Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning

1968-11-12 · 40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:66, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

1

Nr 66

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning

(legaliseringslag), m. m. jämte motioner

i ämnet.

Genom en den 17 maj 1968 dagtecknad proposition, nr 127, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden

och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till

1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag),

2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftningsåtgärder som syftar till bättre överensstämmelse

mellan den officiella fastighetsindelningen och den äganderättsliga

indelningen av fast egendom.

Redan vidtagna uppdelningar av registerfastigheter genom civilrättsligt

giltiga förfoganden av skilda slag — s. k. privat jorddelning — föreslås

kunna erkännas som fastighetsbildning (legalisering). Förslaget innebär i

denna del i princip att sämjedelningar, privata ägostyckningar samt arealförvärv

och andra liknande överlåtelser som kommit till stånd före den

1 juli 1962 skall kunna legaliseras. Fråga om legalisering behandlas vid

lantmäteriförrättning. Bestämmelserna har getts en utformning som syftar

till ett enkelt och smidigt förfarande. För legalisering krävs varken fullständig

enighet mellan delägarna eller någon jord- eller planpolitisk prövning.

Vid förrättningen skall i huvudsak endast konstateras att giltig privat

jorddelning av det slag som avses med lagstiftningen föreligger. Utstakning

och utmärkning av sämjegränser skall inte förekomma.

För att hindra att nya från den officiella fastighetsindelningen avvikande

enheter bildas genom arealöverlåtelser innehåller propositionen vidare förslag

angående införande av vissa bestämmelser om förvärv av område av

fastighet. Bestämmelserna har i denna del närmast hämtats från det till

lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny jordabalk. I fråga

1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 66

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

om köp, byte och gåva innebär förslaget i huvudsak att fång, som inte leder

till fastighetsbildning i viss angiven ordning, blir ogiltigt. Förvärv av område

av registerfastighet genom bodelning, arvskifte eller associationsrättsligt

fång föreslås över huvud taget inte kunna ske. I en sådan situation får

därför fastighetsbildning begäras före förvärvet.

Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1) Förslag

till

Lag

om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning

(legaliseringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,

arealöverlåtelse eller liknande privat jorddelning före den 1 juli 1962,

får delningen enligt denna lag erkännas som fastighetsbildning (legalisering).

2 §.

Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, får delningen icke legaliseras

om skada uppkommer för innehavare av fordran eller rättighet för vilken

fastighet eller del av fastighet svarar eller hinder eljest föreligger på

grund av inteckningsförhållande.

3 §•

Fråga om legalisering prövas vid förrättning.

Förrättningen verkställes, i fråga om fastighet i stad eller i ort på landet

där fastighetsregister såsom för stad skall föras, av den som på grund av

tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta avstyckningar och i

annat fall av distriktslantmätaren. Lantmäteristyrelsen får förordna annan

lämplig person att vara förrättningsman.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

Bestämmelserna i 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet angående förrättningsman, sakkunnigt

biträde och hantlangning vid laga skifte äger motsvarande tillämpning vid

legaliseringsförrättning.

4 §.

Ansökan om legalisering göres skriftligen av den som äger del i fastighet

som delats.

Är det av betydelse för pågående fastighetsbildningsförrättning att legalisering

sker, får frågan om legalisering prövas utan ansökan. I den män

det kan ske, skall förrättningarna i sådant fall företagas till gemensam

handläggning.

Om det är av större betydelse från allmän synpunkt att delningar inom

visst område legaliseras, kan överlantmätaren förordna att fråga om legalisering

får prövas utan ansökan även i annat fall än som avses i andra

stycket.

5 §•

Ansökan om legalisering göres hos distriktslantmätaren, om förrättningen

enligt 3 § andra stycket första punkten skall verkställas av denne, och i

annat fall hos byggnadsnämnden.

6 §•

Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Sammanträde

behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägare ej förekommer

i ärendet och hinder mot legalisering ej föreligger eller om ansökan skall

avvisas eller om det är uppenbart att legalisering ej får ske.

Bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§, 4 § första, andra och femte styckena,

5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, It § andra stycket samt 15 § lagen om

delning av jord å landet angående laga skiftes kungörande och fortgång

äger motsvarande tillämpning vid legaliseringsförrättning. I fråga om kallelse

till delägare i samfälld mark gäller dock 7 kap. 1 § samma lag i stället

för 3 kap. 1 § andra stycket. Sakägares utevaro från lagligen kungjort

sammanträde hindrar ej att sammanträdet hålles. Vid legaliseringsförrättning

utan sammanträde anmäles jäv mot förrättningsman första gången

sakägaren för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen

tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.

Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, är innehavare av fordran

eller rättighet, för vilken fastighet eller del av fastighet svarar på grund av

inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken, sakägare vid legaliseringsförrättningen.

Om det är uppenbart att legalisering icke kan vara till skada

för sådan sakägare, behöver förrättningsmannen icke kalla honom till sammanträde.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

7 §•

Förrättningsmannen skall i behövlig omfattning utreda äganderättsförhållandena

inom den delade fasta egendomen. Delningen skall redovisas på

karta. Övriga uppgifter om delningen bör bevaras i den mån det bär betydelse.

8 §•

Kostnad för förrättningen betalas av delägarna och fördelas mellan dem

efter vad som är skäligt, i den mån överenskommelse om fördelningen ej

träffats.

Har förrättning påbörjats utan ansökan och leder den ej till legalisering,

betalas kostnaden av staten.

9 §■

Förrättningsmannen skall i ärendet meddela beslut rörande frågan om

legalisering. Beslutet skall innehålla besked om förrättningskostnaden. Förrättningen

skall därefter avslutas och fullföljdshänvisning meddelas.

Avslutas förrättningen ej vid sammanträde eller på dag som angetts vid

sammanträde, sändes underrättelse om avslutandet till varje sakägare som

skolat kallas. Underrättelsen skall innehålla fullföljdshänvisning.

I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning äger

16 kap. 5 § lagen om delning av jord å landet motsvarande tillämpning.

10 §.

Talan mot förrättningen får föras av sakägare hos ägodelningsrätten genom

besvär, som skall inges till ägodelningsdomaren inom trettio dagar

från det förrättningen avslutades. Har samtliga sakägare genom påskrift

på protokollet godkänt förrättningen, får talan icke föras.

I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot beslut i sådant mål

gäller 21 kap. avdelningarna A, D, G, H och I lagen om delning av jord å

landet i tillämpliga delar. Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrättningsmannen

ogillats, äger 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § samma

lag motsvarande tillämpning.

11 §•

Legalisering enligt denna lag föranleder icke att gräns anses vara i laga

ordning bestämd och medför ej heller inskränkning i rätten att erhålla

laga skifte. I fråga om skyldighet att ingå i sådant skifte gäller 1 kap. 20 §

första stycket lagen om delning av jord å landet.

12 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 17 april 1953

(nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. skall upphöra

att gälla. Sistnämnda lag gäller alltjämt i fråga om förrättning enligt samma

lag som påbörjats före utgången av år 1968.

2) Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Köp, som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares

hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med

köpet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter den dag

då köpehandlingen upprättades och, om förrättningen ej är avslutad vid

utgången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av köpet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om byte och gåva.

2 §•

Bodelning eller arvskifte, som innebär att visst område av fastighet kommer

i särskild ägares hand, är ogiltigt i den delen.

Förvärv genom förordnande i testamente, som innebär att visst område av

fastighet som legat kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast om

fastighetsbildning sker i överensstämmelse med förordnandet genom förrättning,

som är sökt senast sex månader efter det testamentet vunnit laga

kraft och legatet utgivits samt, om förrättningen ej är avslutad vid utgången

av nämnda tid, skall verkställas på grundval av förordnandet.

3 §•

Skifte av bolags, förenings eller liknande sammanslutnings tillgångar,

som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares hand,

är ogiltigt i den delen.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tillskott till

bolag eller förening.

4 §•

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger ej tillämpning när fråga är om område,

som förvärvats i överensstämmelse med fastställd tomtindelning, eller del

av tomt, som förvärvats i överensstämmelse med fastställd ny stadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 66

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

Är makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre giftermålsbalken,

äger 2 och 4 §§ motsvarande tillämpning.

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1: 976 av herr Nilsson, Nils, och II: 1239 av

herr Turesson, i vilka motioner hemställes

”att riksdagen måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 127 med förslag till lag om erkännande

av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag),

m. m.; samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förnyad utredning och förslag

i enlighet med vad i motionen anförts”; samt

B. de likalydande motionerna 1:977 av herr Skårman och herr Eriksson,

Karl-Erik, samt 11:1238 av herr Berndtsson m. fl., i vilka motioner hemställes
”A.

att riksdagen måtte besluta att för sin del antaga legaliseringslagen

enligt proposition nr 127 men med i anmärkta delar följande lydelse:

5 §•

Ansökan om legalisering göres hos distriktslantmätaren, om förrättningen

enligt 3 § andra stycket första punkten skall verkställas av denne,

och i annat fall hos byggnadsnämnden. Ansökan skall ingivas senast den

31 december 1978.

6 §•

Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Sammanträde

på platsen behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägarna ej

förekommer i ärendet och hinder mot legalisering ej föreligger eller om ansökan

skall avvisas eller om det är uppenbart att legalisering ej får ske.

7 §•

Förrättningsmannen skall i behövlig omfattning utreda äganderättsförhållandena

inom den delade fasta egendomen. Delningen skall redovisas på

karta och, om förrättningsmannen så finner nödigt, utstakas och utmärkas.

Övriga uppgifter om delningen bör bevaras i den mån det har betydelse.

11 §•

Legalisering enligt denna lag medför ej inskränkning i rätten att erhålla

laga skifte. I fråga om skyldighet att ingå i sådant skifte gäller 1 kap. 20 §

första stycket lagen om delning av jord å landet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

B. att riksdagen vid antagandet av legaliseringslagen måtte uttala att

frånvaron av föreskrifter därom icke måtte hindra förrättningsmannen att

i nödig omfattning i samband med legaliseringsförrättningen

1) verkställa gränsbestämning,

2) till behandling upptaga frågor om bildande av servitut.”

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen

inledningsvis följande.

Den officiella fastighetsindelningen stämmer f. n. i betydande omfattning

inte överens med den äganderättsliga indelningen. Registerfastigheter är sålunda

ofta helt eller delvis uppdelade mellan skilda ägare genom s. k. privat

jorddelning. Till sådan delning kan räknas sämjedelning i vidsträckt bemärkelse

och delning genom överlåtelse av område av fastighet, s. k. arealöverlåtelse.

På grund av särskild lagstiftning kan sämjedelning inte längre ske. Enligt

lagen den 25 maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning av fast

egendom är nämligen sämjedelning som sker efter den 30 juni 1962 utan

verkan. I vissa delar av Kopparbergs län gällde förbud mot sämjedelning redan

fr. o. m. den 27 mars 1952 enligt lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om

ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.

Det förslag till ny jordabalk som remitterades till lagrådet den 11 februari

1966 innehåller skilda regler som syftar till att för framtiden strängt upprätthålla

sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och äganderätten

till jorden. Särskild betydelse har reglerna i 4 kap. 7—9 §§ om köp

av del av fastighet. Reglerna innebär i korthet att köp av annan del av fastighet

än ideell andel är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse

med köpet. Motsvarande regler gäller för byte och gåva. I lagberedningens

förslag till följ dlagstiftning till jordabalken (SOU 1960:24)

togs bestämmelser med samma syfte upp i fråga om övriga former av förvärv

av fast egendom. Något förslag i den delen har ännu ej remitterats till

lagrådet.

Ett problem som inte berörs av det nu anförda gäller de ägolotter som

tillkommit genom sämjedelning innan förbudslagarna trädde i kraft eller

som redan tillkommit eller som tillkommer genom arealöverlåtelse innan

de nyss redovisade reglerna i förslaget till jordabalk upphöjs till lag. Lagberedningen

behandlade utförligt frågan om möjligheterna att i dessa fall

återställa sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och den

äganderättsliga indelningen (SOU 1960: 26 s. 45). Beredningen uttalade att

sämjedelningar och områdesförvärv av alla kategorier kommer att finnas

kvar i stort antal och utgöra ett problem för lagstiftningen. Det torde, anförde

beredningen, inte finnas annan utväg än att i största utsträckning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

godta de äldre privata jorddelningarna genom legalisering, dvs. att erkänna

fastighetsdelarna som för sig bestående fastigheter.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1964 tillkallade

jag numera justitierådet Johan Gyllensvärd för att utreda frågan om legalisering

av sämjedelningar. Utredningsmannen har avlämnat en den 30

jjuni 1966 dagtecknad promemoria om »Legalisering av sämjedelningar

m. in.» (Stencil Ju 1966: 12) med förslag till lag om erkännande av sämjedelning

m. m.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

domänstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kristianstads,

Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, fastighetsregisterutredningen,

utredningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets

organisation, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund,

Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF), Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,

Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna liypoteksbank,

Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution

och Sveriges lantmätareförening.

Yttranden har vidare överlämnats av lantmäteristyrelsen från överlantmätarna

i Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, av

lantbruksstyrelsen från lantbruksnämnderna i Jönköpings, Kopparbergs

och Norrbottens län, av länsstyrelsen i Kristianstads län från lantbruksnämnden

och skogsvårdsstyrelsen i länet, av länsstyrelsen i Värmlands län

från lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsförbundet av RLF i

länet samt av länsstyrelsen i Norrbottens län från skogsvårdsstyrelsen i

länet.

På grundval av vad som framkommit vid remissbehandlingen har utredningsmannens

förslag bearbetats inom justitiedepartementet. Frågan om

en vidsträckt rätt till legalisering av redan tillkomna ägolotter har därvid

bedömts böra genomföras utan dröjsmål. Emellertid kan denna fråga knappast

prövas utan samband med spörsmålet om förhindrande för framtiden

av privat jorddelning. Jag anhåller därför att nu få ta upp till behandling

frågan om privat jorddelning i hela dess vidd.

Gällande rätt

Utskottet hänvisar till propositionen s. 9—16.

Utredningsförslaget

Utskottet hänvisar till propositionen s. 16—28.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

9

Remissyttrandena

Utskottet hänvisar till propositionen s. 28—39.

Departementschefen

I den allmänna motiveringen anför departementschefen följande.

Det har länge stått klart att de privata delningarna av fast egendom medför

betydande olägenheter i skilda avseenden. Dessa förhållanden belyses

utförligt av utredningen. Särskilt framgår att svårigheter föreligger, när

fastighetsbildningsåtgärder skall genomföras i syfte att rationalisera skogsbruket.

Rådande bristande överensstämmelse mellan den faktiska uppdelningen

av jorden och dess indelning i rättsliga enheter hämmar omsättningen

av fast egendom samt ger upphov till osäkra rättsförhållanden och

andra kännbara nackdelar för såväl det allmänna som den enskilde.

Utvecklingen i ett föränderligt samhälle ställer i allt större utsträckning

och delvis på helt andra grunder än tidigare krav på ett ändamålsenligt

och rationellt utnytjande av marken. De statliga strävandena på

detta område kommer främst till uttryck i fastighetsbildningslagstiftningen

genom de i denna ingående jord- och planpolitiska bestämmelserna. Med

tiden har det framstått som allt mera betydelsefullt inte bara att söka

hindra uppkomsten av nya okontrollerade jorddelningar utan även att återställa

det samband mellan den faktiska uppdelningen av marken och den

officiella fastighetsindelningen som gått förlorat genom redan vidtagna privata

åtgärder. Problemen med de bestående, civilrättsligt giltiga, privata

delningarna har fått särskild aktualitet genom den förestående jordabalksreformen

och det pågående arbetet på en ny fastighetsbildningslag. En slutlig

lösning av de privata jorddelningarnas framtida ställning kommer också

att få stor betydelse för reformen av fastighetsregisterväsendet. Skall fastighetsregistret

i framtiden tilldelas en mera central roll när det gäller att

tillgodose samhällets behov av informationer av skilda slag, ökar givetvis

kravet på att registret verkligen avspeglar de faktiska förhållandena.

Den gällande legaliseringslagen från år 1953 har ett relativt begränsat

syfte. I lagens förarbeten konstaterades sålunda att frågan om de x-edan

existerande privata jorddelningarna självfallet inte kunde prövas i hela sin

vidd förrän i samband med en jordabalksreform. Lagberedningen var då

alltjämt sysselsatt med att utarbeta förslag till ny jordabalk. Lagförslaget

syftade därför endast till att ge en provisorisk lösning beträffande sådana

grupper av privata delningar som vållade särskilt stora svårigheter och för

vilka en lösning framstod som trängande.

En vidgad möjlighet till legalisering av privat jorddelning ges genom

äganderättsutredningsförfarandet enligt den år 1962 tillkomna ÄUL. Med

äganderättsutredning avses en av förrättningsman verkställd utredning av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 196S

äganderättsförhållandena i en by eller ett på annat sätt avgränsat område.

Utredningsresultatet läggs till grund för fastighetsregistrering och

lagfart och leder också till sammanläggning där sådan åtgärd är lämplig.

Enligt ÄUL ingår alltså legalisering av privat jorddelning som ett led i ett

förfarande som har ett väsentligt vidare syfte, nämligen att utöver registrering

i fastighetsregistret av de äganderättsliga enheterna även undanröja

ovisshet i fråga om äganderätts- och lagfartsförhållandena samt att i viss

utsträckning skapa en ändamålsenligare indelning av den fasta egendomen.

Det är i sammanhanget viktigt att framhålla, att ÄUL är avsedd endast för

områden med speciellt svåra och ovissa äganderätts- eller lagfartsförhållandeh.

Hitintills har den också vunnit tillämpning främst inom Kopparbergs

län. Inte heller ÄUL erbjuder alltså i sin nuvarande form någon slutgiltig

lösning på de privata jorddelningarnas problem.

Det finns inte några aktuella uppgifter om antalet bestående privata jorddelningar

men det torde vara tillräckligt för att bedöma problemets räckvidd

att konstatera att antalet privata delningar inte har gått ned nämnvärt

sedan tillkomsten av 1953 års legaliseringslag.

Det behöver med hänsyn till det anförda inte råda någon tvekan om att

ytterligare lagstiftningsåtgärder fordras för att komma till rätta med de

privata jorddelningarna. Däremot är det tveksamt vilken tidpunkt som är

den lämpliga för åtgärderna och vilka närmare former för lagstiftningen

som bör väljas.

Utredningsmannens förslag är grundat på att en reformerad legaliseringslag

skall träda i kraft tidigast samtidigt med att den nya fastighetsbildningslagen

förverkligas. För en sådan ordning talar främst att den av

fastighetsbildningskoinmittén föreslagna fastighetsbildningslagen kommer

att möjliggöra att legaliseringsförrättning samordnas med andra fastighetsbildningsåtgärder

av skilda slag, vilka f. n. inte står till buds. Härigenom erbjuds

medel att med begränsad insats av arbetskraft och till rimlig kostnad

motverka att det genom legalisering tillskapas fastigheter som inte kan

bestå för framtiden med hänsyn till att de är olämpliga från fastighetsbildningssynpunkt.

Ett uppskov med en reform av legaliseringslagstiftningen till dess fastighetsbildningslagen

sätts i kraft innebär emellertid att de vidgade legaliseringsmöjligheterna

inte kommer att bli tillgängliga ännu på flera år. Utredningsmannen

uttalar därför att legaliseringsreformen bör genomföras

som en separat lagstiftningsåtgärd, om det visar sig att fastighetsbildningslagen

ej kan sättas i kraft inom de närmaste åren. Ett flertal remissinstanser

anser också att behovet av en reform är så trängande att föreliggande

förslag bör leda till lagstiftning utan dröjsmål.

Ett särskilt skäl till att genomföra lagstiftningsåtgärder redan nu är

sambandet med innehållet i förslagen till jordabalk och fastighetsbildningslag.

Båda dessa lagverk är uppbyggda med utgångspunkt från att den fak
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

tiska uppdelningen av jorden följer den officiella fastighetsindelningen.

Det kan här räcka med att som exempel nämna reglerna i kommittéförslaget

till fastighetsbildningslag att fastighetsbildningsåtgärderna är knutna till

registerfastigheter, vilket bl. a. innebär att avstyckning inte kan ske från

sämjelott, samt bestämmelserna i jordabalksförslaget om förbud mot inteckning

i andel av fastighet. Dessa och andra bestämmelser med liknande innehåll

förutsätter att privata delningar i största utsträckning kan legaliseras.

Övergången till den nya lagstiftningen kommer otvivelaktigt att underlättas

för de enskilda, om legaliseringsreformen genomförs i god tid före införandet

av den nya jordabalken och en ny fastighetsbildningslag. Också

från arbetsekonomisk synpunkt är det värdefullt för berörda myndigheter

om dessas befattning med legaliseringsfrågorna blir spridd över en längre

tidsperiod och inte till övervägande del sammanfaller med den tillfälliga ökning

av övriga göromål som den nya fastighetsbildningslagens ikraftträdande

kan väntas föra med sig. Fördelar av nämnda slag torde åtminstone

i vissa fall förkorta handläggningstiden, vilket gynnar även de enskilda

sakägarna. Jag finner med hänsyn till det sagda att övervägande skäl talar

för att en ny lagstiftning angående privata jorddelningar bör träda i kraft

så snart som möjligt.

Utredningsmannen anger att syftet med en legaliseringsreform bör vara

att få till stånd en så fullständig avveckling som möjligt av alla typer av

privata jorddelningar. Detta mål kan enligt utredningsmannens mening nås

endast om lagstiftningen ges formen av ett vidsträckt legaliseringsförfarande.

Så till vida råder enighet bland remissinstanserna att alla anser att reformen

bör syfta till att de privata jorddelningarna avvecklas. Från flera

håll görs emellertid gällande att detta syfte bör tillgodoses på annat sätt

än genom enbart legalisering. Sålunda anförs, att förekomsten av privata

jorddelningar inte utgör bara en isolerad fastighetsindelningsfråga utan

ofta även erbjuder svårlösta problem med avseende på äganderätten eller

lagfartsförhållandena. Det påpekas också att det av jordpolitiska eller andra

allmänna hänsyn ibland kan vara av stor betydelse att en legalisering

följs av sammanläggningar eller kombineras med ägoutbyten eller liknande

fastighetsbildningsåtgärder. Det görs gällande att utredningsmannens förslag

inte tillgodoser dessa synpunkter. Som jämförelse framhålls i stället

fördelarna med det i ÄUL inrymda legaliseringsförfarandet. Det betonas

från flera håll att hitintills vunna erfarenheter från tillämpningen av ÄUL

är synnerligen goda men att dess praktiska värde ändå är betydligt mindre

än som skulle vara önskvärt. Det är främst det nuvarande ansökningsförfarandet,

med en ofta lång och tidsödande remissomgång före Kungl.

Maj:ts förordnande om äganderättsutredning, som anses vara alltför tungrott.

Med en ringa uppmjukning av villkoren för äganderättsutredning och

en viss delegation av rätten att meddela förordnande skulle däremot institu
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

tet äganderättsutredning med fördel kunna komma till användning även

beträffande sådana legaliseringsföretag för vilka de av utredningen föreslagna

lagreglerna är avsedda. Den förestående reformen bör enligt den nu

återgivna uppfattningen i första hand grundas på och samordnas med ÄUL.

Flera bland de remissinstanser som ställer sig bakom denna åsikt anger

dock att andra lösningar också kan komma i fråga.

Jag delar uppfattningen att den förestående reformen bör syfta till en så

fullständig avveckling som möjligt av alla typer av privata jorddelningar.

Enligt min mening råder det ej heller någon tvekan om att särskilda åtgärder

behövs för att komma till rätta med de oklarheter i fråga om äganderätten

eller de brister i lagfartsförhållandena, vilka ibland åtföljer privata

jorddelningar. Också från allmän synpunkt skulle det givetvis vara en fördel

om de av jordpolitiska eller andra skäl mest påtagliga olägenheterna

med de privata delningarna kunde undanröjas i anslutning till legaliseringen.

Från den utgångspunkten finns onekligen goda skäl för att grunda

legaliseringsreformen på ÄUL. Det finns emellertid även omständigheter

som talar för att denna väg åtminstone inte f. n. bör beträdas.

I sin nuvarande form har ÄUL en utpräglad karaktär av särlagstiftning

och den är avsedd att tillämpas bara inom områden med så hopflätade äganderättsförhållanden,

att man inte lika förmånligt kan vinna klarhet med

andra rättsinstitut. I enlighet härmed är föreskrivet att förordnande om

äganderättsutredning i varje särskilt fall skall meddelas av Kungl. Maj :t.

Den främsta förklaringen till denna ordning är att äganderättsutredningen

efter en jämförelsevis fri prövning av föreliggande fång och hävdeförhållanden

kan leda till lagfart för delägare som tas upp i den vid förrättningen

upprättade äganderättsförteckningen. Det har påpekats under remissbehandlingen

att erfarenheterna från tillämpningen av ÄUL är synnerligen

goda. Dessa omständigheter kan emellertid inte utan vidare tas till

intäkt för en utvidgning av lagens tillämpningsområde eller en förenkling

av ansökningsförfarandet. Institutets långtgående rättsverkningar motiverar

obestridligen att stor försiktighet iakttas när det gäller att vidga institutets

tillämpningsområde. Mot denna bakgrund kan det starkt sättas i

fråga om det är från rättssäkerhetssynpunkt försvarligt att utan åtskillnad

handlägga alla nu aktuella legaliseringar i den ordning som föreskrivs i

ÄUL.

I många fall, där äganderättsförhållandena är klara och delägarna är

ense, talar även rent praktiska synpunkter mot en handläggning enligt

ÄUL, som ju bl. a. förutsätter att förrättningsmannen håller minst två

skilda sammanträden med sakägarna. Det kan på goda grunder antas, att

en äganderättsutredning enligt nu gällande regler ofta skulle visa sig vara

mera tids- och kostnadskrävande än vad en normal legaliseringsåtgärd

egentligen behöver bli. Ett tänkbart sätt att minska eller helt neutralisera

denna effekt är givetvis att införa ett särskilt, enklare förfaringsätt för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

13

de förrättningar som inte skall leda till lagfart för någon delägare. En

sådan lösning, som även skulle fordra ett nytt och alternativt ansökningsförfarande,

aktualiserar emellertid vanskliga gränsdragningsproblem.

I sammanhanget bör även uppmärksammas att det till lagrådet remitterade

förslaget till ny jordabalk innehåller vissa bestämmelser som bör kunna

ge ökade möjligheter att komma till rätta med brister i lagfartshänseende,

i varje fall när dessa gäller enstaka fastigheter inom ett område. Jag

syftar på reglerna om s. k. lagfartssammanträde i 20 kap. 10 §.

Med hänsyn till vad som sålunda har anförts har jag kommit till den

uppfattningen att det är motiverat att ha ett legaliseringsinstitut vid sidan

om ÄUL. Institutet bör ges formen av en ny legaliseringslag. Lagen bör

gälla hela landet och utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens

förslag. I fråga om lagstiftningens närmare räckvidd hyser

jag dock, som kommer att framgå av det följande, i flera hänseenden en

annan uppfattning än utredningsmannen. Vissa bestämmelser i ÄUL angående

legaliscring av privat jorddelning, vilka visat sig lämpliga, bör vara

vägledande vid utformningen av en ny legaliseringslag även i fall när utredningsmannen

förordat en annan lösning.

Var jag nu har sagt innebär inte att jag tar avstånd från de förslag till

reformer av ÄUL som förs fram. Mycket talar för att en översyn av denna

lag bör komma till stånd mot bakgrunden av hittills vunna erfarenheter av

lagen. Därvid kan det vara motiverat att särskilt uppmärksamma frågan om

gränsen mellan tillämpningsområdena för ÄUL och den nya legaliseringslagen.

Jag har också inhämtat att lantmäteristyrelsen f. n. överväger vissa

förslag till en reform av ÄUL. Det finns alltså anledning att räkna med

att frågan om en översyn av denna lag inom kort blir aktualiserad i annan

ordning.

När det gäller den närmare utformningen av legaliseringslagen uppkommer

först spörsmålet om begränsning av lagstiftningens tillämplighet med

hänsyn till tidpunkten för delningens tillkomst.

Vad sämjedelningarna beträffar har några giltiga sådana inte kunnat ske

efter den 30 juni 1962. Tidigare företagna sådana delningar är däremot

i princip bindande för såväl delägare som inteckningshavare. Detta gäller

dock inte delning som är utan verkan enligt 1952 års lag om ogiltighet av

sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.

Enligt gällande fastighetsbildningslagstiftning tillerkänns sämjedelningar

från tiden före jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari

1928 i en del avseenden helt andra rättsverkningar än senare genomförda

delningar. I gällande legaliseringslag anges som villkor för legalisering, att

delningen skall ha kommit till stånd före den 1 januari 1928. Vad sålunda

anförts kan enligt utredningsmannen tala för en begränsning av möjligheterna

till legalisering till sämjedelningar som skett före den 1 januari

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 66

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

1928. Utredningsmannen framhåller även att därefter tillkomna sämjedelningar

på ett helt annat sätt än äldre företer ett drag av illojalitet, eftersom

de härrör från en tid när en tämligen sträng kontroll av nybildade fastigheters

lämpliga beskaffenhet börjat tillämpas.

Emellertid hänvisar utredningsmannen till att varje giltig sämjedelning

har gett upphov till en särskild uppdelning av den fasta egendomen och att

tidpunkten för delningen inte inverkar på behovet av legalisering. Han föreslår

därför att den nya lagen i princip skall omfatta alla sämjedelningar

som inte är utan verkan enligt någon av gällande förbudslagar.

Remissinstanserna godtar genomgående detta ställningstagande. Även

jag anser att nya legaliseringslagen till skillnad från 1953 års lag bör omfatta

alla civilrättsligt giltiga sämjedelningar.

I fråga om andra privata jorddelningar än sämjedelningar föreslår utredningsmannen

att legaliseringsmöjligheterna begränsas till sådana överlåtelser

eller liknande åtgärder som ägt rum före den 1 januari 1948. De

viktigaste skälen härför är följande. Eftersom areal överlåtelser i avvaktan

på nya jordabalkens ikraftträdande fortfarande kan genomföras med civilrättslig

verkan behövs en tidsgräns som hindrar att legaliseringsmöjligheterna

stimulerar till nya privata jorddelningar, varigenom gällande jordoch

planpolitiska bestämmelser i fastighetsbildningslagstiftningen kringgås.

Av samma skäl bör tidsgränsen fastställas så att risken för antedatering av

fångeshandlingar i görligaste mån undviks. I fråga om yngre delningar

medför de inskrivningsrättsliga bestämmelserna, som hindrar förvärvaren

från att få lagfart på sitt fång eller utnyttja dess kreditvärde, samt inskränkningarna

i möjligheten att bebygga området, att parterna själva fortfarande

hyser ett påtagligt intresse för en uppgörelse om delningens återgång.

En legalisering skulle i sådana fall kunna innebära att en olämplig

fastighetsbildning kommer till stånd, trots att det finns förutsättningar för

en avveckling av delningen.

Med utgångspunkt från de nu angivna omständigheterna skulle det enligt

utredningsmannens mening i och för sig vara naturligt om tidsgränsen

fastställdes till den 1 juli 1962. Överensstämmelse skulle då uppnås med

det allmänna sämjedelningsförbudet och med motsvarande regler i ÄUL.

Enligt utredningsmannens mening måste emellertid hänsyn tas till de nu

gällande relativt stränga kraven på nybildad fastighets lämplighet vid avstyckning

och på planmässig utveckling av bebyggelseområden. Dessa krav

infördes genom lagar som trädde i kraft den 1 januari 1948. Eftersom det

kan antas att därefter verkställda arealöverlåtelser inte sällan avsett planområden

eller områden där tätare bebyggelse uppkommit eller varit att

vänta, kan det befaras att en legalisering av dessa delningsåtgärder motverkar

plangenomförande eller annars får olämpliga konsekvenser från bebyggelsesynpunkt.

Det skulle dessutom vara stötande om jordägare, som

kanske medvetet sökt kringgå bestämmelserna, kunde uppnå legalisering

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

15

medan andra, som gjort liknande transaktioner, skulle vara utestängda

från denna möjlighet därför att de lojalt fogat sig efter fastighetsbildningslagstiftningens

föreskrifter och ej vidhållit de ingångna rättshandlingarna.

Remissinstanserna anser i allmänhet att utredningsmannens förslag är

alltför restriktivt i fråga om arealöverlåtelser. Många förordar att den aktuella

tidsgränsen bestäms till den 1 juli 1962, varigenom överensstämmelse

uppnås med såväl 1962 års lag om förbud mot sämjedelning som ÄUL.

Andra förordar att tidsgränsen sätts till den 1 juli 1955. Det åberopas bl. a.

att med utredningsmannens förslag stor risk finns för att många av de

civilrättsligt giltiga arealöverlåtelser som inte återgått inom relativt kort

tid kommer att bli bestående för framtiden och utgöra hinder för önskvärda

rationaliseringsåtgärder och planmässig exploatering av marken.

Det kan enligt min mening inte bestridas att en mera omfattande legalisering

av andra privata jorddelningar än sämjedelningar, främst då arealöverlåtelser,

i vissa fall kommer att leda till mer eller mindre olämpliga

fastighetsbildningar. Jag vill i detta sammanhang särskilt fästa uppmärksamheten

på tänkbara följder av det under senare år mycket kraftigt

ökade intresset för fritidsbebyggelse. Det finns skäl att befara att legalisering

av arealöverlåtelser ibland kan komma att motverka ett plangenomförande

eller på annat sätt bli till hinder för önskad fastighetsindelning

eller ett ändamålsenligt markutnyttjande. Jag anser emellertid att nu

nämnda synpunkter inte bör tillmätas alltför stor betydelse. Det bör nämligen

starkt betonas att legalisering i övervägande antalet fall utgör en nödvändig

förutsättning för fastighetsbildningsåtgärder som undanröjer eller

minskar de olägenheter som den civilrättsligt giltiga och faktiskt tillämpade

indelningen av marken omedelbart förorsakar. Bland skälen för den av utredningsmannen

förordade tidsgränsen nämns att en senare tidsgräns skapar

risker för antedateringar och minskar möjligheten av att delningar från

senare tid går åter på grund av kontrahenternas egna åtgöranden. Båda

dessa synpunkter är förvisso värda att beaktas men motiverar inte att tidsgränsen

sätts så långt tillbaka som den 1 januari 1948.

Utredningsmannen fäster även uppmärksamheten på berörda jordägares

bristande lojalitet gentemot gällande fastighetsbildningslagstiftning och på

önskemålet att hänsyn tas till ett allmänt krav på rättvisa och skälighet.

Jag vill inte förneka att från dessa synpunkter en vidsträckt legalisering

inger tveksamhet. Här föreligger en ömtålig och grannlaga avvägningsfråga.

Jag vill emellertid framhålla att legaliseringsmöjligheterna enligt ÄUL är

betydligt liberalare än vad utredningsmannen förordar och att det kunde

sägas ligga en orättvisa i att ha strängare regler i en ny legaliseringslag

än i ÄUL.

Det som ytterst bör vara avgörande för den aktuella begränsningsregelns

utformning är enligt min mening att den nya legaliseringslagen i princip

bör syfta till en så fullständig avveckling som möjligt av alla bestående

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år i968

privata jorddelningar. När detta ställningstagande även innebär att vidare

framtida lagstiftningsåtgärder av denna natur skall undvikas, finns speciella

skäl att i högre grad än annars bortse från allmänna betänkligheter

av skilda slag och inta en i förhållande till berörda sakägare mycket välvillig

inställning. En avvägning av här redovisade synpunkter leder enligt min

mening till att tidsgränsen bör bestämmas till den 1 juli 1962.

Det har inte från något håll föreslagits att möjligheten till legalisering

skall göras beroende av en jord- eller planpolitisk prövning. Inte heller jag

anser att sådan prövning bör förekomma. Detta stämmer överens med den

lösning som valts i 1953 års legaliseringslag och i ÄUL.

Utredningsmannen föreslår att legaliseringsfrågorna i likhet med vad

som sker enligt 1953 års lag skall handläggas vid förrättning. Denna uppfattning

delas av en helt övervägande remissopinion. Några remissinstanser

ifrågasätter emellertid om man inte i stället åtminstone för normalfallen

borde ha ett enklare förfarande, som närmast skulle få karaktären av en

registreringsåtgärd.

För egen del anser jag att samtliga legaliseringsfrågor bör handläggas

i en ordning som i väsentliga delar stämmer överens med vad som är vanligt

vid fastighetsbildning. Jag vill här särskilt erinra om utredningsmannens

påpekande att en mera fullständig avveckling av existerande privata

jorddelningar knappast blir möjlig om inte även vissa kontroversiella frågor

kan få sin lösning inom ramen för legaliseringsförfarandet. Vid en allmän

legalisering framträder f. ö. även ett ökat behov av att kunna kombinera

handläggningen av fastighetsbildnings- och legaliseringsfrågor. Det finns

slutligen inte heller skäl att nu frångå det vid tillkomsten av gällande

legaliseringslag redovisade principiella ställningstagandet, att inte själva

registreringen av den privata delningen utan i stället tillerkännandet av

viss rättsverkan åt delningen är det primära vid legaliseringen. Jag biträder

följaktligen förslaget att frågor om legalisering alltid skall handläggas vid

förrättning till vilken sakägarna kallas på betryggande sätt.

Med avseende på förrättningens utformning föreslår utredningsmannen

främst den avvikelsen från vad som gäller enligt 1953 års lag att de genom

den privata delningen uppkomna gränserna inte behöver säkerställas. Bakom

detta ställningstagande ligger en allmän strävan att uppnå ett snabbt

och smidigt förrättningsförfarande. Utredningsmannen framhåller att lantmäteriets

arbetskraftsresurser f. n. är begränsade i förhållande till arbetsuppgifternas

omfattning och att det därför är angeläget att lantmäteriet

i detta sammanhang ej belastas med flera uppgifter än som är absolut

nödvändigt. En sådan ordning kommer visserligen på längre sikt kanske

inte att reducera de anspråk som kommer att ställas på insatser från det

allmännas sida. Förenklingen ger dock förutsättningar för att driva legali»

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

17

seringsverksamheten intensivt. Detta är av stor vikt med hänsyn till bl. a.

det föreslagna innehållet i såväl den nya jordabalken som fastighetsbildningslagen.

Vid förrättningen skall enligt utredningsmannens förslag normalt endast

slås fast att en privat jorddelning föreligger av beskaffenhet som avses med

lagstiftningen. Bestämmelsen i 1953 års lag om att äganderättsförhållandena

liksom övriga omständigheter av betydelse i ärendet skall utredas föreslås

ersatt med en regel som enbart ålägger förrättningsmannen att i behövlig

omfattning utreda äganderättsförhållandena. Tillgänglig utredning

bör dock tillvaratas för framtiden och sättet för delningens genomförande

översiktligt redovisas på karta. Särskilt sammanträde liksom besök på förrätlningsstället

skall ibland kunna undvikas.

Remissinstansernas inställning i denna fråga är tämligen splittrad. Allmän

enighet föreligger endast i fråga om den vägledande principen att förfarandet

bör göras så enkelt och billigt som möjligt. Den föreslagna lösningen

utsätts däremot för kritik från flera håll. Några remissinstanser

uttrycker tveksamhet. De anförda betänkligheterna grundas främst på

uppfattningen att det av hänsyn till såväl rättssäkerheten som skilda praktiska

skäl är olämpligt eller mindre ändamålsenligt att tillskapa fastigheter

med oklara gränser. Vissa yttranden speglar även farhågor för att den vid

förrättningen tillgängliga utredningen angående delningens beskaffenhet

trots allt inte kommer att tas till vara med nödvändig noggrannhet eller för

att kartredovisningen blir alltför summarisk.

Onekligen är förslaget att sämjegränserna inte skall utstakas och utmärkas

förenat med vissa olägenheter. Med hänsyn till vad som bär anförts om

det nu väsentligt stegrade behovet av att så skyndsamt och fullständigt som

möjligt komma till rätta med de privata jorddelningarna och till de av utredningsmannen

i övrigt åberopade skälen kan jag emellertid ansluta mig

till den föreslagna lösningen. Jag vill även framhålla att den i detta sammanhang

betydelsefulla begränsning av det allmännas insatser som uppnås

genom en förenklad handläggning av gränsfrågorna kan visa sig vara av

värde även på längre sikt. Framtida rationaliseringsåtgärder inom jordbruk

och skogsbruk kommer säkerligen att utplåna många sämjegränser eller

öppna möjligheter för en smidig och ändamålsenlig lösning av gränsfrågor

i samband med andra fastighetsbildningsåtgärder. De faktiska olägenheterna

med en legaliseringsförrättning som inte leder till ett fastställande av

sämjegränserna beror vidare i hög grad på det sätt på vilket den tillgängliga

utredningen tillvaratas vid förrättningen och hur den föreskrivna kartredovisningen

verkställs. Vid utformningen av de särskilda lagreglerna

kommer jag därför att förorda en lösning som i jämförelse med utredningsmannens

förslag syftar till att skapa större garantier för att utredningen

blir tillfredsställande tillvaratagen och kartredovisningen görs på ett betryggande

sätt. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

Det är givetvis tänkbart att sakägarna i en del fall kan hysa starkt intresse

av att få gränsfrågorna slutligt avgjorda i samband med legalisering.

En möjlighet för sakägare att få till stånd gränsbestämning skulle från

denna utgångspunkt kunna vara av praktiskt värde. Det bör emellertid enligt

min mening samtidigt beaktas, att en sådan ordning i många fall kan

komma att i väsentlig utsträckning tynga och förlänga en förrättning som

annars på ett snabbt och enkelt sätt skulle ha lett till legalisering. Jag vill

i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på de särskilda förhållanden

som kan uppstå sedan den nya jordabalken och den nya fastighetsbildningslagen

trätt i kraft. Det är inte uteslutet att legaliseringsförrättningar

då kommer att begäras i en omfattning som vida överträffar den

beräknade verksamheten under tiden dessförinnan. I ett sådant läge kan

det bli nödvändigt att ge legaliseringsförrättningarna hög prioritet. Fördelarna

med ett enkelt förfarande är då uppenbara. Även vid en av andra

skäl inom visst förrättningsområde koncentrerad legaliseringsverksamhet

kan det visa sig vara betydelsefullt att gränsbestämningsfrågor inte behöver

sammankopplas med själva legaliseringarna utan kan handläggas efter en

särskild turordning. Jag anser således att övervägande skäl talar mot att

avsteg görs från principen att gränsbestämning inte skall ske vid legaliseringsförrättning.

Utredningsmannen föreslår att initiativrätten till legalisering enligt den

nya lagen i princip endast skall tillkomma delägarna i den delade egendomen.

Officialinitiativ skall få förekomma bara när det framgår att en legalisering

har betydelse för genomförandet av annan fastighetsbildningsåtgärd.

En del remissinstanser har riktat kritik mot förslaget om en så snäv begränsning

av det allmännas möjligheter att påverka legaliseringsverksamheten.

Enligt lantmäteristyrelsens mening bör i vart fall överlantmätaren

ges befogenhet att påkalla separata legaliseringar, medan från annat håll

sätts i fråga om inte en på detta sätt vidgad initiativrätt även bör kunna

tilläggas byggnadsnämnd och möjligen också inskrivningsdomare.

Erfarenheterna från tillämpningen av nu gällande legaliseringslag visar

att det enskilda intresset för en avveckling av bestående privata jorddelningar

inte är så stort som skulle vara önskvärt. Det förefaller emellertid

troligt att den nya lagen — med ett enkelt, smidigt och billigt förrättningsförfarande

— följd av en på lämpligt sätt bedriven upplysningsverksamhet

i detta avseende skall visa sig ge ett mera tillfredsställande resultat. Det

tidigare uttalade målet för reformen, nämligen en så snabb och fullständig

avveckling som möjligt av alla privata jorddelningar, kan emellertid inte

uppnås utan att särskilda åtgärder sätts in. Frågan om sådana åtgärder får

tas upp till närmare prövning i samband med övergångsbestämmelserna till

förslagen om ny jordabalk och kommande fastighetsbildningslag. Ett sätt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskoiiets utlåtande nr 66 år 1968

att redan nu öppna möjlighet att driva på verksamheten är att som lantmäteristyrelsen

föreslagit ge överlantmätaren viss initiativrätt beträffande legalisering.

Jag tillstyrker lantmäteristyrelsens förslag. Initiativrätten bör

avse sådana fall då det är av större allmän betydelse att delningar inom en

by eller annat sådant område legaliseras. Innan större erfarenhet vunnits av

legaliseringslagens verkningar, bör dock varsamhet iakttas vid förordnande

om legalisering utan ansökan av sakägare.

Beträffande legaliserings rättsverkningar innebär utredningsmannens

förslag att den privata delningen får samma karaktär som en lagligen gällande

fastighetsbildning. Den privata delningen erkänns alltså som fastighetsbildande.

Så snart förrättningsmannens utlåtande vunnit laga kraft

skall enligt förslaget anteckning ske i fastighetsregistret varvid de vid den

privata delningen utlagda lotterna kommer att i princip jämställas med lagligen

utbrutna enheter. Till skillnad från vad som gäller enligt 1953 års lag

men i överensstämmelse med ÄUL skall den nya legaliseringslagen enligt

förslaget omfatta också sådana privata delningar där de utlagda lotterna

enligt gällande bestämmelser ej kan registreras som särskilda fastigheter.

Remissinstanserna godtar i allmänhet nämnda huvuddrag i förslaget.

Några remissinstanser berör emellertid därutöver även de tänkbara olägenheter

som kan uppstå, om byggnadsnämnderna inte får kännedom om att

viss i fastighetsregistret redovisad enhet tillkommit utan den noggranna

prövning som normalt sker vid fastighetsbildning.

Det grundläggande motivet för reformen är att åstadkomma största möjliga

överensstämmelse mellan den äganderättsliga och den officiella fastighetsindelningen.

Det kan följaktligen inte råda någon tvekan om att det vid

en legaliseringsförrättning meddelade erkännandet, på samma sätt som följer

av nu gällande lagstiftning med motsvarande institut, uteslutande skall

avse den privata delningens fastighetsbildande verkan. På sätt utredningsmannen

utvecklar kommer emellertid det omedelbara praktiska värdet av

ett sådant erkännande egentligen inte fram förrän i och med den efterföljande

anteckningen i fastighetsregistret. Registreringsbestämmelserna har

därför en mycket central betydelse i detta sammanhang. Med hänsyn till

såväl det reformarbete som pågår även inom detta område som syftet med

förevarande lagstiftning anser jag dock att det inte kan vara meningsfullt

att nu strängt söka upprätthålla ett direkt samband med gällande registreringsbestämmelser.

Jag delar därför utredningsmannens uppfattning att

legaliseringsmöjligheterna i den nya lagen i detta avseende bör göras lika

vidsträckta som enligt ÄUL. Från samma utgångspunkter finner jag emellertid

även skäl att förorda en avvikelse från förslaget, nämligen i vad det

innebär att den nya lagen skall innehålla bestämmelser som är av betydelse

för registreringen. Eftersom lagen skall kunna tillämpas på många skilda

typer av privata jorddelningar och dessutom mot bakgrund av växlande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

regler om såväl fastighetsbildning som fastighetsregister, är det enligt min

mening mest ändamålsenligt att samtliga behövliga bestämmelser angående

registreringen sammanförs i tillämpningsföreskrifter. En sådan lösning, som

f. ö. står i överensstämmelse med tillvägagångssättet vid tillkomsten av

ÄUL, möjliggör en smidigare anpassning till rådande förhållanden och har

dessutom den fördelen att lagen inte i onödan behöver belastas med regler

av så utpräglat provisorisk karaktär som annars blir nödvändigt.

I utredningsmannens förslag görs den betydelsefulla begränsningen att

legalisering inte skall tillåtas inom tomtindelat område. Som skäl anges

främst att det inte är tillfredsställande att det allmänna godtar en delning

som strider mot en sådan i detalj utformad plan för fastighetsindelningen

som tomtindelningen innebär. Vidare anförs att en legalisering dessutom

i dessa fall är meningslös, eftersom byggnadslagen erbjuder särskilda möjligheter

att få till stånd en fullständig, planenlig överensstämmelse mellan

äganderättsliga enheter och fastighetsindelningen.

Under remissbehandlingen har förslaget kritiserats starkt. Det betonas

att en legalisering knappast hindrar plangenomförandet utan i stället vanligen

kommer att underlätta den rättsliga tomtbildningen. Vissa remissinstanser,

bland dem lantmäteristyrelsen, går så långt att de även avstyrker

en särskild undantagsregel för delningar som berör rättsligen bildade

tomter.

För egen del vill jag framhålla att varje begränsning av den nya lagens

tillämpningsområde innebär ett avsteg från reformens huvudsyfte. Därtill

kommer en del praktiska skäl. Jag syftar på att ägoulbytesinstitutet ofta

kan vara det mest smidiga och lämpliga medlet för rättslig tomtbildning,

medan inlösenförfarandet enligt byggnadslagen är omständligt. Ägoutbyte

kan verkställas bara mellan registerfastigheter och förutsätter således legalisering.

Dessa förhållanden stöder otvivelaktigt uppfattningen att legaliseringar

i många fall kommer att direkt underlätta plangenomförandet.

Därutöver bör påpekas att problem och olägenheter av skilda slag kan uppstå,

om tomtindelningen berör endast viss del av den sämjedelade egendomen.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden och eftersom en legalisering

i regel kan antas inte försvåra eller hindra tomtindelningens genomförande

anser jag att den föreslagna begränsningsregeln inte är tillräckligt motiverad.

I 1953 års lag avser det nu diskuterade undantaget endast till tomtbok

överförd tomt, dvs. rättsligt bildad tomt. Vid lagens tillkomst anfördes som

motiv härför att förekommande sämjedelning från tiden före år 1928 av

i tomtboken upptagen tomt inte borde legaliseras. Det angavs dock att fallet

syntes opraktiskt. De enligt detta lagförslag utvidgade legaliseringsmöjligheterna

kan enligt min mening knappast ändra uppfattningen att en sådan

undantagsregel främst har ett teoretiskt intresse. I likhet med flera remissinstanser

anser jag därför att det tänkbara praktiska värdet av en begräns
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

21

ning beträffande rättsligen bildade tomter är alltför obetydligt för att motivera

en särskild undantagsregel. Det bör i detta sammanhang även noteras

att det pågående reformarbetet såväl inom fastighetsbildningslagstiftningen

som angående fastighetsregistreringen synes få till följd att de rättsligen

bildade tomternas särställning i förhållande till andra fastigheter försvinner.

I likhet med utredningsmannen anser jag inte nödvändigt att i den nya

lagen ta upp någon motsvarighet till nu gällande förbehåll angående tilllämpningen

av legaliseringsinstitutet inom vissa delar av Kopparbergs län.

Med utgångspunkt särskilt från förhållandena i nämnda län finns emellertid

här anledning att något beröra de konkurrenssituationer som kan

uppstå i förhållande till äganderättsutredning. Utredningsmannen uttalar

att det är uppenbart att, om äganderättsutredning pågår inom visst område

och alltså frågan om en allmän legalisering är under prövning, annan verksamhet

för erkännande av sämjevis genomförda delningsåtgärder inte får

sättas i gång.

Jag kan inte utan vidare ansluta mig till denna uppfattning. Ett ovillkorligt

företräde för äganderättsutredning, som ibland kan dra långt ut på

tiden, torde i vissa fall vara olägligt från såväl enskild som allmän synpunkt.

Frågan om tillvägagångssättet vid konkurrens mellan äganderättsutredning

och legaliseringsförrättning bör därför i varje förekommande

fall lösas av förrättningsmän och delägare. Möjligen kan det finnas anledning

att på nytt överväga frågan vid en eventuell översyn av ÄUL.

När det gäller den närmare utformningen av legaliseringsinstitutet innebär

utredningsmannens förslag med avseende på enkla sämjedelningar i

huvudsak följande. Legalisering förutsätter inte att samtliga delägare är

ense om delningens innehåll och önskar legalisering. Åtgärden skall kunna

ske även när ansökningen bestrids av delägare. Föreligger tvist huruvida

sämjedelning är giltig eller hur delningen i något för legaliseringen väsentligt

hänseende är beskaffad, skall delägare dock kunna få tvistefrågan

prövad av allmän domstol innan förrättningen slutförs. Underlåter delägare

att väcka talan, skall förrättningsmannen själv pröva frågan. Den som är

missnöjd med förrättningsmannens avgörande kan sedan överklaga beslutet

till ägodelningsrätten.

I flertalet fall kommer förrättningsmannens prövning att vara begränsad

till frågan om sämjedelningen är giltig. Delningen måste ha inneburit att

den gemensamma äganderätten slutligt upplösts och får således inte vara

tidsbegränsad, endast ha avsett brukningsrätten eller ha tillkommit i strid

med något förbud mot sämjedelning.

Remissinstanserna godtar i allmänhet de föreslagna riktlinjerna. Några

remissinstanser, däribland kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen, ifrågasätter

dock om inte alternativet med talan vid allmän domstol bör slopas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

Som skäl anförs bl. a. att handläggningen av legaliseringsförrättningar annars

kan fördröjas i onödan. Det anförs att en ordning som innebär att förrättningsmannen

som första instans får ta ställning till alla uppkommande

tvistefrågor tillämpas enligt ÄUL och har visat sig ändamålsenlig.

De av utredningsmannen föreslagna huvudprinciperna för legalisering

av enkla sämjedelningar är även enligt min mening i huvudsak lämpligt

avvägda. Det finns emellertid anledning att på vissa punkter söka nå en lösning

som i ännu högre grad motsvarar det aktuella behovet av ett effektivt

och smidigt fungerande legaliseringsinstitut. Det råder allmän enighet om

att förrättningsförfarandet av hänsyn till såväl allmänna som enskilda

intressen bör utformas så att det blir så smidigt och billigt som möjligt.

Därför bör det vara tillåtet med en ordning där delägarnas möjligheter till

ställningstaganden eller åtgärder inskränks till vad som är nödvändigt från

rättssäkerhetssynpunkt. Med hänsyn till att det övervägande antalet sämjedelningar

bestått och respekterats under lång tid, är det f. ö. inte troligt

att fråga om delnings giltighet kommer att bli aktuell annat än i rena undantagsfall.

Det torde bli sällsynt att eventuell oenighet om delningens

beskaffenhet får en sådan självständig betydelse vid förrättningen att den

kan hindra att delningen erkänns. Tvister av sistnämnda slag torde lämpligen

kunna avgöras inom ramen för en samtidigt påkallad eller efterföljande

gränsbestämningsförrättning. Jag hyser den uppfattningen att förr ätt - ningsmännen i allmänhet är väl skickade att bedöma de frågor av detta slag

som kan uppkomma vid en legalisering. Från rättssäkerhetssynpunkt bör

det därför inte finnas några avgörande betänkligheter mot en ordning som

innebär att förrättningsmannen, med förebild från ÄUL, får ta ställning

till samtliga vid förrättningen uppkommande tvistefrågor. Mot bakgrund av

dessa överväganden anser jag att någon regel som möjliggör att tvist angående

delnings giltighet eller innebörd kan göras till föremål för särskild

rättegång vid domstol medan förrättningen vilar inte bör införas.

I fråga om delningar som berört flera fastigheter och genomförts utan

hänsyn till de mellan fastigheterna gällande gränserna, komplicerade sämjedelningar,

föreslår utredningsmannen avsevärt strängare villkor för legalisering

än i fråga om enkla sämjedelningar. Utredningsmannen utgår därvid

från att komplicerade sämjedelningar har svagare rättsverkningar än enkla

sämjedelningar och att det normalt råder osäkerhet angående komplicerad

delnings giltighet. Mot bakgrund bl. a. av det ställningstagande som gjordes

vid nu gällande legaliseringslags tillkomst indelar utredningsmannen de

komplicerade säinjedelningarna i två grupper, där visshet angående den

civilrättsliga giltigheten utgör skiljelinjen. I den första gruppen ingår delningar

vilkas giltighet blivit fastslagen genom domstols avgörande och delningar

som inneburit att var och en av delägarna fått ägor inom varje

fastighet som väsentligen motsvarar hans andel i fastigheten. Dessa delningar

föreslås skola behandlas efter samma regler som enkla sämjedelningar. I

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

fråga om den andra gruppen, som omfattar övriga komplicerade delningar,

innebär utredningsmannens förslag att legalisering ej får ske mot delägares

bestridande. Av hänsyn till inteckningshavarnas ställning uppställs dessutom

det särskilda villkoret för legalisering att inte någon av fastigheterna

svarar för andra inteckningar än sådana som gäller i hela delningskomplexet

i samma inbördes ordning.

Vid remissbehandlingen har dessa ställningstaganden tilldragit sig ett

förhållandevis livligt intresse. Från något håll görs gällande att i stället

för det passiva villkoret att ingen motsätter sig legalisering bör uppställas

ett krav på att alla delägare uttryckligen medger åtgärden. Andra remissinstanser

åter förordar lösningar som innebär en mer eller mindre långtgående

uppmjukning av utredningsmannens förslag. Till stöd härför anförs

bl. a. att såväl den jordägande befolkningen som kreditgivare i praktiken

inte är benägna att dra någon direkt skiljelinje mellan de rättsverkningar

som följer på en enkel och en komplicerad sämjedelning.

Enligt min mening präglas den av utredningsmannen förordade lösningen

av en alltför stor försiktighet. Flertalet komplicerade sämjedelningar har

tillkommit före jorddelningslagens ikraftträdande. I allmänhet har alltså

en förhållandevis lång tid förflutit under vilken sämjelotterna brukats,

intecknats och överlåtits i enlighet med delningen. Det är därför knappast

förvånande att den jordägande befolkningen och kanske även kreditgivarna

i allmänhet inte gör någon skillnad mellan enkla och komplicerade delningar.

Vid en av praktiska skäl, t. ex. för att vinna fördelar från arronderingssynpunkt,

motiverad samtidig delning av flera fastigheter kan varken tillvägagångssättet

vid själva åtgärden eller för delägarna därvid kända andra

omständigheter antas ha markerat att delningen skulle bli mindre bindande

för parterna än andra privata jorddelningar. Bortser man från fall då det

görs gällande att delningen gällt endast brukningsrätten eller av andra skäl

inte kan antas ha gällt en definitiv upplösning av samäganderätten, är det

därför inte sannolikt att tvist angående den civilrättsliga giltigheten uppkommer

annat än i undantagsfall.

Mot bakgrunden av vad som sålunda har anförts anser jag att man inte

heller för de komplicerade sämjedelningar na bör uppställa något krav på

att delägare samtycker till legalisering eller inte motsätter sig åtgärden.

Delägare bör även i dessa fall, såsom också f. n. gäller enligt ÄUL, vara

hänvisad att anföra besvär över förrättningen, om han anser att delningen

inte är bindande.

Frågan om legaliserings inverkan på inteckningshavares ställning uppmärksammades

vid tillkomsten av ÄUL. Som huvudregel gäller att en civilrättsligt

giltig sämjedelning omedelbart kan påverka inteckningsförhållandena.

Inteckning som meddelats i andel av fastighet anses efter en privat

delning belasta enbart motsvarande sämjelott. På liknande sätt torde ett

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

avtal om återgång av sämjedelning få till följd att inteckning i sämjelott

därefter gäller i motsvarande andel av hela fastigheten. Delägarnas egna

dispositioner kan således i hög grad ändra en intecknings rättsverkan. En

legalisering synes däremot inte behöva medföra annan effekt för inteckningshavare

än att redan bestående förhållanden stabiliseras. Detta gäller

dock främst de enkla sämjedelningarna. Det har gjorts gällande att en legalisering

av en komplicerad sämjedelning någon gång kan få ogynnsamma

följder med avseende på inteckningar. Som exempel har anförts att en ägares

andelar i flera fastigheter kan ha blivit utlagda på sådant sätt att han

inte fått någon mark inom en av fastigheterna trots att hans andel i denna

fastighet är särskilt intecknad.

Det finns inte anledning att här närmare gå in på de nu antydda problemen.

Enligt min uppfattning kommer dessa att få betydelse endast i undantagsfall.

Förekommande risker för inteckningshavare torde kunna bli tillräckligt

beaktade genom en bestämmelse om oskadlighetsprövning i likhet

med vad som gäller enligt ÄUL. Det kan dock vara motiverat att, såsom

utredningsmannen föreslår, ytterligare stärka inteckningshavarnas ställning

genom att göra dem till sakägare vid legaliseringsförrättning angående

komplicerad sämjedelning. Är det uppenbart att inteckningshavare inte kan

komma att lida skada genom legalisering synes det dock inte vara nödvändigt

att han får personlig kallelse till förrättningen.

Legalisering av arealöverlåtelse kommer enligt utredningsmannens förslag

inte att kringgärdas med något annat särskilt villkor än den tidigare

berörda tidsgränsen. Arealförvärv som skett dessförinnan blir alltså vid legaliseringsförrättning

jämställt med en enkel sämjedelning. Förrättningsmannens

prövning av förutsättningarna för ett erkännande av delningen

måste emellertid i ett sådant fall även omfatta en kontroll av att föreskriven

form för överlåtelse av fast egendom har iakttagits och att fånget inte heller

är ogiltigt på grund av annan särskild lagstiftning, t. ex. jordförvärvslagen.

Förslaget avser förutom areal överlåtelser även privata ägostyckningar och

separata överlåtelser av fastighet tillkommande andel i samfälld mark.

Fångets natur saknar helt betydelse i sammanhanget.

Jag har vid behandlingen av frågan angående den för nu aktuella privata

delningar avsedda särskilda tidsgränsen redan klargjort att övervägande

skäl enligt min mening talar för att möjligheterna till legalisering även i

dessa fall bör göras så vidsträckta som möjligt. Detta krav synes bli väl

tillgodosett om denna typ av delningar på sätt utredningsmannen har föreslagit

i princip behandlas som enkla sämjedelningar.

I fråga om andelsförvärv i samfälld mark kan anmärkas att det resultat

som en legalisering medför f. n. inte är möjligt att uppnå med stöd av något

motsvarande fastighetsbildningsinstitut. Däremot innehåller kommittéförslaget

till ny fastighetsbildningslag, som jag strax skall återkomma till,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968 25

bestämmelser om avstyckning av fastighets andel i samfälld mark. Det har

emellertid visat sig att just denna typ av privata jorddelningar påfallande

ofta utgör ett hinder för önskvärda rationaliseringsföretag, framför allt

inom skogsbruket. Åtgärder för en anpassning till redan bestående äganderättsliga

uppdelningar torde vid sådant förhållande bli ofrånkomliga. Det

finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl att ställa denna fråga

på framtiden. I likhet med utredningsmannen föreslår jag alltså att den nya

lagen vid sidan om arealöverlåtelser och privata ägostyckningar även skall

omfatta andelsförvärv i samfälld mark.

Vid remissbehandlingen har påpekats att delägare ibland kan vilja bestrida

en legalisering av arealförvärv och i stället söka få avstyckning till

stånd. Förvärvaren kan ha ett intresse av att exempelvis frågor om styckningslottens

rätt till väg eller andel i samfälld ägolott eller om gränsbestämning

prövas i ett sammanhang.

Det kan inte förnekas att en delägare i vissa situationer kan vara mera

betjänt av att få till stånd avstyckning än legalisering. Det är dock enligt

min mening inte lämpligt att ge delägaren en ovillkorlig rätt att få uppskov

med legaliseringsförrättningen i ett sådant fall. Situationen kan vara den

att annan delägare har befogad anledning att få legalisering utan dröjsmål.

Det kan också ibland föreligga ett allmänt intresse av att legaliseringsförrättningen

inte försenas. Hänsyn måste även tas till att lång tid förflutit

sedan överlåtelsen skedde och att delägaren alltså haft god tid på sig att

begära fastighetsbildning i vanlig ordning. Samtidigt är det självfallet ett

starkt intresse att förrättningsmannen tar till vara de möjligheter som

finns att skapa från fastighetsbildningssynpunkt så lämpliga fastigheter

som möjligt. En avvägning måste alltså ibland ske av motstridande intressen.

Det torde få överlämnas till förrättningsmannen att bedöma uppkommande

konkurrensfrågor efter de principer som i allmänhet tillämpas i

förrättningsverksamheten.

Med hänsyn till att frågan om sämj eägoutbyten lämpligen bör regleras

i anslutning till lagstiftningen om införandet av nya jordabalken delar jag

utredningsmannens uppfattning, att den nya legaliseringslagen inte bör

göras tillämplig på denna typ av privata åtgärder. Detta gäller dock inte fall

där bytet genomförts på sådant sätt och i sådan form att transaktionen

består av ömsesidiga, giltiga arealöverlåtelser. Legalisering bör då kunna

ske i samma utsträckning som gäller för arealförvärv.

När möjlighet öppnas att vinna legalisering inte bara av sämjedelningar

utan också av arealöverlåtelser inställer sig frågan, om inte den möjlighet

till privat jorddelning som alltjämt föreligger vid arealöverlåtelse bör hindras

för framtiden genom att en ogiltighetspåföljd tas upp i lag såsom skedde

beträffande sämjedelning genom 1962 års förbudslag.

En reglering som syftar till att slutgiltigt lösa den rådande dualismen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

mellan de civilrättsliga reglerna och bestämmelserna om fastighetsbildning

finns i 4 kap. i det till lagrådet remitterade jordabalksförslaget. Genom 4

kap. 7 § görs sålunda arealöverlåtelses giltighet alltid beroende av att området

avskiljs genom fastighetsbildning inom viss tid eller att åtgärd för

att få till stånd ett avskiljande vidtas inom viss tid. Remissen följer i denna

del nära lagberedningens förslag. I nära samband med 4 kap. 7 § står de

två följande paragraferna. I 4 kap. 8 §, som också i huvudsak följer beredningens

förslag, behandlas köp av andel i fastighet. Har i köpehandlingen

bestämts att andelen skall utbrytas, gäller enligt paragrafen samma

reglering för köpet som enligt 7 §, alltså att köpet för sin giltighet blir beroende

av att fastighetsbildning kommer till stånd. Har föreskrift om utbrytning

inte tagits upp i överlåtelsehandlingen, skall förvärvaren av andelen

anses inneha fastigheten under samäganderätt med den eller de övriga

delägarna. I 4 kap. 9 § ges också beträffande köp av fastighets andel

i samfälld mark en hänvisning till bestämmelserna i 7 §. Lagberedningen

tog i sitt förslag upp ett förbud mot överlåtelse av sådan andel, dock med

undantag för det fall att andelen redan registrerats som särskild fastighet.

Att i remissen en annan lösning valts hänger samman med att fastighetsbildningskommittén

sedermera föreslagit att andel i samfälld mark, i motsats

till vad som gäller nu, skall få avstyckas. Bestämmelserna i 4 kap. 9 §

förutsätter således att en ny fastighetsbildningslag samtidigt träder i tilllämpning.

Bestämmelserna i 4 kap. 1-—9 §§ föreslås bli tillämpliga också

på byte och gåva (4 kap. 29 och 30 §§). I lagberedningens förslag togs vidare

upp förslag till ändringar i giftermålsbalken och ärvdabalken med

samma syfte som regleringen i 4 kap. när det är fråga om förvärv av del

av fastighet genom giftorätt, arv eller testamente. Samma syfte hade också

ett förslag till särskild lag beträffande vissa förvärv på associationsrättens

område.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag till legaliseringslag

har föreslagits av några remissinstanser att den i 4 kap. jordabalksförslaget

upptagna regleringen skall införas redan i samband med legaliseringslagen

och alltså innan balken i övrigt träder i kraft.

Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen för jordabalkens reglering

på området förutsätter bestämmelsen om förvärv av fastighets andel

i samfälld mark i 4 kap. 9 § att nya fastighetsbildningsregler samtidigt införs.

Det kan därför inte komma i fråga att redan nu införa någon motsvarighet

till denna paragraf. Vad som skulle kunna införas redan på detta

tidigare stadium är en motsvarighet till reglerna i 4 kap. om betydelsen av

att fastighetsbildning sker såvitt gäller köp, byte och gåva av område och

andel i fastighet (4 kap. 7 och 8 §§ samt hänvisningarna beträffande byte

och gåva i 4 kap. 29 och 30 §§). Samtidigt torde då också böra övervägas

om inte de av lagberedningen föreslagna reglerna på familjerättens, successionsrättens

och associationsrättens områden på motsvarande sätt bör in
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

27

föras före övrig följ dlagstiftning till balken. Samtliga behövliga regler på

detta område skulle lämpligen kunna samlas i en särskild lag.

Vad först beträffar realöverlåtelser har den i 4 kap. 7 § jordabalksförslaget

upptagna regleringen under remissbehandlingen av balken inte mött

någon erinran. Som jag anförde vid remissen till lagrådet bör en regel enligt

vilken köp av ett område alltid skall vara beroende av att området utbryts

och fastighetsbildning kommer till stånd hälsas med tillfredsställelse. Det

är givetvis en fördel ju tidigare en sådan regel kan införas i lagstiftningen.

Jag instämmer därför i det under remissbehandlingen av förslaget till legaliseringslag

framförda kravet, såvitt det går ut på att göra bestämmelserna

om köp av område tillämpliga redan i samband med att en legaliseringslag

träder i kraft. Naturligtvis gäller detta också reglerna om förvärv av område

genom byte eller gåva. En redan nu genomförd lagstiftning på området

kommer enligt vedertagna principer att avse efter ikraftträdandet skedda

förvärv, varigenom fråga om utbrytning och fastighetsbildning aktualiseras.

Lagregeln om arealöverlåtelses beroende av att fastighetsbildning sker

bör nära följa avfattningen av 4 kap. 7 § i lagrådsremissen med förslag till

ny jordabalk. Ansökan om förrättning bör alltså i princip göras inom sex

månader från den dag då köpehandlingen upprättades. Pågår redan förrättning

för områdets avskiljande, bör köpet bringas till förrättningsmännens

kännedom och läggas till grund för förrättningen. Sker inte fastighetsbildning

i överensstämmelse med köpet, bör detta bli ogiltigt. Angående de

närmare skälen till att denna lösning valts får jag hänvisa till jordabalksremissen.

När det gäller köp, byte och gåva av andel i fastighet är läget något annorlunda

än beträffande arealöverlåtelserna. Ett köp av en andel behöver

ju inte leda till någon konflikt med fastighetsbildningsreglerna, nämligen

om parternas avsikt är att inneha fastigheten gemensamt till viss andel

för vardera parten. Rättsförhållandet mellan dem kan då i huvudsak regleras

av lagstiftningen om samäganderätt eller om enkla bolag. 1 4 kap. 8 §

första stycket jordabalksförslaget sägs också att den som köpt andel i fastighet

utan villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning innehar

fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna. Har

parterna däremot vid köpet avtalat att andelen skall utbrytas, fordras för

köpets fullföljande att utbrytning också kommer till stånd, t 8 § andra

stycket sägs därför att 7 § äger motsvarande tillämpning, när i köpehandlingen

bestämts att andelen skall utbrytas. Sker ej utbrytning, blir köpet

alltså ogiltigt.

Mellan köp av andel med utbrytningsklausul och arealöverlåtelse föreligger

vissa viktiga skillnader. Till en början bör märkas att det vid andelsköpet

skall finnas en uttrycklig klausul om utbrytning. Detta kan men behöver

inte vara fallet vid köp av område. Förekomsten av en sådan klausul

torde underlätta för ena parten att efter vägrad utbrytning häva köpet, även

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

mot andra partens bestridande, och därigenom undanröja förutsättningarna

för en privat jorddelning. Men vidare kan parterna vid köp av andel i fastighet

inte, som vid köp av område, bli att betrakta såsom ägare till var sin

ägolott på marken. Genom 1962 års lag förbjöds i fortsättningen all sämjedelning

och sådan delning är numera utan verkan även i förhållandet parterna

emellan. En faktisk uppdelning av fastigheten efter andelsinnehav

torde därför kunna få verkan bara som en form för uppdelning av brukningsrätten

till fastigheten. Skulle parterna, utan att först söka utbrytning

eller efter det utbrytning vägrats, trots förbudet mot sämjedelning företa en

sådan, torde rättsförhållandet dem emellan därför redan enligt gällande

rätt inte kunna betraktas annat än som samäganderätt eller som enkelt

bolag.

Som framgår av det sagda torde köp av andel med utbrytningsklausul —

en förvärvsform som f. ö. torde vara förhållandevis sällsynt — mest erbjuda

rent civilrättsliga problem. Någon fara för fastighetsbildningen torde den

inte erbjuda efter genomförandet av 1962 års lagstiftning. Härtill kommer

att bestämmelserna i 4 kap. 8 § jordabalksförslaget hänger nära samman

med regleringen i 4 kap. av formkravet och köpevillkoren. Redan på

grund därav är det svårt att bryta ut dem ur balkens regelsystem. Enligt

min mening bör därför bestämmelser motsvarande 4 kap. 8 § om köp av

andel i fastighet inte genomföras redan i samband med en legaliseringslag.

Som jag nyss har antytt upptog lagberedningen i sitt förslag till jordabalk

vissa följdändringar i giftermåls- och ärvdabalkarna avseende förvärv

genom giftorätt, arv och testamente av område resp. andel med utbrytningsklausul.

Eftersom jag för överlåtelsefallen funnit att en lagstiftning, som

träder i kraft före jordabalken, bör begränsas till arealöverlåtelserna, bör

en motsvarande begränsning göras också beträffande dessa typer av förvärv.

Detta bör gälla trots att förvärv av andel med utbrytningsklausul

torde vara vanligare än förvärv av område såvitt gäller fång genom bodelning.

Också vid de familj erättsliga och successionsrättsliga förvärven

gäller sämjedelningsförbudet och problem för fastighetsbildningen torde

även här i huvudsak vållas av arealförvärven.

Lagberedningen har vad gäller förvärv genom bodelning och arvskifte

uppställt väsentligt strängare regler än i fråga om förvärv genom legat. Vid

bodelning och arvskifte föreslås att förvärv av område inte alls får ske. I

beredningens förslag hänvisas alltså makarna resp. dödsbodelägarna att

först låta önskad utbrytning äga rum och därefter göra bodelning resp.

arvskifte. Beredningen framhåller, att ett sådant framskjutande av den

rättshandling varigenom äganderättsförvärvet sker av naturliga skäl är uteslutet

när det är fråga om de vanligaste typerna av överlåtelseförvärv, nämligen

köp och byte, och har därför inte heller diskuterats vid gåva. Några

hinder från jorddelningsrättslig synpunkt anser beredningen inte möta mot

den föreslagna lösningen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968 29

I motiven till de föreslagna ändringarna i giftermålsbalken diskuterar

beredningen hur en annan lösning, nämligen i anslutning till reglerna i 4

kap., skulle verka beträffande förvärv genom bodelning. Beredningen konstaterar

att verkan av att laga delning inte kommer till stånd på grund av

bodelning i många fall inte skulle inskränka sig till att områdesförvärvet

förföll och bodelningen följaktligen blev ogiltig till den del den avsåg området.

Man måste ofta räkna med en vidare ogiltighetsverkan beroende på

att grunden ryckts undan för andra delar av bodelningen. Makarna skulle

därför inte sällan finna det lämpligt att först göra en partiell bodelning, avseende

den fasta egendomens uppdelning på områden, och uppskjuta bodelningen

i övrigt i avvaktan på utgången av frågan om utbrytning. Ett sådant

förfaringssätt skulle emellertid i realiteten innebära att makarna funnit

den ordning, som beredningen förordar, innebära påtagliga fördelar.

Om make vid bodelning trots förbudet tilläggs område av fastighet, blir

bodelningen enligt beredningens förslag i den delen ogiltig. Förbudet sägs

gälla inte bara då makarna själva kommer överens om bodelningen utan

också när vid oenighet mellan dem skiftesman har att bestämma om delningen.

Bestämmelserna bör emellertid enligt beredningens mening begränsas

så, att de inte omfattar fall då redan det förvärv från makarnas

eller enderas sida, på grund varav egendomen ingår i delningen, är för sin

giltighet beroende av att utbrytning kommer till stånd, samt ytterligare

fastighetsbildning inte är tillämnad. Förbudet bör avse bara åtgärden att

genom själva bodelningen uppdela den fasta egendomen i strid med bestående

fastighetsindelning.

I fråga om motiven för de föreslagna ändringarna rörande förvärv av område

vid arvskifte hänvisar beredningen till sina motiv för de föreslagna

ändringarna i giftermålsbalken.

Också enligt min mening bör den föreslagna lösningen beträffande förvärv

genom bodelning och arvskifte vara att föredra framför en lösning

efter de principer som föreslås för köp, byte och gåva av område av fastighet.

I det lagförslag som nu läggs fram ligger beredningens förslag därför

till grund också för bestämmelserna om förvärv genom bodelning och arv.

I fråga om testamentariska förvärv är enligt 11 kap. 10 § ÄB att skilja

mellan legat och universellt testamentariskt förordnande. Universell testamentstagare

är enligt 18 kap. 1 § delägare i boet efter testator. Om flera

bodelägare finns, förvärvar han äganderätt till särskild i kvarlåtenskapen

ingående tillgång först i och med arvskiftet. Vad angår legat erinrar

beredningen om att testamentet kan innehålla uttrycklig förklaring eller

tolkningsvis få så förstås att legatet skall fullgöras av viss arvinge eller

testamentstagare (se ÄB 22: 2). I sådant fall får legatarien ett anspråk av

obligatorisk karaktär mot den sålunda förpliktade men inte någon rätt i

det oskiftade boet. Om emellertid med hänsyn till förordnandets syfte och

övriga omständigheter ej annat får anses följa av förordnandet, skall en
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

ligt en i 11 kap. 2 § ÄB upptagen tolkningsregel legat utgå av oskifto och

inte avräknas på viss lott. Till följd härav kommer normalt den egendom

legatet avser att vid testators död direkt tillfalla legatarien. Lagberedningen

finner i detta sammanhang inte anledning att behandla andra än detta senare,

sakrättsligt omedelbart verksamma legat.

Legat av område lär inte svara mot något mera framträdande praktiskt

behov. Beredningen vill dock inte helt hindra sådana förordnanden. I överensstämmelse

med vad som föreslås gälla om köp bör emellertid det testamentariska

förvärvet vara beroende av att inom viss tid ansökan görs om

laga delning på grund av legatet samt att med anledning av ansökan som

rätteligen skett laga delning kommer till stånd. Bestämmelse därom tar beredningen

upp i en ny paragraf, 12 kap. 12 § ÄB.

Vid den närmare utformningen av paragrafen tar beredningen upp samma

stränga krav på samband mellan fång och fastighetsbildning som beredningen

har föreslagit för köp i 4 kap. 7 § jordabalksförslaget. Om testator

i livstiden själv sökt laga delning och sådan också kommit till stånd före

hans död, får enligt beredningens mening genom testamentstolkning i vanlig

ordning avgöras, om legatet avser viss vid förvärvet bestående fastighet. Om

så är fallet, blir legatet giltigt. Är däremot vid testators död av honom väckt

fråga om laga delning alltjämt beroende på prövning, kan legatet inte vinna

giltighet till följd av den omständighet i och för sig att ansökningen leder

till laga delning och detta inte ens om i testamentstolkningsväg skulle kunna

fastslås att legatet avser en genom delningen bildad fastighet. För legatets

giltighet kräver beredningen att inom föreskriven tid görs ansökan att

delningen skall äga rum på grund av legatet samt att delningen kommer till

stånd med anledning av denna ansökan.

Om testator inte före sin död väckt fråga om utbrytning får det i första

hand ankomma på testamentstagaren att inom viss tid göra ansökan om sådan

på grund av legatet. Beredningen framhåller att som allmän förutsättning

för hans behörighet att väcka fråga om delning uppenbarligen

måste gälla att testamentet vunnit laga kraft. För det speciella fallet att

testamentstagaren skall njuta rätt först efter annan måste av naturliga skäl

också krävas att den föregående testamentstagarens rätt upphört.

Vid köp är utgångspunkten för den frist, inom vilken utbrytning föreslås

skola sökas, dagen för köpehandlingen. Med hänsyn till vad beredningen

har konstaterat om tidpunkten, efter vilken testamentstagaren kan söka

delning, bör den för honom gällande fristen enligt beredningens åsikt inte

börja löpa dessförinnan. Men dessutom bör krävas att legatet utgetts. Först

därigenom kan legatarien anses ha för sin del godkänt legatet. Den föreslagna

regeln sägs lämpa sig också för det fall att legatariens rätt i testamentet

gjorts beroende av villkor eller tidsbestämmelse. Fristens längd föreslås

liksom vid köp till sex månader.

Vad beredningen har föreslagit skall gälla för legat av område bör i prin
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968 31

cip tas upp också i den särskilda lag som syftar till att göra överlåtelser av

område beroende av att fastighetsbildning sker. Att helt förbjuda legat av

områden, motsvarande vad som föreslås för förvärv vid bodelning och arvskifte,

anser jag inte vara lämpligt. Vid de sistnämnda förvärven föreligger

lielt andra möjligheter att låta fastighetsbildning föregå förvärvet. Också

för legatens del finner jag emellertid skäl att frångå det av beredningen

uppställda stränga kravet på samband mellan fång och fastighetsbildning.

För det fall att testator i livstiden själv sökt utbrytning av området skulle

annars inte bara dagen för avstyckningens avslutande och fastställande utan

också tidpunkten för testators död få en alldeles särskild betydelse för legatets

giltighet. Enligt min mening bör i dessa fall legatet kunna bli giltigt

oberoende av om testator avlider före eller efter dagen för avstyckningens

fastställande. Likaså bör som vid köp legatarien alllid ha en frist av sex

månader, så att inte det förhållandet att förrättning för områdets avskiljande

hinner avslutas innan fristen löpt ut kommer att medföra att legatet

blir ogiltigt. Pågår förrättningen vid fristens utgång, skall dock legatet ha

lagts till grund för denna. Generellt bör naturligtvis också här gälla att

identitet skall råda mellan det utbrutna området och det område som omfattas

av legatet.

Påföljden av att ansökan inte görs enligt bestämmelserna eller av att

fastighetsbildning i enlighet med legatet inte kommer till stånd blir att legatet

inte kan göras gällande med avseende på området. Beredningen framhåller,

att situationen stämmer nära överens med den som föreligger då

testamentariskt förordnande avser viss egendom och denna inte finns i

kvarlåtenskapen. För detta fall har i It kap. 4 § ÄB getts den tolkningsregeln

att förordnandet skall vara utan verkan. Denna regel skall dock enligt

11 kap. 1 § ÄB lända till efterrättelse bara om inte med hänsyn till förordnandets

syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.

I motiven till It kap. 4 § ÄB uttalades att en omsorgsfull testamentstolkning

i åtskilliga fall kunde öppna möjlighet att i en eller annan

form verkställa ett förordnande om viss egendom, trots att denna inte fanns

i kvarlåtenskapen. Ibland kunde det stämma bäst överens med testators

avsikter att viss annan egendom eller kontant vederlag tillföll testamentstagaren.

I det stora flertalet fall talade emellertid övervägande skäl för att

förordnandet lämnades utan verkan och i enlighet därmed hade tolkningsregeln

avfattats. Beredningen uttalar som sin mening, att det lär kunna

antas att i fall varom här är fråga en tolkning av testamentet ofta skall

leda till att legatarien tillerkänns annan egendom eller kontant vederlag

för den med förordnandet avsedda egendomen, åtminstone om legatarien

iakttagit vad som på honom ankommit för att göra legatet verksamt. Jag

delar denna uppfattning.

Slutligen återstår att behandla de av lagberedningen föreslagna reglerna

på associationsrättens område såvitt avser förvärv av område.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

Beredningen uttalar, att det på bolags- och föreningsrättens område förekommer

vissa särskilda slag av förvärv som skulle kunna avse område

av fastighet. Hit hör förvärv på grund av tillskott (apport) vid bildande

av bolag eller förening eller efter bolagets eller föreningens bildande samt

vidare förvärv genom skifte vid upplösning av bolag eller förening. Däremot

torde områdesförvärv inte kunna ske genom fusion. Också i fråga om

andra liknande sammanslutningar, t. ex. vissa tvångssamfälligheter, torde

enligt beredningens mening vad som nyss har sagts om skifte böra gälla.

I fråga om bestämmelsernas närmare utformning har beredningen följt

sitt eget förslag när det gäller förvärv genom bodelning och arvskifte.

Jag ansluter mig till beredningens lösning för de associationsrättsliga

förvärvens vidkommande. Förvärv av område skall alltså inte få ske i sådana

fall. Också här måste fastighetsbildning, liksom vid förvärv genom

bodelning och arvskifte, föregå förvärvet.

I sitt förslag har lagberedningen gjort undantag från tillämpningen av

de föreslagna bestämmelserna om förvärv av område i vissa fall. De åsyftade

fallen är sådana förvärv som sker i överensstämmelse med fastställd

stadsplan eller tomtindelning. Vad först gäller tomtindelning anför beredningen

i motiven till 4 kap. 7 § jordabalksförslaget, att genom administrativa

förfoganden de tomtindelade områdena, oberoende av särskilda delningsåtgärder,

erhållit sin utformning för bebyggande. Den administrativa

tomtindelningen får emellertid full fastighetsbildande verkan först när lagfart

söks på område som genom tomtindelningen utlagts till tomt eller

tomtdel eller när administrativt bildad tomt skall införas i tomtboken (1

kap. 3 § fastighetsbildningslagen för stad). Uppenbart är att de områden

som överlåts redan dessförinnan är bestämda genom den administrativa

uppdelningen och att något behov av enskilt initiativ för fastighetsbildningen

inte föreligger. Beredningen framhåller att också fastställd stadsplan i vissa

fall har avstyckande verkan. Detta inträffar när enligt planen del av tomt

utesluts ur tomtindelning. När lagfart söks på tomtdelen eller, om den utan

föregången lagfart skall avföras ur tomtboken, när den avförs är den att

anse som avstyckad (1 kap. 1 § andra stycket fastighetsbildningslagen för

stad). Beredningen föreslår därför att bestämmelserna om köp, byte och

gåva av område inte skall äga tillämpning i fråga om överlåtelse i överensstämmelse

med fastställd stadsplan eller tomtindelning (20 § förslaget till

promulgationslag). Vad beträffar förvärv genom bodelning, arv och testamente

samt genom bolagsskifte m. m. tar beredningen upp motsvarande

undantag såvitt avser förvärv i överensstämmelse med fastställd tomtindelning.

Däremot anser sig beredningen i detta sammanhang kunna bortse

från ny stadsplans avstyckande verkan.

I en lag om förvärv av område av fastighet bör tas upp en undantagsregel

motsvarande den som beredningen har ställt upp. För enkelhetens

skull bör också vid andra förvärv än de rena överlåtelsefallen köp, byte

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968 33

och gåva undantag göras för förvärv i överensstämmelse med fastställd ny

stadsplan. Jag är dock medveten om den ringa praktiska betydelsen härav.

Som jag tidigare har framhållit är det omedelbara syftet med den föreslagna

lagstiftningen om förvärv av område av fastighet att för framtiden

hindra den irreguljära fastighetsbildning som varit möjlig genom att sådana

förvärv trots att utbrytning inte kommit till stånd ändå tillerkänts

civilrättslig giltighet. När det gäller förvärv av andel i fastighet har motsvarande

syfte redan tidigare kunnat nås genom ett förbud riktat enbart

mot den privata delningen, sämjedelningen. Eftersom ett arealförvärv redan

i sig förutsätter en privat delning, måste ett ingripande här ske direkt

i de civilrättsliga reglerna för fångets giltighet. En sak är att införa sådana

regler för framtida förvärv. Väsentligt större problem möter om ingripandet

i någon form skall rikta sig också mot redan skedda förvärv.

Att ingripa mot redan skedda och hittills som civilrättsligt giltiga betraktade

arealöverlåtelser med en retroaktivt verkande ogiltighetsregel lär

inte kunna komma i fråga. Ett tänkbart alternativ är att i princip förbjuda

den som vid lagens ikraftträdande är ägare till området att överlåta detta

vidare, om inte utbrytning kommer till stånd. Den föreslagna lagstiftningen

skulle då kunna göras tillämplig på alla förvärv som sker efter ikraftträdandet.

En sådan lösning är emellertid uppenbarligen inte lämplig i fråga

om förvärv genom bodelning, arvskifte och testamente och inte heller i

fråga om de associationsrättsliga förvärven.

Enligt min mening bör man inte i detta sammanhang söka lösa problemen

med de redan skedda arealförvärven. Lagstiftningen om förvärv av

område av fastighet bör enbart ta sikte på förvärv som sker efter ikraftträdandet

och varigenom ytterligare fastighetsdelning aktualiseras. Som

framgår av det anförda bör genom ifrågavarande lagstiftning vissa bestämmelser

som upptagits i förslaget till den nya jordabalken införas i förväg.

Lagstiftningen blir alltså i viss mening provisorisk. Det bör därför anstå

med andra åtgärder än sådana som oundgängligen behövs av hänsyn till

kontrollen över fastighetsbildningen.

Specialmotivering

Utskottet hänvisar till propositionen s. 64—74.

Lagrådsbehandlingen

Lagrådet har bl. a. förordat att villkoren för legalisering av komplicerade

sämjedelningar uppmjukas i viss utsträckning så att överensstämmelse

uppnås med vad som gäller enligt ÄUL.

Vad lagrådet föreslagit har beaktats vid den slutliga utformningen av lagförslaget.

Utskottet hänvisar till propositionen s. 85—88.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

Motionerna

I motionerna I: 976 av herr Nils Nilsson och II: 1239 av herr Turesson anförs

bl. a. att det i fråga om behovet av en lagstiftning för att ernå största

möjliga överensstämmelse mellan den officiella fastighetsindelningen och

indelningen i brukningsenheter rått enighet bland remissinstanserna, medan

däremot enighet ej rått i fråga om medlen att nå detta mål. Motionärerna

åberopar att överlantmätaren i Kopparbergs län, efter en genomgång

av de mest väsentliga skiljaktigheterna mellan utredningsmannens lagförslag

och ÄUL i fråga om målsättning och förrättningsförfarande, avstyrkt

att förslaget lägges till grund för lagstiftning, och förordat att 1953 års

legaliseringslag ersätts med regler som i allt väsentligt hämtas från eller

bygger på ÄUL. Liknande synpunkter sägs ha anförts av såväl lantbruksstyrelsen

som lantbruksnämnden i Kopparbergs län. En lösning efter ungefär

samma riktlinjer som föreslagits av överlantmätaren i Kopparbergs län

har enligt vad motionärerna påstår förordats även av Häradshövdingeföreningen

och domänstyrelsen. Enligt den senares mening utgör lantmäteriets

tillfälliga brist på resurser och önskemålet om en snabb och generell

legalisering av de privata jorddelningarna ej skäl som uppväger olägenheterna

av, att oklarheter angående legaliserade delningars innehåll i betydande

omfattning kan komma att kvarstå under mycket lång tid. Enligt

motionärerna är det vidare av betydelse att även hovrätten för nedre Norrland

och Svea hovrätt uttalat betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt

mot ett legaliseringsförfarande av så summarisk karaktär som förslaget

innebar.

Motionärerna anser att det finns starka skäl för att grunda legaliseringsreformen

på ÄUL. De ändringar i ansökningsförfarandet beträffande ÄUL

som kan vara erforderliga för att erhålla ett smidigare sådant kunde förslagsvis

ges i form av en delegering av beslutsprocessen från Kungl. Maj :t

till lantmäteristyrelsen, och i de enklare fallen från lantmäteristyrelsen till

överlantmätarna.

I motionerna 1:977 av herrar Skärman och Karl-Erik Eriksson och

II: 1238 av herr Berndtsson m. fl. anförs bl. a. att även om man har klart för

sig, att den föreslagna legaliseringslagen premierar dem, som åsidosatt lagarna

om fastighetsbildning och kanske mot domstolsutslag av olika valörer

men med stöd av de civilrättsliga bestämmelserna fortsatt att äga och

hävda sina av lagstiftningen icke godkända köp, så måste man ställa sig

positiv till den nya lagstiftningen. Det torde nämligen, säger man i motionerna,

inte finnas någon mer lättframkomlig väg till lösning av dessa problem,

och det måste vara av utomordentlig betydelse att inför den aviserade

nya fastighetsregistreringen få en identitet mellan fastighetsbeteckning,

äganderätt och hävd. Från denna synpunkt kan det enligt motionärerna

ifrågasättas, huruvida det inte vore önskvärt med en 10-årig preklusionstid

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968 35

för att inom rimlig tid få fram så många sämjedelningar och arealköp som

möjligt.

Motionärerna anför vidare, att lagförslaget från jorddelningslagens överdrivna

försiktighet och bundenhet i detaljer slagit över i motsatta ytterligheten

och lämnat fältet öppet för framtida utredningar, tvister och förrättningsåtgärder

i frågor, som det vore naturligast, enklast och billigast att

lösa i samband med själva legaliseringen.

Enligt motionärernas mening ter sig den praktiska tillämpningen av 6 §

första stycket legaliseringslagen motsägelsefull. Visst kan, som i specialmotiveringen

anges, förhållandena ibland vara sådana att det är fullt uppenbart

att legaliseringen ej kan äga rum. Vanligen återkallas i sådana fall

ansökningen, vilket torde vara billigast för både delägarna och statsverket.

Men hur skall, frågar man sig, förrättningsmannen kunna avgöra »om stridiga

intressen mellan sakägare ej förekommer i ärendet» om inte sakägarna

ställs mot varandra. Man bör påpekar motionärerna hålla i minnet, att

många av de s. k. privata delningarna fallit i glömska vid överlåtelser av

huvudfastigheterna, varför det ofta inte är de ursprungliga avtalsparterna,

som möts och att köp av typen tvesala förekommer. Däremot kommer naturligtvis

för det mesta sammanträde inte att behöva hållas på platsen.

I fortsättningen anförs att bestämmelsen i It § om att legalisering inte

föranleder att gräns anses vara i laga ordning bestämd står i klar motsats

till 7 § i 1953 års legaliseringslag, som tvärtom förutsätter att förrättningen

skall avslutas först sedan gränserna mellan sämjelotterna blivit i erforderlig

utsträckning utstakade och utmärkta. Innebörden av lagförslaget i denna

del blir enligt motionärerna endast att man skjuter en nödvändig åtgärd

ifrån sig och att denna sedan får lösas i en särskild förrättning med

mera tidsspillan och större kostnader. Om man vet att vissa gränser genom

sammanläggning eller av annan orsak kommer att försvinna och därför

ej behöver låsas och man lägger andra synnerligen grannlaga bedömanden

i förrättningsmannens hand, bör man också uppdra åt denne att avgöra

erforderliga gränsåtgärder, såsom under 15 år utan gnissel skett enligt

den gamla legaliseringslagen.

Motionärerna påpekar att förslaget till skillnad från 1953 års lag inte innehåller

bestämmelser om gränsbestämning men att departementschefen

uttalar att övervägande skäl talar mot att avsteg görs från principen att

gränsbestämning inte skall ske vid legaliseringsförrättning. Det finns enligt

motionärerna vägande skäl inte minst ur arbetskraftssynpunkt för riksdagen

att uttala, att frånvaron av uttryckliga bestämmelser om gränsbestämning

inte bör hindra att legaliseringsförrättningen, när så finnes nödigt,

kombineras med gränsbestämning.

Slutligen påpekar motionärerna att det i lagförslaget inte finns några

bestämmelser om bildandet av servitut vid legaliseringsförrättningar. Dessa

kommer dock i stor utsträckning att gälla arealköp, som ofta saknar eller

har ofullständiga bestämmelser om utfartsvägar, vattentäkter o. d. Regle
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

ring härav genom överenskommelser vid förrättningen vore av värde och

skulle bespara domstolarna tvister för framtiden. Motionärerna anser det

önskvärt med ett uttalande av riksdagen att frånvaron av bestämmelser i

saken inte hindrar att frågan tas upp till behandling vid legaliseringsförrättning,

när så befinnes nödigt.

Utskottet

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till

den i det föregående intagna redogörelsen. Här må tilläggas följande. Den

föreslagna legaliseringslagen har inte gjorts tidsbegränsad och innehåller

inte heller någon bestämmelse om att ansökan om legalisering skall göras

före viss tidpunkt. Vid legaliseringsförrättning skall enligt huvudregeln sammanträde

hållas med sakägarna. Sammanträde behövs dock inte, om stridiga

intressen mellan sakägarna ej förekommer i ärendet och hinder mot

legalisering inte föreligger eller om ansökan skall avvisas eller om det är

uppenbart att legalisering inte får ske.

I motionerna 1: 976 av herr Nils Nilsson och II: 1239 av herr Turesson hemställes

att riksdagen skall avslå propositionen och hos Kungl. Maj :t begära

att ny utredning företas och att ett nytt förslag, grundat på 1962 års lag om

äganderättsutredning, föreläggs riksdagen.

I motionerna I: 977 av herrar Skårman och Karl-Erik Eriksson samt

II: 1238 av herr Berndtsson m. fl. yrkas vissa ändringar i förslaget till legaliseringslag.

Motionärerna föreslår sålunda till en början att i lagen skall

intas bestämmelse om att ansökan om legalisering skall inges senast den

31 december 1978. Enligt motionerna skall vidare sammanträde på platsen

kunna underlåtas i de fall sammanträde enligt propositionsförslaget inte

alls behöver hållas. Motionärerna föreslår också ett tillägg till 7 § legaliseringslagen,

innebärande att sämjegränserna skall utstakas och utmärkas

om förrättningsmannen så finner nödigt. Som följd härav skall erinran i 11 §

om att legalisering inte föranleder att gräns anses vara i laga ordning bestämd

utgå. Motionärerna hemställer slutligen att riksdagen skall uttala

att frånvaron av föreskrifter därom inte skall hindra förrättningsmannen

att i nödig omfattning i samband med legaliseringsförrättning dels verkställa

gränsbestämning, dels till behandling uppta frågor om bildande av servitut.

Som närmare framgår av propositionen innebär de privata delningarna av

fast egendom betydande olägenheter i skilda avseenden. Dessa delningar har

redan tidigare varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida.

År 1962 infördes sålunda förbud mot sämjedelning. I propositionen föreslås

nu att ett ytterligare steg på den inslagna vägen tas genom införande

av regler, som innebär bl. a. att arealköp, som inte leder till fastighetsbildning

i viss angiven ordning, blir ogiltiga. Detta förslag måste hälsas med

tillfredsställelse. Det är emellertid nödvändigt att komma till rätta också

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

med de bestående, civilrättsligt giltiga, privata delningarna. Den gällande

legaliseringslagen från år 1953 har ett relativt begränsat tillämpningsområde.

Den gäller nämligen bara sämjedelningar och privata ägostyckningar

som skett före den 1 januari 1928. 1962 års lag om äganderättsutredning

är avsedd endast för områden med speciellt svåra och ovissa äganderätts-

eller lagfartsförhållanden och utgör inte något generellt lämpligt

instrument för att lösa de privata jorddelningarnas problem. Om behovet

av en ny lagstiftning har enighet rått; allmänt har framhållits att de nuvarande

lagreglerna är helt otillräckliga för att komma till rätta med de rådande

olägenheterna. Utskottet delar denna uppfattning och kan även ansluta

sig till de principer som varit vägledande vid utarbetandet av förslaget

till legaliseringslag.

Vad gäller motionerna I: 976 och II: 1239 vill utskottet anföra följande.

Under remissbehandlingen av det utredningsförslag, som ligger till grund

för propositionen, har från företrädare för Kopparbergs län framhållits

att förslaget inte tillgodoser de omfattande och kvalificerade behov av

åtgärder som föreligger inom länet. Man bär från dessa håll förordat en

legaliseringslag efter mönster av lagen om äganderättsutredning. Som

redan nämnts syftar denna till att bringa ordning i särskilt tilltrasslade

fastighetsförhållanden. Lagen hade till en början karaktären av speciallagstiftning

för Kopparbergs län och även om tillämpningsområdet utvidgats

till att omfatta hela riket tillämpas den främst inom detta län. Det bör

påpekas att förrättning enligt lagen får ske endast efter beslut av Kungl.

Maj :t i det särskilda fallet. Som instrument för att legalisera enstaka sämjedelningar

och arealöverlåtelser inom områden, där fastighetsförhållandena

i övrigt är ordnade, får lagen anses vara mindre tjänlig. Som departementschefen

funnit är därför ett legaliseringsinstitut vid sidan av lagen

om äganderättsutredning erforderligt. Motionerna torde huvudsakligen ha

sin bakgrund i de speciella förhållandena inom Kopparbergs län. De där

föreliggande särskilda problemen synes kunna lösas inom ramen för lagen

om äganderättsutredning.

Utskottet övergår härmed till att behandla de frågor som berörts i motionerna

I: 977 och II: 1238.

I utredningsförslaget har framhållits att legaliseringsverksamheten bör

ha karaktär av engångsföreteelse och att det därför i och för sig vore en

tilltalande lösning att föreskriva att ansökan om legalisering skall göras

före viss tidpunkt. Utredningsmannen framhåller emellertid att det inte

är möjligt att överblicka hur arbetet med legaliseringarna kommer att gestalta

sig i praktiken. Frågan om en tidsbegränsning av lagens giltighet bör

därför inte tas upp till vidare prövning förrän de nya bestämmelserna varit

i kraft under ett antal år. Utskottet ansluter sig helt till den sålunda uttalade

meningen och vill därför förorda, att frågan om tidsbegränsning aktualiseras

vid en senare tidpunkt.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

Efter en under vårsessionen antagen lagändring gäller beträffande avstyckningar

att sammanträde inte behöver hållas om stridiga intressen inte

förekommer i ärendet. Avsteg från principen att sammanträde alltid skall

hållas i samband med fastighetsbildningsförrättning har således redan gjorts.

Den nu föreslagna regeln har sin förebild i det förslag till ny fastighetsbildningslag

som nyligen remitterats till lagrådet. Regeln att sammanträde inte

behöver hållas under vissa förhållanden föreslås där gälla för alla slag av

fastighetsbildningsförrättningar. Att stridiga intressen mellan sakägarna

inte föreligger kan tänkas bli klarlagt t. ex. genom att samtliga berörda

sakägare biträtt ansökan. I ett dylikt fall fyller ett sammanträde — sett

från den nämnda synpunkten —- knappast någon funktion. Motsvarande

gäller om det är klart, att förutsättning för legalisering inte föreligger, t. ex.

om åberopat arealfång ägt rum efter den 1 juli 1962. Hur vanliga sådana

fall kommer att bli är svårt att avgöra, men även om det skulle röra sig

om bara ett mindre antal bör den möjlighet att förenkla förrättningsförfarandet

som de erbjuder tillvartas. Det kan i anledning av motionärernas

ändringsförslag slutligen anmärkas att redan enligt 3 kap. 5 a § jorddelningslagen,

till vilken den föreslagna 6 § legaliseringslagen hänvisar, sammanträde

kan hållas på annan plats än där den berörda jorden är belägen,

om förrättningsmannen finner det kunna ske utan olägenhet.

Enligt 1953 års legaliseringslag får då det befinns nödigt att bestämma

gräns för fastigheten förrättningen inte avslutas förrän gränsen blivit i laga

ordning bestämd. Gränsbestämningen får i den mån så kan ske företas till gemensam

handläggning med förrättningen. Motsvarande regler saknas i det

framlagda lagförslaget. Föredragande departementschefen uttalar i motiven

att övervägande skäl talar för att gränsbestämning inte skall ske vid legaliseringsförrättning.

Utskottet godtar ståndpunkten att gränsbestämningsfrågor

inte skall behöva sammankopplas med legaliseringarna. Om sakägare emellertid

i samband med legalisering begär förrättning för gränsbestämning

bör i varje särskilt fall undersökas om en gemensam handläggning kan ge

några besparingar från tids- eller arbetslcraftssynpunkt. Kan den totalt sett

bedömas vara till fördel synes möjligheten till förenklingar böra utnyttjas.

Något hinder för ett dylikt förfarande synes inte föreligga. Motionerna får

härmed anses vara besvarade i denna del.

Enligt lagförslaget skall utstakning och utmärkning av sämjegränser inte

ske. Skälet härför är främst behovet av att så skyndsamt och fullständigt

som möjligt komma till rätta med de privata jorddelningarna. Utskottet

anser sig böra godta den förordade lösningen. Denna innebär att utmärkning

och utstakning av sämjegränserna, som enligt 1953 års lag ingår som

ett led i förrättningen, måste ske i särskild ordning, nämligen såsom gränsbestämning

enligt fastighetsbildningslagstiftningen. Gränsbestämning kan

formellt ske först sedan legaliseringen och därmed fastighetsbildningen vunnit

laga kraft. Utskottet ifrågasätter emellertid huruvida det inte, då sak
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

ägare redan i samband med legaliseringen påkallar att gränsen mellan de

nya fastigheterna utstakas, bör vara möjligt att förfara så att i varje fall

förberedande åtgärder för att klargöra gränsens sträckning på marken och

markera den vidtas under legaliseringsförrättningen. Gränsbestämningen

skulle därefter kunna fullföljas sedan fastighetsbildningen vunnit laga kraft.

Motionärerna har anfört att legaliseringsförrättningarna i stor utstäckning

torde komma att avse arealköp, där överlåtelsehandlingen ofta saknar

eller innehåller ofullständiga bestämmelser om rätt till utfartsväg m. m. Det

synes emellertid inte vara lämpligt att komplicera legaliseringsförrättningarna

med bestämmelser om bildande av s. k. jorddelningsservitut, men hinder

kan inte anses möta att förrättningsmannen i förekommande fall medverkar

till att sådana frågor löses genom överenskommelser mellan sakägarna.

En sådan verksamhet ligger tvärtom i linje med den rådgivande

verksamhet som lantmätarna av hävd utövar. Det får anses ankomma på

förrättningsmannen att enligt 7 § i förslaget till legaliseringslag göra anteckning

om överenskommelse av detta slag i förrättningsprotokollet. För att

säkerställa servitutet bör emellertid därjämte skriftlig handling upprättas

och intecknas. Motionernas syfte i denna del får genom vad utskottet anfört

anses vara tillgodosett.

Beträffande legaliserings rättsverkning innebär propositionen att den

privata delningen får samma verkan som en lagligen gällande fastighetsbildningsförrättning.

Den privata delningen erkänns alltså som fastighetsbildande

och de vid denna utlagda lotterna kommer att i princip jämställas

med lagligen utbrutna enheter. Utskottet vill påpeka att detta innebär

bl. a. att de i 19 kap. 1 § jorddelningslagen stadgade begränsningarna i rätten

att avstycka mark som utlagts genom sämjedelning inte kommer att

gälla legaliserad sämjedelning.

De delar av propositionen som ej behandlats ovan föranleder inte något

uttalande från utskottets sida.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionerna 1:976 och 11:1239;

B. att riksdagen med avslag på motionerna 1:977 och

II: 1238, såvitt däri yrkats ändrad lagtext, antar de vid förevarande

proposition, nr 127, fogade lagförslagen; samt

C. att motionerna I: 977 och II: 1238 i den mån de ej kan

anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt

icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 november 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson

(s), Svante Kristiansson (s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep),

Erik Jansson (s), Åkesson (fp) och fru Landberg (s)*;

från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Johansson i Torp (s), Nyberg

(fp), fru Torbrink (s), herrar Grebäck (ep), Tobé (fp), Sundelin (s)

och Krönmark (h)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

ESSELTE AB. STHLM 68

814497

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:351 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning a1 i texten