Skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning för att förbättra de handikappades inkomstförhållanden och skapa klarare och mer enhetliga regler, som ökar deras valfrihet och trygghet och underlättar anpassning till arbetslivet.
1968-04-02 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
ABU 1968:24, Skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning för att förbättra de handikappades inkomstförhållanden och skapa klarare och mer enhetliga regler, som ökar deras valfrihet och trygghet och underlättar anpassning till arbetslivet.
Dokumentets text
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2i år 1968
1
Nr 24
Utlåtande i anledning av motioner om förbättrade arbetsförhållanden
m. m. för de handikappade.
Till allmänna beredningsutskottet har hänvisats de likalydande motionerna
1:201 av herrar Bengtson och Dahlén samt II:26i av herrar Wedén och
Hedlund, vari hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning för att förbättra de handikappades inkomstförhållanden
och skapa klarare och mer enhetliga regler, som ökar
deras valfrihet och trygghet och underlättar anpassning till arbetslivet.
I motionerna behandlas främst de handikappades inkomstnivå, deras egna
möjligheter att påverka sina inkomster och sin standard och arten av deras
inkomster. Motionärerna anför att dessa frågor är avgörande för de handikappades
möjligheter att uppnå en standard likvärdig med andra medborgares
och hänger intimt samman med möjligheterna och viljan att arbeta.
En tillräcklig inkomst måste vara en naturlig målsättning för ett solidariskt
välfärdssamhälle.
Motionärerna erinrar om att olika utredningar behandlat skilda grenar
av socialförsäkringarna och framhåller därvid, att det å ena sidan är svårt
att få något samlat grepp på de handikappades inkomstproblem med tanke
på den stora variationen av typer av handikapp, arbetsförmåga, yrke, försörjnings-
och familjeförhållanden, boendeort etc. men att det å andra sidan
borde vara värdefullt att just på grund av problemens stora komplexitet
få en samlad bedömning.
I motionerna uttalas vidare, att de handikappades inkomstförhållanden
företer en oenhetlig bild genom de olika bidrags- och försäkringsformer som
regleras av lagstiftning, den praxis som finns t. ex. vid riksförsäkringsverket,
försäkringsdomstolen och arbetsmarknadsstyrelsen samt olika kommunala
bidrag, t. ex. bostadssubventioner. Utöver allt detta kommer »natura»- förmåner, avgiftsnedsättningar etc. Markanta skillnader finns mellan olika
handikappkategoriers ekonomiska förhållanden.
Möjligheten att få invaliditetstillägg och -ersättning växlar kraftigt mellan
handikappgrupperna. Den som är blind har utan särskild behovsprövning
alltid rätt till endera av de båda förmånerna. Andra kategorier — t. ex. de
döva — kan ha lika stort behov av detta bidrag men har inte denna obetingade
rätt. Ytterligare exempel på oenhetligheten är de bidrag som ges
vid omskolning respektive rehabilitering. De senare kan vara dubbelt så
höga som de förra. En tredje variant av bidrag som kan bli aktuell inom
arbetsvärden är det med anledning av KSA-utredningen i årets proposition
föreslagna bidraget till arbetslösa över 60 år.
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 11 samt. Nr 2''t
2
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24 år 1968
Vidare pekar motionärerna på de särskilda regler som gäller för bidrag
vid bosättning utomlands. Detta drabbar sådana handikappade vilkas hälsotillstånd
väsentligt förbättrats av varmare klimat, t. ex. reumatiker, och
som vid stadigvarande utomlandsvistelse kan gå miste om vissa typer av
bidrag.
Svårigheten att överskåda det ekonomiska stödet ökas av att principerna
för dess beräknande växlar. Vissa bidrag är skattepliktiga, andra inte, vissa
inkomstprövas medan andra utgår generellt efter vissa andra kriterier.
Motionärerna erinrar om de ökande insatserna inom rehabiliteringsverksamheten
och arbetsvärden men framhåller att svårigheterna för handikappade
att komma ut på arbetsmarknaden inte sällan är av en sådan sammantagen
tyngd att en anpassning till normalt förvärvsarbete är omöjlig eller
mycket svår. Motionärerna berör härvid näringslivets och den offentliga
sektorns rekryteringspolitik.
Motionärerna diskuterar även de olika samhälleliga stödformerna särskilt
i vad avser förmånerna för rehabiliteringsfall, vid skyddad sysselsättning
och vid förtidspension, samt den effekt förmånssystemet kan ha på arbetsviljan.
De uttalar att den handikappade i vissa fall riskerar inkomstförluster
genom återinträde i arbetslivet.
Sådana förhållanden som hänger samman med ATP:s och förtidspensionens
tredelning upplevs enligt motionärerna mycket påtagligt i det praktiska
rehabiliterings- och arbetsvårdsarbetet.
Motionärerna tar vidare upp frågan om invaliditetsersättning och -tillägg
till svårt handikappade över huvud taget och åberopar härvid att Handikapporganisationernas
centralkommitté i juni 1967 föreslagit en utredning
som skulle syfta till en sådan ändring av lagen om allmän försäkring att
kretsen av de till vårdbidrag, invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
berättigade väsentligt vidgas.
Slutligen berör motionärerna frågan om samordning av arbetsvårdspolitiken.
De erinrar om att riksförsäkringsverket vid remissbehandlingen av
arbetsmarknadsutredningens betänkande (SOU 1965:9) framhållit att det
var angeläget att få till stånd ett enhetligt och rationellt system för att tillgodose
försörjningsbehovet under tid för rehabiliteringsåtgärder. Frågan
härom var av sådan betydelse att den borde utredas närmare. Departementschefen
uttalade (prop. nr 52 år 1966) att »allteftersom arbetsvärden byggs
ut och differentieras träder också behovet av samordning mellan olika rehabiliteringsåtgärder
i förgrunden». Enligt hans mening räckte det bl. a.
med vissa organisatoriska åtgärder inom socialdepartementet »för att åstadkomma
en bättre regional samordning mellan arbetsvärden, den medicinska
rehabiliteringen och den allmänna försäkringen» (s. 230).
Även om den handikappade erhållit arbete genom arbetsvärden bör man
enligt motionärerna eftersträva att lönen rent administrativt utbetalas, ej av
arbetsvärden utan av det företag där han är anställd.
Motionärerna återger också ett i årets statsverksproposition refererat krav
från LO »att en särskild utredning tillsätts med uppgifter att kartlägga be
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24 år 1968
3
hovet av arbetsvärd och utreda samordningsproblemen mellan arbetsvärdens,
kommunernas och landstingens verksamhet». LO:s förslag tillstyrks av ett
flertal remissinstanser. Departementschefen inskränker sig dock till att
föreslå en rikskonferens, som i första hand skall handla om den äldre arbetskraften.
Mot bakgrund av vad som sålunda anförts föreslår motionärerna en särskild
utredning i nära samarbete med pensionsförsäkrings- eller låginkomstutredningen
i syfte att åstadkomma klarare och mer enhetliga regler för det
ekonomiska stödet till handikappade. Reglerna bör utformas så, att de nuvarande
rehabiliteringsmotverkande effekterna minskas. Därjämte bör möjligheterna
för handikappade att erhålla arbete ökas. Förslag bör prövas av
denna utredning om inkomstformer som bättre än de nuvarande tillgodoser
den handikappades trygghet, inte minst i samband med övergångar mellan
sjukdoms- och arbetsperioder. Lämpligen bör först en allmän kartläggning
ske av de handikappades nuvarande inkomstförhållanden.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion II :264.
Utskottet
I motionerna hemställes om en utredning för att förbättra de handikappades
inkomstförhållanden och skapa klarare och mer enhetliga regler, som
ökar valfrihet och trygghet och underlättar anpassning till arbetslivet.
Motionärerna anför att en allmän kartläggning av de handikappades nuvarande
inkomstförhållanden lämpligen bör ske som ett första led i det påyrkade
utredningsarbetet. Utskottet vill härtill framhålla, att en sådan kartläggning
får anses ligga inom låginkomstutredningens uppdrag. I direktiven
till denna utredning har framhållits, att en del av de låga inkomster som
redovisas i inkomststatistiken beror på personliga handikapp och att behovet
av ett bättre kunskapsmaterial om låginkomstgrupperna gör sig
starkt gällande vid utformningen av skatte-, social- och arbetsmarknadspolitiken.
Utredningen bör söka skapa en grund för att bedöma vilka metoder
som kan komma i fråga för att höja inkomstnivån för låginkomstgrupperna.
Utredningen studerar i ett första skede låglönegruppernas förhållanden
och avser att härefter undersöka grupper av icke-Iöntagare. Utredningen
torde också komma att framlägga synpunkter på den förda politiken, bl. a.
i vad avser lagstiftningens uppbyggnad och effekt.
Motionärerna har särskilt betonat att den nuvarande avvägningen av samhällets
stödformer kan vara ägnad att försvåra de handikappades kvarblivande
i eller återgång till arbetslivet, bl. a. genom förtidspensionens gradering
i förhållande till nedsättningen av arbetsförmågan.
De handikappade företer stora variationer i fråga om t. ex. arbetsförmåga
och försörjningsförhållanden. För att tillgodose deras skilda behov måste
samhället kunna erbjuda ett differentierat system av stödåtgärder, som delvis
också är tillämpliga för grupper som vanligen inte betecknas som handi
-
4
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24 år 1968
kappade. Det är därför naturligt, att åtskilliga olika bidrags- och försäkringsformer
har befunnits erforderliga.
Utskottet finner del vara av uppenbar vikt, att samhällets insatser för
de handikappade anpassas så, att de i största möjliga utsträckning blir ägnade
att stimulera till rehabilitering och att en aktivitetshämmande effekt
undvikes. Denna fråga är också föremål för stor uppmärksamhet från socialdepartementets
sida. Enligt vad utskottet inhämtat förbereds ett uppdrag
åt statskontoret att kartlägga organisatoriska frågor rörande samarbete
och samordning mellan sjukvård, arbetsvärd, försäkringskassa och socialvård.
Materialet från denna kartläggning avses få bilda underlag för
närmare överväganden rörande förmånssystemets utformning och materiella
innehåll. Utskottet anser sig kunna förutsätta, att frågan om önskvärd
koordination av olika förmåner därvid kommer att beaktas.
Motionärerna föreslår vidare utredning om möjligheterna att införa invaliditetsersättning
till svårt handikappade över huvud taget.
Bestämmelser om dessa förmåner meddelas i lagen om allmän försäkring
och innebär i huvudsak följande.
För rätt till invaliditetstillägg till ålderspension eller förtidspension fordras
att den försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid
upprepade tillfällen dagligen har behov av annan persons hjälp. En blind
skall alltid anses uppfylla dessa förutsättningar.
Invaliditetstillägg kan också utgå om den försäkrade har partiell förtidspension
och lider av höggradig nedsättning i ett eller flera kroppsorgans
funktion och på grund härav behöver fortlöpande hjälp av annan person
eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel
för att kunna utföra förvärvsarbete. Om en förvärvsarbetande som
nu nämnts inte uppbär någon form av pension, har han rätt till invaliditetsersättning.
Med förvärvsarbetande jämställes under vissa förutsättningar
den som bedriver studier.
Vårdbidrag i form av invaliditetsersättning utgår till barn under 16 år
om barnet på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller
annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild
tillsyn och vård.
Enligt 19 § kommunalskattelagen räknas ifrågavarande förmåner inte till
skattepliktig inkomst.
Riksdagen har åren 1966—1968 avslagit motionsyrkanden om att döva
skall jämställas med blinda i fråga om rätt till invaliditetsersättning och invaliditetstillägg.
Vidare har riksdagen 1967 och innevarande år behandlat
vissa andra frågor om vidgande av kretsen av dem som är berättigade till
dessa förmåner.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 60 år 1967 har andra lagutskottet
uttalat, att det i betydande utsträckning måste överlåtas åt praxis att
inom ramen för lagreglerna närmare avgränsa vilka handikappade som
skall erhålla de olika förmånerna.
I utlåtande nr 8 år 1968 i anledning av motioner syftande till en utvidg
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24 år 1968
5
ning av kretsen vårdbidragsberättigade har andra lagutskottet anfört, att det
kan finnas skäl att överväga om den nuvarande avgränsningen av den bidragsberättigade
kretsen är den riktiga och om det kan vara befogat att införa
en lägre ersättning för vissa fall, som nu är uteslutna från bidrag. Utskottet
har förordat att Kungl. Maj :t i lämpligt sammanhang låter undersöka
nuvarande praxis och om det kan vara ändamålsenligt att införa graderade
bidrag för att tillgodose vissa av dem som inte får bidrag. Riksdagen
har bifallit utskottets hemställan att ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört.
Allmänna beredningsutskottet vill härutöver erinra om dels att en av
motionärerna refererad framställning från Handikapporganisationernas
centralkommitté om utredning, syftande till en väsentlig vidgning av kretsen
av de till vårdbidrag, invaliditetsersättning och invaliditetstillägg berättigade,
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning, dels ock att pensionsförsäkringskommittén
behandlar vissa frågor om vilken krets som bör få uppbära
invaliditetstillägg.
Chefen för inrikesdepartementet har i årets statsverksproposition (bil. 13,
s. 45) understrukit behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser för bl. a.
de handikappade och framhållit att mer än en tredjedel av den sammanlagda
föreslagna ökningen av de arbetsmarknadspolitiska anslagen faller på åtgärder
för handikappade och svårplacerade. Departementschefen har också
framhållit att en ändring behövs i näringslivets rekryteringspraxis när det
gäller de äldre och de handikappade.
Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande har nyligen tillkallats en utredningsman
med uppgift att undersöka möjligheterna till mera enhetlig lönesättning
vid skyddade verkstäder.
Pågående och planerade utredningar och åtgärder synes ägnade att i väsentlig
mån tillgodose motionärernas önskemål utan särskilt initiativ från
riksdagens sida. Utskottet finner sig därför inte böra tillstyrka motionerna
utan hemställer,
att de likalydande motionerna 1:201 och 11:264 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 april 1968
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
6
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24 år 1968
Närvarande:
från första kammaren: herrar Möller (s), Oscar Carlsson (s), Eric
Gustaf Peterson (fp), Axel Kristiansson (ep)*, Helge Karlsson (s), Karl
Pettersson (s)*, fru Hultell (h), herrar Kilsmo (fp), Ernst Olsson (ep), fru
Landberg (s)* och herr Ove Karlsson (s)*;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm (s), fru Jäderberg (s),
herrar Hamrin i Kalmar (fp), Svensson i Kungälv (s), Dickson (h), Lundmark
(s)*, Haglund (s), Rimås (fp), Larsson i Borrby (ep), Nilsson i Bästekille
(h), Hugosson (s) och Josefson i Arrie (ep)*.
’ Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Särskilt yttrande
av herrar Eric Gustaf Peterson (fp) och Hamrin i Kalmar (fp).
De nuvarande stödformerna för handikappade har två allvarliga brister.
Systemet av bidrag och försäkringar är utomordentligt svåröverskådligt och
splittrat vilket innebär svårigheter både för den enskilde och för myndigheterna.
Det torde i vissa fall medföra att handikappade går miste om bidrag
som de i själva verket är berättigade till. Än allvarligare är att de nuvarande
stödformerna utgör ett hinder för rehabiliteringen. Från arbetsvårdshåll
anges det ofta som ett av de största hindren för återgång till arbetsmarknaden.
På så sätt motverkar stödet sitt eget syfte. Det är tillfredsställande att
se att utskottet bedömer dessa problem som allvarliga. Mycket otillfredsställande
är det däremot att det uppenbarligen kommer att dröja mycket
länge innan åtgärder kan vidtas beträffande de handikappades inkomstförhållanden.
Den egentliga utredningen av problemen kommer inte ens att
kunna starta inom den närmaste tiden. Först skall enligt den tidsplan som
redovisas i utskottets yttrande statskontoret kartlägga de organisatoriska
frågorna i sammanhanget, varefter detta material skall läggas till grund
för en utredning om stödformerna. Men kartläggningsuppdraget har ännu
inte lämnats till statskontoret. Det första steget i utredningsuppdraget har
alltså ännu inte tagits. Vad beträffar kartläggningen av de handikappades
inkomstförhållanden hänvisas detta uppdrag till låginkomstutredningen.
Denna utredning avser dock först att behandla låglöneproblematiken.
Först därefter kommer en kartläggning att ske av icke-löntagargruppernas
problem. Vi finner det mycket beklagligt att det på detta sätt kommer att
dröja många år innan de handikappades inkomstförhållanden förbättras
och innan de nuvarande rehabiliteringshindrande stödåtgärderna omformas.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.