Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om förbättrade ekonomiska villkor för diabetiker.

1968-04-02 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1968:27, Utlåtande i anledning av motioner om förbättrade ekonomiska villkor för diabetiker.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1968

1

Nr 27

Utlåtande i anledning av motioner om förbättrade ekonomiska villkor

för diabetiker.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna 1: 737

av fru Elvy Olsson och fru Nilsson samt 11:942 av herrar Nilsson i Tvärålund

och Gomér hemställes, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa

om utredning och förslag om förbättrade ekonomiska villkor för diabetiker i enlighet

med vad i motionerna anförts.

Motionärerna framhåller, att diabetiker drabbas av betydande kostnader främst

för fördyrad kost. Den sjuke har även att själv bekosta injektionsmateriel.

Enligt en vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg företagen utredning medför den

speciella kosten för diabetiker en 40-procentig fördyring jämfört med sjukhusets

normalkost, och en aktuell undersökning visar att den diabetessjukes kosthåll i det

enskilda hushållet blir cirka 100 kronor dyrare per månad än övriga människors.

Vissa kommuner beviljar kostförbättringsbidrag med varierande belopp. Bidraget

uppgår till 65 kronor per månad för diabetiker i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vidare erhåller diabetiker under vissa förutsättningar avdrag vid taxeringen för

fördyrade levnadskostnader. Det avdrag som beviljas varierar starkt mellan olika

delar av landet. För både kostförbättringsbidragen och skatteavdragen gäller dock

generellt att de inte är tillräckliga för att kompensera diabetikernas merkostnader.

Enligt motionärernas mening måste det ankomma på samhället att ansvara för

att den diabetessjukes ekonomiska villkor blir lika med andra människors, antingen

genom att kostförbättringsbidragen höjes och helt täcker kostfördyringen samt kommer

alla diabetiker till del, eller genom att skatteavdrag medges för hela merkostnaden

och att inkomstgränserna avsevärt höjs eller slopas. Avdragsreglerna bör tilllämpas

lika över hela landet. En förändring av inkomstgränserna får ses mot bakgrund

av att den diabetessjuke måste vara noggrann med insulinbehandling och kost

om han skall kunna göra en god arbetsinsats och erhålla en bra lön.

Motionärerna finner rimligt att den diabetessjuke ges möjlighet att använda sig av

engångsmateriel för injektioner, vilket är bättre ur hygienisk synpunkt men ställer

sig avsevärt dyrare än att använda konventionella injektionsinstrument. Enligt motionärernas

mening bör bestämmelserna om fri medicin för diabetiker utsträckas att

omfatta injektionsmateriel av engångstyp.

Utskottet har inhämtat yttrande från riksskattenämnden, som redogör för kommunalskattelagens

bestämmelser rörande extra avdrag och återger vissa uttalanden i

bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965, vari bl. a. anförts att de kostnader

som diabetiker åsamkades främst på grund av sin särskilda diet kunde vara mycket

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 11 samt. Nr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 är 1968

betungande och att det inte minst med hänsyn till skatteförmågeprincipen skulle

vara till fördel om man i större utsträckning än som då skedde vid beskattningen

kunde beakta de merutgifter som sjukdom kunde medföra.

Riksskattenämnden har — efter det bevillningsutskottet avlät sitt ovan nämnda

betänkande — behandlat frågan om avdrag för diabetiker, närmast med anledning

av en framställning från en enskild person med hemställan om åtgärder. Riksskattenämnden

inhämtade yttrande bl. a. från medicinalstyrelsen.

Därvid hemställde riksskattenämnden om styrelsens utlåtande huruvida det var

möjligt att för mera vanligt förekommande kroniska sjukdomar ange standardbelopp

dels för av sjukdomen betingad ofrånkomlig ökning av levnadskostnaderna, dels

ock för andra av sjukdomen betingade kostnader för att den sjuke skulle kunna förvärvsarbeta.

Därest svaret blev jakande, hemställde riksskattenämnden vidare om

uppgift, vilka sjukdomar som i detta sammanhang var aktuella och vilka standardbelopp

som kunde anses motsvara de genomsnittliga merkostnaderna. I avgivet utlåtande

anförde medicinalstyrelsen, att de för styrelsens bedömande underställda frågorna

aktualiserade problem av sådan räckvidd, att för deras besvarande erfordrades

en omfattande utredning, samt att det torde ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra

huruvida utredning borde komma till stånd.

Efter att därefter ha förehaft ärendet vid plenisammanträde uttalade riksskattenämnden

i skrivelse till sökanden att frågan, huruvida och i vad mån extra avdrag

borde medges för nedsatt skatteförmåga till följd av långvarig sjukdom, i vart fall

tills vidare torde — liksom hittills skett — få bedömas efter prövning i varje särskilt

fall. Avskrift av skrivelsen tillställdes bl. a. samtliga landskamrerare och taxeringsintendenterna

i länen.

Frågan om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för diabetiker har därefter diskuterats

vid ett av riksskattenämnden anordnat möte i Stockholm med rikets taxeringsintendenter

och revisionsintendenter m. fl. den 14 och 15 mars 1966. Vid mötet

framkom bl. a. att taxeringsintendcnterna i allmänhet — utan särskild utredning —

godkände utgifter för fördyrad kost till följd av diabetes på 500—800 kronor samt att

diabetikerna i regel medgavs extra avdrag för nedsatt skatteförmåga om inkomsten

inte var högre än 25 000 kronor för äkta makar och 15 000 kronor för ogift. Vid

överläggningen i ämnet ifrågasatte riksskattenämndens ordförande om man inte —

med hänsyn till bevillningsutskottets nyssnämnda uttalande — borde i fortsättningen

intaga en något välvilligare hållning i avdragsfrågan än vad sålunda angivits.

Riksskattenämnden uttalar nu meningen, att diabetikerna — inom ramen för nu

gällande författningsbestämmelser — regelmässigt kommer i åtnjutande av extra avdrag

för till följd av sjukdomen nedsatt skatteförmåga efter relativt välvilliga och

så långt möjligt likformiga regler. Nämnden anser därför att det inte finns anledning

att föranstalta om utredning i syfte att skapa särskilda regler om rätt till avdrag

för fördyrade levnadskostnader för diabetiker.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1968

Utskottet

Motionärerna hemställer om utredning och förslag om förbättrade ekonomiska

villkor för diabetiker och berör därvid frågor om kostförbättringsbidrag, avdrag vid

taxering för merkostnader i anledning av sjukdom samt fri injektionsmateriel av

engångstyp.

Kommunala kostförbättringsbidrag till diabetiker beviljas med stöd av lagen om

socialhjälp. Bidragen är behovsprövade. I fråga om bidragens maximibelopp tillämpas

olika normer i olika kommuner; i Stockholm, Göteborg och Malmö uppgår detta

belopp, såsom nämns i motionerna, till 65 kr. för månad. Enligt vad utredningar

visar kan emellertid de faktiska merkostnaderna antagas överstiga de bidrag som nu

vanligen utgår. Utskottet vill framhålla önskvärdheten av att kommunerna uppmärksammar

detta förhållande.

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen äger taxeringsnämnd och

prövningsnämnd medge extra avdrag med högst 4 500 kr. i fråga om skattskyldig,

vars skatteförmåga under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig

sjukdom m. m.

Bevillningsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 22 år

1965 att de kostnader som bl. a. diabetikerna åsamkades, främst på grund av den särskilda

diet de var tvingade hålla, kunde vara mycket betungande. Enligt utskottets

mening skulle det inte minst med hänsyn till skatteförmågeprincipen vara till fördel

om man i större utsträckning än som skedde vid beskattningen kunde beakta de

merutgifter som sjukdom kunde medföra.

Riksskattenämnden — som i remissyttrande över de nu föreliggande motionerna

redogjort för överläggningar år 1966 i avdragsfrågan — har anfört att ”diabetikerna

— inom ramen för nu gällande författningsbestämmelser — regelmässigt kommer i

åtnjutande av extra avdrag för till följd av sjukdomen nedsatt skatteförmåga efter

relativt välvilliga och så långt möjligt likformiga regler”.

Årets riksdag har avslagit motioner om utredning rörande rätt till avdrag för av

handikapp betingade särskilda kostnader för inkomstens förvärvande och om extra

avdrag på grund av de handikappades högre levnadskostnader. I sitt betänkande nr

26 år 1968 med anledning av bl. a. dessa motioner har bevillningsutskottet anfört, att

bedömningen av avdragsrätten varierar i praxis med hänsyn till omständigheterna i

de enskilda fallen men knappast kan sägas vara restriktiv. I betänkandet upplyses att

extra avdrag i vissa fall medgivits i så höga inkomstlägen som 30 000—40 000 kr.

Allmänna beredningsutskottet finner sig med hänsyn till vad som uttalats i bevillningsutskottets

båda ovan citerade betänkanden och riksskattenämndens yttrande

kunna utgå från att avdragsfrågorna bedöms mot bakgrund av de sjukas totala försörjningssituation

och utan bundenhet vid snäva normer.

I vad avser rätt till fria injektionssprutor vill utskottet erinra om att frågor om

utensilier till diabetiker — enligt vad som framgår av 1961 års sjukförsäkringsutrednings

betänkande II (SOU 1966: 28), s. 111 — kommer att behandlas av utredningen

i samband med frågan om vidgad bidragsgivning för medicinsk-tekniska

hjälpmedel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1968

Det bör härutöver nämnas, att vissa landsting numera genom sjukhusen tillhandahåller

injektionsmateriel kostnadsfritt till diabetiker.

Utskottet vill slutligen framhålla, att även andra förhållanden än de av motionärerna

särskilt berörda kan bidra till att ställa diabetiker i ett ekonomiskt svårt

läge. Olika sociala reformer som förbereds för de handikappade kan emellertid

väntas komma att innebära ett ökat stöd även för diabetikerna.

Utskottet finner sig med hänsyn till vad ovan anförts inte böra tillstyrka motionerna

utan hemställer,

att de likalydande motionerna 1: 737 och II: 942 icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1968

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Hedlund (s), Eric Gustaf Peterson (fp), Helge

Karlsson (s), Karl Pettersson (s), fru Hultell (h), herrar Kilsmo (fp), Ernst Olsson

(ep), Torsten Hansson (s)*, fru Diesen (h) och herr Ove Karlsson (s)*;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm (s), fru Jäderberg (s), herrar

Dickson (h), Lundmark (s)*, Rimås (fp), Wikner (s), Larsson i Borrby (ep),

Nilsson i Bästekille (h), Andersson i Örebro (fp), Johansson i Växjö (ep), Hansson

i Piteå (s) - och Hugosson (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1968

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.