Utlåtande i anledning av motioner om ändring av koncessionsbestämmelserna angående linjetrafik för personbefordran. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av fru Landberg m. fl. och nr 122 i andra kammaren av herr Johansson i Norrköping m. fl.
1968-10-29 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1968:61, Utlåtande i anledning av motioner om ändring av koncessionsbestämmelserna angående linjetrafik för personbefordran. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av fru Landberg m. fl. och nr 122 i andra kammaren av herr Johansson i Norrköping m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968
1
Nr 61
Utlåtande i anledning av motioner om ändring av koncessionsbestämmelserna
angående linjetrafik för personbefordran.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av fru Landberg m. fl. och nr 122
i andra kammaren av herr Johansson i Norrköping m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att förordningen angående yrkesmässig
trafik överses såvitt avser koncessionssystemet för linjetrafik för personbefordran».
Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtanden från statens järnvägar samt länsstyrelserna i Östergötlands,
Värmlands och Västerbottens län. På begäran av utskottet har yttranden därjämte
avgivits av Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet (gemensamt
yttrande) samt Svenska omnibusägareförbundet och Svenska taxiförbundet. Länsstyrelsen
i Värmlands län har bifogat yttrande av Värmlands och Norra Dals omnibusägareförening.
Föreningens yttrande överensstämmer helt med det som avgetts
av Svenska omnibusägareförbundet.
Gällande bestämmelser
Med yrkesmässig trafik förstås i förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. (YTF) trafik i vilken automobil jämte förare mot
ersättning tillhandahålls allmänheten för person- eller godsbefordran (1 §). Den
yrkesmässiga trafiken indelas i två huvudgrupper, linjetrafik och beställningstrafik
(4 §). Med linjetrafik förstås yrkesmässig trafik för regelbunden befordran av passagerare
eller gods på viss vägsträcka eller mellan vissa orter under sådana omständigheter
att bestämmanderätt i fråga om automobilens nyttjande inte tillkommer
viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.
Yrkesmässig trafik får enligt 5 § i förordningen bedrivas endast efter vederbörligt
tillstånd (trafiktillstånd). Tillstånd till linjetrafik meddelas av länsstyrelsen i det
län där trafiken skall äga rum. Berör trafiken mer än ett län meddelas tillståndet
av länsstyrelsen i det län där längsta delen av vägsträckan är belägen.
Över ansökan om tillstånd till linjetrafik skall länsstyrelsen, om förhållandena
föranleder därtill, bereda bl. a. kommuner, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra
sig (8 §). Avser ansökan rätt till linjetrafik med omnibus uteslutande inom viss
1 •— Bihatig till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 61
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968
stad eller inom stad med dess närmaste omgivning, skall dylikt tillfälle alltid beredas
den kommunala förvaltningsmyndigheten i staden.
Trafiktillstånd får meddelas endast om den ifrågasatta trafiken finnes behövlig
samt i övrigt lämplig (12 §). Endast den som med hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet
samt andra på frågan inverkande omständigheter anses lämplig som utövare
av trafiken kan erhålla tillstånd. Finns det flera sökande får tidpunkten inte
vara avgörande för företräde dem emellan. Gäller ansökan tillstånd till linjetrafik,
som kan komma att konkurrera med annan redan utövad linjetrafik eller med
järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik, skall, därest tillstånd anses böra meddelas och
förhållandena inte föranleder till annat, tillståndet lämnas utövaren av sådan trafik,
om denne gjort ansökan därom och befinns lämplig. Tillstånd till linjetrafik bör
enligt förordningen i erforderlig utsträckning uppta föreskrift om skyldighet att
driva samtrafik med anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag samt om
sättet för samtrafikens bedrivande.
Enligt 19 § kan trafiktillstånd återkallas eller dras in för viss tid av den myndighet,
som meddelat tillståndet. Så kan ske vid svåra eller upprepade överträdelser
av bestämmelserna i förordningen, vid underlåtenhet att begagna tillståndet samt
när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig anledning
därtill förekommer.
Motionerna
I motionerna anförs bl. a. att den snabba befolkningsomflyttningen i vårt land
har medfört svårartade problem på många områden, bl. a. för kommunikationerna.
Statens järnvägar och andra kommunikationsföretag har fått vidkännas ett minskat
passagerarunderlag på sina tåg- och busslinjer. Man har därför gjort långt gående
inskränkningar i trafiken, vilket fått till följd att en mängd orter drabbats av betydande
försämringar i kommunikationsförbindelserna. Den avgörande faktorn i hela
denna omställningsprocess, med indragningar av tåg- och busslinjer och ersättning
av tågförbindelser med busslinjer, har varit av ekonomisk natur. De prövande myndigheterna
har enligt motionärerna vid avgörandet av ärenden om bibehållande eller
indragning av tåg- eller busslinjer i huvudsak endast tagit hänsyn till vad som varit
ekonomiskt försvarbart. Detta sägs vara helt i linje med riksdagens beslut att statens
järnvägar skall drivas på affärsmässig basis. Följden av denna trafikpolitik
anses emellertid ha blivit att befolkningen i glesbygderna och t. o. m. i en del tätorters
ytterområden blivit utan rimliga möjligheter att ta sig till arbetsplatser och
till serviceinrättningar.
Motionärerna anför i fortsättningen att kommunerna har ett stort ansvar för att
kommunikationerna ordnas på ett tillfredsställande sätt. Kommunerna måste därför
få ett större inflytande på trafikområdet. Deras strävanden att lokalt och regionalt
ordna en ersättningstrafik för den som försvinner förhindras emellertid eller
medför stora ekonomiska insatser för inköp av busslinjer genom det nuvarande
koncessionssystemet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968
3
Särskilt otillfredsställande är enligt motionärerna den rättsliga regleringen när
det gäller att ordna nya trafiksystem. Det synes, anför man, vara förenat med stora
svårigheter att få bussföretagens tillstånd återkallade, oavsett om trafik bedrivs eller
inte, när exempelvis en kommun eller ett bussföretag vill ordna trafik på ett efter
de nya förhållandena lämpligt sätt. Bestämmelsen i 19 § YTF synes i praktiken
inte användas på ett sätt som möjliggör en smidig lösning av dessa frågor. Enligt
motionärernas mening bör de tillståndsbeviljande myndigheterna få tillgång till
ett effektivt och i själva författningen till sin innebörd klargjort medel för att, då en
omreglering av trafiken framstår som synnerligen angelägen från allmän synpunkt,
kunna hävda det allmännas anspråk på ändamålsenlighet i fråga om linjetrafäkens
ordnande.
Frågans tidigare behandling
Före ikraftträdandet av YTF gällde, enligt stadgandet i 24 § 5 mom. i motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930, att trafiktillstånd kunde återkallas av myndighet,
som meddelat tillståndet, när anledning därtill förekom.
1936 års trafikutredning, vars betänkande (SOU 1938: 59) låg till grund för
YTF, erinrade om att nyssnämnda stadgande hade en mycket allmän avfattning
samt att det i följd härav var ägnat att åstadkomma en viss osäkerhet vid tillämpningen.
Enligt trafikutredningens mening var det lämpligt, att i förordningen angavs
vissa typfall, då den tillståndsbeviljande myndigheten skulle äga rätt att återkalla
tillståndet, såsom exempelvis vid svåra eller upprepade förseelser mot förordningen.
Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som kunde motivera en prövning
av frågan om återkallelse, syntes det lämpligt att en allmän bestämmelse, att
tillståndet skall återkallas, då synnerlig anledning därtill förekommer, medtogs. I
enlighet härmed föreslog trafikutredningen en sådan avfattning av nu ifrågavarande
stadgande, att trafiktillstånd skulle kunna av den tillståndsgivande myndigheten
återkallas eller för viss tid indragas vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna
i förordningen, vid underlåtenhet att bedriva den tillåtna trafiken
ävensom när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig
anledning därtill förekom.
Av redogörelsen för de gällande bestämmelserna ovan framgår att dessa nära
överensstämmer med utredningens förslag.
Föredragande departementschefen gjorde i propositionen med förslag till YTF
(1940: 115) icke något uttalande i anslutning till de synpunkter, som trafikutredningen
anlade på återkallelseinstitutet.
I ett betänkande med förslag i anledning av utredning rörande tillstånd för juridiska
personer att utöva yrkesmässig automobiltrafik (SOU 1944: 39) framhöll
utredningsmannen, bland annat, att uppräkningen av omständigheter, som kunde
föranleda återkallelse eller indragning, syntes ge vid handen att paragrafen åsyf
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968
tade, förutom överträdelser av bestämmelserna i förordningen, sådana fall, som
på ett eller annat sätt hade att göra med själva trafikens utövande. Utredningsmannen
föreslog ett tillägg i paragrafen av innehåll att återkallelse skulle kunna
ske även när så påkallades »på grund av väsentliga förändringar i avseende å förhållanden
av betydelse för tillståndets fortvarande giltighet». Utredningsmannen
framhöll att denna bestämmelse borde användas med yttersta varsamhet och att en
så kraftig åtgärd som återkallelse inte borde vidtas utan att andra ingripanden först
prövats för att få rättelse till stånd.
Utredningsmannens förslag har inte lett till någon ändring i YTF.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 december 1948 tillkallades sakkunniga
för att verkställa utredning rörande vissa frågor beträffande den yrkesmässiga
biltrafiken. I direktiven för de sakkunniga, som antog namnet busslinjeutredningen,
anfördes bl. a. att det ur effektivitets- och rationaliseringssynpunkt eller eljest kunde
vara ett allmänt intresse att en trafikrörelse övertogs av statens järnvägar eller en
kommun. Svårigheter kunde emellertid uppkomma om överenskommelse angående
villkoren för en överlåtelse ej kunde vinnas eller tillståndshavaren över huvud taget
inte var villig att överlåta sitt trafiktillstånd. Om vissa i direktiven angivna särskilda
spörsmål kunde klarläggas torde svårigheterna att lösa uppkommande tvistefrågor
rörande villkoren för en överlåtelse kunna bortfalla eller åtminstone avsevärt minska.
Däremot kvarstod svårigheterna om tillståndshavaren ej var villig att överlåta
sin rörelse, oavsett att skälig ersättning lämnades. I vissa fall kunde läget vara
sådant, att bestämmelserna om återkallelse av trafiktillstånd jämlikt 19 § YTF
var tillämpliga. Det syntes önskvärt, att en närmare undersökning verkställdes
rörande förutsättningarna för användningen av detta stadgande. Även förutsättningarna
för tillämpning av stadgandet i 12 § angånden företräde för förutvarande
tillståndshavare vid beviljande av nya trafiktillstånd inom hans trafikområde borde
närmare utredas.
Busslinjeutredningen behandlade de nämnda frågorna i betänkandet SOU
1955: 23. Utredningen anförde bl. a. att uppfattningen om hur busslinjetrafiken ur
synpunkten av dess ändamålsenlighet bör vara anordnad och beskaffad växlar
från tid till annan, likaså anspråken på dess trafikkapacitet. I det enskilda
fallet kan delade meningar i dessa stycken göras gällande och med större
eller mindre fog hävdas såväl av den eller de berörda tillståndshavarna, den av
trafiken beroende allmänheten och den eller de kommuner, där tafiken bedrivs,
som av den eller de tillståndsbeviljande myndigheterna. De trafikekonomiska intressena
kan under skilda förhållanden med olika styrka betonas och tilläggas större
eller mindre betydelse såväl av trafikutövarna i det enskilda fallet som av statsmakterna
i större trafikpolitiska eller samhällsekonomiska sammanhang.
Utredningen ansåg för sin del tämligen givet, att den befogenhet att återkalla
trafiktillstånd, som stadgandet i 19 § inrymmer, möjliggör för de tillståndsbeviljande
myndigheterna att ingripa i syfte att skapa ordning och reda inom den yr
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968
5
kesmässiga biltrafiken. Däremot torde icke kunna göras gällande, att befogenheten
att återkalla trafiktillstånd tillagts de tillståndsbeviljande myndigheterna i avsikt
att möjliggöra omreglering av busslinjetrafik, då så kan befinnas påkallat ur effektivitets-
eller rationaliseringssynpunkt. Härför talade enligt utredningen bl. a. den
omständigheten, att samordnings- och rationaliseringsspörsmålen för denna trafiks
vidkommande, då gällande förordning förarbetades och vid tiden för dess tillkomst,
ännu icke tilldragit sig på långt när den uppmärksamhet, som senare blivit fallet.
Rent formellt kunde enligt utredningens mening de tillståndsbeviljande myndigheterna
synas äga vittgående befogenheter att i trafikreglerande syfte tillämpa återkallelseinstitutet
och i samband därmed tillse, att den busslinjetrafik, varom fråga
var i det särskilda fallet, omhändertogs av den eller de trafikföretag, enskilda eller
allmänna, som ur effektivitets- och rationaliseringssynpunkt eller eljest framstod
såsom bäst ägnade härtill vid den tidpunkt, då omregleringen genomfördes. Stadgandet
hade emellertid, i allt fall i vad gällde busslinjetrafiken, icke tillämpats för
här ifrågavarande ändamål i den utsträckning ordalagen medgav. I praxis torde
sålunda, anförde utredningen, för tillämpning av återkallelinstitutet allmänt krävas,
att tillståndshavaren i något såvitt angår trafikens handhavande väsentligt avseende
åsidosatt sina skyldigheter.
Utredningen föreslog att en uppdelning av 19 § i olika moment skulle ske, det
ena behandlande de fall som enligt rådande praxis inryms under paragrafen och det
andra övriga fall. En författningsändring borde emellertid enligt utredningens mening
inte omfatta bara busslinjetrafiken utan också godslinjetrafiken. Denna fråga
föll inom ramen för 1953 års trafikutrednings arbete. Busslinjeutredningen framlade
därför inte något förslag till ändring av författningstexten utan inskränkte sig
till att sammanfattningsvis ange den av utredningen föreslagna uppbyggnaden av
återkallelseinstitutet beträffande linjetrafik och beställningstrafik för personbefordran
med buss.
Sådant tillstånd borde enligt utredningens mening kunna återkallas vid svåra eller
upprepade överträdelser av bestämmelserna i förordningen, vid underlåtenhet att
begagna tillståndet ävensom när tillståndshavaren i något för trafikens anordnande
eller handhavande väsentligt avseende åsidosatt sina skyldigheter. Härutöver borde
myndigheten kunna återkalla tillstånd till busslinjetrafik när så befanns påkallat
för vinnande av rationalisering och effektivisering av linjetrafiken i en ort eller i en
bygd eller då eljest med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande synnerlig
anledning förekom.
Beträffande det förut nämnda stadgandet i 12 § YTF angående företräde mellan
flera sökande anförde utredningen att detta i praxis inte tagits i bruk för ifrågavarande
syften, synbarligen av det skälet, att stadgandet mera sällan torde möjliggöra
en på en gång effektiv, rationell och ekonomisk lösning av de problem, som
sammanhänger med behovet av ett ändamålsenligt ordnande av busslinjetrafiken.
Busslinjeutredningens förslag har inte lett till någon ändring i YTF. Frågan har
inte heller närmare berörts av 1953 års trafikutredning.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968
I praxis har förekommit att trafiktillstånd för linjetrafik med buss återkallats
med hänvisning till behovet av att ordna trafiken på ett ändamålsenligt sätt.
Den statliga trafikpolitiken
Genom statsmakternas beslut år 1963 (prop. 1963: 191, S3LU 1, rskr. 424)
uppdrogs nya riktlinjer för den statliga trafikpolitiken. Det därvid beslutade handlingsprogrammet
innebär en uppdelning av reformåtgärderna i tre etapper. Den
första började den 1 juli 1964 och den andra den 1 juli 1966. Riktpunkten för
påbörjandet av den tredje etappen skulle vara den 1 juli 1968.
Genom de hittills genomförda två reformetapperna, som i huvudsak berört godstrafiken,
har skett en uppmjukning av regleringssystemet genom en mindre restriktiv
tillståndsgivning i fråga om beställningstrafik för godsbefordran. Vidare har
bl. a. från förordningens tillämpning eller från behovsprövning undantagits vissa
transporter.
Med påbörjandet av den tredje reformetappen skall det beslutade handlingsprogrammet
vara i sin helhet genomfört. I samband med den tredje etappen skall YTF
omarbetas med sikte på att onödiga detaljbestämmelser slopas och att det administrativa
förfarandet förenklas.
Som förberedelse till den tredje reformetappen har inom kommunikationsdepartementet
upprättats ett förslag till en ny förordning om yrkesmässig biltrafik (stencil
K 1967: 6).
Bestämmelserna rörande återkallelse av trafiktillstånd har i förslaget följande
lydelse:
Trafiktillstånd för busstrafik eller taxitrafik kan av myndighet som meddelat
tillståndet återkallas, om tillståndets innehavare icke iakttagit trafikanternas berättigade
intressen eller följt bestämmelserna i förordningen eller med stöd därav
meddelade föreskrifter.
Tillståndet kan även återkallas vid underlåtenhet att driva trafik enligt tillståndet
eller när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerliga
skäl föreligger.
De föreslagna grunderna för återkallelse av trafiktillstånd korresponderar med
förutsättningarna för att få trafiktillstånd.
Enligt förslaget bör, om trafikförhållandena påkallar det, i tillstånd till linjetrafik
föreskrivas skyldighet att driva samtrafik med annat trafikföretag samt anges
sättet att driva samtrafiken.
Av tidsskäl har det inte varit möjligt att framlägga proposition till vårsessionen
med 1968 års riksdag. När det sålunda inte varit möjligt att påbörja den tredje
etappen planenligt den 1 juli 1968 har Kungl. Maj:t funnit övervägande skäl tala
för att man bör vänta med genomförandet tills bilskatteutredningens och affärsverksutredningens
förslag redovisats. Båda dessa utredningar beräknas enligt uppgifter
i årets riksdagsberättelse slutföra sitt arbete under år 1968.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968 7
Remissyttrandena
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att det är önskvärt att den av motionärerna
väckta frågan utreds medan länsstyrelsen i Värmlands län förklarar sig
inte ha något att erinra mot den begärda översynen av YTF. Länsstyrelsen i
Västerbottens län menar att koncessionssystemet för linjetrafik för personbefordran
bör överses först sedan arbetsgruppen för glesbygdsfrågor slutfört sitt arbete
och rön vunnits rörande den pågående försöksverksamheten på den kollektiva
trafikens område. Samma uppfattning har Svenska taxiförbundet. Styrelserna för
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anför i sitt gemensamma
yttrande att motionerna bör föranleda antingen att förordningens innehåll i den
av motionärerna önskade riktningen klargörs eller, om så anses behövligt, att
förordningen ändras. Statens järnvägar avstyrker motionerna. Svenska omnibusägareförbundet
anför liksom Värmlands och Norra Dals omnibusägareförening
att motionerna inte bör föranleda annan åtgärd än att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär närmare anvisningar om återkallande av tillstånd eller bemyndigande
till linjetrafik för personbefordran i händelse av att trafikutövaren
upphör att regelbundet bedriva den trafik, som tillståndet eller bemyndigandet
avser. Liknande förslag framförs av Svenska taxiförbundet.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför bl. a. att busstrafikens nuvarande omfattning
har byggts upp efter hand som skilda företag fått koncession på olika
linjer. Även om många företag sammanslagits synes en splittring i ett irrationellt
linjemönster vara långt ifrån ovanligt. Under dylika förhållanden anses det knappast
kunna undvikas att svårigheter uppstår.
För att de problem som uppstår i möjligaste mån skall kunna bemästras, erfordras
enligt länsstyrelsens mening en fortlöpande anpassning till ändrade förhallanden.
EU samordnande av trafiken inom sammanhängande trafikområden
är helt säkert nödvändigt. En dylik samordning torde avsevärt underlättas om
antalet trafikföretag reduceras. Det torde, menar länsstyrelsen, i första hand få
anses ankomma på trafikföretagen att i samråd och på ekonomisk grundval svara
för utformningen av den kollektiva trafiken. Denna har emellertid utomordentligt
stor betydelse vid framför allt regional och lokal planläggning. Med hänsyn härtill
och då sociala avväganden erfordras måste styrning och viss övervakning
kunna ske från företrädesvis kommunala myndigheter och länsstyrelser. Länsstyrelsen
ansluter sig därför helt till motionärernas uttalande att kommunerna måste
få ett större inflytande på trafikområdet. Förhandlingar är, sägs det i yttrandet,
en väg som i första hand bör prövas för att uppnå önskvärt resultat. Länsstyrelsen
omnämner att inom Östergötlands län en trafikgrupp arbetar, som innesluter företrädare
för länsstyrelsen och kommunala myndigheter samt statliga, kommunala
och privata trafikföretag. Genom detta forum torde goda resultat kunna påräknas
sedan inventering av den kollektiva trafikens linjesträckning, turtäthet, trafikunderlag
m. m. nu utförts inom hela länet.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968
Länsstyrelsen framhåller också att den såsom tillståndsmyndighet har vissa
möjligheter att ingripa till förmån för trafikens ändamålsenliga ordnande. I sista
hand kan därvid återkallelse av tillstånd tillgripas. Att länsstyrelserna mycket sällan
ifrågasatt tillämpning av 19 § YTF kan enligt vad länsstyrelsen anför åtminstone
delvis förklaras av att det saknats utredningsmaterial av det slag som nu
föreligger inom Östergötlands län. Även om man efter redovisning av en dylik
utredning och efter förhandlingar skulle kunna påräkna större intresse för sammanslagning
av trafikföretag måste möjlighet finnas att tvångsvis genomföra en
sammanslagning. Den ekonomiska regleringen i en dylik tvångssituation skulie
kanske kunna lösas genom någon form av expropriation.
Länsstyrelsen framhåller till slut att den i motsats till motionärerna inte anser
det i och för sig vara förenat med stora svårigheter att återkalla busstrafiktillstånd
om trafik icke bedrivs, även om så hittills icke skett i någon nämnvärd utsträckning.
Däremot torde det, anför länsstyrelsen, inte vara helt klart i vilka fall återkallelse
kan ske under åberopande av att »synnerlig anledning föreligger med hänsyn
till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest» eller av att tillståndshavare
»icke iakttagit trafikants berättigade intressen». En närmare precisering torde här
få anses lämplig.
I yttrandet påpekas att statsbidrag för närvarande utgår till icke ekonomiskt
bärkraftig trafik på landsbygdslinje. I den mån en dylik underskottslinje uppenbarligen
mer ändamålsenligt bör drivas av annan, t. ex. kommun, borde övervägas
huruvida statsbidraget lämpligen kan indras, om ett företag vägrar att avhända
sig en dylik linje.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att antalet privata personbilar under
en följd av år har visat en markant ökning, vilket gett utslag beträffande bl a.
den reguljära linjetrafiken, som fått vidkännas ett betydande ekonomiskt bortfall.
I sin tur har detta framtvingat en uttunning av trafiken och i vissa fall till och
med nedläggelse. Särskilt ur glesbygdssynpunkt får detta anses som högst otillfredsställande.
Enligt länsstyrelsens uppfattning kan dessa kommunikationsproblem
icke lösas på privat initiativ utan statligt eller kommunalt stöd.
Länsstyrelsen påpekar att det för närvarande pågår en utredning om dessa
frågor, varvid Vilhelmina köping har utvalts som modellort för kollektiv trafik
i ett kommunblock. Först sedan denna utredning slutförts och rön vunnits av den
försöksverksamhet, som beräknas pågå något år, synes koncessionssystemet för
linjetrafik för personbefordran böra bli föremål för en översyn. — Som framgår av
det följande har den nämnda utredningen numera avslutats.
Kommunförbundens styrelser framhåller att Svenska stadsförbundet i remissvar
över förslaget till ny förordning om yrkesmässig biltrafik uttalat att återkallelse
bör kunna ske exempelvis när trafikutvecklingen inom ett område undergått sådana
förändringar att trafiken ur såväl trafikekonomisk som trafikteknisk synpunkt
bör ställas under enhetlig organisatorisk ledning. För undanröjande av varje tveksamhet
angående denna tolkning vore det önskvärt med ett direkt uttalande här
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968 9
om. Vad som anföres i motionerna anses ge belägg för att problemet är mera
vidsträckt än det anförda exemplet ger vid handen och understryker angelägenheten
av att problemet erhåller en snar lösning.
Statens järnvägar anför att vad motionärerna eftersträvar torde vara en sådan
iiberalisering av bestämmelserna till förmån för de kommunalägda trafikföretagen,
att dessa med prioritet skulle kunna bedriva linjetrafik inom kommungränserna
oavsett om annat trafikföretag redan utövar linjetrafik. Detta syfte styrkes även
av det förhållandet, att det i motionen framhålles, att det för kommunerna medför
stora ekonomiska insatser för inköp av busslinjer genom nuvarande koncessionssystem.
Genom liberaliseringen skulle detta kunna undvikas. Motionärernas
bedömning av linjetrafiken har emellertid begränsats till att gälla trafiken
endast inom en kommuns område. Denna lokaltrafik utgör emellertid enbart en
del av landsvägsbussnätet. Busslinjenätet sett ur helhetssynpunkt är uppbyggt på
längre förbindelser, ofta mellan tätorter, två eller flera, varvid busslinjerna genomkorsar
mellanliggande kommuner. Att en busslinje samtidigt bygger på lokalt och
regionalt trafikunderlag är enligt remissyttrandet ofta förutsättningen för busslinjens
lönsamhet. Om kommunerna på av motionärerna avsett sätt skulle lämnas möjligheter
att ingripa i trafikplaneringen genom att till sig överföra transportuppgifter,
som ur kommunernas synpunkt är önskvärda, men icke samtidigt överta ansvaret
för linjen i övrigt skulle detta med säkerhet i åtskilliga fall få förödande verkningar
för trafikförsörjningen i dess helhet. De ekonomiska förutsättningarna för den
genomgående busstrafiken skulle helt förändras. Trafikförsörjningen, inte endast
inom glesbygdsområdena utan även inom områden med kraftigare befolkningsunderlag,
skulle genom uppdelning på flera företag få försämrad lönsamhet och
därmed äventyras. En sådan utveckling skulle enligt statens järnvägars mening ur
samhällets synpunkt vara mycket olycklig.
I yttrandet framhålls att det från allmänna utgångspunkter inte finns anledning
till återkallelse av ett tillstånd om ett redan befintligt trafikföretag utövar trafiken
på ett tillfredsställande sätt. Om antalet turer enligt kommunernas bedömande
likväl inte är tillräckligt, finns den lösningen att tillgå, att bussföretaget på beställning
av kommunerna utökar turantalet. Bedrivs inte trafik på en koncessionerad
linje torde inga svårigheter föreligga för annat trafikföretag att få uppta
trafik på en sådan sträcka, om övriga förutsättningar är för handen.
Statens järnvägar anser den nuvarande YTF vara i huvudsak tillfredsställande
utformad i de stycken, som åsyftas i motionen. De av motionärerna eftersträvade
möjligheterna för kommunerna att inom sina gränser ordna kommunikationerna
på ett tillfredsställande sätt inryms i stort sett i nu gällande bestämmelser
angående linjetrafik för personbefordran men förutsätter att kommunerna
samarbetar med befintliga trafikutövare om eventuell utökning av trafiken.
Svenska taxiförbundet erinrar liksom länsstyrelsen i Västerbottens län om den
verksamhet som bedrivs av arbetsgruppen för glesbygdsfrågor och anför att det
synes lämpligt att erfarenheterna från denna verksamhet avvaktas, innan de av
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968
motionärerna önskade ändringarna intages i YTF, i synnerhet som de aktualiserade
tillståndsfrågorna enligt förbundets mening synes kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt med tillämpning av gällande författningsrum.
Svenska omnibusägareförbundet anför bl. a. att förbundet delar motionärernas
uppfattning att ett gällande tillstånd som inte utnyttjas inte bör få verka hindrande
på etablering av annan ny trafik. Enligt förbundet är detta även innebörden av
gällande bestämmelser i YTF. Även för sådan statlig busslinjetrafik, vars etablering
inte regleras av YTF utan av särskilda kungliga brev, bör en analog tillämpning
ske, dvs. lämnade bemyndiganden att bedriva trafik återkallas när trafiken
upphört att regelbundet bedrivas.
Omnibusägareförbundet anför vidare att utgångspunkten för bestämmelsernas
tillämpning måste vara det trafikpolitiska målet att för landets olika delar trygga
en tillfredsställande transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska kostnad.
Det är alltså en fråga om att befrämja utvecklingen av en till sin struktur och
kapacitet väl anpassad, billig och effektiv transportapparat. Detta förutsätter
många gånger bedömningar och avvägningar på bredare grund än den lokala och
regionala. En kommunal strävan på kollektivtrafikens område kan alltså i vissa
fäll komma i konflikt med ett vidare transportförsörjningsintresse. Sådana fall har
förekommit, där fullföljande av intentioner i fråga om utveckling av lokal kollektivtrafik
skulle resultera i försämringar av transportförsörjningen för mera perifert
liggande områden. För de tillståndsgivande myndigheterna blir uppgiften
därför att söka balansera olika intressen i riktning mot en för det hela tillfredsställande
lösning. Detta kan för enskilda kommuner eller trafikföretag uppfattas
som ett hinder mot egna strävanden men har enligt förbundets uppfattning fungerat
på ett i huvudsak ändamålsenligt sätt och påkallar därför inga ändringar
av gällande bestämmelser. Frågor rörande den lokala och regionala trafikens ordnande
i en från kommunal synpunkt önskvärd riktning har dessutom i många
fall kunnat lösas i samförstånd mellan berörda kommuner och de där verksamma
linjetrafikföretagen. Det primära är inte vem som svarar för trafiken utan hur den
önskade trafikapparaten skall bli så billig och effektiv som möjligt och hur dess
drift skall finansieras.
Trafikförsörjningen i glesbygderna
Vid årsskiftet 1967-—1968 tillkallades en arbetsgrupp inom kommunikationsdepartementet
för att leda arbetet med en modellplan för trafikförsörjningen inom
ett kommunblock av glesbygdskaraktär. Gruppen har avgett betänkande i augusti
1968, benämnt Lokal trafikservice (SOU 1968: 33).
Arbetsgruppen har undersökt möjligheterna att i ett kommunblock av glesbygdskaraktär
med rimliga ekonomiska och organisatoriska insatser upprätthålla
och utsträcka den kollektiva trafikförsörjningen till i första hand gamla och sjuka
som är helt eller i huvudsak beroende av allmänna transportmedel. Gruppen har
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968
11
valt att utarbeta en modellplan för en sådan trafikförsörjning med utgångspunkt
från de faktiska förhållandena i Vilhelmina kommun.
I betänkandet redovisas tänkbara lösningar av transportproblemen tillsammans
med vissa ekonomiska överslagsberäkningar. Vidare behandlas frågan om att
organisera och administrera en utökad kollektiv trafikservice. Avsikten är att
betänkandet skall kunna utgöra en modell för motsvarande trafikplanering i andra
kommuner.
Utskottet
I förordningen angående yrkesmässig trafik förstås med linjetrafik bl. a. trafik
för regelbunden befordran av passagerare på viss vägsträcka eller mellan vissa
orter under sådana omständigheter att bestämmanderätten i fråga om automobilens
nyttjande inte tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.
Dylik trafik får bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd, s. k. trafiktillstånd.
Sådant meddelas av länsstyrelsen.
Enligt bestämmelse i förordningen kan trafiktillstånd återkallas eller dras in
för viss tid av den myndighet som meddelat tillståndet. Så kan ske vid svåra
eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i förordningen, vid underlåtenhet
att begagna tillståndet samt när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande
eller eljest synnerlig anledning därtill förekommer.
I motionerna anföres bl. a. att den pågående befolkningsomflyttningen i vårt
land medfört svåra problem för den kollektiva trafiken och på många håll skapat
behov av att ordna nya trafiksystem. Enligt motionärerna är emellertid den rättsliga
regleringen av dessa frågor otillfredsställande. Motionärerna framhåller särskilt
att bestämmelserna angående återkallelse av trafiktillstånd inte medger en
smidig lösning. Motionärerna hemställer mot bakgrunden härav att förordningen
angående yrkesmässig trafik överses såvitt avser koncessionssystemet för personbefordran.
Som motionärerna anfört har samhällsutvecklingen under senare år på många
håll lett till stora svårigheter när det gäller att uppehålla en tillfredsställande kollektiv
trafikservice. Särskilt i glesbygderna har det i takt med den ökande bilismen
blivit allt svårare att lösa den återstående trafikens problem. Nya svårigheter
har också skapats genom nedläggning av järnvägstrafik eller indragning av
järnvägsstationer. Motionerna bär vittne om att det även i en del mer tättbefolkade
områden uppstått svårigheter. Det är självfallet angeläget att dessa viktiga
samhällsfrågor kan lösas på ett smidigt sätt genom en fortlöpande anpassning
till de ändrade förhållandena. Säkerligen erfordras härvid också aktiva insatser
från det allmännas sida.
Utskottet har stor förståelse för motionens syfte. Som framgår av det föregående
ingår en omarbetning av förordningen angående yrkesmässig trafik som ett led
i den tredje etappen av reformeringen av den statliga trafikpolitiken. Ett förslag
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968
till ny förordning har utarbetats inom kommunikationsdepartementet och remissbehandlas.
När förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen kan emellertid inte nu
bedömas. Möjligen kan det komma att dröja avsevärd tid.
I avvaktan på den tredje etappens genomförande bör enligt utskottets mening
de i motionen framförda önskemålen om ett förtydligande av bestämmelserna
angående återkallelse av trafiktillstånd tillmötesgås. Förtydligandet bör ta sikte
på att myndigheterna får tillgång till ett medel att kunna hävda det allmännas
anspråk på ändamålsenlighet i fråga om linjetrafikens ordnande när en omreglering
av trafiken framstår som angelägen från allmän synpunkt.
Utskottet får hemställa
A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 85 och II: 122 i
skrivelse giver Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
förtydligande av bestämmelserna angående återkallelse
av trafiktillstånd; samt
B. att motionerna i vad de ej kan anses besvarade genom vad
utskottet anfört och hemställt icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 29 oktober 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Knut Johansson (s)*, Ebbe
Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep), Erik Jansson (s), Åkesson (fp), Hansson (s)
och fru Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s)*, fru Torbrink
(s)*, herrar Hedin (h)*, Persson i Tandö (s) och Åberg (fp).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968 13
Reservation
av herrar Alexanderson (fp) och Åkesson (fp), vilka ansett
a) att det avsnitt under rubriken Utskottet som börjar med orden »Utskottet
har» och som slutar med orden »allmän synpunkt» bort ha följande lydelse:
Utskottet har för sin del stor förståelse för motionernas syfte. Näringslivet inom
vårt land är i hög grad beroende av den kollektiva trafiken och hur denna fungerar.
Utskottet anser att det är av stor vikt att denna synpunkt vid tillämpningen
av bestämmelserna om koncession för linjetrafik tillmätes stor betydelse. Motionärerna
har emellertid inte kunnat anvisa några vägar som kan leda till att problemen
löses. Remissvaren får också anses ge vid handen att kritiken av gällande
bestämmelser delvis är överdriven. Några svårigheter att återkalla ett trafiktillstånd
om trafik ej bedrivs torde således inte föreligga. Även i övrigt har tillståndsmyndigheterna
vissa möjligheter att ingripa till förmån för trafikens ändamålsenliga
bedrivande. I praxis har åtminstone i något fall återkallelse av tillstånd skett på
sådan grund.
Utskottet vill här vidare nämna att en omarbetning av förordningen angående
yrkesmässig trafik ingår som ett led i den tredje etappen av reformeringen av den
statliga trafikpolitiken. Ett förslag till ny förordning har utarbetats inom kommunikationsdepartementet
och remissbehandlats. Från remisshåll har härvid till
Kungl. Maj:t framförts synpunkter liknande dem som redovisats i motionerna.
Utskottet förutsätter att vederbörlig hänsyn härtill tas vid den slutliga utformningen
av förslaget till ny förordning.
Utskottet finner det visserligen önskvärt, att de överväganden, som bör göras,
kommer till stånd snarast möjligt, men med hänsyn till vad som anförts synes något
initiativ från riksdagens sida i nuvarande läge icke vara erforderligt.
b) att utskottet bort hemställa
att motionerna I: 85 och II: 122 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1968:337 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om ändring av koncessionsbestämmelsema angående■ linjetrafik för personbefordran. a1 i texten