Sök i Ratio Lex

Betänkande med anledning av motioner om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen.

1968-03-14 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1968:26, Betänkande med anledning av motioner om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968

1

Nr 26

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om

rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 177 av herr Kaijser m. fl. och II: 232 av

fröken Ljungberg m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t begär, att handikapputredningen genom tilläggsdirektiv får i uppdrag

att närmare undersöka dels frågan om de handikappades skatteproblem

i vad avser rätt till avdrag för av handikapp betingade särskilda

kostnader för intäkternas förvärvande, dels frågan om extra avdrag på

grund av de handikappades högre levnadskostnader;

2) de likalydande motionerna I: 649 av herr Sveningsson samt II: 805 av

herr Hedin och fröken Wetterström, i vilka hemställts, att riksdagen beslutar

att avdragsrätt vid taxeringen beviljas för handikappades kostnader

för tekniska hjälpmedel m. m.

Gällande bestämmelser

Vid inkomsttaxeringen kan vissa speciella omständigheter, som anses

väsentligen minska skatteförmågan, beaktas genom extra avdrag — utöver

ortsavdrag. Det extra avdraget avväges individuellt av beskattningsnämnderna.

Dessa är emellertid bundna av en i skatteförfattningarna inskriven

ram. Extra avdrag får således enligt nu gällande regler i allmänhet uppgå

till högst 4 500 kr.

Huvudregeln om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen

är intagen i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt 9 § 2

mom. förordningen om statlig inkomstskatt gäller motsvarande regler även

vid taxering till sådan skatt.

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen äger taxeringsnämnd

och prövningsnämnd medge extra avdrag med högst 4 500 kr. i fråga

om skattskyldig vars skatteförmåga under beskattningsåret varit »väsentligen

nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta

allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständigBihang

till riksdagens protokoll 1968. 7 sand. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968

het». I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda

kostnader som varit förenade med den omständighet som föranlett

nedsättningen av skatteförmågan.

Maximibeloppet för extra avdrag, som alltsedan år 1951 — med visst

undantag — varit 3 000 kr., blev genom lagstiftning år 1964 höjt till 4 500 kr.

Genom prisutvecklingen under mellanliggande år hade maximibeloppet

3 000 kr. kommit att framstå såsom otillräckligt i vissa fall.

Som exempel på senare års rättspraxis i fråga om avdrag för väsentligen

nedsatt skatteförmåga kan nämnas följande.

1) RÅ 1963 not Fi 1448: Fader med döv 12-årig dotter vägrades ett med

1 200 kr. yrkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Fadern, som hade ytterligare

tre minderåriga barn, hade inkomster om ca 35 000 kr., egen villa

samt bil. Han uppgav specificerade kostnader p. g. a. dotterns handikapp till

2 500 kr.

2) RÅ 1964 not Fi 2321: Fader med 12-årig svårt cp-sjuk dotter erhöll

extra avdrag med 1 000 kr. Han uppgav nettointäkt av frisersalongsrörelse till

42 716 kr., underskott på en tillsammans med annan person bedriven rörelse

till 5 039 kr., förmögenhetstillgångar till 55 447 kr. och skulder till 157 516

kr. Utgifterna för dottern uppgavs till ca 4 400 kr.

3) 1965 not Fi 1728: Diabetiker med lön av 12 413 kr. (hustruns lön

1 491 kr.) erhöll extra avdrag med 500 kr. Merutgifterna på grund av sjukdomen

hade uppgått till 500 kr.

4) I ett rättsfall från 1967 (u 4/10) vägrades dock diabetiker (blind på

ett öga) ett med 1 000 kr. yrkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Den skattskyldiges

lön av deltidsanställning uppgick till ca 5 800 kr. (makens lön

ca 19 000 kr.). Merutgifterna på grund av sjukdomen angavs till 3 135 kr.,

varav 3 000 kr. för dietkost.

I sammanhanget bör uppmärksammas att regeringsrätten år 1961 (RÅ

1961 ref. 53) förklarat avdragsrätt föreligga för kostnader för anbringande

av tandbrygga av guld. Målet gällde en valthornist, vilken med hänsyn till

sina inkomst- och förmögenhetsförhållanden inte ansågs kunna beredas

skattelindring i form av extra avdrag. Då han emellertid för att kunna fullgöra

sitt yrke var beroende av guldbryggan medgavs han av regeringsrätten

avdrag för merkostnaden för denna.

Vidare bör erinras om att riksskattenämnden i sina anvisningar rörande

avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats även

berör sådan skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom, lyte eller liknande

anledning är nödsakad att använda bil för färd till och från arbetet. Enligt

de senaste anvisningarna i ämnet (nr 1/1968 p. 1), avsedda att tillämpas

fr. o. m. 1968 års taxering, bör avdrag för bilkostnader medges sådana skattskyldiga

oavsett avstånd och tidsvinst. Avdrag bör därvid medges för de faktiska

bilkostnaderna under året för resor till och från arbetet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968 3

Länsstyrelse äger enligt 2 § andra stycket förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt medge befrielse från skatteplikt för vissa slag

av motorfordon under förutsättning att ifrågavarande fordon ägs av höggradigt

invalidiserad person, som innehar körkort för förande av fordonet

och som för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet eller för sin utbildning

är varaktigt beroende av fordonet såsom fortskaffningsmedel. Kan fordonets

ägare till följd av sin invaliditet icke erhålla körkort för förande av

fordonet, må länsstyrelsen efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen likväl

medge befrielse, om ägaren på grund av sin invaliditet är beroende av

fordonet för transport till och från arbetsplatsen eller utbildningsstället.

Närmare föreskrifter i fråga om tillämpningen meddelas av Konungen eller

den myndighet som Konungen bestämmer. Kungl. Maj :t har uppdragit åt

riksförsäkringsverket att, efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och

medicinalstyrelsen, meddela sådana föreskrifter.

Enligt 6 § förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt

på motorfordon i vissa fall är fordon, vilket enligt bl. a. 2 § första

stycket c) bilskatteförordningen funnits vara frikallat från bilskatteplikt

eller vilket enligt 2 § andra stycket samma förordning av länsstyrelse

befriats från bilskatteplikt, även befriat från omsättningsskatt såvida inte

länsstyrelsen i samband med beslutet om skattebefrielse — då särskilda

skäl därtill är — förordnat att återbäring av erlagd omsättningsskatt ej

skall äga rum.

Den som jämlikt nyssnämnda bestämmelser i bilskatteförordningen är

frikallad från skatteplikt är enligt förordningen den 25 november 1960 (nr

603) om bidrag till vanföra ägare av motorfordon berättigad till bidrag av

allmänna medel. Detta s. k. bensinskattebidrag är för helt år beräknat till

belopp, som motsvarar skatten för viss i förordningen angiven mängd bensin

eller brännolja — 480 resp. 340 liter.

Gemensamt för de återgivna bestämmelserna om skattelättnader för

handikappade är att som villkor härför uppställts att fordonet måste användas

för förvärvsverksamhet eller utbildning. I sådana fall kan även

arbetsmarknadsstyrelsen lämna bidrag till anskaffande av invalidbilar.

Enligt 3 § kungörelsen om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

(SFS 1965: 544) utgår statsbidrag även när den som ordinerats motordriven

invalidvagn i stället för sådan vagn erhållit kontantbelopp för köp av

invalidbil, under förutsättning att han efter ordinationen köpt sådan bil, som

han har rätt att föra själv, och icke erhållit statsbidrag till denna i annan ordning.

Statsbidrag utgår endast för invalidvagn som ordinerats av vissa i

kungörelsen angivna tjänsteläkare. I fråga om inköp av invalidbil utgår

statsbidrag med belopp som motsvarar kontantbeloppet i den mån detta

icke överstiger skälig kostnad för anskaffande av motordriven invalidvagn.

Denna kostnad uppskattas f. n. till 2 000—2 300 kr.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968

Frågan om en översyn av de handikappades förhållanden i vad avser vägtrafikbeskattningen

ingår i uppdragen för två under 1965 tillsatta utredningar,

nämligen bilskatteutredningen och handikapputredningen.

Enligt uppgift från de nämnda utredningarna har överenskommelse träffats

om att handikapputredningen i första hand skall behandla de vägtrafikbeskattningsfrågor

som rör handikappade.

Enligt direktiven för handikapputredningen skall denna vidare pröva

bl. a. huruvida nu utgående skatterestitutioner lämpligen bör omläggas till

ett stöd i form av direkta bidrag.

Frågans tidigare behandling

Frågan om de handikappades skatteförhållanden var föremål för riksdagens

prövning senast år 1967. I sitt betänkande nr 7 tillstyrkte bevillningsutskottet

motionsyrkanden om att handikapputredningen fick i uppdrag

att även undersöka de handikappades problem. Riksdagen ogillade emellertid

yrkandet och följde därvid en vid betänkandet fogad reservation av

herr John Ericsson in. fl. Reservanterna påpekade att statsmakterna under

senare år visat ett allt större intresse för de handikappades speciella förhållanden

och att samhällets åtgärder numera omfattade en rad olika verksamhetsområden,

inom vilka även landsting och kommuner medverkade

i stor omfattning. Reservanterna erinrade dels i vad avser den indirekta

beskattningen om höggradigt rörelsehindrads möjligheter att erhålla befrielse

från fordonsskatt, återbäring av erlagd bilaccis och statliga bidrag,

motsvarande skattekostnaderna för viss mängd drivmedel, dels i vad avser

den direkta beskattningen om den skattefrihet som enligt 19 § kommunalskattelagen

föreligger för invaliditetsersättning och invaliditetstillägg enligt

lagen om allmän försäkring samt för hemsjukvårdsbidrag. Den skattskyldiges

ekonomiska ställning borde alltjämt vara avgörande för om avdrag

för väsentligen nedsatt skatteförmåga skulle medges. För en skattskyldig

med mera betydande inkomst kunde skatteförmågan enligt reservanternas

mening knappast anses vara väsentligen nedsatt med mindre han fått vidkännas

eu avsevärd ekonomisk utgift. Avslutningsvis framhöll reservanterna

att stödet åt de handikappade i princip borde lämnas i form av direkta

bidrag i olika former och inte genom avdrag vid taxeringen eller genom andra

skatteförmåner.

Motionerna

Till stöd för yrkandet i motionerna 1:177 och II: 232 framhåller motionärerna

att förvärvsarbetande, som i större eller mindre utsträckning är

handikappade, endast i undantagsfall medges extra avdrag för sådana utgifter

i samband med inkomstens förvärvande, som kan hänföras till deras

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1068 5

handikapp. Avdrag inedges för närvarande endast dem som genom att de bär

mycket låg inkomst liar s. k. nedsatt skatteförmåga. Även de handikappade

personer som har en relativt dräglig inkomst har emellertid enligt motionärerna

extra utgifter på grund av sin invaliditet eller sjukdom. Detta gäller

bl. a. handikappade som tvingas förflytta sig med rullstol i samband med

förvärvsarbetet. Sålunda har den som hänvisats till rullstol extra dryga

kostnader för kläder. Invalidiserade personer, som inte är beroende av

rullstol för att förflytta sig men måste använda protes eller stödbandage

eller måste röra sig på ett onaturligt sätt, sliter också kläder mer än normalt.

Även i andra avseenden medför handikappet extrautgifter. Dessutom är det

inte enbart de rörelsehindrade som på grund av handikapp ådrar sig extrautgifter

i samband med inkomstens förvärvande. Som exempel nämner

motionärerna diabetikerna. Dessa är ofta inte synbart handikappade och

sjukdomen försvårar i regel inte yrkesarbete men en sockersjuk har ofta

stora extrautgifter för kosthållet på grund av den noggranna diet som hans

sjukdom kräver. Fördyringen blir större för de förvärvsarbetande diabetiker

som måste äta ute. Inte sällan måste nämligen dessa beställa särskilda maträtter.

Diabetiker brukar ibland medges extra avdrag för en del av sina av

sjukdomen betingade kostnader för inkomstens förvärvande, men enligt

motionärerna föreligger en oenhetlig praxis.

Bestämmelserna om de allmänna förutsättningarna för rätt till avdrag

enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen bör enligt motionärernas mening

ändras. Även oenhetligheten i praxis mellan olika lokala taxeringsmyndigheter

är — menar motionärerna — oacceptabel och leder ofta till flagrant

orättvisa. Det vore således av största värde, om konkreta bestämmelser

kunde utfärdas varigenom olika taxeringsmyndigheters bedömningsgrunder

i detta avseende blev överensstämmande. Med hänsyn till svårigheten att

definiera handikappbegreppet anser motionärerna sig inte nu kunna lägga

fram ett konkret förslag. I stället bör handikapputredningen få i uppdrag

att utreda också de handikappades skatteproblem och förses med därför

nödvändig expertis.

I motionerna I: 640 och II: 805 erinrar motionärerna om att bandage av

olika slag, proteser och tekniska hjälpmedel i vissa fall är helt kostnadsfria

medan i andra fall bidrag lämnas för anskaffning. Ofta får emellertid den

handikappade helt eller delvis stå för kostnaderna själv. Oberoende av hur

avgränsningen i detta hänseende kommer att göras i framtiden, torde alltid

en viss del av här berörda kostnader komma att åvila den enskilde. Det är

enligt motionärernas mening otillfredsställande att de handikappade måste

anlita beskattade medel. Det rör sig nämligen här om kostnader som endast

drabbar en viss grupp av människor, vilka oberoende av stödåtgärder har

i många avseenden besvärligare levnadsförhållanden än andra. Motionärerna

anser därför att de handikappade i sin deklaration bör få göra avdrag för

kostnader de själva utgivit för tekniska hjälpmedel in. in. med anledning

av sina handikapp.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968

Utskottet

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen äger taxeringsnämnd

och prövningsnämnd medge extra avdrag med högst 4 500 kr. i fråga

om skattskyldig, vars skatteförmåga under beskattningsåret varit väsentligen

nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll

av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta

allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet.

I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda kostnader,

vilka varit förenade med den omständighet som föranlett nedsättningen

av skatteförmågan.

I motionerna I: 177 och 11:232 yrkas att Kungl. Maj :t genom tilläggsdirektiv

ger handikapputredningen i uppdrag att närmare undersöka frågan

om rätt till avdrag för av handikapp betingade särskilda kostnader för

inkomstens förvärvande och om extra avdrag på grund av de handikappades

högre levnadskostnader. Motionärerna i motionerna I: 649 och II: 805 hemställer

att de handikappade erhåller avdragsrätt vid beskattningen för kostnader

för tekniska hjälpmedel.

Under senare år har statsmakterna visat ett allt större intresse för de

handikappades speciella förhållanden, och samhällets åtgärder för de handikappade

omfattar numera en rad verksamhetsområden — förtidspensioner

inom folkpensioneringen och ATP, institutionsvård, rehabilitering, arbete,

samhällsplanering, bostäder, hemhjälp, undervisning, tekniska hjälpmedel

in. m. På andra områden pågår en omfattande utrednings- och planeringsverksamhet.

Den år 1965 tillsatta handikapputredningen, som har att utreda

frågor rörande omvårdnaden av handikappade, har år 1967 avgivit två delbetänkanden

»Kommunerna och den sociala omvårdnaden» (SOU 1967: 53)

samt »Bättre hjälpmedel för handikappade» (SOU 1967:60). I det förstnämnda

betänkandet föreslår utredningen vissa ändringar i socialhjälpslagen

för att klarlägga kommunernas befogenheter och skyldigheter att

sörja för den enskildes personliga omvårdnad. I det sistnämnda betänkandet

föreslås att ett handikappinstitut inrättas den 1 juli 1968 med uppgift bl. a.

att samordna forsknings- och utvecklingsarbete rörande hjälpmedel för

handikappade. Även andra frågor rörande hjälpmedelsverksamheten behandlas.

Vidare lägger utredningen fram förslag till ny kungörelse om statsbidrag

till vissa hjälpmedel för handikappade. Propositioner i ämnet är

aviserade till innevarande års riksdag.

Inom pensionsförsäkringskommittén pågår utredningsarbete av väsentlig

betydelse för de handikappade. Detta tar särskilt sikte på personer som invalidiseras

i unga år.

Undervisning och yrkesutbildning av de handikappade är andra frågor

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968 7

som liar prioritet när det gäller att lösa de handikappades speciella problem.

Sålunda har läromedelsutredningen i uppdrag att beakta frågor om särskilda

undervisningshjälpmedel för handikappade.

Utskottet vill också erinra om att statsbidragsgivningen till tekniska

hjälpmedel fr. o. m. den 1 juli 1964 gäller inte bara ortopediska hjälpmedel

utan även tekniska hjälpmedel för den dagliga livsföringen.

Utöver den invaliditetsersättning som inom folkpensioneringens ram kan

utgå till vissa handikappade finns flera olika former av ekonomiskt stöd för

anskaffning och drift av invalidbilar. En höggradigt rörelsehindrad kan sålunda

befrias från fordonsskatt och även för återbäring av erlagd bilaccis

för fordonet. Den som befriats från fordonsskatt kan dessutom få statligt

bidrag med belopp motsvarande skatten för en viss mängd drivmedel. I detta

sammanhang bör uppmärksammas att i direktiven för bilskatteutredningen

och handikapputredningen också ingår frågan om en översyn av de handikappades

förhållanden i vad avser vägtrafikbeskattningen.

Beträffande den direkta beskattningen bör framhållas att invaliditetsersättning

och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän försäkring samt hemsj

ukvårdsbidrag är skattefria enligt 19 § kommunalskattelagen och att riksskattenämnden

i anvisningar rörande avdrag för kostnader för resor med bil

mellan bostad och arbetsplats uttalat att sådana skattskyldiga som på grund

av ålder, sjukdom, lyte eller liknande anledning är nödsakade att använda

bil för färd till och från arbetet — oavsett avstånd och tidsvinst — bör erhålla

avdrag för dessa resor med belopp motsvarande de faktiska bilkostnaderna.

I praxis har man f. ö. inte ställt sig främmande för att i inkomstkällan

tjänst medge handikappad avdrag för kostnader för resor med taxi.

Främst beaktas emellertid de handikappades särskilda kostnader i form av

avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga. Utskottet vidhåller sin tidigare

framförda åsikt att den skattskyldiges ekonomiska ställning bör vara avgörande

för om extra avdrag skall medges. För en skattskyldig med mera betydande

inkomst kan skatteförmågan knappast anses vara väsentligen nedsatt

med mindre denne fått vidkännas en avsevärd ekonomisk utgift. Bedömningen

av avdragsrätten varierar naturligt nog i praxis med hänsyn

till omständigheterna i de enskilda fallen men torde enligt utskottets mening

knappast kunna sägas vara restriktiv. Extra avdrag har således — som

framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser

in. m. — i vissa fall medgivits i så höga inkomstlägen som 30 000—

40 000 kr.

Utskottet har tidigare uttalat att stödet åt de handikappade i princip bör

lämnas i form av direkta bidrag och inte genom avdrag vid taxeringen eller

genom andra skatteförmåner. Utskottet vidhåller denna ståndpunkt och avstyrker

således bifall till motionerna.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968

att riksdagen avslår

1) motionerna 1:177 och 11:232

2) motionerna 1:649 och 11:805

Stockholm den 14 mars 1968

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),

fröken Ranmark (s), herrar Yngve Nilsson (h), Sundin (ep), Gösta Jacobsson

(h), Lundström (fp), Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s) och Tistad

(fp); samt

från andra kammaren: herrar Brandt (s), Allard (s), Gustafson i Göteborg

(fp), Vigelsbo (ep), Asp (s), Andersson i Essvik (s), Eriksson i Bäckmora

(ep), fru IJolmqvist (s), herrar Lothigius (h) och Öhvall (fp).

Reservationer

A) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta Jacobsson (h), Lundström (fp),

Tistad (fp), Gustafson i Göteborg (fp), Lothigius (h) och Öhvall (fp), vilka

— under åberopande av innehållet i motionerna 1:177 och II: 232 samt 1: 649

och II: 805 — ansett, att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av

1) motionerna 1:177 och 11:232

2) motionerna 1:649 och 11:805

i skrivelse till Kungl. Maj :t begär att handikapputredningen

får i uppdrag att undersöka de handikappades skatteproblem.

B) av herrar Sundin (ep), Vigelsbo (ep) och Eriksson i Bäckmora (ep).

ESSELTE AB, STHLM 6B

814166

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.