Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av språkliga och kulturella minoriteters ställning i Sverige och de principiella riktlinjerna för samhällets politik gentemot dessa minoriteters strävan att bibehålla och utveckla sin egenart.

1968-05-07 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1968:37, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av språkliga och kulturella minoriteters ställning i Sverige och de principiella riktlinjerna för samhällets politik gentemot dessa minoriteters strävan att bibehålla och utveckla sin egenart.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av motioner angående svensk invandringsoch

minoritetspolitik och om utredning angående de

språkliga och kulturella minoriteternas ställning i

Sverige.

Till allmänna beredningsutskottet har hänvisats

1) de likalydande motionerna I: 31 av herr Holmberg m. fl. och II: 43 av

herr Bohman m. fl., vari hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t snarast måtte tillsätta en parlamentarisk

utredning med uppdrag att dels utreda grundförutsättningarna

för invandrarnas acklimatisering i Sverige, dels ock framlägga förslag om

samhälleliga åtgärder i syfte att säkra svenska folkminoriteters kulturarv

och institutioner; samt

2) de likalydande motionerna I: 729 av herr Dahlén och II: 936 av herr

Jönsson i Ingemar sgården, i vilka föreslås, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av språkliga och kulturella minoriteters

ställning i Sverige och de principiella riktlinjerna för samhällets politik

gentemot dessa minoriteters strävan att bibehålla och utveckla sin egenart.

Utskottet har upptagit motionerna till samtidig handläggning.

Yttranden har inhämtats över båda motionsparen från skolöverstyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen och över de likalydande motionerna I: 31 och

II: 43 även från socialstyrelsen och arbetsgruppen för invandrarfrågor.

Motionerna

I de likalydande motionerna I: 31 och II: 43 anförs, att den befolkningsgrupp

som efter andra världskriget invandrat till Sverige och stadigvarande

bosatt sig här tillsammans med redan tidigare i Sverige befintliga minoritetsgrupper

omfattar mer än 300 000 människor, vilka således i ett eller annat

avseende intar en särställning i förhållande till befolkningsmajoriteten.

Sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiska frågor har för dessa grupper

accentuerats och sociala problem i samband med invandringen fått ny

aktualitet. Klarare och långsiktigare invandringspolitiska riktlinjer har enligt

motionärerna visat sig påkallade. Lagstiftningen bör i olika avseenden

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 11 samt. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968

anpassas till de faktiska förhållandena och diskriminerande bestämmelser

utrensas.

Motionärerna uttalar, att idén att snabbt sammansmälta den invandrade

befolkningen med landets har varit ledmotivet i svensk invandringspolitik.

Men Sverige saknar erfarenhet av de problem, som uppstår i samband med

invandring av nya talrika befolkningsgrupper. Den sociala acklimatiseringen

kan ske relativt fort, men assimilationen — i betydelsen av en sammansmältning

med befolkningsmajoriteten i landet — uteblir oftast.

De värderingar och föreställningar som invandrarna för med sig har sammansvetsat

dem i nya etniska och/eller konfessionella grupper, som gör anspråk

på erkännande och tolerans från befolkningsmajoritetens sida.

I syfte att vidmakthålla och vidareutveckla sitt kulturarv, fortsätta religionsutövning

i sin konfession, vidarebefordra kännedom om den egna kulturbakgrunden

till det uppväxande släktet m. m. skapar minoritetsgrupperna

egna institutioner, skolor, kyrkosamfund, ungdomsverksamhet, frivillig

bildningsverksamliet osv. vid sidan av motsvarande allmänna samhällsinstitutioner.

Kostnaderna bestrides med egna medel jämte mycket varierande

allmänna bidrag.

Motionärerna erinrar om att de svenska minoriteternas problem vid upprepade

tillfällen har behandlats i riksdagen och att motioner angående invandrade

minoriteters bibehållande av sin egenart framlagts 1967.

För minoriteterna centrala frågor har enligt motionärernas uppfattning

behandlats på ett otillfredsställande och inkonsekvent sätt. Utredningsuppdrag

har splittrats på skilda utredningar, som huvudsakligen haft att framlägga

förslag i andra ämnen. Arbetsmarknadspolitiska synpunkter har i alltför

stor utsträckning dominerat.

Motionärerna uttalar att det är viktigt att Sverige förutom att tillämpa en

för landet ändamålsenlig invandringspolitik även känner ansvar för organiserade

folkminoriteter och erbjuder deras kulturer möjlighet till fortsatt

existens och vidareutveckling. En allsidig utredning rörande svensk invandrings-

och minoritetspolitik bör enligt motionärerna skyndsamt komma till

stånd, varvid minoritetssamfundens representanter bör få delta.

I de likalydande motionerna I: 729 och II: 936 anföres, att utvecklingen i

Sverige har varit tillfredsställande och glädjande i fråga om skydd mot negativ

särbehandling av minoritetsgrupper.

Motsvarande gäller enligt motionärerna inte beträffande frågan om positivt

minoritetsskydd, åtgärder för att ge den berörda gruppen en inte bara

teoretisk utan även reell möjlighet att — beroende på de enskilda människornas

fria val — behålla sin gruppidentitet. Exempel saknas dock inte på

åtgärder i Sverige som syftar till positivt minoritetsskydd; bl. a. de möjligheter

som öppnats för samerna genom riksdagsbeslutet 1962 om den nya

nomadskolan, liksom det statliga stödet till de estniska skolorna och den

judiska Hillelskolan i Stockholm. Vad som däremot saknas och har efterlysts

s. 3 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968 3

av flera minoritetssammanslutningar är ett samlat grepp på hela frågeställningen.

Målsättningen för invandrings- och minoritetspolitiken — anför motionärerna

— måste fastställas utifrån de värderingar som ligger till grund för

den demokratiska samhällsuppfattningen och den deklarerade viljan att låta

de enskilda människorna själva utforma sitt liv inom den ram samhället

ger.

Motionärerna erinrar om att hithörande problem tidigare har aktualiserats

i riksdagen. Det har gällt såväl förhållandena för någon viss minoritetsgrupp

som åtgärder inom ett visst område, t. ex. skolan och undervisningen. Motionärerna

framhåller att riksdagen 1967 behandlade motioner angående invandrade

minoriteters bibehållande av sin egenart och i sin skrivelse nr 11

1967 uttalade att »frågan bör så noggrant som möjligt belysas genom kompletterande

undersökningar eller särskild utredning». I anslutning till denna

skrivelse framförde Svenska samernas riksförbund i en framställning till

Kungl. Maj:t önskemål om att »samefrågan i Sverige i hela dess vidd måtte

upptagas till fullständig behandling i samband med de undersökningar och

den utredning, som föranledes av riksdagens skrivelse». En liknande framställning

har skett från judiskt håll.

Frågan om minoriteternas ställning i Sverige bör enligt motionärerna nu

tas upp från principiella synpunkter, varvid särskilt bör uppmärksammas

frågan om samhällets ansvar för och inställning till åtgärder i syfte att låta

minoritetsgrupper — i den mån de sj älva så önskar — behålla och utveckla

sin speciella kultur samt de organisatoriska formerna därför. Frågan synes

lämpligast kunna behandlas genom en parlamentariskt sammansatt utredning

varvid även representanter för berörda minoriteter bör beredas möjlighet

att delta i arbetet.

Beträffande motiveringarna i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna

I: 31 och II: 936.

Yttrandena

Skolöverstyrelsen anför följande.

Enligt SÖ:s mening är de frågor som motionerna aktualiserar angelägna.

De åtgärder som för närvarande vidtas i syfte att åstadkomma positiva

och goda förhållanden för minoriteter i Sverige, undervisning i språk och

samhällsfrågor för invandrare, en human och smidig social anpassning, goda

undervisnings- och utbildningsmöjligheter för barn och ungdom samt ökade

möjligheter att aktivt delta i svenskt kulturliv är i och för sig betydelsefulla.

Men insatserna bär inte alltid lett till önskat resultat, bl. a. därför att

minoritets- och invandrargrupperna tydligen känt sig osäkra om avsikten

med åtgärderna. Svensk invandrings- och minoritetspolitik har heller inte

på senare tid varit föremål för en ingående och allsidig analys.

Sö:s jämförelsevis omfattande erfarenheter visar, att det är svårt att hand
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968

lägga hithörande frågor konsekvent utan ett klart och accepterat mål. I

diskussionen har förts fram flera olika synpunkter på målet, från fullständig

assimilation till största möjliga självständighet för minoritetsgrupper

med stöd för deras språkliga och kulturella särart. Erfarenheten har visat

att inställningen till dessa frågor varierar i hög grad också mellan berörda

grupper likaväl som inom dessa. Enligt SÖ:s mening är tiden sålunda nu

inne för statsmakterna att allsidigt och grundligt överväga och ta ställning

till hur frågor rörande de folkliga minoriteterna framdeles skall bedömas

och handläggas m. m. Det är därvid av vikt att utformningen av målet görs

i nära samverkan med representanter för minoritets- och invandrargrupperna.

Klara riktlinjer inom detta område är en förutsättning för en mer enhetlig

handläggning av ärendena i såväl centrala och regionala som lokala

organ.

SÖ tillstyrker därför de i motionerna framförda förslagen om en utredning

angående de principiella och praktiska riktlinjerna för samhällets åtgärder

i fråga om minoriteter och invandrare.

Arbetsmarknadsstyrelsen redogör för förfarandet vid organiserad invandring

av utländsk arbetskraft och erinrar om den med statsmedel bekostade

undervisning för invandrare i svenska språket som arbetsmarknadsstyrelsen

och skolöverstyrelsen organiserat med anlitande av studieförbunden.

Styrelsen anför vidare:

Arbetsgruppen för invandrarfrågor har bl. a. att tillse att invandrarna erhåller

erforderliga upplysningar beträffande svenska samhällsförhållanden

och utger för detta ändamål en särskild tidskrift liksom informationsskrifter

på olika utländska språk. Arbetsgruppen har även medverkat till att utlänningskuratorer

anställts på ett flertal platser i landet.

De frågor som rör formerna för invandringen och det sociala omhändertagandet

av invandrarna har sålunda i väsentliga delar lösts under senare

år. Däremot har invandrarnas kulturella behov inte beaktats i lika hög grad.

Då man måste räkna med att Sverige även i framtiden kommer att ha en

inte obetydlig invandring anser styrelsen det angeläget att åtgärder vidtages

även på detta område.

Socialstyrelsen uttalar sig — i anledning av motionsparet I: 31 och II: 43

— i huvudsak om invandrarnas acklimatisering och framhåller härvid den

sociala omvårdnadens stora roll. Denna omvårdnad omfattar såväl social

rådgivning som ekonomisk hjälp och bör leda fram till den trygghet, som

alla människor bör känna i det svenska samhället. Förutsättningarna för

kommunerna att genom social service bidra till invandrarnas anpassning

är mycket varierande. Det största hindret utgör språksvårigheterna. Till

detta kommer, att en invandrare har så många skiftande problem, vilka han

vill ha socialarbetarens medverkan till att lösa. Ärendena är som regel

mycket tidskrävande och kommunernas personella resurser räcker många

gånger inte till.

Socialstyrelsen anser att inrättande av konsulent- eller kurator stjänster

för utlänningar skulle utgöra en betydande lättnad för kommunerna i deras

arbete att socialt anpassa invandrarna i deras nya hemland.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968 5

Kommunernas hjälp till utlänningarna har, bortsett från de nordiska ländernas

medborgare, blivit något olika med hänsyn till om vederbörande är

att anse som flykting eller ej. För dem som tillhör kategorin flyktingar har

socialstyrelsen enligt kungl. brev 27.2.1959 möjlighet att ersätta kommun

för socialhjälp utlämnad såväl efter 12 § som 13 § socialhjälpslagen. Detta

medgivande gäller tills flyktingen kunnat försörja sig under ett helt år. Därefter

gäller vad som är föreskrivet i socialhjälpslagen, vilket innebär att

ersättning erhålles enbart för hjälp vilken utbetalats enligt 12 § och som

återsökes enligt 23 § hos länsstyrelsen.

För invandrare, som icke är att hänföra till flyktingar, gäller och förfares

på sätt som ovan anförts för flyktingar vilka försörjt sig under ett år efter

ankomsten till Sverige.

Socialstyrelsen har i skrivelse till socialdepartementet 21.6.1967 bl. a.

framlagt förslag till ändring av socialhjälpslagens regler för fördelning mellan

stat och kommun av ansvaret för socialhjälpskostnader avseende utlänningar

m. m.

Socialstyrelsen anser att utökat samarbete mellan de olika myndigheter

som har att handlägga invandrarfrågor är nödvändigt. Styrelsen har därför

bl. a. utökat kontakten med arbetsmarknadsstyrelsen genom interna

överläggningar kring olika åtgärder för utlänningarnas anpassning.

Styrelsen anför vidare att arbetsgruppen för invandrarfrågor planerar ett

fördjupat studium av invandrarnas i Sverige situation. Resultatet av sådana

forskningar torde bättre än en ny statlig utredning tillgodose önskemålen

om eventuellt tillvaratagande av invandrarnas kulturella intressen och anpassning.

Vad beträffar samerna behandlas för närvarande i Nordiska rådet

ett förslag om inrättande av ett nordiskt sameinstitut.

Socialstyrelsen anser med hänsyn till det anförda att ytterligare utredningar

på området åtminstone för närvarande inte behövs.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor framhåller i anledning av motionsparet

I: 31 och II: 43, att den i motionerna angivna siffran för antalet invandrare

och andra personer som tillhör minoritetsgrupper, 300 000, säkerligen

är för låg. Totalt kan antalet invandrare beräknas till närmare en halv miljon.

Man kan säga att var 15 person i Sverige är invandrare, gift med en

invandrare eller barn till en invandrare. Invandringspolitiken berör alltså ett

stort antal personer.

Arbetsgruppen har i sitt remissvar angående 1961 års utlänningsutrednings

betänkande Invandringen berört frågan om anpassning av lagstiftningen

till de faktiska förhållandena och utrensning av diskriminerande bestämmelser.

Till en viss del är samhällets genom lagar och förordningar fastslagna särbehandling

av utlänningar oundviklig men det förekommer en vidsträckt

diskriminering, som vid närmare granskning befinns helt onödig. Den privata

diskrimineringen är sannolikt än mer omfattande. Den har sin rot i

människors fördomar mot vilka lagar har ringa eller ingen effekt. Mot den

måste tillgripas medel som information, propaganda och undervisning. Uppgiften

faller på massmedia, organisationerna och skolorna. Den genom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968

lagar och förordningar fastslagna särbehandlingen kan elimineras genom

lagstiftning, och arbetsgruppen förordar därför i sitt remissvar en omfattande

och systematisk genomgång av hela vårt lagkomplex, kanske också kommunala

förordningar, i syfte att grundligt kartlägga förekommande diskrimineringar.

I anslutning därtill bör prövas om inte förekommande särbehandling

kan upphöra.

Den svenska sociallagstiftningen ger i glädjande utsträckning förmåner

även åt utlänningar och en del inslag av särbehandling har blivit utrensade.

Så har t. ex. nyligen skett i fråga om sjukförsäkring och ATP. Genom en

rad överenskommelser med främmande makter har Sverige träffat avtal om

ömsesidigt tillförsäkrande av sociala förmåner. Detta innebär att invandrare

i Sverige från vissa länder är bättre ställda i detta avseende än invandrare

från vissa andra. Den svenska motiveringen för dessa avtal torde ha

varit en berättigad önskan att garantera så goda förhållanden som möjligt

för svenskar som uppehåller sig utomlands i fördragsländerna. Effekten här

hemma blir emellertid den icke särskilt önskvärda, att två arbetskamrater

och grannar, som gör samma insats på arbetsplatsen och i samhället blir

olika ställda på vissa områden av den sociala tryggheten. Det kan därför

befinnas önskvärt att underkasta den skiftande rätten till sociala förmåner

en granskning. Den speciella karaktären hos dessa frågor gör dem dock

icke lämpade för behandling i en allmän invandrarutredning. Om en svensk

EEC-anslutning blir aktuell torde vissa hithörande spörsmål få lösas förhandlingsvägen.

Arbetsgruppen anför vidare, att graden och omfattningen av invandrarnas

infogande i samhället under de allra senaste åren har varit föremål för en

intensiv debatt.

En del förespråkare finns för en assimilering, dvs. ett totalt eller nära

nog totalt sammansmältande med den omgivande svenska miljön. Andra

talar för en integrering, dvs. ett infogande av invandrargrupperna med mesta

möjliga bevarande av deras kultur. Humanitära hänsyn har förbjudit det

svenska samhället att ta sikte på snabb och total assimilering. Praktiska

svårigheter har i många fall gjort det omöjligt för samhället att tillämpa

integreringsprincipen. Bristande kunskaper om invandrarnas attityd till

svenskarna och svenskarnas till dem, orsakerna till dessa attityder etc. torde

ha varit ytterligare ett skäl till att regering och riksdag hittills inte funnit

sig böra formulera en principiell och detaljerad politik visavi invandrarna

i vårt land.

Arbetsgruppen är positivt inställd till sådana åtgärder, som kan bidra

till att invandrarna kan bibehålla t. ex. sitt eget språk och kultur. Arbetsgruppens

stöd till t. ex. biblioteksverksamhet får ses som ett uttryck härför.

Arbetsgruppen framhåller att dess uppdrag är begränsat och inte är avsett

att vara en utredning. Arbetsgruppen har emellertid under sin korta

existens — två år — på alla sätt sökt beakta anpassningsproblemen och dra

konsekvensen av sin verksamhet som måste anses vara av försöksnatur.

De av det svenska samhället hittills vidtagna åtgärderna har vilat mer

på antaganden än på vetenskapligt klarlagd visshet om invandrarnas behov

etc. Forskning måste ligga till grund för en långsiktig anpassningspolitik,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968 7

och arbetsgruppen har därför underställt regeringen ett utkast till ett femår

igt tvärvetenskapligt forskningsprogram.

Arbetsgruppen påpekar att en utredning om invandrares anpassning har

aviserats i årets statsverksproposition och att direktiv utarbetas inom inrikesdepartementet.

En utredning kan utnyttja arbetsgruppens erfarenheter

och bygga på en fortsatt försöksverksamhet. Arbetsgruppen finner det ytterst

angeläget att en eller flera invandrare bereds plats i utredningen, dock

ej för att formellt representera olika invandrarorganisationer. Arbetsgruppen

anser vidare att en sådan utredning bör beröra främst nya invandrargrupper.

Utskottet

I de båda motionsparen hemställes om parlamentarisk utredning rörande

minoriteters förhållanden i Sverige, avseende invandrares acklimatisering

och åtgärder för att säkra svenska folkminoriteters kulturarv och institutioner

(I: 31 och II: 43) samt de principiella riktlinjerna för samhällets

politik gentemot de språkliga och kulturella minoriteternas strävan att behålla

och utveckla sin egenart (I: 729 och II: 936).

Frågor av liknande art har behandlats av riksdagen senast år 1967. I anledning

av motioner om utredning angående invandrade minoriteters bibehållande

av sin egenart anförde statsutskottet (utlåtande nr 11/1967, punkten

17) att dessa problem var komplicerade och kunde förtjäna att övervägas

i god tid. Utskottet ansåg att frågan så noggrant som möjligt borde

belysas genom kompletterande undersökningar eller särskild utredning.

I enlighet med utskottets hemställan gav riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t till känna vad utskottet anfört.

I årets statsverksproposition, bil. 13, har anmälts, att förslag till allmänna

riktlinjer för invandringspolitiken på grundval av utlänningsutredningens

betänkande »Invandringen» (SOU 1967: 18) kommer att föreläggas riksdagen.

Proposition väntas framläggas till årets höstriksdag. Föredragande

departementschefen har vidare i anmälan av anslaget till Anpassningsåtgärder

för invandrare anfört, att frågorna rörande invandrares anpassning

måste belysas ytterligare innan ett samlat ställningstagande kan göras. Departementschefen

avser därför att utverka bemyndigande att tillsätta en

utredning, som skall ha till uppgift att allsidigt belysa problemen och att

lägga fram förslag i ämnet. Av interpellationssvar den 29 februari 1968

framgår, att utredningen är avsedd att tillkallas under våren.

Allmänna beredningsutskottet anser sig kunna förutsätta, att utredningen

får parlamentarisk anknytning samt att dess uppdrag kommer att omfatta

en kartläggning av de olika minoritets- och invandrargruppernas problem

med sikte på förslag till konkreta åtgärder.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 dr 1968

Vad avser vissa frågor om minoriteters religionsutövning torde få antagas,

att en bedömning kan ske först sedan ställning tagits till den framtida

gestaltningen av förhållandet mellan staten och den svenska kyrkan.

Utskottet vill vidare erinra om att vissa principiella frågor om undervisning

för barn och ungdom som tillhör minoriteter har behandlats i årets

proposition nr 67.

Härutöver må nämnas, att Nordiska rådet i februari detta år har tillställt

regeringarna i Finland, Norge och Sverige en rekommendation att vidtaga

åtgärder för inrättande av ett nordiskt sameinstitut samt att utreda frågan

om institutets verksamhet och placering.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att såväl de invandrande

som de tidigare i landet bofasta minoriteternas ställning närmare

belyses och att klara principer utformas för samhällets politik i skilda

hänseenden i förhållande till dessa grupper. Motionärernas önskemål synes

dock kunna väntas bli tillgodosedda genom den utredning som nu förbereds

och genom det förslag till allmänna riktlinjer för invandringspolitiken

som avses bli förelagt årets riksdag under dess höstsession.

Utskottet får därför hemställa,

att de sinsemellan likalydande motionerna 1:31 och II:

43 samt I: 729 och II: 936, i den mån de icke kan anses besvarade

med vad utskottet ovan anfört, icke må föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1968

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

HARALD J. SKOGLÖSA

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller (s), Oscar Carlsson (s), Hedlund

(s), Eric Gustaf Peterson (fp), Axel Kristiansson (ep), Helge Karlsson

(s), fru Hultell (h), herrar Kilsmo (fp), Ernst Olsson (ep), fru Diesen (h)

och herr Nyquist (s);

från andra kammaren: herrar Skoglösa (ep), Hamrin i Kalmar (fp),

Svensson i Kungälv (s), Haglund (s), Wikner (s), Larsson i Borrby (ep),

Nilsson i Bästekille (h), Nilsson i Agnäs (h) och fru Frsenkel (fp).

Reservation

av herr Hamrin i Kalmar (fp).

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680034

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.