Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av rätten för jakträttsinnehavare att döda hund som löper lös och jagar eller ofredar villebråd. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 84 i första kammaren av herr Karlsson, Göran, och nr 123 i andra kammaren av herr Levin m. fl.

1968-10-29 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:59, Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av rätten för jakträttsinnehavare att döda hund som löper lös och jagar eller ofredar villebråd. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 84 i första kammaren av herr Karlsson, Göran, och nr 123 i andra kammaren av herr Levin m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1963

1

Nr 59

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av rätten för

jakträttsinnehavare att döda hund som löper lös och

jagar eller ofredar villebråd.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 84 i första kammaren av herr Karlsson, Göran,

och nr 123 i andra kammaren av herr Levin m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte besluta att tredje stycket i 22 paragrafen i lagen den

3 juni 1938 om rätt till jakt skall utgå».

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat utlåtanden från rikspolisstyrelsen och statens naturvårdsverk.

På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Svenska jägareförbundet,

Jägarnas riksförbund, Svenska kennelklubben och Svenska dreverklubben.

Gällande bestämmelser

I jaktlagstiftningen finns åtskilliga bestämmelser som inte avser jakt eller

jaktutövning utan i första hand har viltvårdande eller djurskyddande

syfte. Till dessa bestämmelser hör reglerna om rätt att ingripa mot annans

hund som springer lös i viltmarker. Vissa av dessa regler gäller hela året,

andra åter huvudsakligen under den tid av året när jakt efter de flesta viltarter

är förbjuden. Bestämmelserna återfinns i 22 § jaktlagen (JL) och har

följande huvudsakliga innebörd.

Löper hund lös i mark där det finns villebråd, har jakträttsinnehavaren

eller hans folk rätt att upptaga hunden (22 § första stycket JL). Den som

sålunda fångat in annans hund är skyldig att genast underrätta hundens

ägare eller innehavare. Är denne okänd eller oanträffbar, skall polismyndigheten

i orten underrättas. Den som vill få tillbaka upptagen hund skall

utge lösen med 50 kr. om hunden upptagits under tiden den 1 mars—den 20

augusti och med 25 kr. i annat fall. I båda fallen skall ersättning utgå även

för hundens föda och övriga kostnader. Har inte ägaren eller innehavaren

löst hunden inom en vecka efter det han underrättades om upptagandet eller

inom två veckor efter det polismyndigheten underrättades är hunden

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr S9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

förverkad. Om jakträttshavaren hellre vill det, är hundens ägare eller innehavare

skyldig att utge lösen enligt nyss nämnda grunder, förutsatt att

talan väcks vid domstol inom en månad efter det att hunden eljest varit förverkad.

Jagas eller ofredas villebråd av hund som löper lös, är hundens ägare eller

innehavare skyldig att ersätta jakträttsinnehavaren för skada på villebrådsbeståndet

som kan ha orsakats av hundens löslöpande (22 § andra

stycket JL).

Inträffar det under tiden den 1 mars—den 20 augusti att löslöpande hund

jagar eller ofredar villebråd, får hunden fångas och hållas kvar mot lösen

och kostnader enligt nyssnämnda huvudregel. Låter sig hunden emellertid

inte fångas in, och framgår det av omständigheterna uppenbarligen att

hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, får

under nämnda tid jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hunden (22 §

tredje stycket JL). De har dock skyldighet att genast göra anmälan om det

inträffade till polisman i orten vid risk att annars inte till sitt fredande få

åberopa nyssnämnda förhållande. Försummas sådan anmälan eller dödas

hund utan att de i lagrummet angivna villkoren är uppfyllda, kan det medföra

ansvar för skadegörelse. I straffrättsligt avseende innebär stadgandet

vidare, enligt vad högsta domstolen uttalat i dom den 29 september 1966

(NJA 1966 s. 441) att — oavsett huruvida omständigheterna sådana de ter

sig för den som dödar löslöpande hund uppenbarligen ger honom anledning

att antaga att löslöpandet beror på ägarens vårdslöshet — ansvar ändå inte

inträder, om det sedermera utreds att ägaren varit vårdslös.

Med de nu nämnda bestämmelserna i 22 § JL korresponderar vissa bestämmelser

i jaktstadgan (JS) om skyldighet att ha tillsyn över hund. Sålunda

gäller enligt 12 § JS hundförbud i mark där det finns villebråd under

tiden den 1 mars—den 20 augusti samt i den mån det behövs till skydd för

viss djurart, under annan tid som länsstyrelsen bestämmer. Under förbudstid

skall såväl jakthund som annan hund hållas under sådan vård att den

hindras löpa lös i mark där förbudet råder. Har länsstyrelsen meddelat

hundförbud till skydd för viss djurart får dock hund som inte driver eller

förföljer sådant villebråd användas för jakt efter annat villebråd om länsstyrelsen

medger det. Även under tid då hundförbud inte råder gäller vissa

restriktioner beträffande hundhållningen. Under sådan tid skall såväl jakthund,

när den inte användes vid jakt, som annan hund hållas under sådan

tillsyn som behövs för att hindra hunden från att driva eller förfölja villebråd.

Löper hund lös i mark där hundförbud råder till skydd för viss djurart

döms hundens ägare eller innehavare till böter eller fängelse i högst sex

månader. Löper hund i annat fall lös i strid mot nämnda bestämmelser är

straffet böter.

Viss möjlighet att ingripa mot annans hund finns även enligt annan lag
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

stiftning. I syfte att bereda skydd för människor eller tamdjur kan nämligen

i vissa fall annans hund få dödas enligt bestämmelser i 1943 års lag om tillsyn

över hundar och enligt renbeteslagen.

Enligt 1 § lagen om tillsyn över hundar skall hund hållas under sådan

tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter erfordras

för att förebygga att den orsakar skada eller annan avsevärd olägenhet.

Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur får enligt 2 §

inte vara lös utomhus, om den inte hålles inom område, som är betryggande

inhägnat och till vilket utomstående inte äger tillträde. Hålles får ute i trakten

gäller detta även beträffande hund som visat benägenhet att driva får.

Eftersätts tillsynen över hund äger polischefen i orten jämlikt stadgande

i 3 § meddela de föreskrifter som omständigheterna påkallar. Är fråga om

hund som avses i 2 §, äger polischefen, där så finnes nödigt låta döda hunden.

Anträffas hunden lös på område, varöver ägaren eller annan som mottagit

hunden till underhåll eller nyttjande inte äger förfoga, får envar döda

hunden.

Enligt 38 § renbeteslagen gäller att hund som är känd för att jaga renar

och som inte hålles i band eller instängd eller försedd med klubba, då renar

under tillåten tid befinner sig i trakten, får dödas genom försorg av förste

lappkonsulent eller polismyndigheten i orten. Påträffas hund medan den jagar

eller annorledes ofredar ren, som befinner sig på trakt, där renar vid

tillfället får föras på bete, får hunden dödas. Motsvarande gäller då hund

anträffas på sådan trakt omedelbart efter det den jagat eller annorledes

ofredat ren.

Det bör anmärkas att förslag till ändrade bestämmelser om oskadliggörande

av renjagande hundar framlagts i betänkandet Rennäringen i Sverige,

avgivet av 1964 års rennäringssakkunniga (SOU 1968: 16). Befogenheten

att döda eu för renskötseln skadlig hund har i förslaget begränsats till det

fallet att hunden anträffas medan den ofredar ren eller omedelbart därefter.

Den i renbeteslagen stadgade befogenheten för förste konsulent vid lappväsendet

och för polismyndighet i orten att låta döda hund, som är känd för

att jaga renar, om den uppträder i en trakt där renar under tillåten tid befinner

sig, har ingen motsvarighet i förslaget. Det har nämligen ansetts vara

tillräckligt med dels den nämnda rätten att döda hundar i omedelbar anslutning

till att de ofredat renar, dels det i lagen om tillsyn över hundar

lämnade bemyndigandet för polischefen i orten att meddela erforderliga

föreskrifter beträffande hund, vars tillsyn eftersatts, såsom att hunden

skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

Motionerna

I motionerna anförs bl. a. att rätten för jakträttsinnehavaren och hans

folk att döda annans hund är en grym och inhuman bestämmelse som inte

låter sig förena med de principer som man har rätt att ställa på en modern

lag. Det är, säger motionärerna, i annan lagstiftning en allmänt vedertagen

princip att ingen har befogenhet att själv ta sig rätt. Ur denna synpunkt

framstår lagbestämmelserna om rätt att omedelbart inskrida mot lösspringande

hund och döda densamma som en kvarleva från en tid då var man

hade rätt att ta lagen i egna händer.

Motionärerna yttrar i fortsättningen att jakträttsinnehavaren har tillagts

rätt att själv avgöra bl. a. om hundens lösspringande beror på hundägarens

vårdslöshet. Det är enligt deras mening en helt orimlig bestämmelse. Den

löslöpande hunden kan vara en valp eller yngre hund av sällslcapsras som

för tillfället kommit lös och som springer in på annans mark och skrämmer

upp en hare, en vildkanin eller annat småvilt. Om hunden på lek

springer efter villebrådet och inte låter sig upptagas har, sägs det i motionerna,

jakträttsinnehavaren och hans folk rätt att utan vidare döda den.

Det händer enligt motionärerna inte ofta att jakträttsinnehavare dödar

annans hund, men de fall som förekommer leder ofta till bråk och osämja

mellan grannar. Det finns heller ingen bestämmelse som garanterar att en

sålunda skjuten hund inte åsamkats onödigt lidande; ett avlivande av hund

med hagelskott måste ofta betyda stora risker för att djuret inte får eu

snabb död.

Motionärerna anför till slut att bestämmelsen är en ful fläck i vår jaktlagstiftning,

som inte på något sätt låter sig förena med den humanare syn

som numera i större utsträckning än tidigare präglar bestämmelserna i JL

och JS. Jakträttsinnehavarens berättigade intressen är enligt motionärernas

mening väl tillgodosedda redan genom bestämmelserna i 22 § första och

andra styckena JL.

Förarbetena till 22 § tredje stycket JL

Bestämmelsen i 22 § tredje stycket JL om rätt att i visst fall döda hund

innebar vid sin tillkomst år 1938 en nyhet i jaktlagstiftningen. Till grund

för införande av bestämmelsen låg ett av särskild tillkallad utredningsman

avgivet betänkande med förslag rörande jaktlagsfiftningsfrågor (SOU 1938:

38), innehållande bl. a. förslag till lag om rätt till jakt samt jaktstadga.

Utredningsmannens förslag skilde sig från den sedermera antagna bestämmelsen

på i huvudsak två punkter. Dels föreslogs som villkor för att

rätten skulle få utövas att omständigheterna skulle vara sådana att det

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

5

måste antagas att hundens löslöpande berodde på ägarens eller innehavarens

vårdslöhet, dels föreslogs icke någon påföljd för underlåtenhet att

göra anmälan till polismyndigheten.

I motiveringen för förslaget anförde utredningsmannen följande:

Den ersättning för av löslöpande hund orsakad skada å villebrådsbestån
det

som-----må bliva en jakträttsinnehavare tillerkänd torde sällan

komma att fullt ut motsvara den i verkligheten av hunden förövade skadegörelsen.

Denna sträcker ock sina verkningar till kringliggande marker.

Härmed må nu förhålla sig hur som helst, de fall, då, på grund av att hunden

icke låter sig upptagas eller eljest är omöjlig att identifiera, något skadestånd

icke kan utkrävas äro nog de vanligaste och man torde med skäl

kunna säga, att jakträttsinnehavaren för närvarande står rättslös gentemot

en dylik hund, som kan under veckor och månader dagligen ligga och driva

i markerna, utan att det gives möjlighet att taga upp den. Den skada som

av sådana, vårdslösa ägare tillhöriga hundar åsamkas icke endast den särskilde

jakträttsinnehavaren utan traktens villebrådsbestånd i allmänhet är

så betydande att långt gående åtgärder mot desamma synas erforderliga.

Därvidlag måste man emellertid strängt skilja mellan jakttid och fredad

tid. Genom att legalisera ett dödande av löslöpande hundar under jakttiden

skulle man nämligen giva utrymme åt godtycke och rena trakasseringsåtgärder,

ett otal tvistigheter skulle uppstå och man kan rent av sätta i fråga,

om icke därigenom jakten med drivande hund skulle bliva omöjliggjord.

Annorlunda förhåller det sig med den fredade tiden, varmed då bör förstås

tiden fr. o. in. d. 1 mars t. o. in. d. 20 aug. Insikten om det jämväl ur humanitär

eller allmän naturvård ssynpunkt förkastliga i förekomsten i markerna

av drivande hundar under denna för djurlivet i allmänhet så ömtåliga

tid är nu så utbredd, att eu jakträttsinnehavare som tager sig själv rätt och

lagar, att en sådan hund försvinner, närmast mötes med sympati. Det synes

emellertid icke lämpligt att åt den enskilde överlämna initiativet i fråga om

dylika skyddsåtgärder. Utredningsmannen, som alltså anser att en rätt att

döda löslöpande hund utgör en nödvändig förutsättning för att stadgad fred

i markerna under nämnda ömtåliga tid verkligen skall komma att råda, har

för att denna rätt skall få utövas föreslagit följande villkor, nämligen dels

att hunden icke skall låta sig upptagas och dels att omständigheterna skola

vara sådana, att det måste antagas att hundens löslöpande beror på ägarens

eller innehavarens vårdslöshet. En sådan omständighet föreligger t. ex. då

samma hundägares hund vid skilda tillfällen påträffats drivande i markerna.

Därjämte har det föreskrivits skyldighet att om dödandet göra anmälan

till vederbörande polismyndighet. Någon påföljd för underlåtenheten härutinnan

har icke stadgats, men det är ju givet att i en eventuell rättegång sådan

uraktlåtenhet kan såtillvida försämra jakträttsinnehavarens ställning

i bevisningsavseende som densamma kommer att anses innebära ett indicium

på att dödandet var obefogat.

Det till lagrådet remitterade förslaget överensstämde med den gällande

bestämmelsen utom så till vida att någon påföljd för underlåtenhet att göra

anmälan till polisman i orten inte var utsatt.

Två ledamöter av lagrådet anförde att bestämmelsen var ägnad att väcka

betänkligheter men att den måhända inte kunde undvaras. Skyldigheten

att göra anmälan till polisman då hund dödats med stöd av stadgandet syn
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

tes ägnad att motverka missbruk, som eljest kunde befaras. En påföljd för

försummelse att fullgöra anmälningsskyldigheten ansågs emellertid vara

erforderlig.

Två ledamöter av lagrådet ansåg att åtgärden att döda löslöpande hund

för att anses som försvarlig måste framstå som berättigad med hänsyn till

ägarens sätt att ha tillsyn över hunden och dessutom borde förutsättningarna

vara så angivna att befogenheten inte inbjöd till missbruk och trakassering

med därav följande utsikt till tvister och rättegångar. Särskilt i sistnämnda

avseende kunde förslaget inte anses uppfylla berättigade krav. Som

förutsättning för befogenhetens utövning borde i stället krävas att hunden

icke inom en kort tid blivit omhändertagen av sin ägare, exempelvis när

ägaren icke var känd inom 48 timmar från det hunden veterligen först började

löpa lös och när ägaren var känd, inom samma tid från det ägaren underrättats

eller också att hunden vid tidigare tillfällen löpt lös samt ägaren

erhållit underrättelse därom. — Även dessa ledamöter ansåg att en påföljd

för försummelse att fullgöra anmälningsskyldighet var erforderlig.

I propositionen (1938: 46) erhöll stadgandet sin ännu gällande lydelse.

Förslag om utvidgad rätt att döda annans hund

I ett den 17 maj 1966 avgivet betänkande, benämnt Jaktstadgan m. m.

(SOU 1966:46), föreslog 19i9 års jaktutredning att rätten att döda hund

skulle gälla även under tid för hundförbud. I övrigt skulle enligt förslaget

villkoren vara desamma som nu, dvs. det skulle uppenbarligen framgå av

omständigheterna att hundens löslöpande berodde av vårdslöshet av hundens

ägare eller innehavare. Åtgärden skulle emellertid — med hänsyn till

att det ansågs angeläget att förebygga att befogenheten inte utnyttjades i

oträngt mål — inte få vidtas av jakträttsinnehavaren eller hans folk utan

endast genom polismyndighetens försorg. Genom polisens medverkan kunde

enligt utredningens mening en objektiv utredning vinnas om att vårdslöshet

förelåg innan hunden avlivades. Förslaget hade sin bakgrund i erfarenheter

under den stränga vintern 1965—1966, då antalet hundförbud

var mycket stort och antalet fall då löslöpande hundar rivit rådjur ökade i

motsvarande mån.

Tanken på en utvidgad rätt att döda annans hund godtogs av flera remissinstanser,

främst de som företrädde jägar- och naturvårdsintressen.

Här må nämnas statens naturvårdsnämnd, Svenska jägareförbundet, Jägarnas

riksförbund och Svenska naturskyddsföreningen. Även rikspolisstyrelsen

lämnade förslaget utan erinran. Andra åter avvisade med bestämdhet förslaget.

Detta gällde särskilt de stora hundägarorganisationerna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

I propositionen (1967: 136 s. 63) förklarade sig departementschefen inte

kunna biträda utredningens förslag. Han anförde till stöd härför följande:

Om man bortser från den säkerligen ovanliga situationen att behörig polispersonal

befinner sig på platsen, förutsätter förslaget---att, innan

åtgärd kan vidtas, polisanmälan måste ske liksom utredning om det inträffade.

Först därefter kan hunden uppsökas, identifieras och avlivas. Härmed

har dock enligt min mening det väsentligaste värdet med rätten att döda

löslöpande hund gått förlorat, nämligen möjligheten att genast avbryta

hundens jakt. Dessa olägenheter skulle visserligen försvinna om man, som

föreslagits från remisshåll, lät jakträttsinnehavaren eller hans folk få utöva

rättigheten även i hundförbudsfallen. På skäl som utredningen själv anfört

finner jag emellertid en sådan lösning inte tillfredsställande.

Mot bakgrund av det anförda framstår den föreslagna åtgärden att i efterhand

döda löslöpande hund främst som en repressalieåtgärd. Kan nämligen

genom polisens försorg en så säker identifiering av hunden ske att det förordnas

om avlivning, bör med samma säkerhet kunna utredas om inte

hundägaren brutit mot det straffbelagda hundförbudet. I sådant fall bör

det enligt min mening alltjämt vara tillräckligt med straff. Inte heller anser

jag, med hänsyn till det stora antalet hundar som f. n. finns i landet,

de förhållandevis få fall när hundar rivit rådjur motivera den föreslagna

skärpningen.

Vad departementschefen anfört föranledde inte något uttalande från riksdagens

sida (3LU 1967:52, rskr 331).

Remissyttrandena

Motionsförslaget tillstyrks av Svenska kennelklubben. Jägarnas riksförbund

och Svenska dreverklubben föreslår att frågan blir föremål för utredning.

Svenska jägareförbundet finner det nödvändigt att rätten att döda

löslöpande hund bibehålls men att villkoren för att få tillämpa denna rätt

bör ges en ur hundägarens synvinkel bättre utformning än för närvarande.

Rikspolisstyrelsen och statens naturvårdsverk avstyrker motionerna.

Svenska kennelklubben anför bl. a. att rätten att döda hund är ägnad att

inge starka betänkligheter av principiell natur. Lagen ger jakträttsinnehavaren

denna befogenhet utan att skapa garantier för att rätten inte missbrukas

och utan att ge föreskrifter om att dödandet skall ske under former

som är förenliga med ett modernt djurskydd. Därtill kommer, sägs det i

yttrandet, att medborgaren i allmänhet känner olust inför det faktum, att

man i lag ger jakträttsinnehavaren rätt att utan föregången utredning själv

utkräva sin förmenta rätt. Bestämmelsen måste betraktas som en kvarleva

från en svunnen tid med en annan rättsuppfattning än den vi har i dag.

Numera anses det som en självklar sak att ingen medborgare själv får ta

sig rätt. Det tillkommer de rättsvårdande myndigheterna att i alla intresse
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

konflikter göra en objektiv utredning och på grundval därav skipa rätt

mellan parterna. Enligt klubbens mening kan det inte åberopas några bärande

skäl för att man tillämpar en annan ordning, då en hund kommit lös

i annans jaktmark.

Liknande tankegångar framförs i yttrandet från Svenska dreverklubben.

Klubben framhåller sammanfattningsvis att motionerna bör ge anledning

till en utredning angående rätten att döda annans hund enligt 22 § tredje

stycket JL och annan lagstiftning samtidigt som myndigheterna tar under

övervägande vilka övriga ändringar som kan vara erforderliga inom det

område av lagstiftningen som gäller rätten att hålla hund.

Jägarnas riksförbund förklarar sig instämma med motionärerna däri att

rätten för en jakträttsinnehavare och hans folk att döda annans hund är en

grym och inhuman bestämmelse som icke låter förena sig med de principer

som man har rätt att ställa på en modern lag. Det är dock obestridligen

så, fortsätter förbundet, att det förekommer många löslöpande hundar under

alla årstider och att de s. k. sällskapshundarna är i obestridlig majoritet.

Dessa okontrollerade hundar kan, sägs det i yttrandet, orsaka mycken

skada och mycket lidande för det vilda. Förbundet anser att ett totalförbud

för löslöpande hundar utom när de används för jakt bör gälla under hela

året. De hundar som tillåts löpa lösa utan tillsyn är enligt förbundet uppenbart

vanvårdade, de utsätts för allehanda faror och risker och utgör vidare

betydande trafikrisker under alla årstider. Förbundet förklarar sig ense med

motionärerna om det otillfredsställande i den rätt som tillagts jakträttsinnehavare

eller hans folk i 22 § tredje stycket JL men anser att någon möjlighet

till ingripande bör finnas, särskilt under de tider då hundförbud råder

på grund av snöförhållanden. Denna fråga bör enligt riksförbundets mening

ytterligare utredas liksom den rätt samerna tillagts att döda annans hund

inom renbeteslanden. Man anser det med hänsyn till de former under vilka

rennäringen nu bedrivs inte vara motiverat att samerna skall ha rätt att

döda hundar som tillhör den bofasta befolkningen eller andra som är ute i

lovliga ärenden.

Svenska jägareförbundet anför att lagrummet har tillkommit av djurvänliga

skäl och att ingen tvekan kan råda om nödvändigheten av att föreskrifter

om efterhållande av hund måste finnas i jaktlagstiftningen. Sådana föreskrifter

är att betrakta som ett nödvändigt komplement till bestämmelserna

13 § JS, att jakt städse skall bedrivas så, att vildnaden icke utsätts för onödigt

lidande. Jägareförbundet anser det vara konsekvent och nödvändigt att

under den känsliga perioden den 1 mars—den 20 augusti bereda vildnaden

ett i möjligaste mån effektivt skydd mot löslöpande hundar.

Jägareförbundet framhåller i fortsättningen bl. a., att motionärerna gör

sig skyldiga till en missuppfattning, då de gör gällande, att s. k. sällskapshundar

skulle vara mindre farliga för det vilda än jakthundar. Det förhåller

sig i stället ofta så, att hundar som inte används för jakt är lika farliga

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

för vildnaden som jakthundarna. Detta har, sägs det i yttrandet, framgått

bl. a. av utredningar, som verkställts angående de s. k. rådjur stragedi erna.

Jägareförbundet delar icke uppfattningen att 22 § tredje stycket JL kan

upphävas. Med utgångspunkt från att en avvägning bör göras mellan två

legala intressen — nämligen djurskyddssynpunkten, å ena sidan, och hundägarens

berättigade anspråk att icke få en löskommen hund omedelbart

dödad, å den andra — förordar förbundet emellertid ändrad utformning

av paragrafens tredje stycke. Härvid anförs bl. a. att det från flera håll har

uttalats farhågor för att det förut omnämnda avgörandet år 1966 i högsta

domstolen (NJA 1966 s. 441) kommer att medföra en för hundägarna

strängare rättstillämpning än den som tidigare gällt. Jägareförbundet delar

dessa farhågor. Förbundet erinrar om att det nu föreskrivs att den som

dödat hund ofördröjligen skall göra anmälan därom till polisman i orten.

Om denna anmälningsskyldighet måste fullgöras före ett eventuellt avlivande,

förhindras att hund dödas i hastigt mod eller på grund av osämja

mellan grannar. Genom en sådan ordning kan det vidare bli klarlagt, huruvida

hundens ägare anmält hundens försvinnande till polisen. Ägaren får

då möjligheter att hämta sin hund. Detta system skulle enligt förbundets

mening kunna uttryckas genom följande lydelse av 22 § tredje stycket jaktlagen

:

Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upptagas

och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslöpande

beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under tiden från

och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller

hans folk, efter anmälan till polisman i orten, döda hunden.

Jägareförbundet hänvisar även till lagrådets behandling år 1938 av lagrummet

i fråga och till det inom lagrådet framlagda förslaget, syftande till

att löslöpande hund skulle få dödas endast på objektiva grunder (jfr ovan).

Rikspolisstyrelsen anför bl. a. att de förutsättningar som enligt bestämmelsen

måste vara uppfyllda för att jakträttsinnehavaren skall ha rätt att

döda eu hund är så utformade att stadgandets tillämpningsområde blir

starkt begränsat. Stadgandet är vidare tillämpligt endast under den del av

året då villebrådet är särskilt känsligt för skador. Jakträttsinnehavaren

är vid utövandet av sin rätt underkastad kontroll genom den föreskrivna

skyldigheten att göra anmälan till polisman i orten. Enligt styrelsens mening

får djurskyddslagens bestämmelser anses utgöra tillräckliga garantier

mot att en skjuten hund inte åsamkats onödigt lidande.

Styrelsen anför avslutningsvis att vid ställningstagande till motionsyrkandet

de i motionerna anförda argumenten måste vägas mot intresset att

skydda viltbeståndet. Den restriktiva utformning som 22 § tredje stycket

JL har utgör enligt rikspolisstyrelsens uppfattning en riktig avvägning

mellan de skilda intressena.

Statens naturvårdsverk uttalar att frågan om rätt att i vissa fall döda

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

hund som löper lös och ofredar villebråd har prövats av riksdagen i anledning

av prop. 1967: 136. Mot bakgrund härav samt med hänsyn till att den

rätt som tillkommer jakträttsinnehavaren eller hans folk dels utnyttjas endast

i mycket ringa omfattning och vidare utgör ett ur naturvårdssynvinkel

värdefullt korrektiv mot den mest anmärkningsvärda hundhållningen, anser

verket någon ändring inte önskvärd.

Rättsfallet NJA 1966 s, 441

Omständigheterna i målet var såvitt framgår av eu i tidskriften Svensk

Jakt nr 2 år 1967 intagen redogörelse i huvudsak följande:

Forstmästaren A. underrättades på morgonen den 19 juni 1963 att lösa

hundar drev rådjur på hans mark. A. begav sig genast ut och fann spår

efter hundar och rådjur. Efter ungefär 1 1/2 timme fick han syn på ett rådjur,

som kom springande: Djuret verkade tröttkört. A. gjorde en handrörelse

och fick djuret att ändra riktning. Kort efter kom två jakthundar,

den ena drever, den andra av blandras. Han försökte locka till sig hundarna

men utan resultat. Han sköt då den större hunden. Den andra, som befann

sig på längre håll, fick löpa. Han kände igen den skjutna hunden såsom

tillhörig lantbrukaren B. Omkring 14 dagar tidigare hade han hört två

hundar driva rådjur på sina marker och på skallet känt igen hundarna

som B:s. Han hade däremot inte tidigare setts B:s hundar löpa lösa. Anmälan

till polisen skedde i vederbörlig ordning. Under polisutredningen

framkom, att B. haft hundarna instängda i en hundgård, men att dessa

under natten till den 19 juni kommit lösa genom att gräva ett hål under

stängslet kring hundgården och krypa ut. Vidare utreddes, att samma sak

inträffat ett par veckor tidigare och att B. i anledning därav fyllt igen det

uppgrävda hålet med sten.

Allmän åklagare yrkade ansvar på A. för skadegörelse. B. fordrade skadestånd.

Häradsrätten ogillade såväl åtalet som B:s ersättningstalan. I hovrätten

fick målet motsatt utgång. A. sökte revision och s. k. prejudikatdispens

beviljades. Riksåklagarämbetet yrkade att hovrättens dom skulle fastställas.

Ämbetet gjorde gällande, att A. till sitt fredande kunde åberopa

endast vad han vid skottillfället kände till om hundägarens vårdslöshet.

A. ansågs icke ha styrkt att B:s hundar tidigare jagat på hans marker.

Högsta domstolens majoritet yttrade i sin dom: Stadgandet i 22 § tredje

stycket jaktlagen innebär i straffrättsligt avseende, att dödande av annans

hund icke medför ansvar, om de i lagrummet angivna villkoren är uppfyllda.

Bland villkoren för att dödande må ske upptages, att av omständigheterna

uppenbarligen framgår att hundens löslöpande beror på ägarens

vårdslöshet. I denna del bör stadgandet, tolkat i överensstämmelse med allmänna

straffrättsliga grundsatser, så förstås att — oavsett huruvida omständigheterna

sådana de tedde sig för den som dödade hunden uppenbarligen

gav honom anledning antaga att löslöpandet berodde på ägarens

vårdslöshet — ansvar icke inträder, om det sedermera utredes, att ägaren

varit vårdslös. — Av utredningen i målet framgår, att B:s båda jakthundar

en natt omkring fjorton dagar före den 19 juni 1963 grävt sig ut ur

hundgården och löpt lösa, att B. fyllt igen det uppgrävda håiet med stenar

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

samt att hundarna under natten till den 19 juni på samma sätt tagit sig ut

ur hundgården. Genom att B. — som synes eljest ha god tillsyn över sina

hundar — underlät att efter det hundarna första gången grävt sig ut vidtaga

mer betryggande åtgärder för att hindra dem att på nytt komma lösa

har han gjort sig skyldig till vårdslöshet. — På grund av det anförda och

då villkoren i övrigt för tillämpning av 22 § tredje stycket jaktlagen är

uppfyllda skall den mot A. förda ansvars- och skadeståndstalan ogillas.

— En ledamot av HD kom till samma domslut men med annan motivering.

Under remissbehandlingen av jaktutredningens förut nämnda betänkande

ifrågasattes från ett par håll huruvida inte avgörandet borde föranleda

lagändring. Departementschefen ansåg emellertid att i den mån befogenheten

att döda annans hund genom avgörandet vidgats, något som inte

kunde bedömas med säkerhet, erfarenheterna av den rättstillämpning, som

kunde följa, horde avvaktas, innan lagändring övervägdes.

Utskottet

I 22 § jaktlagen ges bestämmelser om rätt att ingripa mot annans hund

som springer lös i marker där det finns villebråd. Anträffas sådan liund

har jakträttsinnehavaren rätt att uppta hunden. Denna bestämmelse, som

kompletteras med regler om skyldighet att underrätta ägaren och om lösen

in. in., gäller hela året. Inträffar det under tiden den 1 mars—den 20

augusti att hund löper lös i villebrådsmarker har jakträttsinnehavaren enligt

tred je stycket i den nämnda paragrafen under vissa förhållanden rätt

att döda hunden. För utövande av denna rätt skall tre villkor vara uppfyllda:

1) hunden skall jaga eller ofreda villebråd, 2) hunden skall inte låta

sig upptas samt 3; det skall uppenbarligen framgå av omständigheterna

att hundens löslöpande beror på innehavarens vårdslöshet. Den som dödat

hund med stöd av stadgandet är skyldig att genast göra anmälan om det

inträffade till polisman i orten.

Jagas eller ofredas villebråd av hund som löper lös är hundens ägare eller

innehavare skyldig att ersätta jakträttsinnehavaren för skada på villebrådsbeståndet

som kan ha orsakats av hundens löslöpande. I jaktstadgan finns

vidare vissa bestämmelser som stadgar straff för den som låter hund löpa

lös i viltmarker.

I motionerna hemställs att bestämmelsen i 22 § tredje stycket jaktlagen

om rätt att döda annans hund skall upphävas. Till stöd för yrkandet anförs

bl. a. att bestämmelsen är grym och inhuman och att den strider mot

principen att ingen har befogenhet att själv ta sig rätt.

I lagstiftningen har man i första hand genom bestämmelserna om straff

och skadestånd sökt skapa garantier mot att hundar löper lösa och jagar

eller ofredar villebråd. Därutöver har man emellertid beträffande den del

av året då villebrådet är särskilt känsligt för skador ansett erforderligt att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

införa bestämmelserna om rätt att uppta och i vissa fall även döda sådana

hundar. Befogenheten att döda har motiverats bl. a. av svårigheten att i

praktiken infånga en löslöpande hund och på så sätt oskadliggöra den.

Bestämmelsen har ansetts ha sitt väsentliga värde i möjligheten att genast

avbryta pågående jakt. Det synes emellertid inte kunna förnekas att den

är svårtillämpad och att den inbjuder till missbruk och trakasserier. Redan

vid stadgandets tillkomst framfördes inom lagrådet uppfattningen att

stadgandet inte kunde anses uppfylla berättigade krav i sistnämnda hänseende.

Bland remissinstanserna har meningarna varit delade. De båda j ägarorganisationerna,

som får anses besitta särskild sakkunskap på området,

har emellertid varit ense om att förhållandena f. n. inte är tillfredsställande.

Svenska jägareförbundet har bl. a. hänvisat till att utgången i det rättsfall,

som nämnts i det föregående, kan medföra en för hundägarna strängare

rättstillämpning är den som tidigare gällt. Dessa farhågor synes ha fog

för sig. Enligt utskottets mening bör stadgandet i enlighet med motionsförslaget

upphävas eller också ändras så att hundägarnas intressen tillgodoses

bättre än som nu är fallet. Härvid kan ifrågakomma exempelvis att

såsom jägareförbundet föreslagit stadga att anmälningsskyldigheten till

polisen skall fullgöras innan hunden får dödas. Härigenom kan förhindras

att hund dödas i hastigt mod eller på grund av osämja mellan grannar.

Även andra lösningar kan tänkas.

Bestämmelser om rätt att döda annans hund finns också i annan lagstiftning,

nämligen lagen om tillsyn över hundar och renbeteslagen. Viss

hänsyn härtill måste tas, då det får anses önskvärt att så långt möjligt

likartade bestämmelser gäller på området. Utskottet är bl. a. med hänsyn

härtill inte nu berett att avge något förslag till lösning av frågan utan förordar

att den genom Kungi. Maj :ts försorg närmare utreds i enlighet med

de riktlinjer utskottet anfört. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att

bestämma formerna för en sådan utredning.

Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 84 och II:

123 i skrivelse till Kungl. Maj :t giver till känna vad utskottet

ovan anfört; samt

B. att motionerna i övrigt icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 29 oktober 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

13

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Ebbe Ohlsson (h),

Nils-Eric Gustafsson (ep), Erik Jansson (s), Åkesson (fp), Hansson (s)

och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Persson i Tandö (s), Tobé

(fp), Larsson i Borrby (ep) och Åberg (fp).

Reservation

av herrar Alexanderson (fp), Jansson (s) och Hansson (s), vilka ansett
att

det avsnitt under rubriken Utskottet, som börjar med orden »I lagstiftningen»

och som slutar med orden »till känna» bort ha följande lydelse:
I

lagstiftningen har man i första hand genom bestämmelserna om straff

och skadestånd sökt skapa garantier mot att hundar löper lösa och jagar

eller ofredar villebråd. Därutöver har man emellertid beträffande den del

av året då villebrådet är särskilt känsligt för skador ansett erforderligt

att införa bestämmelserna om rätt att uppta och i vissa fall även döda

sådana hundar. Befogenheten att döda har motiverats bl. a. av svårigheten

att i praktiken infånga en löslöpande hund och på så sätt oskadliggöra

den. Bestämmelsen har ansetts ha sitt väsentliga värde i möjligheten

att genast avbryta pågående jakt. Viltvårds- och djurskyddsintressena talar

för att en bestämmelse av ifrågavarande slag bör finnas. Å andra sidan

kan det inte förnekas att bestämmelsen såsom den nu är utformad är

svårtillämpad och att den i vissa fall kan leda till otillfredsställande resultat.

Här må särskilt pekas på svårigheterna för den som avser att ingripa

mot en hund att avgöra huruvida vårdslöshet från hundägarens sida

föreligger. Omständigheterna i det förut omnämnda rättsfallet visar vilka

problem som kan uppkomma vid tillämpningen. Stadgandet synes dock

inte utnyttjas i någon större utsträckning.

Jaktlagstiftningen har genom ett långvarigt utredningsarbete, som nyligen

avslutats, varit föremål för en omfattande översyn. Utredningsmannen

föreslog därvid en viss utvidgning av rätten att döda annans hund.

Departementschefen föreslog emellertid ingen ändring av bestämmelsen.

I anledning av påpekanden från remisshåll berörde han i sammanhanget

även det här ovan angivna rättsfallet. Han ansåg emellertid att den rättstillämpning,

som kunde följa i anledning av rättsfallet, borde avvaktas

innan lagändring övervägdes. Något förslag om att helt upphäva den ifrågavarande

bestämmelsen synes inte ha väckts under den verkställda översynen

av jaktlagstiftningen. Vid remissbehandlingen av nu förevarande

motioner har två i sammanhanget betydelsefulla remissinstanser, nämligen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968

rikspolisstyrelsen och naturvårdsverket, avstyrkt motionsförslaget. Utskottet

anser med hänsyn till dessa omständigheter att tillräckliga skäl att föreslå

ett upphävande av stadgandet inte föreligger. Onekligen inbjuder detta

dock i viss mån till missbruk och trakasserier och även om sådant inte

hör till vanligheten torde det likväl förekomma. De båda jägarorganisationerna

har också varit ense om att förhållandena f. n. inte är fullt tillfredsställande.

Svenska jägareförbundet har föreslagit den ändringen att

anmälningsskyldigheten till polisen skall fullgöras innan hunden får dödas.

Även andra möjligheter alt skärpa bestämmelsen torde föreligga. Enligt utskottets

mening bör frågan följas med uppmärksamhet och om så visar sig

erforderligt initiativ till lagändring tas.

Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:326 Skrivelse till Konungen i -anledning av motioner angående föreskrifterna om sotning. s. 1 i texten