Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av språkliga och kulturella minoriteters ställning i Sverige och de principiella riktlinjerna för samhällets politik gentemot dessa minoriteters strävan att bibehålla och utveckla sin egenart.
1968-05-07 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
ABU 1968:37, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av språkliga och kulturella minoriteters ställning i Sverige och de principiella riktlinjerna för samhällets politik gentemot dessa minoriteters strävan att bibehålla och utveckla sin egenart.
Dokumentets text
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968
1
Nr 37
Utlåtande i anledning av motioner angående svensk invandringsoch
minoritetspolitik och om utredning angående de
språkliga och kulturella minoriteternas ställning i
Sverige.
Till allmänna beredningsutskottet har hänvisats
1) de likalydande motionerna I: 31 av herr Holmberg m. fl. och II: 43 av
herr Bohman m. fl., vari hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t snarast måtte tillsätta en parlamentarisk
utredning med uppdrag att dels utreda grundförutsättningarna
för invandrarnas acklimatisering i Sverige, dels ock framlägga förslag om
samhälleliga åtgärder i syfte att säkra svenska folkminoriteters kulturarv
och institutioner; samt
2) de likalydande motionerna I: 729 av herr Dahlén och II: 936 av herr
Jönsson i Ingemar sgården, i vilka föreslås, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av språkliga och kulturella minoriteters
ställning i Sverige och de principiella riktlinjerna för samhällets politik
gentemot dessa minoriteters strävan att bibehålla och utveckla sin egenart.
Utskottet har upptagit motionerna till samtidig handläggning.
Yttranden har inhämtats över båda motionsparen från skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen och över de likalydande motionerna I: 31 och
II: 43 även från socialstyrelsen och arbetsgruppen för invandrarfrågor.
Motionerna
I de likalydande motionerna I: 31 och II: 43 anförs, att den befolkningsgrupp
som efter andra världskriget invandrat till Sverige och stadigvarande
bosatt sig här tillsammans med redan tidigare i Sverige befintliga minoritetsgrupper
omfattar mer än 300 000 människor, vilka således i ett eller annat
avseende intar en särställning i förhållande till befolkningsmajoriteten.
Sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiska frågor har för dessa grupper
accentuerats och sociala problem i samband med invandringen fått ny
aktualitet. Klarare och långsiktigare invandringspolitiska riktlinjer har enligt
motionärerna visat sig påkallade. Lagstiftningen bör i olika avseenden
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 11 samt. Nr 37
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968
anpassas till de faktiska förhållandena och diskriminerande bestämmelser
utrensas.
Motionärerna uttalar, att idén att snabbt sammansmälta den invandrade
befolkningen med landets har varit ledmotivet i svensk invandringspolitik.
Men Sverige saknar erfarenhet av de problem, som uppstår i samband med
invandring av nya talrika befolkningsgrupper. Den sociala acklimatiseringen
kan ske relativt fort, men assimilationen — i betydelsen av en sammansmältning
med befolkningsmajoriteten i landet — uteblir oftast.
De värderingar och föreställningar som invandrarna för med sig har sammansvetsat
dem i nya etniska och/eller konfessionella grupper, som gör anspråk
på erkännande och tolerans från befolkningsmajoritetens sida.
I syfte att vidmakthålla och vidareutveckla sitt kulturarv, fortsätta religionsutövning
i sin konfession, vidarebefordra kännedom om den egna kulturbakgrunden
till det uppväxande släktet m. m. skapar minoritetsgrupperna
egna institutioner, skolor, kyrkosamfund, ungdomsverksamhet, frivillig
bildningsverksamliet osv. vid sidan av motsvarande allmänna samhällsinstitutioner.
Kostnaderna bestrides med egna medel jämte mycket varierande
allmänna bidrag.
Motionärerna erinrar om att de svenska minoriteternas problem vid upprepade
tillfällen har behandlats i riksdagen och att motioner angående invandrade
minoriteters bibehållande av sin egenart framlagts 1967.
För minoriteterna centrala frågor har enligt motionärernas uppfattning
behandlats på ett otillfredsställande och inkonsekvent sätt. Utredningsuppdrag
har splittrats på skilda utredningar, som huvudsakligen haft att framlägga
förslag i andra ämnen. Arbetsmarknadspolitiska synpunkter har i alltför
stor utsträckning dominerat.
Motionärerna uttalar att det är viktigt att Sverige förutom att tillämpa en
för landet ändamålsenlig invandringspolitik även känner ansvar för organiserade
folkminoriteter och erbjuder deras kulturer möjlighet till fortsatt
existens och vidareutveckling. En allsidig utredning rörande svensk invandrings-
och minoritetspolitik bör enligt motionärerna skyndsamt komma till
stånd, varvid minoritetssamfundens representanter bör få delta.
I de likalydande motionerna I: 729 och II: 936 anföres, att utvecklingen i
Sverige har varit tillfredsställande och glädjande i fråga om skydd mot negativ
särbehandling av minoritetsgrupper.
Motsvarande gäller enligt motionärerna inte beträffande frågan om positivt
minoritetsskydd, åtgärder för att ge den berörda gruppen en inte bara
teoretisk utan även reell möjlighet att — beroende på de enskilda människornas
fria val — behålla sin gruppidentitet. Exempel saknas dock inte på
åtgärder i Sverige som syftar till positivt minoritetsskydd; bl. a. de möjligheter
som öppnats för samerna genom riksdagsbeslutet 1962 om den nya
nomadskolan, liksom det statliga stödet till de estniska skolorna och den
judiska Hillelskolan i Stockholm. Vad som däremot saknas och har efterlysts
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968 3
av flera minoritetssammanslutningar är ett samlat grepp på hela frågeställningen.
Målsättningen för invandrings- och minoritetspolitiken — anför motionärerna
— måste fastställas utifrån de värderingar som ligger till grund för
den demokratiska samhällsuppfattningen och den deklarerade viljan att låta
de enskilda människorna själva utforma sitt liv inom den ram samhället
ger.
Motionärerna erinrar om att hithörande problem tidigare har aktualiserats
i riksdagen. Det har gällt såväl förhållandena för någon viss minoritetsgrupp
som åtgärder inom ett visst område, t. ex. skolan och undervisningen. Motionärerna
framhåller att riksdagen 1967 behandlade motioner angående invandrade
minoriteters bibehållande av sin egenart och i sin skrivelse nr 11
1967 uttalade att »frågan bör så noggrant som möjligt belysas genom kompletterande
undersökningar eller särskild utredning». I anslutning till denna
skrivelse framförde Svenska samernas riksförbund i en framställning till
Kungl. Maj:t önskemål om att »samefrågan i Sverige i hela dess vidd måtte
upptagas till fullständig behandling i samband med de undersökningar och
den utredning, som föranledes av riksdagens skrivelse». En liknande framställning
har skett från judiskt håll.
Frågan om minoriteternas ställning i Sverige bör enligt motionärerna nu
tas upp från principiella synpunkter, varvid särskilt bör uppmärksammas
frågan om samhällets ansvar för och inställning till åtgärder i syfte att låta
minoritetsgrupper — i den mån de sj älva så önskar — behålla och utveckla
sin speciella kultur samt de organisatoriska formerna därför. Frågan synes
lämpligast kunna behandlas genom en parlamentariskt sammansatt utredning
varvid även representanter för berörda minoriteter bör beredas möjlighet
att delta i arbetet.
Beträffande motiveringarna i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna
I: 31 och II: 936.
Yttrandena
Skolöverstyrelsen anför följande.
Enligt SÖ:s mening är de frågor som motionerna aktualiserar angelägna.
De åtgärder som för närvarande vidtas i syfte att åstadkomma positiva
och goda förhållanden för minoriteter i Sverige, undervisning i språk och
samhällsfrågor för invandrare, en human och smidig social anpassning, goda
undervisnings- och utbildningsmöjligheter för barn och ungdom samt ökade
möjligheter att aktivt delta i svenskt kulturliv är i och för sig betydelsefulla.
Men insatserna bär inte alltid lett till önskat resultat, bl. a. därför att
minoritets- och invandrargrupperna tydligen känt sig osäkra om avsikten
med åtgärderna. Svensk invandrings- och minoritetspolitik har heller inte
på senare tid varit föremål för en ingående och allsidig analys.
Sö:s jämförelsevis omfattande erfarenheter visar, att det är svårt att hand
-
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968
lägga hithörande frågor konsekvent utan ett klart och accepterat mål. I
diskussionen har förts fram flera olika synpunkter på målet, från fullständig
assimilation till största möjliga självständighet för minoritetsgrupper
med stöd för deras språkliga och kulturella särart. Erfarenheten har visat
att inställningen till dessa frågor varierar i hög grad också mellan berörda
grupper likaväl som inom dessa. Enligt SÖ:s mening är tiden sålunda nu
inne för statsmakterna att allsidigt och grundligt överväga och ta ställning
till hur frågor rörande de folkliga minoriteterna framdeles skall bedömas
och handläggas m. m. Det är därvid av vikt att utformningen av målet görs
i nära samverkan med representanter för minoritets- och invandrargrupperna.
Klara riktlinjer inom detta område är en förutsättning för en mer enhetlig
handläggning av ärendena i såväl centrala och regionala som lokala
organ.
SÖ tillstyrker därför de i motionerna framförda förslagen om en utredning
angående de principiella och praktiska riktlinjerna för samhällets åtgärder
i fråga om minoriteter och invandrare.
Arbetsmarknadsstyrelsen redogör för förfarandet vid organiserad invandring
av utländsk arbetskraft och erinrar om den med statsmedel bekostade
undervisning för invandrare i svenska språket som arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen organiserat med anlitande av studieförbunden.
Styrelsen anför vidare:
Arbetsgruppen för invandrarfrågor har bl. a. att tillse att invandrarna erhåller
erforderliga upplysningar beträffande svenska samhällsförhållanden
och utger för detta ändamål en särskild tidskrift liksom informationsskrifter
på olika utländska språk. Arbetsgruppen har även medverkat till att utlänningskuratorer
anställts på ett flertal platser i landet.
De frågor som rör formerna för invandringen och det sociala omhändertagandet
av invandrarna har sålunda i väsentliga delar lösts under senare
år. Däremot har invandrarnas kulturella behov inte beaktats i lika hög grad.
Då man måste räkna med att Sverige även i framtiden kommer att ha en
inte obetydlig invandring anser styrelsen det angeläget att åtgärder vidtages
även på detta område.
Socialstyrelsen uttalar sig — i anledning av motionsparet I: 31 och II: 43
— i huvudsak om invandrarnas acklimatisering och framhåller härvid den
sociala omvårdnadens stora roll. Denna omvårdnad omfattar såväl social
rådgivning som ekonomisk hjälp och bör leda fram till den trygghet, som
alla människor bör känna i det svenska samhället. Förutsättningarna för
kommunerna att genom social service bidra till invandrarnas anpassning
är mycket varierande. Det största hindret utgör språksvårigheterna. Till
detta kommer, att en invandrare har så många skiftande problem, vilka han
vill ha socialarbetarens medverkan till att lösa. Ärendena är som regel
mycket tidskrävande och kommunernas personella resurser räcker många
gånger inte till.
Socialstyrelsen anser att inrättande av konsulent- eller kurator stjänster
för utlänningar skulle utgöra en betydande lättnad för kommunerna i deras
arbete att socialt anpassa invandrarna i deras nya hemland.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968 5
Kommunernas hjälp till utlänningarna har, bortsett från de nordiska ländernas
medborgare, blivit något olika med hänsyn till om vederbörande är
att anse som flykting eller ej. För dem som tillhör kategorin flyktingar har
socialstyrelsen enligt kungl. brev 27.2.1959 möjlighet att ersätta kommun
för socialhjälp utlämnad såväl efter 12 § som 13 § socialhjälpslagen. Detta
medgivande gäller tills flyktingen kunnat försörja sig under ett helt år. Därefter
gäller vad som är föreskrivet i socialhjälpslagen, vilket innebär att
ersättning erhålles enbart för hjälp vilken utbetalats enligt 12 § och som
återsökes enligt 23 § hos länsstyrelsen.
För invandrare, som icke är att hänföra till flyktingar, gäller och förfares
på sätt som ovan anförts för flyktingar vilka försörjt sig under ett år efter
ankomsten till Sverige.
Socialstyrelsen har i skrivelse till socialdepartementet 21.6.1967 bl. a.
framlagt förslag till ändring av socialhjälpslagens regler för fördelning mellan
stat och kommun av ansvaret för socialhjälpskostnader avseende utlänningar
m. m.
Socialstyrelsen anser att utökat samarbete mellan de olika myndigheter
som har att handlägga invandrarfrågor är nödvändigt. Styrelsen har därför
bl. a. utökat kontakten med arbetsmarknadsstyrelsen genom interna
överläggningar kring olika åtgärder för utlänningarnas anpassning.
Styrelsen anför vidare att arbetsgruppen för invandrarfrågor planerar ett
fördjupat studium av invandrarnas i Sverige situation. Resultatet av sådana
forskningar torde bättre än en ny statlig utredning tillgodose önskemålen
om eventuellt tillvaratagande av invandrarnas kulturella intressen och anpassning.
Vad beträffar samerna behandlas för närvarande i Nordiska rådet
ett förslag om inrättande av ett nordiskt sameinstitut.
Socialstyrelsen anser med hänsyn till det anförda att ytterligare utredningar
på området åtminstone för närvarande inte behövs.
Arbetsgruppen för invandrarfrågor framhåller i anledning av motionsparet
I: 31 och II: 43, att den i motionerna angivna siffran för antalet invandrare
och andra personer som tillhör minoritetsgrupper, 300 000, säkerligen
är för låg. Totalt kan antalet invandrare beräknas till närmare en halv miljon.
Man kan säga att var 15 person i Sverige är invandrare, gift med en
invandrare eller barn till en invandrare. Invandringspolitiken berör alltså ett
stort antal personer.
Arbetsgruppen har i sitt remissvar angående 1961 års utlänningsutrednings
betänkande Invandringen berört frågan om anpassning av lagstiftningen
till de faktiska förhållandena och utrensning av diskriminerande bestämmelser.
Till en viss del är samhällets genom lagar och förordningar fastslagna särbehandling
av utlänningar oundviklig men det förekommer en vidsträckt
diskriminering, som vid närmare granskning befinns helt onödig. Den privata
diskrimineringen är sannolikt än mer omfattande. Den har sin rot i
människors fördomar mot vilka lagar har ringa eller ingen effekt. Mot den
måste tillgripas medel som information, propaganda och undervisning. Uppgiften
faller på massmedia, organisationerna och skolorna. Den genom
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968
lagar och förordningar fastslagna särbehandlingen kan elimineras genom
lagstiftning, och arbetsgruppen förordar därför i sitt remissvar en omfattande
och systematisk genomgång av hela vårt lagkomplex, kanske också kommunala
förordningar, i syfte att grundligt kartlägga förekommande diskrimineringar.
I anslutning därtill bör prövas om inte förekommande särbehandling
kan upphöra.
Den svenska sociallagstiftningen ger i glädjande utsträckning förmåner
även åt utlänningar och en del inslag av särbehandling har blivit utrensade.
Så har t. ex. nyligen skett i fråga om sjukförsäkring och ATP. Genom en
rad överenskommelser med främmande makter har Sverige träffat avtal om
ömsesidigt tillförsäkrande av sociala förmåner. Detta innebär att invandrare
i Sverige från vissa länder är bättre ställda i detta avseende än invandrare
från vissa andra. Den svenska motiveringen för dessa avtal torde ha
varit en berättigad önskan att garantera så goda förhållanden som möjligt
för svenskar som uppehåller sig utomlands i fördragsländerna. Effekten här
hemma blir emellertid den icke särskilt önskvärda, att två arbetskamrater
och grannar, som gör samma insats på arbetsplatsen och i samhället blir
olika ställda på vissa områden av den sociala tryggheten. Det kan därför
befinnas önskvärt att underkasta den skiftande rätten till sociala förmåner
en granskning. Den speciella karaktären hos dessa frågor gör dem dock
icke lämpade för behandling i en allmän invandrarutredning. Om en svensk
EEC-anslutning blir aktuell torde vissa hithörande spörsmål få lösas förhandlingsvägen.
Arbetsgruppen anför vidare, att graden och omfattningen av invandrarnas
infogande i samhället under de allra senaste åren har varit föremål för en
intensiv debatt.
En del förespråkare finns för en assimilering, dvs. ett totalt eller nära
nog totalt sammansmältande med den omgivande svenska miljön. Andra
talar för en integrering, dvs. ett infogande av invandrargrupperna med mesta
möjliga bevarande av deras kultur. Humanitära hänsyn har förbjudit det
svenska samhället att ta sikte på snabb och total assimilering. Praktiska
svårigheter har i många fall gjort det omöjligt för samhället att tillämpa
integreringsprincipen. Bristande kunskaper om invandrarnas attityd till
svenskarna och svenskarnas till dem, orsakerna till dessa attityder etc. torde
ha varit ytterligare ett skäl till att regering och riksdag hittills inte funnit
sig böra formulera en principiell och detaljerad politik visavi invandrarna
i vårt land.
Arbetsgruppen är positivt inställd till sådana åtgärder, som kan bidra
till att invandrarna kan bibehålla t. ex. sitt eget språk och kultur. Arbetsgruppens
stöd till t. ex. biblioteksverksamhet får ses som ett uttryck härför.
Arbetsgruppen framhåller att dess uppdrag är begränsat och inte är avsett
att vara en utredning. Arbetsgruppen har emellertid under sin korta
existens — två år — på alla sätt sökt beakta anpassningsproblemen och dra
konsekvensen av sin verksamhet som måste anses vara av försöksnatur.
De av det svenska samhället hittills vidtagna åtgärderna har vilat mer
på antaganden än på vetenskapligt klarlagd visshet om invandrarnas behov
etc. Forskning måste ligga till grund för en långsiktig anpassningspolitik,
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1968 7
och arbetsgruppen har därför underställt regeringen ett utkast till ett femår
igt tvärvetenskapligt forskningsprogram.
Arbetsgruppen påpekar att en utredning om invandrares anpassning har
aviserats i årets statsverksproposition och att direktiv utarbetas inom inrikesdepartementet.
En utredning kan utnyttja arbetsgruppens erfarenheter
och bygga på en fortsatt försöksverksamhet. Arbetsgruppen finner det ytterst
angeläget att en eller flera invandrare bereds plats i utredningen, dock
ej för att formellt representera olika invandrarorganisationer. Arbetsgruppen
anser vidare att en sådan utredning bör beröra främst nya invandrargrupper.
Utskottet
I de båda motionsparen hemställes om parlamentarisk utredning rörande
minoriteters förhållanden i Sverige, avseende invandrares acklimatisering
och åtgärder för att säkra svenska folkminoriteters kulturarv och institutioner
(I: 31 och II: 43) samt de principiella riktlinjerna för samhällets
politik gentemot de språkliga och kulturella minoriteternas strävan att behålla
och utveckla sin egenart (I: 729 och II: 936).
Frågor av liknande art har behandlats av riksdagen senast år 1967. I anledning
av motioner om utredning angående invandrade minoriteters bibehållande
av sin egenart anförde statsutskottet (utlåtande nr 11/1967, punkten
17) att dessa problem var komplicerade och kunde förtjäna att övervägas
i god tid. Utskottet ansåg att frågan så noggrant som möjligt borde
belysas genom kompletterande undersökningar eller särskild utredning.
I enlighet med utskottets hemställan gav riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört.
I årets statsverksproposition, bil. 13, har anmälts, att förslag till allmänna
riktlinjer för invandringspolitiken på grundval av utlänningsutredningens
betänkande »Invandringen» (SOU 1967: 18) kommer att föreläggas riksdagen.
Proposition väntas framläggas till årets höstriksdag. Föredragande
departementschefen har vidare i anmälan av anslaget till Anpassningsåtgärder
för invandrare anfört, att frågorna rörande invandrares anpassning
måste belysas ytterligare innan ett samlat ställningstagande kan göras. Departementschefen
avser därför att utverka bemyndigande att tillsätta en
utredning, som skall ha till uppgift att allsidigt belysa problemen och att
lägga fram förslag i ämnet. Av interpellationssvar den 29 februari 1968
framgår, att utredningen är avsedd att tillkallas under våren.
Allmänna beredningsutskottet anser sig kunna förutsätta, att utredningen
får parlamentarisk anknytning samt att dess uppdrag kommer att omfatta
en kartläggning av de olika minoritets- och invandrargruppernas problem
med sikte på förslag till konkreta åtgärder.
8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 dr 1968
Vad avser vissa frågor om minoriteters religionsutövning torde få antagas,
att en bedömning kan ske först sedan ställning tagits till den framtida
gestaltningen av förhållandet mellan staten och den svenska kyrkan.
Utskottet vill vidare erinra om att vissa principiella frågor om undervisning
för barn och ungdom som tillhör minoriteter har behandlats i årets
proposition nr 67.
Härutöver må nämnas, att Nordiska rådet i februari detta år har tillställt
regeringarna i Finland, Norge och Sverige en rekommendation att vidtaga
åtgärder för inrättande av ett nordiskt sameinstitut samt att utreda frågan
om institutets verksamhet och placering.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att såväl de invandrande
som de tidigare i landet bofasta minoriteternas ställning närmare
belyses och att klara principer utformas för samhällets politik i skilda
hänseenden i förhållande till dessa grupper. Motionärernas önskemål synes
dock kunna väntas bli tillgodosedda genom den utredning som nu förbereds
och genom det förslag till allmänna riktlinjer för invandringspolitiken
som avses bli förelagt årets riksdag under dess höstsession.
Utskottet får därför hemställa,
att de sinsemellan likalydande motionerna 1:31 och II:
43 samt I: 729 och II: 936, i den mån de icke kan anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört, icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 maj 1968
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
HARALD J. SKOGLÖSA
Närvarande:
från första kammaren: herrar Möller (s), Oscar Carlsson (s), Hedlund
(s), Eric Gustaf Peterson (fp), Axel Kristiansson (ep), Helge Karlsson
(s), fru Hultell (h), herrar Kilsmo (fp), Ernst Olsson (ep), fru Diesen (h)
och herr Nyquist (s);
från andra kammaren: herrar Skoglösa (ep), Hamrin i Kalmar (fp),
Svensson i Kungälv (s), Haglund (s), Wikner (s), Larsson i Borrby (ep),
Nilsson i Bästekille (h), Nilsson i Agnäs (h) och fru Frsenkel (fp).
Reservation
av herr Hamrin i Kalmar (fp).
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680034
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.