Sök i Ratio Lex

Betänkande med anledning av motioner angående arbetsgivares skyldighet att lämna kontrolluPP9tft beträffande naturaförmåner.

1968-02-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1968:7, Betänkande med anledning av motioner angående arbetsgivares skyldighet att lämna kontrolluPP9tft beträffande naturaförmåner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1968

1

Nr 7

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner

angående arbetsgivares skyldighet att lämna kontrolluPP9tft

beträffande naturaförmåner.

(2:a avd.)

I de likalydande motionerna 1: 257 av herr Brundin och II: 328 av fru

Sundberg har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer

om förslag till riksdagen angående ändring i taxeringsförordningen

av i motionerna angiven innebörd.

Genom beslut av 1956 års höstriksdag infördes bestämmelsen i 32 § 3

mom. sista stycket kommunalskattelagen att som intäkt av tjänst inte skall

upptas förmåner av mindre värde, som utgått i annat än pengar, om förmånen

kan antas inte vara avsedd att utgöra direkt vederlag för utfört arbete.

I punkt 3 sista stycket av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen anges

som exempel på dylika förmåner rabatter vid inköp av varor i arbetsgivarens

rörelse, förfriskningar som utan ersättning tillhandahålls i samband

med arbetet, måltider som genom arbetsgivarens försorg erhålls till

ett lägre pris än i öppna marknaden eller hyresrätt till fastighet, för vilken

hyran bestämts till obetydligt lägre pris än i orten gällande hyrespris. I anvisningspunkten

uttalas att, vid bedömande av om förmånen skall upptas

som intäkt eller ej, hänsyn skall tas till det sammanlagda värdet av de förmåner

av förevarande slag, som den skattskyldige åtnjutit från samme arbetsgivare.

Vid denna bedömning skall hänsyn tas till den besparing i normala

levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige.

Vidare gäller som förutsättning för att förmånen inte skall upptas som

intäkt, att förmånen inte framstår som ett med lön eller pension jämförbart

vederlag utan som en åtgärd för att bereda trivsel i arbetet eller liknande

eller att förmånen utgår på grund av sedvänja inom föreliggande yrke eller

verksamhet. Om den skattskyldige mot avstående av förmånen kan erhålla

ersättning i pengar bör förmånen i regel anses som vederlag för utfört arbete

och därför som skattepliktig intäkt.

Enligt 37 § 1 mom. taxeringsförordningen är arbetsgivare inte skyldig att

utan anmamng lämna uppgift om förmåner i annat än pengar, när det som

mottagaren i sådant hänseende sammanlagt åtnjutit från arbetsgivaren —

efter avdrag för vederlag — uppenbarligen inte haft högre värde än 400 kr.

för helt år räknat. Denna bestämmelse har blivit normgivande då det gäller

att bedöma i vad mån förmån av mindre värde skall upptagas som intäkt

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1968

av tjänst. Departementschefen uttalade härom i proposition 1956: 150, vilken

ligger till grund för 1956 års lagstiftning, att beloppet 400 kr. valts med

tanke på vad som enligt kommunalskattelagen i åtskilliga fall kan tänkas

bli bedömt som skattefritt. Departementschefen framhöll dock, att beloppet

i och för sig inte innebar någon norm för värdet på de intäkter som enligt

bestämmelserna i kommunalskattelagen är undantagna från beskattning.

Vad som kan anses som skattefritt enligt kommunalskattelagen bör förbehållas

praxis att avgöra med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet. Ibland kan — menade departementschefen — förmåner med ett sammanlagt

lägre värde än 400 kr. helt eller delvis böra beskattas, medan det

i andra fall är tänkbart, att förmåner med ett sammanlagt högre värde än

400 kr. kan bedömas som icke skattepliktiga. Bevillningsutskottet anförde

i sitt av riksdagen godkända betänkande 1956: 52, att det torde ligga

i sakens natur, att bestämmelser av denna art kommer att bli föremål för

olika bedömanden och därigenom kommer att vålla beskattningsmyndigheterna

ett visst merarbete, särskilt innan en fastare praxis hunnit utbildas.

Med hänsyn till önskvärdheten av att från början samma normer i huvudsak

bör tillämpas i hela landet, underströk utskottet angelägenheten av att

riksskattenämnden skulle genom vägledande uttalanden skapa förutsättningar

för en enhetlig rättstillämpning. Riksskattenämnden utfärdade också

sedermera anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna rörande

tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser (nr 1/1958 p. 1; jfr nr 7/1967

p. 4).

Enligt 37 § 1 mom. taxeringsförordningen behöver uppgift ej lämnas om

ersättning för resa i tjänsten, om ersättningen motsvarar gjorda utlägg och

dessa sammanlagt inte överstiger 500 kr. Inte heller föreligger uppgiftsplikt

för representationsersättning, motsvarande gjorda utlägg, sammanlagt ej

överstigande 500 kr. Undantag från uppgiftsplikt en har vidare gjorts för

traktamentsersättning, som inte överstiger 500 kr. eller inte avser mer än

24 dagar för år räknat, under förutsättning att ersättningen utgått vid vistelse

i tjänsten utom tjänstgöringsorten och att i kontrolluppgiften anmärks

att traktamentsersättning utgått.

De nu återgivna beloppsgränserna i taxeringsförordningen har tillämpats

fr. o. m. 1957 års taxering.

I de förevarande motionerna framhålles att deklarationsarbetet för såväl

arbetsgivare som arbetstagare skulle avsevärt förenklas om de beloppsgränser

på 400 kr. resp. 500 kr., som angivits i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen

för arbetsgivares uppgiftsskyldighet beträffande mindre förmåner, rese-,

representations- och traktamentsersättningar, kunde ersättas av en enda

gräns. Motionärerna framhåller vidare att de kostnader som svarar mot de

nuvarande beloppsgränserna stigit avsevärt sedan dessa fastställdes, vilket

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1968

innebär att en stor del av de tidigare skattefria förmånerna numera blivit

skattepliktiga utan att förmånerna i och för sig blivit värdefullare. Beloppen

bör därför enligt motionärernas mening höjas.

Utskottet

Enligt 32 § 3 mom. sista stycket kommunalskattelagen skall förmån av

mindre värde, som utgått i annat än pengar, inte upptas som intäkt av

tjänst, om förmånen kan antas inte vara avsedd att utgöra direkt vederlag

för utfört arbete. I anvisningarna till detta lagrum uttalas att man vid bedömningen

av om förmånen skall tas upp som intäkt skall ta hänsyn dels

till det sammanlagda värdet av de förmåner av ifrågavarande slag, som

den skattskyldige erhållit från samme arbetsgivare, dels till den besparing

i normala levnadskostnader, som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige.

Om förmånen framstår som ett med lön eller pension jämförbart

vederlag och inte som en åtgärd för att bereda trivsel i arbetet eller liknande

är den skattepliktig. Detsamma gäller om den skattskyldige mot avstående

av förmånen kan erhålla ersättning i pengar.

De bestämmelser i kommunalskattelagen, som reglerar i vad mån förmån

av mindre värde skall upptas som intäkt av tjänst, måste ses i samband

med bestämmelserna i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen om arbetsgivares

uppgiftsskyldighet beträffande naturaförmåner. En arbetsgivare behöver

enligt dessa bestämmelser inte lämna kontrolluppgift, om förmånerna,

efter avdrag för vederlag, uppenbarligen haft ett värde som inte överstiger

400 kr. för helt år räknat.

Under förarbetena till lagstiftningen förutsattes att gränsfall skulle uppkomma,

vilka skulle förorsaka taxeringsmyndigheterna ett visst merarbete,

särskilt innan en fastare praxis hunnit utbildas. Därvid underströks angelägenheten

av att riksskattenämnden genom vägledande uttalanden skapade

förutsättningar för en enhetlig tillämpning. I enlighet härmed utfärdade

riksskattenämnden anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna

rörande tillämpningen av bestämmelserna (nr 1/1958 p. 1; jfr nr 7/1967

p. 4). Enligt anvisningarna har förmånerna indelats i tre grupper nämligen

förmåner, vilka över huvud taget icke bör anses som skattepliktiga, förmåner,

vilkas skatteplikt beror av värdet, och förmåner, vilka alltid bör anses

som skattepliktiga.

Enligt 37 § 1 mom. taxeringsförordningen har från uppgiftsskyldighet

vidare undantagits ersättningar för gjorda utlägg i vissa fall. Arbetsgivare

behöver således inte lämna kontrolluppgift beträffande ersättning för resa

i tjänsten, om ersättningen motsvarar gjorda utlägg och dessa sammanlagt

inte överstiger 500 kr. Uppgiftsskyldighet föreligger inte heller för repre
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1968

sentationsersättning, som motsvarar gjorda utlägg och sammanlagt inte

överstiger 500 kr. Om arbetstagare vid vistelse utom tjänstgöringsorten uppburit

traktamentsersättning, som inte överstiger 500 kr. eller inte avser

mer än 24 dagar för år räknat, behöver arbetsgivaren inte lämna kontrolluppgift,

om i denna anmärkes att traktamentsersättning utgått.

De beloppsgränser, som angivits i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen för

arbetsgivares uppgiftsskyldighet beträffande mindre förmåner samt rese-,

representations- och traktamentsersättningar, har tillämpats sedan 1957 års

taxering.

I de förevarande motionerna yrkas att de i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen

angivna beloppsgränserna 400 kr. och 500 kr. för arbetsgivares uppgiftsskyldighet

beträffande mindre naturaförmåner samt rese-, representations-

och traktamentsersättningar ersättes av en enda gräns och att denna

höjs. Till stöd för yrkandet åberopas att en enda beloppsgräns avsevärt

skulle förenkla deklarationsarbetet för såväl arbetsgivare som arbetstagare

och att de kostnader som svarar mot de nuvarande beloppsgränserna avsevärt

stigit sedan dessa fastställdes. En stor del av tidigare skattefria förmåner

har därför numera blivit skattepliktiga utan att förmånerna i och

för sig blivit värdefullare.

Riksskattenämnden beaktar i olika sammanhang inom ramen för gällande

lagstiftning förändringarna i penningvärdet. Nämnden har sålunda

vid flera tillfällen höjt de normbelopp som gäller för bl. a. beräkning av

värdet av bilförmån samt avdrag för bilkostnader och ökade levnadskostnader.

Även om riksskattenämnden inte har möjlighet att självständigt höja

intäktsgränserna för arbetsgivares uppgiftsskyldighet, kan dock nämnden,

om den med hänsyn till hittills vunna erfarenheter av lagstiftningen anser

det påkallat, i framställning till Kungl. Maj :t aktualisera en sådan författningsändring

som motionärerna åsyftar.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att 1965 års riksdag anhållit om

utredning beträffande samordning och förenkling av den uppgifts- och uppbördsskyldighet

som av det allmänna åläggs arbetsgivare (ABU 30, rskr

261). Chefen för finansdepartementet har i prop. 1967:130 med förslag

till förordning om ändring i uppbördsförordningen m. m. uttalat att förslagen

i propositionen givetvis utformats med beaktande av synpunkten att

arbetsgivarnas medverkan i uppbördssystemet bör underlättas i görligaste

mån. Den av riksdagen begärda utredningen hade emellertid enligt departementschefens

mening en vidare syftning och han avsåg därför att snarast

efter övergången till ADB-systemet begära bemyndigande att tillkalla särskilda

sakkunniga för utredningen. Enligt vad utskottet under hand erfarit

kan denna väntas bli tillsatt under innevarande år. Det i motionerna framförda

önskemålet är således i viss mån tillgodosett. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motionerna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1968 5

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionerna I: 257 och II: 328.

Stockholm den 27 februari 1968

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),

fröken Ranmark (s), herrar Stefanson (fp), Wärnberg (s), Tage Johansson

(s), Lundström (fp) ochFälldin (ep); samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Brandt (s),

Allard (s), Gustafson i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep), Andersson i Essvik

(s), fru Nettelbrandt (fp), herr Eriksson i Bäckmora (ep), fru Holmqvist

(s) och herr Nyström (s).

Reservation

av herr Magnusson i Borås (h).

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680026

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.