Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19ri''i

1968-12-03 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1968:72, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19ri''i

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

1

Nr 72

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19ri''i

(nr 219) om djurskydd.

Genom en den 8 november 1968 dagtecknad proposition, nr 170, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden

och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944

(nr 219) om djurskydd.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det i djurskyddslagen förs in en bestämmelse

som ger länsstyrelse möjlighet att i vissa fall förbjuda den som vanvårdar

djur att för viss tid eller tills vidare handha djur. Är den försumlige ägare

av djuret, skall länsstyrelsen dessutom kunna ålägga honom att avhända

sig djuret och förbjuda honom att skaffa nytt djur. Beslut om förbud eller

åläggande föreslås kunna meddelas endast i särskilt kvalificerade fall. I

första hand avses de fall då någon har underlåtit att efterkomma sådan föreskrift

om djurs vård eller behandling som hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse

har meddelat honom och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt.

Om djur ägare inte iakttar åläggande att avhända sig djur eller förbud att

anskaffa djur, skall länsstyrelsen enligt förslaget ha rätt att förordna att

djuret skall omhändertas genom polismyndighetens försorg på den försumliges

bekostnad för försäljning eller dödande. Vidare föreslås bötesstraff för

den som bryter mot förbud att handha djur. Vid bestämmande av straff för

djurägare skall hänsyn tas till den förlust som han kan ha lidit genom att

hans djur har omhändertagits.

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 72

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 14 § 2 mom. samt 17—19 och 21 §§ lagen

den 19 maj 1944 om djurskydd1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att till 14 § skall fogas ett nytt moment, 4 mom., av nedan angiven

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

2 mom. Åsidosätter någon---

För avhjälpande av missförhållande

i avseende å djurskyddet äger

länsstyrelsen samma befogenheter

som enligt första stycket tillkommer

hälsovårdsnämnden.

— hos länsstyrelsen.

Föreligga sådana omständigheter

att förbud enligt 4 mom. andra stycket

kan komma i fråga, skall hälsovårdsnämnden

göra anmälan därom

till länsstyrelsen.

4 mom. För avhjälpande av missförhållande

med avseende å djurskyddet

äger länsstyrelsen samma

befogenheter som enligt 2 mom. första

stycket tillkommer hälsovårdsnämnden.

Underlåter någon att efterkomma

av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse

meddelad föreskrift, som avses i

2 mom. första stycket och som är av

väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

eller föreligger i annat fall

missförhållande av allvarlig natur i

fråga om djurs vård eller behandling,

äger länsstyrelsen meddela den försumlige

förbud att handhava djur eller

visst slag av djur. Är den försumlige

ägare av djuret eller djuren, äger

länsstyrelsen dessutom meddela honom

åläggande att avhända sig djuret

eller djuren och förbud att anskaffa

djur eller visst slag av djur.

Förbud enligt detta stycke skall avse

viss tid eller gälla tills vidare.

Länsstyrelsens beslut skall lända

till omedelbar efterrättelse, om ej

annorlunda förordnas.

1 Senaste lydelse av 14 § 2 mom. och 21 § se 1965:728 samt av 17—19 §§ se 1946:865.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17

Är djur utsatt för djurplågeri och

sker ej på tillsägelse av polismyndigheten

rättelse, äger denna omhändertaga

djuret samt, där sådant med

hänsyn till kostnaden för djurets

vård eller andra omständigheter finnes

nödvändigt, efter värdering låta

försälja eller döda det.

18

I fråga om åtgärd som i 17 § sägs

gålle i tillämpliga delar vad i rättegångsbalken

är stadgat om beslag;

dock skall, om ej rätten utsatt annan

tid, åtal för djurplågeriet väckas

inom en vecka från det åtqärden vidtogs.

Närmare bestämmelser angående

förfarandet, när djur omhändertages,

meddelas av Konungen.

§•

Är djur utsatt för djurplågeri och

sker ej rättelse på tillsägelse av polismyndigheten,

hälsovårdsnämnden eller

länsstyrelsen, äger länsstyrelsen

förordna att djuret skall omhändertagas

genom polismyndighetens försorg.

Om sådant omhändertagande

må länsstyrelsen även förordna, därest

djurägare ej iakttager åläggande

att avhända sig djur eller förbud att

anskaffa djur. Länsstyrelsens beslut

skall lända till omedelbar efterrättelse,

om ej annorlunda förordnas.

Det ankommer på polismyndigheten

att efter värdering låta sälja eller

döda djur som omhändertagits. I fall

som avses i första stycket första

punkten må polismyndigheten i stället

föranstalta om vård av djuret tills

vidare.

Närmare bestämmelser angående

förfarandet, när djur omhändertages,

meddelas av Konungen.

§•

Sedan djur omhändertagits, må

ägaren ej förfoga över det utan tillstånd

av polismyndigheten.

19 §.

Kostnad som--------

Har talan väckts om ansvar för

djurplågeri skall domstolen vid målets

avgörande pröva, huruvida

nämnda kostnad skall till statsverket

återgäldas av åklagaren eller av den

tilltalade. Ej må åklagaren därtill

förpliktas i annat fall än då den åtgärd

som föranlett kostnaden blivit

av honom utan skäl vidtagen eller

fastställd.

— allmänna medel.

Dömes någon i fall som avses i

17 § första stycket första punkten

för djurplågeriet, skall kostnaden

återgäldas av denne. I fall som avses

i samma stycke andra punkten skall

kostnaden återgäldas av den åläggandet

eller förbudet gäller. I övrigt

skall kostnaden stanna å statsverket.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har djuret av polismyndigheten

försålts, skall polismyndigheten, i

avbi dan på domstolens beslut i kostnadsfrågan,

av försäljningssumman

innehålla ett belopp som svarar mot

vad av allmänna medel förskjutits.

21

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,

10, 11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt

15 § första stycket eller underlåter

att fullgöra vad honom åligger enligt

20 § andra stycket, dömes till

dagsböter.

Om straff

Har omhändertaget djur sålts genom

polismyndighetens försorg, må

kostnad, som skall återgäldas av

ägaren, uttagas ur köpeskillingen. Är

i fall som avses i 17 § första stycket

första punkten åtal för djurplågeriet

väckt mot ägaren när köpeskillingen

inflyter, skall polismyndigheten, i

avbidan på domstolens prövning i

ansvarsfrågan, av köpeskillingen innehålla

ett belopp som svarar mot

kostnaden.

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,

10, 11 eller 12 § stadgas eller överträder

sådant förbud att handhava djur

som meddelats enligt 14 § 4 mom.

andra stycket eller åsidosätter honom

åvilande skyldighet enligt 15 §

första stycket eller underlåter att

fullgöra vad honom åligger enligt

20 § andra stycket, dömes till böter.

Dömes djurägare för överträdande

av förbud att handhava djur, skall

vid straffets bestämmande hänsyn

tagas till den förlust djurägaren lidit

genom att hans djur omhändertagits.

--i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Är djur vid lagens ikraftträdande omhändertaget enligt äldre lag, ager

denna alltjämt tillämpning beträffande omhändertagandet och kostnaden

därför.

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen

inledningsvis följande.

Lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd (den s. k. djurskyddslagen)

avser vård och behandling av husdjur och andra djur som hålls i

fångenskap. Lagen innehåller dels vissa allmänna bestämmelser om hur

sådana djur skall behandlas och vårdas, dels föreskrifter av mer speciell

karaktär om vad som skall iakttas i samband med en del särskilda förfaranden

med djur. Det har i första hand lagts på hälsovårdsnämnden i orten

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

5

att öva tillsyn över att bestämmelserna efterlevs. Nämnden har sålunda befogenhet

att vid vite förelägga den som åsidosätter vissa bestämmelser i lagen

att iaktta föreskrift som den meddelar. Om sådan föreskrift inte följs, får

nämnden själv låta verkställa nödvändig åtgärd på den försumliges bekostnad.

Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Polismyndigheten har i

vissa fall rätt att omhänderta djur som är utsatt för djurplågeri och att, om

det anses nödvändigt, sälja eller döda det.

Bestämmelse om straff för djurplågeri finns intagen i 16 kap. 13 § brottsbalken.

Bestämmelsen avser alla slag av djur, således inte bara sådana som

omfattas av djurskyddslagen.

Det har i olika sammanhang gjorts gällande att det i praktiken inte räcker

med de möjligheter som djurskyddslagen ger samhällets organ att ingripa

till förekommande av allvarliga fall av djurplågeri eller fortgående

vanvård av djur. Synpunkter av det slaget framfördes sålunda vid en interpellationsdebatt

i riksdagens andra kammare i april 1967. Jag förklarade

därvid att det fanns anledning att ta upp frågan till förnyat övervägande.

Riksdagens justitieombudsman har senare i en framställning den 10 augusti

1967 till Kungl. Maj :t framhållit, att det borde vara möjligt att i allvarliga

fall av djurplågeri förbjuda den som inte tar rättelse av andra åtgärder att

för framtiden handha djur (se JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 136). 1968 års

riksdag har uttalat sig i samma riktning vid behandlingen av motionerna

1:86 och 194 samt II: 120 och 255 (3LU 1968: 20, rskr 110).

Med anledning av den kritik som har riktats mot de nuvarande bestämmelsernas

effektivitet har inom justitiedepartementet i mars 1968 upprättats

en promemoria angående hithörande frågor (Stencil Ju 1968: 7). Promemorian

mynnar ut i ett förslag om att en bestämmelse om möjlighet att

meddela förbud att handha djur förs in i djurskyddslagen.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren

(RÅ), Göta hovrätt, rikspolisstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen

(efter hörande av länsveterinärerna), länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,

Värmlands och Västerbottens län (efter hörande av några hälsovårdsnämnder

i länen), föreningarna Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,

Sveriges länspolischefer samt Sveriges polismästare, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges veterinärförbund, Svenska djurskyddsföreningen, Nordiska

djurskyddsföreningen och Föreningen Djurens vänner i Stockholm.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till propositionen s. 6—8.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

Tidigare behandling av frågan om förbud att handha djur

Utskottet hänvisar till propositionen s. 8—11.

Förbudsfrågans reglering i Danmark och Norge

Utskottet hänvisar till propositionen s. 11—12.

Departementspromemorian

Utskottet hänvisar till propositionen s. 12—14.

Remissyttrandena

Utskottet hänvisar till propositionen s. 15—17.

Departementschefen

Genom 1944 års djurskyddslag fick vi — vid sidan av den allmänna strafflagstiftningens

bestämmelse om straffansvar för djurplågeri — för första

gången en allmän reglering av frågor om vård och behandling av husdjur

och andra djur i fångenskap. Djurskyddslagen innehåller bl. a. vissa allmänna

bestämmelser om hur sådana djur skall behandlas. Om dessa bestämmelser

åsidosätts på sådant sätt att djur kan sägas otillbörligen ha utsatts

för lidande, blir bestämmelsen om ansvar för djurplågeri i 16 kap. 13 §

brottsbalken tillämplig. För kontroll av att djurskyddslagens allmänna bestämmelser

efterlevs har ett administrativt övervakningssystem anordnats.

Enligt 14 § djurskyddslagen ankommer det i första hand på hälsovårdsnämnden

i orten att utöva denna kontroll. Nämnden har rätt att använda vissa

tvångsmedel för att åstadkomma rättelse av missförhållanden. Nämnden kan

sålunda enligt 14 § 2 mom. meddela en försumlig djurvårdare vissa föreskrifter

om vad han har att iaktta. Därvid kan vitesföreläggande begagnas

som påtryckningsmedel. Underlåter någon att vidta föreskriven åtgärd, kan

nämnden låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. De nu

nämnda befogenheterna tillkommer också länsstyrelsen. Vidare kan nämnas

att polismyndighet enligt 17 § i vissa fall kan omhänderta samt sälja

eller döda djur som är utsatt för djurplågeri.

Djurskyddslagens betämmelser torde i flertalet fall erbjuda tillräckliga

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

möjligheter att komma till rätta med förekommande missförhållanden och

att skona djur, som har utsatts för djurplågeri, från fortsatt lidande. Erfarenheten

har emellertid visat att det kan förekomma fall då en person trots

upprepade ingripanden från tillsynsmyndigheterna och trots fällande straffdomar

för djurplågeri fortsätter att handha djur på ett sätt som står i uppenbar

strid med djurskyddslagens föreskrifter. Både i det betänkande av

år 1938 som lag till grund för djurskyddslagen och i det betänkande av år

1961 som föregick 1965 års ändringar i lagen föreslogs bestämmelser, som

skulle göra det möjligt att under vissa förutsättningar förbjuda den som

hade gjort sig skyldig till djurplågeri att i fortsättningen handha djur. Dessa

förslag ledde emellertid inte till någon lagstiftningsåtgärd.

Frågan om att införa en förbudsbestämmelse har nu aktualiserats på nytt.

I en promemoria, som har upprättats inom justitiedepartementet, föreslås

att det i djur skyddslagstiftningen förs in en bestämmelse som gör det möjligt

att meddela förbud för viss person att handha djur. Enligt promemorian

kräver den principiella utgångspunkten för djurskyddslagen att missförhållanden

av den art som har framkommit i ett av JO behandlat fall så långt

som möjligt skall kunna motarbetas och förhindras. De förslag till förbudsbestämmelse

som diskuterades vid djurskyddslagens tillkomst och i samband

med 1965 års ändringar av lagen innebar, att domstol under viss förutsättning

skulle kunna förbjuda den som hade funnits skyldig till djurplågeri

att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. Det förslag som behandlades

vid djurskyddslagens tillkomst omfattade också förbud att äga

djur. Mot förslagen framfördes betänkligheter både av principiell och av

praktisk natur. Med hänsyn till denna kritik mot de tidigare förslagen förordas

i promemorian en annan konstruktion av förbudsbestämmelsen. Sålunda

föreslås att det inte skall ankomma på domstol utan på administrativ

myndighet, i första hand hälsovårdsnämnd, att besluta om förbud. Vidare

föreslås att man överger tanken på anknytning till djurplågeribrott och i

stället gör det möjligt att lägga mera allmänna kriterier till grund för ett

förbud.

Enligt promemorian är det angeläget att i främsta rummet kunna inskrida

med en förbudsbestämmelse vid fall av fortgående vanvård av djur.

Sådan vanvård torde regelmässigt avse husdjur och andra djur som hålls i

fångenskap. I promemorian anförs att det därför ter sig naturligt att begränsa

bestämmelsens räckvidd till sådana djur. I enlighet härmed föreslås

att den nya bestämmelsen inarbetas i djurskyddslagen.

Vid remissbehandlingen av 1938 års djurskyddsbetänkande avstyrktes

den då föreslagna förbudsbestämmelsen. 1961 års förslag tillstyrktes däremot

av flertalet remissinstanser. Trots detta var jag inte, när lagstiftningen

reviderades år 1965, beredd att förorda ett förbud av angivet slag. Jag framhöll

att det tedde sig uppenbart att det i vissa fall skulle vara värdefullt från

djurskyddssynpunkt att ha en möjlighet att beröva en person rätten att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

handha djur (prop. 1965: 138 s. 25). Mitt ställningstagande mot ett förbud

var föranlett av både principiella och praktiska skäl. Jag underströk särskilt

att, även om det på andra områden fanns företeelser som i någon mån

påminde om den då föreslagna förbudsbestämmelsen, man tydligen ändå

här stod inför något som i stort sett var främmande för vår rättsordning.

Jag betonade också att ett förbud under vissa omständigheter skulle kunna

begränsa en persons försörjningsmöjligheter och frihet i andra avseenden

mycket kännbart och att det var ofrånkomligt att verkningarna skulle komma

att drabba ojämnt. Jag pekade vidare på svårigheterna att avgränsa de

konkreta förbuden så att orimligheter undveks och på de problem som kontrollen

av meddelade förbud kunde erbjuda. 1965 års riksdag anslöt sig till

min bedömning och fann det i allt fall inte då påkallat med någon åtgärd

i saken från riksdagens sida.

Att döma av de remissyttranden som har avgetts över den nu föreliggande

promemorian har sedan remissbehandlingen av 1961 års förslag en ytterligare

förskjutning av opinionen skett till förmån för en förbudsbestämmelse.

Endast två remissinstanser, RLF och Sveriges lantbruksförbund, intar nu

en avvisande hållning. Några uttrycker tveksamhet, dock utan att avstyrka

förslaget. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser är emellertid positivt

inställda till tanken att införa en förbudsbestämmelse. Det kan särskilt

anmärkas, att landets samtliga länsveterinärer liksom de hälsovårdsnämnder

som har yttrat sig i frågan vitsordar behovet av en sådan föreskrift.

Det är givet att de invändningar som i 1965 års lagstiftningsärende framfördes

mot en förbudsbestämmelse inte har förlorat sin giltighet. De är dock

inte av den karaktären att de under alla omständigheter behöver stå i vägen

för en sådan justering av djur skyddslagstiftningen varom nu är fråga. En

avvägning måste med andra ord göras mellan å ena sidan behovet av en sådan

reform och å andra sidan tyngden i de skäl som kan anföras mot en

reglering av denna typ.

Enligt min mening har behovet att effektivisera djurskyddslagstiftningen

i denna punkt framträtt allt tydligare under de senaste åren. Detta intryck

har ytterligare befästs efter remissbehandlingen av departementspromemorian,

främst genom yttranden från länsveterinärhåll, vilka ger vid handen

att de medel som myndigheterna f. n. disponerar för att tillgodose djurskyddsintressena

inte är tillräckliga. Jag har därför kommit till den uppfattningen

att man trots de tidigare betänkligheterna nu bör öka möjligheterna

för samhället att ingripa mot den som underlåter att rätta sig efter föreskrifter

som har meddelats i djurskyddssyfte och som med hög grad av

sannolikhet kan antas komma att göra sig skyldig till vanvård av djur. Jag

anser därför att det bör införas en bestämmelse som gör det möjligt att förebygga

sådan vanvård genom förbud i vissa fall för person att handha djur.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968 9

Beträffande innehållet i en reglering av sådan innebörd vill jag anföra

följ ande.

Promemorieförslaget att beslut om förbud skall fattas i administrativ ordning

har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Vid frågans behandling

år 1965 framhöll jag att ett administrativt förfarande enligt min

mening var att föredra framför alternativet att förlägga beslutanderätten till

domstol. Jag tänkte därvid bl. a. på att ett administrativt förfarande möjliggör

ingripande på ett tidigare stadium. Jag är fortfarande av samma uppfattning

och förordar därför, liksom departementspromemorian, att förbudet

skall meddelas i administrativ ordning.

I promemorian förordas att det i första hand skall ankomma på hälsovårdsnämnd

att avgöra förbudsfrågan. Flertalet av de remissinstanser som

har yttrat sig i saken anser dock att beslutanderätten bör förbehållas länsstyrelsen.

Jag ansluter mig till sistnämnda uppfattning. Som påpekats under

remissbehandlingen kan för den enskilde betydelsefulla rättssäkerhetsfrågor

aktualiseras i samband med ett förbud. Det är uppenbart att länsstyrelserna

är bättre rustade än hälsovårdsnämnderna att bedöma sådana frågor.

Intresset av en i möjligaste mån enhetlig tillämpning talar också mot att

sprida beslutsfunktionen på ett så stort antal myndigheter som hälsovårdsnämnderna

utgör. Jag förordar alltså att beslutanderätten i dessa ärenden

förbehålls länsstyrelserna. Till förfarandet inför länsstyrelsen återkommer

jag senare.

I enlighet med vad som har anförts i promemorian bör förbudsbestämmelsen

göras tillämplig endast på sådana djur som avses i djurskyddslagen,

dvs. husdjur och andra djur som hålls i fångenskap. Redan syftet med bestämmelsen

— att förebygga upprepad van vård av djur — gör en sådan begränsning

av tillämpningsområdet naturlig. Därtill kommer att det i fråga

om andra djur sannolikt skulle möta stora svårigheter både att bestämma

det närmare innehållet i ett förbud och att kontrollera efterlevnaden av det.

Som har uttalats i promemorian är det därför naturligt att anknyta förbudsbestämmelsen

till djurskyddslagen.

I frågan om vilka åtgärder eller försummelser som skall kunna föranleda

förbud föreslås i promemorian, att i princip samma omständigheter som kan

föranleda föreskrift enligt 14 § 2 mom. djurskyddslagen skall kunna medföra

ett förbud. I likhet med en så gott som enhällig remissopinion ansluter

jag mig till detta förslag.

Med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter

som ett förbud kan innebära och de verkningar i övrigt som detta kan

få för den enskilde bör -— som också har framhållits i promemorian -—- förbud

få tillgripas endast i särskilt kvalificerade fall. Detta bör komma till

uttryck i lagregleringen i fråga. Därvid bör gälla att förbud i regel

skall få tillgripas först sedan vederbörande har underlåtit att efter
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

komma tidigare meddelad föreskrift, som är av väsentlig betydelse från

djurskyddssynpunkt. Även om andra vägar inte har prövats dessförinnan,

bör förbud dessutom kunna meddelas när konstaterade missförhållanden i

fråga om djurens vård och behandling är av allvarlig natur. I sistnämnda

fall bör krävas att omständigheterna är sådana att det framstår som utsiktslöst

att söka åstadkomma rättelse på annat sätt. Sistnämnda krav får anses

följa av de allmänna grundsatser som gäller i fråga om tvångsåtgärder, nämligen

att strängare medel får användas endast i den mån mindre ingripande

åtgärder ej kan påräknas leda till åsyftat resultat, och behöver därför inte

uttyckligen anges i lagtexten.

Vid bedömningen om förbud skall meddelas bör hänsyn tas såväl till de

yttre förhållandena som till djurhållarens subjektiva inställning. När fråga

är om personer som medvetet underlåter att sörja för vården av sina djur,

trots att de har ekonomiska och andra förutsättningar därför, finns uppenbarligen

mindre skäl att visa återhållsamhet än när fråga är om vad som

brukar kallas den tysta vanvården, nämligen fall som har sin grund i att

djurhållaren till följd av hög ålder, sjuklighet eller annat saknar både insikt

om djurens belägenhet och förmåga att sköta dem på ett tillfredsställande

sätt. Det är givetvis ytterst angeläget att länsstyrelserna i sådana fall går

fram med särskild försiktighet och i första hand söker utnyttja de former

av hjälp och bistånd som kan stå till buds.

Enligt promemorieförslaget skall ett förbud innebära att en försumlig

djurvårdare förbjuds att, för alltid eller för viss tid, själv handha djur. I den

föreslagna lagtexten anges inte några olika former av handhavande. I promemorian

sägs vidare att endast den som själv har gjort sig skyldig till vanvård

vid handhavande av dj ur skall kunna drabbas av förbud.

Det sist nämnda uttalandet i promemorian har föranlett kritik från

några remissinstanser. Dessa framhåller, att det i vissa situationer kan

finnas anledning att rikta ett förbud mot en djurägare som indirekt förorsakar

van vård, t. ex. genom att inte tillhandahålla en anställd djurskötare

tillräckligt med foder åt djuren. Att i sådana och liknande fall rikta

förbudet mot djurskötaren är till föga nytta från djurskyddssynpunkt.

För min del vill jag instämma i dessa remissinstansers synpunkter. Det

torde inte alltid vara möjligt att nå åsyftat resultat med ett förbud som

avser endast handhavande av djur. Enligt min mening bör det därför finnas

möjlighet att också ålägga en försumlig djurägare att avhända sig

djur som han äger och förbjuda honom att anskaffa djur av samma slag.

Denna möjlighet att ingripa mot en djurägare bör användas endast i kombination

med förbud att handha djur.

Jag vill också understryka att ett beslut om ingripande i någon av de

föreslagna formerna inte bör ges ett vidare innehåll än vad förhållandena

i de särskilda fallen motiverar och vad som krävs för att nå syftet med

åtgärden. Regelmässigt bör övervägas om inte beslutet kan begränsas till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968 11

visst eller vissa djurslag. Det kan antas att ingripandena i praktiken

vanligen kommer att inskränkas på detta sätt. Det bör också vara möjligt

att begränsa ett förbud att handha djur till visst slag av handhavande,

även om det inte förefaller sannolikt att en begränsning av den typen kan

bli aktuell annat än i undantagsfall. I vissa situationer kan det enligt min

mening också vara befogat att ge ett beslut sådan innebörd att det utgör

hinder endast mot att hålla djur utöver ett visst angivet antal.

Som uttalas i promemorian bör förbud i allmänhet ges bestämd giltighetstid.

Jag delar också uppfattningen i promemorian att man kan avstå

från att i lagtexten bestämma någon minimi- och maximitid för sådana

förbud. För egen del anser jag dock att kortare tid än ett år och längre

tid än fem år inte bör tillämpas annat än undantagsvis. Förbud bör också

kunna meddelas med giltighet tills vidare. Ett förbud bör givetvis kunna återkallas,

om ändrade förhållanden ger anledning därtill. Enligt min mening

bör förbud inte kunna utfärdas för alltid.

En bestämmelse av det innehåll som nu har angetts bör tas in i 14 §

djurskyddslagen som ett nytt moment, betecknat 4 mom. Till detta bör

lämpligen föras nuvarande andra stycket i 14 § 2 mom. Härigenom kommer

länsstyrelsernas befogenhet beträffande kontrollen och efterlevnaden

av djurskyddslagens allmänna bestämmelser att finnas samlade i detta

moment.

Beträffande länsstyrelsens beslut i förevarande ärenden bör gälla att

det skall lända till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda förordnas.

En föreskrift härom bör tas in som ett tredje stycke i 14 § 4 mom.

För att länsstyrelsen skall få kännedom om de fall, då en tillämpning

av bestämmelsen om förbud eller åläggande kan komma i fråga, bör skyldighet

att anmäla dessa fall till länsstyrelsen åvila hälsovårdsnämnderna.

En föreskrift härom bör föras in i 14 § 2 mom.

Med hänsyn till den allmänna standarden på djur skyddsområdet i vårt

land och de andra medel som står till myndigheternas förfogande för att

komma till rätta med vanvård av djur torde man kunna utgå från att

den föreslagna bestämmelsen skall behöva tillämpas endast tämligen sällan.

Det finns därför anledning förmoda, att de praktiska svårigheterna

att kontrollera efterlevnaden av förbud inte skall bli alltför framträdande.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om hur

denna kontroll skall anordnas. Kontrollen synes lämpligen böra utövas av

hälsovårdsnämnderna genom deras tillsyningsmän. När länsstyrelse har

meddelat ett förbud, bör den meddela hälsovårdsnämnden i den ort där

den förbudet gäller är bosatt. Underlåter denne att rätta sig efter förbudet,

bör länsstyrelsen skyndsamt underrättas därom. Flyttar han till annan

ort, bör länsstyrelsen få besked också därom, så att kontrolluppgiften

kan flyttas över till hälsovårdsnämnden i den nya bosättningsorten. Någon

central registrering av utfärdade förbud anser jag inte vara motiverad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

När en person åläggs att avhända sig djur, bör länsstyrelsen — om det

från djur skyddssynpunkt framstår som försvarligt — samtidigt föreskriva

en tidsfrist, inom vilken djurägaren har att göra sig av med djuren. Underlåter

han att göra detta inom den utsatta fristen eller är förhållandena

sådana att han omedelbart bör skiljas från befattning med djuren, måste

tvångsåtgärder kunna tillgripas. I departementspromemorian, vari föreslås

förbud endast mot handhavande av djur, har inte föreslagits några

bestämmelser om vilka åtgärder som skall kunna tillgripas mot djurägare

som inte iakttar sådant förbud. Där hävdas att det måste anses utgöra en

konsekvens av förbudet att beslutsmyndigheten också äger tillse att det

efterlevs. Under remissbehandlingen har emellertid framhållits att bestämmelser

om hur myndigheterna skall förfara i sådana situationer inte

kan undvaras.

Som jag tidigare har nämnt ger 17 § djurskyddslagen polismyndighet

befogenhet att i vissa fall omhänderta djur. Som förutsättning gäller

att djuret är utsatt för djurplågeri och att rättelse inte sker på tillsägelse

av polismyndigheten. Omhändertaget djur får försäljas eller dödas av

polismyndigheten, om det finnes nödvändigt med hänsyn till kostnaden

för djurets vård eller andra omständigheter. Denna bestämmelse kan givetvis

i vissa fall utnyttjas för att tvinga fram efterlevnad av ett förbudsbeslut

eller beslut om skyldighet för en person att avhända sig djur. Emellertid

måste tvångsåtgärder i det syftet kunna vidtas mot djurägare också

när de nyss angivna villkoren för omhändertagande inte är uppfyllda.

Enligt min mening bör underlåtenhet att efterkomma åläggande för en

djurägare att avhända sig djur föranleda att djuren omhändertas genom

det allmännas försorg. Detsamma gäller om djur förvärvas i strid med

förbud att anskaffa djur. Självfallet kan inte komma i fråga ett omhändertagande

på längre sikt, utan ändamålet kan endast vara att djuren

slutligen skall antingen säljas eller dödas. Något hinder bör därvid inte

föreligga för ägaren att själv sluta försäljningsavtal efter det att djuren

har omhändertagits. Jag återkommer i det följande till vissa frågor som

uppkommer i sådant fall.

Med hänsyn till de vittgående ekonomiska konsekvenser som ett beslut

om omhändertagande kan få bör det enligt min mening ankomma på länsstyrelsen

att besluta härom. Jag förordar därför att till 17 § fogas ett

andra stycke som ger länsstyrelsen befogenhet att i förevarande fall förordna

om omhändertagande. Länsstyrelses förordnande om omhändertagande

bör verkställas av polismyndigheten i enlighet med de bestämmelser

som 17 § nu innehåller. Det bör ankomma på polismyndigheten att efter

värdering låta sälja eller döda omhändertaget djur. I det nu föreslagna

andra stycket i 17 § bör tas in en bestämmelse härom. Vid omhändertagandet

av djur bör polismyndigheten ha att iaktta bestämmelserna i kungörelsen

den 17 november 1944 angående förfarandet vid polismyndig
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

13

hets omhändertagande av djur in. m. Det innebär bl. a. att veterinärbesiktning

alltid skall ske. Finner veterinären att djuret bör dödas, skall det

värderas av honom och en för ändamålet tillkallad trovärdig person, som

är sakkunnig beträffande djur av det aktuella slaget. För besiktning och

värdering får i stället för veterinär anlitas annan kunnig och trovärdig

person, om djuret uppenbarligen är av ringa värde.

Beslut om omhändertagande enligt den nu föreslagna bestämmelsen bör

kunna meddelas endast beträffande djur, som ägaren är skyldig att avhända

sig eller som han har anskaffat i strid med förbud. Om t. ex. en

anställd djurskötare eller annan person, som har annans djur om hand,

inte iakttar förbud att handha djur, bör något omhändertagande av djuren

inte kunna ske enbart av den anledningen. Däremot finns det givetvis

möjlighet att enligt 14 § 2 mom. meddela ägaren föreskrift av innebörd

att han skall se till att djurens vård inte handhas av den mot vilken

förbudet har riktats. Underlåter ägaren att iaktta sådan föreskrift,

torde hans försummelse i detta hänseende i vissa fall kunna betraktas

som så allvarlig att han bör åläggas att avhända sig djuren och förbjudas

att anskaffa nya. I särskilt allvarliga situationer bör sådant beslut kunna

meddelas direkt utan föregående föreskrift.

Bestämmelsen i 18 § första stycket djurskyddslagen att rättegångsbalkens

regler om beslag i tillämpliga delar gäller i fråga om åtgärd enligt 17 § bör

inte avse omhändertagande, som sker med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen

i ett andra stycke av 17 §. Detta föranleder en mindre ändring

av 18 §.

Omhändertagande och annan åtgärd enligt det föreslagna andra stycket

i 17 § bör verkställas på bekostnad av den åläggandet eller förbudet gäller.

Kostnaderna skall förskjutas av allmänna medel liksom nu är fallet med

kostnader för omhändertagande enligt 17 § första stycket. Har omhändertaget

djur sålts, bör kostnaden få tas ut ur köpeskillingen. Bestämmelse härom

bör ges i ett nytt stycke i 19 §. Bestämmelsen bör anses gälla även när

försäljning har skett till slakt. I den mån den betalningsskyldige inte godvilligt

betalar kostnad som inte har kunnat tas ut ur köpeskillingen, får civil

talan väckas mot honom vid allmän domstol. Om kostnaderna inte betalas,

kan statsverkets fordran i stället avskrivas i enlighet med bestämmelserna

i avskrivningskungörelsen den 17 december 1965 (nr 921).

I samband med nu berört tillägg till 19 § bör vissa ändringar göras i paragrafen.

Särskilt bör därvid nämnas den föreskrift i andra stycket som innebär

att åklagare i vissa fall kan förpliktas återgälda statsverket kostnad

som har förskjutits av allmänna medel. Eftersom åklagarväsendet och polisväsendet

numera är åtskilda i organisatoriskt hänseende, har åklagare inte

längre att fatta beslut om åtgärd enligt 17 §. Föreskriften fyller därför inte

längre någon funktion och bör utgå.

Som jag nämnde tidigare kan det inte komma i fråga att omhänderta djur

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

genom det allmännas försorg annat än för begränsad tid. Är omhändertaget

djur i sådant skick att det bör dödas, bör detta självfallet ske snarast möjligt.

I annat fall måste omhändertagandet bestå till dess försäljning kommer

till stånd. Polismyndigheten bör fritt få bestämma hur omhändertagandet

praktiskt skall ordnas och på vilket sätt försäljningen skall ske. I princip

bör det efter omhändertagandet stå ägaren fritt att själv sälja eller på annat

sätt avhända sig djuret, innan försäljning genom polismyndighetens försorg

har kommit till stånd. Det bör emellertid finnas möjlighet att hindra försök

från ägarens sida att genom uppenbar skenöverlåtelse kringgå ett meddelat

beslut, exempelvis genom försäljning av djuret till hemmavarande familjemedlem.

Ägaren bör inte få avhända sig djuret efter omhändertagandet annat

än efter särskilt tillstånd, som lämpligen kan meddelas av polismyndigheten.

Genom en sådan ordning skulle man också få viss möjlighet att

se till att ägaren inte träffar avtal beträffande djuret som skulle få till följd

att samhället förlorade annars föreliggande möjlighet att gottgöra sig för

de kostnader som omhändertagandet har föranlett. Jag föreslår därför att

det som ett tredje stycke i 17 § tas in en bestämmelse om att ägaren inte utan

tillstånd av polismyndigheten får förfoga över djur som har omhändertagits

enligt andra stycket. Någon motsvarande bestämmelse torde inte behövas för

omhändertagande enligt första stycket. För sådant omhändertagande skall

rättegångsbalkens regler om beslag gälla i tillämpliga delar (18 §).

Syftet med den kontroll över att meddelade förbud och ålägganden iakttas

som jag tidigare har talat om liksom med de ingripanden av tvångskaraktär

som jag har föreslagit är givetvis att så långt som möjligt förhindra att djur

ägs eller handhas i strid med vad länsstyrelsen har beslutat. Det torde emellertid

inte vara möjligt att helt förebygga överträdelser av sådana beslut.

Enligt promemorieförslaget bör det inte komma i fråga att föreskriva straff

för sådana överträdelser. Några remissinstanser har menat att en straffsanktion

är nödvändig, om regleringen skall få avsedd verkan.

Enligt min uppfattning bör man i första hand sträva efter att ge de särskilda

besluten sådant innehåll, att det blir möjligt att på effektivt sätt se

till att de blir åtlydda. Jag anser vidare att risken att bli tvångsvis skild från

djuren i flertalet fall får större avhållande effekt än ett straffhot. På grund

härav är jag inte beredd att förorda någon straffsanktion av angivet slag.

Som förut har sagts skall djur emellertid inte kunna omhändertas i de fall,

då den som har förbjudits att handha djur inte själv är ägare till de djur

som avses med förbudet. För dessa fall bör det finnas någon annan form av

reaktion mot underlåtenhet att iaktta meddelat förbud än straff. Lämpligen

bör länsstyrelsen ha rätt att föreskriva vite i samband med att den förbjuder

annan än ägaren att handha djur. Jag förordar att en bestämmelse härom

tas in i 14 § 4 mom.

Jag vill slutligen något beröra förfarandet i ärenden angående förbud att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968 15

handha djur eller åläggande för djur ägare att avhända sig djur och förbud

att anskaffa sådana. Med hänsyn till att allvarliga inskränkningar i den enskildes

handlingsfrihet och förvärvsverksamhet kan komma i fråga i dessa

ärenden, är det uppenbarligen av vikt att ärendena handläggs på ett sätt

som uppfyller höga anspråk på rättssäkerhet. Det bör sålunda inte komma

i fråga att meddela beslut utan att den som ingripandet avser har haft tillfälle

att skriftligen eller muntligen yttra sig i ärendet. Muntligt förhör bör

hållas med honom, om han begär det. Länsstyrelsen bör givetvis vara oförhindrad

att anordna förhör även utan sådan begäran. När fråga har uppkommit

om förbud mot annan än djur ägaren, bör tillfälle beredas även denne

att yttra sig. Han kan härigenom på ett tidigt stadium få kännedom om

den ifrågasatta åtgärden och på eget initiativ vidta åtgärd för att undanröja

fortsatt risk för djurplågeri. För att få tillräckligt underlag för sitt beslut

torde länsstyrelsen ej sällan ha anledning att besiktiga de djur varom är fråga.

Några uttryckliga bestämmelser i djurskyddslagen angående utredningsförfarandet

torde emellertid inte behövas, eftersom det torde vara tillräckligt

med de handläggningsbestämmelser som finns i länsstyrelseinstruktionen

den 30 maj 1958 (nr 333) samt vedertagen förvaltningsrättslig praxis i ärenden

som gäller enskilds rätt. Jag vill i sammanhanget erinra om att en allmän

lagstiftning om förvaltningsförfarandet är under övervägande (jfr SOU

1968:27).

Enligt nuvarande ordning prövas besvär mot länsstyrelsens beslut i ärenden

om föreskrift eller tillstånd enligt djurskyddslagen av regeringsrätten.

Motsvarande ordning bör gälla beträffande talan mot länsstyrelses beslut om

förbud eller åläggande enligt 14 § 4 mom. och om omhändertagande av djur

enligt 17 § andra stycket. En uttrycklig bestämmelse härom bör tas in i regeringsrättslagen.

Jag avser att senare i dag anmäla förslag härom.

De förordade ändringarna i djurskyddslagen bör träda i kraft den 1 januari

1969.

Lagrådsbehandlingen

Lagrådet har ansett att den i lagrådsremissen föreslagna möjligheten att

förelägga vite bör ersättas av en bestämmelse om straff för den som bryter

mot förbud att handha djur. Lagrådet har vidare föreslagit att samtliga fall

av omhändertagande av djur enligt 17 § skall behandlas i den ordning som

följer av det remitterade förslaget. En sådan ändring medför dels vissa

följdändringar i 18 och 19 §§, dels en ny övergångsbestämmelse.

Lagrådets förslag har beaktats vid den slutliga utformningen av lagförslaget.

Utskottet hänvisar i övrigt till propositionen s. 32—38.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

Utskottet

Utskottets granskning av lagförslaget har inte gett anledning till erinran.

Utskottet får därför hemställa

att riksdagen bifaller propositionen nr 170.

Stockholm den 3 december 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexander son (fp), Göran Karlsson

(s), Svante Kristiansson (s), Knut Johansson (s), Ebbe Ohlsson (h), NilsEric

Gustafsson (ep), Åkesson (fp) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Nyberg (fp), fru Torbrink

(s), herrar Grebäck (ep), Tobé (fp), fröken Anderson i Lerum (s), fru Ekroth

(s) och herr Krönmarlc (h).

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:383 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 191}lf a1 i texten