naturvårdsverket anför

bl. a. följande.

Väsentligt ökad effektivitet i efterlevnaden av bestämmelserna om reningsåtgärder

bör---— kunna vinnas genom skärpt förprövningsordning för utsläpp av

kloakvatten. Starka skäl talar sålunda för att kloakutsläpp från större tätortsbebyggelse

i likhet med vad som gäller för utsläpp av avloppsvatten från vissa industriföretag

blir koncessionspliktiga. Det är i och för sig uppenbart att villkoren

för avloppsutsläpp från större samhällen bör prövas i lika förpliktigande form

som industriavlopp. Exempel finns på orter där samtliga industriers avloppsutsläpp

behandlats i vattendomstol, under det att samhällets kloakutsläpp, som är ett

sedvanligt kommunalt anmälningsärende, trots upprepade påstötningar från myndigheterna

fortfarande icke ordnats på tillfredsställande sätt. Det allvarliga förhållandet

att varje form av reningsverk alltjämt saknas för 30 % av tätorternas

folkmängd talar givetvis också för behovet av effektivare möjligheter till ingripande.

En sådan skärpning kan lämpligen ha formen av fakultativ koncessionsplikt i

överensstämmelse med det förslag härom som framlagts av immissionssakkunniga.

Vilka tätorter som bör vara koncessionspliktiga får tillsvidare anpassas efter naturvårdsverkets

resurser. Med hänsyn härtill kan till en början koncessionsplikt

föreskrivas för tätorter med 1 000 eller flera innevånare, dvs. en fjärdedel av samtliga

tätorter. Vid planering av helt nya bebyggelseområden eller i samband med

nya industrianläggningar bör dock koncessionsplikten gälla all bebyggelse som kan

väntas omfatta 200 personer eller mera. Såsom lämplig övergångsbestämmelse kan

föreskrivas att orter där villkoren för kloakutsläpp fastställts i vattendom icke behöver

söka koncession förrän tio år efter domens avkunnande. I villkor för avloppsutsläpp

som meddelats av vattendomstol eller i annan ordning torde vanligen

i någon form utsläppets maximala storlek angivas. Om så ej är fallet bör vid väsentlig

förändring av befolkningsmängd eller av avloppsvattnets sammansättning

(till följd av exempelvis industrianläggning) koncessionsansökan ske på samma sätt

som nu föreskrives för industriföretag enligt förprövningskungörelsen (§ 3). Sådan

förändring bör anses föreligga när personekvivalensen för föroreningen ökas med

10 %.

I anslutning till naturvårdsverkets framställning bör nämnas att den av de immissionssakkunniga

föreslagna koncessionsplikten innebär att administrativ myndighet

skall sättas i tillfälle att från fall till fall bedöma, om frågor angående nyan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

läggningar och vissa andra åtgärder skall behöva hänskjutas till prövning av vattendomstol

eller ej. Myndigheten skall kunna lämna dispens från skyldigheten att

gå till vattendomstol och därvid förena dispensen med erforderliga villkor.

I det förut nämnda, till lagrådet remitterade förslaget till lagstiftning angående

skydd mot miljöfarlig verksamhet har bl. a. i anledning av naturvårdsverkets framställning

också frågan om ändring i 8 kap. vattenlagen behandlats.

Förslaget innebär såvitt nu särskilt är i fråga bl. a. att bestämmelserna om vattenförorening

och reglerna om immissioner samordnas till en lag. Denna föreslås bli

självständig, vilket innebär att bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen om skyldighet

att motverka vattenförorening bryts ut från vattenlagen och inarbetas i immissionslagen.

De grundläggande bestämmelserna i denna har redovisats i det föregående.

Därutöver må här nämnas att tillåtlighetsreglerna för kloakvatten och industriellt avloppsvatten

föreslås i princip bli desamma. Såsom fallet är i vattenlagen stadgas

att avloppsvatten av vissa slag inte får utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde

om det inte är uppenbart att det kan ske utan olägenhet. Detta gäller

bl. a. avloppsvatten, som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse

och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning. Kungl. Maj:t föreslås

kunna föreskriva bl. a. att avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning

inte får utsläppas utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna lag

eller anmälan gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen. Som redan

nämnts ingår i koncessionssystemet också en vidsträckt dispensrätt för naturvårdsverket.

Verket skall kunna befria från skyldigheten att gå till koncessionsnämnden

under förutsättning att sökanden godtar de villkor som verket uppställer.

Här må till sist erinras om att riksdagen under innevarande år bifallit prop.

1968: 37 med förslag till ändring i bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och

avloppsanläggningar. Syftet är att stimulera kommunerna att bygga effektivare reningsverk.

Statsbidrag skall inte längre utgå till byggande av vattenförsörjningsanläggningar.

Stödet inriktas i stället helt på att främja byggande av avloppsreningsverk

med långt gående rening.

5. Lagstiftning rörande avfall från fartyg

Enligt 3 § lagen den 6 april 1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg

äger Konungen eller myndighet som Konungen utser för visst svenskt vattenområde

meddela bestämmelser till förebyggande av att vattnet förorenas genom sådant avfall

från fartyg, som inte är olja.

I kungörelsen den 2 maj 1958 med tillämpningsföreskrifter till lagen stadgas i

3 § att bestämmelser i nämnda hänseende må efter samråd med sjöfartsstyrelsen och

chefen för marinen utfärdas av länsstyrelser. Länsstyrelserna i samtliga kustlän

har med stöd av denna bestämmelse fastställt regler, varigenom nedskräpning från

fartyg inom respektive läns vattenområden till territorialgränsen kan beivras. I

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

9

samband härmed har dock undantag meddelats för regelmässig användning av fartygs

vattenklosettanläggning i dessa vattenområden.

Styrelsen för Vattenvärnet, som är en ideell organisation med uppgift att verka

för vård och värn av landets vatten och stränder, har i skrivelse till Kungl. Maj:t

den 25 mars 1966 hemställt att en allsidig utredning skyndsammast måtte verkställas

för att med beaktande av tekniska, praktiska och rättsliga synpunkter lägga fram

konstruktiva förslag till effektiv lösning av problemet med fartygens och småbåtsflottans

nedskräpning och förorening av vårt lands kuster och inre vattenvägar

och att initiativ samtidigt tas till ett internationellt samarbete inom området.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 9 juni 1967 överlämnat skrivelsen till kommittén

för ett renare samhälle för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess

uppdrag. Den i skrivelsen berörda frågan rörande internationellt samarbete inom

området torde dock inte omfattas av kommitténs uppdrag.

De internationella aspekterna på frågan angående åtgärder till förhindrande av

utsläpp av toalettavfall från fartyg har berörts av sjöfartsstyrelsen i skrivelse till

chefen för kommunikationsdepartementet den 13 oktober 1967. Styrelsen har i

sin skrivelse hemställt att frågan i särskild not göres till föremål för övervägande

av berörda sjöfartsnationer inom den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen

(IMCO). I händelse av bifall till hemställan torde enligt styrelsens mening

ärendet böra anhängiggöras hos IMCO:s generalsekreterare, på vilken det bör ankomma

att föranstalta om ärendets fortsatta handläggning.

Ärendet är ännu föremål för prövning i kommunikationsdepartementet.

Här må även hänvisas till artikel i Svenska stadsförbundets tidskrift nr 5/1967

rörande spillvattenutsläpp från fartyg i Stockholms hamn. Artikeln innehåller en

redogörelse för läget i Stockholms hamn m. fl. hamnar med avseende på föroreningar

från fartyg. I artikeln anförs avslutningsvis följande:

Teoretiskt sett synes tre olika möjligheter förefinnas för att förhindra förorening

av hamnanläggningarnas vattenområden genom spillvattenutsläpp från fartyg

därstädes nämligen genom

1. förbud mot användning av toaletter o. d. ombord,

2. avledning av spillvattnet från fartygen till stadens avloppsnät och

3. uppsamling av spillvattnet ombord i septiska tankar e. d.

Samtliga tre möjligheter förutsätter, att vissa åtgärder vidtas av hamnen och/

eller ombord på fartygen.

Förbud mot användning av toaletter ombord förutsätter, att portabla toaletter

ställes till förfogande vid fartygen eller att toalettanläggningar anordnas med korta

mellanrum på ifrågakommande kajer. Denna lösning, som för hamnens del bedöms

bli mycket plats- och kostnadskrävande, kommer sannolikt inte att betraktas som

acceptabel av ombordvarande på fartygen vintertid och vid otjänlig väderlek. Möjligheterna

att övervaka efterlevnaden av ett förbud synes även vara begränsade.

Toalettanläggningarna kan även medföra ökad risk för spridning av epidemier.

Avledning av spillvattnet från fartygen till avloppsnät förutsätter, att samtliga

ifrågakommande kajplatser förses med erforderliga avloppsledningar och inkopplingsanordningar

samt att fartygen är utrustade med motsvarande anslutnings- och

pumpningsanläggningar. Enär fartygen normalt är försedda med flera spillvattenutlopp,

som kan vara placerade på såväl babords som styrbords sida i varierande höjd
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

lägen mellan fartygens vattenlinje och botten, torde en dylik lösning i allmänhet

inte vara möjlig. Vidare må anmärkas, att denna lösning endast kan ifrågakomma

för fartyg förlagda vid kaj.

Uppsamling av spillvattnet ombord i septislca tankar e. d. förutsätter, att dylika

finns tillgängliga eller kan anordnas. För närvarande torde, såsom ovan framgått,

mycket få fartyg vara försedda med erforderliga tankar e. d. med tillräcklig kapacitet

för ett normalt hamnuppehåll. Möjligheterna att installera dylika anordningar

ombord på befintliga fartyg torde ofta vara mycket kostnadskrävande, enär härför

synes erfordras betydande omändringsarbeten ifråga om utrymmen och rörledningar.

Därest förbud mot spillvattenutsläpp från fartyg utfärdas endast i en svensk

hamn, befaras denna hamns konkurrenskraft i förhållande till andra svenska hamnar

bli mycket menligt påverkad. Förutsättningarna för utfärdande av ett dylikt

förbud för samtliga besökande fartyg i alla svenska hamnar torde sannolikt endast

föreligga, om alla ifrågakommande fartyg utrustas för omhändertagande av spillvatten

ombord. En så omfattande och för sjöfartsnäringen ekonomiskt betungande

fråga synes emellertid kunna lösas först efter föregående omfattande utredningar

och på lång sikt. Enär en mycket stor del av fartygstrafiken i svenska hamnar upprätthålles

av utländska fartyg, synes böra förutsättas, att internationella överenskommelser

i frågan kan träffas. Av föreliggande redogörelse synes dock framgå,

att problemet med föroreningar till fölid av spill vattenavlopp från fartyg i allmänhet

inte bedömes vara så allvarligt, att förutsättningar för dylika överenskommelser

för närvarande torde föreligga.

I ett i första kammaren den 13 maj 1966 lämnat interpellationssvar om vattenvården

i Mälaren har kommunikationsminister Palme framhållit att lagen om åtgärder

mot vattenförorening från fartyg och tillämpningsföreskrifterna till denna

ger länsstyrelserna möjlighet att förbjuda utsläpp av även andra ämnen än oljeprodukter.

Berörda länsstyrelser har beträffande Mälaren och Hjälmaren endast

utnyttjat detta till att förbjuda utsläpp av fast avfall. Det har hittills ej ansetts nödvändigt

att förbjuda utsläpp av avloppsvatten från fartyg då sådan förorening ansetts

spela en relativt underordnad roll.

Frågan om åtgärder mot förorening från fartyg har uppmärksammats också i

enkla frågor, som besvarats i första kammaren den 7 december 1967 och den 30

maj 1968. I svaret på den sistnämnda frågan upplystes att medicinalstyrelsen i augusti

1967 utgivit en broschyr med råd och anvisningar angående omhändertagande

av sopor och avfall från fartyg. Broschyren rekommenderar bl. a. uppsamlingsanordningar

för avfall både ombord och i hamn. Den har distribuerats till hälsovårdsnämnderna,

redarorganisationer och båtägarorganisationer m. fl. Det upplystes

i svaret vidare att nedskräpningen till sjöss behandlats vid en av Vattenvärnet

och Föreningen för vattenhygien under maj månad 1968 anordnad konferens. De

uppgifter som då redovisades kommer att användas av en arbetsgrupp som naturvårdsverket

avser att tillsätta och som skall överväga vilka ytterligare åtgärder

som bör vidtas mot nedskräpningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

11

6, Miljövårdskampanj

Sedan någon tid tillbaka anvisas årligen anslag för bidrag till naturvårdsupplysning

m. m. Anslaget används för upplysning inom naturvårdsområdet, omfattande

även vatten- och luftvård. Av anslaget utgår även vissa av Kungl. Maj:t bestämda

belopp till Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård såsom

bidrag till upplysningsverksamhet samt till Vetenskapsakademien såsom bidrag till

dess naturskyddskommittés verksamhet. För budgetåret 1968/69 har anvisats

ett reservationsanslag av 550 000 kr. (JoU 1968: 1 s. 32).

Här må även anmärkas att Europarådet dels till år 1970 planerar ett europeiskt

naturvårdsår, dels påbörjat en europeisk vattenvårdskampanj, som är avsedd att

pågå till det nämnda naturvårdsåret. Motsvarande verksamhet skall inom respektive

stater anordnas på det nationella planet.

Motionerna

I motionerna I: 28 av herr Werner och II: 37 av herr Hermansson m. fl. anförs

bl. a. att behovet av snabba åtgärder mot vattenföroreningen dokumenteras nästan

dagligen genom nya nedslående rön. I strid med den gällande vattenlagen avstår

majoriteten av Sveriges städer från reningsverk. Där högrenande avloppsvattenverk

byggts har föroreningen endast ställvis bromsats. Ett fortsatt förslösande av landets

vattenkapitel fortsätter. Så gott som alla sjöar i Mellan- och Sydsverige är starkt

förorenade genom direkta avloppsutsläpp från samhällen och industrier. Sjöarna

uppvisar akuta sjukdomstillstånd med syrebrist och svavelvätebildning, varav följer

fiskförgiftning och fiskdöd. Massiva algblomningar gör allt fler sjöar otjänliga till

bad. Många sjöar går över gränsen till en kedjereaktionsnedsmutsning, en cirkulationsrubbning,

där organismbestånd råkat i obalans, där självrening tar århundraden

och förhindrande av igenväxning och förintelse av sjöarna endast kan ske till

enorma kostnader.

Motionärerna säger vidare att cellulosa- och pappersindustrin alltjämt svarar

för huvuddelen av vattenföroreningarna i landet. Jordbruket är heller ingen obetydlig

förorenare och det finns, anför man, talrika jordbruk som inte vidtagit erforderliga

åtgärder för att ta hand om djurstallarnas urin utan låter denna förorena vattnen.

450 miljoner ton avloppsvatten släpps ut per år, vartill kommer pressaft från

silos, dräneringsvatten från soptippar, läckage från nedgrävda oljetankar, oljeutsläpp

från fartyg samt avlopp från fartyg utan uppsamlingstankar.

Ökningen av antalet avloppsvattenverk säger enligt motionärerna inget om nedsmutsningsgraden,

då man måste ställa dem i relation till de ökade utsläppen. Därtill

är det sedan länge känt att avloppsvattenverken, ehuru de missledande nog

kallas »höggradiga», har reningsmetoder som är ineffektiva mot en rad kemisktekniska

produkter, blekmedel, disk- och tvättmedel, insektsdödande färgämnen

och andra biologiska substanser. Genom en snabb övergång till det s. k. tredje

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

steget, innebärande att även fosfor- och kvävesalter renas bort i allt avloppsvatten,

skulle ett återställande av vattnet vara inlett.

Motionärerna anför i det följande att en riksplanering av vatten- och luftvård,

som tar ställning till lokalisering av industrier med stor föroreningsgrad — cellulosafabriker,

oljeraffinaderier, atomanläggningar, flygplatser etc. liksom till bebyggelseplaneringen

i övrigt — framstår som helt nödvändig. De uppgifter som

hänger samman med en mera långsiktig planering får emellertid inte förlama

handlingskraften för åtgärder av omedelbar natur.

Den första åtgärd som enligt motionärerna bör vidtas är att komma till rätta

med de kommuner som satt vattenlagens bestämmelser ur spel. Då inte ens hälften

av landets städer efterlevt vattenlagens föreskrift om rening av avloppsvatten, förefaller

en omedelbar skärpning av lagstiftningen ofrånkomlig. En rimlig ändring

av lagen kunde vara att fastställa att varje tätort med över 25 000 invånare inom

en tidrymd av två år måste påbörja anläggande av s. k. höggradigt avloppsreningsverk.

De städer som har reningsverk av detta slag åläggs att inom viss tid övergå

till det s. k. tredje steget.

En skärpning av lagstiftningen, ehuru otillräcklig i vissa avseenden, skulle enligt

motionärerna riksdagens antagande av immissionssakkunnigas förslag till lagstiftningsåtgärder

utgöra. Immissionssakkunniga uttalade sig för att deras förslag skulle

träda i kraft den 1 juli 1968. Kungl. Maj:t har beslutat framflytta antagandet av

dessa lagförslag till tidigast 1969, närmast med motiveringen att man ännu saknar

tillräckliga organ för effektiv kontrollverksamhet. Denna bevekelsegrund är enligt

motionärerna inte bärkraftig.

Ytterligare lagstiftning är enligt motionärernas mening omedelbart aktuell för

att komma till rätta med de ständigt återkommande oljeskadorna, dels från de av

400 000 i Sverige nedgrävda oljetankar, som är av undermålig kvalitet, dels från

utsläppen från båtar, bl. a. läckor från s. k. supertankers. Likaså synes det dem

omöjligt att längre undvara en lagstiftning gällande fartygen, då många av dessa,

trots att de i fråga om storlek är »flytande samhällen» med ibland fler människor

än våra minsta städer, saknar uppsamlingstankar för avfall och wc-avlopp.

Enligt motionärernas mening blir för luftvården den föreslagna immissionslagstiftningen

särskilt betydelsefull. Även om det är önskvärt att all tänkbar uppfinningsrikedom

skall komma till användning för att hejda luftföroreningarna, kan

det inte bestridas att vi redan nu har tekniska vetenskapliga rön, tillräckliga för

att snabbt kunna minska föroreningskällorna inom de tre huvudgrupper som representeras

av industriföretag, bostadsuppvärmning och bilism.

Utvecklingen på luftföroreningens område har enligt motionärerna sedan länge

passerat den gräns där åtgärder som i huvudsak bygger på frivilliga åtaganden

kan anses tilräckliga. Det förefaller allt mer angeläget att få en samlad lagstiftning

för luftvården. Nuvarande förhållande, med gällande rättsregler spridda på

skilda författningar och lagstiftningsområden, bl. a. hälsovård, naturvård, arbetarskydd,

atomenergi- och strålskydd, liksom byggnadslag, byggnadsstadga och

trafikplanering, ger visserligen vidsträckta möjligheter att ingripa mot sanitära

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968 13

olägenheter och luftnedsmutsning, men likväl förefaller det motionärerna allt mer

påkallat med en luftvårdslag som ger de miljö- och naturvårdande myndigheterna

ett instrument för att kunna utveckla full handlingskraft. Den skärpning av lagstiftningen

som immissionssakkunniga föreslår anses inte kunna ersätta en särskild

luftvårdslag.

För att få koncentration och intensitet kring ett handlingsprogram för systematiska

förebyggande åtgärder anser motionärerna en särskild miljövårdskampanj

önskvärd, omfattande förslagsvis en treårsperiod, åren 1969, 1970 och 1971. En

sådan av de ansvariga myndigheterna ledd kampanj skulle ifråga om organisationsformer

och metodik kunna tillgodogöra sig de goda erfarenheterna från kampanjen

för övergång till högertrafik.

I motionerna I: 83 av fru Hultell m. fl. och II: 125 av herr Thylén m. fl. anförs

bl. a. att den ökade passagerartrafiken till sjöss har inneburit en ökad vattenförorening.

Exempel på detta utgör nedsmutsningen och algbildningen i vattnet i Stockholms

norra skärgård, vars farvatten trafikeras av de s. k. Finlandsbåtarna. Att

uppföra reningsverk för avloppsvatten på land förefaller motionärerna att vara ett

omotiverat företag om inte motsvarande åtgärder vidtas på främst passagerarfartygen.

Motionärerna anför i fortsättningen bl. a. att det av svaren på en skrivelse från

Stockholms hamn till hamnmyndigheterna i ett antal större hamnstäder i Nordeuropa

framgår att inga nämnvärda åtgärder vidtagits för att förhindra utsläpp av

spillvatten från respektive hamnar. Ett undantag utgör emellertid ett antal dockor

i Londons hamn där enligt gällande bestämmelser fartygens toaletter skall hållas

låsta. Som en konsekvens av detta stadgande tillhandahåller hamnen toalettanläggningar

längs kajerna. Bestämmelserna berör inte fartyg utrustade med tillfredsställande

avloppsreningssystem eller uppsamlingstankar. Nya kajplatser förses med

ledningskopplingar, som avses kunna anpassas till fartygs utlopp för anslutning till

stadens avloppsledningar.

I USA har enligt vad i motionerna anförs längre gående åtgärder vidtagits för

att förhindra spillvattenutsläpp från fartyg. Ett förbud mot utsläpp av spillvatten

från fartyg finns sålunda i Stora sjöarna. I Chikago utfärdade myndigheterna

under 1965 bestämmelser angående förbud för spillvattenutsläpp från alla fartyg

i hamnen och inom vattenområdena på ett avstånd av 4 miles från intag av vatten

för allmän konsumtion. Vidare har förslag framlagts om federala bestämmelser

från och med 1967. Dessa bestämmelser innebär bl. a. förbud för alla fartyg som

trafikerar sötvattensjöar och floder att uttömma toalettvatten inom vattenområden

på ett avstånd av 3 miles från intag av vatten för allmän konsumtion. Efter bestämmelsens

ikraftträdande kräves av nykontrakterade fartyg och av dem som blir föremål

för väsentlig ombyggnad att de inom USA:s farvatten endast tömmer toalettvatten

som uppfyller vissa angivna föreskrifter beträffande rening. I Canada tilllämpas

likartade bestämmelser från 1966, vilket dock berör fartyg av alla nationaliteter

som är kölsträckta eller kontrakterade efter nämnda år.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

Åtgärder för att förhindra utsläpp kan enligt motionärernas mening behöva vidtas

på passagerarfartyg i linjetrafik, dvs. fartyg med regelbundna tätt återkommande

turer där föroreningen i de vatten fartygen trafikerar är påtaglig. Ett hinder är

emellertid att de flesta fartyg inte har utrym men tillgängliga för avloppsbehållare,

vilket t. ex. lär vara fallet med de s. k. Finlandsbåtarna. En lagstiftning mot utsläpp

kan således inte bli effektiv vid lagens ikraftträdande utan först många år senare.

Av denna anledning kan det tyckas angeläget att snarast undersöka det nuvarande

och framför allt det kommande behovet av ett förbud mot WC-utsläpp från fartyg

inom svenskt vatten.

Frågan om utsläpp av spillvatten från fartyg är emellertid, uttalar motionärerna,

inte endast en svensk angelägenhet. En framstöt i frågan bör även uppmärksammas

och göras till föremål för övervägande av berörda sjöfartsnationer.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta utlåtande dels motionerna I: 28 av herr Werner och

II: 37 av herr Flermansson m. fl., såvitt avser de yrkanden för vilka närmare redogöres

i det följande, dels motionerna I: 83 av fru Hultell och II: 125 av herr Thylén

m. fl. De yrkanden i det förstnämnda motionsparet, som gäller förbud mot användandet

av svavelhaltiga oljor vid bostadsuppvärmning och lagstiftning för att

begränsa luftförorening genom avgaser från motorfordon, kommer utskottet att

behandla i annat sammanhang.

I motionerna I: 28 och II: 37 har till en början föreslagits hemställan till Kungi.

Maj:t om framläggande av immissionssakkunnigas förslag till lagstiftning rörande

luftförorening, buller och andra immissioner in. in. i sådan tid att lagstiftningen

kunnat träda i kraft den 1 juli 1968. Detta yrkande får anses numera sakna aktualitet.

I övrigt yrkas i motionerna, såvitt nu är i fråga, att riksdagen skall hos Kungl.

Maj:t hemställa

1. att förslag till riksplan för anläggande av värmekraftverk framläggs;

2. att en utredning tillsätts med uppgift att utarbeta och framlägga förslag till

luftvårdslag;

3. att förslag framläggs till sådan ändring av vattenlagen att dels tätort med fler

än 25 000 invånare åläggs att före år 1970 ha påbörjat byggandet av reningsverk

för höggradig rening av avloppsvatten, dels tätort med fler än 100 000 invånare

åläggs att vid samma tid införa rening av avloppsvatten motsvarande det s. k. tredje

steget;

4. att förslag framläggs till sådan ändring av vattenlagen att fartyg måste vara

utrustade med uppsamlingstankar för avfall; samt

5. att statens naturvårdsverk ges i uppdrag att under åren 1969—1971 genomföra

en miljövårdskampanj som ett led i ett handlingsprogram för systematiska

förebyggande åtgärder mot miljöförstöring.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968 15

Frågan om utsläpp av avfall från fartyg berörs också i motionerna I: 83 och

II: 125. I dessa motioner föreslås dels att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t anhålla

att kommittén för ett renare samhälle får i uppdrag att utreda den förorening som

förorsakas av passagerarfartygens utsläpp av toalettavfall, dels att de i motionerna

angivna synpunkterna på fartygs utsläpp av toalettavfall delges den meilanstatliga

rådgivande sjöfartsorganisationen så att frågan kan föras upp på dagordningen för

kommande rådsmöte eller handläggas av organisationens underkommitté för oljeskadefrågor.

På senare tid har man i vårt land liksom i de flesta länder blivit alltmer medveten

om de faror för människorna och deras miljö som följer med samhällsutvecklingen.

Denna innebär för närvarande bl. a. att befolkningen koncentreras till

tätorter, att industrin byggs ut till allt större enheter och att trafikapparaten sväller.

Till de mer uppmärksammade farorna hör vatten- och luftföroreningen, buller och

andra liknande störningar. Problemen har ingående belysts av olika utredningar

och varit föremål för en intensiv diskussion i den allmänna debatten. Den ökade

insikten om lägets allvar har också utlöst en betydande aktivitet från samhällets

sida för att finna utvägar att få till stånd bättre förhållanden. Beträffande de frågor

som aktualiserats genom motionerna må här nämnas följande.

En konsekvens av samhällsutvecklingen under senare år är att konkurrensen om

mark av olika slag ökar. Efterfrågan på mark för många olika ändamål berör allt

större delar av landet. Vissa av orsakerna till dessa företeelser har redan nämnts.

Ytterligare må här nämnas den ökade fritiden med krav på orörd mark för fritidsbebyggelse

och rörligt friluftsliv. Den ökade konkurrensen har medfört skärpta

konflikter mellan olika intressen. Som exempel kan nämnas de motsättningar mellan

industrin och företrädare för friluftslivet, som aktualiserats i samband med att

planer på lokalisering av massafabriker och värmekraftverk m. m. tillkännagetts.

I detta läge har behovet av en fysisk riksplanering, som anvisar områden för olika

aktiviteter, gjort sig alltmer påmint. Sedan någon tid tillbaka pågår också inom

kommunikationsdepartementet arbete på att närmare utforma metoder för en översiktlig

sådan planering. En blivande riksplan torde komma att ange markanvändningen

i stora drag och tjäna till ledning vid regional och lokal planering. Man kan

förutsätta att också värmekraftverken med de betydande verkningar från miljösynpunkt

som dessa kan ha på sin omgivning kommer att ägnas uppmärksamhet

vid den riksplanering som sålunda nu förbereds.

Lagstiftningen på miljövårdsområdet är f. n. splittrad. Någon samlad miljövårdslagstiftning

finns inte. Skyddet mot vattenföroreningar har sin rättsliga reglering

huvudsakligen i vattenlagen. Mot luftföroreningar, buller och andra immissioner

kan ingripanden göras med stöd av hälsovårdsstadgan. I byggnads- och väglagstiftningen

finns vissa möjligheter att beakta miljövårdens krav vid planläggning och

genomförande av planerna. Också naturvårdslagen bör nämnas i sammanhanget.

Den gällande lagstiftningen till skydd för miljön har •— förutom att den är splittrad

på flera lagar och förordningar — brister i åtskilliga hänseenden. Allmänt kan

sägas att bestämmelserna är otillräckliga som garanti för att miljövården blir effek
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

tivt tillgodosedd. Som framgår av den föregående redogörelsen har emellertid nyligen

till lagrådet remitterats ett förslag till lagstiftning angående skydd mot miljöfarlig

verksamhet. Förslaget innebär en samlad rättslig reglering av centrala miljövårdsfrågor,

främst vattenföroreningar, luftföroreningar och buller, som kan hänföras

till användning av fast egendom. Lagstiftningen avses att i kombination med

en effektiv organisation utgöra ett medel att komma till rätta med de problem som

det moderna samhället medför i fråga om vår yttre miljö. Förslag i ämnet torde

komma att föreläggas 1969 års riksdag. Avsikten är att den nya lagstiftningen skall

träda i kraft den 1 juli 1969. I avbidan på detta förslag saknas anledning för riksdagen

att närmare uttala sig om behovet av en särskild luftvårdslag och ändringar i

de gällande bestämmelserna rörande avloppsvatten.

Vissa möjligheter att ingripa mot fartygens nedskräpning och förorening av vatten

och kuster finns redan enligt gällande lagstiftning. Lagen om åtgärder mot vattenförorening

och tillämpningsföreskrifterna till denna ger sålunda länsstyrelserna

möjlighet att förbjuda utsläpp även av andra ämnen än oljeprodukter. Länsstyrelserna

synes emellertid hittills endast ha utnyttjat detta till att förbjuda utsläpp av

fast avfall. Det har däremot inte ansetts nödvändigt att förbjuda utsläpp av avloppsvatten.

Hithörande problem har uppmärksammats i en framställning av Vattenvärnet till

Kungl. Maj:t år 1966, vari begärts dels att frågan allsidigt utreds såvitt avser vårt

lands kuster och inre vattenvägar, dels att initiativ tas till ett internationellt samarbete

inom området. Även sjöfartsstyrelsen har föreslagit att frågan tas upp av

Sverige på det internationella planet.

Den förstnämnda framställningen har i vad den avser svenskt vatten överlämnats

till kommittén för ett renare samhälle för att tagas i övervägande vid fullgörandet

av dess uppdrag. I denna del får motionernas syfte anses vara tillgodosett. Frågan

rörande internationellt samarbete inom området är ännu beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

Utskottet vill för sin del framhålla att utsläpp av avloppsvatten från fartyg givetvis

inte är önskvärda även om de sker på öppet och internationellt vatten. Å

andra sidan torde skadorna av dylika utsläpp vara långt mindre än de som oljeutsläpp

orsakar. Utskottet har därför förståelse för att ansträngningarna hittills inriktats

på att få till stånd internationella överenskommelser som gör det möjligt att

ingripa mot oljeföroreningarna. Med hänsyn till sjöfartens internationella karaktär

måste man dock troligen få till stånd någon form av mellanstatligt samarbete redan

om man vill nå syftet att effektivt motverka föroreningar inom svenskt område. Utskottet

förutsätter att Kungl. Maj:t utan särskild framställning från riksdagen i lämpligt

sammanhang aktualiserar hithörande frågor på det internationella planet.

Vad slutligen gäller frågan om genomförande av en särskild miljövårdskampanj

bör här nämnas att anslag årligen anvisas för naturvårdsupplysning. Vidare

har Europarådet nyligen påbörjat en europeisk vattenvårdskampanj och planerar

att göra år 1970 till ett europeiskt naturvårdsår. Motsvarande verksamhet skall

inom respektive stater anordnas på det nationella planet. Med hänsyn till den så
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

17

lunda redan bedrivna och planerade verksamheten samt den framskjutna plats miljövårdsfrågorna

numera har i den allmänna debatten och i massmedia synes någon

särskild miljövårdskampanj inte vara erforderlig.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

att dels motionerna I: 28 och II: 37, såvitt avser de däri vid

1, 3—4 och 6—8 upptagna yrkandena, dels motionerna I: 83

och II: 125 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 oktober 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s),

Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep), Åkesson (fp), Hansson (s)*, fru

Landberg (s) och herr Skårman (fp)*;

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s)*, Nyberg (fp),

fru Torbrink (s)*, herrar Grebäck (ep), Hedin (h)*, Svenning (s) och Hamrin i

Kalmar (fp)*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.