Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om ändring av koncessionsbestämmelserna angående linjetrafik för personbefordran. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av fru Landberg m. fl. och nr 122 i andra kammaren av herr Johansson i Norrköping m. fl.

1968-10-29 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:61, Utlåtande i anledning av motioner om ändring av koncessionsbestämmelserna angående linjetrafik för personbefordran. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av fru Landberg m. fl. och nr 122 i andra kammaren av herr Johansson i Norrköping m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

1

Nr 61

Utlåtande i anledning av motioner om ändring av koncessionsbestämmelserna

angående linjetrafik för personbefordran.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av fru Landberg m. fl. och nr 122

i andra kammaren av herr Johansson i Norrköping m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att förordningen angående yrkesmässig

trafik överses såvitt avser koncessionssystemet för linjetrafik för personbefordran».

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat utlåtanden från statens järnvägar samt länsstyrelserna i Östergötlands,

Värmlands och Västerbottens län. På begäran av utskottet har yttranden därjämte

avgivits av Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet (gemensamt

yttrande) samt Svenska omnibusägareförbundet och Svenska taxiförbundet. Länsstyrelsen

i Värmlands län har bifogat yttrande av Värmlands och Norra Dals omnibusägareförening.

Föreningens yttrande överensstämmer helt med det som avgetts

av Svenska omnibusägareförbundet.

Gällande bestämmelser

Med yrkesmässig trafik förstås i förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. (YTF) trafik i vilken automobil jämte förare mot

ersättning tillhandahålls allmänheten för person- eller godsbefordran (1 §). Den

yrkesmässiga trafiken indelas i två huvudgrupper, linjetrafik och beställningstrafik

(4 §). Med linjetrafik förstås yrkesmässig trafik för regelbunden befordran av passagerare

eller gods på viss vägsträcka eller mellan vissa orter under sådana omständigheter

att bestämmanderätt i fråga om automobilens nyttjande inte tillkommer

viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.

Yrkesmässig trafik får enligt 5 § i förordningen bedrivas endast efter vederbörligt

tillstånd (trafiktillstånd). Tillstånd till linjetrafik meddelas av länsstyrelsen i det

län där trafiken skall äga rum. Berör trafiken mer än ett län meddelas tillståndet

av länsstyrelsen i det län där längsta delen av vägsträckan är belägen.

Över ansökan om tillstånd till linjetrafik skall länsstyrelsen, om förhållandena

föranleder därtill, bereda bl. a. kommuner, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra

sig (8 §). Avser ansökan rätt till linjetrafik med omnibus uteslutande inom viss

1 •— Bihatig till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 61

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

stad eller inom stad med dess närmaste omgivning, skall dylikt tillfälle alltid beredas

den kommunala förvaltningsmyndigheten i staden.

Trafiktillstånd får meddelas endast om den ifrågasatta trafiken finnes behövlig

samt i övrigt lämplig (12 §). Endast den som med hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet

samt andra på frågan inverkande omständigheter anses lämplig som utövare

av trafiken kan erhålla tillstånd. Finns det flera sökande får tidpunkten inte

vara avgörande för företräde dem emellan. Gäller ansökan tillstånd till linjetrafik,

som kan komma att konkurrera med annan redan utövad linjetrafik eller med

järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik, skall, därest tillstånd anses böra meddelas och

förhållandena inte föranleder till annat, tillståndet lämnas utövaren av sådan trafik,

om denne gjort ansökan därom och befinns lämplig. Tillstånd till linjetrafik bör

enligt förordningen i erforderlig utsträckning uppta föreskrift om skyldighet att

driva samtrafik med anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag samt om

sättet för samtrafikens bedrivande.

Enligt 19 § kan trafiktillstånd återkallas eller dras in för viss tid av den myndighet,

som meddelat tillståndet. Så kan ske vid svåra eller upprepade överträdelser

av bestämmelserna i förordningen, vid underlåtenhet att begagna tillståndet samt

när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig anledning

därtill förekommer.

Motionerna

I motionerna anförs bl. a. att den snabba befolkningsomflyttningen i vårt land

har medfört svårartade problem på många områden, bl. a. för kommunikationerna.

Statens järnvägar och andra kommunikationsföretag har fått vidkännas ett minskat

passagerarunderlag på sina tåg- och busslinjer. Man har därför gjort långt gående

inskränkningar i trafiken, vilket fått till följd att en mängd orter drabbats av betydande

försämringar i kommunikationsförbindelserna. Den avgörande faktorn i hela

denna omställningsprocess, med indragningar av tåg- och busslinjer och ersättning

av tågförbindelser med busslinjer, har varit av ekonomisk natur. De prövande myndigheterna

har enligt motionärerna vid avgörandet av ärenden om bibehållande eller

indragning av tåg- eller busslinjer i huvudsak endast tagit hänsyn till vad som varit

ekonomiskt försvarbart. Detta sägs vara helt i linje med riksdagens beslut att statens

järnvägar skall drivas på affärsmässig basis. Följden av denna trafikpolitik

anses emellertid ha blivit att befolkningen i glesbygderna och t. o. m. i en del tätorters

ytterområden blivit utan rimliga möjligheter att ta sig till arbetsplatser och

till serviceinrättningar.

Motionärerna anför i fortsättningen att kommunerna har ett stort ansvar för att

kommunikationerna ordnas på ett tillfredsställande sätt. Kommunerna måste därför

få ett större inflytande på trafikområdet. Deras strävanden att lokalt och regionalt

ordna en ersättningstrafik för den som försvinner förhindras emellertid eller

medför stora ekonomiska insatser för inköp av busslinjer genom det nuvarande

koncessionssystemet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

3

Särskilt otillfredsställande är enligt motionärerna den rättsliga regleringen när

det gäller att ordna nya trafiksystem. Det synes, anför man, vara förenat med stora

svårigheter att få bussföretagens tillstånd återkallade, oavsett om trafik bedrivs eller

inte, när exempelvis en kommun eller ett bussföretag vill ordna trafik på ett efter

de nya förhållandena lämpligt sätt. Bestämmelsen i 19 § YTF synes i praktiken

inte användas på ett sätt som möjliggör en smidig lösning av dessa frågor. Enligt

motionärernas mening bör de tillståndsbeviljande myndigheterna få tillgång till

ett effektivt och i själva författningen till sin innebörd klargjort medel för att, då en

omreglering av trafiken framstår som synnerligen angelägen från allmän synpunkt,

kunna hävda det allmännas anspråk på ändamålsenlighet i fråga om linjetrafäkens

ordnande.

Frågans tidigare behandling

Före ikraftträdandet av YTF gällde, enligt stadgandet i 24 § 5 mom. i motorfordonsförordningen

den 20 juni 1930, att trafiktillstånd kunde återkallas av myndighet,

som meddelat tillståndet, när anledning därtill förekom.

1936 års trafikutredning, vars betänkande (SOU 1938: 59) låg till grund för

YTF, erinrade om att nyssnämnda stadgande hade en mycket allmän avfattning

samt att det i följd härav var ägnat att åstadkomma en viss osäkerhet vid tillämpningen.

Enligt trafikutredningens mening var det lämpligt, att i förordningen angavs

vissa typfall, då den tillståndsbeviljande myndigheten skulle äga rätt att återkalla

tillståndet, såsom exempelvis vid svåra eller upprepade förseelser mot förordningen.

Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som kunde motivera en prövning

av frågan om återkallelse, syntes det lämpligt att en allmän bestämmelse, att

tillståndet skall återkallas, då synnerlig anledning därtill förekommer, medtogs. I

enlighet härmed föreslog trafikutredningen en sådan avfattning av nu ifrågavarande

stadgande, att trafiktillstånd skulle kunna av den tillståndsgivande myndigheten

återkallas eller för viss tid indragas vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna

i förordningen, vid underlåtenhet att bedriva den tillåtna trafiken

ävensom när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig

anledning därtill förekom.

Av redogörelsen för de gällande bestämmelserna ovan framgår att dessa nära

överensstämmer med utredningens förslag.

Föredragande departementschefen gjorde i propositionen med förslag till YTF

(1940: 115) icke något uttalande i anslutning till de synpunkter, som trafikutredningen

anlade på återkallelseinstitutet.

I ett betänkande med förslag i anledning av utredning rörande tillstånd för juridiska

personer att utöva yrkesmässig automobiltrafik (SOU 1944: 39) framhöll

utredningsmannen, bland annat, att uppräkningen av omständigheter, som kunde

föranleda återkallelse eller indragning, syntes ge vid handen att paragrafen åsyf
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

tade, förutom överträdelser av bestämmelserna i förordningen, sådana fall, som

på ett eller annat sätt hade att göra med själva trafikens utövande. Utredningsmannen

föreslog ett tillägg i paragrafen av innehåll att återkallelse skulle kunna

ske även när så påkallades »på grund av väsentliga förändringar i avseende å förhållanden

av betydelse för tillståndets fortvarande giltighet». Utredningsmannen

framhöll att denna bestämmelse borde användas med yttersta varsamhet och att en

så kraftig åtgärd som återkallelse inte borde vidtas utan att andra ingripanden först

prövats för att få rättelse till stånd.

Utredningsmannens förslag har inte lett till någon ändring i YTF.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 december 1948 tillkallades sakkunniga

för att verkställa utredning rörande vissa frågor beträffande den yrkesmässiga

biltrafiken. I direktiven för de sakkunniga, som antog namnet busslinjeutredningen,

anfördes bl. a. att det ur effektivitets- och rationaliseringssynpunkt eller eljest kunde

vara ett allmänt intresse att en trafikrörelse övertogs av statens järnvägar eller en

kommun. Svårigheter kunde emellertid uppkomma om överenskommelse angående

villkoren för en överlåtelse ej kunde vinnas eller tillståndshavaren över huvud taget

inte var villig att överlåta sitt trafiktillstånd. Om vissa i direktiven angivna särskilda

spörsmål kunde klarläggas torde svårigheterna att lösa uppkommande tvistefrågor

rörande villkoren för en överlåtelse kunna bortfalla eller åtminstone avsevärt minska.

Däremot kvarstod svårigheterna om tillståndshavaren ej var villig att överlåta

sin rörelse, oavsett att skälig ersättning lämnades. I vissa fall kunde läget vara

sådant, att bestämmelserna om återkallelse av trafiktillstånd jämlikt 19 § YTF

var tillämpliga. Det syntes önskvärt, att en närmare undersökning verkställdes

rörande förutsättningarna för användningen av detta stadgande. Även förutsättningarna

för tillämpning av stadgandet i 12 § angånden företräde för förutvarande

tillståndshavare vid beviljande av nya trafiktillstånd inom hans trafikområde borde

närmare utredas.

Busslinjeutredningen behandlade de nämnda frågorna i betänkandet SOU

1955: 23. Utredningen anförde bl. a. att uppfattningen om hur busslinjetrafiken ur

synpunkten av dess ändamålsenlighet bör vara anordnad och beskaffad växlar

från tid till annan, likaså anspråken på dess trafikkapacitet. I det enskilda

fallet kan delade meningar i dessa stycken göras gällande och med större

eller mindre fog hävdas såväl av den eller de berörda tillståndshavarna, den av

trafiken beroende allmänheten och den eller de kommuner, där tafiken bedrivs,

som av den eller de tillståndsbeviljande myndigheterna. De trafikekonomiska intressena

kan under skilda förhållanden med olika styrka betonas och tilläggas större

eller mindre betydelse såväl av trafikutövarna i det enskilda fallet som av statsmakterna

i större trafikpolitiska eller samhällsekonomiska sammanhang.

Utredningen ansåg för sin del tämligen givet, att den befogenhet att återkalla

trafiktillstånd, som stadgandet i 19 § inrymmer, möjliggör för de tillståndsbeviljande

myndigheterna att ingripa i syfte att skapa ordning och reda inom den yr
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

5

kesmässiga biltrafiken. Däremot torde icke kunna göras gällande, att befogenheten

att återkalla trafiktillstånd tillagts de tillståndsbeviljande myndigheterna i avsikt

att möjliggöra omreglering av busslinjetrafik, då så kan befinnas påkallat ur effektivitets-

eller rationaliseringssynpunkt. Härför talade enligt utredningen bl. a. den

omständigheten, att samordnings- och rationaliseringsspörsmålen för denna trafiks

vidkommande, då gällande förordning förarbetades och vid tiden för dess tillkomst,

ännu icke tilldragit sig på långt när den uppmärksamhet, som senare blivit fallet.

Rent formellt kunde enligt utredningens mening de tillståndsbeviljande myndigheterna

synas äga vittgående befogenheter att i trafikreglerande syfte tillämpa återkallelseinstitutet

och i samband därmed tillse, att den busslinjetrafik, varom fråga

var i det särskilda fallet, omhändertogs av den eller de trafikföretag, enskilda eller

allmänna, som ur effektivitets- och rationaliseringssynpunkt eller eljest framstod

såsom bäst ägnade härtill vid den tidpunkt, då omregleringen genomfördes. Stadgandet

hade emellertid, i allt fall i vad gällde busslinjetrafiken, icke tillämpats för

här ifrågavarande ändamål i den utsträckning ordalagen medgav. I praxis torde

sålunda, anförde utredningen, för tillämpning av återkallelinstitutet allmänt krävas,

att tillståndshavaren i något såvitt angår trafikens handhavande väsentligt avseende

åsidosatt sina skyldigheter.

Utredningen föreslog att en uppdelning av 19 § i olika moment skulle ske, det

ena behandlande de fall som enligt rådande praxis inryms under paragrafen och det

andra övriga fall. En författningsändring borde emellertid enligt utredningens mening

inte omfatta bara busslinjetrafiken utan också godslinjetrafiken. Denna fråga

föll inom ramen för 1953 års trafikutrednings arbete. Busslinjeutredningen framlade

därför inte något förslag till ändring av författningstexten utan inskränkte sig

till att sammanfattningsvis ange den av utredningen föreslagna uppbyggnaden av

återkallelseinstitutet beträffande linjetrafik och beställningstrafik för personbefordran

med buss.

Sådant tillstånd borde enligt utredningens mening kunna återkallas vid svåra eller

upprepade överträdelser av bestämmelserna i förordningen, vid underlåtenhet att

begagna tillståndet ävensom när tillståndshavaren i något för trafikens anordnande

eller handhavande väsentligt avseende åsidosatt sina skyldigheter. Härutöver borde

myndigheten kunna återkalla tillstånd till busslinjetrafik när så befanns påkallat

för vinnande av rationalisering och effektivisering av linjetrafiken i en ort eller i en

bygd eller då eljest med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande synnerlig

anledning förekom.

Beträffande det förut nämnda stadgandet i 12 § YTF angående företräde mellan

flera sökande anförde utredningen att detta i praxis inte tagits i bruk för ifrågavarande

syften, synbarligen av det skälet, att stadgandet mera sällan torde möjliggöra

en på en gång effektiv, rationell och ekonomisk lösning av de problem, som

sammanhänger med behovet av ett ändamålsenligt ordnande av busslinjetrafiken.

Busslinjeutredningens förslag har inte lett till någon ändring i YTF. Frågan har

inte heller närmare berörts av 1953 års trafikutredning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

I praxis har förekommit att trafiktillstånd för linjetrafik med buss återkallats

med hänvisning till behovet av att ordna trafiken på ett ändamålsenligt sätt.

Den statliga trafikpolitiken

Genom statsmakternas beslut år 1963 (prop. 1963: 191, S3LU 1, rskr. 424)

uppdrogs nya riktlinjer för den statliga trafikpolitiken. Det därvid beslutade handlingsprogrammet

innebär en uppdelning av reformåtgärderna i tre etapper. Den

första började den 1 juli 1964 och den andra den 1 juli 1966. Riktpunkten för

påbörjandet av den tredje etappen skulle vara den 1 juli 1968.

Genom de hittills genomförda två reformetapperna, som i huvudsak berört godstrafiken,

har skett en uppmjukning av regleringssystemet genom en mindre restriktiv

tillståndsgivning i fråga om beställningstrafik för godsbefordran. Vidare har

bl. a. från förordningens tillämpning eller från behovsprövning undantagits vissa

transporter.

Med påbörjandet av den tredje reformetappen skall det beslutade handlingsprogrammet

vara i sin helhet genomfört. I samband med den tredje etappen skall YTF

omarbetas med sikte på att onödiga detaljbestämmelser slopas och att det administrativa

förfarandet förenklas.

Som förberedelse till den tredje reformetappen har inom kommunikationsdepartementet

upprättats ett förslag till en ny förordning om yrkesmässig biltrafik (stencil

K 1967: 6).

Bestämmelserna rörande återkallelse av trafiktillstånd har i förslaget följande

lydelse:

Trafiktillstånd för busstrafik eller taxitrafik kan av myndighet som meddelat

tillståndet återkallas, om tillståndets innehavare icke iakttagit trafikanternas berättigade

intressen eller följt bestämmelserna i förordningen eller med stöd därav

meddelade föreskrifter.

Tillståndet kan även återkallas vid underlåtenhet att driva trafik enligt tillståndet

eller när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerliga

skäl föreligger.

De föreslagna grunderna för återkallelse av trafiktillstånd korresponderar med

förutsättningarna för att få trafiktillstånd.

Enligt förslaget bör, om trafikförhållandena påkallar det, i tillstånd till linjetrafik

föreskrivas skyldighet att driva samtrafik med annat trafikföretag samt anges

sättet att driva samtrafiken.

Av tidsskäl har det inte varit möjligt att framlägga proposition till vårsessionen

med 1968 års riksdag. När det sålunda inte varit möjligt att påbörja den tredje

etappen planenligt den 1 juli 1968 har Kungl. Maj:t funnit övervägande skäl tala

för att man bör vänta med genomförandet tills bilskatteutredningens och affärsverksutredningens

förslag redovisats. Båda dessa utredningar beräknas enligt uppgifter

i årets riksdagsberättelse slutföra sitt arbete under år 1968.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968 7

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att det är önskvärt att den av motionärerna

väckta frågan utreds medan länsstyrelsen i Värmlands län förklarar sig

inte ha något att erinra mot den begärda översynen av YTF. Länsstyrelsen i

Västerbottens län menar att koncessionssystemet för linjetrafik för personbefordran

bör överses först sedan arbetsgruppen för glesbygdsfrågor slutfört sitt arbete

och rön vunnits rörande den pågående försöksverksamheten på den kollektiva

trafikens område. Samma uppfattning har Svenska taxiförbundet. Styrelserna för

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anför i sitt gemensamma

yttrande att motionerna bör föranleda antingen att förordningens innehåll i den

av motionärerna önskade riktningen klargörs eller, om så anses behövligt, att

förordningen ändras. Statens järnvägar avstyrker motionerna. Svenska omnibusägareförbundet

anför liksom Värmlands och Norra Dals omnibusägareförening

att motionerna inte bör föranleda annan åtgärd än att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t begär närmare anvisningar om återkallande av tillstånd eller bemyndigande

till linjetrafik för personbefordran i händelse av att trafikutövaren

upphör att regelbundet bedriva den trafik, som tillståndet eller bemyndigandet

avser. Liknande förslag framförs av Svenska taxiförbundet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför bl. a. att busstrafikens nuvarande omfattning

har byggts upp efter hand som skilda företag fått koncession på olika

linjer. Även om många företag sammanslagits synes en splittring i ett irrationellt

linjemönster vara långt ifrån ovanligt. Under dylika förhållanden anses det knappast

kunna undvikas att svårigheter uppstår.

För att de problem som uppstår i möjligaste mån skall kunna bemästras, erfordras

enligt länsstyrelsens mening en fortlöpande anpassning till ändrade förhallanden.

EU samordnande av trafiken inom sammanhängande trafikområden

är helt säkert nödvändigt. En dylik samordning torde avsevärt underlättas om

antalet trafikföretag reduceras. Det torde, menar länsstyrelsen, i första hand få

anses ankomma på trafikföretagen att i samråd och på ekonomisk grundval svara

för utformningen av den kollektiva trafiken. Denna har emellertid utomordentligt

stor betydelse vid framför allt regional och lokal planläggning. Med hänsyn härtill

och då sociala avväganden erfordras måste styrning och viss övervakning

kunna ske från företrädesvis kommunala myndigheter och länsstyrelser. Länsstyrelsen

ansluter sig därför helt till motionärernas uttalande att kommunerna måste

få ett större inflytande på trafikområdet. Förhandlingar är, sägs det i yttrandet,

en väg som i första hand bör prövas för att uppnå önskvärt resultat. Länsstyrelsen

omnämner att inom Östergötlands län en trafikgrupp arbetar, som innesluter företrädare

för länsstyrelsen och kommunala myndigheter samt statliga, kommunala

och privata trafikföretag. Genom detta forum torde goda resultat kunna påräknas

sedan inventering av den kollektiva trafikens linjesträckning, turtäthet, trafikunderlag

m. m. nu utförts inom hela länet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

Länsstyrelsen framhåller också att den såsom tillståndsmyndighet har vissa

möjligheter att ingripa till förmån för trafikens ändamålsenliga ordnande. I sista

hand kan därvid återkallelse av tillstånd tillgripas. Att länsstyrelserna mycket sällan

ifrågasatt tillämpning av 19 § YTF kan enligt vad länsstyrelsen anför åtminstone

delvis förklaras av att det saknats utredningsmaterial av det slag som nu

föreligger inom Östergötlands län. Även om man efter redovisning av en dylik

utredning och efter förhandlingar skulle kunna påräkna större intresse för sammanslagning

av trafikföretag måste möjlighet finnas att tvångsvis genomföra en

sammanslagning. Den ekonomiska regleringen i en dylik tvångssituation skulie

kanske kunna lösas genom någon form av expropriation.

Länsstyrelsen framhåller till slut att den i motsats till motionärerna inte anser

det i och för sig vara förenat med stora svårigheter att återkalla busstrafiktillstånd

om trafik icke bedrivs, även om så hittills icke skett i någon nämnvärd utsträckning.

Däremot torde det, anför länsstyrelsen, inte vara helt klart i vilka fall återkallelse

kan ske under åberopande av att »synnerlig anledning föreligger med hänsyn

till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest» eller av att tillståndshavare

»icke iakttagit trafikants berättigade intressen». En närmare precisering torde här

få anses lämplig.

I yttrandet påpekas att statsbidrag för närvarande utgår till icke ekonomiskt

bärkraftig trafik på landsbygdslinje. I den mån en dylik underskottslinje uppenbarligen

mer ändamålsenligt bör drivas av annan, t. ex. kommun, borde övervägas

huruvida statsbidraget lämpligen kan indras, om ett företag vägrar att avhända

sig en dylik linje.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att antalet privata personbilar under

en följd av år har visat en markant ökning, vilket gett utslag beträffande bl a.

den reguljära linjetrafiken, som fått vidkännas ett betydande ekonomiskt bortfall.

I sin tur har detta framtvingat en uttunning av trafiken och i vissa fall till och

med nedläggelse. Särskilt ur glesbygdssynpunkt får detta anses som högst otillfredsställande.

Enligt länsstyrelsens uppfattning kan dessa kommunikationsproblem

icke lösas på privat initiativ utan statligt eller kommunalt stöd.

Länsstyrelsen påpekar att det för närvarande pågår en utredning om dessa

frågor, varvid Vilhelmina köping har utvalts som modellort för kollektiv trafik

i ett kommunblock. Först sedan denna utredning slutförts och rön vunnits av den

försöksverksamhet, som beräknas pågå något år, synes koncessionssystemet för

linjetrafik för personbefordran böra bli föremål för en översyn. — Som framgår av

det följande har den nämnda utredningen numera avslutats.

Kommunförbundens styrelser framhåller att Svenska stadsförbundet i remissvar

över förslaget till ny förordning om yrkesmässig biltrafik uttalat att återkallelse

bör kunna ske exempelvis när trafikutvecklingen inom ett område undergått sådana

förändringar att trafiken ur såväl trafikekonomisk som trafikteknisk synpunkt

bör ställas under enhetlig organisatorisk ledning. För undanröjande av varje tveksamhet

angående denna tolkning vore det önskvärt med ett direkt uttalande här
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968 9

om. Vad som anföres i motionerna anses ge belägg för att problemet är mera

vidsträckt än det anförda exemplet ger vid handen och understryker angelägenheten

av att problemet erhåller en snar lösning.

Statens järnvägar anför att vad motionärerna eftersträvar torde vara en sådan

iiberalisering av bestämmelserna till förmån för de kommunalägda trafikföretagen,

att dessa med prioritet skulle kunna bedriva linjetrafik inom kommungränserna

oavsett om annat trafikföretag redan utövar linjetrafik. Detta syfte styrkes även

av det förhållandet, att det i motionen framhålles, att det för kommunerna medför

stora ekonomiska insatser för inköp av busslinjer genom nuvarande koncessionssystem.

Genom liberaliseringen skulle detta kunna undvikas. Motionärernas

bedömning av linjetrafiken har emellertid begränsats till att gälla trafiken

endast inom en kommuns område. Denna lokaltrafik utgör emellertid enbart en

del av landsvägsbussnätet. Busslinjenätet sett ur helhetssynpunkt är uppbyggt på

längre förbindelser, ofta mellan tätorter, två eller flera, varvid busslinjerna genomkorsar

mellanliggande kommuner. Att en busslinje samtidigt bygger på lokalt och

regionalt trafikunderlag är enligt remissyttrandet ofta förutsättningen för busslinjens

lönsamhet. Om kommunerna på av motionärerna avsett sätt skulle lämnas möjligheter

att ingripa i trafikplaneringen genom att till sig överföra transportuppgifter,

som ur kommunernas synpunkt är önskvärda, men icke samtidigt överta ansvaret

för linjen i övrigt skulle detta med säkerhet i åtskilliga fall få förödande verkningar

för trafikförsörjningen i dess helhet. De ekonomiska förutsättningarna för den

genomgående busstrafiken skulle helt förändras. Trafikförsörjningen, inte endast

inom glesbygdsområdena utan även inom områden med kraftigare befolkningsunderlag,

skulle genom uppdelning på flera företag få försämrad lönsamhet och

därmed äventyras. En sådan utveckling skulle enligt statens järnvägars mening ur

samhällets synpunkt vara mycket olycklig.

I yttrandet framhålls att det från allmänna utgångspunkter inte finns anledning

till återkallelse av ett tillstånd om ett redan befintligt trafikföretag utövar trafiken

på ett tillfredsställande sätt. Om antalet turer enligt kommunernas bedömande

likväl inte är tillräckligt, finns den lösningen att tillgå, att bussföretaget på beställning

av kommunerna utökar turantalet. Bedrivs inte trafik på en koncessionerad

linje torde inga svårigheter föreligga för annat trafikföretag att få uppta

trafik på en sådan sträcka, om övriga förutsättningar är för handen.

Statens järnvägar anser den nuvarande YTF vara i huvudsak tillfredsställande

utformad i de stycken, som åsyftas i motionen. De av motionärerna eftersträvade

möjligheterna för kommunerna att inom sina gränser ordna kommunikationerna

på ett tillfredsställande sätt inryms i stort sett i nu gällande bestämmelser

angående linjetrafik för personbefordran men förutsätter att kommunerna

samarbetar med befintliga trafikutövare om eventuell utökning av trafiken.

Svenska taxiförbundet erinrar liksom länsstyrelsen i Västerbottens län om den

verksamhet som bedrivs av arbetsgruppen för glesbygdsfrågor och anför att det

synes lämpligt att erfarenheterna från denna verksamhet avvaktas, innan de av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

motionärerna önskade ändringarna intages i YTF, i synnerhet som de aktualiserade

tillståndsfrågorna enligt förbundets mening synes kunna lösas på ett tillfredsställande

sätt med tillämpning av gällande författningsrum.

Svenska omnibusägareförbundet anför bl. a. att förbundet delar motionärernas

uppfattning att ett gällande tillstånd som inte utnyttjas inte bör få verka hindrande

på etablering av annan ny trafik. Enligt förbundet är detta även innebörden av

gällande bestämmelser i YTF. Även för sådan statlig busslinjetrafik, vars etablering

inte regleras av YTF utan av särskilda kungliga brev, bör en analog tillämpning

ske, dvs. lämnade bemyndiganden att bedriva trafik återkallas när trafiken

upphört att regelbundet bedrivas.

Omnibusägareförbundet anför vidare att utgångspunkten för bestämmelsernas

tillämpning måste vara det trafikpolitiska målet att för landets olika delar trygga

en tillfredsställande transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska kostnad.

Det är alltså en fråga om att befrämja utvecklingen av en till sin struktur och

kapacitet väl anpassad, billig och effektiv transportapparat. Detta förutsätter

många gånger bedömningar och avvägningar på bredare grund än den lokala och

regionala. En kommunal strävan på kollektivtrafikens område kan alltså i vissa

fäll komma i konflikt med ett vidare transportförsörjningsintresse. Sådana fall har

förekommit, där fullföljande av intentioner i fråga om utveckling av lokal kollektivtrafik

skulle resultera i försämringar av transportförsörjningen för mera perifert

liggande områden. För de tillståndsgivande myndigheterna blir uppgiften

därför att söka balansera olika intressen i riktning mot en för det hela tillfredsställande

lösning. Detta kan för enskilda kommuner eller trafikföretag uppfattas

som ett hinder mot egna strävanden men har enligt förbundets uppfattning fungerat

på ett i huvudsak ändamålsenligt sätt och påkallar därför inga ändringar

av gällande bestämmelser. Frågor rörande den lokala och regionala trafikens ordnande

i en från kommunal synpunkt önskvärd riktning har dessutom i många

fall kunnat lösas i samförstånd mellan berörda kommuner och de där verksamma

linjetrafikföretagen. Det primära är inte vem som svarar för trafiken utan hur den

önskade trafikapparaten skall bli så billig och effektiv som möjligt och hur dess

drift skall finansieras.

Trafikförsörjningen i glesbygderna

Vid årsskiftet 1967-—1968 tillkallades en arbetsgrupp inom kommunikationsdepartementet

för att leda arbetet med en modellplan för trafikförsörjningen inom

ett kommunblock av glesbygdskaraktär. Gruppen har avgett betänkande i augusti

1968, benämnt Lokal trafikservice (SOU 1968: 33).

Arbetsgruppen har undersökt möjligheterna att i ett kommunblock av glesbygdskaraktär

med rimliga ekonomiska och organisatoriska insatser upprätthålla

och utsträcka den kollektiva trafikförsörjningen till i första hand gamla och sjuka

som är helt eller i huvudsak beroende av allmänna transportmedel. Gruppen har

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

11

valt att utarbeta en modellplan för en sådan trafikförsörjning med utgångspunkt

från de faktiska förhållandena i Vilhelmina kommun.

I betänkandet redovisas tänkbara lösningar av transportproblemen tillsammans

med vissa ekonomiska överslagsberäkningar. Vidare behandlas frågan om att

organisera och administrera en utökad kollektiv trafikservice. Avsikten är att

betänkandet skall kunna utgöra en modell för motsvarande trafikplanering i andra

kommuner.

Utskottet

I förordningen angående yrkesmässig trafik förstås med linjetrafik bl. a. trafik

för regelbunden befordran av passagerare på viss vägsträcka eller mellan vissa

orter under sådana omständigheter att bestämmanderätten i fråga om automobilens

nyttjande inte tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.

Dylik trafik får bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd, s. k. trafiktillstånd.

Sådant meddelas av länsstyrelsen.

Enligt bestämmelse i förordningen kan trafiktillstånd återkallas eller dras in

för viss tid av den myndighet som meddelat tillståndet. Så kan ske vid svåra

eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i förordningen, vid underlåtenhet

att begagna tillståndet samt när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande

eller eljest synnerlig anledning därtill förekommer.

I motionerna anföres bl. a. att den pågående befolkningsomflyttningen i vårt

land medfört svåra problem för den kollektiva trafiken och på många håll skapat

behov av att ordna nya trafiksystem. Enligt motionärerna är emellertid den rättsliga

regleringen av dessa frågor otillfredsställande. Motionärerna framhåller särskilt

att bestämmelserna angående återkallelse av trafiktillstånd inte medger en

smidig lösning. Motionärerna hemställer mot bakgrunden härav att förordningen

angående yrkesmässig trafik överses såvitt avser koncessionssystemet för personbefordran.

Som motionärerna anfört har samhällsutvecklingen under senare år på många

håll lett till stora svårigheter när det gäller att uppehålla en tillfredsställande kollektiv

trafikservice. Särskilt i glesbygderna har det i takt med den ökande bilismen

blivit allt svårare att lösa den återstående trafikens problem. Nya svårigheter

har också skapats genom nedläggning av järnvägstrafik eller indragning av

järnvägsstationer. Motionerna bär vittne om att det även i en del mer tättbefolkade

områden uppstått svårigheter. Det är självfallet angeläget att dessa viktiga

samhällsfrågor kan lösas på ett smidigt sätt genom en fortlöpande anpassning

till de ändrade förhållandena. Säkerligen erfordras härvid också aktiva insatser

från det allmännas sida.

Utskottet har stor förståelse för motionens syfte. Som framgår av det föregående

ingår en omarbetning av förordningen angående yrkesmässig trafik som ett led

i den tredje etappen av reformeringen av den statliga trafikpolitiken. Ett förslag

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

till ny förordning har utarbetats inom kommunikationsdepartementet och remissbehandlas.

När förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen kan emellertid inte nu

bedömas. Möjligen kan det komma att dröja avsevärd tid.

I avvaktan på den tredje etappens genomförande bör enligt utskottets mening

de i motionen framförda önskemålen om ett förtydligande av bestämmelserna

angående återkallelse av trafiktillstånd tillmötesgås. Förtydligandet bör ta sikte

på att myndigheterna får tillgång till ett medel att kunna hävda det allmännas

anspråk på ändamålsenlighet i fråga om linjetrafikens ordnande när en omreglering

av trafiken framstår som angelägen från allmän synpunkt.

Utskottet får hemställa

A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 85 och II: 122 i

skrivelse giver Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande

förtydligande av bestämmelserna angående återkallelse

av trafiktillstånd; samt

B. att motionerna i vad de ej kan anses besvarade genom vad

utskottet anfört och hemställt icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 29 oktober 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Knut Johansson (s)*, Ebbe

Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep), Erik Jansson (s), Åkesson (fp), Hansson (s)

och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s)*, fru Torbrink

(s)*, herrar Hedin (h)*, Persson i Tandö (s) och Åberg (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968 13

Reservation

av herrar Alexanderson (fp) och Åkesson (fp), vilka ansett

a) att det avsnitt under rubriken Utskottet som börjar med orden »Utskottet

har» och som slutar med orden »allmän synpunkt» bort ha följande lydelse:

Utskottet har för sin del stor förståelse för motionernas syfte. Näringslivet inom

vårt land är i hög grad beroende av den kollektiva trafiken och hur denna fungerar.

Utskottet anser att det är av stor vikt att denna synpunkt vid tillämpningen

av bestämmelserna om koncession för linjetrafik tillmätes stor betydelse. Motionärerna

har emellertid inte kunnat anvisa några vägar som kan leda till att problemen

löses. Remissvaren får också anses ge vid handen att kritiken av gällande

bestämmelser delvis är överdriven. Några svårigheter att återkalla ett trafiktillstånd

om trafik ej bedrivs torde således inte föreligga. Även i övrigt har tillståndsmyndigheterna

vissa möjligheter att ingripa till förmån för trafikens ändamålsenliga

bedrivande. I praxis har åtminstone i något fall återkallelse av tillstånd skett på

sådan grund.

Utskottet vill här vidare nämna att en omarbetning av förordningen angående

yrkesmässig trafik ingår som ett led i den tredje etappen av reformeringen av den

statliga trafikpolitiken. Ett förslag till ny förordning har utarbetats inom kommunikationsdepartementet

och remissbehandlats. Från remisshåll har härvid till

Kungl. Maj:t framförts synpunkter liknande dem som redovisats i motionerna.

Utskottet förutsätter att vederbörlig hänsyn härtill tas vid den slutliga utformningen

av förslaget till ny förordning.

Utskottet finner det visserligen önskvärt, att de överväganden, som bör göras,

kommer till stånd snarast möjligt, men med hänsyn till vad som anförts synes något

initiativ från riksdagens sida i nuvarande läge icke vara erforderligt.

b) att utskottet bort hemställa

att motionerna I: 85 och II: 122 icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:337 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om ändring av koncessionsbestämmelsema angående■ linjetrafik för personbefordran. a1 i texten