Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utredning och förslag till lagstiftning avseende förbud mot reklam för tobaksvaror, alkoholhaltiga drycker och narkotiska preparat.
1968-10-18 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1968:56, Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utredning och förslag till lagstiftning avseende förbud mot reklam för tobaksvaror, alkoholhaltiga drycker och narkotiska preparat.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
1
Nr 56
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
vissa alkoholpolitiska frågor.
Bevillningsutskottet behandlar i detta betänkande följande motioner
1) de likalydande motionerna 1:374 av herr Dahl m. fl. och II: 476 av
herr Johansson i Trollhättan m. fl, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om snara förslag till lagstiftning som förbjuder
starkspritsreklam;
2) de likalydande motionerna 1:375 av herr Hedström in. fl. och 11:469
av herr Engkvist in. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om utredning rörande formerna för samhällets kontroll
över bryggerinäringens tillverkning och distribution av Öl och starköl;
3) de likalydande motionerna I: 642 av herrar Yngve Nilsson och Ebbe
Ohlsson samt II: 815 av herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari hemställts, att
riksdagen beslutar sådan liberalisering av tillverkning och försäljning av
ciderdrycker som 1959 års utskänkningsutredning föreslagit samt uppdrar
åt bevillningsutskottet att föreslå härför erforderliga författningsändringar;
4) motionen II: 318 av herrar Almgren och Rask, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t
a) begär förslag till lagstiftning som förbjuder alla former av reklam för
spritdrycker,
b) hemställer om åtgärder för att förhindra den verksamhet som bedrivs
av agenter för spritdrycker, vin och Öl, samt
c) ger till känna vad som i övrigt anförts i motionen;
5) motionen II: 886 aAr herr Åkerlind, vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om utredning och förslag till lagstiftning
avseende förbud mot reklam för tobaksvaror, alkoholhaltiga drycker och
narkotiska preparat.
Den under 5) angivna motionen har hänvisats till bevillningsutskottet
endast i vad den avser förbud mot reklam för alkoholhaltiga drycker.
Enligt utskottets hemställan i memorial 1968:35 bär riksdagen beslutat
uppskjuta behandlingen av förevarande motioner till innevarande års höstsession.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 sand. Nr 56
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
Alkoholreklamen
Gällande bestämmelser
Enligt 69 § rusdrycksförsäljningsförordningen (SFS 1954:521) är partihandelsbolaget
AB Vin- och spritcentralen skyldigt att verka för att reklam
för rusdrycker och därmed jämförlig verksamhet icke bedrives på sätt som
finnes uppenbarligen stå i strid med det i 7 § angivna syftet. I 7 § stadgas
att all försäljning av rusdrycker skall ordnas och handhavas så att därav
uppkommer så ringa skada som möjligt.
Även i 5 § Rff meddelas vissa bestämmelser som avser att hindra att rusdrycker
används i reklamsyfte. Paragrafen har följande lydelse:
5 §.
1 mom. Den som har rätt att tillverka eller försälja rusdrycker må ej
genom gåva annat än i form av varuprov avhända sig sådan dryck i samband
med rörelsens bedrivande.
2 mom. Den som bedriver agenturverksamhet för rusdrycker må ej genom
gåva annat än i form av varuprov avhända sig sådan dryck i samband
med rörelsens bedrivande.
3 mom. Vid yrkesmässig detaljhandel med andra varor än rusdrycker
är utdelning av sådan dryck även utan betalning förbjuden.
En kompletterande föreskrift är i fråga om importen av sådana märken,
som inte lagerhålls av de statliga monopolbolagen, meddelad i 21 §, där
det stadgas att dylik införsel får äga rum under vissa förutsättningar, bl. a.
att hinder inte möter till följd av bestämmelsen i 69 §.
Något formellt förbud för de statliga monopolbolagen att bedriva reklam
föreligger inte då det bär ansetts självklart med hänsyn till syftet med bolagens
tillkomst att de inte bör bedriva reklam för rusdrycker. Den särskilda
reklam för vin och alkoholfria drycker som systembolaget bedriver bär
—- som framgår av det följande -— i vederbörlig ordning godkänts av riksdagen.
Frågans tidigare behandling in. in.
195å års riksdag
Under motbokssystemets tid fanns inga restriktioner i fråga om den
egentliga reklamen för rusdrycker. Frågan om dylika inskränkningar togs
upp av 1944 års nykterhetskommitté, som föreslog (SOU 1952:54) att en
särskild utredning skulle överse spörsmålet om koncessionering eller eventuell
monopolisering av agenturverksamheten. Kommittén framhöll vidare
— under hänvisning till det finska alkoholbolagets motsvarande verksamhet
—• önskvärdheten av en rådgivande och övervakande verksamhet beträffande
alkoholreklamen, förslagsvis genom spritcentralen och CFN. Kommit
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968 3
ten uttalade vidare att en intensifierad upplysningsverksamhet i nykterhetsfrågan
i och för sig är en motvikt mot olämplig propaganda, särskilt om den
i konkreta fall läggs upp som en åtgärd mot olämplig reklam.
Föredragande departementschefen (prop. 1954:151) avvisade — bl. a.
med tanke på uppkommande svårigheter från handelspolitiska synpunkter
— förslaget om utredning rörande koncessionstvång för rusdrycksagenter
liksom eu ifrågasatt utredning om alkoholreklamen över huvud. Han förordade
i stället — förutom totalt reklamstopp under en kortare övergångstid
— en begränsning av alkoholreklamens utformning till att avse märke,
ursprung, typ och pris, däremot ej av reklamens omfattning. Begränsningen
skulle ske genom av spritcentralen träffade avtal med leverantörerna. Förslaget
godtogs med vissa, huvudsakligen formella jämkningar av riksdagen
(SU 1954: 1).
1957 års riksdag
En omprövning av alkoholreklamen företogs sedermera vid 1957 års riksdag.
I sitt den 7 januari 1957 avgivna betänkande (stencilerat) hade 1956
års rusdrycksförsäljningsutredning upptagit bl. a. frågan om alkoholreklamen.
Utredningen anförde härom i huvudsak följande. Den dittillsvarandc
konsumtionsutvecklingen efter den 1 oktober 1955 hade präglats av en
stark ökning för spritdryckernas vidkommande. Ökningen hade dock väsentligen
fallit på brännvin och eau-de-vie, dvs. varor för vilka någon reklam
inte gjorts. Efter att ha vägt skälen för och emot ingrepp i alkoholreklamen
framhöll utredningen att erfarenheterna av de då tillämpade inskränkningarna
tydde på att deras nykterhetspolitiska effekt varit ringa
och föreslog därför att reklaminskränkningarna i huvudsak skulle avskaffas.
Med hänsyn till strävandena att förskjuta konsumtionen mot svagare
drycker ansågs en kommersiell reklam för dessa inte bara godtagbar utan
också önskvärd och därför föreslogs att de statliga monopolbolagen skulle
vara oförhindrade att själva söka inrikta kundernas intresse på svagare
drycker, övervakningen av reklamverksamheten skulle inriktas på att söka
motverka yttringar av uppenbart olämplig reklam, t. ex. uppmaningar att
dricka mera sprit och uttalanden om förment goda medicinska verkningar
hos alkoholdrycker. Övervakningen skulle liksom tidigare administreras av
den till spritcentralen knutna samarbetsnäinnden för alkoholreklamen.
Föredragande departementschefen (prop. 1957: 143) godtog utredningens
förslag. Han fastslog såsom självfallet, att all rusdrycksreklam bör bedrivas
med känsla för det därmed förbundna ansvaret och att man bör undvika
uttalanden som kan uppfattas som propaganda för dryckesseden.
Ingripande — i första hand genom föreställningar — borde ske i den mån
reklam bedrives på ett sätt som för en ansvarskännande reklamman bör
framstå som otillbörligt. Riksdagen ville inte motsätta sig departementschefens
förslag (BeU 1957: 43). Det underströks dock att eu ohämmad re1
* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 saml. Nr 56
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
klam för rusdrycker kan innebära avsevärda olägenheter. Riksdagen betraktade
därför borttagandet av reklaminskränkningarna som en försöksanordning,
som borde omprövas om den inte skulle slå väl ut.
1961 års riksdag
Med anledning av motioner till 1961 års riksdag om begränsning av alkoholreklamen
framhöll bevillningsut skol tet (BeU 1961: 48) alt starka skäl talar
för att man överväger möjligheterna att erhålla varaktiga och väsentliga
begränsningar av alkoholreklamen. En utredning med denna syftning kan
såvitt utskottet förstår inte lämpligen äga rum utan att frågan om agentverksamheten
blir föremål för överväganden. I de till utskottet avgivna utlåtandena,
i vilka en utredning om alkoholreklamen förordats, har också
frågan om agentverksamheten ansetts böra övervägas i samband med en
sådan utredning. Därvid kan ifrågasättas huruvida behov verkligen föreligger
av agenter eller om — såsom nykterhetskommittén på sin tid antytt
en monopolisering lämpligen bör genomföras. Ur konsumenternas synpunkt
synes några olägenheter knappast kunna uppkomma, eftersom redan
nu all import ombesörjes av Vin- och spritcentralen och agenternas
egentliga verksamhet endast går ut på att söka förmå konsumenterna att
inköpa just den vara vederbörande agent representerar. Å andra sidan bör
ihågkommas att reklamen för de butelj importerade varorna inte behöver
handhas av agenterna i Sverige utan att den med minst lika god effekt kan
ske på initiativ av leverantörerna utomlands. Så torde för övrigt inte sällan
vara fallet för närvarande. Det kan med hänsyn härtill befinnas vara mer
ändamålsenligt att i stället för monopolisering av agentverksamheten andra
medel tillgripes, exempelvis att de statliga monopolföretagen inom rusdrvckshanteringen
erhåller vidgade befogenheter att avbryta sina affärskontakter
med sådana leverantörer, som själva eller genom sina agenter bedriver ur
samhällets synpunkt inte önskvärd reklam eller på annat sätt uppenbarligen
handlar i strid mot strävandena att i Sverige begränsa konsumtionen av
rusdrycker. Med hänsyn till att en fullständig statsmonopolisering av sociala
skäl gäller i vårt land i fråga om försäljningen av rusdrycker och
vidare samma regler bör gälla gentemot alla importländer, synes gentemot
den antydda ordningen knappast kunna åberopas de skäl av handelspolitisk
natur, som i tidigare sammanhang framförts mot ifrågavarande ingripanden.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att hinder enligt nu gällande
lagstiftning knappast torde föreligga mot att t. ex. Sveriges bränneriidkareförening
bedriver reklamverksamhet. Hittills har emellertid de inhemska
bränn vinsproducenterna avstått från att genom reklam söka förmå allmänheten
till ökad brännvinskonsumtion. Det synes utskottet med hänsyn härtill
inte vara ett orimligt krav att även de utländska leverantörerna av spritdrycker
helt skulle avstå från att i Sverige göra reklam för sina varor.
Den utredning av alkoholreklamen, som utskottet sålunda tillstyrker, bör
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
pröva frågan i dess helhet, därvid även bör undersökas huruvida den på statsmakternas
initiativ av Nya System AB bedrivna reklamverksamheten, vars
gynnsamma verkningar utskottet redan understrukit, likväl kan ha haft
vissa inte avsedda biverkningar, särskilt i fråga om ungdomen.
Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan.
1961 års mjkterhctslagkommitté
I oktober 1961 uppdrog finansministern åt 1961 års nykterlietslagkommitlé
att utreda frågan om alkoholreklamen. I sitt betänkande Alkoholreldamen
(SOU 1964: 6) sammanfattar kommittén sitt förslag sålunda.
För att minska befarade skadeverkningar av den kommersiella reklamen
för sprit, vin och maltdrycker har sedan 1955 gällt vissa begränsningar,
modifierade genom riksdagens beslut år 1957. Reglerna har emellertid haft
provisorisk karaktär, och de nuvarande liberala bestämmelserna på området
betecknades vid sin tillkomst år 1957 såsom ett försök. Nykterhetslagkonnnittén
har haft i uppdrag att framlägga förslag till mera permanenta
regler på området. Till grund för kommitténs direktiv har legat ett betänkande
av bevillningsutskottet, vari utskottet gav uttryck för uppfattningen
alt man borde överväga varaktiga och väsentliga begränsningar av den
kommersiella alkoholreklamen samt att det icke vore orimligt att leverantörerna
av spritdrycker helt avstod från att göra reklam för sina varor i
Sverige. I kommitténs direktiv har även ingått att undersöka, huruvida
den propaganda för övergång från sprit till vin, som enligt statsmakternas
direktiv görcs av Nya Systemaktiebolaget och Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen,
kunde ha haft några inte avsedda biverkningar, särskilt i fråga
om ungdomen.
Tyngdpunkten i kommitténs utredningsarbete har legat på en av statistiska
centralbyrån under hösten 1962 utförd intervjuundersökning. För att
försöka skapa klarhet i fråga om förekomsten av eventuella ogynnsamma
verkningar av systembolagets propaganda företogs därvid ett experiment.
Bolagets propaganda koncentrerades under en fjortondagar speriod helt på
vissa landsortstidningar med begränsade spridningsområden. Intervjuer
företogs i dessa områden och i likvärdiga kontrollområden — där alltså propaganda
icke förekom — före och efter propagandans insättande, varefter
resultaten jämfördes. Därvid kunde konstateras, att propagandan haft viss
effekt i önskad riktning, om än mindre än som kunnat väntas. Det framkom
emellertid icke något som kunde tyda på att propagandan skulle ha haft
skadliga biverkningar. Med hänsyn härtill föreslår kommittén icke någon
ändring i fråga om denna propaganda.
Den kommersiella reklamens verkningar mättes genom en samtidigt verkställd
intervjuundersökning av beskrivande karaktär, en s. k. surveyundersökning.
Därvid framkom, att personer med hög kunskap om vin- och spritmärken
även visat hög konsumtionsfrekvens. Även om detta resultat i och
för sig icke behöver säga något om vad som är orsak och verkan, kan det
likväl bedömas som ett eventuellt indicium för att reklamen ökar den totala
konsumtionen och inte enbart leder till en omfördelning olika märken emellan.
Kommittén har, när även andra rön och erfarenheter tages med i bilden,
ansett att ett sådant antagande icke är osannolikt. Ett ytterligare stöd
härför synes kunna hämtas från en särskild undersökning som kommittén
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
företagit rörande reklaminsatser för och försäljning av whisky. Ett omedelbart
samband mellan reklamkostnader och försäljningssiffror kunde i regel
påvisas men inte i fråga om alla märken. Stora reklaminsatser för ett visst
märke motsvarades sålunda inte alltid av stor försäljning och vice versa.
Däremot visade totalt sett såväl reklamen för som försäljningen av whisky
en stadig och snabb ökning. Sedan 1953 har reklamen fyrdubblats och försäljningen
av butelj importerad whisky tredubblats; räknar man även med
den härtappade whiskyn, har försäljningen sexdubblats. Kommittén har på
grund härav icke ansett osannolikt, att märkesreklamen för whisky även
verkat såsom en propaganda för varuslaget som sådant.
Resultaten av kommitténs undersökningar samt förekommande missbruk
från vissa agenters och rusdrycksleverantörers sida har föranlett kommittén
att, med betonande av reklamfrågans begränsade betydelse för det allmänna
nykterhetsläget, i allt väsentligt ansluta sig till den uppfattning varåt
bevillningsutskottet tidigare givit uttryck. Vid utformningen av sina förslag
har emellertid kommittén även beaktat, att en självsaneringsverksamhet
inom branschen numera igångsatts under ledning av Sveriges Grossistförbund
och med en av Stockholms Handelskammare utvald granskningsnämnd
såsom dömande instans.
Kommitténs förslag går i första hand ut på att, delvis i anslutning till
normer som branschen numera antagit, skärpa de redan gällande förbudsbestämmelserna
mot personlig propaganda hos allmänheten och mot gåvor
av rusdrycker m. in. och att införa effektivare sanktioner mot överträdelser.
Beträffande viner föreslås därutöver icke särskilda inskränkningar,
utan kommittén har ansett, att branschens självsaneringsåtgärder kan vara
tillräckliga. Vad angår maltdrycker föreslås icke någon ändring i nuvarande
ordning.
I fråga om spritdrycker har kommittén däremot ansett nödvändigt att
föreslå tämligen långtgående inskränkningar. I första hand förordas förbud
mot att använda mera påträngande reklammedel, exempelvis film, affischer,
skyltar på allmänna platser o. dyl., för spritreklamen. Vidare föreslås,
i viss anslutning till de provisoriska regler som tillämpades under
tiden den 1 mars 1956—den 30 juni 1957, att annonser för spritdrycker endast
får innehålla en bild av flaska eller etikett samt uppgift om varans
namn, varuslag, tillverkare och tillverkningsområde ävensom pris och katalognummer
hos systembolaget. I förening med en begränsning av annonsstorleken
torde dessa inskränkningar komma att medföra, att reklamen för
sprit i huvudsak endast får karaktär av en neutralt hållen varuinformation.
De föreslagna reglerna har undersökts från tryckfrilietsrättsliga och handelspolitiska
synpunkter. Några hinder i dylika hänseenden har icke ansetts
föreligga.
Kommitténs förslag har emellertid inte resulterat i någon lagstiftning
utan Kungl. Maj :t har genom beslut den 30 juni 1967 överlämnat betänkandet
om alkoholreklamen till alkoholpolitiska utredningen för att tagas i
övervägande vid uppdragets fullgörande.
Nämnder för alkoholreklam
För att genomföra de reklaminskränkningar som beslöts i samband med
1954 års reform inrättades hos AB Vin- och spritcentralen en särskild sam
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968 7
arbetsnämnd för alkoholreklamen. I nämnden, vars ordförande f. n. är
regeringsrådet C. Åbjörnsson, ingår företrädare för spritcentralen, systembolaget,
Sveriges grossistförbund, Svenska bryggerinäringen, reklambranschen
och statens ungdomsråd. Enligt departementschefsuttalande i samband
med 1957 års lagstiftning borde nämnden finnas kvar för att i första hand
stå till förfogande för konsultationer angående utformningen av reklam. I
fråga om uppenbart olämplig reklam borde samarbetsnämnden ingripa under
samma former som hittills skett. Departementschefen ansåg emellertid, att
spritcentralen och dess samarbetsnämnd själv måste bedöma i vad mån
som en viss reklam var direkt olämplig eller inte. Man borde emellertid enligt
departementschefen kräva, att all reklam på rusdrycksområdet bedrevs
med känsla för det därmed förbundna ansvaret. Man borde sålunda undvika
uttalanden som kunde uppfattas som propaganda för dryckesseden. Ingripande
— i första hand genom föreställningar — borde ske i den mån reklam
bedrevs på ett sätt som för en ansvarskännande reklamman framstod
som otillbörligt.
Med hänsyn till den villighet till samarbete som företrädare för reklamintressen
givit uttryck för under remissbehandlingen av utredningens förslag
förutsatte emellertid departementschefen, att spritcentralen endast
skulle behöva ingripa i sällsynta undantagsfall.
Den självsaneringsverksamhet i fråga om alkoholreklamen, som 1961 års
nykterhetslagskommitté omtalar i sin sammanfattning, resulterade i att
Stockholms Handelskammare år 1962 bildade Nämnden för granskning av
rusdrycksreklam, som har till uppgift att på frivillighetens väg verka för
att den reklam som i Sverige sker för rusdrycker — starksprit, starkvin,
lättvin samt starköl — bedrives på ett ur social-medicinska och andra allmänna
synpunkter önskvärt sätt. Nämnden skall även verka för att säljåtgärder
för rusdrycker av annat slag än reklam uppfyller dessa krav.
Nämnden låter fortlöpande granska den reklam för rusdrycker som förekommer
i pressen — såväl dags- och veckopress som fackpress — samt
söker även hålla sig underrättad om reklamen för rusdrycker i andra media
och om sälj främjande åtgärder i övrigt på området. Om nämnden finner att
vidtagen reklam- eller annan sälj åtgärd ej uppfyller de krav som nämnden
uppställer, skall nämnden söka avstyra att åtgärden i fråga upprepas. Nämnden
skall vidare på begäran av den, som avser att vidtaga reklam- eller
annan sälj åtgärd beträffande rusdrycker eller av den som befattar sig med
planeringen av sådan åtgärd, lämna råd och anvisningar om hur åtgärden
lämpligen bör utformas.
Nämnden består av ordförande och vice ordförande samt fyra ledamöter.
Samtliga utses av Stockholms Handelskammare. Ordföranden skall enligt
stadgarna ha juridisk utbildning och domarerfarenhet. Vice ordföranden
skall vara läkare med inriktning på alkoholfrågor. Av ledamöterna skall två
vara affärsmän; den ene med erfarenhet av marknadsförings- och reklam2*
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 56
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
frågor. En ledamot skall utses av Sveriges Grossistförbund. Den fjärde och
verkställande ledamoten är direktören hos Näringslivets Opinionsnämnd.
Nämnden utser sekreterare.
Nämnden äger överlämna åt ordföranden att besluta på nämndens vägnar.
Ärende, som gäller en principfråga som nämnden icke tidigare behandlat,
skall emellertid alltid liänskjutas till nämnden för slutligt avgörande. Innan
nämnden eller i förekommande tall ordföranden på nämndens vägnar meddelar
beslut i ett ärende rörande vidtagen åtgärd, beredes den, som företagit
åtgärden eller för vars räkning denna företagits, tillfälle att utveckla sin
talan antingen muntligen eller skriftligen.
Den tidigare omnämnda rådgivningen — vilken är kostnadsfri — besörjes
av sekreteraren enligt nämndens anvisningar.
Nämndens beslut avfattas skriftligen och kan, om det avser redan vidtagen
åtgärd, offentliggöras. Offentliggörandet sker efter nämndens bestämmande
i varje särskilt fall med eller utan angivande av namn. Beslut i
ärenden av annat slag delgives icke utomstående med mindre alldeles särskilda
omständigheter talar därför.
Nämndens ordförande är professor H. Nial ocli vice ordförande professor
C. Bonnichsen.
Ölreklamen
De bestämmelser, åtgärder och överväganden som refererats i det föregående
har endast haft avseende på rusdrycker, alltså spritdrvcker, vin
och starköl. Yrkandet i en av de här behandlade motionerna avser reklam för
alkoholhaltiga drycker, som är ett vidare begrepp än rusdrycker och även
lar anses innefatta Öl och då fragan om bryggeriernas försäljningsåtgärder
berörs i motionerna om kontroll över bryggerinäringen finns anledning att
i detta sammanhang även något belysa ölreklamen.
Av propositionen (1954: 151) med förslag till 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning
framgår att det icke ansetts erforderligt att meddela uttryckliga
bestämmelser om reklamen för vanligt Öl. Departementschefen
förutsatte att de av statsmakterna antagna principerna beträffande reklamen
självmant skulle iakttas av bryggeriindustrin. Skulle så icke bli förhållandet
borde fragan behandlas av den samtidigt förordade utredningen om hrvggeriernas
företagsform. Bestämmelser infördes som gjorde det möjligt att
snabbt ingripa mot importerat Öl om principerna beträffande reklamen inte
iakttogs. Sistnämnda bestämmelser intogs emellertid inte i 1961 års ölförsäljnmgsförordning.
1954 års bryggeriutredning hade nämligen med hänvisning
till att de tidigare gällande reklambegränsningarna i huvudsak
slopats ansett att det saknades skäl att bibehålla dessa bestämmelser.
I fråga om ölreklamen erinrade bevillningsutskottet (Bell 1961: 10) om
den erfarenhet beträffande alkoholreklam — inklusive starkölsreklam —
som den till Vin- och spritcentralen anknutna särskilda samarbetsnämnden
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968 9
för alkoholreklam vunnit. Ett samarbete i lämplig form borde enligt utskottets
mening kunna anordnas mellan denna nämnd och kontrollstyrelsen i
frågor rörande ölreklam.
Som framgår av den föregående redogörelsen har ölreklamen inte givit
anledning till samma farhågor som alkoholreklamen i övrigt. I samband
med mellanölets tillkomst uttalades emellertid i motioner oro för att introduktionen
av denna dryck skulle leda till en intensivare reklamverksamhet
som i sin tur skulle leda till en ökning av hela reklamvolymen för alkoholdrycker.
Bevillningsutskottet, som förutsatte (BeU 1965:32) att vederbörande
producenter av Öl och andra alkoholhaltiga drycker skulle iaktta
tillbörlig återhållsamhet i sin reklamverksamhet i detta sammanhang, fann
inlc skäl att begränsa producenternas möjligheter till reklamåtgärder i samband
med mellanölets införande.
Någon närmare utredning om ölreklamens omfattning föreligger inte
men vid en undersökning, som nyligen verkställts av Aktiebolaget Reklamstatistik
beträffande reklamandelen för vissa konsumtionsvaror har värden
framräknats även för svenska och danska maltdrycker. Värdena är beräknade
med ledning av nu gällande butikspriser men avser i princip kalenderåret
1967.
Varugrupp Procentuell reklamandel
Te
1.7
Kaffe
1.3
Mjölk, grädde
0.2
Smör, margarin
0.6
Glass
0.4
Läskedrycker
0.8
Vin
0.4
Spritdrycker
0.1
Choklad, konfektyrer
0.6
Tobaksvaror
0.8
Maltdrycker, svenska
0.5
Maltdrycker, danska
1.1
Reklamut redningen
En mera allsidig belysning av rcklamproblemen kan emellertid förväntas
av den år 1967 tillsatta reklamutredningen som enligt sina direktiv skall
uppmärksamma den betydelse av positiv och negativ art som reklamen har
från hela samhällets synpunkt. Vid bedömningen bör bl. a. hänsyn tas till
reklamkostnadernas omfattning och utveckling.
Motionerna
1:37i och II:i76
En väsentlig linje i svensk alkoholpolitik är att dels begränsa konsumtionen,
dels flytta över konsumtion från starkare alkoholvaror till svagare.
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
En annan väsentlig linje är att upplysa om alkoholens verkningar. Strävandena
motverkas emellertid av alkoholreklamen. Den kan arbeta med
helt andra resurser än upplysningsverksamheten. Det vore därför naturligt
att all reklam för starksprit förbjödes.
Ett sådant förbud synes inte stå i motsättning till andan i tryckfrihetsförordningen.
Det får uppfattas som ett led i den näringslagstiftning, som
upprätthålles på rusdryckshanteringens område. På grund av alkoholdryckernas
karaktär råder det allmän enighet om att det krävs en särskild försälj
ningslagstiftning på området. För att denna skall fungera på ett tillfredsställande
sätt och för att upplysningsverksamheten på området inte
skall motverkas fordras att i denna försälj ningslagstiftning inrymmes
ett reklamförbud. Den roll starkspriten spelar inom den svenska alkoholkonsumtionen
gör att lagstiftningen särskilt får inriktas på att söka åstadkomma
en begränsning av denna starkspritkonsumtion. Allmänt accepteras
även tanken att söka åstadkomma en överflyttning av starkspritkonsumtion
till konsumtion av svagare alkoholhaltiga drycker. Förbud mot
reklam av starksprit blir ett naturligt led i dessa strävanden. Att man
inte torde kunna förhindra annonser i utländska tidningar, som säljes
i Sverige, bör inte utgöra något hinder för ett reklamförbud på de områden
där detta är möjligt. Den väsentliga reklamen förekommer i inhemska
publikationer.
II: 318
Principen att försäljningen av alkoholdrycker skall ske utan enskilt vinstintresse
utgör en hörnpelare i svensk nykterhetslagstiftning. Principen är
dock inte tillämpad till alla delar. På vissa sektorer av alkoholhanteringen
finns ett enskilt vinstintresse av större eller mindre format.
Så står exempelvis bryggerinäringen utanför samhällets kontroll, trots
tillverkningen av en rusdryck (starköl) och ölet klass II B, som i växande
omfattning används som berusningsdryck. I nästa försäljningsled finns
cirka 20 000 livsmedelsbutiker, som i takt med ett ökat intresse för maltdrycker
stimuleras till så stor försäljning som möjligt.
Genom riksdagens beslut 1963 om slopande av utskänkningsskatten gjordes
ett avsteg från principen om det enskilda vinstintressets avkoppling från
alkoholhanteringen. Den fulla effekten av detta beslut kan måhända inte
till fullo överblickas för närvarande, men vissa yttringar inom restaurangnäringen
tyder på att man avser att använda prissänkningar på alkoholdrycker
såsom lockbete för kunder. Detta leder till att vi så småningom
är tillbaka i den situation som en gång motiverade utskänkningsskattens
slopande, nämligen att mat och dryck får bära kostnaderna för alkoholdryckerna.
Denna utveckling kräver skärpt uppmärksamhet från samhällets
sida.
Motionärerna vill vidare framhålla de yttringar av enskilt vinstintresse
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968 11
som alkoholreklamen utgör. Det är ostridigt att reklamen för alkoholdrycker
intensifierats under senare år och antagit alltmer utmanande former.
Bakom alkoholreklamen står företag med mycket stora kapitalresurser,
resurser som de bland annat använder för en reklamverksamhet avsedd
att öka konsumtionen för att därigenom tillföra intressenterna än
större vinster. Som en sekundär effekt av detta får man ett vinstintresse
också hos de grupper som på olika sätt medverkar i framställningen av alkoholreklamen
och slutligen i det led där annonseringen sker. Man skall inte
underskatta den risk som ligger i att denna form av delaktighet kan utgöra
grogrund för en opinionsbildning som icke står fri från inflytandet av ett
eget vinstintresse. Detta är ett förhållande som från samhällets sida är
oacceptabelt. Att öka alkoholkonsumtionen står i strid mot samhällets
intresse att hålla tillbaka alkoholskadorna.
Ytterligare en form av enskilt vinstintresse skall nämnas här: agenterna
för sprit-, vin- och ölmärken. Deras enda uppgift är att genom bl. a. reklamverksamhet
och bearbetning av restaurangnäringen stimulera till ökad
alkoholkonsumtion. Dessa agenter sammanslöt sig i början av 1960-talet i
en organisation benämnd Sveriges vinhandlarförening. I anslutning därtill
antogs vissa normer efter vilka verksamheten skulle bedrivas. I samband
därmed tillsattes av Stockholms handelskammare — på begäran av agentföreningen
och dennas huvudorganisation Sveriges grossistförbund — en
granskningsnämnd, Nämnden för granskning av rusdrycksreklam. Denna
form för självsanering har alldeles uppenbart icke lett till godtagbara resultat.
Enligt motionärernas mening måste dessa olika yttringar av enskilt vinstintresse
inom alkoholhanteringen ständigt ägnas uppmärksamhet från samhällets
sida och åtgärder undan för undan vidtagas som begränsar och på
vissa sektorer helt eliminerar detta.
Det måste förutsättas att alkoholpolitiska utredningen under sitt arbete
kommer att behandla väsentliga delar av vad som ovan berörts. Dock bör
man enligt motionärernas mening redan nu ta ställning till frågan om reklamen
för spritdrycker och sprit-, vin- och ölagenternas verksamhet. Detta
torde kunna ske i full överensstämmelse med de intentioner som gäller för
utredningens arbete.
II: 886
Användningen av alkohol och tobak ökar i vårt land. Bland ungdomen är
denna ökning särskilt märkbar, och detta bruk blir vanligare i allt lägre
åldrar. Detta innebär att de unga redan under uppväxttiden kan få skador
förorsakade av tobak eller alkohol. Alla de konsekvenser detta för med sig
för hälsa och välbefinnande senare i livet torde väl inte vara klarlagda. Klart
är dock att hälsoriskerna är stora.
Bruket av alkohol och tobak för med sig en ökad sjuk- och dödsfalls
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
frekvens. Lägger man till detta den ökade brottslighet som alkoholbruket
för med sig så framstår det som klart att de kostnader samhället förorsakas
av tobaks- och alkoholbruk torde uppgå till mycket stora belopp.
Mot denna bakgrund är det viktigt att bruk av dessa varor i unga år inte
uppmuntras utan på olika sätt stävjas. Det måste med beklagande konstateras
att strävanden i nedbrytande riktning förekommer. Den direkta reklamen
för alkoholdrycker och tobaksvaror, som nu förekommer t. ex. genom
annonser i pressen och genom affischering och den indirekta reklamen för
dessa varor som bl. a. tar sig uttryck i att man i filmer och TV-program framställer
bruket av sådant som naturligt i umgänget mellan människor, gör
att ungdomen lockas till bruk av sådana varor. En begynnande indirekt
reklam för narkotikabruk förekommer också. Ett förbud mot reklam för
mentalt och fysiskt skadliga varor, såsom tobaksvaror, narkotikapreparat
och alkoholhaltiga drycker, synes därför välmotiverat. En utredning av frågan
bör skyndsamt tillsättas, framför allt för att klargöra hur den indirekta
smygreklamen skall kunna stävjas, och förslag till lagstiftning i frågan snarast
föreläggas riksdagen.
Kontroll över bryggerinäringeii
Gällande ordning
Samhällets kontroll över bryggerinäringen torde f. n. i huvudsak utövas
av kontrollstyrelsen. Kontrollstyrelsen är tillståndsmyndighet i fråga om
tillverkningen av Öl och starköl samt beskattningsmyndighet beträffande
skatten på malt- och läskedrycker. Det åligger vidare kontroll styrel sen i
egenskap av centralt organ i frågor rörande alkoholförsäljningen att följa
utvecklingen i fråga om försäljningen av Öl och starköl och att till Kungl.
Maj :t inkomma med de förslag som kan anses påkallade.
Frågans tidigare behandling
Behovet av en utvidgad statlig kontroll över bryggerinäringen och möjligheterna
att där avveckla det enskilda vinstintresset var föremål för delade
meningar inom 1944 års nykter hetskommitté, som förordade att dessa
frågor skulle bli föremål för särskild utredning.
1.954 års brgggeriutredning
Det uppdrogs åt 1954 års bryggeriutredning alt i första hand utreda dessa
frågor. Denna kommitté sammanfattade sin ståndpunkt i huvudfrågorna
sålunda.
»Vi har på grundval av sålunda redovisade undersökningar och överväganden
kommit till den uppfattningen, att det varken ur nykterhetspolitiska
eller samhällsekonomiska synpunkter för närvarande finns tillräckliga
skäl att skärpa regleringen av maltdryckshanteringen eller att av
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968 13
veckla det enskilda vinstintresset inom bryggerinäringen. Med hänsyn härtill
har vi ej heller ansett oss böra överväga ett förstatligande av bryggerinäringen.
Mot ett sådant talar jämväl, att tillverkningen av Öl och starköl
inom bryggeribranschen är i tekniskt och ekonomiskt avseende intimt och
naturligt sammankopplad med framställningen av lättöl och läskedrycker.
Sistnämnda verksamhet är ju en fri näring och nykterhetspolitiska skäl kan
givetvis inte anföras för statliga ingripanden häri.
Vi har dock ansett lämpligt föreslå, att det uppdrages åt kontrollstyrelsen
att i samarbete med representanter för nykterhetsrörelsen, öltillverkkare
in. fl. följa bryggeriernas verksamhet och försäljningens utveckling
och att, därest förhållandena framdeles skulle utvecklas på ett otillfredsställande
sätt och uppkommande olägenheter inte skulle kunna elimineras
förhandlingsvägen, föreslå statsmakterna att vidtaga sådana ingripanden,
som kan anses av omständigheterna motiverade.
De verkställda undersökningarna har emellertid inte bara visat, att något
behov av ökad statlig reglering f. n. ej föreligger. De har också givit vid
handen, att bärande motivering saknas för de nuvarande koncessionsbestämmelserna
och regleringsföreskrifterna för utminuteringen.»
Kommitténs förslag, som ligger till grund för den nu gällande ölförsäljningsförordningen
ledde, inte till någon utvidgad statlig kontroll över eller
avveckling av det enskilda vinstintresset i fråga om bryggerinäringen utan
till inte oväsentliga förenklingar i försäljningsbestämmelserna.
Undersökningar om mellanölet
Att frågan om kontrollen över bryggeriindustrin åter aktualiserats torde
få ses mot bakgrund av den ändring av maltdryckskonsumtionen som mellanölsreformen
medfört. För att belysa effekten av denna reform har kontrollstyrelsen
dels analyserat statistiska uppgifter om konsumtionen och
missbruket av alkohol, dels i en enkätundersökning frågat ett slumpurval
nykterhetsnämnder, barnavårdsnämnder, socialnämnder, skolstyrelser och
polismyndigheter om denna effekt. Resultaten kan sammanfattas sålunda.
Utvecklingen av konsumtion och missbruk
Mellanölet har sedan 1966 fått den dominerande positionen på maltdrycksområdet
och upptog 1967 61 procent av den totala konsumtionen
av starkare maltdrycker, vilken uppgick till 51,3 liter per år och invånare
över 15 år.
Mellanölsreformen har initierat en ökad totalkonsumtion på maltdrycksområdet
men ej påverkat konsumtionen av alkoholstarkare drycker och
alkoholfria drycker. Denna konsumtionsökning beräknas uppgå till 4,5
liter per år och invånare över 15 år, dvs. i genomsnitt en 33 cl flaska
varannan vecka per konsument, om man utgår från antagandet, att 50 %
av befolkningen över 15 år är ölkonsumenter.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
På maltdrycksområdet har mellanölet huvudsakligen trängt tillbaka
pilsnerkonsumtionen, och denna substitution pågår fortfarande. Starkölet,
som spelar eu relativt underordnad roll, minskade under introduktionsprocessen
men har numera gått upp till samma nivå som före mellanölsdebuten.
Den genom reformen förorsakade ökningen av den totala alkoholkonsumtionen
har beräknats till 0,5 liter alkohol 100 % per invånare över
15 år eller 8,5 % av denna konsumtion.
Vid en analys av mellanölsreformens effekt på nykterhetstillståndet
finns det skäl att illustrera mellanölets objektiva attraktivitet som berusningslcälla.
I nedanstående tablå råsas därför hur mycket av olika alkoholdrycker
som måste förtäras för att konsumera 20 cl ren alkohol och vilken
penningutgift detta kräver.
Varuslag
Kvantitet
liter
Pris
kronor
Absolut rent Brännvin
0,50
19,50
Vermouth, svensk
1,10
15,35
Vin Rouge d’AIgerie
1,60
9,55
Starköl
3,75
13,35
Mellanöl
4,55
18,00
Pilsner
6,05
17,80
Av tablån framgår att mellanöl synes vara en relativt dyr och obekväm
berusningskälla, i synnerhet om man beaktar att berusningseffekten per
enhet ren alkohol är betydling större för de alkoholstarkare dryckerna.
Emellertid behöver dessa faktorer inte nödvändigtvis vara avgörande för
mellanölets subjektiva berusningsattraktivitet.
Den förhållandevis ringa merkonsumtion av Öl, som reformen drog med
sig, ger emellertid anledning till antagandet att nykterhetstillståndet ej
nämnvärt kan ha blivit påverkat. Den till buds stående statistiken på nykterhetsområdet
— fylleri, rattfylleri och nykterhetsvård — utvisar att ett
antagande om eu negativ effekt av mellanölsreformen endast skulle kunna
vara befogat beträffande ungdomsfylleriet. Emellertid visar följande tablå
att ökningen av ungdomsfylleriet under 1965 även omfattar den mellanölsfria
perioden och att reformen — i varje fall inte hittills — har medfört
någon stegring av ungdomsfylleriet.
1964
1965
1966
1967
1968
1 :a kv
2 423
2 464
3 829
2 806
2 427
2:a kv
3 549
4 303
4 136
4 207
3 884
3:e kv
3 376
4 287
3 996
4 032
—.
4:e kv
2 752
3 456
4 168
3 011
—■
Ej heller statistiken över barnavårdsnämndernas åtgärder utvisar någon
ökning sedan mellanölsreformen.
Av den sålunda föreliggande statistiken framgår klart att mellanölet ej
har medfört någon ökning av alkoholmissbruket i vårt land.
15
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
Enkätundersökningen
För att ytterligare belysa mellanölsreformens effekt på nykterlietstillståndet
— officiell statistik är givetvis endast en grov reflektor av alkohollaget
— har styrelsen på våren 1968 efter en mindre provundersökning
genomfört en riksomfattande enkätundersökning. Denna omfattade, utom
de tre storstäderna, elt slumpmässigt urval av landets övriga polisdistrikt
varvid vart fjärde distrikt medtogs. Enkätformulär tillställdes därefter de
av undersökningen berörda polisdistrikten samt skolstyrelser, nykterhetsnämnder,
barnavårdsnämnder och socialnämnder i de kommuner, som ingår
i de berörda polisdistrikten.
Genom undersökningen har man sökt få en uppfattning om de berörda
myndigheternas syn på mellanölsreformen och kartlägga de eventuella
olägenheter som det nya ölet kan ha medfört.
I den ofta livliga debatten före och efter mellanölets införande har framförts
talrika argument för och mot det nya ölet, vilka givetvis påverkat
opinionen, i synnerhet hos de myndigheter som har befattning med olika
problem på alkoholområdet. Även för de omtvistade nykterhetsfrågorna
gäller antagligen de regler som man kunnat konstatera på andra områden
med intensiv åsiktsbildning: observationer blir ofta selektiva och opinionen
på området projiceras mer eller mindre omedvetet på observationerna.
Vid tolkningen av de redovisade undersökningsresultaten är det därför
av vikt att beakta, att det i denna undersökning i huvudsak är fråga om de
berörda myndigheternas uppfattningar på området, som ej nödvändigtvis
alltid behöver överensstämma med faktiska förhållanden. Således understryker
somliga nykterhetsnämnder särskilt att de gjorda bedömningarna
inte baserats på dokumenterbara observationer.
Resultat av enkäten
Följande uppfattningar om mellanölsreformen framgår av enkätundersökningen
:
1) Ungefär 40 % av landets nykterhetsnämnder ansåg att mellanölsreformen
ökat problemen på ölfronten medan majoriteten förnekar detta.
I mindre kommuner — under 10 000 invånare — uppger man mera sällan,
att mellanölet medfört problem än i medelstora kommuner. I de tre storstäderna
ansåg man inte att mellanölet försämrat nykterheten, dock framhölls
här, att det förekom problem av tillfällighetskaraktär under introduktionsskedet.
2) De problem, som mellanölet enligt nykterhetsnämndernas uppfattning
medfört, var huvudsakligen tillfällighetsberusning av ungdomar. I väsentligt
mindre utsträckning ansåg man, att missbruket hos äldre, kända klienter
hade blivit större. I enlighet härmed uppgav också barnavårdsnämnder
oftare än socialnämnder att deras arbete försvårats genom mellanölsreformcn.
Man ansåg härvid ej sällan, att berusningen ej uppnått »fyllerinivå»
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
och/eller att det gällde ölkonsumtion av ungdomar på olämpliga platser
eller vid olämpliga tillfällen.
3) Ungefär 17 % av skolstyrelserna uppgav, att det förekommit problem
beträffande Öl sedan reformen medan 83 % förnekade detta. Emellertid
framhölls ofta att det inte var »problem» utan snarare olägenheter.
I allmänhet hade man konstaterat ölkonsumtion vid skoldans eller andra
nöjesarrangemang och/eller hittat ölburkar och tomflaskor efter sådana
tillställningar på skolområdet. Endast i några få enstaka fall uppgav man
att sådana problem hade förekommit under skoltiden. Men inte heller här
ansåg man, att ölberusning skulle vara utbredd eller vanlig, och inte heller
att några grupper eller gäng skulle vara ölmissbrukare eller skulle vara
ölberusade under skol- eller fritiden.
4) I 20 fall av 30 uppgav polisen att problemen på ölfronten ökat, dock
framhöll man i 17 av dessa 20 fall att problemen inte är stora eller ofta
förekommande. Polismyndigheterna anmärkte ej sällan — i synnerhet i
storre kommuner — att nedskräpningen genom tomglas och burkar blivit
större. I allmänhet hade man observerat att ungdomar börjat konsumera Öl
och pekade på de risker som alkoholkonsumtion kan innebära.
Slutsatser
Enligt den tillgängliga statistiken har sedan mellanölsreformen alkoholmissbruket
inte ökat. Majoriteten av de tillfrågade myndigheterna förnekade
också en negativ effekt av mellanölsreformen. De myndigheter som
hade en negativ uppfattning om mellanöl, ansåg tydligen att problem uppkommit
i första hand hos ungdomar. Huvudsakligen hade man observerat
ungdomar, som konsumerat Öl vid olämpliga tillfällen och på olämpliga
platser — ett förhållande, som tydligen var mera sällsynt före reformen.
Rapporteringar om direkt berusning eller missbruk i form av skadeverkningar
var däremot sällsynta. Den utveckling, som kännetecknar de senaste
femton åren, nämligen att ungdomar i allt tidigare ålder och allt
större utsträckning konsumerar alkohol, synes tydligen ha accentuerats
sedan mellanölsreformen.
Motionerna
1:375 och 11:569
Vid tidigare överväganden om sanihällskontroll över bryggerinäringen bär
ett av motiven för att avstå från en sådan åtgärd varit att ölet spelat en
underordnad roll som missbruksdryck. Det är möjligt att man vid tidpunkten
för detta ställningstagande ansett sig ha fog för en sådan slutsats.
Enligt motionärernas mening kan man inte bedöma en alkoholdrycks
sociala och medicinska farlighet endast med hänsyn till i vilken utsträckning
denna utgör den uteslutande eller är den enda utlösande faktorn
vid exempelvis fylleri eller då alkoholmissbruk uppstår. Man måste vid en
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
sådan bedömning också ta hänsyn till i vilken mån en alkoholdryck spelar
roll såsom inkörsport till mera avancerade vanor, vidare om drycken också
utgör ett komplement vid konsumtionen av även andra alkoholdrycker.
Oavsett resultatet av tidigare bedömningar av ölets roll kan man i dag,
etter mellanölets tillkomst, konstatera att situationen förändrats och att detta
Öl kommit att spela rollen av en lättillgänglig missbruksdryck.
Vid sidan av de skäl som ovan redovisats utgör också konsumtionsutvecklingen
ett motiv för samhällskontroll över den del av bryggerinäringen
som gäller tillverkning och distribution av Öl och starköl. Maltdryckskonsumtionen
har under en följd av år ökat kraftigt. 1949 var konsumtionen
av maltdrycker — exklusive lättöl — 31,90 liter per invånare över 15 år.
1956 var motsvarande siffra — efter starkölets tillkomst — 37,22 liter.
1964 var konsumtionen 40,85 liter för att året därpå alltså det år då
mellanölet tilläts säljas i livsmedelsbutikerna från och med den 1 oktober
1965 —. stiga till 42,21 liter. 1966 var konsumtionen av Öl och starköl 47,65
liter, räknat per invånare över 15 år.
Konsumtionen av lättöl har undergått följande förändringar: 1949 1,70
liter per invånare över 15 år, 1956 2,70 liter, 1964 3,40, 1965 2,90 och 1966
2,60 liter.
Under januari—augusti 1967 ökade starkölet med 15 procent, mellanölet
med 26 procent. Pilsnern (klass II A) gick tillbaka med 13 procent och lättölet
med 8 procent. Fördelningen mellan de olika maltdryckerna är nu
följande: lättölet svarar för 5 procent, pilsnern för 32 procent, mellanölet
för 58 procent och starkölet för 5 procent.
För att fullständiga bilden av alkoholkonsumtionen i vårt land bör nämnas
att denna ökning av maltdryckskonsumtionen skett jämsides med att
konsumtionen av starkvin och lättvin också ökat oavbrutet sedan 1945 och
att denna utveckling accelererade något år efter motboksreformen 1955. 1966
var konsumtionen av vin 5,77 liter per invånare över 15 år, vilket kan jämföras
med 2,55 liter 1954.
Konsumtionen av spritdrycker ökade mycket kraftigt omedelbart efter
motbokens borttagande 1955. Konsumtionen minskade åter åren närmast
före 1960, då den lägsta siffran noteras, för att sedan återigen stiga, och ligger
nu på en nivå som är högre än 1954 (1966: 8,44 liter per invånare över
15 år; 1954: 7,95 liter).
I takt med att maltdryckskonsumtionen ökar, vilket som framgår av
ovanstående ingalunda innebär att konsumtionen av övriga alkoholdrycker
minskar, ökas kravet på att samhället utvidgar sin kontroll över alkoholhanteringen
till att även omfatta bryggerinäringen vad gäller tillverkningen
och distributionen av Öl klass II A, II B och klass III. Ytterligare ett skäl
härför är att bryggeriindustrin med ökad kraft kommit att utgöra en från
ekonomisk och opinionssynpunkt betydande maktfaktor.
Här bör även erinras om att bryggeriernas fristående ställning har lett
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
till att en utomordentligt aktiv försäljningspolitik bedrivs från näringens
sida gentemot detaljhandlarna, vilka stimuleras att sälja så stora kvantiteter
som möjligt. Denna aktiva form av försäljningsverksamhet står i strid
med den passiva form för försäljning som normalt tillämpas för alkoholdrycker
i vårt land.
Till bilden hör att samhällets alkoholpolitik alltsedan 1955 varit inriktad
på att stimulera en övergång från starkare till svagare drycker, vilket under
den tidsperiod som hittills förflutit kommit att gynna det enskilda vinstintresset
inom bryggeriindustrin. Av allt att döma kommer denna samhällets
alkoholpolitiska linje att i framtiden ytterligare accentueras, vilket i sin tur
med största sannolikhet leder till en ökning av maltdryckskonsumtionen.
Till en sådan utveckling bidrar också den ökade penningtillgången hos den
enskilde konsumenten.
I den situationen kan det enligt motionärernas mening inte vara förenligt
med den grundläggande principen för vår nykterhetslagstiftning att tillhandhållandet
av alkoholdrycker skall ske utan enskilt vinstintresse att
låta bryggerinäringen stå utanför samhällets kontroll.
Ciderfrågan
Gällande bestämmelser
Enligt de i rusdrycksförsäljningsförordningen givna definitionerna blir
en ciderdryck, som normalt framställs genom alkoholisk jäsning av saft
från päron eller äpplen, att hänföra till vin om alkoholhalten överstiger 2*A
volymprocent. Varan skulle komma att beskattas som lättvin, dvs. med en
grundavgift av 72 öre per liter och med en procentavgift motsvarande 36
procent av utminuteringspriset. Sådan cider får endast försäljas genom
systemaktiebolaget.
Understiger ciderns alkoholhalt 21U volymprocent blir den att hänföra
till läskedryck och får alltså fritt försäljas. Skatt utgår för läskedrycker
med 33 öre per liter.
Någon försäljning av cider genom systemaktiebolaget har inte ägt rum,
medan däremot viss införsel av cider med alkoholhalt av högst 2''A, volymprocent
förekommit.
Frågans tidigare behandling
År 1950 gjordes från fruktodlarhåll framställning hos Kungl. Maj :t att
ciderdrycker med en alkoholhalt motsvarande den för maltdrycker av andra
respektive tredje klassen fastställda måtte få försäljas efter samma regler
som gällde för dessa maltdrycker. Framställningen överlämnades till 1944
års nykterhetskommitté.
Motioner vid 1951 och 1952 års riksdagar i samma riktning som fruktodlarnas
framställning avslogs av riksdagen, i avvaktan på kommitténs
förslag.
19
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
1944 års nykterhetskommitté
Nykterhetskommittén ansåg att cidern i jämförelse med ölet hade den
fördelen att den på grund av sin fruktsyrelialt endast i mindre grad kunde
användas i berusningssyfte. Enligt kommitténs mening skulle emellertid cidern
komma att konkurrera snarare med de alkoholfria läskedryckerna än
med vin och Öl. Den enda alkoholförtäring, som möjligen skulle kunna
minska genom en ciderkonsumtion, vore den som gällde svaga viner. Denna
konsumtion ansåg emellertid kommittén vara relativt ofarlig och mycket obetydlig.
Cidern skulle därför icke kunna få någon nykterhetsfrämj ande effekt
av betydelse, även om den mot förmodan skulle minska svagvinskonsumtionen.
Ej heller kunde man vänta någon nämnvärd övergång från Öl till cider
som måltidsdryck. Däremot skulle cidern komma att tävla med de alkoholfria
läskedryckerna, såväl de rena fruktmusterna som de kolsyrade lemonaderna.
Det fanns sålunda anledning befara att cidern skulle få en viss
utbredning bland den ungdom som huvudsakligen konsumerade läskedrycker,
vilket vore ogynnsamt ur nykterhetssynpunkt. Olägenheterna därav
skulle ökas, om fruktodlarnas intressen inriktades på tillverkning av alkoholhaltig
cider i stället för alkoholfri must.
I prop. 1954: 151 biträdde finansministern nykterhetskommitténs uppfattning
i denna fråga och framhöll att här som eljest i frågor av nykter - hetspolitisk betydelse måste producentintresset träda i bakgrunden.
Vid sin behandling av propositionen jämte i anledning därav väckta motioner
biträdde riksdagens särskilda utskott denna uppfattning och riksdagen
godkände utskottets förslag i denna del.
1955—1959 års riksdagar
I motioner vid 1955, 195G och 1957 års riksdagar hemställdes ånyo, att
cider med en alkoholhalt av högst 2,8 viktprocent skulle få tillverkas och
försäljas enligt samma bestämmelser som gällde för maltdrycker. Samtliga
motioner avvisades av vederbörande riksdag under hänvisning till att införandet
på marknaden av en ny lättillgänglig alkoholdryck, som skulle
kunna konkurrera med läskedrycker, icke vore lämpligt ur nykterhetssynpunkt.
En sådan dryck antogs komma att bli särskilt begärlig för ungdomen.
Bevillningsutskottet vid 1957 års riksdag medgav dock, att man i och för sig
knappast behövde befara att en ciderdryck i nämnvärd utsträckning skulle
kunna bli berusningskälla och att det inte vore uteslutet att en sådan dryck
skulle kunna få en viss betydelse för en övergång till svagare drycker (Bell
1957: 43).
När frågan åter aktualiserades genom motioner vid 1959 års riksdag kunde
bevillningsutskottet (BeU 1959: 33) konstatera, att bl. a. som en följd av
genomförda reformer och Nya systemaktiebolagets vinkampanj en markant
övergång till svagare drycker ägt rum. Likaså hade den totala konsumtionen
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 11)68
av alkohol sedan år 1956 nedgått betydligt trots att antalet personer i de
åldersgrupper, där alkohol konsumeras, hade ökat. Enligt utskottets mening
var det angeläget, att den totala alkoholkonsumtionen, uttryckt i ren alkohol,
som år 1958 uppgick till 3,70 liter per invånare, ytterligare minskade.
Utskottet vidhöll, att det i motionerna behandlade spörsmålet främst
måste bedömas från nykterhetspolitiska synpunkter. Mot bakgrunden av de
nämnda erfarenheterna antogs dock, att införandet av ciderdrycker icke
skulle medföra de konsekvenser i nykterhetshänseende, som tidigare kunnat
befaras. Cidern skulle sålunda, såsom motionärerna framhållit, icke vara
ägnad att i nämnvärd utsträckning konkurrera med läskedryckerna. Utskottet
var dock icke berett att tillstyrka lagstiftningsåtgärder, innan ytterligare
utredning skett i ändamål att klarlägga verkningarna i olika hänseenden
av framställning och försäljning av ciderdrycker. Riksdagen beslöt
i enlighet härmed.
Sedan 1959 års utskänkningsutredning tillkallats, hemställdes i en motion
vid 1960 års riksdag, att riksdagen måtte besluta att uppdraga åt utredningen
att undersöka möjligheterna att tillverka cider med en alkoholhalt
av icke endast 2,8 viktprocent utan även 4,5 viktprocent. Bevillningsutskottet
meddelade i sitt betänkande (BeU 1960: 22) över motionen, att utskottet
från utredningen under hand erfarit att utredningen hade för
avsikt att även undersöka möjligheterna att tillverka ciderdrycker med en
alkoholhalt av 4,5 viktprocent. Enär syftet med motionen med hänsyn härtill
redan finge anses tillgodosett, beslöt riksdagen att motionen skulle lämnas
utan åtgärd.
1950 års utskänkningsutredning
Utskänkningsutredningen sammanfattade sitt förslag beträffande ciderfrågan
sålunda.
Sedan det genom särskilt företagna försök med ciderdrycker visat sig att
berusningseffekten av dylika drycker icke är större än av maltdrycker med
motsvarande alkoholhalt, bar utredningen funnit sig böra föreslå, att ciderdrycker
skall få försäljas under mindre restriktiva former än för närvarande
och därvid lagtekniskt jämställas med maltdrycker. Tre huvudtyper
bör kunna förekomma, nämligen starkcider, cider och lättcider. Utredningen
föreslår, att skatten bestämmes för starkcider till 90 öre per
liter mot 1 krona 41 öre för starköl och för cider till 48 öre per liter liksom
för Öl. För lättcider, som närmast kommer att konkurrera med läskedryckerna,
finnes enligt utredningens mening icke anledning att fastställa lägre
skatt än för dessa eller 33 öre per liter.
I valet mellan att reglera tillverkning, beskattning och försäljning av
ciderdrycker i en särskild förordning eller att verkställa ändringar i samtliga
nu befintliga av förslagen berörda förordningar har utredningen föredragit
det senare alternativet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
21
I prop. 1963: 82 avstyrkte finansministern utredningens förslag och framhöll
att denna fråga i avgörande utsträckning måste bedömas från nykterhetspolitiska
synpunkter. Eventuella åtgärder för främjande av fruktodlingens
avsättningsmöjligheter måste därför prövas och avgöras i annat
sammanhang. I motioner hade yrkats bifall till utskänkningsutredningens
förslag rörande tillverkning och försäljning av cider.
Bevillningsutskottet (BeU 1963:41) delade departementschefens uppfattning.
Med hänsyn härtill och till nykterhetsläget ansåg utskottet en
liberalisering av villkoren för framställning och försäljning av ciderdrycker
inte böra komma i fråga. Riksdagen godkände utskottets betänkande i denna
del.
Motionerna
I: 642 och 11: 815
Motionärerna redovisar 1959 års utskänkningsutrednings ovan återgivna
förslag och erinrar om att utredningsförslaget avstyrktes av utskottet med
hänvisning till riskerna för alkoholmissbruk bland ungdomen. Sedan dess
har emellertid flera förändringar skett på det nykterhetspolitiska området.
Mellanölet infördes år 1966 och säljes nu allmänt i livsmedelsbutikerna.
Omfattande försöksverksamhet med friare utförsäljningsbestämmelser för
starköl pågår f. n. på flera håll i landet. Det finns alltså knappast någon
anledning att befara att en lättnad av bestämmelserna vad gäller cider skulle
medföra någon markant förändring av ungdomens alkoholvanor, eftersom
man redan nu har tillgång till drycker av jämförlig och starkare alkoholkoncentration.
Utskottet
Utskottet behandlar i detta betänkande tre skilda spörsmål med gemensam
anknytning till alkoholpolitiken. Frågorna gäller åtgärder mot alkoholreklamen,
kontrollen över bryggeri näringen samt försäljningen av ciderdrycker.
Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har dessa
frågor redan ingående diskuterats och utretts och i vissa fall befinner de
sig under fortsatt utredning. Utskottet förutsätter därför att problemställningarna
i huvudsak är välkända och behandlar i det följande mera ingående
endast frågan om alkoholreklamen, som enligt utskottets mening
förtjänar särskild uppmärksamhet.
.1 tkoholreklamen
I motionerna I: 374 och II: 476 understryks att den statliga upplysningsverksamheten
beträffande alkoholens skadeverkningar motverkas av alkoliolreklamen,
som kan arbeta med helt andra resurser än upplysningsverksamheten.
Motionärerna finner ett förbud mot spritdrycksreklam vara ett
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
naturligt led i strävandena att främja en övergång från sprit till svagare
drycker. I motionen II: 318 betonas att reklamen och vin- och spritagenternas
verksamhet är oförenliga med den tidigare allmänt accepterade principen
att det enskilda vinstintresset inte skall få göra sig gällande i alkoholhanteringen.
Motionären i motionen II: 886 tar också upp den i och för
sig intressanta men svårlösta frågan om förbud mot den indirekta reklam
för alkoholbruket som sådant, som kan förekomma i film och television.
Reklamens roll i det moderna samhället är föremål för mycket skiftande
värderingar. I den fortlöpande debatten intar producenter och konsumenter
ofta helt oförenliga ståndpunkter. Utan att ta någon ställning i denna
diskussion får utskottet helt allmänt konstatera att det tekniskt sett är
förenat med stora svårigheter att ingripa mot reklam för varor, som får
marknadsföras utan särskilda inskränkningar. Läget är emellertid helt
annorlunda i fråga om reklam för rusdrycker på grund av det statliga
monopolet. Ett förbud mot eller inskränkningar av reklamen för rusdrycker
torde kunna göras effektivt genom att man i rusdrycltsförsäljningsförordningen
tar in bestämmelser som partihandelsbolaget åläggs uppställa som
villkor för inköp. Några övriga sanktioner torde inte vara erforderliga då
en utländsk producent av rusdrycker inte kan tänkas vilja bekosta reklam
som skulle medföra att varan försvinner ur sortimentet av rusdrycker.
En åtgärd av denna art kan inte heller väntas medföra andra komplikationer
än att vissa utländska producenter kanske anser sina intressen åsidosatta.
Det har emellertid varit en genomgående linje i den svenska alkoholpolitiken
att producentintressena fått stå tillbaka för de nykterhetspolitiska
synpunkterna.
Enligt utskottets uppfattning behöver man alltså inte avvakta någon
ytterligare teknisk utredning för att genomföra inskränkningar i rusdrycksreklamen.
Fråga är då om det för närvarande finns tillräckligt starka motiv
för att vidta sådana åtgärder utan att avvakta de överväganden i frågan som
alkoholpolitiska utredningen kan väntas redovisa.
Utskottet vill till en början framhålla att alkoholreklamens nykter hetspolitiska
betydelse självfallet inte får överdrivas. Åtgärder mot alkoholreklamen
i de former denna reklam för närvarande bedrivs kan sannolikt
inte väntas medföra några omedelbara effekter. Man bör emellertid enligt
utskottets mening inte på längre sikt underskatta reklamens effekter när
det gäller den allmänna attityden till rusdryckerna. Den omständigheten
att spritcentralen inte bedriver någon reklam för sina produkter och att
reklamen därför huvudsakligen avser dyrare importerade märken som inte
i första hand används av alkoholmissbrukarna, är enligt utskottets mening
knappast någon garanti för att reklamen endast bar oskyldiga verkningar.
Det torde kunna beläggas med åtskilliga exempel att i och för sig
umbärliga eller skadliga varor genom den höjda levnadsstandarden och
eu intensiv reklamverksamhet blivit dagliga förbrukningsvaror från att
23
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
tidigare ha betraktats som renodlad lyx. På samma sätt finns det enligt
utskottets mening risker för att en nästan daglig propaganda för spritdrycker
kan bidra till att göra sådana drycker accepterade som dagliga
konsumtionsvaror. En sådan utveckling måste anses direkt strida mot
samhällsintresset av att denna konsumtion i möjligaste mån dämpas. Reklamen
för vin och Öl bör dock med hänsyn till strävandena att främja en
övergång från spritdrycker till svagare drycker bedömas från andra utgångspunkter.
Enligt utskottets mening måste för enskilda, organisationer
och statliga organ, som nu gör en viktig social insats genom att sprida
kunskap om alkoholens skadeverkningar, mötet med en såvitt utskottet
kan bedöma under senare år ökande reklam för spritdrycker framstå som
ett bevis för det enskilda vinstintressets prioritering på bekostnad av de
samhälleliga strävandena. Det är i och för sig beklagligt att man måste
bedöma utsikterna att komma till rätta med den i motionen II: 886 påtalade
smygreklamen på spritdrycker som praktiskt taget obefintliga, men
detta är enligt utskottets mening inte något skäl för att inte ingripa där
det är möjligt, nämligen i fråga om den direkta reklamen för spritdrycker.
Utskottet har tidigare uttalat kritik mot alkoholreklamen, och den utredning
av frågan som verkställts har tillkommit på utskottets förslag.
Utredningens resultat kan naturligtvis diskuteras i vissa avseenden och
detta torde vara anledningen till att någon proposition inte framlagts i
ämnet och till att utredningsbetänkandet överlämnats till alkoholpolitiska
utredningen för ytterligare överväganden. Frågan om åtgärder mot reklamen
för spritdrycker skulle under sådana förhållanden inte kunna få sin
slutliga lösning förrän riksdagen tagit ställning till alkoholpolitiska utredningens
slutliga redovisning av sitt arbete. Detta kan enligt vad utskottet
erfarit väntas ta åtskillig tid i anspråk. Utskottet, som anser att
spritdrycksreklamen från såväl allmänna som nykterhetspolitiska synpunkter
måste betecknas som stötande, finner i likhet med motionärerna i
motionerna 1:374 och 11:476 att snara åtgärder bör vidtas mot denna
reklam och att frågan härom bör lösas utan ytterligare utredning. Denna
ståndpunkt innebär inte att den alkoholpolitiska utredningen fråntas uppdraget
att överväga de allmänna principerna för den framtida alkoholreklamen
men att dessa överväganden bör äga rum utifrån de ändrade
förutsättningar som ett reklamförbud mot spritdrycker innebär. Övriga
i motionerna aktualiserade frågor rörande reklam för vin och Öl, agenlverksamhet
och smygreklam är av mera svårbedömbar karaktär och bör
därför övervägas av alkoholpolitiska utredningen innan riksdagen tar någon
ståndpunkt.
Kontrollen över bry g g er inär ing en
Frågan om förstatligande av bryggeriindustrin behandlades av 1954 års
bryggeriutredning som avvisade tanken på en sådan åtgärd. Finansmi
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
ni steril biträdde i denna del utredningens uppfattning, som också godkändes
av riksdagen. Utredningens förslag om viss särskild kontroll över
bryggerinäringen godtogs inte.
I de bär behandlade motionerna 1:375 och 11:469 yrkas inte något förstatligande
av bryggeriindustrin men väl ökad samhällelig kontroll över
denna näring. Motionärerna motiverar yrkandet med hänvisning främst
till att förutsättningarna för den nykterhetspolitiska synen på maltdryckerna
radikalt förändrats genom mellanölets införande. Vidare betonar de
bryggeriernas aktiva försäljningspolitik och ölets ökande betydelse genom de
fortsatta strävandena att främja en övergång till svagare drycker. Motionärerna
begär därför en särskild utredning av frågan om samhällets kontroll
över tillverkningen och försäljningen av Öl och starköl.
Utskottet vill först erinra om att samhället redan har betydande möjligheter
till insyn i bryggerinäringen genom kontrollstyrelsen, som bär i uppdrag
att övervaka tillverkning och beskattning samt att följa försäljningen.
Det torde inte heller vara förenat med några svårigheter att få uppgifter om
bryggeriernas lönsamhet eller att följa deras försäljningsbefrämjande åtgärder.
Om samhället — som motionärerna avser — genom en vidgad
kontroll skall styra tillverkningen och försäljningen av Öl och starköl och
denna styrning avser att eliminera det enskilda vinstintresset torde ett
förstatligande av bryggerierna bli nödvändigt. Då det får förutsättas att
motionärerna inte ensidigt vill kunna ingripa mot de inhemska bryggerierna
utan även mot importen leder yrkandet fram till tanken på ett statligt
ölmonopol. Oavsett hur man bedömer bryggeriindustrins ställning kan konstateras
att den ökande företagskoncentrationen inom denna näring och
tillkomsten av mellanölet ändrat förutsättningarna för de slutsatser som
redovisades av 1954 års bryggeriutredning. Frågan om maltdryckernas
ställning i förhållande till övriga alkoholhaltiga drycker bör därför omprövas
i sitt större sammanhang. Därvid bör också producentintressenas
nykterhetspolitiska roll tas upp till granskning och behovet av insyn övervägas.
En dylik bedömning får anses ligga inom den alkoholpolitiska utredningens
uppdrag och utskottet förordar därför att de föreliggande motionerna
överlämnas till denna utredning för att tagas i övervägande vid
uppdragets fullgörande.
Ciderfrågan
Frågan om att tillverka och försälja cider på huvudsakligen samma villkor
som gäller för maltdrycker har varit föremål för riksdagens prövning
vid upprepade tillfällen. Då finansministern i proposition till 1963 ärs
riksdag avvisade 1959 års utskänkningsutrednings förslag om införande av
ciderdrycker på den svenska marknaden, åberopade han nykterhetspolitiska
motiv och fann att eventuella åtgärder till stöd för fruktodlingen fick
prövas i annat sammanhang. Bevillningsutskottet och riksdagen delade
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968 25
denna uppfattning. När nu motionärerna i motionerna 1:642 och 11:815
åter för fram nämnda utrednings förslag finner utskottet inte att de anför
några nya argument som kan åberopas till stöd för en sådan åtgärd.
Utskottet vidhåller, som tidigare framhållits i detta betänkande, att producentintressena
såvitt möjligt inte bör få påverka alkoholpolitiken och
avstyrker alltså motionerna.
Utskottet vill i detta sammanhang tillrättalägga vissa vilseledande uppgifter
om cider, vilka under senare tid förekommit i pressen. I samband med
försäljningen av importerad cider, med en alkoholhalt som inte överstiger
274 volymprocent, har gjorts gällande att en sådan vara väl skulle få
importeras men inte tillverkas inom landet, vilket skulle vara till förfång
för de svenska fruktodlarna. Någon dylik diskriminering av de svenska
fruktodlarna förekommer självfallet inte utan dessa är helt oförhindrade
att tillverka en motsvarande ciderdryck.
Med åberopande av det anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
I; 374 av herr Dahl m. fl. och II: 476 av herr Johansson i
Trollhättan m. fl. samt i anledning av motionen II: 318 av
herrar Almgren och Rask och motionen 11:886 av herr
Åkerlind i skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till 1969
års vårriksdag i enlighet med vad utskottet ovan förordat
beträffande förbud mot reklam för spritdrycker;
2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär att de
likalydande motionerna 1:375 av herr Hedström m. fl. och
II: 469 av herr Engkvist m. fl., motionen II: 318 av herrar
Almgren och Rask samt motionen II: 886 av herr Åkerlind, i
vad densamma hänvisats till bevillningsutskottet, överlämnas
till alkoholpolitiska utredningen för att — beträffande
sådana i motionerna behandlade frågor som inte innefattas
under punkten 1 i utskottets hemställan — tagas
i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget;
3) att riksdagen avslår de likalydande motionerna I: 642
av herrar Yngve Nilsson och Ebbe Ohlsson samt 11:815 av
herr Nilsson i Bästekille m. fl.
Stockholm den 18 oktober 1968
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1968
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
fröken Ranmark (s), herrar Yngve Nilsson* (h), Stefanson (fp), Wärnberg
(s), Tage Johansson* (s), Enarsson (h) och Tistad (fp); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Brandt* (s),
Engkvist (s), Vigelsbo (ep), Andersson i Essvik (s), fru Nettelbrandt (fp),
herr Eriksson i Bäckmora* (ep), herrar Forsberg (s), Enskog (fp) och
Carlstein (s).
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer
Beträffande alkoholreklamen
1) av herrar Yngve Nilsson (h), Enarsson (h) och Magnusson i Borås
(h), vilka med hänvisning till det förhållandet att frågan om alkoholreklamen
redan är föremål för utredning ansett att utskottet med hänsyn till
gängse praxis bort hemställa,
att riksdagen avslår motionerna I: 374 och II: 476, II: 318
och II: 886.
Beträffande kontroll över bryggerinäringen
2) av herrar Yngve Nilsson (h), Stefanson (fp), Enarsson (h), Tistad
(fp), Magnusson i Borås (h), Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp), herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och Enskog (fp), vilka ansett att utskottet —
med hänsyn till att de synpunkter som aktualiserats i förevarande motioner,
i vad de avser tillgodoseende av nykterhetspolitiska intressen, ligger inom
alkoholpolitiska utredningens uppdrag — bort hemställa,
att riksdagen avslår motionerna 1:375 och 11:469.
Beträffande ciderfrågan
3) av herrar Yngve Nilsson (h), Enarsson (h) och Magnusson i Borås
(h), vilka ansett att utskottet i anledning av motionerna I: 642 och II: 815
bort hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär att motionerna
I: 642 och II: 815 överlämnas till alkoholpolitiska
utredningen för att beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget.
K8SELTE AB. STHLM 61
814447
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1968:327 Skrivelse till Konungen med anledning av motioner angående vissa alkoholpolitiska frågor. a1 i texten