Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

1968-10-23 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1968:50, Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

1

Nr 50

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner

angående avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor

m. m.

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande

motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:121 av herr Lundström och II: 165 av

herr Enskog, i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

begär utredning och förslag till sådan ändring av gällande anvisningar

till kommunalskattelagen att avdrag för extra levnadsomkostnader i samband

med korttidsförrättning, som varat mer än en dag, medges för den

faktiska tid förrättningen varat och inte efter antalet övernattningar;

2) de likalydande motionerna 1: 179 av herr Göran Karlsson och II: 317 av

herr Almgren, i vilka hemställts, att riksdagen beslutar sådan ändring

av gällande skattebestämmelser att SJ:s tågpersonal medges avdrag för

de högre utlägg som kan ha förekommit utöver tågtraktamentet och att

vederbörande utskott får i uppdrag att utarbeta erforderlig lagtext;

3) de likalydande motionerna I: 638 av herr Axel Kristiansson m. fl.

samt II: 796 av herrar Eliasson i Sundborn och Boo, i vilka hemställts, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag beträffande

avdrag för fördyrade levnadskostnader vid tjänstgöring utom bostadsorten

i enlighet med vad i motionerna anförts;

4) motionen II: 828 av herr Åkerlind, i vilken hemställts, att riksdagen

i skrivelse till Kungl Maj :t begär utredning och förslag till sådan ändring av

kommunalskattelagen, att traktamenten och reseersättningar blir avdragsgilla

till fulla beloppet, såvida de inte uppgår till uppenbart oskäliga belopp,

och att avdrag medges oberoende av hur lång tid arbetet varar.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 35 har riksdagen vid

vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av förevarande motioner till

innevarande års höstsession.

Gällande bestämmelser

Skattskyldig, som i sin tjänst verkställer resor utom den vanliga verksamhetsorten,

har rätt till avdrag inte bara för kostnaden för själva resan

utan också för den ökning av levnadskostnaden som han får vidkännas

0112458 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 50

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

för att han vistas utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum,

ökad kostnad för föda o. s. v.

Avdrag för ökade levnadskostnader medges inte enbart på den grund att

den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den där han har sin bostad.

Om han bosätter sig annorstädes än där han har tjänst eller anställning

eller tar arbete som skall utföras på annan ort än där han är bosatt,

medges avdrag endast om anställningen avser en kortare tid eller skall

bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning inte kan ifrågasättas

att den skattskyldige skall flytta till arbetsorten.

Skattskyldig, som på grund av sitt arbete bosätter sig på annan ort än

den där hans familj är bosatt, är dock berättigad till avdrag för den

ökning av levnadskostnaden som föranleds av den skilda bosättningen om

det med avseende på makes förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa

familjebostad eller annan jämförlig omständighet inte skäligen kan ifrågasättas

att familjen skall flytta till den skattskyldiges bostadsort.

Genom beslut av 1963 års vårriksdag (prop. 1963: 120, BeU 43, SFS 265)

genomfördes viktiga förändringar på traktamentsbeskattningens område.

Dessa tillkom i syfte att förenkla beskattningen och att åstadkomma större

likställighet i skattehänseende mellan statsanställda och andra.

Enligt tidigare gällande rätt gjordes i beskattningshänseende en skillnad

mellan statliga kostnadsersättningar och sådana ersättningar som utgick i

kommunal eller enskild tjänst. Statliga ersättningar deklarerades inte som

inkomst, och avdrag fick inte heller göras för sådana kostnader som översteg

ersättningen. I fråga om kommunal och enskild tjänst redovisades uppburen

ersättning som inkomst, och de omkostnader, som skulle därmed bestridas,

avräknades som omkostnader i tjänsten. Om därvid ersättningen

inte förslog till kostnadernas gäldande, fick bristen fråndras intäkten i

övrigt. Härvid gällde dock, att om det kunde antas, att den anvisade ersättningen

beräknats med hänsyn till vad som skäligen kunde anses normalt

åtgå till täckande av de omkostnader, som skulle därmed bestridas, större

avdrag än som svarade mot den anvisade ersättningen medgavs endast

om det kunde visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen

varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan antogs

i dylikt fall ofta, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de

omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning behövde

lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen medgavs

i regel i de fall, då ersättningen inte översteg vad som av stalen i

motsvarande fall anvisades. Sistnämnda regel (den s. k. likställighetsregeln)

var inte tvingande och tillämpades i praxis mycket ojämnt. Sålunda ansågs

i taxeringsmål rörande avdrag för ökade levnadskostnader skattskyldiga

i kommunal eller enskild tjänst ofta böra styrka sina kostnader för

att komma i åtnjutande av avdrag. För kostnader som uppkom vid endags
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

3

eller kortare förrättningar ansågs i fråga om sådana skattskyldiga avdragsrätt

endast i undantagsfall kunna komma i fråga. Denna ojämnhet i behandlingen

av å ena sidan statliga och å andra sidan övriga traktamenten

berodde sannolikt i viss mån på svårigheten att avgöra hur stort motsvarande

statliga traktamente skulle ha varit. Särskilt gällde detta traktamenten

som utgick på grund av kollektivavtal, vilka avsevärt varierade — såväl

i fråga om statliga som andra — de olika avtalen emellan.

Den olika behandlingen av traktamenten kritiserades i motioner i riksdagen,

i framställningar till Kungl. Maj:t och i den skatterättsliga debatten.

Därvid påtalades särskilt det orättvisa i att traktamenten, som utgavs av

kommuner och enskilda i huvudsaklig överensstämmelse med de regler

som gällde för de statliga traktamentena och under i övrigt samma be-^

tingelser som dessa, helt eller delvis beskattades, medan motsvarande statliga

traktamenten var helt skattefria.

Genom de nya bestämmelserna har vissa icke statliga traktamenten jämställts

med de statliga. Detta gäller sådana, som utbetalas av kommuner,

hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser. Även traktamenten som utbetalas

av andra offentliga institutioner än de nu nämnda kan förklaras

jämställda med statliga traktamenten. Förutsättning för eu sådan förklaring

torde vara att institutionens traktamenten i allt väsentligt utges

efter de grunder som gäller för statsanställda och att dess räkenskapsoch

redovisningshandlingar är underkastade offentlig granskning av riksrevisionsverket

eller liknande myndighet.

I övrigt innebär de nya reglerna, vilka återfinns i anvisningarna till 33 §

kommunalskattelagen, i huvudsak att skattskyldigs ökade levnadskostnader

vid tjänsteresor utanför den vanliga verksamhetsorten, utan närmare

utredning, anses ha uppgått till belopp motsvarande av honom uppburet

traktamente, dock högst till ett s. k. normalbelopp, vilket förutsätts motsvara

högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna resereglemente och

fastställs av riksskattenämnden för varje kalenderår. Riksskattenämnden

har i meddelande nr 7/1967 p. 5 beslutat att normalbeloppet för kalenderåret

1968 skall utgöra 74 kronor och att härav 33 kronor skall avse kostnader

för bostad.

För rätt till avdrag med fullt normalbelopp krävs att fråga är om korttidsförrättning,

d. v. s. förrättning, som föranleder övernattning utanför

den ordinarie verksamhetsorten, och där vistelsen på en och samma främmande

ort inte överstiger 15 dygn. Vid s. k. långtidsförråttning, där vistelsen

på en och samma ort överstiger denna tidsgräns, är schablonavdraget

från och med det sextonde dygnet maximerat till tre femtedels normalbelopp

(f. n. 44 kr.). Även vid förrättningar utan samband med övernattning

utom hemmet (endagsförrättningar) föreligger en allmän rätt till avdrag.

Schablonavdraget är i fråga om dessa förrättningar maximerat till en fem
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

tedels normalbelopp (f. n. 15 kr.), om den skattskyldige varit borta hemifrån

mer än fyra men högst tio timmar. Vid längre endagsförrättningar

utgör schablonavdraget två femtedels normalbelopp (f. n. 30 kr.).-— I fråga

om korttidsförättning gäller enligt särskild föreskrift i punkt 3 andra stycket

av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen att den skall »anses

ha varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar».

De kontrolluppgifter arbetsgivarna har att avge till ledning för de

anställdas taxering, skall ge upplysning om samtliga långtids-, korttidsoch

endagsförrättningar som arbetstagare haft under året. Inom varje grupp

skall uppges traktamentsbeloppet och den tid traktamentet avser. I fråga

om redovisning av endagsförrättningar skall hela det traktamentsbelopp

som utgivits för sådana förrättningar — således även förrättning som varat

högst fyra timmar -— uppges. För uppgiften om antalet förrättningsdagar

hopsummeras de endagsförrättningar som motiverar avdrag. Sådan förrättning,

för vilken schablonavdraget är begränsat till en femtedel av

normalbeloppet, räknas därvid som halv dag, medan endagsförrättningar,

som varat längre än tio timmar och där schablonavdraget utgör två femtedelar

av normalbeloppet, räknas som heldag.

Från fullständig redovisning av utgivna traktamenten är undantagna dels

sådana fall där utgivna traktamenten inte överstiger 500 kr. eller inte avser

mer än 24 förrättningsdagar för helt år räknat, dels — genom beslut av

1967 års riksdag (prop. 1967: 31, BeU 19, SFS 109) — sådana fall, där

förste taxeringsintendenten i arbetsgivarens hemortskommun medgivit dispens

från eljest gällande uppgiftsskyldighet. Förutsättning för sådant medgivande

är att traktamentsersättningen utgår enligt sådana grunder att den

kan antas inte komma att överstiga avdragsgill ökning av levnadskostnaderna

och att arbetsgivaren har ett större antal anställda som mera regelbundet

företar tjänsteresor. Vidare krävs att medgivandet bedöms vara

utan olägenhet för taxeringsarbetet. Om traktamentena inte överstiger

500 kr. eller avser högst 24 förrättningsdagar på ett år eller taxeringsintendenten

medgivit dispens från eljest gällande uppgiftsskyldighet är det till

fyllest om arbetsgivaren på kontrolluppgiften, exempelvis genom kryssmarkering,

antecknar att traktamente utgått. I de fall då arbetsgivaren inte

behöver lämna detaljerade uppgifter om utgivna traktamenten, är inkomsttagaren

automatiskt befriad från deklarationsplikt beträffande dessa.

I prop. 1967: 31 med förslag till den i det föregående omnämnda förenklingen

av arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet framhöll chefen för finansdepartementet,

att 1963 års reform av traktamentsbeskattningen enligt hans

uppfattning var av så pass långtgående natur att en översyn av bestämmelserna

borde ske i belysning av vunna erfarenheter.

Numera har en utredning tillsatts med uppgift att överse bestämmelserna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968 5

om traktamentsbeskattningen och därmed sammanhängande uppgiftsskyldighet.

Vid denna översyn bör utredningen, som antagit namnet tralctamentsbeskattningsutredningen,

enligt sina direktiv beakta de vunna erfarenheterna

och de från olika håll framförda synpunkterna på hur de berörda

bestämmelserna verkat i praktiken. Den bör undersöka om ytterligare

möjlighet föreligger att förenkla bestämmelserna och bringa dem närmare

vad som gäller om traktamenten på det statliga området. Även den uppgiftsskyldighet

som sammanhänger med traktamentsbeskattningen bör utredningen

om möjligt söka förenkla.

Frågans tidigare behandling

I fråga om den i punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen

intagna föreskriften att korttidsförrättning skall »anses

hava varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar» har bevillningsutskottet

tidigare medgivit (BeU 1965: 19, 1966: 51 och 1967: 19) att

den stundom är ägnad att leda till taxeringsmässigt mindre gynnsamma resultat.

Att utskottet inte velat biträda yrkanden om ändring av denna och

andra bestämmelser rörande traktamentsbeskattningen har av utskottet

motiverats bl. a. med att man haft för ringa erfarenhet av reglernas tilllämpning

i praktiken och att bestämmelserna, sedda i stort, får anses vara

förenade med avsevärda fördelar för såväl arbetstagare som taxeringsmyndigheter

och skattedomstolar.

Motionerna

I: 121 och II: 165

Det förhållandet att avdraget för ökade levnadskostnader skall beräknas

på grundval av antalet övernattningar leder till uppenbara orättvisor för

arbetstagare i enskild tjänst. Om resan varat t. ex. 6 dagar och 5 nätter

kan denne inte få avdrag för sina kostnader den sjätte dagen utan att

visa sina utlägg. I statlig, kommunal och annan offentlig tjänst anställda

får däremot traktamente avseende hela restiden och detta behöver inte

uppges som intäkt i deklarationen.

En av TCO år 1966 företagen undersökning utvisar att vid inte mindre

än 136 företag antalet tjänstemän med dag-natt-dagresor utgjorde 69 %

i förhållande till totala antalet tjänstemän. Även i andra sammanhang har

från företag med filialer på olika platser i landet påpekats att det vid kortare

överläggningar med filialrepresentanterna blivit allt vanligare att dessa

disponerar två dagar och en mellanliggande natt för sammankomsten.

Då nu så lång tid förflutit sedan 1963 års beslut trädde i kraft, bör

förutsättningar föreligga att bedöma verkningarna av gällande regler för

avdrag vid s. k. korttidsförrättning och den orättvisa dessa innebär.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1068

I: 179 och It: 317

De statliga traktamentsbestämmelserna är inte tillfredsställande. Särskilt

missgynnade är SJ:s tågpersonal. De erhåller tågtraktamente med

f. n. 69 öre per timme. Detta anses vara sådan av staten anvisad ersättning

som är avsedd att täcka samtliga merkostnader vid tågtjänstgöring. Möjlighet

saknas alltså att få avdrag med större belopp än som svarar mot traktamentet.

En anställd vid televerket erhåller ett skattefritt traktamente på

14:50 kr. för tio timmars bortovaro medan tågpersonalen vid SJ endast får

6: 90 kr. för motsvarande tid.

En lokförare som varit borta från hemorten 188 dagar uppbar år 1966

1 159 kronor i tågtraktamenten. Hans yrkanden om avdrag med den

verkliga kostnaden avslogs av taxeringsmyndigheterna, eftersom de enligt

nuvarande bestämmelser inte hade möjlighet att bevilja något högre avdrag.

Om en jämförbar tjänsteman i ett annat statligt verk eller i enskild tjänst

varit borta lika lång tid, hade han varit berättigad till avdrag med 3 068

kronor.

Tågtraktamenten vid SJ har funnits sedan år 1953. De bygger på ett

betänkande av 1949 års reseersättningskommitté och tillkom under då gällande

besparingsreglemente för vissa grenar av statsförvaltningen.

Under de 15 år som gått sedan tågtraktamentena infördes har helt andra

levnadsförhållanden inträtt. Även om ersättningen per timma höjts, motsvarar

höjningen inte alls de merkostnader som personalen åsamkats för

lång tjänstgöring utom hemorten.

Åksträckorna har bl. a. blivit avsevärt längre, och möjligheterna att medföra

mat från hemmet har minskat i anslutning till detta. Ingen kan begära

att personalen skall medföra mat hemifrån och förvara den i en varm

förarhytt under tjänstgöringsperioder på 20 timmar och däröver.

Det måste anses skäligt att denna personalkategori i fortsättningen jämställs

med andra tjänstemän. Avdragsrätten bör alltså inte begränsas till

belopp motsvarande tågtraktamentet utan avdrag medges intill de belopp

som anställda i motsvarande tjänsteställning inom statlig och enskild tjänst

erhåller.

1: 638 och II: 796

Förflyttning av friställd arbetskraft från en ort, där arbetsmarknaden inte

medger att arbete kan erhållas, till en optimistiskt expanderande tätort

innebär många problem för den enskilde men också för de berörda kommunerna.

Den enskilde kan ha ett eget hem som han får lämna. Barnen tvingas byta

skolor. Familjen får avstå från en känd och invand miljö. I den mån familje
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

bostad kan erhållas på den nya bosättningsorten är det inte säkert att triv-.

seln infinner sig. Möjligheter att bygga ett nytt eget hem kanske inte föreligger.

Utflyttningsorten drabbas av skattebortfall. Affärsmännen mister kunder.

Serviceinstitutioner får minskad verksamhet. Kommunikationer dras in.

Äldre personer blir ännu mera ensamma än de varit tidigare.

Inflyttningsorten får stora investeringskostnader för att utbygga service i

olika avseenden. Enligt vissa uppgifter bedöms samhällets investeringskostnader

inkl. bostad för en nyinflyttad familj uppgå till belopp av storleksordningen

100 000—150 000 kronor.

I utflyttningskommunen däremot kommer gjorda investeringar att bli

värdelösa. Egnahem står tomma. Naturtillgångar sjunker i värde. Realkapital

blir outnyttjat. Serviceorgan nödvändiga för de kvarboende blir

dåligt utnyttjade och får finansieringssvårigheter. Samtidigt måste i viss

ekonomisk situation inflationsdrivande investeringar göras i arbetsplatsorten

eller — om det gäller storstadsregioner — i någon annan kommun.

Arbete utom hemmet har successivt blivit allt vanligare för husmödrar.

Förflyttning till annan tjänst eller inskränkningar på en arbetsplats för

ena maken betyder inte att andra makens arbetsplats berörs.

Arbetskraft som flyttar till storstadsregionen tvingas som regel ta bostad

långt ut i periferin. Restider på flera timmar varje dag kan bli följden.

»Ort där arbete skall bedrivas» och »bostadsort» blir därmed inte densamma.

Avdragsgilla resekostnader blir stora.

Det kan ifrågasättas om inte en friare och liberalare utformning och tolkning

av kommunalskattelagens bestämmelser om avdrag för fördyrade levnadskostnader

och för resekostnader är motiverad. Om en skattskyldig finner

det förenligt med sina och sin familjs eller anhörigas intressen att bo

kvar på den tidigare bostadsorten, bör skattebestämmelserna vara så utformade

att reell valfrihet föreligger.

II: 828

Traktamenten och reseersättningar måste anses som en kompensation

för mot ersättningarna svarande kostnader och bör därför vara i sin helhet

avdragsgilla under förutsättning att de inte uppgår till uppenbart oskäliga

belopp. Flera byggnadsarbetare i Stockholms län som arbetar på annan ort

än där de har sin bostad och av arbetsgivaren erhållit traktamenten har i

sina deklarationer gjort avdrag för dessa enligt kommunalskattelagens bestämmelser

om endagsförrättningar. Dessa avdrag har godkänts av olika

taxeringsnämnder i länet. Taxeringsintendenten har emellertid hos prövningsnämnden

yrkat att avdrag för endagsförrättning skall vägras med motivering

att dessa byggnadsarbetare arbetat på samma ort under så lång

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

tid att de bort flytta dit. Prövningsnämnden har bifallit taxeringsintendentens

yrkande, vilket fått till följd att de skattskyldiga påförts en hög kvarstående

skatt vid både 1966 och 1967 års taxering.

Taxeringsintendentens motivering alt byggnadsarbetarna skulle ha flyttat

till arbetsorten är tämligen orealistisk, eftersom där inte fanns bostäder

att uppbringa. Dessa arbetstagare har dessulom i de flesta fall egnahem

och att begära att de skall sälja dessa och flytta till en plats några mil bort

bara för att arbetet där varat under en längre tid är helt orimligt.

Utskottet

Enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen äger

skattskyldig i enskild tjänst, som i tjänsten verkställt resor utom den vanliga

verksamhetsorten, rätt att åtnjuta avdrag inte bara för resekostnaden

utan också för den ökning av de normala levnadskostnaderna som han

fått vidkännas till följd av resan. Enligt beslut av 1963 års riksdag äger den

skattskyldige -— utan att styrka sina kostnader — rätt till avdrag för ökade

levnadskostnader med belopp motsvarande vad han uppburit i traktamente.

Det avdrag som kan erhållas utan utredning om kostnaderna är emellertid

maximerat och utgör vid korttidsförrättning (— tjänsteförrättning som

föranleder vistelse högst 15 dygn i följd på en och samma plats) ett helt

s.k. normalbelopp. Detta fastställs för varje kalenderår av riksskattenämnden

och förutsätts motsvara högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna

resereglemente. Vid längtidsförrättning (= tjänsteförrättning som

föranleder vistelse på en och samma ort under längre tid än 15 dygn) och vid

endagsförrättning (— tjänsteförrättning utan samband med övernattning)

är schablonavdraget maximerat till belopp varierande mellan en och tre

femtedelar av helt normalbelopp. Förutsättning för erhållande av schablonavdrag

är att traktamente utgått med belopp som svarar mot schablonavdraget.

Om en skattskyldig vill ha ett högre avdrag än schablonavdraget

måste han alltså, oavsett hur stort traktamentet är, visa sina kostnader.

På samma sätt måste den vars traktamente understiger schablonbeloppet

— för att få avdrag med belopp överstigande traktamentet — visa att detta

varit otillräckligt för att täcka ökningen av hans levnadskostnader under

resan. I fråga om korttidsförrättning gäller enligt bestämmelse i punkt 3

av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen att den skall anses ha

varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar.

De nya reglerna för traktamentsbeskattning och deras tillämpning förutsätter

en väsentligt utvidgad uppgiftsskyldighet från arbetsgivarnas sida.

Kontrolluppgifterna måste nämligen delas upp på de tre grupperna korttids-,

långtids- och endagsförrättningar och i fråga om varje förrättningstyp

ge upplysning om traktamentsbelopp och den tid traktamentet avser. I

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

förekommande fall skall i kontrolluppgiften också anges om kostnader för

bostad och kost eller andra utgifter för den anställdes uppehälle under

resorna bestritts direkt av arbetsgivaren.

Från fullständig redovisning av traktamenten är undantagna dels sådana

fall där traktamentena inte överstiger 500 kr. eller inte avser mer än

24 förrättningsdagar för helt år räknat, dels — genom beslut av 1967 års

riksdag — sådana fall där taxeringsintendenten i arbetsgivarens hemortskommun

medgivit dispens från eljest gällande uppgiftsskyldighet. Befrielse

från fullständig uppgiftsskyldighet innebär för arbetsgivarens del att han

bara genom exempelvis en kryssmarkering på kontrolluppgiften kan markera

att traktamenten utgått och för arbetstagaren att deklarationsplikt i

fråga om motsvarande traktamenten bortfaller.

Yrkandet i motionerna I: 121 och II: 165 syftar till sådan ändring av

kommunalskattelagen, att avdrag för ökade levnadskostnader i samband med

korttidsförrättning som varat mer än en dag kan medges för den faktiska

tid förrättningen varat och inte efter antalet övernattningar. Motionärerna

i motionerna 1:688 och 11:796 anser att bestämmelserna om avdrag för

ökade levnadskostnader bör liberaliseras. Om en skattskyldig tar plats på

annan ort än där han är bosatt och därvid anser det förenligt med sin

och sin familjs eller anhörigas intresse att bo kvar på den tidigare bostadsorten

bör han — med bibehållen rätt till avdrag för ökade levnadskostnader

på den nya arbetsorten — kunna göra det. I motionen II: 828 yrkas lagstiftning

av innebörd att traktamenten och resekostnadsersättningar blir avdragsgilla

till fulla beloppet, förutsatt att de inte uppgår till uppenbart oskäliga

belopp.

De nya traktamentsbeskattningsreglerna har otvivelaktigt medfört förenklingar

för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheter och skattedomstolar.

Även för åtskilliga arbetsgivare torde numera en förbättring ha

inträtt genom den begränsning av uppgiftsskyldigheten som beslöts av förra

årets riksdag. Utskottet, som är medvetet om att berättigad kritik i olika

hänseenden kan riktas mot de nya bestämmelserna, har redan tidigare

(BeU 1967:19) understrukit vikten av att en översyn av bestämmelserna

inte onödigtvis uppskjuts.

Numera har en utredning tillsatts med uppgift att överse traktamentsbeskattningen

och därmed sammanhängande uppgiftsskyldighet. Utredningen,

som antagit benämningen traktamentsbeskattningsutredningen, har enligt

sina direktiv att beakta de vunna erfarenheterna och de från olika

håll framförda synpunkterna på hur bestämmelserna verkat i praktiken.

Den bör utreda om ytterligare möjlighet föreligger att förenkla bestämmelserna

och bringa dem närmare i överensstämmelse med vad som gäller

om statliga traktamenten. Utredningen bör om möjligt också söka förenkla

den uppgiftsskyldighet som sammanhänger med traktamentsbeskattningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 dr 1968

Utredningens uppdrag avser således i första hand frågan om avdrag för

ökade levnadskostnader i sådana fall då traktamente utgått. Det torde därför

kunna förutsättas att utredningen kommer att behandla spörsmål av den

art som berörs i motionerna I: 121 och II: 165 samt motionen II: 828. Yrkandena

i dessa motioner får alltså anses tillgodosedda.

Motionerna 1:638 och II: 796 tar sikte på sådana fall då den skattskyldige

byter anställningsort. Motionärerna anser att det skulle vara till

fördel för både enskilda och kommuner, om reglerna beträffande avdrag för

ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning kurtde liberaliseras.

Utskottet finner de av motionärerna framförda synpunkterna värda

beaktande. Den pågående strukturrationaliseringen inom näringslivet har

otvivelakigt förändrat förutsättningarna för sysselsättning i vårt land.

Åtskilliga arbetstagare tvingas till följd av rationaliseringar, företagsnedläggelser

eller liknande att bli yrkesverksamma på annan ort än där de

tidigare varit verksamma. Därvid drabbas utflyttningskommunen av skatteboi

tf all. Inf Iyttningskommunen asamkas stora och ofta onödiga investeringskostnader,

samtidigt som investeringar vilka gjorts i utflyttningskommunerna

blir värdelösa.

Den nya rörligheten på arbetsmarknaden måste enligt utskottets mening

anses vara förenad med avsevärda fördelar och den bör på allt sätt underlättas.

Gällande skatteregler erbjuder emellertid endast i undantagsfall

möjlighet att — med bibehållen rätt till avdrag för ökade levnadskostnader

på en ny arbetsort —■ bo kvar på en tidigare bostadsort. Enligt utskottets

mening bör därför reglerna om avdrag för ökade levnadskostnader vid

dubbel bosättning liberaliseras.

Utskottet tillstyrker med det anförda utredningsyrkandet i motionerna

I: 638 och II: 796.

Utskottet behandlar slutligen motionerna I: 179 och II: 317. I dessa yrkar

motionärerna att rätten till avdrag för ökade levnadskostnader för SJ:s

tågpersonal inte begränsas till belopp motsvarande tågtraktamentet. Avdragbör

i stället kunna medges intill de belopp som anställda i statlig och enskild

tjänst i motsvarande tjänsteställning erhåller.

Tågtraktamente utgår fr. o. m. den 1 april 1968 med 82 öre per timme.

Om vid tågtjänstgöring i ordinarie tur tas i anspråk mer än 36 timmar i

följd utgår för varje påbörjad period av 24 timmar av den ianspråktagna

tiden ett tillägg till tågtraktamentet av 6 kronor 20 öre. Om i sådan tur tas

i anspråk minst 72 timmar eller i extra tur minst 36 timmar i följd utgår

för den ianspråktagna tiden traktamente enligt allmänna resereglementet

minskat med belopp motsvarande vad vederbörande äger uppbära i tågtraktamente

för samma tid. Utöver tågtraktamente utgår till lokförare loktjänsttillägg

med varierande belopp och till konduktör och tågmästare konduktörstjänsttillägg.

Dessa tillägg utgör beskattningsbar inkomst.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968 11

Tågtraktamentet är en av staten anvisad ersättning och inte avsett att

utgöra ett mindre bidrag till bestridande av kostnader under tågresan. Det

är i stället avvägt så att det skall täcka alla sådana kostnader. Detta innebär

att tågtraktamentet inte behöver redovisas som tjänsteintäkt ens om några

kostnader under resan inte uppkommit. Skulle å andra sidan kostnaderna

överstiga traktamentet föreligger ingen rätt till avdrag för merkostnaden.

Denna regel i kommunalskattelagen är tvingande och gäller samtliga av

staten anvisade ersättningar som är avsedda att täcka de med ersättningen

avsedda utgifterna.

Av det anförda torde framgå att ett bifall till motionsyrkandet skulle

strida mot principerna för beskattning av statliga ersättningar. I den mån

tågtraktamentet anses otillräckligt för sitt ändamål bör således en rättelse

åstadkommas genom förhandlingar mellan berörda parter och inte genom

ändringar i skatteförfattningarna.

Utskottet avstyrker därför motionerna I: 179 och II: 317.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1) -— med bifall till motionerna I: 638 och II: 796 — i skrivelse

till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag till liberalare

regler i fråga om avdrag för ökade levnadskostnader i

sådana fall då skattskyldig har sitt arbete på annan ort än

den, där han har sin bostad;

2) avslår

a) motionerna I: 121 och II: 165 samt motionen 11:828, i

den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört,

b) motionerna I: 179 och II: 317.

Stockholm den 23 oktober 1968

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),

fröken Ranmark* (s), herrar Stefanson* (fp), Wärnberg* (s), Gösta Jacobsson

(h), Enarsson (h), Tistad (fp) och Fälldin (ep); samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås* (h), Engkvist (s),

Vigelsbo (ep), Andersson i Essvik (s), fru Nettelbrandt* (fp), herrar Forsberg

(s), Enskog (fp), Carlsson i Västerås (s), Carlstein (s), och Franzén

i Träkumla (ep).

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 är 1968

Reservation

av herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s), fröken Ranmark (s),

herrar Wärnberg (s), Engkvist (s), Andersson i Essvik (s), Forsberg (s),

Carlsson i Västerås (s) och Carlstein (s), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med »Utskottet

finner» och slutar med »och II: 796.» bort ha följande lydelse:

»Enligt huvudregeln kan — om en skattskyldig bosätter sig på annan

ort än den där han arbetar eller tar ett arbete som skall utföras på annan

ort än där han är bosatt — avdrag för ökade levnadskostnader medges

endast under förutsättning att anställningen avser en kortare tid eller skall

bedrivas på tlera olika platser eller det av annan anledning inte skäligen kan

ifrågasättas att den skattskyldige skall avflytta till arbetsorten. Genom 1963

års reform av traktamentsbeskattningen har emellertid införts en ganska

vidsträckt rätt till avdrag för ökade levnadskostnader i sådana fall, då en

skattskyldig på grund av sitt arbete bosätter sig på annan ort än den

där hans familj är bosatt. Om det med hänsyn till makens förvärvsverksamhet,

svårighet att anskaffa familjebostad eller annan därmed jämförlig

omständighet inte skäligen kan ifrågasättas att familjen skall avflytta till

den skattskyldiges bostadsort, kan sålunda avdrag medges för den ökning

av levnadskostnaderna som föranleds av den skilda bosättningen.

Naturligtvis kan det vara svårt för taxeringsmyndigheterna att begagna

schablonen då något traktamente över huvud taget inte utbetalats. Schablonregeln

bygger i stor utsträckning på arbetsgivarnas kontrolluppgifter. Om

något traktamente inte utgått men den skattskyldige ändå vill komma i

åtnjutande av avdrag bör han kunna visa att han på grund av sitt arbete

vistats viss tid utom bostads- eller den vanliga verksamhetsorten och göra

sannolikt att han därvid fått vidkännas viss ökning av sina normala levnadskostnader.

Det bör understrykas att syftet med den nya lagstiftningen

har varit att åstadkomma inte bara taxeringsmässiga förenklingar utan

också större materiell rättvisa mellan olika kategorier skattskyldiga. I

allmän tjänst anställda som uppbär traktamente — det må vara för hel

dag eller del därav — behöver aldrig uppge detta som intäkt i deklarationen.

Traktamentet anses således alltid — utan att den skattskyldige behöver

förebringa någon utredning om kostnaderna — ha åtgått för det med

traktamentet avsedda ändamålet. Detta bör enligt utskottets mening ihågkommas

inte minst vid bedömningen av frågan hur stark bevisning som

skall fordras för att de legala schablonbeloppen skall kunna frångås. Redan

innan 1963 åis legler trädde i kraft torde skattedomstolarna regelmässigt

ha medgivit avdrag med belopp motsvarande sannolika kostnader utan att

de skattskyldiga företedde några verifikationer. Att efter schablonreglernas

ikraftträdande kräva verifikat på alla utgifter torde därför strida mot en

av grundtankarna i de nya bestämmelserna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968 13

Utskottet vill också erinra om att utskottet i sitt betänkande 1963:43 i

fråga om endagsförrättningar framhöll att schablonregeln borde vara i viss

mån tillämplig även i sådana fall, då särskild ersättning för den skattskyldiges

kostnader inte utgått. Om en arbetstagare skulle anses ha haft ökade

levnadskostnader vid tjänstgöring viss tid utom hemorten måste detta enligt

utskottets mening rimligen avse alla arbetstagare alldeles oavsett om traktamente

utgått eller inte. Utskottet förutsatte därför att schablonregeln

skulle bli vägledande även i sådana fall, då skattskyldig inte uppburit

traktamente men likväl kunde antas ha fått vidkännas ökning av sina levnadskostnader

vid tjänstgöring utom den vanliga verksamhetsorten. Enligt

utskottets uppfattning var det, inte minst med hänsyn till rättvisekravet,

angeläget att frågan om sådan skattskyldigs rätt till avdrag för merkosnader

vid tjänsteresor inte bedömdes alltför restriktivt av taxeringsmyndigheterna.

Riksdagens beslut innebar ett godkännande av bevillningsutskottets

ståndpunkt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1:638 och

II: 796.

dels att utskottet under punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen avslår motionerna I: 638 och II: 796.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.