Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning
1968-11-12 · 40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1968:66, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
1
Nr 66
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning
(legaliseringslag), m. m. jämte motioner
i ämnet.
Genom en den 17 maj 1968 dagtecknad proposition, nr 127, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag),
2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås lagstiftningsåtgärder som syftar till bättre överensstämmelse
mellan den officiella fastighetsindelningen och den äganderättsliga
indelningen av fast egendom.
Redan vidtagna uppdelningar av registerfastigheter genom civilrättsligt
giltiga förfoganden av skilda slag — s. k. privat jorddelning — föreslås
kunna erkännas som fastighetsbildning (legalisering). Förslaget innebär i
denna del i princip att sämjedelningar, privata ägostyckningar samt arealförvärv
och andra liknande överlåtelser som kommit till stånd före den
1 juli 1962 skall kunna legaliseras. Fråga om legalisering behandlas vid
lantmäteriförrättning. Bestämmelserna har getts en utformning som syftar
till ett enkelt och smidigt förfarande. För legalisering krävs varken fullständig
enighet mellan delägarna eller någon jord- eller planpolitisk prövning.
Vid förrättningen skall i huvudsak endast konstateras att giltig privat
jorddelning av det slag som avses med lagstiftningen föreligger. Utstakning
och utmärkning av sämjegränser skall inte förekomma.
För att hindra att nya från den officiella fastighetsindelningen avvikande
enheter bildas genom arealöverlåtelser innehåller propositionen vidare förslag
angående införande av vissa bestämmelser om förvärv av område av
fastighet. Bestämmelserna har i denna del närmast hämtats från det till
lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny jordabalk. I fråga
1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 66
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
om köp, byte och gåva innebär förslaget i huvudsak att fång, som inte leder
till fastighetsbildning i viss angiven ordning, blir ogiltigt. Förvärv av område
av registerfastighet genom bodelning, arvskifte eller associationsrättsligt
fång föreslås över huvud taget inte kunna ske. I en sådan situation får
därför fastighetsbildning begäras före förvärvet.
Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.
Lagförslagen
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
1) Förslag
till
Lag
om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning
(legaliseringslag)
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,
arealöverlåtelse eller liknande privat jorddelning före den 1 juli 1962,
får delningen enligt denna lag erkännas som fastighetsbildning (legalisering).
2 §.
Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, får delningen icke legaliseras
om skada uppkommer för innehavare av fordran eller rättighet för vilken
fastighet eller del av fastighet svarar eller hinder eljest föreligger på
grund av inteckningsförhållande.
3 §•
Fråga om legalisering prövas vid förrättning.
Förrättningen verkställes, i fråga om fastighet i stad eller i ort på landet
där fastighetsregister såsom för stad skall föras, av den som på grund av
tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta avstyckningar och i
annat fall av distriktslantmätaren. Lantmäteristyrelsen får förordna annan
lämplig person att vara förrättningsman.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
Bestämmelserna i 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet angående förrättningsman, sakkunnigt
biträde och hantlangning vid laga skifte äger motsvarande tillämpning vid
legaliseringsförrättning.
4 §.
Ansökan om legalisering göres skriftligen av den som äger del i fastighet
som delats.
Är det av betydelse för pågående fastighetsbildningsförrättning att legalisering
sker, får frågan om legalisering prövas utan ansökan. I den män
det kan ske, skall förrättningarna i sådant fall företagas till gemensam
handläggning.
Om det är av större betydelse från allmän synpunkt att delningar inom
visst område legaliseras, kan överlantmätaren förordna att fråga om legalisering
får prövas utan ansökan även i annat fall än som avses i andra
stycket.
5 §•
Ansökan om legalisering göres hos distriktslantmätaren, om förrättningen
enligt 3 § andra stycket första punkten skall verkställas av denne, och i
annat fall hos byggnadsnämnden.
6 §•
Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Sammanträde
behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägare ej förekommer
i ärendet och hinder mot legalisering ej föreligger eller om ansökan skall
avvisas eller om det är uppenbart att legalisering ej får ske.
Bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§, 4 § första, andra och femte styckena,
5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, It § andra stycket samt 15 § lagen om
delning av jord å landet angående laga skiftes kungörande och fortgång
äger motsvarande tillämpning vid legaliseringsförrättning. I fråga om kallelse
till delägare i samfälld mark gäller dock 7 kap. 1 § samma lag i stället
för 3 kap. 1 § andra stycket. Sakägares utevaro från lagligen kungjort
sammanträde hindrar ej att sammanträdet hålles. Vid legaliseringsförrättning
utan sammanträde anmäles jäv mot förrättningsman första gången
sakägaren för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen
tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.
Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, är innehavare av fordran
eller rättighet, för vilken fastighet eller del av fastighet svarar på grund av
inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken, sakägare vid legaliseringsförrättningen.
Om det är uppenbart att legalisering icke kan vara till skada
för sådan sakägare, behöver förrättningsmannen icke kalla honom till sammanträde.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
7 §•
Förrättningsmannen skall i behövlig omfattning utreda äganderättsförhållandena
inom den delade fasta egendomen. Delningen skall redovisas på
karta. Övriga uppgifter om delningen bör bevaras i den mån det bär betydelse.
8 §•
Kostnad för förrättningen betalas av delägarna och fördelas mellan dem
efter vad som är skäligt, i den mån överenskommelse om fördelningen ej
träffats.
Har förrättning påbörjats utan ansökan och leder den ej till legalisering,
betalas kostnaden av staten.
9 §■
Förrättningsmannen skall i ärendet meddela beslut rörande frågan om
legalisering. Beslutet skall innehålla besked om förrättningskostnaden. Förrättningen
skall därefter avslutas och fullföljdshänvisning meddelas.
Avslutas förrättningen ej vid sammanträde eller på dag som angetts vid
sammanträde, sändes underrättelse om avslutandet till varje sakägare som
skolat kallas. Underrättelsen skall innehålla fullföljdshänvisning.
I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning äger
16 kap. 5 § lagen om delning av jord å landet motsvarande tillämpning.
10 §.
Talan mot förrättningen får föras av sakägare hos ägodelningsrätten genom
besvär, som skall inges till ägodelningsdomaren inom trettio dagar
från det förrättningen avslutades. Har samtliga sakägare genom påskrift
på protokollet godkänt förrättningen, får talan icke föras.
I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot beslut i sådant mål
gäller 21 kap. avdelningarna A, D, G, H och I lagen om delning av jord å
landet i tillämpliga delar. Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrättningsmannen
ogillats, äger 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § samma
lag motsvarande tillämpning.
11 §•
Legalisering enligt denna lag föranleder icke att gräns anses vara i laga
ordning bestämd och medför ej heller inskränkning i rätten att erhålla
laga skifte. I fråga om skyldighet att ingå i sådant skifte gäller 1 kap. 20 §
första stycket lagen om delning av jord å landet.
12 §.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 17 april 1953
(nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. skall upphöra
att gälla. Sistnämnda lag gäller alltjämt i fråga om förrättning enligt samma
lag som påbörjats före utgången av år 1968.
2) Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Köp, som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares
hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med
köpet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter den dag
då köpehandlingen upprättades och, om förrättningen ej är avslutad vid
utgången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av köpet.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om byte och gåva.
2 §•
Bodelning eller arvskifte, som innebär att visst område av fastighet kommer
i särskild ägares hand, är ogiltigt i den delen.
Förvärv genom förordnande i testamente, som innebär att visst område av
fastighet som legat kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast om
fastighetsbildning sker i överensstämmelse med förordnandet genom förrättning,
som är sökt senast sex månader efter det testamentet vunnit laga
kraft och legatet utgivits samt, om förrättningen ej är avslutad vid utgången
av nämnda tid, skall verkställas på grundval av förordnandet.
3 §•
Skifte av bolags, förenings eller liknande sammanslutnings tillgångar,
som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares hand,
är ogiltigt i den delen.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tillskott till
bolag eller förening.
4 §•
Bestämmelserna i 1—3 §§ äger ej tillämpning när fråga är om område,
som förvärvats i överensstämmelse med fastställd tomtindelning, eller del
av tomt, som förvärvats i överensstämmelse med fastställd ny stadsplan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 66
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
Är makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre giftermålsbalken,
äger 2 och 4 §§ motsvarande tillämpning.
Motionsyrkanden
Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
A. de likalydande motionerna 1: 976 av herr Nilsson, Nils, och II: 1239 av
herr Turesson, i vilka motioner hemställes
”att riksdagen måtte
1) avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 127 med förslag till lag om erkännande
av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag),
m. m.; samt
2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förnyad utredning och förslag
i enlighet med vad i motionen anförts”; samt
B. de likalydande motionerna 1:977 av herr Skårman och herr Eriksson,
Karl-Erik, samt 11:1238 av herr Berndtsson m. fl., i vilka motioner hemställes
”A.
att riksdagen måtte besluta att för sin del antaga legaliseringslagen
enligt proposition nr 127 men med i anmärkta delar följande lydelse:
5 §•
Ansökan om legalisering göres hos distriktslantmätaren, om förrättningen
enligt 3 § andra stycket första punkten skall verkställas av denne,
och i annat fall hos byggnadsnämnden. Ansökan skall ingivas senast den
31 december 1978.
6 §•
Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Sammanträde
på platsen behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägarna ej
förekommer i ärendet och hinder mot legalisering ej föreligger eller om ansökan
skall avvisas eller om det är uppenbart att legalisering ej får ske.
7 §•
Förrättningsmannen skall i behövlig omfattning utreda äganderättsförhållandena
inom den delade fasta egendomen. Delningen skall redovisas på
karta och, om förrättningsmannen så finner nödigt, utstakas och utmärkas.
Övriga uppgifter om delningen bör bevaras i den mån det har betydelse.
11 §•
Legalisering enligt denna lag medför ej inskränkning i rätten att erhålla
laga skifte. I fråga om skyldighet att ingå i sådant skifte gäller 1 kap. 20 §
första stycket lagen om delning av jord å landet.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
B. att riksdagen vid antagandet av legaliseringslagen måtte uttala att
frånvaron av föreskrifter därom icke måtte hindra förrättningsmannen att
i nödig omfattning i samband med legaliseringsförrättningen
1) verkställa gränsbestämning,
2) till behandling upptaga frågor om bildande av servitut.”
Inledning
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen
inledningsvis följande.
Den officiella fastighetsindelningen stämmer f. n. i betydande omfattning
inte överens med den äganderättsliga indelningen. Registerfastigheter är sålunda
ofta helt eller delvis uppdelade mellan skilda ägare genom s. k. privat
jorddelning. Till sådan delning kan räknas sämjedelning i vidsträckt bemärkelse
och delning genom överlåtelse av område av fastighet, s. k. arealöverlåtelse.
På grund av särskild lagstiftning kan sämjedelning inte längre ske. Enligt
lagen den 25 maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning av fast
egendom är nämligen sämjedelning som sker efter den 30 juni 1962 utan
verkan. I vissa delar av Kopparbergs län gällde förbud mot sämjedelning redan
fr. o. m. den 27 mars 1952 enligt lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om
ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.
Det förslag till ny jordabalk som remitterades till lagrådet den 11 februari
1966 innehåller skilda regler som syftar till att för framtiden strängt upprätthålla
sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och äganderätten
till jorden. Särskild betydelse har reglerna i 4 kap. 7—9 §§ om köp
av del av fastighet. Reglerna innebär i korthet att köp av annan del av fastighet
än ideell andel är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse
med köpet. Motsvarande regler gäller för byte och gåva. I lagberedningens
förslag till följ dlagstiftning till jordabalken (SOU 1960:24)
togs bestämmelser med samma syfte upp i fråga om övriga former av förvärv
av fast egendom. Något förslag i den delen har ännu ej remitterats till
lagrådet.
Ett problem som inte berörs av det nu anförda gäller de ägolotter som
tillkommit genom sämjedelning innan förbudslagarna trädde i kraft eller
som redan tillkommit eller som tillkommer genom arealöverlåtelse innan
de nyss redovisade reglerna i förslaget till jordabalk upphöjs till lag. Lagberedningen
behandlade utförligt frågan om möjligheterna att i dessa fall
återställa sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och den
äganderättsliga indelningen (SOU 1960: 26 s. 45). Beredningen uttalade att
sämjedelningar och områdesförvärv av alla kategorier kommer att finnas
kvar i stort antal och utgöra ett problem för lagstiftningen. Det torde, anförde
beredningen, inte finnas annan utväg än att i största utsträckning
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
godta de äldre privata jorddelningarna genom legalisering, dvs. att erkänna
fastighetsdelarna som för sig bestående fastigheter.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1964 tillkallade
jag numera justitierådet Johan Gyllensvärd för att utreda frågan om legalisering
av sämjedelningar. Utredningsmannen har avlämnat en den 30
jjuni 1966 dagtecknad promemoria om »Legalisering av sämjedelningar
m. in.» (Stencil Ju 1966: 12) med förslag till lag om erkännande av sämjedelning
m. m.
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
domänstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kristianstads,
Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, fastighetsregisterutredningen,
utredningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets
organisation, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund,
Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF), Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna liypoteksbank,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution
och Sveriges lantmätareförening.
Yttranden har vidare överlämnats av lantmäteristyrelsen från överlantmätarna
i Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, av
lantbruksstyrelsen från lantbruksnämnderna i Jönköpings, Kopparbergs
och Norrbottens län, av länsstyrelsen i Kristianstads län från lantbruksnämnden
och skogsvårdsstyrelsen i länet, av länsstyrelsen i Värmlands län
från lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsförbundet av RLF i
länet samt av länsstyrelsen i Norrbottens län från skogsvårdsstyrelsen i
länet.
På grundval av vad som framkommit vid remissbehandlingen har utredningsmannens
förslag bearbetats inom justitiedepartementet. Frågan om
en vidsträckt rätt till legalisering av redan tillkomna ägolotter har därvid
bedömts böra genomföras utan dröjsmål. Emellertid kan denna fråga knappast
prövas utan samband med spörsmålet om förhindrande för framtiden
av privat jorddelning. Jag anhåller därför att nu få ta upp till behandling
frågan om privat jorddelning i hela dess vidd.
Gällande rätt
Utskottet hänvisar till propositionen s. 9—16.
Utredningsförslaget
Utskottet hänvisar till propositionen s. 16—28.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
9
Remissyttrandena
Utskottet hänvisar till propositionen s. 28—39.
Departementschefen
I den allmänna motiveringen anför departementschefen följande.
Det har länge stått klart att de privata delningarna av fast egendom medför
betydande olägenheter i skilda avseenden. Dessa förhållanden belyses
utförligt av utredningen. Särskilt framgår att svårigheter föreligger, när
fastighetsbildningsåtgärder skall genomföras i syfte att rationalisera skogsbruket.
Rådande bristande överensstämmelse mellan den faktiska uppdelningen
av jorden och dess indelning i rättsliga enheter hämmar omsättningen
av fast egendom samt ger upphov till osäkra rättsförhållanden och
andra kännbara nackdelar för såväl det allmänna som den enskilde.
Utvecklingen i ett föränderligt samhälle ställer i allt större utsträckning
och delvis på helt andra grunder än tidigare krav på ett ändamålsenligt
och rationellt utnytjande av marken. De statliga strävandena på
detta område kommer främst till uttryck i fastighetsbildningslagstiftningen
genom de i denna ingående jord- och planpolitiska bestämmelserna. Med
tiden har det framstått som allt mera betydelsefullt inte bara att söka
hindra uppkomsten av nya okontrollerade jorddelningar utan även att återställa
det samband mellan den faktiska uppdelningen av marken och den
officiella fastighetsindelningen som gått förlorat genom redan vidtagna privata
åtgärder. Problemen med de bestående, civilrättsligt giltiga, privata
delningarna har fått särskild aktualitet genom den förestående jordabalksreformen
och det pågående arbetet på en ny fastighetsbildningslag. En slutlig
lösning av de privata jorddelningarnas framtida ställning kommer också
att få stor betydelse för reformen av fastighetsregisterväsendet. Skall fastighetsregistret
i framtiden tilldelas en mera central roll när det gäller att
tillgodose samhällets behov av informationer av skilda slag, ökar givetvis
kravet på att registret verkligen avspeglar de faktiska förhållandena.
Den gällande legaliseringslagen från år 1953 har ett relativt begränsat
syfte. I lagens förarbeten konstaterades sålunda att frågan om de x-edan
existerande privata jorddelningarna självfallet inte kunde prövas i hela sin
vidd förrän i samband med en jordabalksreform. Lagberedningen var då
alltjämt sysselsatt med att utarbeta förslag till ny jordabalk. Lagförslaget
syftade därför endast till att ge en provisorisk lösning beträffande sådana
grupper av privata delningar som vållade särskilt stora svårigheter och för
vilka en lösning framstod som trängande.
En vidgad möjlighet till legalisering av privat jorddelning ges genom
äganderättsutredningsförfarandet enligt den år 1962 tillkomna ÄUL. Med
äganderättsutredning avses en av förrättningsman verkställd utredning av
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 196S
äganderättsförhållandena i en by eller ett på annat sätt avgränsat område.
Utredningsresultatet läggs till grund för fastighetsregistrering och
lagfart och leder också till sammanläggning där sådan åtgärd är lämplig.
Enligt ÄUL ingår alltså legalisering av privat jorddelning som ett led i ett
förfarande som har ett väsentligt vidare syfte, nämligen att utöver registrering
i fastighetsregistret av de äganderättsliga enheterna även undanröja
ovisshet i fråga om äganderätts- och lagfartsförhållandena samt att i viss
utsträckning skapa en ändamålsenligare indelning av den fasta egendomen.
Det är i sammanhanget viktigt att framhålla, att ÄUL är avsedd endast för
områden med speciellt svåra och ovissa äganderätts- eller lagfartsförhållandeh.
Hitintills har den också vunnit tillämpning främst inom Kopparbergs
län. Inte heller ÄUL erbjuder alltså i sin nuvarande form någon slutgiltig
lösning på de privata jorddelningarnas problem.
Det finns inte några aktuella uppgifter om antalet bestående privata jorddelningar
men det torde vara tillräckligt för att bedöma problemets räckvidd
att konstatera att antalet privata delningar inte har gått ned nämnvärt
sedan tillkomsten av 1953 års legaliseringslag.
Det behöver med hänsyn till det anförda inte råda någon tvekan om att
ytterligare lagstiftningsåtgärder fordras för att komma till rätta med de
privata jorddelningarna. Däremot är det tveksamt vilken tidpunkt som är
den lämpliga för åtgärderna och vilka närmare former för lagstiftningen
som bör väljas.
Utredningsmannens förslag är grundat på att en reformerad legaliseringslag
skall träda i kraft tidigast samtidigt med att den nya fastighetsbildningslagen
förverkligas. För en sådan ordning talar främst att den av
fastighetsbildningskoinmittén föreslagna fastighetsbildningslagen kommer
att möjliggöra att legaliseringsförrättning samordnas med andra fastighetsbildningsåtgärder
av skilda slag, vilka f. n. inte står till buds. Härigenom erbjuds
medel att med begränsad insats av arbetskraft och till rimlig kostnad
motverka att det genom legalisering tillskapas fastigheter som inte kan
bestå för framtiden med hänsyn till att de är olämpliga från fastighetsbildningssynpunkt.
Ett uppskov med en reform av legaliseringslagstiftningen till dess fastighetsbildningslagen
sätts i kraft innebär emellertid att de vidgade legaliseringsmöjligheterna
inte kommer att bli tillgängliga ännu på flera år. Utredningsmannen
uttalar därför att legaliseringsreformen bör genomföras
som en separat lagstiftningsåtgärd, om det visar sig att fastighetsbildningslagen
ej kan sättas i kraft inom de närmaste åren. Ett flertal remissinstanser
anser också att behovet av en reform är så trängande att föreliggande
förslag bör leda till lagstiftning utan dröjsmål.
Ett särskilt skäl till att genomföra lagstiftningsåtgärder redan nu är
sambandet med innehållet i förslagen till jordabalk och fastighetsbildningslag.
Båda dessa lagverk är uppbyggda med utgångspunkt från att den fak
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
tiska uppdelningen av jorden följer den officiella fastighetsindelningen.
Det kan här räcka med att som exempel nämna reglerna i kommittéförslaget
till fastighetsbildningslag att fastighetsbildningsåtgärderna är knutna till
registerfastigheter, vilket bl. a. innebär att avstyckning inte kan ske från
sämjelott, samt bestämmelserna i jordabalksförslaget om förbud mot inteckning
i andel av fastighet. Dessa och andra bestämmelser med liknande innehåll
förutsätter att privata delningar i största utsträckning kan legaliseras.
Övergången till den nya lagstiftningen kommer otvivelaktigt att underlättas
för de enskilda, om legaliseringsreformen genomförs i god tid före införandet
av den nya jordabalken och en ny fastighetsbildningslag. Också
från arbetsekonomisk synpunkt är det värdefullt för berörda myndigheter
om dessas befattning med legaliseringsfrågorna blir spridd över en längre
tidsperiod och inte till övervägande del sammanfaller med den tillfälliga ökning
av övriga göromål som den nya fastighetsbildningslagens ikraftträdande
kan väntas föra med sig. Fördelar av nämnda slag torde åtminstone
i vissa fall förkorta handläggningstiden, vilket gynnar även de enskilda
sakägarna. Jag finner med hänsyn till det sagda att övervägande skäl talar
för att en ny lagstiftning angående privata jorddelningar bör träda i kraft
så snart som möjligt.
Utredningsmannen anger att syftet med en legaliseringsreform bör vara
att få till stånd en så fullständig avveckling som möjligt av alla typer av
privata jorddelningar. Detta mål kan enligt utredningsmannens mening nås
endast om lagstiftningen ges formen av ett vidsträckt legaliseringsförfarande.
Så till vida råder enighet bland remissinstanserna att alla anser att reformen
bör syfta till att de privata jorddelningarna avvecklas. Från flera
håll görs emellertid gällande att detta syfte bör tillgodoses på annat sätt
än genom enbart legalisering. Sålunda anförs, att förekomsten av privata
jorddelningar inte utgör bara en isolerad fastighetsindelningsfråga utan
ofta även erbjuder svårlösta problem med avseende på äganderätten eller
lagfartsförhållandena. Det påpekas också att det av jordpolitiska eller andra
allmänna hänsyn ibland kan vara av stor betydelse att en legalisering
följs av sammanläggningar eller kombineras med ägoutbyten eller liknande
fastighetsbildningsåtgärder. Det görs gällande att utredningsmannens förslag
inte tillgodoser dessa synpunkter. Som jämförelse framhålls i stället
fördelarna med det i ÄUL inrymda legaliseringsförfarandet. Det betonas
från flera håll att hitintills vunna erfarenheter från tillämpningen av ÄUL
är synnerligen goda men att dess praktiska värde ändå är betydligt mindre
än som skulle vara önskvärt. Det är främst det nuvarande ansökningsförfarandet,
med en ofta lång och tidsödande remissomgång före Kungl.
Maj:ts förordnande om äganderättsutredning, som anses vara alltför tungrott.
Med en ringa uppmjukning av villkoren för äganderättsutredning och
en viss delegation av rätten att meddela förordnande skulle däremot institu
-
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
tet äganderättsutredning med fördel kunna komma till användning även
beträffande sådana legaliseringsföretag för vilka de av utredningen föreslagna
lagreglerna är avsedda. Den förestående reformen bör enligt den nu
återgivna uppfattningen i första hand grundas på och samordnas med ÄUL.
Flera bland de remissinstanser som ställer sig bakom denna åsikt anger
dock att andra lösningar också kan komma i fråga.
Jag delar uppfattningen att den förestående reformen bör syfta till en så
fullständig avveckling som möjligt av alla typer av privata jorddelningar.
Enligt min mening råder det ej heller någon tvekan om att särskilda åtgärder
behövs för att komma till rätta med de oklarheter i fråga om äganderätten
eller de brister i lagfartsförhållandena, vilka ibland åtföljer privata
jorddelningar. Också från allmän synpunkt skulle det givetvis vara en fördel
om de av jordpolitiska eller andra skäl mest påtagliga olägenheterna
med de privata delningarna kunde undanröjas i anslutning till legaliseringen.
Från den utgångspunkten finns onekligen goda skäl för att grunda
legaliseringsreformen på ÄUL. Det finns emellertid även omständigheter
som talar för att denna väg åtminstone inte f. n. bör beträdas.
I sin nuvarande form har ÄUL en utpräglad karaktär av särlagstiftning
och den är avsedd att tillämpas bara inom områden med så hopflätade äganderättsförhållanden,
att man inte lika förmånligt kan vinna klarhet med
andra rättsinstitut. I enlighet härmed är föreskrivet att förordnande om
äganderättsutredning i varje särskilt fall skall meddelas av Kungl. Maj :t.
Den främsta förklaringen till denna ordning är att äganderättsutredningen
efter en jämförelsevis fri prövning av föreliggande fång och hävdeförhållanden
kan leda till lagfart för delägare som tas upp i den vid förrättningen
upprättade äganderättsförteckningen. Det har påpekats under remissbehandlingen
att erfarenheterna från tillämpningen av ÄUL är synnerligen
goda. Dessa omständigheter kan emellertid inte utan vidare tas till
intäkt för en utvidgning av lagens tillämpningsområde eller en förenkling
av ansökningsförfarandet. Institutets långtgående rättsverkningar motiverar
obestridligen att stor försiktighet iakttas när det gäller att vidga institutets
tillämpningsområde. Mot denna bakgrund kan det starkt sättas i
fråga om det är från rättssäkerhetssynpunkt försvarligt att utan åtskillnad
handlägga alla nu aktuella legaliseringar i den ordning som föreskrivs i
ÄUL.
I många fall, där äganderättsförhållandena är klara och delägarna är
ense, talar även rent praktiska synpunkter mot en handläggning enligt
ÄUL, som ju bl. a. förutsätter att förrättningsmannen håller minst två
skilda sammanträden med sakägarna. Det kan på goda grunder antas, att
en äganderättsutredning enligt nu gällande regler ofta skulle visa sig vara
mera tids- och kostnadskrävande än vad en normal legaliseringsåtgärd
egentligen behöver bli. Ett tänkbart sätt att minska eller helt neutralisera
denna effekt är givetvis att införa ett särskilt, enklare förfaringsätt för
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
13
de förrättningar som inte skall leda till lagfart för någon delägare. En
sådan lösning, som även skulle fordra ett nytt och alternativt ansökningsförfarande,
aktualiserar emellertid vanskliga gränsdragningsproblem.
I sammanhanget bör även uppmärksammas att det till lagrådet remitterade
förslaget till ny jordabalk innehåller vissa bestämmelser som bör kunna
ge ökade möjligheter att komma till rätta med brister i lagfartshänseende,
i varje fall när dessa gäller enstaka fastigheter inom ett område. Jag
syftar på reglerna om s. k. lagfartssammanträde i 20 kap. 10 §.
Med hänsyn till vad som sålunda har anförts har jag kommit till den
uppfattningen att det är motiverat att ha ett legaliseringsinstitut vid sidan
om ÄUL. Institutet bör ges formen av en ny legaliseringslag. Lagen bör
gälla hela landet och utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens
förslag. I fråga om lagstiftningens närmare räckvidd hyser
jag dock, som kommer att framgå av det följande, i flera hänseenden en
annan uppfattning än utredningsmannen. Vissa bestämmelser i ÄUL angående
legaliscring av privat jorddelning, vilka visat sig lämpliga, bör vara
vägledande vid utformningen av en ny legaliseringslag även i fall när utredningsmannen
förordat en annan lösning.
Var jag nu har sagt innebär inte att jag tar avstånd från de förslag till
reformer av ÄUL som förs fram. Mycket talar för att en översyn av denna
lag bör komma till stånd mot bakgrunden av hittills vunna erfarenheter av
lagen. Därvid kan det vara motiverat att särskilt uppmärksamma frågan om
gränsen mellan tillämpningsområdena för ÄUL och den nya legaliseringslagen.
Jag har också inhämtat att lantmäteristyrelsen f. n. överväger vissa
förslag till en reform av ÄUL. Det finns alltså anledning att räkna med
att frågan om en översyn av denna lag inom kort blir aktualiserad i annan
ordning.
När det gäller den närmare utformningen av legaliseringslagen uppkommer
först spörsmålet om begränsning av lagstiftningens tillämplighet med
hänsyn till tidpunkten för delningens tillkomst.
Vad sämjedelningarna beträffar har några giltiga sådana inte kunnat ske
efter den 30 juni 1962. Tidigare företagna sådana delningar är däremot
i princip bindande för såväl delägare som inteckningshavare. Detta gäller
dock inte delning som är utan verkan enligt 1952 års lag om ogiltighet av
sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.
Enligt gällande fastighetsbildningslagstiftning tillerkänns sämjedelningar
från tiden före jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari
1928 i en del avseenden helt andra rättsverkningar än senare genomförda
delningar. I gällande legaliseringslag anges som villkor för legalisering, att
delningen skall ha kommit till stånd före den 1 januari 1928. Vad sålunda
anförts kan enligt utredningsmannen tala för en begränsning av möjligheterna
till legalisering till sämjedelningar som skett före den 1 januari
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 66
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
1928. Utredningsmannen framhåller även att därefter tillkomna sämjedelningar
på ett helt annat sätt än äldre företer ett drag av illojalitet, eftersom
de härrör från en tid när en tämligen sträng kontroll av nybildade fastigheters
lämpliga beskaffenhet börjat tillämpas.
Emellertid hänvisar utredningsmannen till att varje giltig sämjedelning
har gett upphov till en särskild uppdelning av den fasta egendomen och att
tidpunkten för delningen inte inverkar på behovet av legalisering. Han föreslår
därför att den nya lagen i princip skall omfatta alla sämjedelningar
som inte är utan verkan enligt någon av gällande förbudslagar.
Remissinstanserna godtar genomgående detta ställningstagande. Även
jag anser att nya legaliseringslagen till skillnad från 1953 års lag bör omfatta
alla civilrättsligt giltiga sämjedelningar.
I fråga om andra privata jorddelningar än sämjedelningar föreslår utredningsmannen
att legaliseringsmöjligheterna begränsas till sådana överlåtelser
eller liknande åtgärder som ägt rum före den 1 januari 1948. De
viktigaste skälen härför är följande. Eftersom areal överlåtelser i avvaktan
på nya jordabalkens ikraftträdande fortfarande kan genomföras med civilrättslig
verkan behövs en tidsgräns som hindrar att legaliseringsmöjligheterna
stimulerar till nya privata jorddelningar, varigenom gällande jordoch
planpolitiska bestämmelser i fastighetsbildningslagstiftningen kringgås.
Av samma skäl bör tidsgränsen fastställas så att risken för antedatering av
fångeshandlingar i görligaste mån undviks. I fråga om yngre delningar
medför de inskrivningsrättsliga bestämmelserna, som hindrar förvärvaren
från att få lagfart på sitt fång eller utnyttja dess kreditvärde, samt inskränkningarna
i möjligheten att bebygga området, att parterna själva fortfarande
hyser ett påtagligt intresse för en uppgörelse om delningens återgång.
En legalisering skulle i sådana fall kunna innebära att en olämplig
fastighetsbildning kommer till stånd, trots att det finns förutsättningar för
en avveckling av delningen.
Med utgångspunkt från de nu angivna omständigheterna skulle det enligt
utredningsmannens mening i och för sig vara naturligt om tidsgränsen
fastställdes till den 1 juli 1962. Överensstämmelse skulle då uppnås med
det allmänna sämjedelningsförbudet och med motsvarande regler i ÄUL.
Enligt utredningsmannens mening måste emellertid hänsyn tas till de nu
gällande relativt stränga kraven på nybildad fastighets lämplighet vid avstyckning
och på planmässig utveckling av bebyggelseområden. Dessa krav
infördes genom lagar som trädde i kraft den 1 januari 1948. Eftersom det
kan antas att därefter verkställda arealöverlåtelser inte sällan avsett planområden
eller områden där tätare bebyggelse uppkommit eller varit att
vänta, kan det befaras att en legalisering av dessa delningsåtgärder motverkar
plangenomförande eller annars får olämpliga konsekvenser från bebyggelsesynpunkt.
Det skulle dessutom vara stötande om jordägare, som
kanske medvetet sökt kringgå bestämmelserna, kunde uppnå legalisering
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
15
medan andra, som gjort liknande transaktioner, skulle vara utestängda
från denna möjlighet därför att de lojalt fogat sig efter fastighetsbildningslagstiftningens
föreskrifter och ej vidhållit de ingångna rättshandlingarna.
Remissinstanserna anser i allmänhet att utredningsmannens förslag är
alltför restriktivt i fråga om arealöverlåtelser. Många förordar att den aktuella
tidsgränsen bestäms till den 1 juli 1962, varigenom överensstämmelse
uppnås med såväl 1962 års lag om förbud mot sämjedelning som ÄUL.
Andra förordar att tidsgränsen sätts till den 1 juli 1955. Det åberopas bl. a.
att med utredningsmannens förslag stor risk finns för att många av de
civilrättsligt giltiga arealöverlåtelser som inte återgått inom relativt kort
tid kommer att bli bestående för framtiden och utgöra hinder för önskvärda
rationaliseringsåtgärder och planmässig exploatering av marken.
Det kan enligt min mening inte bestridas att en mera omfattande legalisering
av andra privata jorddelningar än sämjedelningar, främst då arealöverlåtelser,
i vissa fall kommer att leda till mer eller mindre olämpliga
fastighetsbildningar. Jag vill i detta sammanhang särskilt fästa uppmärksamheten
på tänkbara följder av det under senare år mycket kraftigt
ökade intresset för fritidsbebyggelse. Det finns skäl att befara att legalisering
av arealöverlåtelser ibland kan komma att motverka ett plangenomförande
eller på annat sätt bli till hinder för önskad fastighetsindelning
eller ett ändamålsenligt markutnyttjande. Jag anser emellertid att nu
nämnda synpunkter inte bör tillmätas alltför stor betydelse. Det bör nämligen
starkt betonas att legalisering i övervägande antalet fall utgör en nödvändig
förutsättning för fastighetsbildningsåtgärder som undanröjer eller
minskar de olägenheter som den civilrättsligt giltiga och faktiskt tillämpade
indelningen av marken omedelbart förorsakar. Bland skälen för den av utredningsmannen
förordade tidsgränsen nämns att en senare tidsgräns skapar
risker för antedateringar och minskar möjligheten av att delningar från
senare tid går åter på grund av kontrahenternas egna åtgöranden. Båda
dessa synpunkter är förvisso värda att beaktas men motiverar inte att tidsgränsen
sätts så långt tillbaka som den 1 januari 1948.
Utredningsmannen fäster även uppmärksamheten på berörda jordägares
bristande lojalitet gentemot gällande fastighetsbildningslagstiftning och på
önskemålet att hänsyn tas till ett allmänt krav på rättvisa och skälighet.
Jag vill inte förneka att från dessa synpunkter en vidsträckt legalisering
inger tveksamhet. Här föreligger en ömtålig och grannlaga avvägningsfråga.
Jag vill emellertid framhålla att legaliseringsmöjligheterna enligt ÄUL är
betydligt liberalare än vad utredningsmannen förordar och att det kunde
sägas ligga en orättvisa i att ha strängare regler i en ny legaliseringslag
än i ÄUL.
Det som ytterst bör vara avgörande för den aktuella begränsningsregelns
utformning är enligt min mening att den nya legaliseringslagen i princip
bör syfta till en så fullständig avveckling som möjligt av alla bestående
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år i968
privata jorddelningar. När detta ställningstagande även innebär att vidare
framtida lagstiftningsåtgärder av denna natur skall undvikas, finns speciella
skäl att i högre grad än annars bortse från allmänna betänkligheter
av skilda slag och inta en i förhållande till berörda sakägare mycket välvillig
inställning. En avvägning av här redovisade synpunkter leder enligt min
mening till att tidsgränsen bör bestämmas till den 1 juli 1962.
Det har inte från något håll föreslagits att möjligheten till legalisering
skall göras beroende av en jord- eller planpolitisk prövning. Inte heller jag
anser att sådan prövning bör förekomma. Detta stämmer överens med den
lösning som valts i 1953 års legaliseringslag och i ÄUL.
Utredningsmannen föreslår att legaliseringsfrågorna i likhet med vad
som sker enligt 1953 års lag skall handläggas vid förrättning. Denna uppfattning
delas av en helt övervägande remissopinion. Några remissinstanser
ifrågasätter emellertid om man inte i stället åtminstone för normalfallen
borde ha ett enklare förfarande, som närmast skulle få karaktären av en
registreringsåtgärd.
För egen del anser jag att samtliga legaliseringsfrågor bör handläggas
i en ordning som i väsentliga delar stämmer överens med vad som är vanligt
vid fastighetsbildning. Jag vill här särskilt erinra om utredningsmannens
påpekande att en mera fullständig avveckling av existerande privata
jorddelningar knappast blir möjlig om inte även vissa kontroversiella frågor
kan få sin lösning inom ramen för legaliseringsförfarandet. Vid en allmän
legalisering framträder f. ö. även ett ökat behov av att kunna kombinera
handläggningen av fastighetsbildnings- och legaliseringsfrågor. Det finns
slutligen inte heller skäl att nu frångå det vid tillkomsten av gällande
legaliseringslag redovisade principiella ställningstagandet, att inte själva
registreringen av den privata delningen utan i stället tillerkännandet av
viss rättsverkan åt delningen är det primära vid legaliseringen. Jag biträder
följaktligen förslaget att frågor om legalisering alltid skall handläggas vid
förrättning till vilken sakägarna kallas på betryggande sätt.
Med avseende på förrättningens utformning föreslår utredningsmannen
främst den avvikelsen från vad som gäller enligt 1953 års lag att de genom
den privata delningen uppkomna gränserna inte behöver säkerställas. Bakom
detta ställningstagande ligger en allmän strävan att uppnå ett snabbt
och smidigt förrättningsförfarande. Utredningsmannen framhåller att lantmäteriets
arbetskraftsresurser f. n. är begränsade i förhållande till arbetsuppgifternas
omfattning och att det därför är angeläget att lantmäteriet
i detta sammanhang ej belastas med flera uppgifter än som är absolut
nödvändigt. En sådan ordning kommer visserligen på längre sikt kanske
inte att reducera de anspråk som kommer att ställas på insatser från det
allmännas sida. Förenklingen ger dock förutsättningar för att driva legali»
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
17
seringsverksamheten intensivt. Detta är av stor vikt med hänsyn till bl. a.
det föreslagna innehållet i såväl den nya jordabalken som fastighetsbildningslagen.
Vid förrättningen skall enligt utredningsmannens förslag normalt endast
slås fast att en privat jorddelning föreligger av beskaffenhet som avses med
lagstiftningen. Bestämmelsen i 1953 års lag om att äganderättsförhållandena
liksom övriga omständigheter av betydelse i ärendet skall utredas föreslås
ersatt med en regel som enbart ålägger förrättningsmannen att i behövlig
omfattning utreda äganderättsförhållandena. Tillgänglig utredning
bör dock tillvaratas för framtiden och sättet för delningens genomförande
översiktligt redovisas på karta. Särskilt sammanträde liksom besök på förrätlningsstället
skall ibland kunna undvikas.
Remissinstansernas inställning i denna fråga är tämligen splittrad. Allmän
enighet föreligger endast i fråga om den vägledande principen att förfarandet
bör göras så enkelt och billigt som möjligt. Den föreslagna lösningen
utsätts däremot för kritik från flera håll. Några remissinstanser
uttrycker tveksamhet. De anförda betänkligheterna grundas främst på
uppfattningen att det av hänsyn till såväl rättssäkerheten som skilda praktiska
skäl är olämpligt eller mindre ändamålsenligt att tillskapa fastigheter
med oklara gränser. Vissa yttranden speglar även farhågor för att den vid
förrättningen tillgängliga utredningen angående delningens beskaffenhet
trots allt inte kommer att tas till vara med nödvändig noggrannhet eller för
att kartredovisningen blir alltför summarisk.
Onekligen är förslaget att sämjegränserna inte skall utstakas och utmärkas
förenat med vissa olägenheter. Med hänsyn till vad som bär anförts om
det nu väsentligt stegrade behovet av att så skyndsamt och fullständigt som
möjligt komma till rätta med de privata jorddelningarna och till de av utredningsmannen
i övrigt åberopade skälen kan jag emellertid ansluta mig
till den föreslagna lösningen. Jag vill även framhålla att den i detta sammanhang
betydelsefulla begränsning av det allmännas insatser som uppnås
genom en förenklad handläggning av gränsfrågorna kan visa sig vara av
värde även på längre sikt. Framtida rationaliseringsåtgärder inom jordbruk
och skogsbruk kommer säkerligen att utplåna många sämjegränser eller
öppna möjligheter för en smidig och ändamålsenlig lösning av gränsfrågor
i samband med andra fastighetsbildningsåtgärder. De faktiska olägenheterna
med en legaliseringsförrättning som inte leder till ett fastställande av
sämjegränserna beror vidare i hög grad på det sätt på vilket den tillgängliga
utredningen tillvaratas vid förrättningen och hur den föreskrivna kartredovisningen
verkställs. Vid utformningen av de särskilda lagreglerna
kommer jag därför att förorda en lösning som i jämförelse med utredningsmannens
förslag syftar till att skapa större garantier för att utredningen
blir tillfredsställande tillvaratagen och kartredovisningen görs på ett betryggande
sätt. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
Det är givetvis tänkbart att sakägarna i en del fall kan hysa starkt intresse
av att få gränsfrågorna slutligt avgjorda i samband med legalisering.
En möjlighet för sakägare att få till stånd gränsbestämning skulle från
denna utgångspunkt kunna vara av praktiskt värde. Det bör emellertid enligt
min mening samtidigt beaktas, att en sådan ordning i många fall kan
komma att i väsentlig utsträckning tynga och förlänga en förrättning som
annars på ett snabbt och enkelt sätt skulle ha lett till legalisering. Jag vill
i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på de särskilda förhållanden
som kan uppstå sedan den nya jordabalken och den nya fastighetsbildningslagen
trätt i kraft. Det är inte uteslutet att legaliseringsförrättningar
då kommer att begäras i en omfattning som vida överträffar den
beräknade verksamheten under tiden dessförinnan. I ett sådant läge kan
det bli nödvändigt att ge legaliseringsförrättningarna hög prioritet. Fördelarna
med ett enkelt förfarande är då uppenbara. Även vid en av andra
skäl inom visst förrättningsområde koncentrerad legaliseringsverksamhet
kan det visa sig vara betydelsefullt att gränsbestämningsfrågor inte behöver
sammankopplas med själva legaliseringarna utan kan handläggas efter en
särskild turordning. Jag anser således att övervägande skäl talar mot att
avsteg görs från principen att gränsbestämning inte skall ske vid legaliseringsförrättning.
Utredningsmannen föreslår att initiativrätten till legalisering enligt den
nya lagen i princip endast skall tillkomma delägarna i den delade egendomen.
Officialinitiativ skall få förekomma bara när det framgår att en legalisering
har betydelse för genomförandet av annan fastighetsbildningsåtgärd.
En del remissinstanser har riktat kritik mot förslaget om en så snäv begränsning
av det allmännas möjligheter att påverka legaliseringsverksamheten.
Enligt lantmäteristyrelsens mening bör i vart fall överlantmätaren
ges befogenhet att påkalla separata legaliseringar, medan från annat håll
sätts i fråga om inte en på detta sätt vidgad initiativrätt även bör kunna
tilläggas byggnadsnämnd och möjligen också inskrivningsdomare.
Erfarenheterna från tillämpningen av nu gällande legaliseringslag visar
att det enskilda intresset för en avveckling av bestående privata jorddelningar
inte är så stort som skulle vara önskvärt. Det förefaller emellertid
troligt att den nya lagen — med ett enkelt, smidigt och billigt förrättningsförfarande
— följd av en på lämpligt sätt bedriven upplysningsverksamhet
i detta avseende skall visa sig ge ett mera tillfredsställande resultat. Det
tidigare uttalade målet för reformen, nämligen en så snabb och fullständig
avveckling som möjligt av alla privata jorddelningar, kan emellertid inte
uppnås utan att särskilda åtgärder sätts in. Frågan om sådana åtgärder får
tas upp till närmare prövning i samband med övergångsbestämmelserna till
förslagen om ny jordabalk och kommande fastighetsbildningslag. Ett sätt
19
Tredje lagutskoiiets utlåtande nr 66 år 1968
att redan nu öppna möjlighet att driva på verksamheten är att som lantmäteristyrelsen
föreslagit ge överlantmätaren viss initiativrätt beträffande legalisering.
Jag tillstyrker lantmäteristyrelsens förslag. Initiativrätten bör
avse sådana fall då det är av större allmän betydelse att delningar inom en
by eller annat sådant område legaliseras. Innan större erfarenhet vunnits av
legaliseringslagens verkningar, bör dock varsamhet iakttas vid förordnande
om legalisering utan ansökan av sakägare.
Beträffande legaliserings rättsverkningar innebär utredningsmannens
förslag att den privata delningen får samma karaktär som en lagligen gällande
fastighetsbildning. Den privata delningen erkänns alltså som fastighetsbildande.
Så snart förrättningsmannens utlåtande vunnit laga kraft
skall enligt förslaget anteckning ske i fastighetsregistret varvid de vid den
privata delningen utlagda lotterna kommer att i princip jämställas med lagligen
utbrutna enheter. Till skillnad från vad som gäller enligt 1953 års lag
men i överensstämmelse med ÄUL skall den nya legaliseringslagen enligt
förslaget omfatta också sådana privata delningar där de utlagda lotterna
enligt gällande bestämmelser ej kan registreras som särskilda fastigheter.
Remissinstanserna godtar i allmänhet nämnda huvuddrag i förslaget.
Några remissinstanser berör emellertid därutöver även de tänkbara olägenheter
som kan uppstå, om byggnadsnämnderna inte får kännedom om att
viss i fastighetsregistret redovisad enhet tillkommit utan den noggranna
prövning som normalt sker vid fastighetsbildning.
Det grundläggande motivet för reformen är att åstadkomma största möjliga
överensstämmelse mellan den äganderättsliga och den officiella fastighetsindelningen.
Det kan följaktligen inte råda någon tvekan om att det vid
en legaliseringsförrättning meddelade erkännandet, på samma sätt som följer
av nu gällande lagstiftning med motsvarande institut, uteslutande skall
avse den privata delningens fastighetsbildande verkan. På sätt utredningsmannen
utvecklar kommer emellertid det omedelbara praktiska värdet av
ett sådant erkännande egentligen inte fram förrän i och med den efterföljande
anteckningen i fastighetsregistret. Registreringsbestämmelserna har
därför en mycket central betydelse i detta sammanhang. Med hänsyn till
såväl det reformarbete som pågår även inom detta område som syftet med
förevarande lagstiftning anser jag dock att det inte kan vara meningsfullt
att nu strängt söka upprätthålla ett direkt samband med gällande registreringsbestämmelser.
Jag delar därför utredningsmannens uppfattning att
legaliseringsmöjligheterna i den nya lagen i detta avseende bör göras lika
vidsträckta som enligt ÄUL. Från samma utgångspunkter finner jag emellertid
även skäl att förorda en avvikelse från förslaget, nämligen i vad det
innebär att den nya lagen skall innehålla bestämmelser som är av betydelse
för registreringen. Eftersom lagen skall kunna tillämpas på många skilda
typer av privata jorddelningar och dessutom mot bakgrund av växlande
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
regler om såväl fastighetsbildning som fastighetsregister, är det enligt min
mening mest ändamålsenligt att samtliga behövliga bestämmelser angående
registreringen sammanförs i tillämpningsföreskrifter. En sådan lösning, som
f. ö. står i överensstämmelse med tillvägagångssättet vid tillkomsten av
ÄUL, möjliggör en smidigare anpassning till rådande förhållanden och har
dessutom den fördelen att lagen inte i onödan behöver belastas med regler
av så utpräglat provisorisk karaktär som annars blir nödvändigt.
I utredningsmannens förslag görs den betydelsefulla begränsningen att
legalisering inte skall tillåtas inom tomtindelat område. Som skäl anges
främst att det inte är tillfredsställande att det allmänna godtar en delning
som strider mot en sådan i detalj utformad plan för fastighetsindelningen
som tomtindelningen innebär. Vidare anförs att en legalisering dessutom
i dessa fall är meningslös, eftersom byggnadslagen erbjuder särskilda möjligheter
att få till stånd en fullständig, planenlig överensstämmelse mellan
äganderättsliga enheter och fastighetsindelningen.
Under remissbehandlingen har förslaget kritiserats starkt. Det betonas
att en legalisering knappast hindrar plangenomförandet utan i stället vanligen
kommer att underlätta den rättsliga tomtbildningen. Vissa remissinstanser,
bland dem lantmäteristyrelsen, går så långt att de även avstyrker
en särskild undantagsregel för delningar som berör rättsligen bildade
tomter.
För egen del vill jag framhålla att varje begränsning av den nya lagens
tillämpningsområde innebär ett avsteg från reformens huvudsyfte. Därtill
kommer en del praktiska skäl. Jag syftar på att ägoulbytesinstitutet ofta
kan vara det mest smidiga och lämpliga medlet för rättslig tomtbildning,
medan inlösenförfarandet enligt byggnadslagen är omständligt. Ägoutbyte
kan verkställas bara mellan registerfastigheter och förutsätter således legalisering.
Dessa förhållanden stöder otvivelaktigt uppfattningen att legaliseringar
i många fall kommer att direkt underlätta plangenomförandet.
Därutöver bör påpekas att problem och olägenheter av skilda slag kan uppstå,
om tomtindelningen berör endast viss del av den sämjedelade egendomen.
Med hänsyn till nu nämnda förhållanden och eftersom en legalisering
i regel kan antas inte försvåra eller hindra tomtindelningens genomförande
anser jag att den föreslagna begränsningsregeln inte är tillräckligt motiverad.
I 1953 års lag avser det nu diskuterade undantaget endast till tomtbok
överförd tomt, dvs. rättsligt bildad tomt. Vid lagens tillkomst anfördes som
motiv härför att förekommande sämjedelning från tiden före år 1928 av
i tomtboken upptagen tomt inte borde legaliseras. Det angavs dock att fallet
syntes opraktiskt. De enligt detta lagförslag utvidgade legaliseringsmöjligheterna
kan enligt min mening knappast ändra uppfattningen att en sådan
undantagsregel främst har ett teoretiskt intresse. I likhet med flera remissinstanser
anser jag därför att det tänkbara praktiska värdet av en begräns
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
21
ning beträffande rättsligen bildade tomter är alltför obetydligt för att motivera
en särskild undantagsregel. Det bör i detta sammanhang även noteras
att det pågående reformarbetet såväl inom fastighetsbildningslagstiftningen
som angående fastighetsregistreringen synes få till följd att de rättsligen
bildade tomternas särställning i förhållande till andra fastigheter försvinner.
I likhet med utredningsmannen anser jag inte nödvändigt att i den nya
lagen ta upp någon motsvarighet till nu gällande förbehåll angående tilllämpningen
av legaliseringsinstitutet inom vissa delar av Kopparbergs län.
Med utgångspunkt särskilt från förhållandena i nämnda län finns emellertid
här anledning att något beröra de konkurrenssituationer som kan
uppstå i förhållande till äganderättsutredning. Utredningsmannen uttalar
att det är uppenbart att, om äganderättsutredning pågår inom visst område
och alltså frågan om en allmän legalisering är under prövning, annan verksamhet
för erkännande av sämjevis genomförda delningsåtgärder inte får
sättas i gång.
Jag kan inte utan vidare ansluta mig till denna uppfattning. Ett ovillkorligt
företräde för äganderättsutredning, som ibland kan dra långt ut på
tiden, torde i vissa fall vara olägligt från såväl enskild som allmän synpunkt.
Frågan om tillvägagångssättet vid konkurrens mellan äganderättsutredning
och legaliseringsförrättning bör därför i varje förekommande
fall lösas av förrättningsmän och delägare. Möjligen kan det finnas anledning
att på nytt överväga frågan vid en eventuell översyn av ÄUL.
När det gäller den närmare utformningen av legaliseringsinstitutet innebär
utredningsmannens förslag med avseende på enkla sämjedelningar i
huvudsak följande. Legalisering förutsätter inte att samtliga delägare är
ense om delningens innehåll och önskar legalisering. Åtgärden skall kunna
ske även när ansökningen bestrids av delägare. Föreligger tvist huruvida
sämjedelning är giltig eller hur delningen i något för legaliseringen väsentligt
hänseende är beskaffad, skall delägare dock kunna få tvistefrågan
prövad av allmän domstol innan förrättningen slutförs. Underlåter delägare
att väcka talan, skall förrättningsmannen själv pröva frågan. Den som är
missnöjd med förrättningsmannens avgörande kan sedan överklaga beslutet
till ägodelningsrätten.
I flertalet fall kommer förrättningsmannens prövning att vara begränsad
till frågan om sämjedelningen är giltig. Delningen måste ha inneburit att
den gemensamma äganderätten slutligt upplösts och får således inte vara
tidsbegränsad, endast ha avsett brukningsrätten eller ha tillkommit i strid
med något förbud mot sämjedelning.
Remissinstanserna godtar i allmänhet de föreslagna riktlinjerna. Några
remissinstanser, däribland kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen, ifrågasätter
dock om inte alternativet med talan vid allmän domstol bör slopas.
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
Som skäl anförs bl. a. att handläggningen av legaliseringsförrättningar annars
kan fördröjas i onödan. Det anförs att en ordning som innebär att förrättningsmannen
som första instans får ta ställning till alla uppkommande
tvistefrågor tillämpas enligt ÄUL och har visat sig ändamålsenlig.
De av utredningsmannen föreslagna huvudprinciperna för legalisering
av enkla sämjedelningar är även enligt min mening i huvudsak lämpligt
avvägda. Det finns emellertid anledning att på vissa punkter söka nå en lösning
som i ännu högre grad motsvarar det aktuella behovet av ett effektivt
och smidigt fungerande legaliseringsinstitut. Det råder allmän enighet om
att förrättningsförfarandet av hänsyn till såväl allmänna som enskilda
intressen bör utformas så att det blir så smidigt och billigt som möjligt.
Därför bör det vara tillåtet med en ordning där delägarnas möjligheter till
ställningstaganden eller åtgärder inskränks till vad som är nödvändigt från
rättssäkerhetssynpunkt. Med hänsyn till att det övervägande antalet sämjedelningar
bestått och respekterats under lång tid, är det f. ö. inte troligt
att fråga om delnings giltighet kommer att bli aktuell annat än i rena undantagsfall.
Det torde bli sällsynt att eventuell oenighet om delningens
beskaffenhet får en sådan självständig betydelse vid förrättningen att den
kan hindra att delningen erkänns. Tvister av sistnämnda slag torde lämpligen
kunna avgöras inom ramen för en samtidigt påkallad eller efterföljande
gränsbestämningsförrättning. Jag hyser den uppfattningen att förr ätt - ningsmännen i allmänhet är väl skickade att bedöma de frågor av detta slag
som kan uppkomma vid en legalisering. Från rättssäkerhetssynpunkt bör
det därför inte finnas några avgörande betänkligheter mot en ordning som
innebär att förrättningsmannen, med förebild från ÄUL, får ta ställning
till samtliga vid förrättningen uppkommande tvistefrågor. Mot bakgrund av
dessa överväganden anser jag att någon regel som möjliggör att tvist angående
delnings giltighet eller innebörd kan göras till föremål för särskild
rättegång vid domstol medan förrättningen vilar inte bör införas.
I fråga om delningar som berört flera fastigheter och genomförts utan
hänsyn till de mellan fastigheterna gällande gränserna, komplicerade sämjedelningar,
föreslår utredningsmannen avsevärt strängare villkor för legalisering
än i fråga om enkla sämjedelningar. Utredningsmannen utgår därvid
från att komplicerade sämjedelningar har svagare rättsverkningar än enkla
sämjedelningar och att det normalt råder osäkerhet angående komplicerad
delnings giltighet. Mot bakgrund bl. a. av det ställningstagande som gjordes
vid nu gällande legaliseringslags tillkomst indelar utredningsmannen de
komplicerade säinjedelningarna i två grupper, där visshet angående den
civilrättsliga giltigheten utgör skiljelinjen. I den första gruppen ingår delningar
vilkas giltighet blivit fastslagen genom domstols avgörande och delningar
som inneburit att var och en av delägarna fått ägor inom varje
fastighet som väsentligen motsvarar hans andel i fastigheten. Dessa delningar
föreslås skola behandlas efter samma regler som enkla sämjedelningar. I
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
fråga om den andra gruppen, som omfattar övriga komplicerade delningar,
innebär utredningsmannens förslag att legalisering ej får ske mot delägares
bestridande. Av hänsyn till inteckningshavarnas ställning uppställs dessutom
det särskilda villkoret för legalisering att inte någon av fastigheterna
svarar för andra inteckningar än sådana som gäller i hela delningskomplexet
i samma inbördes ordning.
Vid remissbehandlingen har dessa ställningstaganden tilldragit sig ett
förhållandevis livligt intresse. Från något håll görs gällande att i stället
för det passiva villkoret att ingen motsätter sig legalisering bör uppställas
ett krav på att alla delägare uttryckligen medger åtgärden. Andra remissinstanser
åter förordar lösningar som innebär en mer eller mindre långtgående
uppmjukning av utredningsmannens förslag. Till stöd härför anförs
bl. a. att såväl den jordägande befolkningen som kreditgivare i praktiken
inte är benägna att dra någon direkt skiljelinje mellan de rättsverkningar
som följer på en enkel och en komplicerad sämjedelning.
Enligt min mening präglas den av utredningsmannen förordade lösningen
av en alltför stor försiktighet. Flertalet komplicerade sämjedelningar har
tillkommit före jorddelningslagens ikraftträdande. I allmänhet har alltså
en förhållandevis lång tid förflutit under vilken sämjelotterna brukats,
intecknats och överlåtits i enlighet med delningen. Det är därför knappast
förvånande att den jordägande befolkningen och kanske även kreditgivarna
i allmänhet inte gör någon skillnad mellan enkla och komplicerade delningar.
Vid en av praktiska skäl, t. ex. för att vinna fördelar från arronderingssynpunkt,
motiverad samtidig delning av flera fastigheter kan varken tillvägagångssättet
vid själva åtgärden eller för delägarna därvid kända andra
omständigheter antas ha markerat att delningen skulle bli mindre bindande
för parterna än andra privata jorddelningar. Bortser man från fall då det
görs gällande att delningen gällt endast brukningsrätten eller av andra skäl
inte kan antas ha gällt en definitiv upplösning av samäganderätten, är det
därför inte sannolikt att tvist angående den civilrättsliga giltigheten uppkommer
annat än i undantagsfall.
Mot bakgrunden av vad som sålunda har anförts anser jag att man inte
heller för de komplicerade sämjedelningar na bör uppställa något krav på
att delägare samtycker till legalisering eller inte motsätter sig åtgärden.
Delägare bör även i dessa fall, såsom också f. n. gäller enligt ÄUL, vara
hänvisad att anföra besvär över förrättningen, om han anser att delningen
inte är bindande.
Frågan om legaliserings inverkan på inteckningshavares ställning uppmärksammades
vid tillkomsten av ÄUL. Som huvudregel gäller att en civilrättsligt
giltig sämjedelning omedelbart kan påverka inteckningsförhållandena.
Inteckning som meddelats i andel av fastighet anses efter en privat
delning belasta enbart motsvarande sämjelott. På liknande sätt torde ett
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
avtal om återgång av sämjedelning få till följd att inteckning i sämjelott
därefter gäller i motsvarande andel av hela fastigheten. Delägarnas egna
dispositioner kan således i hög grad ändra en intecknings rättsverkan. En
legalisering synes däremot inte behöva medföra annan effekt för inteckningshavare
än att redan bestående förhållanden stabiliseras. Detta gäller
dock främst de enkla sämjedelningarna. Det har gjorts gällande att en legalisering
av en komplicerad sämjedelning någon gång kan få ogynnsamma
följder med avseende på inteckningar. Som exempel har anförts att en ägares
andelar i flera fastigheter kan ha blivit utlagda på sådant sätt att han
inte fått någon mark inom en av fastigheterna trots att hans andel i denna
fastighet är särskilt intecknad.
Det finns inte anledning att här närmare gå in på de nu antydda problemen.
Enligt min uppfattning kommer dessa att få betydelse endast i undantagsfall.
Förekommande risker för inteckningshavare torde kunna bli tillräckligt
beaktade genom en bestämmelse om oskadlighetsprövning i likhet
med vad som gäller enligt ÄUL. Det kan dock vara motiverat att, såsom
utredningsmannen föreslår, ytterligare stärka inteckningshavarnas ställning
genom att göra dem till sakägare vid legaliseringsförrättning angående
komplicerad sämjedelning. Är det uppenbart att inteckningshavare inte kan
komma att lida skada genom legalisering synes det dock inte vara nödvändigt
att han får personlig kallelse till förrättningen.
Legalisering av arealöverlåtelse kommer enligt utredningsmannens förslag
inte att kringgärdas med något annat särskilt villkor än den tidigare
berörda tidsgränsen. Arealförvärv som skett dessförinnan blir alltså vid legaliseringsförrättning
jämställt med en enkel sämjedelning. Förrättningsmannens
prövning av förutsättningarna för ett erkännande av delningen
måste emellertid i ett sådant fall även omfatta en kontroll av att föreskriven
form för överlåtelse av fast egendom har iakttagits och att fånget inte heller
är ogiltigt på grund av annan särskild lagstiftning, t. ex. jordförvärvslagen.
Förslaget avser förutom areal överlåtelser även privata ägostyckningar och
separata överlåtelser av fastighet tillkommande andel i samfälld mark.
Fångets natur saknar helt betydelse i sammanhanget.
Jag har vid behandlingen av frågan angående den för nu aktuella privata
delningar avsedda särskilda tidsgränsen redan klargjort att övervägande
skäl enligt min mening talar för att möjligheterna till legalisering även i
dessa fall bör göras så vidsträckta som möjligt. Detta krav synes bli väl
tillgodosett om denna typ av delningar på sätt utredningsmannen har föreslagit
i princip behandlas som enkla sämjedelningar.
I fråga om andelsförvärv i samfälld mark kan anmärkas att det resultat
som en legalisering medför f. n. inte är möjligt att uppnå med stöd av något
motsvarande fastighetsbildningsinstitut. Däremot innehåller kommittéförslaget
till ny fastighetsbildningslag, som jag strax skall återkomma till,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968 25
bestämmelser om avstyckning av fastighets andel i samfälld mark. Det har
emellertid visat sig att just denna typ av privata jorddelningar påfallande
ofta utgör ett hinder för önskvärda rationaliseringsföretag, framför allt
inom skogsbruket. Åtgärder för en anpassning till redan bestående äganderättsliga
uppdelningar torde vid sådant förhållande bli ofrånkomliga. Det
finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl att ställa denna fråga
på framtiden. I likhet med utredningsmannen föreslår jag alltså att den nya
lagen vid sidan om arealöverlåtelser och privata ägostyckningar även skall
omfatta andelsförvärv i samfälld mark.
Vid remissbehandlingen har påpekats att delägare ibland kan vilja bestrida
en legalisering av arealförvärv och i stället söka få avstyckning till
stånd. Förvärvaren kan ha ett intresse av att exempelvis frågor om styckningslottens
rätt till väg eller andel i samfälld ägolott eller om gränsbestämning
prövas i ett sammanhang.
Det kan inte förnekas att en delägare i vissa situationer kan vara mera
betjänt av att få till stånd avstyckning än legalisering. Det är dock enligt
min mening inte lämpligt att ge delägaren en ovillkorlig rätt att få uppskov
med legaliseringsförrättningen i ett sådant fall. Situationen kan vara den
att annan delägare har befogad anledning att få legalisering utan dröjsmål.
Det kan också ibland föreligga ett allmänt intresse av att legaliseringsförrättningen
inte försenas. Hänsyn måste även tas till att lång tid förflutit
sedan överlåtelsen skedde och att delägaren alltså haft god tid på sig att
begära fastighetsbildning i vanlig ordning. Samtidigt är det självfallet ett
starkt intresse att förrättningsmannen tar till vara de möjligheter som
finns att skapa från fastighetsbildningssynpunkt så lämpliga fastigheter
som möjligt. En avvägning måste alltså ibland ske av motstridande intressen.
Det torde få överlämnas till förrättningsmannen att bedöma uppkommande
konkurrensfrågor efter de principer som i allmänhet tillämpas i
förrättningsverksamheten.
Med hänsyn till att frågan om sämj eägoutbyten lämpligen bör regleras
i anslutning till lagstiftningen om införandet av nya jordabalken delar jag
utredningsmannens uppfattning, att den nya legaliseringslagen inte bör
göras tillämplig på denna typ av privata åtgärder. Detta gäller dock inte fall
där bytet genomförts på sådant sätt och i sådan form att transaktionen
består av ömsesidiga, giltiga arealöverlåtelser. Legalisering bör då kunna
ske i samma utsträckning som gäller för arealförvärv.
När möjlighet öppnas att vinna legalisering inte bara av sämjedelningar
utan också av arealöverlåtelser inställer sig frågan, om inte den möjlighet
till privat jorddelning som alltjämt föreligger vid arealöverlåtelse bör hindras
för framtiden genom att en ogiltighetspåföljd tas upp i lag såsom skedde
beträffande sämjedelning genom 1962 års förbudslag.
En reglering som syftar till att slutgiltigt lösa den rådande dualismen
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
mellan de civilrättsliga reglerna och bestämmelserna om fastighetsbildning
finns i 4 kap. i det till lagrådet remitterade jordabalksförslaget. Genom 4
kap. 7 § görs sålunda arealöverlåtelses giltighet alltid beroende av att området
avskiljs genom fastighetsbildning inom viss tid eller att åtgärd för
att få till stånd ett avskiljande vidtas inom viss tid. Remissen följer i denna
del nära lagberedningens förslag. I nära samband med 4 kap. 7 § står de
två följande paragraferna. I 4 kap. 8 §, som också i huvudsak följer beredningens
förslag, behandlas köp av andel i fastighet. Har i köpehandlingen
bestämts att andelen skall utbrytas, gäller enligt paragrafen samma
reglering för köpet som enligt 7 §, alltså att köpet för sin giltighet blir beroende
av att fastighetsbildning kommer till stånd. Har föreskrift om utbrytning
inte tagits upp i överlåtelsehandlingen, skall förvärvaren av andelen
anses inneha fastigheten under samäganderätt med den eller de övriga
delägarna. I 4 kap. 9 § ges också beträffande köp av fastighets andel
i samfälld mark en hänvisning till bestämmelserna i 7 §. Lagberedningen
tog i sitt förslag upp ett förbud mot överlåtelse av sådan andel, dock med
undantag för det fall att andelen redan registrerats som särskild fastighet.
Att i remissen en annan lösning valts hänger samman med att fastighetsbildningskommittén
sedermera föreslagit att andel i samfälld mark, i motsats
till vad som gäller nu, skall få avstyckas. Bestämmelserna i 4 kap. 9 §
förutsätter således att en ny fastighetsbildningslag samtidigt träder i tilllämpning.
Bestämmelserna i 4 kap. 1-—9 §§ föreslås bli tillämpliga också
på byte och gåva (4 kap. 29 och 30 §§). I lagberedningens förslag togs vidare
upp förslag till ändringar i giftermålsbalken och ärvdabalken med
samma syfte som regleringen i 4 kap. när det är fråga om förvärv av del
av fastighet genom giftorätt, arv eller testamente. Samma syfte hade också
ett förslag till särskild lag beträffande vissa förvärv på associationsrättens
område.
Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag till legaliseringslag
har föreslagits av några remissinstanser att den i 4 kap. jordabalksförslaget
upptagna regleringen skall införas redan i samband med legaliseringslagen
och alltså innan balken i övrigt träder i kraft.
Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen för jordabalkens reglering
på området förutsätter bestämmelsen om förvärv av fastighets andel
i samfälld mark i 4 kap. 9 § att nya fastighetsbildningsregler samtidigt införs.
Det kan därför inte komma i fråga att redan nu införa någon motsvarighet
till denna paragraf. Vad som skulle kunna införas redan på detta
tidigare stadium är en motsvarighet till reglerna i 4 kap. om betydelsen av
att fastighetsbildning sker såvitt gäller köp, byte och gåva av område och
andel i fastighet (4 kap. 7 och 8 §§ samt hänvisningarna beträffande byte
och gåva i 4 kap. 29 och 30 §§). Samtidigt torde då också böra övervägas
om inte de av lagberedningen föreslagna reglerna på familjerättens, successionsrättens
och associationsrättens områden på motsvarande sätt bör in
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
27
föras före övrig följ dlagstiftning till balken. Samtliga behövliga regler på
detta område skulle lämpligen kunna samlas i en särskild lag.
Vad först beträffar realöverlåtelser har den i 4 kap. 7 § jordabalksförslaget
upptagna regleringen under remissbehandlingen av balken inte mött
någon erinran. Som jag anförde vid remissen till lagrådet bör en regel enligt
vilken köp av ett område alltid skall vara beroende av att området utbryts
och fastighetsbildning kommer till stånd hälsas med tillfredsställelse. Det
är givetvis en fördel ju tidigare en sådan regel kan införas i lagstiftningen.
Jag instämmer därför i det under remissbehandlingen av förslaget till legaliseringslag
framförda kravet, såvitt det går ut på att göra bestämmelserna
om köp av område tillämpliga redan i samband med att en legaliseringslag
träder i kraft. Naturligtvis gäller detta också reglerna om förvärv av område
genom byte eller gåva. En redan nu genomförd lagstiftning på området
kommer enligt vedertagna principer att avse efter ikraftträdandet skedda
förvärv, varigenom fråga om utbrytning och fastighetsbildning aktualiseras.
Lagregeln om arealöverlåtelses beroende av att fastighetsbildning sker
bör nära följa avfattningen av 4 kap. 7 § i lagrådsremissen med förslag till
ny jordabalk. Ansökan om förrättning bör alltså i princip göras inom sex
månader från den dag då köpehandlingen upprättades. Pågår redan förrättning
för områdets avskiljande, bör köpet bringas till förrättningsmännens
kännedom och läggas till grund för förrättningen. Sker inte fastighetsbildning
i överensstämmelse med köpet, bör detta bli ogiltigt. Angående de
närmare skälen till att denna lösning valts får jag hänvisa till jordabalksremissen.
När det gäller köp, byte och gåva av andel i fastighet är läget något annorlunda
än beträffande arealöverlåtelserna. Ett köp av en andel behöver
ju inte leda till någon konflikt med fastighetsbildningsreglerna, nämligen
om parternas avsikt är att inneha fastigheten gemensamt till viss andel
för vardera parten. Rättsförhållandet mellan dem kan då i huvudsak regleras
av lagstiftningen om samäganderätt eller om enkla bolag. 1 4 kap. 8 §
första stycket jordabalksförslaget sägs också att den som köpt andel i fastighet
utan villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning innehar
fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna. Har
parterna däremot vid köpet avtalat att andelen skall utbrytas, fordras för
köpets fullföljande att utbrytning också kommer till stånd, t 8 § andra
stycket sägs därför att 7 § äger motsvarande tillämpning, när i köpehandlingen
bestämts att andelen skall utbrytas. Sker ej utbrytning, blir köpet
alltså ogiltigt.
Mellan köp av andel med utbrytningsklausul och arealöverlåtelse föreligger
vissa viktiga skillnader. Till en början bör märkas att det vid andelsköpet
skall finnas en uttrycklig klausul om utbrytning. Detta kan men behöver
inte vara fallet vid köp av område. Förekomsten av en sådan klausul
torde underlätta för ena parten att efter vägrad utbrytning häva köpet, även
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
mot andra partens bestridande, och därigenom undanröja förutsättningarna
för en privat jorddelning. Men vidare kan parterna vid köp av andel i fastighet
inte, som vid köp av område, bli att betrakta såsom ägare till var sin
ägolott på marken. Genom 1962 års lag förbjöds i fortsättningen all sämjedelning
och sådan delning är numera utan verkan även i förhållandet parterna
emellan. En faktisk uppdelning av fastigheten efter andelsinnehav
torde därför kunna få verkan bara som en form för uppdelning av brukningsrätten
till fastigheten. Skulle parterna, utan att först söka utbrytning
eller efter det utbrytning vägrats, trots förbudet mot sämjedelning företa en
sådan, torde rättsförhållandet dem emellan därför redan enligt gällande
rätt inte kunna betraktas annat än som samäganderätt eller som enkelt
bolag.
Som framgår av det sagda torde köp av andel med utbrytningsklausul —
en förvärvsform som f. ö. torde vara förhållandevis sällsynt — mest erbjuda
rent civilrättsliga problem. Någon fara för fastighetsbildningen torde den
inte erbjuda efter genomförandet av 1962 års lagstiftning. Härtill kommer
att bestämmelserna i 4 kap. 8 § jordabalksförslaget hänger nära samman
med regleringen i 4 kap. av formkravet och köpevillkoren. Redan på
grund därav är det svårt att bryta ut dem ur balkens regelsystem. Enligt
min mening bör därför bestämmelser motsvarande 4 kap. 8 § om köp av
andel i fastighet inte genomföras redan i samband med en legaliseringslag.
Som jag nyss har antytt upptog lagberedningen i sitt förslag till jordabalk
vissa följdändringar i giftermåls- och ärvdabalkarna avseende förvärv
genom giftorätt, arv och testamente av område resp. andel med utbrytningsklausul.
Eftersom jag för överlåtelsefallen funnit att en lagstiftning, som
träder i kraft före jordabalken, bör begränsas till arealöverlåtelserna, bör
en motsvarande begränsning göras också beträffande dessa typer av förvärv.
Detta bör gälla trots att förvärv av andel med utbrytningsklausul
torde vara vanligare än förvärv av område såvitt gäller fång genom bodelning.
Också vid de familj erättsliga och successionsrättsliga förvärven
gäller sämjedelningsförbudet och problem för fastighetsbildningen torde
även här i huvudsak vållas av arealförvärven.
Lagberedningen har vad gäller förvärv genom bodelning och arvskifte
uppställt väsentligt strängare regler än i fråga om förvärv genom legat. Vid
bodelning och arvskifte föreslås att förvärv av område inte alls får ske. I
beredningens förslag hänvisas alltså makarna resp. dödsbodelägarna att
först låta önskad utbrytning äga rum och därefter göra bodelning resp.
arvskifte. Beredningen framhåller, att ett sådant framskjutande av den
rättshandling varigenom äganderättsförvärvet sker av naturliga skäl är uteslutet
när det är fråga om de vanligaste typerna av överlåtelseförvärv, nämligen
köp och byte, och har därför inte heller diskuterats vid gåva. Några
hinder från jorddelningsrättslig synpunkt anser beredningen inte möta mot
den föreslagna lösningen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968 29
I motiven till de föreslagna ändringarna i giftermålsbalken diskuterar
beredningen hur en annan lösning, nämligen i anslutning till reglerna i 4
kap., skulle verka beträffande förvärv genom bodelning. Beredningen konstaterar
att verkan av att laga delning inte kommer till stånd på grund av
bodelning i många fall inte skulle inskränka sig till att områdesförvärvet
förföll och bodelningen följaktligen blev ogiltig till den del den avsåg området.
Man måste ofta räkna med en vidare ogiltighetsverkan beroende på
att grunden ryckts undan för andra delar av bodelningen. Makarna skulle
därför inte sällan finna det lämpligt att först göra en partiell bodelning, avseende
den fasta egendomens uppdelning på områden, och uppskjuta bodelningen
i övrigt i avvaktan på utgången av frågan om utbrytning. Ett sådant
förfaringssätt skulle emellertid i realiteten innebära att makarna funnit
den ordning, som beredningen förordar, innebära påtagliga fördelar.
Om make vid bodelning trots förbudet tilläggs område av fastighet, blir
bodelningen enligt beredningens förslag i den delen ogiltig. Förbudet sägs
gälla inte bara då makarna själva kommer överens om bodelningen utan
också när vid oenighet mellan dem skiftesman har att bestämma om delningen.
Bestämmelserna bör emellertid enligt beredningens mening begränsas
så, att de inte omfattar fall då redan det förvärv från makarnas
eller enderas sida, på grund varav egendomen ingår i delningen, är för sin
giltighet beroende av att utbrytning kommer till stånd, samt ytterligare
fastighetsbildning inte är tillämnad. Förbudet bör avse bara åtgärden att
genom själva bodelningen uppdela den fasta egendomen i strid med bestående
fastighetsindelning.
I fråga om motiven för de föreslagna ändringarna rörande förvärv av område
vid arvskifte hänvisar beredningen till sina motiv för de föreslagna
ändringarna i giftermålsbalken.
Också enligt min mening bör den föreslagna lösningen beträffande förvärv
genom bodelning och arvskifte vara att föredra framför en lösning
efter de principer som föreslås för köp, byte och gåva av område av fastighet.
I det lagförslag som nu läggs fram ligger beredningens förslag därför
till grund också för bestämmelserna om förvärv genom bodelning och arv.
I fråga om testamentariska förvärv är enligt 11 kap. 10 § ÄB att skilja
mellan legat och universellt testamentariskt förordnande. Universell testamentstagare
är enligt 18 kap. 1 § delägare i boet efter testator. Om flera
bodelägare finns, förvärvar han äganderätt till särskild i kvarlåtenskapen
ingående tillgång först i och med arvskiftet. Vad angår legat erinrar
beredningen om att testamentet kan innehålla uttrycklig förklaring eller
tolkningsvis få så förstås att legatet skall fullgöras av viss arvinge eller
testamentstagare (se ÄB 22: 2). I sådant fall får legatarien ett anspråk av
obligatorisk karaktär mot den sålunda förpliktade men inte någon rätt i
det oskiftade boet. Om emellertid med hänsyn till förordnandets syfte och
övriga omständigheter ej annat får anses följa av förordnandet, skall en
-
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
ligt en i 11 kap. 2 § ÄB upptagen tolkningsregel legat utgå av oskifto och
inte avräknas på viss lott. Till följd härav kommer normalt den egendom
legatet avser att vid testators död direkt tillfalla legatarien. Lagberedningen
finner i detta sammanhang inte anledning att behandla andra än detta senare,
sakrättsligt omedelbart verksamma legat.
Legat av område lär inte svara mot något mera framträdande praktiskt
behov. Beredningen vill dock inte helt hindra sådana förordnanden. I överensstämmelse
med vad som föreslås gälla om köp bör emellertid det testamentariska
förvärvet vara beroende av att inom viss tid ansökan görs om
laga delning på grund av legatet samt att med anledning av ansökan som
rätteligen skett laga delning kommer till stånd. Bestämmelse därom tar beredningen
upp i en ny paragraf, 12 kap. 12 § ÄB.
Vid den närmare utformningen av paragrafen tar beredningen upp samma
stränga krav på samband mellan fång och fastighetsbildning som beredningen
har föreslagit för köp i 4 kap. 7 § jordabalksförslaget. Om testator
i livstiden själv sökt laga delning och sådan också kommit till stånd före
hans död, får enligt beredningens mening genom testamentstolkning i vanlig
ordning avgöras, om legatet avser viss vid förvärvet bestående fastighet. Om
så är fallet, blir legatet giltigt. Är däremot vid testators död av honom väckt
fråga om laga delning alltjämt beroende på prövning, kan legatet inte vinna
giltighet till följd av den omständighet i och för sig att ansökningen leder
till laga delning och detta inte ens om i testamentstolkningsväg skulle kunna
fastslås att legatet avser en genom delningen bildad fastighet. För legatets
giltighet kräver beredningen att inom föreskriven tid görs ansökan att
delningen skall äga rum på grund av legatet samt att delningen kommer till
stånd med anledning av denna ansökan.
Om testator inte före sin död väckt fråga om utbrytning får det i första
hand ankomma på testamentstagaren att inom viss tid göra ansökan om sådan
på grund av legatet. Beredningen framhåller att som allmän förutsättning
för hans behörighet att väcka fråga om delning uppenbarligen
måste gälla att testamentet vunnit laga kraft. För det speciella fallet att
testamentstagaren skall njuta rätt först efter annan måste av naturliga skäl
också krävas att den föregående testamentstagarens rätt upphört.
Vid köp är utgångspunkten för den frist, inom vilken utbrytning föreslås
skola sökas, dagen för köpehandlingen. Med hänsyn till vad beredningen
har konstaterat om tidpunkten, efter vilken testamentstagaren kan söka
delning, bör den för honom gällande fristen enligt beredningens åsikt inte
börja löpa dessförinnan. Men dessutom bör krävas att legatet utgetts. Först
därigenom kan legatarien anses ha för sin del godkänt legatet. Den föreslagna
regeln sägs lämpa sig också för det fall att legatariens rätt i testamentet
gjorts beroende av villkor eller tidsbestämmelse. Fristens längd föreslås
liksom vid köp till sex månader.
Vad beredningen har föreslagit skall gälla för legat av område bör i prin
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968 31
cip tas upp också i den särskilda lag som syftar till att göra överlåtelser av
område beroende av att fastighetsbildning sker. Att helt förbjuda legat av
områden, motsvarande vad som föreslås för förvärv vid bodelning och arvskifte,
anser jag inte vara lämpligt. Vid de sistnämnda förvärven föreligger
lielt andra möjligheter att låta fastighetsbildning föregå förvärvet. Också
för legatens del finner jag emellertid skäl att frångå det av beredningen
uppställda stränga kravet på samband mellan fång och fastighetsbildning.
För det fall att testator i livstiden själv sökt utbrytning av området skulle
annars inte bara dagen för avstyckningens avslutande och fastställande utan
också tidpunkten för testators död få en alldeles särskild betydelse för legatets
giltighet. Enligt min mening bör i dessa fall legatet kunna bli giltigt
oberoende av om testator avlider före eller efter dagen för avstyckningens
fastställande. Likaså bör som vid köp legatarien alllid ha en frist av sex
månader, så att inte det förhållandet att förrättning för områdets avskiljande
hinner avslutas innan fristen löpt ut kommer att medföra att legatet
blir ogiltigt. Pågår förrättningen vid fristens utgång, skall dock legatet ha
lagts till grund för denna. Generellt bör naturligtvis också här gälla att
identitet skall råda mellan det utbrutna området och det område som omfattas
av legatet.
Påföljden av att ansökan inte görs enligt bestämmelserna eller av att
fastighetsbildning i enlighet med legatet inte kommer till stånd blir att legatet
inte kan göras gällande med avseende på området. Beredningen framhåller,
att situationen stämmer nära överens med den som föreligger då
testamentariskt förordnande avser viss egendom och denna inte finns i
kvarlåtenskapen. För detta fall har i It kap. 4 § ÄB getts den tolkningsregeln
att förordnandet skall vara utan verkan. Denna regel skall dock enligt
11 kap. 1 § ÄB lända till efterrättelse bara om inte med hänsyn till förordnandets
syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.
I motiven till It kap. 4 § ÄB uttalades att en omsorgsfull testamentstolkning
i åtskilliga fall kunde öppna möjlighet att i en eller annan
form verkställa ett förordnande om viss egendom, trots att denna inte fanns
i kvarlåtenskapen. Ibland kunde det stämma bäst överens med testators
avsikter att viss annan egendom eller kontant vederlag tillföll testamentstagaren.
I det stora flertalet fall talade emellertid övervägande skäl för att
förordnandet lämnades utan verkan och i enlighet därmed hade tolkningsregeln
avfattats. Beredningen uttalar som sin mening, att det lär kunna
antas att i fall varom här är fråga en tolkning av testamentet ofta skall
leda till att legatarien tillerkänns annan egendom eller kontant vederlag
för den med förordnandet avsedda egendomen, åtminstone om legatarien
iakttagit vad som på honom ankommit för att göra legatet verksamt. Jag
delar denna uppfattning.
Slutligen återstår att behandla de av lagberedningen föreslagna reglerna
på associationsrättens område såvitt avser förvärv av område.
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
Beredningen uttalar, att det på bolags- och föreningsrättens område förekommer
vissa särskilda slag av förvärv som skulle kunna avse område
av fastighet. Hit hör förvärv på grund av tillskott (apport) vid bildande
av bolag eller förening eller efter bolagets eller föreningens bildande samt
vidare förvärv genom skifte vid upplösning av bolag eller förening. Däremot
torde områdesförvärv inte kunna ske genom fusion. Också i fråga om
andra liknande sammanslutningar, t. ex. vissa tvångssamfälligheter, torde
enligt beredningens mening vad som nyss har sagts om skifte böra gälla.
I fråga om bestämmelsernas närmare utformning har beredningen följt
sitt eget förslag när det gäller förvärv genom bodelning och arvskifte.
Jag ansluter mig till beredningens lösning för de associationsrättsliga
förvärvens vidkommande. Förvärv av område skall alltså inte få ske i sådana
fall. Också här måste fastighetsbildning, liksom vid förvärv genom
bodelning och arvskifte, föregå förvärvet.
I sitt förslag har lagberedningen gjort undantag från tillämpningen av
de föreslagna bestämmelserna om förvärv av område i vissa fall. De åsyftade
fallen är sådana förvärv som sker i överensstämmelse med fastställd
stadsplan eller tomtindelning. Vad först gäller tomtindelning anför beredningen
i motiven till 4 kap. 7 § jordabalksförslaget, att genom administrativa
förfoganden de tomtindelade områdena, oberoende av särskilda delningsåtgärder,
erhållit sin utformning för bebyggande. Den administrativa
tomtindelningen får emellertid full fastighetsbildande verkan först när lagfart
söks på område som genom tomtindelningen utlagts till tomt eller
tomtdel eller när administrativt bildad tomt skall införas i tomtboken (1
kap. 3 § fastighetsbildningslagen för stad). Uppenbart är att de områden
som överlåts redan dessförinnan är bestämda genom den administrativa
uppdelningen och att något behov av enskilt initiativ för fastighetsbildningen
inte föreligger. Beredningen framhåller att också fastställd stadsplan i vissa
fall har avstyckande verkan. Detta inträffar när enligt planen del av tomt
utesluts ur tomtindelning. När lagfart söks på tomtdelen eller, om den utan
föregången lagfart skall avföras ur tomtboken, när den avförs är den att
anse som avstyckad (1 kap. 1 § andra stycket fastighetsbildningslagen för
stad). Beredningen föreslår därför att bestämmelserna om köp, byte och
gåva av område inte skall äga tillämpning i fråga om överlåtelse i överensstämmelse
med fastställd stadsplan eller tomtindelning (20 § förslaget till
promulgationslag). Vad beträffar förvärv genom bodelning, arv och testamente
samt genom bolagsskifte m. m. tar beredningen upp motsvarande
undantag såvitt avser förvärv i överensstämmelse med fastställd tomtindelning.
Däremot anser sig beredningen i detta sammanhang kunna bortse
från ny stadsplans avstyckande verkan.
I en lag om förvärv av område av fastighet bör tas upp en undantagsregel
motsvarande den som beredningen har ställt upp. För enkelhetens
skull bör också vid andra förvärv än de rena överlåtelsefallen köp, byte
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968 33
och gåva undantag göras för förvärv i överensstämmelse med fastställd ny
stadsplan. Jag är dock medveten om den ringa praktiska betydelsen härav.
Som jag tidigare har framhållit är det omedelbara syftet med den föreslagna
lagstiftningen om förvärv av område av fastighet att för framtiden
hindra den irreguljära fastighetsbildning som varit möjlig genom att sådana
förvärv trots att utbrytning inte kommit till stånd ändå tillerkänts
civilrättslig giltighet. När det gäller förvärv av andel i fastighet har motsvarande
syfte redan tidigare kunnat nås genom ett förbud riktat enbart
mot den privata delningen, sämjedelningen. Eftersom ett arealförvärv redan
i sig förutsätter en privat delning, måste ett ingripande här ske direkt
i de civilrättsliga reglerna för fångets giltighet. En sak är att införa sådana
regler för framtida förvärv. Väsentligt större problem möter om ingripandet
i någon form skall rikta sig också mot redan skedda förvärv.
Att ingripa mot redan skedda och hittills som civilrättsligt giltiga betraktade
arealöverlåtelser med en retroaktivt verkande ogiltighetsregel lär
inte kunna komma i fråga. Ett tänkbart alternativ är att i princip förbjuda
den som vid lagens ikraftträdande är ägare till området att överlåta detta
vidare, om inte utbrytning kommer till stånd. Den föreslagna lagstiftningen
skulle då kunna göras tillämplig på alla förvärv som sker efter ikraftträdandet.
En sådan lösning är emellertid uppenbarligen inte lämplig i fråga
om förvärv genom bodelning, arvskifte och testamente och inte heller i
fråga om de associationsrättsliga förvärven.
Enligt min mening bör man inte i detta sammanhang söka lösa problemen
med de redan skedda arealförvärven. Lagstiftningen om förvärv av
område av fastighet bör enbart ta sikte på förvärv som sker efter ikraftträdandet
och varigenom ytterligare fastighetsdelning aktualiseras. Som
framgår av det anförda bör genom ifrågavarande lagstiftning vissa bestämmelser
som upptagits i förslaget till den nya jordabalken införas i förväg.
Lagstiftningen blir alltså i viss mening provisorisk. Det bör därför anstå
med andra åtgärder än sådana som oundgängligen behövs av hänsyn till
kontrollen över fastighetsbildningen.
Specialmotivering
Utskottet hänvisar till propositionen s. 64—74.
Lagrådsbehandlingen
Lagrådet har bl. a. förordat att villkoren för legalisering av komplicerade
sämjedelningar uppmjukas i viss utsträckning så att överensstämmelse
uppnås med vad som gäller enligt ÄUL.
Vad lagrådet föreslagit har beaktats vid den slutliga utformningen av lagförslaget.
Utskottet hänvisar till propositionen s. 85—88.
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
Motionerna
I motionerna I: 976 av herr Nils Nilsson och II: 1239 av herr Turesson anförs
bl. a. att det i fråga om behovet av en lagstiftning för att ernå största
möjliga överensstämmelse mellan den officiella fastighetsindelningen och
indelningen i brukningsenheter rått enighet bland remissinstanserna, medan
däremot enighet ej rått i fråga om medlen att nå detta mål. Motionärerna
åberopar att överlantmätaren i Kopparbergs län, efter en genomgång
av de mest väsentliga skiljaktigheterna mellan utredningsmannens lagförslag
och ÄUL i fråga om målsättning och förrättningsförfarande, avstyrkt
att förslaget lägges till grund för lagstiftning, och förordat att 1953 års
legaliseringslag ersätts med regler som i allt väsentligt hämtas från eller
bygger på ÄUL. Liknande synpunkter sägs ha anförts av såväl lantbruksstyrelsen
som lantbruksnämnden i Kopparbergs län. En lösning efter ungefär
samma riktlinjer som föreslagits av överlantmätaren i Kopparbergs län
har enligt vad motionärerna påstår förordats även av Häradshövdingeföreningen
och domänstyrelsen. Enligt den senares mening utgör lantmäteriets
tillfälliga brist på resurser och önskemålet om en snabb och generell
legalisering av de privata jorddelningarna ej skäl som uppväger olägenheterna
av, att oklarheter angående legaliserade delningars innehåll i betydande
omfattning kan komma att kvarstå under mycket lång tid. Enligt
motionärerna är det vidare av betydelse att även hovrätten för nedre Norrland
och Svea hovrätt uttalat betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt
mot ett legaliseringsförfarande av så summarisk karaktär som förslaget
innebar.
Motionärerna anser att det finns starka skäl för att grunda legaliseringsreformen
på ÄUL. De ändringar i ansökningsförfarandet beträffande ÄUL
som kan vara erforderliga för att erhålla ett smidigare sådant kunde förslagsvis
ges i form av en delegering av beslutsprocessen från Kungl. Maj :t
till lantmäteristyrelsen, och i de enklare fallen från lantmäteristyrelsen till
överlantmätarna.
I motionerna 1:977 av herrar Skärman och Karl-Erik Eriksson och
II: 1238 av herr Berndtsson m. fl. anförs bl. a. att även om man har klart för
sig, att den föreslagna legaliseringslagen premierar dem, som åsidosatt lagarna
om fastighetsbildning och kanske mot domstolsutslag av olika valörer
men med stöd av de civilrättsliga bestämmelserna fortsatt att äga och
hävda sina av lagstiftningen icke godkända köp, så måste man ställa sig
positiv till den nya lagstiftningen. Det torde nämligen, säger man i motionerna,
inte finnas någon mer lättframkomlig väg till lösning av dessa problem,
och det måste vara av utomordentlig betydelse att inför den aviserade
nya fastighetsregistreringen få en identitet mellan fastighetsbeteckning,
äganderätt och hävd. Från denna synpunkt kan det enligt motionärerna
ifrågasättas, huruvida det inte vore önskvärt med en 10-årig preklusionstid
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968 35
för att inom rimlig tid få fram så många sämjedelningar och arealköp som
möjligt.
Motionärerna anför vidare, att lagförslaget från jorddelningslagens överdrivna
försiktighet och bundenhet i detaljer slagit över i motsatta ytterligheten
och lämnat fältet öppet för framtida utredningar, tvister och förrättningsåtgärder
i frågor, som det vore naturligast, enklast och billigast att
lösa i samband med själva legaliseringen.
Enligt motionärernas mening ter sig den praktiska tillämpningen av 6 §
första stycket legaliseringslagen motsägelsefull. Visst kan, som i specialmotiveringen
anges, förhållandena ibland vara sådana att det är fullt uppenbart
att legaliseringen ej kan äga rum. Vanligen återkallas i sådana fall
ansökningen, vilket torde vara billigast för både delägarna och statsverket.
Men hur skall, frågar man sig, förrättningsmannen kunna avgöra »om stridiga
intressen mellan sakägare ej förekommer i ärendet» om inte sakägarna
ställs mot varandra. Man bör påpekar motionärerna hålla i minnet, att
många av de s. k. privata delningarna fallit i glömska vid överlåtelser av
huvudfastigheterna, varför det ofta inte är de ursprungliga avtalsparterna,
som möts och att köp av typen tvesala förekommer. Däremot kommer naturligtvis
för det mesta sammanträde inte att behöva hållas på platsen.
I fortsättningen anförs att bestämmelsen i It § om att legalisering inte
föranleder att gräns anses vara i laga ordning bestämd står i klar motsats
till 7 § i 1953 års legaliseringslag, som tvärtom förutsätter att förrättningen
skall avslutas först sedan gränserna mellan sämjelotterna blivit i erforderlig
utsträckning utstakade och utmärkta. Innebörden av lagförslaget i denna
del blir enligt motionärerna endast att man skjuter en nödvändig åtgärd
ifrån sig och att denna sedan får lösas i en särskild förrättning med
mera tidsspillan och större kostnader. Om man vet att vissa gränser genom
sammanläggning eller av annan orsak kommer att försvinna och därför
ej behöver låsas och man lägger andra synnerligen grannlaga bedömanden
i förrättningsmannens hand, bör man också uppdra åt denne att avgöra
erforderliga gränsåtgärder, såsom under 15 år utan gnissel skett enligt
den gamla legaliseringslagen.
Motionärerna påpekar att förslaget till skillnad från 1953 års lag inte innehåller
bestämmelser om gränsbestämning men att departementschefen
uttalar att övervägande skäl talar mot att avsteg görs från principen att
gränsbestämning inte skall ske vid legaliseringsförrättning. Det finns enligt
motionärerna vägande skäl inte minst ur arbetskraftssynpunkt för riksdagen
att uttala, att frånvaron av uttryckliga bestämmelser om gränsbestämning
inte bör hindra att legaliseringsförrättningen, när så finnes nödigt,
kombineras med gränsbestämning.
Slutligen påpekar motionärerna att det i lagförslaget inte finns några
bestämmelser om bildandet av servitut vid legaliseringsförrättningar. Dessa
kommer dock i stor utsträckning att gälla arealköp, som ofta saknar eller
har ofullständiga bestämmelser om utfartsvägar, vattentäkter o. d. Regle
-
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
ring härav genom överenskommelser vid förrättningen vore av värde och
skulle bespara domstolarna tvister för framtiden. Motionärerna anser det
önskvärt med ett uttalande av riksdagen att frånvaron av bestämmelser i
saken inte hindrar att frågan tas upp till behandling vid legaliseringsförrättning,
när så befinnes nödigt.
Utskottet
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
den i det föregående intagna redogörelsen. Här må tilläggas följande. Den
föreslagna legaliseringslagen har inte gjorts tidsbegränsad och innehåller
inte heller någon bestämmelse om att ansökan om legalisering skall göras
före viss tidpunkt. Vid legaliseringsförrättning skall enligt huvudregeln sammanträde
hållas med sakägarna. Sammanträde behövs dock inte, om stridiga
intressen mellan sakägarna ej förekommer i ärendet och hinder mot
legalisering inte föreligger eller om ansökan skall avvisas eller om det är
uppenbart att legalisering inte får ske.
I motionerna 1: 976 av herr Nils Nilsson och II: 1239 av herr Turesson hemställes
att riksdagen skall avslå propositionen och hos Kungl. Maj :t begära
att ny utredning företas och att ett nytt förslag, grundat på 1962 års lag om
äganderättsutredning, föreläggs riksdagen.
I motionerna I: 977 av herrar Skårman och Karl-Erik Eriksson samt
II: 1238 av herr Berndtsson m. fl. yrkas vissa ändringar i förslaget till legaliseringslag.
Motionärerna föreslår sålunda till en början att i lagen skall
intas bestämmelse om att ansökan om legalisering skall inges senast den
31 december 1978. Enligt motionerna skall vidare sammanträde på platsen
kunna underlåtas i de fall sammanträde enligt propositionsförslaget inte
alls behöver hållas. Motionärerna föreslår också ett tillägg till 7 § legaliseringslagen,
innebärande att sämjegränserna skall utstakas och utmärkas
om förrättningsmannen så finner nödigt. Som följd härav skall erinran i 11 §
om att legalisering inte föranleder att gräns anses vara i laga ordning bestämd
utgå. Motionärerna hemställer slutligen att riksdagen skall uttala
att frånvaron av föreskrifter därom inte skall hindra förrättningsmannen
att i nödig omfattning i samband med legaliseringsförrättning dels verkställa
gränsbestämning, dels till behandling uppta frågor om bildande av servitut.
Som närmare framgår av propositionen innebär de privata delningarna av
fast egendom betydande olägenheter i skilda avseenden. Dessa delningar har
redan tidigare varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida.
År 1962 infördes sålunda förbud mot sämjedelning. I propositionen föreslås
nu att ett ytterligare steg på den inslagna vägen tas genom införande
av regler, som innebär bl. a. att arealköp, som inte leder till fastighetsbildning
i viss angiven ordning, blir ogiltiga. Detta förslag måste hälsas med
tillfredsställelse. Det är emellertid nödvändigt att komma till rätta också
37
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
med de bestående, civilrättsligt giltiga, privata delningarna. Den gällande
legaliseringslagen från år 1953 har ett relativt begränsat tillämpningsområde.
Den gäller nämligen bara sämjedelningar och privata ägostyckningar
som skett före den 1 januari 1928. 1962 års lag om äganderättsutredning
är avsedd endast för områden med speciellt svåra och ovissa äganderätts-
eller lagfartsförhållanden och utgör inte något generellt lämpligt
instrument för att lösa de privata jorddelningarnas problem. Om behovet
av en ny lagstiftning har enighet rått; allmänt har framhållits att de nuvarande
lagreglerna är helt otillräckliga för att komma till rätta med de rådande
olägenheterna. Utskottet delar denna uppfattning och kan även ansluta
sig till de principer som varit vägledande vid utarbetandet av förslaget
till legaliseringslag.
Vad gäller motionerna I: 976 och II: 1239 vill utskottet anföra följande.
Under remissbehandlingen av det utredningsförslag, som ligger till grund
för propositionen, har från företrädare för Kopparbergs län framhållits
att förslaget inte tillgodoser de omfattande och kvalificerade behov av
åtgärder som föreligger inom länet. Man bär från dessa håll förordat en
legaliseringslag efter mönster av lagen om äganderättsutredning. Som
redan nämnts syftar denna till att bringa ordning i särskilt tilltrasslade
fastighetsförhållanden. Lagen hade till en början karaktären av speciallagstiftning
för Kopparbergs län och även om tillämpningsområdet utvidgats
till att omfatta hela riket tillämpas den främst inom detta län. Det bör
påpekas att förrättning enligt lagen får ske endast efter beslut av Kungl.
Maj :t i det särskilda fallet. Som instrument för att legalisera enstaka sämjedelningar
och arealöverlåtelser inom områden, där fastighetsförhållandena
i övrigt är ordnade, får lagen anses vara mindre tjänlig. Som departementschefen
funnit är därför ett legaliseringsinstitut vid sidan av lagen
om äganderättsutredning erforderligt. Motionerna torde huvudsakligen ha
sin bakgrund i de speciella förhållandena inom Kopparbergs län. De där
föreliggande särskilda problemen synes kunna lösas inom ramen för lagen
om äganderättsutredning.
Utskottet övergår härmed till att behandla de frågor som berörts i motionerna
I: 977 och II: 1238.
I utredningsförslaget har framhållits att legaliseringsverksamheten bör
ha karaktär av engångsföreteelse och att det därför i och för sig vore en
tilltalande lösning att föreskriva att ansökan om legalisering skall göras
före viss tidpunkt. Utredningsmannen framhåller emellertid att det inte
är möjligt att överblicka hur arbetet med legaliseringarna kommer att gestalta
sig i praktiken. Frågan om en tidsbegränsning av lagens giltighet bör
därför inte tas upp till vidare prövning förrän de nya bestämmelserna varit
i kraft under ett antal år. Utskottet ansluter sig helt till den sålunda uttalade
meningen och vill därför förorda, att frågan om tidsbegränsning aktualiseras
vid en senare tidpunkt.
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
Efter en under vårsessionen antagen lagändring gäller beträffande avstyckningar
att sammanträde inte behöver hållas om stridiga intressen inte
förekommer i ärendet. Avsteg från principen att sammanträde alltid skall
hållas i samband med fastighetsbildningsförrättning har således redan gjorts.
Den nu föreslagna regeln har sin förebild i det förslag till ny fastighetsbildningslag
som nyligen remitterats till lagrådet. Regeln att sammanträde inte
behöver hållas under vissa förhållanden föreslås där gälla för alla slag av
fastighetsbildningsförrättningar. Att stridiga intressen mellan sakägarna
inte föreligger kan tänkas bli klarlagt t. ex. genom att samtliga berörda
sakägare biträtt ansökan. I ett dylikt fall fyller ett sammanträde — sett
från den nämnda synpunkten —- knappast någon funktion. Motsvarande
gäller om det är klart, att förutsättning för legalisering inte föreligger, t. ex.
om åberopat arealfång ägt rum efter den 1 juli 1962. Hur vanliga sådana
fall kommer att bli är svårt att avgöra, men även om det skulle röra sig
om bara ett mindre antal bör den möjlighet att förenkla förrättningsförfarandet
som de erbjuder tillvartas. Det kan i anledning av motionärernas
ändringsförslag slutligen anmärkas att redan enligt 3 kap. 5 a § jorddelningslagen,
till vilken den föreslagna 6 § legaliseringslagen hänvisar, sammanträde
kan hållas på annan plats än där den berörda jorden är belägen,
om förrättningsmannen finner det kunna ske utan olägenhet.
Enligt 1953 års legaliseringslag får då det befinns nödigt att bestämma
gräns för fastigheten förrättningen inte avslutas förrän gränsen blivit i laga
ordning bestämd. Gränsbestämningen får i den mån så kan ske företas till gemensam
handläggning med förrättningen. Motsvarande regler saknas i det
framlagda lagförslaget. Föredragande departementschefen uttalar i motiven
att övervägande skäl talar för att gränsbestämning inte skall ske vid legaliseringsförrättning.
Utskottet godtar ståndpunkten att gränsbestämningsfrågor
inte skall behöva sammankopplas med legaliseringarna. Om sakägare emellertid
i samband med legalisering begär förrättning för gränsbestämning
bör i varje särskilt fall undersökas om en gemensam handläggning kan ge
några besparingar från tids- eller arbetslcraftssynpunkt. Kan den totalt sett
bedömas vara till fördel synes möjligheten till förenklingar böra utnyttjas.
Något hinder för ett dylikt förfarande synes inte föreligga. Motionerna får
härmed anses vara besvarade i denna del.
Enligt lagförslaget skall utstakning och utmärkning av sämjegränser inte
ske. Skälet härför är främst behovet av att så skyndsamt och fullständigt
som möjligt komma till rätta med de privata jorddelningarna. Utskottet
anser sig böra godta den förordade lösningen. Denna innebär att utmärkning
och utstakning av sämjegränserna, som enligt 1953 års lag ingår som
ett led i förrättningen, måste ske i särskild ordning, nämligen såsom gränsbestämning
enligt fastighetsbildningslagstiftningen. Gränsbestämning kan
formellt ske först sedan legaliseringen och därmed fastighetsbildningen vunnit
laga kraft. Utskottet ifrågasätter emellertid huruvida det inte, då sak
-
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
ägare redan i samband med legaliseringen påkallar att gränsen mellan de
nya fastigheterna utstakas, bör vara möjligt att förfara så att i varje fall
förberedande åtgärder för att klargöra gränsens sträckning på marken och
markera den vidtas under legaliseringsförrättningen. Gränsbestämningen
skulle därefter kunna fullföljas sedan fastighetsbildningen vunnit laga kraft.
Motionärerna har anfört att legaliseringsförrättningarna i stor utstäckning
torde komma att avse arealköp, där överlåtelsehandlingen ofta saknar
eller innehåller ofullständiga bestämmelser om rätt till utfartsväg m. m. Det
synes emellertid inte vara lämpligt att komplicera legaliseringsförrättningarna
med bestämmelser om bildande av s. k. jorddelningsservitut, men hinder
kan inte anses möta att förrättningsmannen i förekommande fall medverkar
till att sådana frågor löses genom överenskommelser mellan sakägarna.
En sådan verksamhet ligger tvärtom i linje med den rådgivande
verksamhet som lantmätarna av hävd utövar. Det får anses ankomma på
förrättningsmannen att enligt 7 § i förslaget till legaliseringslag göra anteckning
om överenskommelse av detta slag i förrättningsprotokollet. För att
säkerställa servitutet bör emellertid därjämte skriftlig handling upprättas
och intecknas. Motionernas syfte i denna del får genom vad utskottet anfört
anses vara tillgodosett.
Beträffande legaliserings rättsverkning innebär propositionen att den
privata delningen får samma verkan som en lagligen gällande fastighetsbildningsförrättning.
Den privata delningen erkänns alltså som fastighetsbildande
och de vid denna utlagda lotterna kommer att i princip jämställas
med lagligen utbrutna enheter. Utskottet vill påpeka att detta innebär
bl. a. att de i 19 kap. 1 § jorddelningslagen stadgade begränsningarna i rätten
att avstycka mark som utlagts genom sämjedelning inte kommer att
gälla legaliserad sämjedelning.
De delar av propositionen som ej behandlats ovan föranleder inte något
uttalande från utskottets sida.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen avslår motionerna 1:976 och 11:1239;
B. att riksdagen med avslag på motionerna 1:977 och
II: 1238, såvitt däri yrkats ändrad lagtext, antar de vid förevarande
proposition, nr 127, fogade lagförslagen; samt
C. att motionerna I: 977 och II: 1238 i den mån de ej kan
anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt
icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 november 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson
(s), Svante Kristiansson (s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Erik Jansson (s), Åkesson (fp) och fru Landberg (s)*;
från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Johansson i Torp (s), Nyberg
(fp), fru Torbrink (s), herrar Grebäck (ep), Tobé (fp), Sundelin (s)
och Krönmark (h)*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering
ESSELTE AB. STHLM 68
814497
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1968:351 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning a1 i texten