Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864

1968-11-05 · 61 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 58 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:63, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

1

Nr 63

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om upphävande av förordningen den 18 juni

1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,

m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 29 mars 1968 dagtecknad proposition, nr 98, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden

och lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring bär i

riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om

vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag

eller ingå i sådant bolag,

dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag

till

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)

om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december

1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859

(nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

I Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 6o

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1864 års näringsfrihetsförordning upphävs.

Förordningens inledande bestämmelse om att svenskar har rätt att driva

näring på de villkor som anges i förordningen kan enligt propositionen upphävas

utan att ersättas av annan författningsbestämmelse. Det framhålls,

att tvekan inte kan råda om att svenska medborgare har full frihet att idka

näring, om inte annat gäller enligt särskild föreskrift som tillkommit i

grundlagsenlig ordning.

Näringsfrihetsförordningens regler om gårdfarihandel och realisation föreslås

bli ersatta av en förordning om tillfällig handel. Tillfällig handel

skall enligt förslaget få drivas endast efter tillstånd. Tillfällig handel med

bl. a. livsmedel och blommor skall dock få drivas utan tillstånd. Detsamma

skall gälla även handel med andra varor om försäljningen sker inomhus.

I övrigt skall tillstånd beviljas, om inte hinder möter på grund av sökandens

personliga olämplighet eller andra ordningshänsyn.

Näringsfrihetsförordningens regler om utlänningars rätt att idka näring

föreslås bli ersatta av en lag, som gäller både utlänningar och utländska

företag. Lagförslagets regler om utlänningar stämmer i huvudsak överens

med vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen. Huvudregeln skall

således alltjämt vara att utlänning som vill driva näring i Sverige måste

ha näringstillstånd. Undantag från tillståndsplikten föreslås för utlänning

med bosättningstillstånd och dessutom för annan här bosatt utlänning i

fråga om jordbruk m. fl. näringar. Beträffande utländska företag föreslås

att de regler som nu finns i lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för utländska

bolag och föreningar att idka näring här i riket förs in i den nya

lagen i stort sett oförändrade. Kungl. Maj :t skall enligt förslaget kunna

medge undantag från lagens regler om det är påkallat med hänsyn till internationell

överenskommelse. Detta underlättar bl. a. en eventuell svensk anslutning

till EEC. Nu gällande skyldighet för utländska näringsidkare att

ställa säkerhet för skatt föreslås upphävd.

I propositionen föreslås även nya regler om rätt för utlänning och utländskt

företag att vara delägare i svenskt handelsbolag.

Samtliga författningar föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

3

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1) Förslag

till

Lag

om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1968. Bestämmelserna

i § 4 och § 9 mom. 4 tredje stycket om att gift kvinna, som

sammanlever med mannen, får idka näring endast såvida mannen tillåter

det och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, som hon i och för rörelsen

kan komma att ingå, samt om straff för överträdelse av dessa bestämmelser

gäller dock fortfarande, om äldre giftermålsbalken är tillämplig på

makarnas förmögenhetsförhållanden. Fråga om ansvar för överträdelse av

förordningen under dess giltighetstid skall även därefter bedömas enligt

förordningen.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse

i förordningen som ersatts genom bestämmelse i lagarna denna dag

(nr ) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i

riket och (nr ) om ändring i konkurslagen eller i förordningen denna dag

(nr ) om tillfällig handel, skall den nya bestämmelsen tillämpas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

2) Förslag

till

Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring

här i riket

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Utlänning och utländskt företag får idka näring här i riket i den utsträckning

och under de villkor som följer av denna lag.

Utöver bestämmelserna i denna lag är utlänning och utländskt företag

underkastade de föreskrifter som enligt andra författningar gäller för näringsverksamhet

här i riket. Om förbud för utlänning och utländskt företag

att idka vissa näringar gäller särskilda bestämmelser.

Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, som är bildad

enligt lagen i främmande stat.

2 §•

Utlänning och utländskt företag anses som svenska rättssubjekt vid bedömning,

huruvida de i rättsförhållande som rör av dem här i riket bedriven

näringsverksamhet lyder under svensk lag och huruvida de i sådant

rättsförhållande är skyldiga att svara inför svensk domstol eller underkasta

sig svensk myndighets avgörande.

Vid tillämpning av växellagen den 13 maj 1932 (nr 130) och checklagen

samma dag (nr 131) anses dock utlänning och utländskt företag som utländska

rättssubjekt.

Om utlänning

3 §.

Utlänning som har bosättningstillstånd är likställd med svensk medborgare

beträffande rätt att idka näring.

4 §•

Utlänning som ej har bosättningstillstånd men är bosatt här i riket är

likställd med svensk medborgare beträffande rätten att idka följande näringar

:

1. jordbruk jämte binäring vilken icke drives som självständigt företag,

2. skogsbruk i den mån det ej omfattar förädling av råvara,

3. fiske,

4. rederirörelse med svenskt fartyg i vilket utlänningen äger del,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

5

5. undervisningsverksamhet,

6. verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär.

5 §.

I annat fall än som avses i 3 eller 4 § får utlänning idka näring endast

efter särskilt tillstånd (näringstillstånd).

6 §•

Fråga om näringstillstånd prövas av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer.

7 §•

Näringstillstånd får ej beviljas utlänning som är omyndig eller som i

eller utom riket är försatt i konkurs.

8 §•

I annat fall än som avses i 7 § äger utlänning som är bosatt här i riket

erhålla näringstillstånd, om ej hinder möter på grund av hänsyn till allmänt

intresse eller utlänningens personliga förhållanden. Annan utlänning

får beviljas näringstillstånd, om det föranledes av överenskommelse med

främmande stat eller andra särskilda skäl föreligger.

9 §.

Om näringstillstånd beviljas utlänning som ej är bosatt här i riket, skall

det finnas en föreståndare för näringsverksamheten. Denne utses av näringsidkaren

och skall vara myndig och bosatt här i riket.

Föreståndaren är ansvarig för näringsverksamheten. Näringsidkaren skall

utfärda fullmakt för honom att i alla frågor, som rör verksamheten här i

riket, handla på näringsidkarens vägnar samt mottaga stämning för näringsidkaren

och själv eller genom annan tala och svara för denne.

10 §.

Näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Tillstånd gäller tills

vidare, om det icke meddelats för viss tid. Det kan förbindas med särskilda

villkor och föreskrifter.

11 §.

När särskilda skäl föreligger, kan näringstillstånd återkallas, även om det

meddelats för viss tid.

12 §.

Avlider utlänning, som idkar näring med stöd av denna lag, och finns

utländsk delägare i dödsboet efter honom, får näringsverksamheten fortsättas

av dödsboet under högst ett år. Vid sådan näringsverksamhet skall

iakttagas de särskilda bestämmelser som gäller när avlidens rörelse fortsättes

av hans dödsbo.

Om utländskt företag

13 §.

Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Tillstånd får beviljas

företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller ekonomisk

förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat företag kan

erhålla tillstånd, om särskilda skäl föreligger.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

14 §.

Tillstånd får ej beviljas företag som i eller utom riket är försatt i konkurs.

Bestämmelserna i 10 och 11 §§ äger motsvarande tillämpning på tillstånd

för utländskt företag att idka näring.

15 §.

Bestämmelserna i 16—28 §§ nedan gäller i fråga om annat utländskt företag

än bolag och ekonomisk förening endast om ej andra föreskrifter meddelas

när företaget beviljas tillstånd till näringsutövning.

16 §.

Utländskt företag skall driva sin näringsverksamhet här i riket genom

ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

17 §.

Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör. Därjämte

kan en vice verkställande direktör utses.

Bestämmelse i denna lag om verkställande direktör äger motsvarande

tillämpning på vice verkställande direktör.

18 §.

Verkställande direktören skall vara myndig och bosatt här i riket.

19 §.

Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Det utländska

företaget skall för honom utfärda fullmakt med sådant innehåll

som anges i 9 § andra stycket.

20 §.

Det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skall drivas

under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och

som tydligt anger företagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från

andra bestående firmor som förut införts i aktiebolagsregistret eller register

som avses i 26 §.

Firman tecknas av verkställande direktören.

21 §.

Innan filialen registrerats hos myndighet som avses i 26 §, får den ej

börja sin verksamhet. Bestämmelser om vad anmälan för registrering skall

innehålla och om handlingar, som skall inges vid anmälan, meddelas av

Konungen. Det åligger verkställande direktören att göra anmälan för registrering.

Ändras förhållande som tidigare anmälts för registrering, skall detta ofördröj

ligen anmälas. Även sådan anmälan skall göras av verkställande direktören.

22 §.

Har vid anmälan för registrering icke iakttagits vad som föreskrivits om

sådan anmälan, skall registrering vägras. Detsamma gäller, om annat hinder

mot registrering möter på grund av föreskrift i denna lag eller annan

författning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

7

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröjligen med

posten sända underrättelse om beslutet och skälen därför till det utländska

företaget.

23 §.

Filialen skall ha egen bokföring, som är helt skild från det utländska

företagets bokföring i övrigt.

I fråga om filialens bokföring och redovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna

för svenskt företag av motsvarande slag.

Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skall

granskas av svensk auktoriserad revisor. Verkställande direktören skall tillse,

att sådan revisor utses och att redovisningshandlingarna inom tre månader

efter räkenskapsårets slut för granskning lämnas till denne i huvudskrift

eller avskrift.

Verkställande direktören skall vidare årligen till registreringsmyndigheten

sända avskrift av dels filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse

för det senaste räkenskapsåret, dels motsvarande handlingar för

företaget i dess helhet, i den mån de gjorts offentliga i företagets hemland.

Handlingarna skall sändas inom tre månader efter det att det utländska

företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse lagts fram för företagets

delägare, dock senast sju månader från det filialens räkenskapsår

utgått.

24 §.

Filialen skall på anmälan avföras ur registret

1. om det utländska företaget träder i likvidation eller försättes i konkurs

eller om eljest företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt

lagen i företagets hemland,

2. om av annan anledning det utländska företagets eller filialens verksamhet

skall upphöra enligt beslut av företaget,

3. om filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist icke

avhjälpes utan dröjsmål,

4. om vid försök till utmätning av företagets tillgångar här i riket för

fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären icke fått full

betalning och fordringen ej heller sedermera betalats.

Det åligger verkställande direktören att anmäla förhållande som avses under

1 och 2. Anmälan om sådant förhållande kan också göras av annan behörig

ställföreträdare för det utländska företaget. I fall som avses under 3 kan

anmälan göras av den, vars rätt är beroende av att någon finns som äger företräda

filialen, och i fall som avses under 4 av borgenären.

Upplyses att det utländska företaget eller filialen upphört med sin verksamhet

eller att sådant fall som avses under 3 föreligger, kan registreringsmyndigheten

avföra filialen ur registret utan att anmälan göres.

För avveckling av filialens verksamhet får medges anstånd med avförandet

ur registret. Anteckning om sådant anstånd skall göras i registret. Under

avvecklingstiden skall firman tecknas med tillägg av orden »under avveckling».

25 §.

Avföres filialen ur registret, upphör rätten för det utländska företaget att

genom filialen idka näring här i riket.

I fråga om beslut att avföra filial ur registret och beslut om anstånd med

avförandet äger bestämmelserna i 22 § andra stycket motsvarande tillämpning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

26 §.

Registreringsmyndighet för filialer är patent- och registreringsverket eller

annan myndighet, som Konungen förordnar. Hos myndigheten föres filialregister.

I detta inskrives de uppgifter som enligt denna lag skall anmälas

för registrering.

Det som föres in i registret skall av registreringsmyndigheten ofördröjligen

kungöras i allmänna tidningarna.

27 §.

Det som enligt denna lag blivit infört i filialregistret och kungjort i allmänna

tidningarna skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om

det icke framgår av omständigheterna, att han varken hade eller bort ha vetskap

om det.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som införts eller bort

införas i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den som visas

ha haft vetskap om förhållandet.

28 §.

Företer firma, som registrerats för filial, likhet med firma, som tidigare

införts i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret eller filialregistret,

och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, får

han hos domstol föra talan om förbud för det utländska företaget att efter

viss tid använda förstnämnda firma och om skadestånd.

Menar någon eljest, att inskrivning, som gjorts i filialregistret, länder

honom till förfång, får han hos domstol föra talan om registreringens upphävande

och om skadestånd.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Som näringsidkande enligt denna lag anses även deltagande såsom bolagsman

i näringsverksamhet, som drives av svenskt handelsbolag.

30 §.

Bestämmelserna i denna lag gäller ej i fråga om utländsk försäkringsanstalts

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

31 §.

Konungen får medge undantag från bestämmelse i denna lag, om det är

påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller till

det nordiska ekonomiska samarbetet.

Konungen får vidare i visst fall medge sådant undantag från bestämmelse

i lagen, som föranledes av särskilda omständigheter.

32 §.

Talan mot beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. I

fall som avses i 22 och 25 §§ skall besvären ha inkommit inom två månader

från beslutets dag.

Beslut enligt denna lag länder till efterrättelse utan hinder av anförda

besvär, om ej annat förordnas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

9

33 §.

Konungen meddelar, utöver vad i 21 § sägs, närmare bestämmelser för

tillämpningen av denna lag.

Ansvarsbestämmelser

34 §.

Till böter dömes

1. utlänning som idkar näring här i riket utan att ha rätt till det,

2. utlänning som bryter mot villkor eller föreskrift, som förbundits med

näringstillstånd för honom,

3. den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver eller

förestår näringsverksamhet, som utlänningen eller företaget ej har rätt att

utöva,

4. den som för utlännings eller utländskt företags räkning utövar näringsverksamhet

i strid mot villkor eller föreskrift, som förbundits med tillstånd

till verksamheten.

35 §.

Verkställande direktör som ej fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 21 §

andra stycket eller 24 § dömes till böter.

Har ej handlingar enligt 23 § fjärde stycket sänts till registreringsmyndigheten

inom föreskriven tid, kan rätten på talan av allmän åklagare förelägga

verkställande direktören vid vite att sända in handlingarna.

36 §.

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes

1. den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande

uppgift i ansökningshandling eller annan handling som åberopas

i ärende enligt denna lag,

2. utländskt företags revisor som i revisionsberättelse uppsåtligen eller

av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift, som rör företagets

näringsverksamhet här i riket, eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

underlåter att anmärka på förvaltningen, trots att anledning till anmärkning

föreligger,

3. utländskt företags revisor som, ehuru han insett eller bort inse att det

kunnat medföra skada, obehörigen yppar något som kommer till hans kännedom

vid granskningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Genom denna lag upphäves lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för

utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Förekommer i

lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse i sistnämnda

lag som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den nya bestämmelsen

tillämpas.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande

på grund av tillstånd enligt äldre bestämmelser idkar näring här i riket, får

fortsätta samma näringsverksamhet som om tillståndet meddelats enligt den

nya lagen. Har sådan utlänning vid den nya lagens ikraftträdande ombud,

som ställts i enlighet med föreskrift som förbundits med tillståndet, skall

dock bestämmelsen i 9 § denna lag ej tillämpas så länge samma ombud inne
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

har uppdraget. Säkerhet, som utlänning eller utländskt företag enligt äldre

bestämmelser ställt för utskylder till stat och kommun, skall fortfarande

avse de utskylder för vilka säkerheten ställts.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande

idkar näring, för vilken enligt äldre bestämmelser tillstånd icke fordras, får

fortsätta samma näringsverksamhet utan hinder av bestämmelserna i den

nya lagen.

Denna lag medför ej inskränkning i den rätt till näringsverksamhet som

med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits medborgare

eller företag i sådan stat genom bestämmelser som meddelats före

lagens ikraftträdande. Ej heller medför lagen inskränkning i den rätt till

uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet som tillkommer

utlänning enligt särskilda bestämmelser.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

11

3) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas två nya paragrafer,

199 a § och 212 §\ av nedan angiven lydelse.

199 a §.

Gäldenären må icke under konkursen driva rörelse, med vars utövande

följer bokföringsskyldighet.

212 §.

Gäldenär som bryter mot 199 a § straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,

firma och prokura2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

15

Sättes rörelse under förvaltning av

syssloinän (administratörer), med

rätt för dem att teckna firman, eller

under likvidation, eller fortsättes enskild

näringsidkares rörelse av stärbhusdelågare,

enligt vad för viss tid

är medgivet, bör firmateckningen

ske på sådant sätt, att det ändrade

förhållandet därav framgår.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sättes rörelse under förvaltning av

sysslomän (administratörer), med

rätt för dem att teckna firman, eller

under likvidation, eller fortsättes enskild

näringsidkares rörelse av hans

dödsbo, bör firmateckningen ske på

sådant sätt, att det ändrade förhållandet

därav framgår.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 212 § tidigare upphävd genom 1946:809.

8 Senaste lydelse av 15 § se 1895:67 s. 10.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Utländsk medborgare--— idka gruvdrift.

Vad sålunda---------och stiftelser.

Tillstånd för---eller sedan två år har hemvist i Sverige,

3. om egendomen förvärvas för att

bereda förvärvaren utkomst genom

annan näringsverksamhet, för vilken

egendomen prövas behövlig, samt

förvärvaren antingen har hemvist i

Sverige sedan två år och har fått sådant

tillstånd till näringsverksamheten

som avses i 5 § lagen den

1968 (nr ) om rätt för utlänning

och utländskt företag att idka näring

här i riket eller har bosättningstillstånd,

4. om förvärvaren---syskons avkomling.

I övriga---------av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Beträffande förvärv av fast

egendom för näringsverksamhet, som enligt övergångsbestämmelserna till

lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket

drives med stöd av tillstånd enligt förordningen angående utvidgad näringsfrihet,

skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

3. om egendomen förvärvas för att

bereda förvärvaren utkomst genom

annan näringsverksamhet, som han

fått tillstånd att driva med stöd av

förordningen den 18 juni 186b (nr

41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet

och för vilken egendomen prövas

behövlig, samt förvärvaren sedan

två år har hemvist i Sverige,

1 Senaste lydelse av 1 f se 1967:266.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

13

6) Förslag

till

Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag

eller ingå i sådant bolag

Härigenom förordnas som följer.

Utlänning eller utländskt företag får icke sluta svenskt handelsbolag

eller ingå i sådant bolag utan tillstånd av Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer. Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk

person, som är bildad enligt lagen i främmande stat.

Tillstånd får meddelas endast om avtal finns, enligt vilket bolaget skall

anses slutet eller inträde medgivet i och med att tillstånd meddelas.

Från skyldighet att söka tillstånd får Konungen medge undantag som

är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 30 maj 1916 (nr

159) innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och

enkla bolag skall upphöra att gälla. Har ärende anhängiggjorts före ikraftträdandet

av den nya lagen, skall ärendet prövas enligt de äldre bestämmelserna.

7

7) Förslag

till

Förordning

om tillfällig handel

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med tillfällig handel förstås i denna förordning att någon yrkesmässigt

salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe

eller under kringföring.

Som tillfällig handel anses dock icke

1. försäljning till återförsäljare,

2. torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställning,

3. handel anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som avses

i 9 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617),

4. kringförings- eller utomhushandel, vilken utgör ett led i en eljest på

stadigvarande driftställe bedriven rörelse och avser sådana varor som regelmässigt

saluföres eller framställes där.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

2 §•

Yad som i denna förordning sägs om svensk medborgare gäller även

svensk juridisk person och vad som sägs om utlänning även utländsk juridisk

person.

För tillfällig handel gäller utöver bestämmelserna i denna förordning de

föreskrifter som gäller om drivande av handel i allmänhet eller vissa slag

av handel.

3 §■

Tillfällig handel får drivas endast efter särskilt tillstånd.

Svensk medborgare och utlänning som har bosättningstillstånd får dock

utan tillstånd driva tillfällig handel med livsmedel, blommor och alster av

inhemsk hemslöjd samt med andra varor om handeln drives i lokal över

vilken han förfogar. Vidare får, förutom svensk medborgare, utlänning

som har bosättningstillstånd utan tillstånd driva tillfällig handel med tryckt

skrift.

4 §.

Svensk medborgare och utlänning som har bosättningstillstånd äger erhålla

tillstånd enligt denna förordning, om det ej föreligger skäl till antagande

att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden icke är

lämplig att driva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning.

Fråga om tillstånd enligt första stycket prövas, om handeln skall drivas

på visst försäljningsställe, av polismyndigheten i den ort där försäljningsstället

är beläget och i annat fall av polismyndigheten i den ort där sökanden

är bosatt.

5 §•

Tillstånd för annan utlänning än som avses i 4 § kan beviljas, om särskilda

skäl föreligger. Fråga om tillstånd i sådant fall prövas av den myndighet

som har att pröva fråga om tillstånd för utlänning att här i riket

idka näring i allmänhet.

6 §•

Den som ansöker om tillstånd skall lämna uppgift om de varuslag handeln

skall avse samt om tid och ort för handeln. Är handeln avsedd att helt

eller delvis drivas på visst försäljningsställe, skall detta anges.

Sökanden skall vidare visa, att han ej är obehörig att driva handel i allmänhet.

I fall som avses i 5 § inges ansökningshandlingarna till länsstyrelsen i det

län där verksamheten är avsedd att huvudsakligen drivas. Länsstyrelsen

skall med eget yttrande sända handlingarna till tillståndsmyndigheten.

7 §•

Om tillstånd till tillfällig handel beviljas juridisk person, skall för verksamheten

finnas en av tillståndsmyndigheten godkänd föreståndare. Vid

ansökan om godkännande av föreståndare skall beträffande denne förebringas

utredning som avses i 6 § andra stycket. 8

8 §.

Tillstånd skall avse ett eller flera varuslag samt gälla för bestämt tillfälle

eller under viss tid, ej över tre år. Tillstånd kan förbindas med särskilda

villkor och föreskrifter.

När särskilda skäl föreligger, kan tillstånd återkallas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

15

9 §•

Bevis om tillstånd skall i huvudskrift eller styrkt avskrift medföras vid

handelns utövande. Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel, för vilken enligt denna förordning ej

fordras tillstånd, skall vara försedd med bevis om sitt namn och hemvist.

Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel i lokal över vilken han förfogar skall genom

anslag i eller vid lokalen tydligt ange sitt namn och hemvist.

10 §.

Den som driver tillfällig handel utan vederbörligt tillstånd eller utan att

godkänd föreståndare finns eller i strid mot villkor eller föreskrift som

meddelats med stöd av denna förordning, dömes till böter. Till samma straff

dömes den som för annans räkning driver eller förestår sådan olovlig

handel.

Den som bryter mot 9 § dömes till böter, högst femhundra kronor.

11 §•

Talan mot beslut enligt denna förordning föres genom besvär, om beslutet

meddelats av polismyndighet, hos länsstyrelsen och eljest hos

Konungen.

Beslut enligt denna förordning länder till efterrättelse utan hinder av

anförda besvär, om ej annat förordnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

Den som vid förordningens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt förordningen

den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet

driver handel, för vilken enligt den nya förordningen fordras tillstånd, får

under återstående tillståndstid fortsätta verksamheten som om tillståndet

meddelats enligt den nya förordningen. Fråga om återkallelse av sådant tillstånd

prövas dock av den myndighet som meddelat tillståndet.

Förordningen medför ej inskränkning i den rätt till försäljning av fisk

som föreskrives i förordningen den 25 maj 1917 (nr 255) angående rätt för

danska fiskare att i svensk hamn avsätta fångst av färsk fisk.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

8) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å

ädelmetallarbeten

Härigenom förordnas, att 38, 39 och 42 §§ förordningen den 18 maj 1956

om kontroll å ädelmetallarbeten skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

38

Envar som vill för avsalu tillverka

ädelmetallarbeten, som äro underkastade

kontroll enligt denna förordning,

eller idka grosshandel därmed

eller försälja sådana varor i bod

eller från annat upplagsställe skall,

innan rörelsen börjar, göra anmälan

hos mynt- och justeringsverket och

därvid lämna uppgift om var rörelsen

skall idkas samt tillika förete

dels bevis om anmälan enligt 9 § näringsfrihetsförordningen,

där sådan

anmälan skall äga rum, och dels, då

fråga är om juridisk person, i förekommande

fall vederbörligt registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallarbete

å sådan realisation som omförmäles

i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen

skall han, innan realisationen

vidtages, göra anmälan därom

hos mynt- och justeringsverket

med bifogande av uppgift om var

realisationen skall äga rum samt bevis

om tillstånd därtill.

Då tillverkning----— mynt
39
Under

utövande av gårdfarihandel

må, vid äventyr som är stadgat för

olaga gårdfarihandel, försäljning av

ädelmetallvaror icke äga rum.

(Föreslagen lydelse)

§•

Envar som vill för avsalu tillverka

ädelmetallarbeten, som äro underkastade

kontroll enligt denna förordning,

eller idka försäljning av

sådana varor på försäljningsställe

av stadigvarande beskaffenhet skall,

innan rörelsen börjar, göra anmälan

hos mynt- och justeringsverket och

därvid lämna uppgift om var rörelsen

skall idkas samt tillika förete

dels bevis om anmälan till handelsregistret,

där sådan anmälan skall

äga rum, och dels, då fråga är om

juridisk person, i förekommande fall

vederbörligt registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallarbete

på försäljningsställe av tillfällig

beskaffenhet skall han, innan försäljningen

vidtages, göra anmälan

därom hos mynt- och justeringsverket

med bifogande av uppgift om var

försäljningen skall äga rum samt bevis

om det tillstånd därtill som må

vara erforderligt.

och justeringsverket.

§•

Försäljning av ädelmetallarbeten

må ej äga rum under kringföring.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 ar 1968

(Nuvarande lydelse)

42

1 mom. Med dagsböter straffes,

där förfarandet icke är i allmän lag

belagt med straff,

den som tillverkat-------

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom.

avses företagits i större omfattning,

må dömas till fängelse i högst sex

månader.

3 mom. Med böter högst 300 kronor

straffes

den som utan —-------

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Till böter dömes, om gärningen

ej är belagd med straff i

brottsbalken,

- sådant arbete.

Till böter dömes också den som

försäljer ädelmetallarbete i strid mot

39 §.

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom.

första stycket avses företagits i större

omfattning, må dömas till fängelse

i högst sex månader.

3 mom. Till böter, högst 500 kronor,

dömes

— är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

9) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december 1949 (rnr 723)

angående handel med skrot, lump och begagnat gods

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 29 december 1949 angående

handel med skrot, lump och begagnat gods1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4

Ansökning om tillstånd till handel

skall av bolag, ekonomisk förening

och enskild person, som är svensk

medborgare, göras hos polismyndigheten

i den ort, där rörelsen huvudsakligen

skall hedrivas. Angående

ansökning av utlänning om tillstånd

till utövande av näring är särskilt

stadgat.

Ansökningen skall------- -—

§•

Ansökan om tillstånd till handel

göres hos polismyndigheten i den

ort, där rörelsen huvudsakligen skall

bedrivas.

av sökanden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1963:579.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 63

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

10) Förslag

till

Förordning

om upphävande av förordningen den 20 september 1859 (nr 47) angående

utsträckt frihet för bergshanteringen

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 september 1859 angående

utsträckt frihet för bergshanteringen skall upphöra att gälla vid utgången

av år 1968. Föreskrifterna i 4 § förordningen om hammarsmeds- och masmästarkassor

gäller dock så länge dessa kassor består.

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 956 av herr Werner och II: 1213 av herr

Hermansson m. fl., i vilka motioner hemställes

»dels att riksdagen vid behandling av förslaget till lag om rätt för utlänning

och utländskt företag att idka näring här i riket beslutar att 31 §

— den s. k. EEC-paragrafen -— skall utgå,

dels att riksdagen vid behandling av förslaget till Lag om rätt för utlänning

och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant

bolag beslutar att stycket ''Från skyldighet —--överenskommelse med

främmande stat’ skall utgå»;

B. de likalydande motionerna I: 969 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och

II: 1231 av herr Lothigius m. fl., i vilka motioner hemställes

att riksdagen i första hand avslår propositionen nr 98 och i andra hand

beslutar att 1 § förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad

näringsfrihet alltjämt skall gälla;

C. de likalydande motionerna I: 970 av herrar Lundberg och Sueningsson

samt 11: 1233 av herrar Nordgren och Magnusson i Borås, vari hemställes

»att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 98 måtte besluta att i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning om undanröjande av

vissa olägenheter för konsumenterna i samband med tillfällighetsförsäljning,

i enlighet med riktlinjer och principer som angivits i denna motion»;

samt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

19

D. de likalydande motionerna I: 971 av herrar Åkerlund och Sveningsson

samt II: 1232 av herr Magnusson i Borås m. fl., i vilka motioner hemställes

»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 98 måtte

besluta,

1. avslå Kungl. Maj :ts förslag till lag om upphävande av förordningen den

18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet m. m. såvitt avser 1 §,

2. att 1 § i nämnda förordning ändras så till vida att orden ’som här nedan

upptagas’ ersättes av orden ’som stadgas i författning’.»

Motiven till författningsförslagen

Utskottet redovisar här endast de delar av föredragande departementschefens

uttalanden vid lagrådsremissen som är av särskilt intresse med

hänsyn till de i ämnet väckta motionerna. Utskottet hänvisar i övrigt till

propositionen.

Huvudfrågor

Näringsfrihetsförordningen tillkom för över hundra år sedan. Även om

ett flertal av dess ursprungliga bestämmelser har upphävts eller ändrats,

framstår förordningen numera som starkt föråldrad. En fullständig revision

av förordningen har också länge varit aktuell. Ett förslag om en sådan revision

lades fram redan år 1957 av näringsrättsutredningen. När beslut fattades

om den nu föreliggande utredningen, förutsatte jag, som framgår av

mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 6 juni 1958, att förordningen borde

upphävas och ersättas av modernare regler. Denna uppfattning har fått

kraftigt stöd i remissyttrandena över den sakkunniges förslag. Det torde

därför stå klart, att en reform på detta område är påkallad.

Tvekan kan däremot råda, om det nu är en lämplig tidpunkt att

genomföra reformen. Liksom fallet har varit under de senaste åren,

kan även i dagens läge som skäl mot att ta upp frågan anföras, att näringslagstiftningen

hänger samman med andra etableringsfrågor, som har aktualiserats

av de europeiska integrationssträvandena. Dessa frågor angår rätten

för utländska rättssubjekt att förvärva egendom, utlännings möjligheter att

utöva vissa funktioner i aktiebolag och ekonomiska föreningar m. m. Det

vore i och för sig önskvärt, att dessa olika spörsmål kunde bedömas som

ett enhetligt problemkomplex.

Hänsyn av den art som nu berörts ledde till att etableringsutredningen

tillsattes år 1962 för att verkställa en allmän översyn av de frågor, som

hänger samman med rätt att förvärva egendom och driva näring här i riket,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

Tillkomsten av etableringsutredningen medförde, att den näringsrättssakkunniges

förslag efter remissbehandlingen år 1962 fick vila tills vidare. Avgörande

var därvid i första hand osäkerheten om vilka förpliktelser en

svensk anslutning till den europeiska ekonomiska

gemenskapen (EEC) skulle kunna innebära. Frågan om svensk

EEC-anslutning förlorade emellertid i viss mån aktualitet under år 1963.

Etableringsutredningen förordade i sitt yttrande i juni 1964, att den näringsrättssakkunniges

förslag skulle tas upp till behandling. Här kan erinras

om att etableringsutredningen den 10 december 1965 har befriats från sitt

uppdrag, sedan utredningen inte funnit det möjligt i det då rådande handelspolitiska

läget att lägga fram konkreta förslag till lösningar av de etableringsrättsiiga

problem, som kan komma upp vid en vidgad europeisk ekonomisk

integration.

Frågan om Sveriges deltagande i en vidgad europeisk marknad är ännu

inte löst, och det är alltjämt osäkert vilka förpliktelser Sverige kan komma

att åta sig på etableringsområdet vid en anslutning till EEC. Jag har emellertid

funnit att detta inte bör hindra att förevarande lagstiftningsärende

nu behandlas. Ett ytterligare uppskov skulle innebära, att de nuvarande

föråldrade reglerna skulle fortsätta att gälla ytterligare under obestämd tid,

vilket om möjligt bör undvikas. Av väsentlig betydelse är att en lagstiftning

enligt de grunder, som den sakkunnige föreslagit, på intet sätt försvårar en

svensk anpassning till Romfördragets etableringsregler. Tvärtom innebär

förslaget, att en sådan anpassning underlättas. Under dessa förhållanden

bör lagstiftningen inte ytterligare skjutas upp endast därför att inte också

de andra etableringsfrågor, som aktualiseras vid en EEC-anslutning, kan lösas

samtidigt.

Även förhållandena inom EFTA bör beaktas i detta sammanhang.

Från år 1963, då en första arbetsgrupp med uppgift att granska

EFTA-konventionens etableringsbestämmelser tillsattes, har en betydelsefull

utveckling ägt rum på detta område. Etableringsfrågorna inom EFTA

kan sägas ha klarlagts i väsentliga hänseenden genom de beslut som fattades

i dessa frågor vid rådsmötet i Bergen den 12—13 maj 1966. Någon anledning

att ytterligare skjuta upp behandlingen av den sakkunniges förslag

med hänsyn till situationen i EFTA föreligger inte. Tvärtom talar också

EFTA-synpunkter i viss mån för en reform av vår näringslagstiftning.

Slutligen bör erinras om att Sverige år 1955 undertecknat den inom

Europarådet tillskapade s. k. bosättningskonvention

e n. Konventionen, som behandlar frågan om fysiska personers rätt till

etablering, har ännu inte ratificerats av Sverige i avvaktan på ställningstagandet

till vår framtida näringslagstiftning.

Enligt min mening bör sålunda den länge planerade reformen av näringslagstiftningen

nu genomföras.

I några remissyttranden har uttryckts önskemål om en samordnad n o r
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

21

disk näringslagstiftning. Jag delar uppfattningen om värdet av

nordiskt samarbete på detta område, och överläggningar i frågan har därför

tagits upp med de övriga nordiska staterna. Det har vid dessa överläggningar

visat sig, att det på grund av olikheter i rättssystemen är mycket svårt och

tidsödande att få en gemensam näringsrättslig lagstiftning. Finlands näringslagstiftning

har likheter med gällande svenska regler men är delvis

mera restriktiv. I Danmark har en ny näringslag antagits år 1966. Huvudregeln

är nu liksom tidigare att den som i Danmark vill driva självständig

verksamhet inom någon av de viktigaste näringsgrenarna skall vara bosatt

i Danmark och ha ett s. k. näringsbrev. I Norge krävs i regel handelsbrev

eller annat tillstånd för rätt till näringsverksamhet. Näringsidkare måste i

princip vara bosatt i Norge och ha teoretisk och praktisk utbildning. De allmänna

näringsreglerna kompletteras av koncessionslagar, som ger myndigheterna

möjligheter att kontrollera naturtillgångarnas utnyttjande m. m.

Med hänsyn till här antydda olikheter har det inte visat sig möjligt vid de

nordiska överläggningarna att f. n. få till stånd den eftersträvade enhetligheten.

Det nordiska utredningsarbete som siktar till en saklig samordning

av rättsreglerna fortsätter emellertid. Detta arbete torde snarast underlättas

om de föreslagna ändringarna i den svenska lagstiftningen genomförs.

Den sakkunniges förslag rörande uppläggningen av den allmänna

näringslagstiftningen har i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Även jag anser, att

lagstiftningen bör läggas upp efter de linjer den sakkunnige föreslagit.

Näringsfrihetsförordningen bör alltså upphävas utan att ersättas av någon

allmän näringsrättslig författning för svenska rättssubjekt. Frågorna om

utländska rättssubjekts rätt att idka näring samt om gårdfarihandel och

realisation bör regleras i särskilda författningar i huvudsak enligt den sakkunniges

förslag.

Vid upphävande av näringsfrihetsförordningen uppkommer frågan, om

en allmän föreskrift rörande svenska rättssubjekts

rätt att idka näring behövs. I mitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 6 juni 1958 uttalade jag, att i vår tid saknas skäl att i ny lagstiftning

ta upp den näringsfrihetsförklaring som inleder 1864 års förordning och

vars bakgrund är det system av skråbetonade näringsregleringar som förordningen

på sin tid undanröjde. Jag anförde, att de synpunkter som torde

ligga bakom tanken att bibehålla en särskild näringsfrihetsförklaring skulle

bli bättre tillgodosedda, om den lagstiftning som efterträder 1864 års förordning

grundas på den såsom självklar uppfattade principen att full frihet

råder för svenska medborgare att driva näring om ej uttryckligt hinder däremot

föreskrivits i grundlagsenlig ordning. Den sakkunnige, som har diskuterat

denna fråga närmare, har också kommit till slutsatsen, att det inte är

påkallat att i en näringslag ta upp en allmän näringsfrihetsförklaring. Han

tillägger att en dylik förklaring till sin art är sådan, att det synes ligga

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

närmare till hands, att den kommer till uttryck i samband med ett mera

allmänt angivande av samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter. Ett skäl

att ändå ta upp en förklaring om näringsfrihet i en allmän näringslag kunde

enligt den sakkunnige föreligga, om därigenom skulle fastslås i vilken

ordning inskränkningar i näringsfriheten får ske. Även detta finner han

dock opåkallat med hänsyn till bl. a. att väsentliga ingrepp i medborgarnas

frihet och egendom enligt konstitutionell praxis förutsätter riksdagens medverkan.

Remissinstanserna delar i de flesta fall uppfattningen, att näringslagstiftningen

inte behöver innehålla en allmän näringsfrihetsförklaring. Många

instanser har dock ansett, att principen om att full näringsfrihet råder för

svenska medborgare bör komma till klart uttryck i lag. Därvid har man

hänvisat till att en bestämmelse av denna art tagits upp i författningsutredningens

förslag till regeringsform.

Som bekant har författningsutredningens förslag till rättighetsreglering

mötts av kritik. Behandlingen av författningsfrågorna fortsätter emellertid

inom grundlagberedningen. Som framhållits i beredningens direktiv, är det

förenat med avsevärda rättstekniska svårigheter att åvägabringa ett tjänligt

grundlagsskydd för sådana intressen som åsyftas med frihets- och rättighetsbeteckningar

av olika slag. Dessa frågor skall närmare prövas av beredningen.

Därvid torde alltså komma att klarläggas, om en allmän näringsfrihetsförklaring

lämpligen kan tas in i grundlagen tillsammans med andra

regler om samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter och hur en dylik förklaring

i sådant fall bör vara utformad. I avvaktan på beredningens ställningstagande

kan det knappast komma i fråga att ta in en allmän näringsfrihetsförklaring

i en näringsrättslig författning.

Om näringsfrihetsförordningen nu upphävs, kommer alltså principen

om allmän näringsfrihet för svenska medborgare icke, i varje fall tills

vidare, att vara uttryckligen angiven i författning. Det bör här framhållas,

att denna princip närmast avser förhållandet mellan det allmänna och näringsidkarna.

I förevarande sammanhang är alltså inte fråga om begränsningar

i näringsidkarens handlingsfrihet genom åtgärder av enskilda — organisationer

eller andra — i exempelvis konkurrensbegränsande syfte. Beträffande

dylika konkurrensbegränsningar inom näringslivet gäller särskild

lagstiftning. Det bör vidare påpekas, att principen om näringsfrihet inte

innebär, att näring skall kunna utövas i strid mot särskilt utfärdade bestämmelser.

Tvekan kan emellertid inte råda om att svenska medborgare

har full frihet att idka näring, om ej annat gäller enligt särskild föreskrift

som tillkommit i grundlagsenlig ordning. Som den sakkunnige framhållit

följer vidare av konstitutionell praxis, att väsentliga ingrepp i näringsfriheten

icke kan ske genom författning som tillkommer utan riksdagens medverkan.

Ett upphävande av näringsfrihetsförordningens regel om allmän

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

23

näringsfrihet kan inte anses innebära någon ändring i vad sålunda gäller.

Jag anser därför, att denna regel kan upphävas utan att ersättas av annan

författningsbestämmelse med motsvarande innehåll.

Näringsutövning av utlänningar och utländska företag

Allmänna synpunkter

I fråga om rätt för utländska rättssubjekt att idka näring i Sverige gäller

sedan gammalt bestämmelser, som saknar motsvarighet beträffande svenska

rättssubjekt. Allmänna bestämmelser om utlänningars näringsutövning

finns i näringsfrihetsförordningen. Huvudregeln är att utlänningar måste

ha särskilt tillstånd för att kunna utöva näringsverksamhet här i riket.

Åtskilliga näringsgrenar, t. ex. jordbruk och annan s. k. urproduktion, faller

dock utanför förordningens tillämpningsområde. Sådana näringar anses

utlänningar kunna utöva fritt, om inte särskilda regler i andra författningar

hindrar det. Utländska juridiska personers näringsutövning i Sverige

sker i allmänhet genom svenska dotterbolag. För dotterbolagets verksamhet

gäller då samma regler som för andra svenska juridiska personer.

Utländska bolag och ekonomiska föreningar kan emellertid också driva näring

här genom filial. Bestämmelser härom ges i lagen den 3 juni 1955 om

rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket, den s. k.

filiallagen. Rätten att använda filialfonmen är beroende av tillstånd av

Kungl. Maj :t.

Utöver dessa allmänna bestämmelser finns ett flertal andra föreskrifter,

som rör utländska rättssubjekts näringsutövning. I olika sammanhang har

sålunda föreskrivits, att utländskt rättssubjekt inte alls eller endast efter

särskilt tillstånd får inneha vissa uppdrag, bilda vissa rättssubjekt, utöva

viss verksamhet eller förvärva viss egendom. Av grundläggande betydelse

för utlännings möjligheter att här idka näring är vidare utlänningslagen och

utlänningskungörelsen.

Den sakkunniges förslag beträffande utländska rättssubjekts rätt att idka

näring innebär, att allmänna bestämmelser om sådan rätt skall tas upp i en

ny lag, som skall ersätta näringsfrihetsförordningens och filiallagens regler

i ämnet. Som framgår av det föregående ansluter jag mig till detta förslag

om lagstiftningens uppläggning.

En grundläggande fråga vid revisionen av bestämmelserna om utländska

näringsidkare är, om den nya lagstiftningen skall ha samma formellt restriktiva

karaktär som nu gällande. Till en början bör här framhållas, att

de nuvarande bestämmelserna i praktiken tillämpas liberalt. Som har påpekats

vid remissbehandlingen, måste också erfarenheterna av den utländs
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

ka etablering, som förekommit under senare tid, anses övervägande positiva.

Andra faktorer, som måste tillmätas stor betydelse vid utformningen

av den nya lagstiftningen, är den ökade ekonomiska samverkan mellan

länderna och strävandena mot större likställighet mellan skilda länders

medborgare.

Den sakkunnige har närmare övervägt de omständigheter som kan anföras

till stöd för att huvudregeln alltjämt bör vara, att utländska rättssubjekt

endast under vissa förutsättningar skall ha rätt till näringsutövning.

Sådana omständigheter är enligt den sakkunnige dels vissa allmänna intressen

av huvudsakligen näringspolitisk, samhällsekonomisk eller ordningsmässig

natur, dels särskilda förhållanden, som hänger samman med

en utländsk näringsidkares person och domicil. Från näringspolitisk och

samhällsekonomisk synpunkt anses det sålunda betydelsefullt, att det finns

ett skydd mot starkare utländskt inflytande över det svenska näringslivet.

Det är också av betydelse från allmän synpunkt, att utländsk näringsidkare

driver sin verksamhet så, att säkerhets-, ordnings- och hälsovårdsintressen

etc. inte åsidosätts. Vidare kan ett rättssubjekts utländska nationalitet

i och för sig och, i förekommande fall, domicil utomlands medföra vissa

komplikationer i rättsligt avseende. I detta sammanhang framhåller den

sakkunnige vidare bl. a. vikten av att de utländska näringsidkarna är förtrogna

med svensk rättsuppfattning samt med svenska affärsbruk och arbetsmarknadsförhållanden.

I betraktande av de anförda omständigheterna anser den sakkunnige, att

även för framtiden vissa särskilda bestämmelser behövs

i fråga om de utländska rättssubjektens näringsutövning här i riket. Den

sakkunnige anför därvid, att det är uppenbart att en utländsk näringsidkare

vid sin verksamhet här i riket måste vara underkastad alla de föreskrifter

av social, pol it irättslig eller annan art, vilka

enligt skilda författningar gäller för näringsverksamhet. En uttrycklig

bestämmelse om detta anser den sakkunnige emellertid vara lämplig i

tydlighetens intresse. Klart är att beträffande förhållanden, som regleras

genom författningar av nu berörd art, en utländsk näringsidkare är underkastad

svensk myndighets och svensk domstols avgöranden på samma sätt

som svenska näringsidkare. Den sakkunnige anser vidare, att den nya lagen

liksom filiallagen bör innehålla föreskrifter om att svensk

civillag skall vara tillämplig på de rättsförhållanden, som

rör näringsverksamheten här i riket. Likaså bör klart fastställas, att

svensk domsrätt föreligger i civilrättsligt hänseende. Olägenheter

kan tänkas uppkomma om näring drivs av utlänning, som är

omyndig eller i konkurs. För närvarande gäller att endast myndig

utlänning kan medges rätt att idka näring här, och i praxis har dessutom

ställts krav att han ej är i konkurs. Den sakkunnige anser det befogat

att upprätthålla dessa krav även i fortsättningen. I fråga om utländska

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år il)68 25

näringsidkare med domicil utomlands pekar den sakkunnige på

de olägenheter som kan uppkomma för svenska myndigheter och för den

utländske näringsidkarens kunder, anställda och andra avtalskontrahenter

på grund av svårigheter att komma i kontakt med näringsidkaren. Vid tilllämpningen

av näringsfrihetsförordningen liar i de fall, då utlänningar som

inte är bosatta i Sverige fått näringstillstånd, föreskrivits att utlänningen

skall ha ett här bosatt ombud, som är svensk medborgare. Beträffande utländsk

juridisk person gäller enligt filiallagen, att här i landet skall finnas

förvaltningsorgan, som både har befogenhet att företräda företaget med avseende

på verksamheten här i landet och står visst ansvar för denna. Då

läget i många avseenden är likartat när en utomlands bosatt utlänning driver

näring här, anser den sakkunnige att det även i sådant fall bör finnas

en person som dels har befogenhet att företräda utlänningen, dels ansvarar

för verksamhetens behöriga bedrivande. I fråga om utländska juridiska

personer bör utöver behovet av ett förvaltningsorgan uppmärksammas vikten

av att till skydd för tredje man uppställs regler om kon tr

o 11, som åtminstone i viss mån svarar mot dem som gäller för svenska

bolag och ekonomiska föreningar. Sådana föreskrifter finns nu i filiallagen.

Bestämmelser av den innebörd som nu redovisats kan i viss utsträckning

tillgodose de synpunkter som gör sig gällande i fråga om utländska rättssubjekts

näringsutövning här. Detta gäller emellertid inte alla förhållanden.

Därför bör enligt den sakkunnige en tillståndsprövning bibehållas.

Detta fordras dels för att de näringspolitiska och samhällsekonomiska

synpunkterna skall kunna tillmätas betydelse i enskilda fall, dels för att

en utlännings personliga förhållanden som är av annan än rättslig art skall

kunna beaktas. Den sakkunnige framhåller, att tillståndsprövningen — till

skillnad från de föreslagna bestämmelserna om tillämpligheten av svensk

rätt, om verkan av omyndighet och konkurs, om föreståndare m. m. — innefattar

moment som är diskriminerande mot utländska rättssubjekt.

Den sakkunnige påpekar att beträffande vissa kategorier utländska rättssubjekt

och på vissa områden av näringslivet skäl kan föreligga att göra

kontrollen mindre omfattande, bl. a. med hänsyn till internationella

överenskommelser. Oavsett vilka åtaganden från svensk sida som

slutligen kan bli aktuella i fråga om etableringsrätten, bör den nya lagstiftningen

enligt den sakkunnige utformas med tanke på att sådana åtaganden

kan komma att innebära, att utländska rättssubjekt skall medges vidgad

etableringsrätt här i riket. Detta anser den sakkunnige väsentligen kunna

ordnas inom ramen för en tillståndsprövning. Också formliga undantag från

annars gällande regler, främst från tillståndstvånget, förutsätts kunna komma

i fråga. Även oavsett konventioner bör utlänningar, som varit bosatta

i Sverige längre tid, kunna behandlas särskilt gynnsamt.

Den sakkunnige har även övervägt behovet av undantag från tillståndstvånget

med hänsyn till att vissa näringar hittills varit fria för utländska

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

rättssubjekt på grund av att de fallit utanför näringsfrihetsförordningens

och filiallagens näringsbegrepp. Den nya lagstiftningen bör enligt

den sakkunniges mening i princip omfatta all verksamhet, som enligt allmänt

språkbruk innefattas i uttrycket näring. Han anser emellertid, att det

i dagens läge kan vara skäl att göra undantag för vissa näringar, som hittills

varit fria.

Den nya lagstiftningen bör sålunda enligt den sakkunnige innehålla —

förutom särskilda bestämmelser av den art som förut angivits — den h uvudregeln

att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning skall

vara beroende på tillstånd. Undantag från tillståndskravet bör kunna

komma i fråga såväl för vissa kategorier utländska rättssubjekt som för

särskilda näringsgrenar. Den sakkunnige föreslår att Kungl. Maj:t i lagen

bemyndigas fastställa de undantag som kan behövas för en snabb och smidig

anpassning till, framför allt, ändrade konjunkturförhållanden och nya

konventioner. Det bör enligt den sakkunnige även ankomma på Kungl.

Maj:t att bestämma ändringar i normerna för tillståndsgivningen.

Den sakkunniges förslag till ny lagstiftning om utländska näringsidkare

har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet

remissinstanser. Även jag anser att förslaget i huvudsak bör genomföras.

Ett par handelskamrar har ansett, att lagstiftningen kan anstå i avvaktan

på den internationella utvecklingen. Som jag tidigare framhållit bör emellertid

lagstiftningsfrågan inte ytterligare skjutas på framtiden.

Vad den sakkunnige anfört till stöd för att särskilda bestämmelser

behövs om utländska rättssubjekts näringsutövning här i riket har

inte mött någon invändning vid remissbehandlingen. De föreslagna bestämmelserna

om tillämpligheten av svensk rätt, om svensk domsrätt, om verkan

av omyndighet och konkurs, om särskild föreståndare för verksamheten i

vissa fall samt om kontroll av juridiska personer har inte heller föranlett

erinran. I stort sett kan även jag biträda den sakkunniges förslag i dessa delar.

I ett par avseenden vill jag dock förorda jämkningar av de föreslagna

reglerna. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Även förslaget att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning i princip

skall vara beroende av tillståndsprövning har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet remissinstanser. Arbetsmarknadsstyrelsen

har dock satt i fråga, om särskilda spärrar för utländsk

etablering här i landet bör upprätthållas. Fullmäktige i riksbanken

har uttalat en allmän sympati för att lagstiftningsfrågan löses så, att man

avstår från generellt tillståndstvång och i stället litar till en punktreglering.

För min del anser jag övervägande skäl tala för att den sakkunniges förslag

godtas. Som etableringsutredningen påpekat är det vanskligt att bedöma,

vilka konsekvenserna skulle bli, om vi avskaffade alla restriktioner på detta

område, innan andra länder är beredda att ta ett sådant steg. Den sakkun
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

niges förslag kan, som påpekats vid remissbehandlingen, karakteriseras som

en kodifiering av gällande rätt och som en teknisk modernisering av lagstiftningen.

Mera djupgående ändringar bör enligt min mening inte göras för

närvarande. Det får i detta sammanhang inte förbises att tillämpningen av

de nuvarande tillståndsreglerna är mycket liberal. Samma principer bör

gälla i fråga om de nya reglerna. De närmare grunderna för tillståndsprövningen

behandlas i särskilda avsnitt i det följande.

I ett avseende innebär den sakkunniges förslag en väsentlig ändring i vad

som nu gäller, nämligen i fråga om möjligheten för Kungl. Maj :t att medge

undantag från reglerna. Genom att sådan möjlighet införs skapas, som

understrukits i flera remissyttranden, förutsättningar för en smidig anpassning

till skiftande förhållanden. Detta innebär att de synpunkter jag inledningsvis

anfört om hänsyn till de internationella samarbetssträvandena kan

beaktas. Bl. a. kan framhållas att förevarande lagstiftning inte kommer att

medföra några svårigheter vid en svensk anslutning till EEC. Jag anser därför,

att Kungl. Maj :t som den sakkunnige föreslagit bör få fullmakt att medge

undantag från bestämmelserna i den föreslagna lagen. Det förutsätts, att

fullmakten i frågor av större räckvidd skall utnyttjas endast till att fullfölja

principiella ställningstaganden från riksdagens sida. Bl. a. med hänsyn

till detta bör fullmakten utformas något annorlunda än den sakkunnige

föreslagit. Till denna fråga återkommer jag i senare avsnitt.

Som näringsidkande enligt näringsfrihetsförordningen anses även d e 1- tagande såsom bolagsman i näringsverksamhet, som

drivs av svenskt handelsbolag. Motsvarande bör som den sakkunnige

anfört gälla enligt den nya lagen.

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen

Som tidigare anförts faller vissa näringsgrenar utanför näringsfrihetsförordningens

tillämpningsområde. Detta gäller s. k. urproduktion — som

går ut på att frambringa naturalster och råämnen — samt immateriell produktion.

Förordningen har alltså ej ansetts tillämplig på sådana näringar

som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, jakt och fiske, vetenskaplig och konstnärlig

verksamhet, fullgörande av personliga tjänster, t. ex. av läkare och

lärare, samt konsultativ verksamhet. Skälen för att de utländska rättssubjektens

etablering som näringsidkare här i riket skall vara underkastad

kontroll gäller emellertid för alla näringsgrenar. Den sakkunnige föreslår därför,

att den nya lagstiftningen i princip skall omfatta näringsidkande

i vidsträckt bemärkelse. Han förutsätter därvid, att vissa

näringsgrenar i administrativ ordning skall kunna undantas från kontrollen

när detta anses lämpligt.

Den sakkunniges förslag om lagstiftningens räckvidd har inte mött någon

invändning vid remissbehandlingen, och det bör enligt min mening godtas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

Förslaget innebär att den nya lagstiftningen formellt får något större räckvidd

än de nuvarande reglerna om utländska rättssubjekt. Detta får dock

inte tolkas som ett avsteg från den liberala inställning till utländska näringsutövare

som råder i Sverige. Skälen till ändringen är av systematisk och

principiell art. Det är knappast möjligt att vid lagstiftningens modernisenng

bygga på näringsfrihetsförordningens näringsbegrepp, som tillkommit

under samhällsförhållanden vilka mycket avviker från nutidens. Avsikten

är däremot inte att försämra de utländska rättssubjektens möjligheter att

idka näring. Med hänsyn härtill bör, såsom också den sakkunnige föreslagit,

de näringsgrenar som f. n. kan utövas fritt av utlänningar så långt möjligt

undantas från tillståndstvånget. Enligt den sakkunnige skall regler om sådana

undantag utfärdas i administrativ ordning. Reglerna synes dock ha

sådan karaktär att de bör ingå i själva lagen. Jag återkommer senare till

denna fråga.

Om sålunda lagstiftningen bör omfatta näringsidkande i vidsträckt bemärkelse,

kan det knappast komma i fråga att i lagtexten räkna upp alla de

särskilda näringsfång, som skall falla under lagen. Som den sakkunnige

föreslagit bör därför i lagtexten endast anges, att lagen avser idkande

av näring här i riket. I likhet med den sakkunnige anser jag, att

lagtexten inte bör innehålla någon definition av vad som avses med idkande

av näring.

Emellertid har den sakkunnige utförligt diskuterat, vilka omständigheter

som medför, att en verksamhet är att anse såsom

näringsidkande. Hans uttalanden i denna fråga har i allmänhet

lamnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag instämmer i huvudsak

i dessa uttalanden. På ett par punkter bör emellertid uttalandena

kompletteras.

Den sakkunnige har anfört, att ett utländskt transportföretag under vissa

förutsättningar bör kunna fritt upprätta kontor här för bl. a. upplysning,

reklam och biljettförsäljning. Med anledning av en anmärkning från en remissinstans

vill jag framhålla, att friheten att öppna kontor av denna art

avses gälla endast för transportföretag, som befordrar varor eller passagerare

till eller från Sverige. I sådana fall kan nämligen kontorets verksamhet betraktas

som blott ett underordnat led i transportverksamheten. Om kontoret

upprättas av t. ex. en utländsk resebyrå, bör däremot tillstånd regelmässigt

fordras.

Vid remissbehandlingen har vidare invändningar riktats mot den sakkunniges

uttalande, att enbart förvaltning av värdepapper inte kan betraktas

som näringsidkande. För min del anser jag, att yrkesmässig förvaltning

av värdepapper för annans räkning alltid måste anses som näringsverksamhet.

Lika klart synes vara, att en enskild person inte kan anses vara näringsidkare

blott därför att han förvaltar sina egna eller närståendes värdepapper.

Mera tveksam kan frågan vara, när det gäller juridiska personer, vilka

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

har som enda uppgift att äga och förvalta värdepapper. Enligt min mening

bör i sådana och likartade fall näringsverksamhet i regel anses föreligga

även när den juridiska personen utövar endast obetydlig aktivitet.

Den gjorda bestämningen av begreppet näringsidkande anknyter i många

avseenden till motsvarande begrepp i varumärkeslagen men är något mindre

vidsträckt än detta. Bl. a. skall den som idkar konstnärlig eller vetenskaplig

verksamhet inte anses som näringsidkare enligt förevarande lagförslag

i motsats till vad som gäller enligt varumärkeslagen. Några remissinstanser

har anfört, att det är olämpligt att i den nu föreslagna lagens näringsbegrepp

lägga in en annan mening än den som begreppet har i bl. a. varumärkeslagen.

Även om en fullständig samordning mellan lagarna är önskvärd

från systematisk synpunkt, är enligt min mening en sådan samordning inte

möjlig. Detta beror på att lagarna fyller olika uppgifter. En konstnär eller

en författare anses böra ha möjlighet att skaffa sig varumärkesskydd och

betraktas alltså som näringsidkare enligt varumärkeslagen, men anledning

saknas att föra in sådan verksamhet under den näringsrättsliga regleringen.

Det förefaller otänkbart att t. ex. en utländsk författare skulle behöva näringstillstånd

för att vara verksam i Sverige. Det torde inte heller vara möjligt

att anse verksamhetsformer av denna art principiellt falla under den

nya lagen men undanta dem från bestämmelserna om tillståndstvång genom

eu särskild regel. En sådan undantagsregel synes nämligen inte kunna utformas

så, att den inbegriper varje verksamhetsform, som faller under varumärkeslagens

näringsbegrepp men för vilken rimligen inte bör krävas tillstånd

enligt förevarande lagstiftning.

Det anförda bör inte undanskymma det förhållandet, att begreppet näringsidkande

i det stora hela har samma innebörd i förevarande lag som i

varumärkeslagen. I vissa gränsfall bör emellertid förevarande lag tolkas,

icke på grundval av varumärkeslagens begreppsbildning utan med hänsyn

till näringslagstiftningens allmänna syften.

Särskilda frågor rörande utlänningar

Tillståndsprövningen

Vid tillståndsprövningen bör som tidigare anförts beaktas dels samhällsekonomiska

och näringspolitiska synpunkter, dels utlänningens personliga

förhållanden.

Vilken betydelse de samhällsekonomiska och näringspolitiska

synpunkterna bör tillmätas beror enligt den sakkunnige

på, utom konjunkturläget, bl. a. arten och antalet av de ansökningar, som

kommer att göras. Så länge den utländska etableringen liksom hittills har

begränsad omfattning, blir dessa synpunkter av mera underordnad betydelse.

De får tillmätas större vikt exempelvis om antalet ansökningar, allmänt

sett eller beträffande viss näringsgren, ökar i väsentlig grad. Den sak
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

kunnige anför, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra vilka allmänna

normer som från angivna synpunkter bör gälla vid tillståndsprövningen.

Därvid bör bl. a. beaktas Sveriges åtaganden genom konventioner.

Möjlighet bör även finnas att beakta reciprocitetssynpunkter, dvs. om i sökandens

hemland en svensk medborgare kan få motsvarande rätt till näringsutövning.

Något uttryckligt krav på reciprocitet bör dock inte uppställas.

I likhet med vad som nu tillämpas bör ej heller ställas krav på yrkeskunnighet

— utöver vad som gäller för svenska medborgare i motsvarande fall.

Den sakkunnige diskuterar vidare i vad mån det — i ärenden som inte rör

ambulatorisk handel o. d. — bör prövas, om från svensk synpunkt en verksamhet

är önskvärd eller inte. Han anför därvid, att i nuvarande praxis inte

närmare prövas, om verksamheten är önskvärd eller behövlig från allmänhetens

synpunkt eller medför olägenhet för övriga näringsidkare i orten.

Även för framtiden bör gälla, att någon sådan prövning med hänsyn till lokala

förhållanden ej skall ske. Till stöd för denna ståndpunkt åberopar den

sakkunnige — förutom att det inte finns lokala organ som är lämpade för

prövningen — att en etableringskontroll av denna natur skulle vara främmande

för den svenska inställningen till konkurrensspörsmål. Lokala konkurrensförhållanden

bör sålunda inte beaktas. En annan sak är att konkurrensfrågor

kan bli av allmän näringspolitisk betydelse och på den grunden

böra bedömas från de allmänna synpunkter som tidigare berörts.

Ett par remissinstanser har satt i fråga, om en behovsprövning grundad

på näringspolitiska intressen är lämplig. Enligt en instans bör frågan, huruvida

i ett visst läge behovsprövning skall tillämpas, avgöras lagstiftningsvägen.

Andra instanser understryker vikten av att en näringspolitisk bedömning

sker i tillståndsärendena. För egen del anser jag, att den sakkunnige

gjort en lämplig avvägning av de intressen som här gör sig gällande.

De samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkterna bör sålunda

under nuvarande förhållanden tillmätas underordnad betydelse. Praxis i

tillståndsärendena bör därför alltjämt vara liberal. Särskilt vill jag understryka,

att lokala behovs- och konkurrenssynpunkter ej bör beaktas. Möjligheten

att i tillståndsärenden ta samhällsekonomiska och näringspolitiska

hänsyn bör emellertid inte helt upphöra. Under förändrade förhållanden

kan det vara önskvärt att tillmäta sådana hänsyn större vikt än nu. Det

torde som den sakkunnige föreslagit få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare

bestämma, vilka normer som skall gälla i detta hänseende.

Svenska åtaganden i konventioner måste även beaktas i detta sammanhang.

I nuvarande läge bör främst uppmärksammas EFTA-konventionen,

det nordiska samarbetet och den europeiska bosättningskonventionen.

Jag har inledningsvis antytt, att större klarhet nåtts om innebörden av

EFTA-konventionens etableringsregler, genom att medlemsländerna enats

om vissa grunder för reglernas tolkning och praktiska tillämpning. Främst

kan nämnas, att medborgare i ett EFTA-land skall ha rätt att utan diskri
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

minerande behandling etablera handelsföretag i ett annat EFTA-land för

handel med s. k. EFTA-varor. Principerna för prövningen av ärenden rörande

medborgare i konventionsstaterna kommer emellertid inte att ändras

genom den nya lagstiftningen. En särskild fråga i detta sammanhang, nämligen

kravet på säkerhet för skatter, behandlas i ett följande avsnitt.

Prövningen av utlänningens personliga förhållanden

bör liksom nu endast gå ut på att få fastslaget, om allvarligare anmärkningar

är att rikta mot sökandens person och skötsamhet. Vilka krav som

bör ställas i detta avseende och vilken utredning som bör fordras beror,

som den sakkunnige anfört, i ej ringa grad på vilken tid utlänningen varit

bosatt i Sverige. Den sakkunnige har närmare utvecklat de grunder efter

vilka prövningen bör ske. Dessa synpunkter har lämnats utan erinran vid

remissbehandlingen, och även jag ansluter mig i huvudsak till dem. Jag vill

understryka, att prövningen i regel skall vara av summarisk karaktär och

att den inte avses omfatta någon ingående granskning av alla sökandens

personliga omständigheter. I fråga om utlänning, som är bosatt här i riket,

torde tillstånd endast i undantagsfall behöva vägras.

Beträffande utlänning som är bosatt utomlands bör, som den sakkunnige

anfört, särskilda skäl krävas för att näringstillstånd skall beviljas. Enligt

min mening bör detta krav anges i själva lagtexten. Denna fråga kommer

att beröras närmare i specialmotiveringen.

Särskilda regler för vissa näringar

Näringsfrihetsförordningen ger särskilda föreskrifter för utlänningar i

fråga om vissa näringar. Dessa näringar är — förutom gårdfarihandel, realisation

och ambulatorisk hantverksrörelse — verksamhet för varutransporter,

redande i skepp samt drivande av masugn och viss annan till bergshantering

hörande verksamhet. Som den sakkunnige anfört kan det inte

anses erforderligt att ta in motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Beträffande

varutransporter torde det sålunda utan särskild föreskrift stå

klart, att näringstillstånd medför rätt att företa sådana transporter som har

naturligt samband med den näringsverksamhet tillståndet avser. Även de

övriga nu berörda specialreglerna kan utan olägenhet utgå. I likhet med den

sakkunnige anser jag det emellertid lämpligt att från tillståndstvång undanta

— jämte vissa andra näringar som behandlas i det följande — rederirörelse

med svenskt fartyg, i vilket utlänningen äger del.

Även andra författningar innehåller bestämmelser om utlänningars

rätt att utöva vissa näringar. Enligt några författningar gäller ovillkorligt

förbud för utlänning att utöva näring av bestämt slag. Självfallet

skall inte den nya lagen medföra någon ändring i detta avseende. Utanför

näringsfrihetsförordningen finns vidare en del bestämmelser om att utlänning

efter särskilt tillstånd kan bli berättigad att driva viss verksamhet.

Sådana bestämmelser gäller för bl. a. givande av offentliga föreställningar,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

kustfart och insjöfart, inrikes luftfart, gruvdrift och bearbetande av mineralfyndighet.

Den sakkunnige har inte ansett, att dessa verksamhetsgrenar

bör tas undan från den nya lagen på den grund att tillståndsprövning skall

ske enligt andra författningar. Jag instämmer i vad den sakkunnige anfört

i denna fråga.

I vissa äldre författningar finns, som den sakkunnige närmare angivit,

regler om rätt för utlänning att på vissa villkor idka uppköp av fisk under

pågående sillfiske vid Bohusläns kuster. Vidare har med anledning av konventioner

meddelats en del föreskrifter som rör utlänningars rätt att driva

viss näringsverksamhet. Föreskrifter av denna art förekommer i författningar

angående danska fiskares rätt att här avyttra fisk, angående fiske

i vissa gränsområden, angående kustfart och insjöfart och angående norska

flyttlappars rätt till renbetning m. m. Som den sakkunnige föreslagit bör

fastslås att den nya lagen inte lägger hinder i vägen för ifrågavarande verksamhet.

En viktig fråga är, om näringar, som enligt gällande rätt

är fria för utlänningar, även i fortsättningen bör tas undan

från tillståndstvång. Den sakkunnige framhåller att de skäl som motiverar

kontroll över utländsk näringsverksamhet i princip gäller även när fråga är

om näringar som fallit utanför näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde.

Men även om den nya lagen därför i och för sig bör avse också sådana

näringar, kan det enligt den sakkunnige vara befogat att i viss utsträckning

ta fasta på att det hittills icke yppats några större olägenheter av

att tillstånd ej har krävts för vissa näringar. Den sakkunnige anser, att i

dagens läge undantag från tillståndstvång bör gälla inom urproduktionens

område för jordbruk jämte binäringar samt skogsbruk och fiske. Han erinrar

om den begränsning av utlänningars möjligheter att etablera sig på

dessa områden, som ändå föreligger på grund av de bestämmelser som gäller

om utlännings rätt att förvärva fast egendom och hans rätt att fiska på

svenskt vatten. Vidare bör enligt den sakkunnige inom den immateriella

produktionens område undervisningsverksamhet och verksamhet som läkare,

tandläkare och veterinär tas undan från tillståndstvånget. För rätten

att utöva de tre sistnämnda yrkena gäller särskilda behörighetsregler.

Beträffande utformningen av reglerna om de nu angivna

undantagen anför den sakkunnige följande. I lagens övergångsbestämmelser

bör föreskrivas, att lagen ej skall medföra inskränkning i sådan rätt till näringsverksamhet

som med anledning av överenskommelse med främmande

stat redan har föreskrivits för medborgarna i sådan stat. I den mån eljest

—- enligt det förut sagda eller på grund av framtida överväganden — befinnes

motiverat att beträffande viss näring göra undantag från tillståndstvång

eller från lagens föreskrifter i övrigt, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att

förordna därom. Lagen bör därför innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t

att utfärda bestämmelser i nu berörda hänseenden.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

33

Den sakkunniges förslag om undantagsbestämmelser för vissa näringsgrenar

har under remissbehandlingen inte mött någon invändning i sak.

Det tillgodoser också i allt väsentligt de synpunkter jag tidigare anfört om

att de nya reglerna inte bör inskränka de möjligheter att idka näring, som

utlänningarna f. n. har. Reglerna bör dock enligt min mening utformas på

annat sätt än den sakkunnige föreslagit. Förslaget att det skall ligga i

Kungl. Maj :ts hand att förordna om undantag är grundat på tanken att undantagsreglerna

skall kunna ändras smidigt. Kretsen av näringar, som är

undantagna från tillståndstvång, skulle enligt den föreslagna ordningen

kunna utvidgas eller inskränkas utan större omgång. Enligt min mening

finns dock knappast beträffande dessa regler något behov av att kunna vidta

dylika snabba ändringar. De föreslagna undantagsreglerna är uttryck för

ett rättsläge, som bestått oförändrat under mycket lång tid och som inte

avses bli väsentligt ändrat genom den nya lagstiftningen. Med hänsyn härtill

torde regler om generella undantag från tillståndstvång beträffande särskilda

näringar inte böra ges utan riksdagens medverkan. Uttalanden

i denna riktning har även gjorts av några remissinstanser. Jag förordar på

grund av det anförda, att de ifrågavarande undantagsreglerna

tas in i lagen och inte som den sakkunnige föreslagit i tilllämpningskungörelsen.

Härigenom minskas även i viss mån de principiella

betänkligheter vilka — såsom några remissinstanser framhållit — kan anföras

mot att bestämmelser meddelade av Kungl. Maj :t, i stället för lagens

regler, i praktiken blir de oftast tillämpade.

Lagregelns innehåll bör i stort sett överensstämma med den

sakkunniges förslag till bestämmelse i tillämpningskungörelsen — frånsett

det tidigare nämnda, speciella undantaget för uppköp av fisk och därmed

sammanhängande verksamhet. Regeln om undantag bör alltså gälla endast

för i Sverige bosatta utlänningar. Regeln bör ha den formen att utlänningar,

som uppfyller detta villkor, skall vara likställda med svenska medborgare

beträffande rätten att idka ifrågavarande näringar. Jag anser inte nödvändigt

att ställa upp krav på att utlänningen skall vara myndig och ej i konkurs.

Något sådant villkor gäller inte f. n. beträffande de näringar som faller

utanför näringsfrihetsförordningen.

Föreskrift om att lagen ej skall medföra inskränkning i sådan rätt till näringsverksamhet

som redan har föreskrivits med anledning av överenskommelse

med främmande stat bör som den sakkunnige föreslagit tas in i

övergångsbestämmelserna. Den nyss berörda föreskriften om undantag för

vissa äldre regler om uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet

bör lämpligen meddelas på samma sätt.

För tydlighets skull bör påpekas, att vad som i detta avsnitt anförts om

riksdagens medverkan vid tillblivelsen av undantagsbestämmelser avser endast

de regler som utan samband med överenskommelser om internationellt

ekonomiskt samarbete ger utlänningar generell rätt att idka vissa näringar.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 63

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

Jag återkommer i följande avsnitt till frågan om rätt för Kungl. Maj: t att i

övrigt medge undantag från lagen.

Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar

Utöver undantagsregler för särskilda näringar bör övervägas, i vad mån

undantag bör komma i fråga på det sättet att utlänningar av viss nationalitet

eller eljest tillhörande en särskild kategori medges rätt till näringsverksamhet

i allmänhet eller i varje fall rätt till verksamhet på ett mera vidsträckt

näringsområde.

Den sakkunnige framhåller till en början, att utlänningar som

fått bosättningstillstånd bör befrias från skyldighet att söka

näringstillstånd. Med hänsyn till de förutsättningar som utlänningslagstiftningen

uppställer för att bosättningstillstånd skall kunna beviljas hör det

enligt den sakkunnige inte väcka betänkligheter att befria utlänningar med

sådant tillstånd från skyldighet att söka näringstillstånd, liksom de redan

befriats från skyldighet att ha arbetstillstånd. Jag instämmer i denna uppfattning

som biträtts också av flera remissinstanser.

Beträffande nordiska medborgare tillämpas en liberal tillståndspraxis

i enlighet med en rekommendation från Nordiska rådet, men

f. n. föreligger inte sådana överenskommelser med de nordiska grannländerna

angående etableringsrätten att direkta undantagsbestämmelser behövs.

Inom ramen för det nordiska ekonomiska samarbetet kan det emellertid

bli aktuellt att ta undan danska, finska, isländska och norska medborgare

från tillståndstvånget.

Undantag kan vidare vara påkallade med hänsyn till andra internationella

överenskommelser. Den sakkunnige har i detta sammanhang

redogjort för bestämmelser i den europeiska bosättningskonventionen,

EFTA-konventionen och Romfördraget.

Den europeiska bosättningskonventionen bör beaktas

vid lagens utformning, även om Sverige — till skillnad från bl. a. Danmark

och Norge — ännu ej ratificerat konventionen. Liksom den sakkunnige anser

jag, att konventionen inte nödvändiggör några särskilda bestämmelser

utöver särbestämmelsen för utlänningar med bosättningstillstånd.

Den sakkunnige framhåller, att etableringsreglerna i EFTA-konvent

i o n e n kan tillgodoses vid tillämpningen av den nya lagens tillståndsregler

lika väl som vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen. Några

egentliga undantagsregler behövs således inte med anledning av denna konvention.

Även ytterligare överenskommelser, som kan komma att nås under

det fortsatta arbetet inom organisationen, kan tillgodoses inom ramen för

den föreslagna lagens tillstånds- och undantagsregler.

Etableringsreglerna i Romfördraget bör beaktas i detta sammanhang

med tanke på en eventuell svensk EEC-anslutning. Möjligheter bör

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år i968

35

alltså föreligga att för medborgare i EEC-stater göra de undantag från lagen

som kan visa sig erforderliga på grund av ett svenskt åtagande att i

större eller mindre utsträckning tillämpa Romfördragets regler.

Av vad som nu anförts om behovet av undantagsbestämmelser för vissa

kategorier utlänningar framgår, att sådana undantag f. n. inte är påkallade

annat än beträffande utlänningar som bär bosättningstillstånd men att ytterligare

undantag kan tänkas komma i fråga i framtiden.

I fråga om undantaget för utlänningar som har bosättningstillstånd delar

jag den sakkunniges uppfattning att regeln härom bör tas in i själva lagen.

Regeln bör, som den sakkunnige föreslagit, ha den utformningen att s ådana

utlänningar skall vara likställda med svenska

medborgare beträffande rätten till närings utövning.

Den sakkunnige har anfört, att de dock bör vara underkastade de allmänna

föreskrifter, som enligt hans förslag bör gälla oberoende av frågan om

tillståndstvång, dvs. beträffande verkan av omyndighet och konkurs, åläggandet

att ha föreståndare i vissa fall samt skyldigheten att lyda under

svensk lag och vara underkastade svensk domsrätt. Ett par remissinstanser

har satt i fråga om dessa begränsningar är helt förenliga med bosättningskonventionen.

För egen del anser jag att kraven på att utlänningen

skall vara myndig och ej i konkurstillstånd samt i vissa fall ha föreståndare,

vilka krav avviker från vad som gäller för svenska medborgare, inte kan

anses vara förenliga med konventionen. Dessa krav bör därför inte tas upp

i lagen. — Som den sakkunnige anfört kommer utlänning med bosättningstillstånd

alltjämt att vara underkastad de förbud och andra särskilda föreskrifter

för utlänningars utövning av vissa näringsgrenar som finns i andra

författningar.

Med tanke på de ytterligare undantag som i framtiden kan föranledas av

konventioner anser den sakkunnige, att det av honom föreslagna bemyndigandet

för Kungl. M a j : t bör innefatta även befogenhet att förordna,

att viss grupp utlänningar skall berättigas att utöva näringsverksamhet

i allmänhet. Jag har i föregående avsnitt funnit, att Kungl. Maj :t

inte bör kunna utan samband med överenskommelser om internationellt ekonomiskt

samarbete meddela generella undantag för vissa näringar. Däremot

talar starka skäl för ett bemyndigande av den art som den sakkunnige föreslagit

i förevarande avsnitt. Ett sådant bemyndigande torde utgöra en förutsättning

för att Sverige smidigt skall kunna anpassa sig till de avtal som

kan komma att ingås inom ramen för det internationella samarbetet. Särskilt

tänker jag därvid på en eventuell anslutning till EEC. Vidare bör

Kungl. Maj :t även utan formella avtal mellan de nordiska staterna kunna

göra sådana undantag från lagens regler som kan finnas lämpliga med hänsyn

till de nordiska samarbetssträvandena. Jag förordar alltså, att Kungl.

Maj :t bemyndigas utfärda undantagsregler av den art som bär behandlats.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1S68

Frågan om bemyndigandets närmare utformning berörs i det följande i samband

med frågan om motsvarande bemyndigande beträffande utländska

juridiska personer.

Särskilda frågor rörande utländska företag

Den sakkunnige har framhållit, att hans förslag i allt väsentligt bygger

på samma överväganden som 1955 års lagstiftning om utländska bolag och

föreningar. Han har därför inte funnit anledning till någon allmän omprövning

av denna reglering. Lagen bör emellertid byggas ut i vissa avseenden,

så att den mera fullständigt upptar allmänna näringsrättsliga bestämmelser

om utländska juridiska personer.

Förslaget har i denna del inte föranlett någon direkt kritik vid remissbehandlingen.

I några yttranden har dock anförts, att utländsk etablering i

form av dotterbolag är att föredra framför filialetablering. Jag vill erinra

om att uttalanden i denna riktning gjordes även under förarbetena till filiallagen.

De bedömanden som då gjordes torde, som etableringsutredningen anfört,

alltjämt vara bärande. I praktiken har också de utländska företagen i

regel föredragit dotterbolagsformen. Vid bedömningen av nu förevarande

förslag torde emellertid dessa spörsmål kunna lämnas åt sidan, eftersom den

föreslagna utvidgningen av lagens omfattning inte kan tänkas påverka antalet

utländska filialer i Sverige i någon större utsträckning. Jag biträder

alltså den sakkunniges förslag om uppläggningen av lagstiftningen om utländska

juridiska personer.

Olika företagsformer

Filiallagen gäller endast registrerade utländska bolag och ekonomiska

föreningar. Andra juridiska personer, t. ex. stiftelser, nämns inte i vare sig

filiallagen eller näringsfrihetsförordningen. Av näringsfrihetsförordningen

anses följa, att sådana juridiska personer inte har rätt till näringsutövning

som avses i förordningen, men straff torde inte kunna utkrävas för brott

mot detta förbud. Som den sakkunnige anfört bör klara bestämmelser införas

om nu ifrågavarande juridiska personers rättsliga ställning. Även om

det torde bli tämligen ovanligt att sådana rättssubjekt vill driva näring här,

bör denna möjlighet inte uteslutas. Den sakkunnige nämner bl. a., att

etableringsbestämmelserna i vissa konventioner, bl. a. såväl EFTA-konventionen

som Romfördraget, gäller även andra juridiska personer än bolag och

ekonomiska föreningar. Han påpekar vidare, att det i vissa fall kan tänkas

vara svårt att bedöma om ett utländskt rättssubjekt är sådant att de regler

som nu gäller för utländska bolag och ekonomiska föreningar är tillämpliga.

På dessa grunder föreslår den sakkunnige att den nya lagen skall omfatta

alla utländska juridiska personer. Jag delar denna

uppfattning.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 är 1968

37

Olika slag av näringsverksamhet

I fråga om utländsk juridisk persons idkande av näring, som faller utanför

näringsfrihetsförordningens och filiallagens näringsbegrepp, saknas författningsbestämmelser,

om man bortser från de särskilt reglerade näringarna.

Den nya lagen bör, som den sakkunnige föreslagit, beträffande utländska

företag liksom i fråga om utlänningar i princip omfatta alla

slag av näringsverksamhet. I enlighet med den sakkunniges

förslag bör dock lämpligen undantag göras i fråga om rätt för utländsk

försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, eftersom

en särskild lag härom redan gäller. Med anledning av att frågan om

bankrörelse tagits upp i ett remissyttrande vill jag erinra om att sådan

rörelse enligt lagen om bankrörelse får utövas endast av, förutom riksbanken,

särskilda bankaktiebolag i den ordning som föreskrivs i lagen. En

filial till ett utändskt företag kan därför inte, utan att lagen om bankrörelse

ändras, beviljas tillstånd att driva bankrörelse i Sverige.

Bestämmelsernas innehåll

Som tidigare anförts bör den nya lagens bestämmelser om juridiska personer

i huvudsak bli desamma som i filiallagen. Enligt denna kan utländska

bolag och ekonomiska föreningar få Kungl. Maj :ts tillstånd att idka näring

här i riket. Filiallagen ger vidare vissa föreskrifter för verksamheten och om

firma, registrering, redovisning m. m.

Den sakkunnige har diskuterat i vad mån filiallagens regler kan innebära,

att utländska företag behandlas strängare än svenska företag. Han

har därvid tagit upp de problem som uppstår, om med främmande stat

ingås konvention, som innebär att utländska företag skall kunna idka näring

här på i huvudsak samma villkor som svenska företag. Detta skulle

enligt den sakkunnige inte nödvändigt behöva föranleda undantag från

lagens bestämmelser om tillståndstvång och ännu mindre från föreskrifterna

om formerna för verksamheten.

Den sakkunnige har i detta sammanhang berört EFTA-konvention

e n, som han finner inte hindra att en tillståndsprövning bibehålls. Jag

kan här hänvisa till de synpunkter som anförts i fråga om konventionens

betydelse för behandlingen av utlänningar. Dessa synpunkter är tillämpliga

även beträffande utländska juridiska personer.

Inom Europarådet har numera antagits en konvention om

etablering av bolag. Uttrycket bolag i denna konvention omfattar

även andra juridiska personer än bolag. Etableringsutredningen har anfört,

att de bestämmelser den sakkunnige föreslagit är förenliga med konventionen,

och jag finner ej skäl till annan bedömning.

Med hänsyn till etableringsbestämmelserna i Romfördraget, som

närmare berörts av den sakkunnige, kan en svensk EEC-anslutning tänkas

föranleda, att särskilda undantagsregler kommer att behövas för juridiska

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

personer i medlemsländerna, i huvudsak på samma sätt som i fråga om fysiska

personer.

Anledning att medge undantag från de nuvarande bestämmelserna om

formen för utländska bolags och ekonomiska föreningars verksamhet här

kan också finnas när det gäller verksamhet, som inte omfattas

av näringsfrihetsförord n ingen och filiallagen men

som förs in under den nya lagens tillämpningsområde. Även om sådan verksamhet

torde drivas i mycket begränsad utsträckning, instämmer jag i vad

den sakkunnige anfört därom.

Det anförda ger vid handen, att även i fråga om juridiska personer undantag

från den föreslagna lagen kan komma att behövas, främst på grund

av internationella överenskommelser. Med hänvisning till vad som tidigare

anförts om motsvarande fråga beträffande utlänningar förordar jag, att

Kungl. Maj: t bemyndigas medge sådana undantag. Bemyndigandet

bör enligt min mening tas upp i en bestämmelse, som omfattar

både utlänningars och utländska juridiska personers näringsutövning.

Det bör avse rätt för Kungl. Maj :t att medge undantag från bestämmelse i

lagen, om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse

med främmande makt eller med hänsyn till det

nordiska ekonomiska samarbetet. Därigenom möjliggörs en

smidig anpassning till den internationella utvecklingen i enlighet med de synpunkter

som anförts i det föregående. Det blir däremot inte möjligt för

Kungl. Maj :t att t. ex. med hänsyn till konjunkturutvecklingen förordna om

undantag från lagen utan samband med de internationella samarbetssträvandena.

Detta innebär en avvikelse från den sakkunniges förslag. Skälen för

avvikelsen har tidigare redovisats. Även utan det nämnda sambandet bör

emellertid i enskilda fall avsteg kunna göras från lagens föreskrifter, om

särskilda skäl föreligger. Här kan främst erinras om de undantagsfall då

utländsk juridisk person redan här i riket driver jordbruk eller annan verksamhet

som inte omfattas av filiallagen. Som den sakkunnige anfört kan det

i sådana fall vara överflödigt att upprätthålla alla kontrollregler i lagen.

Också i fråga om utlänningar torde speciella förhållanden kunna föreligga

som motiverar avsteg från föreskrift i lagen. Jag förordar därför, att fullmakten

för Kungl. Maj :t skall gälla även rätt att medge undantag i visst fall

på grund av särskilda omständigheter. I

I det föregående har förordats, att även andra juridiska personer

än bolag och ekonomiska föreningar skall omfattas

av den nya lagen, men därmed är inte klart vilka möjligheter de bör ha att

idka näring. I och för sig skulle ett absolut förbud mot näringsutövning av

sådana juridiska personer kunna tänkas. De bör emellertid enligt den sakkunnige

ha viss möjlighet att få tillstånd till näringsutövning. Den sakkunnige

framhåller, att endast ett fåtal ansökningar om sådant tillstånd

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

kan vara att vänta och att tillstånd bör komma i fråga blott under särskilda

förutsättningar. Han understryker därvid kravet att den juridiska personen

skall ha sådan stadga, att den kan antas ha förutsättningar att fullgöra

här ingångna avtal. Regeln bör således enligt den sakkunnige utformas så,

att tillstånd som nu avses skall kunna beviljas om

synnerliga skäl föreligger.

Förslaget att tillstånd skall kunna meddelas även andra företag än bolag

och ekonomiska föreningar har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Också jag biträder detta förslag. På grunder som jag återkommer till

i specialmotiveringen förordar jag även att tillståndsmöjligheten inte begränsas

fullt så strängt som den sakkunnige föreslagit. I stället för kravet

på synnerliga skäl bör som förutsättning för tillstånd gälla att särskilda

skäl föreligger.

Om tillstånd meddelas, bör för verksamheten i princip gälla samma kontrollföreskrifter

som för filialer till bolag och ekonomiska föreningar. Skulle

dessa föreskrifter i ett visst fall passa mindre väl med hänsyn till företagets

art, bör som den sakkunnige anfört andra föreskrifter kunna meddelas.

Säkerhet för skatter och vissa avgifter

Näringsfrihetsförordningen och filiallagen föreskriver, att utländska näringsidkare

skall ställa säkerhet för utskylder till stat och kommun under

tre år. Kravet är ovillkorligt. Även i den sakkunniges förslag har tagits upp

bestämmelser om ställande av säkerhet, men de är inte ovillkorliga. Här

bosatta utlänningar föreslås sålunda behöva ställa säkerhet endast om särskilda

skäl föreligger. Utlänningar, som är bosatta utomlands, och utländska

företag skall enligt den sakkunniges förslag i regel ställa säkerhet, men

möjlighet skall finnas att medge undantag från detta krav.

Vid remissbehandlingen har yppats delade meningar om behovet av föreskrifter

om ställande av säkerhet. Å ena sidan anförs, att detta krav kan

väsentligt inskränkas i förhållande till förslaget med hänsyn till att de nuvarande

reglerna om säkerhet inte haft större praktisk betydelse. Å andra

sidan framhålls, att nuvarande goda förhållanden kan försämras, om reglerna

avskaffas.

1 likhet med flera remissinstanser anser jag, att det bör övervägas, om

inte föreskrifterna om säkerhet helt kan slopas, såsom

även föreslogs av näringsrättsutredningen. Under senare år har ställda

säkerheter behövt tas i anspråk endast ett par gånger om året. Även om

det inte kan uteslutas att flera fall av obetalda skatter skulle ha förekommit,

om säkerhet inte hade krävts, torde det kunna sägas att föreskrifterna

har ringa praktisk betydelse. Som den sakkunnige anfört har vidare källskatt

esystemet minskat möj ligheterna för utlänningar att undandra sig

skattebetalning. På grund av dessa omständigheter har den sakkunnige an
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

sett, att här bosatta utlänningar i princip inte skall behöva ställa säkerhet.

Jag vill framhålla, att de anförda skälen i huvudsak kan åberopas till stöd

för att föreskrifterna om säkerhet avskaffas även i fråga om utomlands bosatta

utlänningar och utländska företag.

Även andra omständigheter talar för att föreskrifterna om säkerhet helt

slopas. Främst fäster jag här avseende vid de internationella förhållandena.

Den sakkunnige har erinrat om den europeiska bosättningsko nventionens

föreskrift, att medborgare i konventionsstat icke på de övrigas

område skall vara underkastad andra eller högre pålagor, avgifter,

skatter eller utskylder än som tas ut av landets egna medborgare. Den regel

om ställande av säkerhet, som den sakkunnige föreslagit, är visserligen inte

oförenlig med konventionen. Förbehåll kan nämligen göras mot den berörda

föreskriften i samband med ratifikation av konventionen, och dessutom

finns enligt den sakkunniges förslag möjlighet att låta utlänning som tillhör

konventionsstat vara fri från skyldighet att ställa säkerhet. Enligt min mening

är det emellertid att föredra, om anpassningen till konventionen kan

få den formen att reglerna om säkerhet får helt utgå.

Av kanske större vikt än det nu anförda är hänsynen till E F T A-s a marbetet.

Vid de överläggningar om etableringsfrågor som under de senaste

åren hållits inom EFTA har de övriga medlemsländerna vid återkommande

tillfällen kritiserat vår lagstiftnings ovillkorliga krav på ställande

av säkerhet såsom diskriminerande mot utländska rättssubjekt. Denna

kritik har inte kunnat helt tillbakavisas. Om de undantagsmöjligheter som

den sakkunnige föreslagit införs, kan hävdas att grund för sådan kritik inte

längre föreligger. Det är emellertid även med hänsyn till EFTA att föredra,

att föreskrifterna om säkerhet slopas helt, eftersom då inte heller tveksamma

tillämpningsfall kan komma i fråga. Över huvud taget vill jag i detta

sammanhang understryka etableringsutredningens uttalande om den risk

som torde finnas för att den föreslagna regeln kan skapa irritation i de internationella

förbindelserna utan att denna olägenhet motsvaras av väsentliga

fördelar för stat och kommun.

Ytterligare kan framhållas, att föreskrifter om ställande av säkerhet medför

ett inte obetydligt arbete för myndigheterna. Det måste prövas, vilket

belopp säkerheten skall gälla och om erbjuden säkerhet är betryggande.

Denna prövning skall ske inte endast i tillståndsärendet utan även därefter

vart tredje år. Antalet ärenden skulle visserligen bli lägre enligt den sakkunniges

förslag än f. n., men det skulle bli nödvändigt att i varje enskilt

fall bedöma om säkerhet bör krävas eller inte. Ett avskaffande av kravet

på säkerhet medför alltså en administrativ förenkling särskilt i

förhållande till nuläget men även i förhållande till den sakkunniges förslag.

Beträffande de skäl förett krav påsäkerhet i vissa fall som

den sakkunnige anfört vill jag tillägga följande. Grunden till hans förslag

att utomlands bosatta utlänningar i princip skulle vara skyldiga ställa sä
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968 41

kerhet är, att det kan riskeras att utlänningen avbryter verksamheten här

utan att betala sina svenska skatter, vilka i regel inte kan indrivas utomlands.

Orsak till att avkräva en här bosatt utlänning säkerhet har den sakkunnige

ansett kunna vara, att utlänningen helt nyligen har bosatt sig i

riket eller tidigare har misskött sig i skattehänseende. De sålunda åberopade

omständigheterna synes dock inte väga särskilt tungt. Jag vill erinra om att

tillståndsprövningen till stor del avser utlänningens skötsamhet och personliga

förhållanden i övrigt. Denna prövning har till syfte bl. a. att om

möjligt förebygga att näringstillstånd beviljas utlänning som kan befaras

undandra sig sina förpliktelser mot det allmänna. För att utomlands bosatt

utlänning skall beviljas tillstånd krävs särskilda skäl. Vad utländska

företag beträffar gäller som tidigare anförts ett särskilt krav på ekonomisk

stadga för rätt till näringsutövning, vilket gör att en föreskrift att företagen

skall ställa säkerhet för skatter är av mindre betydelse. Slutligen kan framhållas,

att utländska näringsidkare i allmänhet kan antas vara angelägna

att söka uppfylla förpliktelserna mot sitt värdland.

På dessa grunder har jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,

inte tagit upp någon bestämmelse om ställande av säkerhet för

skatter och avgifter i departementsförslaget. Det föreslås dock, att de säkerheter

som har ställts före lagens ikraftträdande övergångsvis skall gälla

för de utskylder som belöper på treårsperioden efter säkerhetens ställande.

Föreskrift om detta bör tas upp i lagens övergångsbestämmelser.

Jag vill tillägga, att det inte blir helt uteslutet enligt den nya lagen att

begära säkerhet för skatter och avgifter. Skulle det i speciella undantagsfall

anses särskilt angeläget att sådan säkerhet ställs, kan detta föreskrivas med

stöd av bestämmelserna om att tillstånd för utländskt rättssubjekt att idka

näring kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter.

Tillfällig handel

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt

Näringsfrihetsförordningen innehåller särskilda regler om gårdfarihandel

eller kringföringsförsäljning och om realisation.

Uttrycket realisation, som i förordningen har en annan innebörd än

i vanligt språkbruk, betecknar försäljning av ett lager handelsvaror under

kortare tid på en ort, där handlanden inte är stadigvarande verksam — dock

inte försäljning på marknad. Enligt näringsfrihetsförordningen krävs tillstånd

av länsstyrelsen för rätt att idka de angivna formerna av handel. I

fråga om gårdfarihandel finns dock åtskiliga undantag från tillståndstvånget.

Bl. a. får sådan handel fritt utövas på ort där säljaren är bosatt och

även i övrigt i viss omfattning av en del yrkesgrupper. Vidare är det tillåtet

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

att fritt sälja vissa varor nämligen livsförnödenheter, alster av inhemsk

hemslöjd, ladugårdsprodukter samt jordbruksalster med undantag av frö,

träd och buskar.

Den sakkunnige har till en början diskuterat vilka omständigheter som

kan tala för särskilda restriktioner för ltringföringshandeln.

Ett av de skäl, som främst har åberopats till stöd för sådana restriktioner,

är att försäljningsformen innebär en icke önskvärd konkurrens

för den fasta handeln. I första hand avses därvid den moderna formen av

kringföringshandel, då produkter distribueras med butiksbuss eller bil. Den

sakkunnige har, med hänvisning till den nutida näringslagstiftningens allmänna

inriktning att olika distributionsformer skall få fritt konkurrera

med varandra, funnit att värnandet om den fasta handeln inte motiverar att

statsmakterna lägger hinder i vägen för andra distributionsformer. Han påpekar

i detta sammanhang också, att de nuvarande restriktionerna för kringföringshandeln

har ganska begränsad betydelse såsom konkurrensskydd för

den fasta handeln.

Som skäl för en begränsning av kringföringshandeln har vidare åberopats

allmänhetens behov av skydd mot utbud av undermåliga varor

som inte är värda sitt pris. Den sakkunnige anför, att sådana synpunkter

knappast torde avse den moderna form av kringföringsförsäljning, som

handlare driver med bil eller buss jämsides med fast handel, men att läget i

viss mån är ett annat, när fråga är om kringföringshandlare med kontor

och lager »på fickan». Att det i vissa fall förekommer oarter av detta slag

anser den sakkunnige inte utgöra skäl att föreskriva restriktioner för hela

distributionsformen. Vid kringföringshandel måste det, lika väl som vid

andra försälj ningsformer, i första hand ankomma på köparen att bedöma

om salubjudna varor är värda sitt pris. Det är emellertid önskvärt, anför

den sakkunnige, att köparen skall kunna få uppgift om kringföringsförsälj

arens namn och hemvist för att kunna vidta åtgärder, när varan är felaktig

eller undermålig.

Ett annat skäl, som anförts till stöd för restriktioner för kringföringshandeln,

är att denna handel ej sällan skulle begagnas för att vinna avsättning

för olovligen åtkommet gods. Denna anmärkning mot

kringföringshandeln bör enligt den sakkunnige främst beaktas från synpunkten,

att den som gjort ett olovligt förvärv kan få möjlighet att för godset

finna avnämare, som i sin tur kan sälja godset utan att väcka uppmärksamhet.

För den handel som ansetts mest riskfylld i detta avseende har redan

nu anordnats kontroll, nämligen genom skrothandelsförordningen, som

gäller både fast handel och kringföringshandel. Den sakkunnige anför, att

det är tveksamt i vad mån de berörda riskerna i övrigt typiskt sett är större

vid kringföringshandel än vid fast handel. I den mån så anses vara fallet

kan det motivera strängare krav på att kringföringsförsäljare skall vara

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

43

känd för redbarhet och ordentlighet. Främst skulle kunna övervägas den

ändringen av nuvarande regler, att även den som vill utöva verksamheten

på sin hemort blir skyldig att söka tillstånd.

Till stöd för kontroll av kringföringshandeln har vidare åberopats, att

handelsformen kan utnyttjas som täckmantel för tiggeri eller

lösdriveri. Enligt den sakkunnige kan denna synpunkt anses tala för

att tillståndstvånget i viss mån utsträcks i förhållande till nuläget. Den tillståndsprövning

det här gäller behöver emellertid inte vara särskilt omfattande

eller betungande för sökanden.

I vissa fall har påtalats, att kringföringsförsäljningar kan vara anordnade

så, att de är störande från allmänna ordnings- eller trafiksynpunkter.

I detta hänseende erinrar den sakkunnige om att åtskilliga

bestämmelser av betydelse för kringföringshandeln redan finns i särskilda

författningar, som reglerar allmän ordning och trafik. Vid tillkomsten

av allmänna ordningsstadgan uttalades, att någon ytterligare reglering av

kringföringshandeln inte var motiverad av ordnings- och trafiksynpunkterna

enbart. Med hänvisning till detta har den sakkunnige endast övervägt,

om ordnings- och trafiksynpunkter bör beaktas vid tillståndsprövningen för

det fall att en sådan ändå kommer till stånd för bedömning av sökandenas

personliga lämplighet. Den sakkunnige anser, att det i sådant fall är motiverat,

att det också prövas om verksamheten kan befaras störa allmän ordning.

När däremot särskild prövning såvitt angår sökandens person inte

anses böra komma i fråga — t. ex. när personer, som har etablerat sig såsom

fasta näringsidkare, vill driva kringföringshandel som ett led i den

fasta rörelsen — finns det enligt den sakkunnige inte anledning att frångå

den bedömning som skedde vid ordningsstadgans tillkomst.

Slutligen tar den sakkunnige upp de hygieniska synpunkterna

vid kringföringshandel med livsmedel. 1 detta hänseende gäller föreskrifter

i livsmedelsstadgan. Framkomna anmärkningar, delvis av allvarlig art,

tyder enligt den sakkunnige på att dessa föreskrifter i åtskilliga fall åsidosätts.

Han anser emellertid att de framställda anmärkningarna inte utgör

grund för restriktioner eller särskilda föreskrifter i den näringsrättsliga

lagstiftningen.

Som sammanfattning av övervägandena beträffande

kringföringshandeln har den sakkunnige anfört, att det bör föreskrivas

en tillståndsprövning, vid vilken kan kontrolleras att sökanden uppfyller

vissa fordringar i personligt hänseende. Tillstånd bör från denna synpunkt

vägras endast om med hänsyn till sökandens personliga förhållanden

skäl av polisiär eller social art talar för avslag. I de fall, då en tillståndsprövning

från den angivna synpunkten är motiverad, bör även bedömas om

den avsedda verksamheten kan antas verka störande på allmän ordning.

Vid behov bör ett tillstånd kunna förbindas med särskilda ordningsföreskrifter.

De berörda skälen för kontroll talar för, att tillstånd bör fordras även

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

för kringföringsförsäljning i säljarens hemort. Genom tillståndsprövningen

skapas en viss möjlighet för tredje man att hos myndighet få kännedom om

en kringföringsförsäljares namn och hemvist. Vid prövningen bör ej ske

någon bedömning om det från konsumenternas synpunkt föreligger behov

av försäljningen, och ej heller bör konkurrenssynpunkter beaktas. Utgående

från dessa överväganden finner den sakkunnige, att beträffande kringföringsförsäljning,

som fasta handlare driver i samband med sin fasta rörelse,

tillräckliga skäl inte föreligger för tillståndsprövning.

Vad den sakkunnige anfört rörande kringföringshandeln har lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser, och även jag ansluter mig till de

bedömanden som han gjort. I ett par yttranden har det ansetts tveksamt,

om regler av den föreslagna arten är påkallade eller i varje fall om de bör

tas upp i en näringsrättslig författning. Särskilt framhålls att ordningssynpunkter

kan tillgodoses inom ramen för allmänna ordningsstadgan och de

lokala ordningsstadgorna. Jag instämmer i att sådana ordningssynpunkter

som inte hänger samman med försäljarens person i detta sammanhang

är av underordnat intresse. Med hänsyn till de synpunkter som den sakkunnige

anfört rörande kontroll av kringföringsförsäljare i personligt hänseende

torde emellertid tillståndsprövningen inte böra helt slopas. Det synes

också lämpligt att när prövning av personliga förhållanden ändå äger

rum även sådana ordningssynpunkter som inte avser sökandens person

skall kunna beaktas. I några remissyttranden har hävdats att tillståndsprövningen

borde ha en vidare omfattning än vad den sakkunnige föreslagit.

Det skäl som främst åberopats till stöd för detta är hänsyn till den

fasta handeln. Andra remissinstanser har framhållit vikten av att sådana

hänsyn inte beaktas vid tillståndsprövningen. Jag vill också i detta hänseende

ansluta mig till den sakkunniges uppfattning att behovs- och konkurrenssynpunkter

inte bör påverka bedömningen av tillståndsärendena. Ej heller

i övrigt kan jag finna tillräckliga skäl för ett principiellt mera långtgående

tillståndstvång än den sakkunnige föreslagit.

Jag övergår nu till att behandla tillfälliga försäljningar av den typ som i

näringsfrihetsförordningen betecknas såsom realisation.

Begreppet realisation omfattar enligt näringsfrihetsförordningen inte försäljningar,

som anordnas på den ort där försäljaren har kontor av stadigvarande

beskaffenhet, även om försäljningen anordnas under kortare tid

på tillfälligt försäljningsställe. I allt väsentligt torde emellertid på sådana

försäljningar kunna anläggas samma synpunkter som på realisation i förordningens

mening. Realisationer och andra nu nämnda försäljningar av

tillfällig art förekommer i många olika former. En typ är sådana försäljningar,

som en näringsidkare ordnar i tillfälligt disponerade lokaler på den

ena orten efter den andra. Ibland är försäljningen av utpräglad engångskaraktär

och avser ett särskilt varulager. Andra försäljningar sker på mäs
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968 45

sor och utställningar eller i anslutning till offentliga tillställningar av olika

slag.

I fråga om behovet av restriktioner beträffande realisationerna

anför den sakkunnige, att skilda synpunkter gör sig gällande

allt efter försäljningens form och syfte. Han framhåller att en påtaglig

skillnad föreligger mellan försäljning, som sker inomhus i en för ändamålet

särskilt begagnad lokal, och försäljning, som drivs utomhus, vanligen då på

eller i direkt anslutning till allmän plats.

På försäljningar utomhus kan man enligt den sakkunnige anlägga

i allt väsentligt samma synpunkter som på kringföringshandeln. Han

anser därför, att för sådana försäljningar bör föreskrivas en tillståndsprövning

av samma art som förordats beträffande kringföringshandeln.

I fråga om realisationer inomhus i för ändamålet tillfälligt

begagnade lokaler anser den sakkunnige att läget är ett

annat. Sålunda kan för sådana fall inte alls eller endast i obetydlig mån åberopas

risker i polisiärt och socialt hänseende. Inte heller frågan

om kundkretsens behov av skydd utgör skäl för restriktioner

för denna försälj ningsform som sådan. Även i detta sammanhang får

det enligt den sakkunnige ankomma på köparna att bedöma om de anser de

utbjudna varorna vara värda sitt pris. De svårigheter, som kan föreligga för

köparen att i efterhand få kontakt med säljaren, bör i stort sett kunna undvikas,

om det i eller vid försäljningslokalen finns anslag, som tydligt anger

vem som anordnar realisationen. I den mån ovederhäftig reklam — såsom

har gjorts gällande — förekommer i samband med de nu ifrågavarande försäljningarna,

bör detta beivras enligt lagstiftningen om illojal konkurrens,

inte genom ingripande mot själva försälj ningsf ormen.

Den sakkunnige tar även upp frågan om de nu behandlade realisationernas

uppgift inom var u distributionen, med hänvisning till

att det till stöd för begränsningar av realisationerna har hävdats, att de inte

fyller någon egentlig sådan uppgift. Han framhåller, att försälj ningsf ormen

i avsevärd omfattning fyller samma uppgift som den bofasta handelns realisationer,

nämligen att åstadkomma avsättning av varuöverskott. Vidare påpekas,

att en distributionsform i princip har sitt berättigande, om den är

ägnad att ge allmänheten ökad tillgång till varor till låga priser. Realisationerna

kan även fylla en uppgift för avsättning av varor, som är skadade

eller utsatta för hastig förskämning, eller varor, som tillhör konkursbo eller

dödsbo. Försälj ningsf ormen kan också ge allmänheten i en viss ort tillgång

till varor, som inte finns i den fasta handeln, även om det är tveksamt om

i praktiken realisationerna i nämnvärd grad har fyllt något behov i detta

avseende.

Beträffande realisationernas funktion att möjliggöra avsättning av varuöverskott

påpekar den sakkunnige, att det inte är givet att detta alltid är en

nyttig funktion. Det är tänkbart, att det från samhällsekonomisk synpunkt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

kan anses önskvärt, att ett varuöverskott inte alls eller endast successivi

kommer ut på marknaden. Det kan sålunda enligt den sakkunnige tänkas att

en produktionsgren, i vilken förekommit överproduktion, lättare övervinner

en kris, om inte äldre, osålda varulager eller varuöverskott från utlandet

i stor utsträckning bjuds ut på marknaden. Den sakkunnige bär inte

gått in närmare på frågan, under vilka samhällsekonomiska förutsättningar

det kan vara befogat att söka minska utbud av denna art. Han uttalar endast,

att om en sådan minskning anses önskvärd, det är motiverat att särskilt

beakta realisationerna. Det kan alltså enligt den sakkunnige i särskilda

lägen bedömas som behövligt från allmän synpunkt att genomföra vissa

restriktioner för realisationsförsäljningar av ett eller annat varuslag.

Liksom i fråga om kringföringshandeln bär beträffande realisationerna

gjorts gällande, att de medför en icke önskvärd konkurrens för den

bofasta handeln. Sådana synpunkter avvisar den sakkunnige i princip

med hänvisning till grundsatsen om fri konkurrens. Emellertid anser

han, att det kan tänkas finnas anledning till avsteg från denna grundsats,

om det finns grundad anledning anta, att fri konkurrens i visst fall skulle

medföra nackdelar i stället för fördelar för den köpande allmänheten. Realisationer

som endast då och då förekommer i en ort kan i regel inte — till

skillnad från exempelvis regelbundet bedriven kringföringshandel — utgöra

någon från den köpande allmänhetens synpunkt lämplig ersättning för den

fasta handeln. På lång sikt torde det därför vara till nackdel för den köpande

allmänheten, om realisationsförsäljningar skulle få den verkan, att

i en del orter fast handel i vissa branscher eller med vissa varor upphörde.

Den sakkunnige anser, att risken för sådant utkonkurrerande inte bör lämnas

obeaktad, även om det är tveksamt i vad mån den hittills kan anses ha

förelegat. Enligt den sakkunnige talar dessa synpunkter för, att restriktioner

i särskilda fall bör kunna komma i fråga beträffande realisationer.

Som sammanfattning av övervägandena rörande realisationer

har den sakkunnige anfört, att det beträffande sådana realisationer

och andra försäljningar, som anordnas på tillfälliga försäljningsställen

utomhus, bör gälla detsamma som har förordats beträffande kringföringshandeln.

När försäljningarna anordnas inomhus, finns däremot inte

skäl att av polisiära eller ordningsmässiga hänsyn ställa andra krav på försäljaren

i personligt hänseende än som gäller för handelsidkare i allmänhet.

Inte heller i övrigt finns skäl för generella restriktioner beträffande försäljningsformen.

Däremot kan det i särskilda lägen bedömas vara motiverat att

såvitt gäller vissa varuslag begränsa förekomsten av nu berörda inomhusförsäljningar.

Den sakkunniges överväganden i fråga om realisationerna har i allmänhet

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Beträffande realisationer

som äger rum utomhus har kommit till uttryck i allt väsentligt samma uppfattningar

som i fråga om kringföringshandeln. Vad gäller realisationer som

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

47

sker inomlius har några remissinstanser anfört betänkligheter mot att denna

försäljningsform normalt skall vara fri från restriktioner. Detta befaras

medföra olägenheter i olika hänseenden. Särskilt betonas riskerna för att

allmänheten inte får möjligheter till reklamation. Även jag är medveten om

att vissa missförhållanden av angiven art kan uppstå vid dessa former av

försäljning. Dessa risker kan dock enligt min mening inte anses vara så

allvarliga, att frågan om restriktioner för själva försälj ningsf ormen bör bedömas

annorlunda än den sakkunnige har gjort. I detta sammanhang vill

jag erinra om att konsumentupplysningen under senare år byggts ut betydligt.

Det kan väntas att upplysningsorganen uppmärksammar även de handelsformer

som nu är i fråga. Detta ger konsumenterna ökade möjligheter

att bedöma värdet av olika erbjudanden och att få skydd mot uppkommande

oarter. Jag har alltså även i de frågor som behandlats i förevarande avsnitt

i huvudsak samma principiella uppfattning som den sakkunnige.

Också i fråga om utformningen av den nya lagstiftningen

torde den sakkunniges förslag i huvudsak böra godtas. Den hittillsvarande

skillnaden mellan gårdfarihandel och realisation bör alltså inte

behållas. Ett gemensamt drag för dessa försäljningstyper är att de till skillnad

från fast handel inte drivs på ett stadigvarande driftställe, som bär inrättats

för utövarens rörelse. Antingen förs varorna omkring vid försäljningen

eller också utövas verksamheten på ett tillfälligt försäljningsställe

utomhus eller inomhus. Som gemensam benämning på sådan försälj ningsverksamhet

har den sakkunnige föreslagit uttrycket tillfällighetsförsälj - ningar. I departementsförslaget har av skäl som framgår av specialmotiveringen

valts uttrycket tillfällig handel. Det föreslås att reglerna om

sådan handel tas upp i en särskild förordning.

Den nya förordningen bör enligt vad som nyss anförts omfatta sådan

yrkesmässig försäljning av varor, som äger rum på ett av utövaren tillfälligt

begagnat försäljningsställe eller under kringföring. För att verksamhet

av den art som drivs av handelsresande och platsförsäljare

inte skall föras in under regleringen, har den sakkunnige föreslagit det ytterligare

kriteriet, att de salubjudna varorna skall vara avsedda att överlämnas

till köparen i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås. Ett par

remissinstanser har påpekat, att den föreslagna formuleringen är något snäv

och skapar vissa möjligheter till kringående av regleringen. Jag anser att

denna kritik bör beaktas. Eftersom de försäljningsformer som i detta sammanhang

avses bli undantagna utmärks av att säljaren inte för varorna

med sig, synes bestämmelserna kunna formuleras så, att de endast avser de

fall då säljaren salubjuder medförda varor. Det blir då tydligt, att

en säljare inte kan kringgå regleringen genom att t. ex. en viss tid uppskjuta

överlämnandet av sålda varor. — Att den verksamhet, som drivs av

s. k. hemköpsföretag, vilka efter förhandsbeställning levererar varor hem till

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

kunderna, inte omfattas av det sålunda bestämda begreppet tillfällig handel

torde vara uppenbart.

(Jtanför den tillfälliga handelns område bör som den sakkunnige föreslagit

föras försäljning till återförsäljare samt torghandel

och handel på marknader, mässor eller utställningar. En

remissinstans har anfört, att åtskilligt talar för att försäljning på marknad

borde omfattas av regleringen. Jag anser emellertid inte tillräckliga skäl till

detta föreligga, särskilt med hänsyn till att sådan försäljning av ålder varit

fri. Från förordningens tillämpningsområde bör vidare i enlighet med den

sakkunniges förslag kunna tas undan handel som anordnas i samband med

sådana offentliga tillställningar, som avses i 9 § allmänna ordningsstadgan,

dvs. tivoli, basarer o. d. Jag instämmer även i den sakkunniges

förslag om undantag för vissa försäljningar, som fast etablerad

näringsidkare driver utanför sitt stadigvarande driftställe.

Inom det sålunda bestämda tillämpningsområdet för den nya förordningen

bör, som den sakkunnige föreslagit, huvudregeln vara att rätten att

driva tillfällig handel skall vara beroende på tillstånd. Tillståndsprövningen

bör innefatta endast kontroll av att sökanden inte med hänsyn till

sina personliga förhållanden är olämplig att utöva verksamheten och att

denna inte kan väntas störa allmän ordning. Den sakkunnige har framhållit,

att tillstånd bör meddelas, om det inte i nu angivna hänseenden föreligger

hinder mot bifall till en tillståndsansökan. Ett par remissinstanser har påpekat,

att det av författningstexten bör framgå icke endast att tillstånd kan

beviljas utan att det skall beviljas, om inte angivna skäl till avslag föreligger.

Även jag förordar denna formella jämkning av texten i den sakkunniges

förslag. Det torde då bli uppenbart, att behovs- och konkurrenssynpunkter

inte får anläggas vid tillståndsprövningen.

Som den sakkunnige föreslagit, bör tillståndsärendena handläggas av

samma myndighet som enligt 2 § allmänna ordningsstadgan prövar frågor

om utnyttjande av allmän plats för försäljningsändamål. Denna prövning

ankommer på polismyndigheten, vilket fr. o. m. den 1 januari

1968 gäller även för Stockholm.

Den sakkunnige har berört det fall att kringföringsförsäljning

skall drivas i flera polisdistrikt. Han avvisar tanken på att

länsstyrelsen i sådana fall skulle vara tillståndsmyndighet, eftersom det

inte kan anses önskvärt med alternativa tillståndsmyndigheter. Frågan har

nyligen behandlats närmare vid en inom statskontoret verkställd undersökning

om länsstyrelsernas handläggning av vissa ärenden.1 I denna utredning

framhålls, att en undersökning från ordningssynpunkt av en persons lämp
1

Utredningsrapport nr 1 den It januari 1968 från statskontorets arbetsgrupp för undersökning

av landskansliernas arbete (landskansliutredningen). Rapporten har av statskontoret

överlämnats till Kungl. Maj :t (kommunikationsdepartementet) med skrivelse den

12 januari 1968.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

49

lighet för viss verksamhet kan utföras endast av polismyndigheten i sökandens

hemort. I utredningen föreslås därför, att sådan polismyndighet skall

pröva ansökan om tillstånd till tillfällig handel under kringföring och att

dess tillstånd skall medföra rätt till sådan handel utan hinder av gränser

mellan olika polisdistrikt. Detta innebär i förhållande till den näringsrättssakkunniges

förslag en rationalisering av handläggningen. Jag finner dessa

synpunkter beaktansvärda. Det bör inte inge betänkligheter att tillstånd, som

meddelas efter prövning hos polismyndigheten i sökandens hemort, kommer

att medföra rätt till kringföringshandel även i andra polisdistrikt. Detta

hindrar självfallet inte polismyndigheterna i de distrikt där verksamheten

utövas från att utfärda erforderliga föreskrifter enligt de författningar som

reglerar allmän ordning, trafik o. d. Det kan framhållas, att de tillstånd till

gårdfarihandel, som nu meddelas av länsstyrelserna efter yttrande från polismyndigheten

i den ort där sökanden är bosatt, gäller för hela länet. Jag

förordar alltså, att tillstånd till tillfällig handel, som inte är avsedd att äga

rum på bestämt försäljningsställe, skall meddelas av polismyndigheten i den

ort där sökanden är bosatt. Om däremot försäljningen skall ske på visst försäljningsställe,

bör tillståndsprövningen ankomma på polismyndigheten i

den ort där försäljningsstället är beläget.

Enligt den sakkunniges förslag skall vissa slag av tillfällig

handel vara fria för svenska rättssubjekt. Sålunda föreslås, att

svensk medborgare skall få fritt driva tillfällig handel med livsmedel,

blommor och alster av inhemsk hemslöjd. I denna fråga

har den sakkunnige anknutit till nu gällande ordning. Han är dock tveksam,

om detta undantag verkligen är befogat från de synpunkter som i dagens

läge kan motivera ett tillståndstvång. Några remissinstanser har också kritiserat

förslaget i denna del, bl. a. med hänvisning till kriminalpolitiska skäl

och hygieniska synpunkter. De skäl som sålunda anförts mot att tillfällig

handel med de berörda varorna tas undan från tillståndsplikten är utan tvekan

beaktansvärda. Sådan handel har emellertid av ålder varit fri, och denna

frihet bör inte begränsas utan mycket starka skäl. Med hänsyn härtill och

till att ett tillståndstvång skulle träffa åtskilliga helt harmlösa fall har jag

inte funnit tillräcklig anledning att ta annan ståndpunkt än den sakkunnige.

Tillfällig handel med ifrågavarande varor skall alltså även enligt

departeinentsförslaget få drivas utan tillstånd.

Som den sakkunnige anfört följer av tryckfrihetsförordningens bestämmelser

att svenskt rättssubjekt får utan tillstånd driva tillfällig handel med

tryckt skrift. En särskild bestämmelse i denna fråga torde inte behövas

i den föreslagna förordningen. Som kommer att framgå av följande

avsnitt föreslås emellertid att utlänning med bosättningstillstånd i förordningen

jämställs med svensk medborgare. Jag förordar en bestämmelse om

att denna jämställdhet skall avse även tillfällig handel med tryckt skrift.

Ett ytterligare undantag bör på grund av vad förut anförts gälla för han4

Bihang till riksdagens protokoll 19G8. 9 samt. .3 avd. Nr

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

del i lokal över vilken säljaren förfogar. Den sakkunnige

har ansett, att sådana försäljningar inte kan lämnas helt utanför den föreslagna

regleringen, med hänsyn till att det i särskilda lägen och för vissa

varuslag kan vara behövligt att begränsa förekomsten av försäljningarna.

Han har därför föreslagit, att Kungl. Maj :t vid behov skall kunna förordna,

att vid inomhusförsäljningar av berört slag ej får saluföras visst varuslag,

om inte särskilt tillstånd därtill meddelas. Detta förslag har mött stark kritik

vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har framhållit bl. a., att

tillräckliga skäl inte föreligger att genom en regel av den föreslagna arten

göra avsteg från principen om fri konkurrens. Vidare har uttalats, att det

är tveksamt om den föreslagna regeln skulle kunna fylla sitt syfte och

dessutom att den skulle medföra tillämpningssvårigheter. Jag har funnit

denna kritik så vägande, att jag inte vill förorda, att det berörda bemyndigandet

tas upp i förordningen. Inomhusförsäljningar kommer sålunda enligt

departementsförslaget alltid att kunna ske fritt.

Såsom den sakkunnige föreslagit bör sådana lokalt begränsade

undantag från kravet på tillstånd, som gäller enligt näringsfrihetsförordningen,

inte tas upp i den nya förordningen.

Räckvidden av tillståndsreglerna kommer som den sakkunnige

påpekat att bli begränsad. Tillståndsområdet torde dock i huvudsak

omfatta de fall, där det finns grundad anledning att underkasta försäljarna

den avsedda kontrollen i personligt hänseende.

Jag vill slutligen ta upp ett par detaljfrågor som berörts av den sakkunnige.

I hans förslag finns ingen motsvarighet till den särskilda avgift,

som nu utgår vid realisationer. Den sakkunnige anför bl. a., att avgiften

torde sakna betydelse för kommunerna från finansiell synpunkt och

att den är omotiverad, om man inte önskar begränsa förekomsten av realisationer.

Några remissinstanser har kritiserat denna ståndpunkt och ansett,

att avgiften alltjämt är berättigad. För egen del finner jag att den sakkunnige

anfört övertygande skäl för att avgiften bör slopas. Även om beloppen

i enlighet med vad ett par remissinstanser anfört skulle höjas väsentligt,

skulle de inte få nämnvärd ekonomisk betydelse för kommunerna.

Troligen skulle en höjd avgift begränsa realisationernas antal, men som

tidigare anförts finns ej skäl att sträva efter en sådan begränsning. Avgiften

är en kvarleva från en äldre tids förhållanden inom varudistributionen och

framstår numera som helt omotiverad. Jag föreslår alltså, att avgiften avskaffas

när tillståndstvånget för inomhusrealisationer upphör.

Också i fråga om skyldighet för den, som vill anlita biträde vid försäljning,

att anmäla detta till tillståndsmyndigheten har delade meningar

yppats. Den sakkunniges uppfattning att sådan anmälningsskyldighet kan

undvaras har kritiserats av några remissinstanser. Dessa har uttalat, att

någon form av kontroll bör utövas, bl. a. därför att tillståndsbestämmelser

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

ej sällan kringgås genom rollbyte mellan företagare och biträde. Med hänsyn

till att tillståndsprövningen enligt förslaget får begränsad räckvidd och

särskilt till att inomhusförsäljningar faller utanför tillståndsområdet, anser

jag dock att den berörda frågan blir av ringa betydelse vid tillämpningen

av den nya förordningen. Jag har sålunda inte ansett tillräckliga skäl föreligga

att förslå föreskrifter av berörd art.

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av utländska rättssubjekt

Enligt näringsfrihetsförordningen gäller i princip förbud för utlänningar

att utöva gårdfarihandel och anordna realisation. Förbudet gäller dock ej

gårdfarihandel som drivs på bosättningsorten eller på marknad. Särskilda

regler finns vidare om hantverksrörelse och annan hantering, som drivs

under kringresande eller kringvandrande. Utländska bolags och ekonomiska

föreningars filialer är enligt filiallagen underkastade näringsfrihetsförordningens

regler om nu ifrågavarande försälj ningsformer.

Den förut behandlade lagstiftningen om utländska rättssubjekt innehåller

allmänna bestämmelser om utlänningars och utländska företags näringsutövning.

Dessa bestämmelser avses alltså bli tillämpliga även när fråga är

om tillfällig handel. Emellertid har den sakkunnige funnit att dessutom

vissa särregler liksom hittills bör gälla för tillfällig handel som drivs av utländska

rättssubjekt — på samma sätt som särskilda bestämmelser finns

om utländska rättssubjekts utövande av vissa andra näringar.

De internationella integrationssträvandena utgör enligt den sakkunnige

inte tillräckligt skäl att överge den gällande rättens ståndpunkt, att det för

nu ifrågavarande arter av näringsutövning bör finnas särskilda restriktioner.

Vissa uppmjukningar av de nuvarande synnerligen restriktiva reglerna

anser han dock motiverade. Sålunda bör utländska rättssubjekt i princip

ha samma möjligheter som svenska företag att med ett här i riket inrättat

stadigvarande driftställe som bas driva kringföringsförsäljning

och utomhushandel. Även i fråga om försäljning vid torghandel, mässor

och liknande tillfällen anser den sakkunnige att de utländska näringsidkarna

bör vara jämställda med sina svenska konkurrenter.

Beträffande kringföringshandel och närstående försälj ningsf ormer, som

drivs utan närmare samband med fast rörelse här i riket,

anknyter den sakkunniges förslag i stort sett till den nu gällande restriktiva

ordningen. Tillstånd till sådan handel skall enligt förslaget kunna meddelas

utländska rättssubjekt, om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan

föreligga t. ex. i fråga om den försäljning av ballonger o. d., som i viss mån

vunnit hävd, och beträffande viss gränshandel.

Utländsk näringsidkare, som vill anordna tillfällig inomhusförsäljning,

skall enligt den sakkunniges förslag också ha särskilt

tillstånd. Tillstånd skall kunna meddelas endast om särskilda skäl föreligger

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1963

och huvudsakligen kunna komma i fråga för näringsidkare, som är verksamma

här i riket. Däremot torde det, anför den sakkunnige, i regel saknas

skäl att ge andra utländska försäljare möjlighet att i denna form utnyttja

den svenska marknaden.

De regler om de utländska rättssubjektens rätt att driva tillfällig handel,

som sålunda föreslagits, har i allt väsentligt lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Jag förordar att förslagen genomförs. Som tidigare antytts

förordar jag dock en jämkning beträffande utlänningar med

bosättningstillstånd. Med hänsyn särskilt till reglerna i den europeiska

bosättningskonventionen föreslår jag, att sådana utlänningar —- såsom

också föreslagits av en remissinstans —• jämställs med svenska medborgare

i förevarande förordning, liksom förut har föreslagits bli fallet i

fråga om rätt till näringsutövning i allmänhet.

Beträffande sådan hantverksrörelse och annan hantering, som drivs under

kringresande eller kringvandrande torde, som den sakkunnige anfört,

särskilda föreskrifter inte behövas numera.

De regler jag nu förordat innebär, att för utländska rättssubjekt — utom

utlänningar med bosättningstillstånd — skall krävas tillstånd för alla former

av tillfällig handel, som omfattas av den föreslagna förordningen. Den

sakkunnige har föreslagit, att tillståndsärendena skall prövas av samma

myndighet, som har att pröva frågan om tillstånd för utländska rättssubjekt

till näringsutövning i allmänhet. Sådan tillståndsmyndighet i fråga

om utlänningar avses som förut framgått bli kommerskollegium. Den utredning

inom statskontoret som tidigare nämnts bär ansett att utlännings

ansökan om rätt att utöva tillfällig handel bör kunna behandlas i samma

ordning som ansökan från svensk medborgare. Enligt min mening bör

emellertid med hänsyn till de näringspolitiska synpunkternas betydelse i

detta sammanhang, och även av praktiska skäl, tillståndsmyndigheten för

andra utländska rättssubjekt än utlänningar med bosättningstillstånd vara

densamma som prövar ärenden om rätt till näringsutövning i allmänhet.

Motionerna

I motionerna 1: 969 av herr Gösta Jacobsson in. fl. och II: 1231 av herr

Lothigius m. fl. anföres bl. a. att det inte råder någon tvekan om att en redaktionell

modernisering av gällande bestämmelser rörande rätten att driva

näring länge framstått som i och för sig önskvärd. Med hänsyn till den praxis

i fråga om rättstillämpningen som efter hand utbildat sig har dock gällande

lagstiftning möjliggjort en smidig anpassning efter näringslivets dynamiska

utveckling. Något angeläget aktuellt behov av en ny lagstiftning föreligger

därför enligt motionärernas mening inte.

Motionärerna anför i fortsättningen bl. a. att det måste vara en ytterst

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

betydelsefull uppgift för de nordiska samarbetssträvandena all åstadkomma

eu enhetlig näringslag, vilken stadgar konforma regler och lika rätt till näringsutövning

i samtliga de nordiska länderna. Några oöverstigliga hinder

för eu positiv lösning av denna fråga torde inte föreligga. Goda förutsättningar

för en sådan lösning torde i stället vara för handen. Motionärerna

påpekar i sammanhanget att Danmark så sent som år 1966 antagit en ny

näringslag, enligt vilken en vittgående liberalisering på etableringsområdet

kommer att slutföras med ingången av år 1970. Sedan propositionen framlades,

har frågan enligt deras mening kommit i elt nytt läge genom att på

danskt initiativ vid statsministermötet i april i Köpenhamn frågan om samarbetet

mellan Nordens folk upptagits till förnyade överväganden. Uttryckligen

har därvid en samordning av näringslagstiftningen i de olika länderna

angivits som ett angeläget önskemål. En särskild nordisk arbetsgrupp har

också utsetts för behandling av näringsrätten, vilken arbetsgrupp för övrigt

påbörjat sitt arbete. Framgången för den nordiska marknad, som kommit

till stånd inom ramen för EFTA, måste enligt motionärernas mening ställa

stora krav på lagstiftaren i vad det gäller att undanröja de hinder som de

skiljaktiga reglerna för näringsutövningen lägger för varuutbytet mellan

länderna. Den allmänna opinionen i samLliga de nordiska länderna torde

också kräva, att man går vidare på den inslagna vägen och skapar reella

förutsättningar för elt enhetligt Norden. Att i detta läge Sverige skulle utan

all avvakta resultatet av de nya övervägandena och ulan tvingande skäl ersätta

näringsfrihetsförordningen med en ny lag torde enligt vad motionärerna

anför inte kunna undgå att väcka förvåning i de övriga nordiska länderna.

Eu sådan åtgärd från svensk sida sägs icke vara välbetänkt ur politiskpsykologisk

synpunkt, och det betraktas inte som uteslutet att åtgärden kommer

att blockera de fortsatta förhandlingarna på detta centrala avsnitt. Motionärerna

framhåller alt när det gäller vissa andra i och för sig betydelsefulla,

men i jämförelse med ifrågavarande rättsområde dock perifera lagavsnilt

som patentlagen, varumärkeslagen, firmalagen och lagen om illojal

konkurrens har man lrån svensk sida hållit på att moderniseringarna av

lagen skulle ske parallellt på en gång i de nordiska länderna och eftersträvat

eu sådan parallellitet i lagstiftningsarbetet. Mot bakgrunden härav finns det

enligt motionärernas mening ingen rimlig motivering för att vårt land nu

bryter mot det gängse nordiska lagstiftningsmönstret. Påståendet att det

föreslagna nya svenska lagkomplexet skulle underlätta det nordiska utredningsarbetet

saknar varje som helst fog, anser motionärerna. Vanlig kutym

i det nordiska umgänget sägs tvärtom tala emot det tänkta lagstiftningsförfarandei.

Motionärerna uppehåller sig i fortsättningen vid sitt i andra hand framställda

yrkande, innebärande att 1 § näringsfrihetsförordningen alltjämt

skall gälla. De anför bl. a. att departementschefen visserligen uttalat att upphävandet

av näringsfrihetsförordningens regel om allmän näringsfrihet vis
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

serligen icke innebär någon ändring i vad no gäller. Men hur framtiden

kommer att se på försvinnandet av denna lagregel, som ansetts innefatta det

svenska näringslivets Magna charta, anses icke utan vidare vara klart. Mycket

kan hända och det kan tänkas att någon gång i framtiden upphävandet

av nuvarande lagregel kommer att tolkas som om en saklig ändring varit

avsedd. Lagregeln bör därför stå kvar i vår lagstiftning som ett monument

över nuvarande system på näringsutövningens område och som en garanti

för framtiden. Motionärerna erinrar vidare om att det har hänvisats till att

en paragraf av denna karaktär rätteligen borde innefattas i ett allmänt

grundlagsstadgande rörande samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter och

sålunda ha sin plats i grundlagen. Något förslag i denna del föreligger dock

för dagen icke och det är över huvud taget ovisst, huruvida ett sådant stadgande

kommer att inflyta i författningsutredningens blivande förslag till regeringsform.

Av allt att döma torde f. n. planer härpå icke föreligga.

I motionen I: 971 av herrar Åkerlund och Sveningsson och II: 1232 av herr

Magnusson i Borås m. fl. anföres bl. a. att flera skäl talar för att en näringsfrihetsförklaring

bör komma till uttryck i lag. En dylik förklaring utgör ett

positivt uttryck för fundamentala medborgerliga fri- och rättigheter. Förhållandet

att den nuvarande näringslagstiftningen i hög grad är splittrad

och därigenom svåröverskådlig talar enligt motionärernas mening även för

bibehållandet av en näringsfrihetsförklaring.

I fortsättningen påpekar motionärerna att ett stort antal remissinstanser

betonat värdet av att principen om att full frihet råder för svenska medborgare

att driva näring kommer till klart uttryck i lag. Dessa instanser har

vidare förordat att en sådan förklaring ingår i ett mera allmänt angivande

av samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter. Med hänsyn till dessa uttalanden

och mot bakgrund att en sammanfattande rättighetsförklaring, i

den mån en sådan över huvud taget kommer att utarbetas, inte torde vara att

vänta förrän om åtskilliga år anser motionärerna det rimligt att besluta om

bibehållande av näringsfrihetsförordningens 1 §.

I motionerna anföres vidare bl. a. att på det internationella planet sedan

årtionden tillbaka ett intensivt arbete pågår med utformande och erkännande

av internationella konventioner om grundläggande krav på olika områden.

Ett exempel utgörs av deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Dessa strävanden på det internationella området har hälsats med tillfredsställelse

från svensk sida. I konsekvens därmed bör enligt motionärerna även

i den svenska lagstiftningen eftersträvas att i positiv formulering fastslå för

medborgarna betydelsefulla fri- och rättigheter.

I motionerna I: 956 av herr Werner och II: 1213 av herr Hermansson in. fl.

anförs bl. a. att motionärerna är motståndare till en svensk anslutning till

EEC. Detta är deras avgörande skäl mot alt godkänna en lagbestämmelse

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968 55

som är avsedd att underlätta en svensk anpassning till Romfördragets etableringsregler.

Motionärerna anför vidare bl. a. att ett svenskt medlemskap i EEC, med

dess regler bl. a. om fri etablering, skulle innebära stora förändringar av

vårt lands ekonomiska och sociala liv. Den nu gällande lagstiftningen med

restriktioner för utländska företags rätt att idka näring här i landet har ansetts

nödvändig som en garanti för Sveriges suveränitet. Om de stora trusterna

i EEC-länderna får fritt tillträde till Sveriges näringsliv betyder det

enligt motionärerna risk för att avgörande delar av detta kommer att ägas

och behärskas av utländskt kapital. Detta skulle, i likhet med andra moment

i en EEC-anslutning, i hög grad försvåra upprätthållandet av en alliansfri

och självständig utrikespolitik och få mycket besvärliga konsekvenser för

den fackliga rörelsens arbete. Det skulle också få ödesdigra närings- och

arbetsmarknadspolitiska konsekvenser, bl. a. därför att utländska företag i

syfte att slippa konkurrens kunde köpa upp svenska företag för att sedan

lägga ned tillverkningen.

Det kan möjligen, anför motionärerna, sägas att om en regering anslutei

vårt land till EEC, kan den också —- utan att behöva anlita den generella

regeln i 31 § — vara så generös i sin tillståndsgivning till utländska företag,

som vill etablera sig här, att skillnaden inte skulle bli stor. Om prövning avvar

je ansökan om etablering skall ske, finns det emellertid större möjligheter

för den allmänna opinionen att påverka behandlingen.

I motionerna I: 970 av herrar Lundberg och Sveningsson och II: 1233 av

herrar Nordgren och Magnusson i Borås anförs bl. a. att en synpunkt som

bör beaktas vid en reglering av tillfällig handel är allmänhetens behov av

skydd mot utbud av undermåliga varor som inte är värda sitt pris. Enligt

motionärernas uppfattning har i propositionen inte framlagts förslag som på

ett tillfredsställande sätt tillgodoser konsumenternas intressen. De nu framlagda

lagförslagen torde ej förhindra de missförhållanden som förekommer.

Det förhållandet att tillstånd i vissa fall skall erfordras för tillfällig handel

torde ej, sägs det i motionerna, eliminera förekomsten av t. ex. kringföringshandlare

med kontor och lager »på fickan». Det har konstaterats att de varor

vissa handlande tillhandahåller stundom är behäftade med brister och att

varornas kvalitet ej svarar mot det pris som begäres.

Motionärerna förklarar att de anförda synpunkterna inte gäller sådan

kringföringshandel som fast etablerade handlande bedriver från bil eller buss

jämsides med av dem utövad fast handel. Sådan försäljning sker ofta efter

en bestämd turlista, och den som bedriver försäljningen måste antagas ha

samma intresse som andra handlande att vinna förtroende hos sin kundkrets.

Att det i vissa fall förekommer oarter utgör emellertid inte skäl att

beträffande distributionsformen i sin helhet stadga långtgående restriktioner.

Angelägenheten av att konsumentintressena tillvaratas i denna fråga

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

talar för att dessa problem blir föremål för närmare utredning. I en sådan

utredning bör såväl lokaliseringspolitiska synpunkter beaktas som frågan

om en tillfredsställande lösning av serviceproblemen i glesbygderna behandlas.

Därvid bör samråd ske med arbetsgruppen för glesbygdsfrågor. Det bör

uppmärksammas att kringföringshandeln aldrig torde komma att utgöra

mer än ett komplement till den fast etablerade handeln med undantag för

vissa utpräglade glesbygdsområden.

Utskottet

Vår centrala näringsrättsliga författning är 1864 års förordning angående

utvidgad näringsfrihet. Förordningen innehåller regler om den rätt till

näringsutövning som tillkommer svenska medborgare och utlänningar här

i landet.

I förordningen föreskrivs, att svensk man eller kvinna är, med de undantag

och inskränkningar samt under de villkor i övrigt, som anges i förordningen,

berättigad alt idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan

hantering, att till utrikes ort utföra eller därifrån införa och inrikes

orter emellan fortskaffa varor samt att reda i skepp för såväl inrikes som

utrikes fart. Från denna allmänna näringsfrihet undanlas i förordningen

vissa särskilt angivna näringar för vilkas utövande krävs tillstånd. Beträffande

svenska rättssubjekt ger förordningen i övrigt regler bl. a. om omyndigs,

konkursgäldenärs, vissa tjänstemäns och dödsbos rätt att idka näring

samt om gårdfarihandel och realisation.

Utlännings rätt att idka handels- och fabriksrörelse, hantverk och annan

hantering är enligt förordningen beroende på tillståndsprövning. För utländska

juridiska personers rätt att idka näring här i riket föreskrivs att

utländska bolag och föreningar, vilka vunnit registrering av filial, får genom

filialen idka handels- eller fabriksrörelse eller hantverk eller annan

hantering. Närmare regler om filialverksamheten meddelas i 1955 års lag

om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket, den

s. k. filiallagen.

I propositionen föreslås att näringsfrihetsförordningen upphävs. Flertalet

bestämmelser som rör svenska rättssubjekt, däribland den allmänna näringsfrihetsförklaringen,

ersätts inte av någon annan författningsbestämmelse.

Reglerna om gårdfarihandel och realisation föreslås bli ersatta av en

förordning om tillfällig handel, som dock får ett tämligen begränsat tillämpningsområde.

Näringsfrihetsförordningens regler om utlänningars rätt att idka näring

och filiallagen föreslås bli ersatta av en lag som gäller både utlänningar

och utländska företag. Lagförslagets regler om utlänningar stämmer i huvudsak

överens med vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen. Hu
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968 57

vudregeln skall alltjämt vara att utlänning som vill driva näring här måste

ha näringstillstånd. Undantag föreslås för utlänning som har bosättningslillstånd.

Sådan utlänning blir enligt förslaget likställd med svensk medborgare.

Annan här i riket bosatt utlänning blir likställd med svensk medborgare

beträffande rätten att driva bl. a. jordbruk och skogsbruk. Beträffande

utländska företag föreslås att filiallagens regler förs in i den nya

lagen i stort sett oförändrade.

Den föreslagna lagen angående utlänningar och utländska företag innehåller

också eu regel, som ger Kungl. Maj :t befogenhet att medge undantag

från bestämmelse i lagen, om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse

med främmande stat eller till det nordiska ekonomiska samarbetet.

Undantag som är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande

stat skall också kunna ske från eljest gällande förbud för utlänning och

utländskt företag att utan tillstånd vara delägare i svenskt handelsbolag.

Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

I motionerna I: 969 av herr Gösta Jacobsson in. fl. och II: 1231 av herr

Lothigius in. fl. yrkas i första hand avslag på propositionen. Till stöd härför

anförs att något angeläget aktuellt behov av en ny lagstiftning inte föreligger

och att ett genomförande av propositionsförslaget kan befaras motverka

de nordiska samarbetssträvandena på näringsrättens område. I andra hand

yrkas i dessa motioner avslag på propositionen såvitt däri föreslagits upphävande

av den allmänna näringsfrihetsförklaringen. Motsvarande yrkande

framställs i motionerna I: 971 av herrar Åkerlund och Sveningsson och

II: 1232 av herr Magnusson i Borås in. fl. Till stöd för detta yrkande uttalas

bl. a. att det är ovisst om och när ett allmänt stadgande rörande samhällsmedlemmarnas

fri- och rättigheter kan inflyta i grundlagen och att det inte

anförts tillräckliga skäl för att nu upphäva näringsfrihetsförklaringen.

I motionerna 1:956 av herr Werner och II: 1213 av herr Hermansson

in. fl. yrkas avslag på propositionen såvitt avser de bestämmelser som ger

Kungl. Maj:t befogenhet att medge undantag från de regler som gäller utlänningars

och utländska företags rätt att idka näring och att vara delägare

i handelsbolag. Yrkandet motiveras med att bestämmelserna är ägnade att

underlätta en svensk anslutning till EEC.

I motionerna I: 970 av herrar Lundberg och Sveningsson och II: 1233 av

herrar Nordgren och Magnusson i Borås slutligen hemställes att riksdagen

skall hos Kungl. Maj:t begära en utredning om undanröjande av vissa olägenheter

för konsumenterna i samband med tillfällighetsförsäljning i enlighet

med vad i motionerna anges.

Vad först gäller frågan huruvida ett genomförande av propositionsförslaget

kan tänkas försvåra det nordiska samarbetet på näringsrättens område

vill utskottet anföra följande. Allmänt gäller att näringsfrihetsförordningen

är starkt föråldrad och att en reform är önskvärd. Eu enhällig remissopinion

har också gett uttryck för denna uppfattning. Formellt sett innebär

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

propositionen en omfattande revision av näringslagstiftningen, men i sak

innebär förslaget inte, särskilt i fråga om de regler som gäller svenska rättssubjekt,

några större ändringar i gällande ordning. Åtskilliga av reglerna

beträffande svenska medborgare har genom de förändrade samhällsförhållandena

blivit så föråldrade eller på annat sätt inaktuella att det står

helt klart att de utan vidare kan upphävas. I några fall fylls bestämmelsernas

syfte numera av regler i annan lagstiftning. Vad gäller konkursgäldenärs

rätt att idka näring föreslås införande av dylika regler. Ändringarna

beträffande gårdfarihandel och realisation är tämligen genomgripande, men

dessa verksamheter omfattar å andra sidan bara en mindre del av förordningens

tillämpningsområde. Sammanfattningsvis kan sägas att propositionsförslaget

i sak inte innebär någon större ändring beträffande svenska

rättssubjekts rätt att idka näring. Inte heller i fråga om utlänningars och

utländska företags rätt att idka näring här i riket föreslås några mer djupgående

förändringar. De väsentliga nyheterna innebär att utlänning som

har bosättningstillstånd jämställs med svensk medborgare beträffande rätt

att idka näring, att skyldigheten för utländska näringsidkare att ställa säkerhet

för skatt upphävs och att Kungl. Maj :t får bemyndigande att medge

undantag från lagen om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse

med främmande stat eller till det nordiska ekonomiska samarbetet. Dessa

bestämmelser synes vara ägnade att underlätta de nordiska samarbetssträvandena.

I övrigt innebär förslaget i stora delar en kodifiering av gällande

rätt och en teknisk modernisering av lagstiftningen, som torde sakna betydelse

från de synpunkter motionärerna anfört. De farhågor som dessa gett

uttryck för synes mot bakgrunden av vad som sagts vara överdrivna. Att i

detta läge uppskjuta reformen i avbidan på att nordisk enhetlighet på området

uppnås, vilket sannolikt kommer att ta lång tid, kan inte anses vara

motiverat. Utskottet avstyrker därför motionerna I: 969 och II: 1231 i vad

avser yrkandet om avslag på propositionen i dess helhet.

Den allmänna näringsfrihetsförklaringen tillkom i samband med skråväsendets

avskaffande för över 100 år sedan och har sin bakgrund i de förhållanden

som då rådde på näringslivets område. Dessa har nu helt förändrats.

Som påpekats under ärendets tidigare behandling uppfattas principen

om näringsfrihet numera som självklar, och någon ändring i rättsläget

sker inte om stadgandet upphävs utan att ersättas av annan bestämmelse

med motsvarande innehåll. Propositionen har sålunda på denna punkt väsentligen

formell innebörd. Utskottet kan för sin del inte finna att motionärerna

anfört några skäl som bör föranleda att propositionen frångås. Utskottet

avstyrker således de motionsyrkanden som gäller den allmänna näringsfrihetsförklaringen.

Bemyndigandet för Kungl. Maj:t att utfärda undantagsregler torde som

departementschefen anfört utgöra en förutsättning för att Sverige smidigt

skall kunna anpassa sig till de avtal som kan komma att ingås inom ramen

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

för det internationella samarbetet. Bemyndigandet kan komma att underlätta

en anslutning till EEC men innebär självfallet inte något ståndpunktstagande

till frågan om en svensk anslutning till denna organisation. Detta

spörsmål torde få prövas i annat sammanhang. Utskottet avstyrker på grund

härav motionerna I: 956 och II: 1213.

Som departementschefen anfört kan vissa missförhållanden för konsumenterna

uppstå i samband med tillfälliga försäljningar. Särskilt har

nämnts riskerna för att allmänheten kan ha svårt att få kontakt med försäljare

för reklamation. Departementschefen har emellertid erinrat om att

konsumentupplysningen under senare år byggts ut betydligt och att det kan

väntas att upplysningsorganen uppmärksammar även ifrågavarande handelsformer.

Detta ger konsumenterna ökade möjligheter att bedöma värdet

av olika erbjudanden. Utskottet ansluter sig till dessa uttalanden. Skäl att nu

föranstalta om en utredning av det slag som ifrågasatts i motionerna I: 970

och II: 1233 kan ej anses föreligga.

Utskottets granskning av författningsförslagen i de delar som ej behandlats

ovan har ej gett anledning till erinran.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionerna 1:969 och 11:1231,

såvitt däri yrkats avslag på propositionen nr 98;

B. att riksdagen med avslag på

dels motionerna I: 969 och II: 1231, såvitt däri yrkats att

1 § förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet skall kvarstå,

dels motionerna I: 971 och II: 1232

antar det vid propositionen fogade förslaget till lag om upphävande

av nämnda förordning;

C. att riksdagen med avslag på motionerna I: 956 och

II: 1213 antar de i propositionen under 2)—6) angivna lagförslagen

och lämnar de under 7)—10) angivna författningsförslagen

utan erinran; samt

D. att motionerna I: 970 och II: 1233 icke föranleder någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 november 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson (s),

Svante Kristiansson (s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*,

Erik Jansson (s), Åkesson (fp) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Nyberg (fp), Tobé (fp), Svenning (s),

Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Hammarberg (s)*,

Krönmark (h) och Josefson i Arne (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

Vid B i utskottets hemställan

av herrar Alexanderson (fp), Ebbe Ohlsson (h), Åkesson (fp), Nyberg

(fp), Tobé (fp) och Josefson i Arrie (ep), vilka ansett

a) att det avsnitt under rubriken Utskottet, som börjar med orden »Den

allmänna» och slutar med orden »allmänna näringsfrihetsförklaringen»,

bort ha följande lydelse:

Den allmänna näringsfrihetsförklaringen tillkom i samband med skråväsendets

avskaffande för över 100 år sedan och har sin bakgrund i de förhållanden

som då rådde på näringslivets område. Dessa har nu helt förändrats

och principen om näringsfrihet torde numera i allmänhet uppfattas

som självklar. Upphävandet av 1 § näringsfrihetsförordningen avser inte att

ändra rättsläget och det kan därför med visst fog hävdas att propositionen

på denna punkt huvudsakligen har formell innebörd. Enligt utskottets mening

är det emellertid av värde att principen om allmän näringsfrihet alltjämt

finns uttryckt i författning. Som närmare framgår av propositionen

har grundlagberedningen att pröva bl. a. om en allmän näringsfrihetsförklaring

kan tas in i grundlagen tillsammans med andra regler om samhällsmedlemmarnas

fri- och rättigheter och hur en dylik förklaring i sådant fall

bör vara utformad. I avbidan på beredningens ställningstagande bör den allmänna

näringsfrihetsförklaringen kvarstå med den redaktionella jämkning

som föranleds av att flertalet bestämmelser i förordningen i övrigt upphävs.

De i propositionen föreslagna ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna

till lagen om upphävande av näringsfrihetsförordningen bör som följd härav

omarbetas i formellt avseende.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna I: 969 och II: 1231,

såvitt de rör 1 § förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)

angående utvidgad näringsfrihet, samt motionerna 1: 971 och

II: 1232 — med förklaring att propositionen icke kunnat

oförändrad bifallas — för sin del antar följande förslag till

lag om ändring i nämnda förordning.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968

61

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad

näringsfrihet

Härigenom förordnas dels att 1 § förordningen den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels

att förordningen i övrigt skall upphöra

1

(Gällande lydelse)

Svensk man eller kvinna är, med

de undantag och inskränkningar

samt under de villkor i övrigt, som

bär nedan upptagas, berättigad att i

stad eller å landet idka handels- eller

fabriksrörelse, hantverk eller annan

hantering; att till utrikes ort utföra

eller därifrån införa samt inrikes orter

emellan fortskaffa varor, ävensom

att reda i skepp för såväl inrikes

som utrikes fart.

att gälla.

§•

(Utskottets förslag)

Svensk man eller kvinna är, med

de undantag och inskränkningar

samt under de villkor i övrigt, som

stadgas i författning, berättigad att i

stad eller å landet idka handels- eller

fabriksrörelse, hantverk eller annan

hantering; att till utrikes ort utföra

eller därifrån införa samt inrikes orter

emellan fortskaffa varor, ävensom

att reda i skepp för såväl inrikes

som utrikes fart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Bestämmelserna i § 4 och § 9

inom. 4 tredje stycket om att gift kvinna, som sammanlever med mannen,

får idka näring endast såvida mannen tillåter det och ikläder sig ansvarighet

för de förbindelser, som hon i och för rörelsen kan komma att ingå, samt

om straff för överträdelse av dessa bestämmelser gäller fortfarande, om

äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Fråga om ansvar för överträdelse av förordningen under dess giltighetstid

skall även därefter bedömas enligt förordningen.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse

i förordningen som ersatts genom bestämmelse i lagarna denna dag

(nr ) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i

riket och (nr ) om ändring i konkurslagen eller i förordningen denna dag

(nr ) om tillfällig handel, skall den nya bestämmelsen tillämpas.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 630032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:333 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Mdj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av förordningen den 18 juni 186fy a1 i texten