Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående föreskrifterna om sotning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskottet hänvisade motioner, nr 673 i första kammaren av fru Nilsson m.fl. och 856 i andra kammaren av herr Larsson i Borrby m.fl.

1968-10-29 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:62, Utlåtande i anledning av motioner angående föreskrifterna om sotning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskottet hänvisade motioner, nr 673 i första kammaren av fru Nilsson m.fl. och 856 i andra kammaren av herr Larsson i Borrby m.fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

1

Nr 62

Utlåtande i anledning av motioner angående föreskrifterna om sotning.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskottet

hänvisade motioner, nr 673 i första kammaren av fru Nilsson m.fl.

och 856 i andra kammaren av herr Larsson i Borrby m.fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om översyn

och revidering av statens brandinspektions exempel på sotningsfrister.»

över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat utlåtande från statens brandinspektion. På begäran av

utskottet har yttranden därjämte avgivits av Svenska stadsförbundet, Svenska

kommunförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges skorstensf

ej armästares riksförbund.

Gällande bestämmelser m.m.

Nu gällande brandlagstiftning genomfördes år 1962 då 1944 års brandlag

och brandstadga ersattes med en ny brandlag och en ny brandstadga, båda

av den 30 mars 1962. Författningsbestämmelserna kompletteras genom

lokala brandordningar, som antages av kommunernas fullmäktige och fastställes

av länsstyrelsen, samt genom råd och anvisningar från statens brandinspektion.

Brandförsvaret är, liksom tidigare, i fred en angelägenhet för

de borgerliga primärkommunerna. Sotning, som är föreskriven till skydd

mot brand, skall utföras genom yrkesutbildad person, en skor stensf ej armästare,

som skall finnas för varje kommun.

Enligt 5 § brandlagen skall i kommun sotning verkställas »i enlighet

med vad som föreskrives i brandstadgan». I 15 § 2 st brandstadgan har

fastställts att bestämmelser skall intagas i brandordningen »om den tid,

som må förflyta från en sotning till hästa». Denna tid skall för olika slag

av eldstäder, förbränningsanordningar m.m. bestämmas med hänsyn till

bränsleslag, eldningssätt m.m. Tiden får, med visst undantag, icke utsträckas

längre än till två år.

Till kommunernas ledning vid uppgörandet av förslag till brandordningar

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 62

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

har statens brandinspektion utarbetat »Exempel på brandordningar» (statens

brandinspektions meddelande 1963:3).

I fråga om sotningsfrister innehåller dessa anvisningar i 13 § följande.

Tiden från en sotning till nästa må icke utsträckas längre än här nedan

sägs.

1. Fem veckor

a) för köksspis, ugn eller annan jämförlig eldstad jämte tillhörande rökkanal,

såvida eldning äger rum i större omfattning än för enskilt hushålls

behov, såsom i hotell, restaurang, bageri, charkuteri, rökeri, rosteri, snickeri

och annan därmed jämförlig inrättning.

b) för värme-, varmvatten-, varmluft- och ångpanna jämte tillhörande

rökkanal, såvida eldning sker med ved, torv, stenkol eller därmed ur sotbildningssynpunkt

jämförlig olja eller annat bränsle. Vid avbrott i eldningen

för säsongmässigt eldningsuppehåll utsträckes dock tiden från en

sotning till nästa till tjugo veckor.

2. Tio veckor

a) för köksspis eller annan jämförlig eldstad, såvida eldning äger rum

endast för enskilt hushålls behov, samt för annan kanalansluten förbränningsanordning

jämte tillhörande rökkanal. Vid avbrott i eldningen för

säsongmässigt eldningsuppehåll utsträckes dock tiden från en sotning till

nästa till tjugo veckor,

b) för tvättpanna i bostadshus jämte tillhörande rökkanal, såvida tvättpannan

är avsedd att användas av mer än fem hushåll,

c) för värme-, varmvatten-, varmluft- och ångpanna jämte tillhörande

rökkanal, såvida eldning sker uteslutande med koks, antracit eller därmed

ur sotbildningssynpunkt jämförlig olja eller annat bränsle. Vid avbrott

i eldningen för säsongmässigt eldningsuppehåll utsträckes dock tiden från

en sotning till nästa till tjugo veckor.

3. Tre månader

för imkanal hörande till större kök, t.ex. restaurangkök.

4. Ett år

a) för värme-, varmvatten- och ångpanna eller annan jämförlig eldstad

jämte tillhörande rökkanal i större värmecentral, vilken står under kontinuerlig

övervakning av kvalificerad driftsledare och vars skorsten (-ar)

icke till någon del gränsar till andra utrymmen än sådana som ingår i

värmecentralen,

b) för kakelugn, kamin, annan öppen spis än sådan som avses i punkt

5 b) samt övriga eldstäder (bl.a. Aga-spis), jämte tillhörande rökkanal,

c) för annan tvättpanna i bostadshus än sådan som avses i punkt 2 b)

jämte tillhörande rökkanal,

d) för utsugningskanal från bageriugn, tvättinrättning och liknande

anläggning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

3

5. Två år

a) för andra irnkanaler än sådana som avses i punkt 3,

b) för öppen spis eller annan eldstad jämte tillhörande rökkanal i utrymme,

som normalt uppvärmes av annan uppvärmningsanordning,

c) för eldstad jämte tillhörande rökkanal i fritidshus och därmed jämförliga

byggnader, vilka icke användes som stadigvarande bostad.

I 14 § 1 mom. innehåller anvisningarna att ny sotning icke behöver utföras

om eldning inte har skett efter senaste sotning.

I en anmärkning till anvisningarna i 13 § framhålles att ett omedelbart

genomförande av den rekommenderade ordningen, som syftar till likformighet

mellan sotningsfristerna såväl inom tätort och glesbygd som inom

kommuner, i vissa fall skulle för glesbebyggelse inom vissa kommuner

medföra en väsentlig förkortning av tidigare tillämpade sotningsfrister.

Den eftersträvade likformigheten kommunerna emellan borde därför kunna

genomföras etappvis. Tillsvidare borde i enlighet härmed beträffande

åsyftad glesbebyggelse en mindre förkortning av sotningsfristerna än den

som skulle följa av omedelbar övergång till de i exemplet angivna fristerna

kunna accepteras. Sålunda borde femveckorsfristen i dessa fall övergångsvis

kunna utsträckas till åtta veckor och tioveckorsfristen till sexton veckor.

Längre frister än de som faktiskt tillämpats före anvisningarnas tillkomst

borde icke i något fall komma ifråga.

Här må slutligen anmärkas att enligt 37 § brandstadgan förslag till brandordning

skulle med iakttagande av stadgans föreskrifter ha upprättats och

underställts länsstyrelsens prövning senast den 1 januari 1965.

1962 års lagstiftning

1962 års brandlagstiftning grundades på ett betänkande av 195A års

brandlagsrevision (SOU 1960:34). I betänkandet redovisades ett flertal

tidigare företagna utredningar om att förekommande frister till stor del

grundades på erfarenhetsmässiga bedömanden beträffande olika typer av

bebyggelse, eldstäder och bränsle samt att erfarenheten på detta område vid

skilda tillfällen åberopats som skäl för än den ena, än den andra sotningsfristen.

Också utomlands grundas sotningsfristerna främst på erfarenhet

och tradition. Brandlagsrevisionen hade därför undersökt möjligheten att

företaga en tekniskt-vetenskaplig och statistisk undersökning av de faktorer,

som påverkar sotningsbehovet men funnit att en sådan skulle bli synnerligen

omfattande, tidsödande och dyrbar samt att det är ytterst osäkert

om den skulle leda till användbara resultat. Det förhåller sig nämligen så

att ett stort antal varierande faktorer inverkar på sotbildning och därav

föranledd brandfara. Brandlagsrevisionen nödgades därför konstatera, att

något ytterligare vetenskapligt underlag för bestämning av de sotnings
-

2 liiharig till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 62

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år i968

frister som erfordras från brandförsvarssynpunkt icke syntes kunna erhållas.

Att brandorsakerna eldstäder och uppvärmningsanordningar enligt

brandorsaksstatistiken svarade för omkring en tredjedel av alla bränder och

för en fjärdedel av utbetalade brandförsäkringsersättningar visade enligt

brandlagsrevisionen att sotningen är en viktig angelägenhet i det förebyggande

brandförsvaret. Även om man på lång sikt hade att emotse väsentliga

förändringar i samband med övergång till fjärrvärmeanläggningar och

till atombränsle, syntes man för de närmaste decennierna böra räkna med

ett sotningsbehov för brandförsvarsändamål av i stort sett dåvarande omfattning.

Frågan om sotningsbehov och sotningsfrister har enligt brandlagsrevisionen

två sidor. Den ena avser sotbildningen, som beror av bränsleslag,

eldstäders och rökkanalers ändamål och beskaffenhet samt eldningssätt

och eldningsintensitet. Brandlagsrevisionen lämnar en ingående redogörelse

för hur dessa faktorer bör påverka sotningsfristerna och upplyser i

samband därmed, att statistiska undersökningar i stort sett visar, att brandskador,

som äger samband med eldstäder och uppvärmning, är mer beroende

av årstiden och temperaturen än andra brandskador. Tillräckliga skäl

att föreskriva kortare sotningsfrister i kallare delar av landet än i övriga

delar kan å andra sidan knappast statistiskt påvisas. En annan sak är att

eldningssäsongens varierande längd i skilda delar av landet kan medföra

behov av ett större antal sotningar per år i f.ö. likartade sotningsobjekt i de

kallare landsdelarna.

Sotningsfristernas andra sidan sammanhänger enligt brandlagsrevisionen

med att sotbildningen icke är beroende av huruvida den eldstadsförsedda

byggnaden är belägen i tätort eller på landsbygden. Risken för att

sotet antändes och skadar byggnaden är icke mindre på landsbygden än i

stad eller annan tätort. Där frånvaron av byggnadsbestämmelser och nybyggnadskontroll

medfört sämre eldstads- och skorstensbestånd, är snarare

motsatsen fallet. När det gäller den av sotbildning föranledda brandrisken

i den enskilda byggnad, om vars sotning fråga är, synes därför skäl ej

föreligga för annan sotningsfrist på landsbygden än i tätorter. Sotningsbehovet

kan emellertid bedömas med hänsyn till faran för en skorstensbrands

spridning till angränsande bebyggelse. Denna fara är, framhåller

brandlagsrevisionen vidare, avsevärt större i tätorter, vilket är grunden till

de skilda sotningsfristerna för eljest likartade sotningsobjekt i stadssamhällen

och på landsbygden. Där större värden finns att skydda anses strängare

bestämmelser motiverade. Förekomsten av en brandkår, som snabbt

kan komma tillstädes, minskar å andra sidan farorna vid en skorstensbrand

i tätorterna, medan däremot på landsbygden de längre avstånden och utryckningstiderna

motiverar ett omsorgsfullare förebyggande brandförsvar,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

5

i vilket sotningen är ett betydelsefullt led.

Brandlagsrevisionen fann de nu berörda förhållandena i princip böra

leda till att samma sotningsfrister skulle tillämpas för tätorter och landsbygd.

Maximifristen borde därvid, i enlighet med vad som tidigare gällt

för de förra, bestämmas till två år, med undantagsmöjligheter för särskilda

fall. Brandlagsrevisionen fann sig emellertid icke i stånd att lämna några

på kännedom om sotbildningen grundade detaljerade allmängiltiga anvisningar

om sotningsfristernas längd vid olika betingelser. Något utredningsmaterial,

som från sotbildningssynpunkt motiverade rekommendationer

om avsevärt ändrade sotningsfrister, förelåg icke. Det fick därför liksom

tidigare överlåtas på kommunerna att lokalt, i brandordningen, bestämma

erforderliga sotningsfrister med ledning av centralt utarbetade anvisningar.

Emellertid kunde enligt brandlagsrevisionen särskilda skäl föreligga såväl

för frångående i visst fall av den bestämda fristen som för medgivande

av längre frist än två år. Sotbildningen och därav föranledd brandfara kunde

i enskilda fall påverkas av orsaker som ej låter sig allmänt anges i brandordning.

I dylika fall kunde det enligt brandlagsrevisionen finnas anledning

att förkorta eller förlänga fristen. Sålunda kunde i sportstugor, sommarstugor

och annan bebyggelse, som huvudsakligen användes under den varma

årstiden stundom utan fara förlängas utöver två år.

I propositionen med förslag till brandlag och brandstadga m.m. (prop.

1962:12) konstaterade föredragande departementschefen (s. 89) att sotningsfristernas

längd utgjorde en sedan gammalt svår och omstridd fråga.

Brandlagsrevisionens undersökningar gav enligt departementschefen vid

handen att något utredningsmaterial, som motiverade från sotbildningssynpunkt

avsevärt ändrade sotningsfrister icke stod till buds samt att en

särskild vetenskaplig undersökning i detta ämne av olika skäl sannolikt

icke skulle leda till användbara resultat.

Med hänsyn till vad som därvidlag förekommit ansåg departementschefen

att en allmän översyn av sotningsfristerna borde verkställas av statens

brandinspektion. Departementschefen anslöt sig till brandlagsrevisionens

av remissinstanserna biträdda förslag att sotningsfristerna i princip borde

vara lika långa för en viss anläggning, oavsett om denna var belägen i

tätort eller glesbebyggelse. Han ansåg också viktigt att sotningsfristerna

bedömdes enbart från synpunkten av det sotningsbehov för brandskyddsändamål,

som föreligger under eldningssäsongen. I den mån icke de särskilda

anläggningarnas skick och eldningssätt föranledde annat borde likformighet

mellan kommunernas sotningsfrister eftersträvas.

I likhet med brandlagsrevisionen fann departementschefen ej anledning

frångå tidigare lagstiftnings ståndpunkt att sotningsfristerna icke lämpligen

kunde intagas i brandstadgan. En bestämmelse om maximifrist bor
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

de dock alltjämt ingå i stadgan. Med hänsyn till sotningsfristernas ekonomiska

betydelse inte bara för kommunerna utan även för allmänheten,

som har att bekosta sotningen, samt för skorstensfejerirörelserna och indelningen

i sotningsdistrikt ansåg departementschefen lämpligt att fristerna

som hittills bestämdes i brandordningarna. Den önskvärda likformigheten

kunde därvid tillgodoses genom att efter den förut nämnda översynen

rekommendationer om sotningsfrister infördes i de exempel på brandordningar,

som avsågs bli utarbetade av statens brandinspektion.

Motionerna

I motionerna framhålles att antalet årliga sotningsförrättningar avsevärt

ökas i tillämpningsföreskrifterna till 1962 års brandlagstiftning. Bärande

skäl härför saknas enligt motionärerna, som också åberopar att regeln att

den enskilde medborgaren icke skall behöva tåla onödigt tvång är inskriven

i 1 § i gällande brandstadga. Motionärerna redogör för vissa uttalanden

under förarbetena till bestämmelserna och nämner därvid att de båda

skånska länsstyrelserna redan då det centralt utarbetade förslaget till

exempel på sotningsfrister översändes för yttrande anförde betänkligheter

mot detsamma och föreslog att de sotningsfrister, som då gällde på Skånes

landsbygd, åtminstone upptogs som alternativ. Kommunernas representanter,

som grundat sin uppfattning på mångårig erfarenhet, reagerade enligt

motionärerna skarpt mot brandinspektionens exempel och framför allt

mot den avsevärda ökningen av antalet sotningsförrättningar av eldstäder

med oljeeldning. Beträffande dessa eldstäder hade 117 av landskapets dåvarande

127 kommuner i gällande brandordningar en tidsfrist av 6 månader,

alltså sotning två gånger årligen, vilket inte vållat någon som helst

olägenhet ur brandskyddssynpunkt. Som jämförelse nämner motionärerna

att brandinspektionens exempel för dessa objekt anvisar 4 sotningsförrättningar

per år (dock 5 vart 5:e år) om säsongmässigt eldningsuppehåll förekommer,

eljest 5 gånger per år (6 gånger vart 5:e år).

Följden har enligt motionärerna blivit att 57 kommuner i Kristianstads

län och 58 i Malmöhus län icke ansett sig i allt kunna följa exemplets bestämmelser

vid antagandet av sotningsföreskrifter. Länsstyrelserna i de

båda skånelänen har vid prövningen av de kommunala besluten icke kunnat

finna att styrkt behov förelegat av exemplets avsevärt ökade antal årliga

sotningsförrättningar. Brandordningar har fastställts, vilka sedan på inrådan

av skorstensfejarmästarnas förbund överklagats av vederbörande

skorstensfejarmästare. Kungl. Maj :t har behandlat en del av de överklagade

brandordningarna. I motiveringarna för besluten heter det bl.a., att vad som

förekommit icke utgör tillräcklig anledning att i förevarande hänseende

bestämma en längre frist än som rekommenderats av brandinspektionen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

7

Brandlagstiftningen är enligt motionärernas uppfattning en s.k. ramlagstiftning,

varför det ligger i sakens natur att kommunerna icke i alla

delar behöver följa brandinspektionens exempel. Avvikelser bör, slutar

motionärerna, vara tillåtna på grund av lokala förhållanden och tidigare

erfarenhet, blott ej brandsäkerheten sätts i fara.

Remissyttrandena

Stadsförbundet och kommunförbundet, vilka avgett gemensamt yttrande,

samt Sveriges Fastighetsägareförbund tillstyrker bifall till motionerna.

Statens brandinspektion tillstyrker att en utredning genomförs i fråga om

sotningsfristernas längd och därmed sammanhängande frågor. Sveriges

skorstensfejarmåsteras riksförbund avstyrker bifall till motionerna.

Statens brandinspektion lämnar efter en redogörelse för vissa författningsbestämmelser

och uttalanden under lagstiftningens förarbeten följande

uppgifter om sotningsfristerna i de olika kommunerna.

Brandordningar enligt 1962 års brandlagstiftning har ännu icke antagits

av samtliga kommuner. I första hand gäller detta de båda skånelänen. För

900 kommuner — den 1 januari 1967 — torde i runt tal alltjämt återstå ett

80-tal (den allra största delen i Kristianstads och särskilt i Malmöhus län).

För de övriga dvs drygt 800 kommuner, har det ojämförligt flesta antalet

kommuner godtagit fem respektive tio veckors sotningsfrist.

I följande län tillämpas sålunda i alla kommuner dessa frister, nämligen

B, C, D, E, G, H, I, K, S, T, U, W, X, AC och BD. I några län — F, N, O,

P, R, Y, Z, — förekommer åtta resp sexton veckor eller i ett litet antal fall

någon »variant» därav. Sammanlagt torde det röra sig om 70 ä 80 kommuner.

Åtskilliga av dessa har följt brandinspektionens ovan angivna riktlinjer

om övergångsvisa regler för glesbygden. Andra kommuner åter har icke

beslutat någonting om »övergångsvis» och andra, slutligen, har varken

bestämt någon övergångstid eller gjort någon begränsning i avseende på

bebyggelsens karaktär (typen glesbebyggelse).

Inom de båda skånelänen har föreslagits sotningsfrister, som i väsentlig

grad avviker från brandinspektionens exempel. Kungl. Maj :t har i flera

fall i anledning av anförda besvär från såväl kommuner i nu nämnda län som

kommuner i andra län, t ex Hallands och Västerbottens, fastställt de frister

som enligt vad här ovan sagts rekommenderats i exemplen.

Brandinspektionen framhåller vidare att de enhetliga sotningsfristerna

bygger på mångårig erfarenhet och att utkastet till brandinspektionens

exempel på brandordning vilka enligt departementschefens direktiv skulle

utarbetas i samråd med Svenska stadsförbundet och dåvarande Svenska

landskommunernas förbund, blev föremål för ett omfattande remissförfarande.

Icke mindre än ett 80-tal myndigheter, organisationer m.fl. som kunde

tänkas ha anknytning till de aktuella problemen, erhöll tillfälle yttra sig.

Härefter utsändes de ifrågavarande exemplen i god tid, innan arbetet med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

uppgörande av förslag till brandordning inom de olika kommunerna påbörjades.

Brandinspektionen finner sig icke ha någon som helst anledning att ställa

sig avvisande till motionärernas förslag om översyn och revidering av

brandinspektionens »Exempel på sotningsfrister». Å andra sidan är det,

anför brandinspektionen, förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd

från brandförsvarssynpunkt motiverade sotningsfrister. Något skäl att utan

vidare utredning ändra brandinspektionens av ett stort antal sakkunniga

instanser tillstyrkta förslag föreligger enligt brandinspektionens mening

inte. Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker brandinspektionen

att en utredning genomförs i fråga om sotningsfristernas längd och

därmed sammanhängande frågor. Först efter att en sådan utredning företagits

bör enligt brandinspektionens mening den av motionärerna föreslagna

översynen och revideringen av statens brandinspektions exempel på sotningsfrister

verkställas.

Sveriges skorstensfejarmåstares riksförbund belyser innebörden av de

av brandinspektionen rekommenderade sotningsfristerna på i huvudsak

följande sätt.

Förut tillämpade sotningsfrister rekommenderades genom normalbrandordningar

och var olika långa för tätorter och landsbygd. För städer, köpingar

och municipalsamhällen rekommenderades sotningsfrister, som beträffande

huvudobjektet värmepannor motsvarar de sotningsfrister som

nu rekommenderas i statens brandinspektions exempel på brandordningar.

För ett betydande antal städer gällde dock kortare sotningsfrister än vad

som rekommenderades. Som exempel kan anges Göteborg, som för vissa

objekt hade sotningsfristen en månad i stället för tre månader. För landsbygden

rekommenderades längre frister än för städerna, exempelvis sex

månader såsom anges i motionerna innebärande sotning två gånger årligen.

För många landskommuner antogs dock under årens lopp frivilligt

och på grund av erfarenhet kortare sotningsfrister.

De av brandinspektionen i exempel på brandordningar rekommenderade

sotningsfristerna, vilka uteslutande tar hänsyn till behovet av sotning

från brandförsvarsskäl, ansluter sig i huvudsak till de i normalbrandordningen

för städer m.m. tidigare rekommenderade fristerna. Sotningsfristen

fem veckor i stället för förut gällande en månad innebär dock att antalet

årliga sotningstillfällen för hithörande objekt minskar från normalt åtta

till sju. Sotningsfristen tio veckor jämte, med exempel efter tidigare brandordning

för Stockholm, föreskriven längre frist under sommarårstiden innebär

oförändrat fyra sotningstillfällen per år. För vissa öppna spisar, lokaleldstäder

i fritisdhus och för imkanaler har fristen för landet i sin helhet

förlängts från ett till två år. Av det föregående framgår emellertid också

att för ett betydande antal städer för vilka gällde kortare frister än vad

som rekommenderades innebär brandordningsexemplet även i andra avseenden

förlängda frister.

För landskommunerna i allmänhet innebär brandordningsexemplet kortare

frister för exempelvis värmepannor som eldas med tunn eldningsloja, vilket

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

9

objekt omnämnes i motionerna. Friständringen för dessa objekt medför en

övergång från två eller tre sotningstillfällen per år till fyra. Vid remissbehandlingen

av brandordningsexemplet uttalades bl.a. från de båda länsstyrelserna

i Skåne betänkligheter mot detsamma. Dessa betänkligheter

gav anledning till införande i brandordningsexemplet av möjlighet till längre

frister för glesbebyggelsen, exempelvis för omnämnda objekt sexton veckor

motsvarande tre sotningstillfällen per år. De längre fristerna är avsedda

att användas som en övergångsform. Någon övergångstid har dock ej angivits,

utan erforderliga ändringar till enhetliga frister förutsattes ske i

samband med ändringar i kommunindelningen, då ny brandordning aktualiseras.

I den sammanjämkning av förut tillämpade sotningsfrister till anbefallda

enhetliga frister som nu sålunda har företagits skall beaktas, att tidigare

har frister motsvarande i branordningsexemplet rekommenderade

eller i flera fall kortare frister gällt i städer och jämförbara samhällen,

dvs. för objekt i byggnader i vilka mer än 70 % av landets befolkning bor

eller vistas.

Härefter framhåller riksförbundet att motionerna tillkommit för att man

i Skånes landskommuner inte anser det vara befogat att införa de enhetliga

sotningsfristerna fem och tio veckor enligt brandordningsexemplet. Det har

inte för något fall diskuterats om de längre sotningsfristerna åtta respektive

sexton veckor skulle införas för glesbebyggelsen. Denna lösning har

tillämpats i många landskommuner i landet i övrigt. För det vanligast förekommande

objektet — värmepanna, som eldas med tunn eldningsloja

— innebär som förut nämnts sotningsfristen tio veckor normalt fyra sotningstillfällen

årligen och sotningsfristen sexton veckor tre sotningstillfällen.

I av kommunerna antagna men av Kungl. Maj :t underkända brandordningar

har för dessa objekt angivits sotningsfristen tre månader jämte

förlängd frist under sommarårstiden enligt mönster av brandordningsexemplet.

Detta innebär tre sotningstillfällen årligen. Meningsmotsättningarna

gäller reellt sålunda tre eller fyra sotningstillfällen årligen i tätbebyggelsen.

Riksförbundet understryker också under åberopande av brandlagsrevisionens

betänkande att något tekniskt-vetenskapligt underlag för bestämmande

av sotningsfrister ej kan erhållas och anser att från brandförsvarssynpunkt

erforderliga sotningsfrister liksom hittills får bestämmas efter

erfarenhet.

Förbundet finner ingen anledning att det redan nu, innan någon erfarenhet

av de endast några år gamla sotningsfristerna vunnits, föranstaltats

om en översyn och revidering av desamma. Förbundet anser det i stället

lämpligare att landskommunerna i Skåne anvisas att utnyttja möjligheten

att föreskriva de längre sotningsfristerna för landsbygden.

För att så långt som möjligt överbrygga meningsmotsättningarna kan

enligt förbundet anvisningen om att de längre fristerna skall utgöra en

övergångsform bero, varigenom även erfarenhet kan vinnas för framtida

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

bedömning av tillämpningen av två fristområden. Vidare kan gränsdragningen

mellan fristområdena modifieras. För närvarande gäller att de kortare

fristerna skall tillämpas för tätbebyggelse och de längre för glesbebyggelse-

Definitionerna för tät- och glesbebyggelse har knutits till dessa

begrepp enligt 6 § byggnadslagen (SFS 1947:385). I den praktiska tillämpningen

förstås med tätbebyggelse område med stadsplan eller byggnadsplan.

En övergång bör kunna diskuteras till gränsdragning mellan fristområdena

enligt begreppen tätort och glesbygd och med den definition för begreppet

tätort som användes i folk-och bostadsräkningen. Dylik ändring torde såvitt

kan bedömas medföra en icke oväsentlig utvidgning av tillämpningsområdet

för de längre fristerna. Med tätort avses härvid ort med minst 200

invånare. Enligt senaste bostadräkningen (1965) skulle denna indelning

medföra att för landskommunerna i Kristianstads län skulle byggnader

innehållande 50,2 % av totala lägenhetsantalet hänföras till området med

längre frister. Motsvarande siffra för Malmöhus län är 52,5 %.

Angivna ändringar av tillämpningen av brandordningsexemplet kan enligt

riksförbundet utfärdas av statens brandinspektion, som det tillkommer

att i råd och anvisningar komplettera brandlagstiftningen.

På anförda skäl avstyrker förbundet bifall till motionerna.

Kommunförbunden framhåller att sotningsfristerna får grundas på erfarenhetsmässiga

bedömanden eftersom någon speciell utredning ej gjorts.

Detta erfarenhetsmässiga bedömande har skett centralt och hänsyn har

sedan ej tagits till de erfarenheter de enskilda kommunerna kan ha haft av

längre frister än de av brandinspektionen rekommenderade. Erfarenheterna

från bl.a. kommunerna i Skåne visar exempelvis, att längre frister ej

inneburit en belastning ur brandskyddssynpunkt.

Förbunden anser att det numera borde vara möjligt att vid exempelvis

statens provningsanstalt utreda sambandet mellan bränsleslag — eldningsfrekvens

— sotbildning — brandfara. Härigenom skulle bestämmelser om

sotningsfrister kunna grundas på ett vetenskapligt underlag.

Fastighetsägareförbundet grundar sitt tillstyrkande av motionerna på att

det av de yttranden, som förbundet inhämtat från sina lokalföreningar,

framgår att dessa i allt väsentligt delar motionärernas uppfattning.

Utskottet

Enligt gällande brandlagstiftning som genomfördes år 1962 skall bestämmelser

om tiden från en sotning till nästa upptagas i lokala brandordningar,

som antages av kommunernas fullmäktige och fastställes av länsstyrelsen.

Statens brandinspektion har utarbetat anvisningar till ledning

för kommunerna vid upprättande av förslag till brandordningar. Anvis
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

11

ningarna innehåller detaljerade förslag i fråga om sotningsfrister. Den rekommenderade

ordningen syftar till likformighet mellan sotningsfristerna

såväl inom tätort och glesbygd som inom olika kommuner. I anvisningarna

har exempelvis föreslagits att tiden från en sotning till nästa inte må utsträckas

längre än tio veckor för eldstäder med oljeeldning, om eldning äger

rum endast för enskilt hushålls behov. I vissa kommuner, särskilt inom de

båda Skåne-länen, har emellertid brandordningar fastställts, som föreskriver

avsevärt längre sotningsfrister än vad som förordats i anvisningarna.

Då beslut härom genom besvär dragits inför Kungl. Maj :ts prövning har

emellertid de kortare fristerna i anvisningarna fastställts.

Motionärerna hemställer att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall

anhålla om översyn och revidering av statens brandinspektions exempel på

sotningsfrister. Till stöd för sin hemställan åberopar motionärerna att

bärande skäl saknas för den avsevärda ökning av antalet årliga sotningsförrättningar

som brandinspektionernas tillämpningsföreskrifter innebär.

Motionärerna framhåller särskilt ökningen av antalet sotningsförrättningar

av eldstäder med oljeeldning samt anför att i de brandordningar som tidigare

gällde i flertalet av Skånes kommuner föreskrevs en tidsfrist av sex

månader, alltså sotning två gånger om året. Denna tidsfrist vållade enligt

motionärerna inte någon som helst olägenhet ur brandskyddssynpunkt. Som

jämförelse påpekar motionärerna att brandinspektionens exempel för dessa

eldstäder anvisar fyra sotningsförrättningar per år om säsongmässigt eldningsuppehåll

förekommer, eljest fem gånger per år.

Av de remissorgan som yttrat sig över motionerna har endast skorstensfejarmästarnas

riksförbund avstyrkt bifall till dessa, övriga remissorgan

är positiva till innehållet i motionerna.

Förarbetena till 1962 års brandlagstiftning ger vid handen att det då

saknades tekniskt-vetenskapliga eller statistiska undersökningar av de

faktorer som påverkar sotningsbehovet. Departementschefen uttalade också

att en särskild vetenskaplig undersökning i detta ämne av olika skäl sannolikt

inte skulle leda till användbara resultat.

Utskottet vill emellertid framhålla att åtskilliga år gått sedan brandlagsrevisionen

avgav sitt betänkande. Det är därför inte osannolikt att den

tekniska utvecklingen på detta område nått så långt att det numera är möjligt

att utreda sambandet mellan bränsleslag — eldningsfrekvens — sotbildning

— brandfara. Enligt utskottets mening är det bl. a. från kostnadssynpunkt

angeläget att bestämmelser om sotningsfrister så långt som möjligt

grundas på ett tillförlitligt underlag. Utskottet förordar därför — i anslutning

till brandinspektionens yttrande — att en utredning genomförs i

fråga om sotningsfristernas betydelse i brandskyddshänseende och därmed

sammanhängande frågor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att när
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

mare avgöra formerna för en sådan utredning. Sedan denna slutförts får

frågan i belysning av undersökningsresultatet tas under nytt övervägande.

Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 673 och

11: 856 i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet

anfört; samt

B. att motionerna i övrigt icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 29 oktober 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Knut Johansson

(s)*, Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gpstafsson (ep), Erik Jansson (s), Åkesson

(fp), Hansson (s) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Levin (s), fru Torbrink (s)*, herrar

Hedin (h)VPersson i Tandö (s), Larsson i Borrby (ep) och Åberg (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1968

680723

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:325 Skrivelse till Konungen i -anledning av motioner angående föreskrifterna om sotning. s. 1 i texten