Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
1968-03-19 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1968:20, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Dokumentets text
Bankontskottets utlåtande nr 20 år 1068
1
Nr 20
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 instruktionen för bankoutskottet åligger det utskottet att
granska dels riksbankens tillstånd och huru densamma styrd och förvaltad
blivit, dels riksgäldskontorets ställning och förvaltning.
Riksdagens revisorer har hittills i december varje år avgivit berättelser
över den granskning som de verkställt av riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning. Revisorernas granskning har avsett dels
räkenskaperna under senast förflutna räkenskapsår, d. v. s. för riksbanken
det senast avslutade kalenderåret, för riksgäldskontoret det senast
avslutade budgetåret, dels — på grundval av fullmäktiges protokoll — eu
del av det löpande räkenskapsårets förvaltning. Bankoutskottet har under de
första månaderna varje år granskat banko- och riksgäldsfullmäktiges protokoll
för tiden från föregående riksdags början fram till början av den innevarande
riksdagen ävensom vissa andra handlingar och därvid i främsta
rummet beaktat hur de penning- och valutapolitiska uppgifterna handhafts.
På grundval av dels riksdagens revisorers och dels sin egen granskning
har utskottet upptagit frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken
och i riksgäldskontoret i ett för dessa verk gemensamt dechargeutlåtande.
Innebörden och utformningen av utskottets hemställan och riksdagens
beslut om ansvarsfrihet för de nämnda fullmäktige kan belysas genom citat
av vad utskottet härvidlag hemställde 1967, nämligen beträffande fullmäktige
i riksbanken att ansvarsfrihet skulle beviljas dem »dels för förvaltningen
under år 1965 av bankens såväl huvudkontor som samtliga avdelningskontor
i orterna, dels ock för de beslut och åtgärder som finnes antecknade
i fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1966 till och med
den 9 januari innevarande år» och beträffande fullmäktige i riksgäldskontoret
att ansvarsfrihet skulle tillerkännas dem »ej mindre för den av riksdagens
revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden
1 juli 1965—30 juni 1966 än även för alla beslut och åtgärder som finnes
antecknade i fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1966 till
och med den 9 januari innevarande år».
Den ordning som sålunda tillämpats är enligt utskottets uppfattning
mindre lämplig. Framför allt kan mot den invändas att oklarhet kan uppstå
om huruvida vissa åtgärder beaktats vid den på protokollen baserade
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 8 saml. Nr 20
2
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1008
granskningen och sålunda omfattats av beviljad ansvarsfrihet enligt det
senare ledet i en hemställan av citerad typ eller om de bedömts först vid
den slutliga granskning som åberopats i det förra ledet av en sådan hemställan.
Därtill kommer att slutlig ansvarsfrihet för riksbankens del kommit
att beviljas först ca ett år och två månader efter ifrågavarande räkenskapsårs
utgång.
Vid prövningen i december 1967 av det slutbetänkande som avgivits av
utredningen angående riksdagens revisorers verksamhet stannade utskottet
och riksdagen för att deras ställningstagande till frågan om ansvarsfrihet
för bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige alltfort — i motsats
mot vad utredningen föreslagit — borde baseras bl. a. på årliga revisionsberättelser
(BaU 1963:67). I samråd med riksdagens revisorer har utskottet
därefter sökt åstadkomma en sådan omläggning av granskningen att
de ovan anförda olägenheterna skulle i möjligaste mån bortfalla. Revisorerna
har så snart det blivit möjligt granskat riksbankens förvaltning under
år 1967, vilket eljest skulle ha skett först instundande höst, och till
riksdagen avgivit en berättelse över denna granskning. Enligt utskottets
mening bör granskning och decharge vad gäller såväl riksbankens förvaltning
i allmänhet som bankofullmäktiges åtgärder på penning- och valutapolitikens
område fortsättningsvis avse det senaste räkenskapsåret (d. v. s.
kalenderåret). Någon anledning att i granskningen innefatta också det innevarande
årets första nio dagar torde normalt inte föreligga. I enlighet
med vad här sagts upptar utskottet i det följande frågan om ansvarsfrihet
dels — enligt hittills gällande ordning — för riksbankens förvaltning
under år 1966, dels också för riksbankens förvaltning under år 1967.
Vad här sagts om granskningen av riksbanken gäller delvis även beträffande
riksgäldskontoret. Att märka är dock att riksgäldskontorets räkenskapsår
sammanfaller med budgetår och att sålunda tiden mellan räkenskapsårets
slut och prövningen av frågan om ansvarsfrihet i detta fall
är ett halvt år kortare. Utskottet har övervägt möjligheten att pröva frågan
om ansvarsfrihet för riksgäldskontorets förvaltning redan under hösten,
tämligen snart efter räkenskapsårets slut, men funnit anledning därtill
inte föreligga utan en gemensam behandling av riksbankens och riksgäldskontorets
dechargefrågor kunna bibehållas. För att kunna överblicka
samma period i fråga om riksgäldskontoret som i fråga om riksbanken
har utskottet nu tagit del av riksgäldsfullmäktiges protokoll även för del
halvår som förflutit närmast efter räkenskapsårets slut. Utskottet vill
även erinra om att riksgäldsfullmäktige jämlikt reglementet för riksgäldskontoret
har att vid varje riksdags början avge en berättelse om riksgäldskontorets
ställning och förvaltning under det senaste kalenderåret. Denna
ordning skall givetvis bibehållas. Om anledning därtill förekommer kan
utskottet i anslutning till dechargegranskningen påtala förhållanden som
hänför sig till tiden efter det senaste räkenskapsårets slut.
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1968
3
För sin granskning av riksbankens styrelse och förvaltning har utskottet
tagit del av dels fullmäktiges i riksbanken allmänna och särskilda protokoll
samt direktionens och industristyrelsens protokoll, samtliga för tiden
från och med den 10 januari 1967, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats
för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till 1967
års slut, dels de av riksdagens revisorer avgivna berättelserna om verkställd
granskning av riksbankens tillstånd och förvaltning under år 1966
och år 1967, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 1 till riksdagen
överlämnade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning under år 1967. Vid granskningen har för utskottet också varit
tillgängliga särskilda redogörelser för verksamheten vid riksbankens pappersbruk
och vid dess sedeltryckeri under år 1967.
För sin granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning har
utskottet tagit del av dels de allmänna och särskilda protokoll som förts
hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1967,
intill vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen
antecknade beslut och åtgärder, och till 1967 års slut, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1966—30 juni 1967, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1968 års riksdag
avgivna berättelse.
Härutöver har utskottet tagit del av protokoll från ett under år 1967
hållet gemensamt sammanträde med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret.
För närmare upplysning om riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet
hänvisar utskottet till de av deras fullmäktige avgivna berättelserna.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag får utskottet
avge berättelse över den verkställda granskningen.
l:o) Penning- och valutapolitiken. Då högkonjunkturen under loppet av
år 1966 gick in i ett lugnare skede — inte minst till följd av den förda
ekonomiska politiken — gavs kreditpolitiken en mindre restriktiv utformning
än tidigare. De bedömningar av konjunkturutvecklingen som låg till
grund för den ekonomiska politiken vid årsskiftet 1966—1967 tydde på
en fortsatt ganska svag efterlråge- och produktionsuppgång under första
delen av 1967 medan en snabbare tillväxt förutsågs mot slutet av året. Den
mindre restriktiva kreditpolitik som inletts 1966 lättades ytterligare under
de första månaderna 1967 och fortsatte ända till årets sista veckor.
Riksbankens diskonto sänktes i två etapper med sammanlagt en procentenhet,
nämligen till 5>/2 procent fr. o. in. den 3 februari och till 5 procent
fr. o. in. den 10 mars. Då det efter hand visade sig att den antagna efter1*
—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 8 sand. Nr 20
4
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1968
fråge- och produktionsuppgången under senare delen av året skulle komma
att bli mindre än väntat lättades den ekonomiska politiken generellt.
Finanspolitiken blev mera expansiv och inriktades på selektivt verkande
åtgärder. Banksystemets likviditet ökade mycket kraftigt inte minst till
följd av den statliga upplåningspolitikens utformning och genom riksbankens
marknadsoperationer, som även innefattade köp av bostads- och
industriobligationer. Bankernas likvida tillgångar, inräknat stats- och
hypoteksobligationer samt valutor, steg med inte mindre än ca 3 miljarder
kr. under 1967 mot 1,8 miljarder kr. 1966.
Den ekonomiska politikens omorientering i expansiv riktning sammanföll
med en utveckling av bytesbalansen gentemot utlandet i gynnsam riktning.
Det stod redan under hösten klart att det underskott på 800 milj. kr.
som registrerats 1966 skulle komma att reduceras väsentligt. Fram till
utgången av oktober hade valutareserven stigit med i det närmaste 750
milj. kr. mot drygt 150 milj. kr. motsvarande period 1966. Bl. a. mot bakgrund
av bytesbalansens och valutareservens utveckling beslöt bankofullmäktige
och regeringen att bibehålla den svenska kronans paritetsvärde
oförändrat då det brittiska pundet och några andra länders valutor devalverades
den 18 november och dagarna därefter. Att den svenska kronan inte
devalverades bedömdes som så mycket mera angeläget som den stabilisering
av pris- och kostnadsutvecklingen, som hade uppnatts, lätt skulle
kunna äventyras genom en devalvering. Ur internationell synvinkel ansågs
det vidare angeläget att i möjligaste man bidra till att de\alveringsåtgärderna
begränsades till ett fåtal länder. En sådan begränsning bedömdes
som en förutsättning för att de brittiska åtgärderna skulle få avsedd verkan,
nämligen att stärka den brittiska ekonomins konkurrenskraft och
utvecklingsmöjligheter, och också tör att risken för en allmän oio på
valutamarknaderna skulle elimineras.
Utvecklingen på valutamarknaderna efter punddevalveringen ledde till
en inte obetydlig utströmning av valutor från Sverige samtidigt som den
tendens till höjning av räntenivån utomlands, som redan tidigare gjort
sig gällande, ytterligare förstärktes. Under perioden från 18 november till
13 december minskade riksbankens valutareserv med i runt tal en miljard
kr. Bakom denna utveckling låg flera olika typer av transaktioner, bl. a.
utländska bankers omväxling av tillgodohavanden i svenska kronor, överföringar
från utländska dotterbolag i Sverige och påskyndande av importbetalningar
etc. Då det inte kunde anses uteslutet att transaktioner i syfte
att undvika förluster vid en devalvering av kronan skulle få en allt större
spridning, framstod det i mitten av december som angeläget att genom nya
åtgärder klart ange att beslutet att inte devalvera kronan stod fast. Även
den omständigheten att Sverige jämfört med utlandet hade ett relativt lågt
ränteläge talade för att åtgärder borde vidtas för att motverka valutautströmningen.
Med verkan fr. o. m. den 15 december höjdes riksbankens diskonto
Bankuuiskottets utlåtande nr 20 år 1968
5
med eu procentenhet till 6 procent. Samtidigt vidtogs åtgärder för att begränsa
tillgången på kortfristig kredit. 1 detta syfte infördes för upplåning
i riksbanken på nytt s. k. straffränta med samma konstruktion som före
juli 1966. Detta innebar att för banker, som uppfyllde de av riksbanken rekommenderade
likviditetskvoterna, straffränta uttogs på belopp överstigande
50 procent av de egna fonderna, medan för banker som ej uppfyllde
kvoterna straffränta uttogs på belopp överstigande 25 procent av de egna
fonderna. Straffräntesatsen sattes till 9 procent. Bankofullmäktige hemställde
vidare hos Ivungl. Maj :t om förordnande om kassakvoter för affärsbankerna
enligt 1962 års lag om likviditets- och kassakvoter. Sedan sådant
förordnande meddelats utfärdade riksbanken den 21 december med giltighet
från den 2 januari 1968 tillämpningsföreskrifter som innebar att de fem
storbankerna skulle ha minst 2 procent och andra banker minst 1 procent
av sin inlåning från allmänheten innestående på checkräkning i riksbanken.
Slutligen beslöts en ändring av reglerna för beräkning av likviditetskvoter
av innebörd att endast 50 procent mot tidigare 100 procent av en banks
utländska nettotillgodohavanden skulle räknas som likvid tillgång.
Bankofullmäktiges nu redovisade åtgärder vidtogs uteslutande i valutapolitiskt
syfte. Den interna konjunkturutvecklingen ansågs närmast motivera
eu fortsatt lält kreditpolitik. Genom att åtgärderna vidtogs så snabbt
och genom att de var så kraftiga hade man förhoppningar om att de åtminstone
delvis skulle kunna ges en relativt begränsad varaktighet. Efter den
15 december skedde en återinströmning av valutor till riksbanken med i del
närmaste 400 milj. kr., en utveckling som fortsatte efter årsskiftet. Den totala
minskningen av valutareserven, vilken vid början av år 1967 uppgått
till i det närmaste 6 miljarder kr., begränsades till ca 200 milj. kr.
Den lätta kreditpolitiken under 1967 möjliggjorde en mycket snabb kreditexpansion.
Den totala kreditförmedlingen uppgick till 17,4 miljarder kr.
mot knappt 13 miljarder kr. 1966 och något över 10 miljarder kr. 1965. Eu
viss förskjutning i kreditströmmarna jämfört med 1966 ägde rum såtillvida
att den offentliga sektorn svarade för 27 procent av nettoupplåningen
jämfört med 20 procent 1966 medan bostadssektorns andel minskade från
43 till 39 procent och näringslivets andel från 37 till 34 procent. Den starka
ökningen för den offentliga sektorn återspeglar framför allt en ökning av
statens upplåning, men även kommunernas upplåning var större än 1966.
Kreditgivningen till bostadsbyggandet var 6,9 miljarder kr., en ökning med
1,4 miljard kr. från 1966, vilket innebar att det kraftigt ökade bostadsbyggandet
kunde finansieras utan svårigheter. Näringslivets upplåning på 5,8
miljarder kr. var nära 1,2 miljard kr. större än 1966. Den omständigheten
att bostadssektorns och näringslivets andelar av upplåningen minskade får
således inte undanskymma att även dessa sektorers kreditförsörjning ökade
kraftigt.
På utbudssidan svarade flertalet stora placerargrupper för en större kre
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1968
delgivning 1967 än 1966. Ett iögonfallande drag i utvecklingen var expansionen
i affärsbankernas utlåning, som var mer än dubbelt så stor som året
innan. Affärsbankerna kom härigenom att svara för huvudparten av utlåningsökningen
1967. Deras nyutlåning uppgick till 5,9 miljarder kr.,
en ökning med ca 3,3 miljarder kr. Ungefär hälften av denna ökning
hänförde sig till bostadsbyggandet och större delen av återstoden till staten.
Affärsbankernas utlåning till näringslivet uppgick till drygt 2 miljarder kr.,
innebärande en ökning jämfört med 1966 på 400 milj. kr., medan utlåningen
till kommunerna var av ungefär samma storlek båda åren. Övriga kreditinstitut
(utom riksbanken) tagna som grupp hade en utlåning som uppgick
till drygt 9,4 miljarder kr. mot 8,3 miljarder kr. 1966. Allmänna pensionsfonden,
som inräknats i denna huvudgrupp och som svarar för mer än
hälften av dess placeringar, ökade sålunda sin utlåning från 3,7 till 4,1
miljarder kr. Riksbankens utlåning var ca 650 milj. kr., varav hälften hänförde
sig till staten. Allmänhetens förvärv av värdepapper, slutligen, uppgick
till ca en och en tredjedels miljard kr.
Vad beträffar utvecklingen hos olika låntagargrupper har omsvängningen
från ungefärlig balans till underskott i den statliga totalbudgeten utgjort ett
betydelsefullt drag. Främst återspeglar denna utveckling en avsaktande ökningstakt
för statsinkomsterna, vilken till en del betingats av den genom
konjunkturavmattningen lägre inkomstexpansionen, till en annan del av de
ovanligt stora utbetalningarna av överskjutande skatt i slutet av 1967. Den
statliga upplåningspolitiken utformades i syfte att öka likviditeten i banksystemet.
Av den totala upplåningen som uppgick till ca 3 000 milj. kr., var
sålunda i det närmaste 2 000 milj. kr. i korta lån. Affärsbankerna och riksbanken
tillgodosåg över hälften av det statliga finansieringsbehovet.
Kommunernas nettoupplåning på kreditmarknaden uppgick år 1967 till
ca 1 700 milj. kr. eller endast obetydligt mer än året innan. Någon nämnvärd
förändring i upplåningens fördelning på långivare synes inte ha ägt rum.
Kommunernas likviditet, som ökat avsevärt 1966, fortsatte att förbättras
1967, om än i långsammare takt än året innan.
Finansieringen av bostadsbyggandet, som under flera år vållat bekymmer,
förlöpte under 1967 utan egentliga svårigheter, trots eu kraftigt ökad volym.
1 början av året träffades en överenskommelse med bankinstituten om beviljande
av byggnadskrediter till byggnadsprojekt som ingick i igångsättningsprogrammet
för statsbelånade bostäder. Räknat i löpande priser ökade
bostadsinvesteringarna med närmare 20 procent. Kreditmarknadens andel
i bostadsbyggandets finansiering var 6 900 milj. kr. eller ca 1 400 milj. kr.
större än 1966. Affärsbankernas andel ökade med ca 1 600 milj. kr. i form
av direkta lån och ökat innehav av hypoteksobligationer medan övriga kreditinstituts
andel var ungefär oförändrad. Allmänna pensionsfondens innehav
av hypoteksobligationer ökade i något lägre takt än 1966.
Vid sidan av staten svarade näringslivet för den största upplåningsök
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1968
7
ningen under 1967. Upplåningen ökade med nära 1 200 milj. kr. till 5 800
milj. kr. eller med drygt 25 procent. Investeringarna (inkl. lager) torde i
värde ha ökat med ca 6 procent. Även om en viss minskning av den utländska
handelskreditgivningen ägde rum mot slutet av året torde således
en inte oväsentlig ökning av näringslivets likviditet ha inträffat. Tillgängliga
uppgifter tyder också på en betydande ökning av industrins och handelns
likvida tillgångar, en ökning som väsentligt översteg likviditetsminskningen
1966.
Förordnande om fortsatt valutareglering gällde också 1967 utan ändring
i valutaförfattningarna. Vissa ändringar har dock vidtagits i tillämpningsbestämmelserna.
I samband med devalveringarna i november upphävdes, i
syfte att ge riksbanken möjlighet att följa transaktionerna, den generella
dispensen från förbudet att utan riksbankens medgivande återköpa utlandsägda
svenska värdepapper. Tillstånd till sådana återköp har emellertid därefter
genomgående lämnats. Samtidigt sänktes gränsen för de smärre betalningar
som får göras utan angivande av ändamålet från 500 till 100 kr.
En viss liberalisering av reglerna för svenska bankers deltagande i internationella
obligationslåneemissioner infördes under året.
Liksom under föregående år deltog Sverige aktivt i det internationella
monetära samarbetet. En principöverenskommelse om skapande av speciella
dragningsrätter inom Internationella valutafonden träffades i syfte
att tillgodose behovet av ett supplement till existerande internationella reservtillgångar.
Överenskommelsen med Federal Reserve Bank of New York
om ömsesidiga kreditfaciliteter har förlängts och utökats liksom överenskommelsen
mellan de nordiska centralbankerna om kortfristiga valutakrediter.
Sverige har också medverkat i vissa åtgärder för stöd åt pundet.
När utskottet sammanfattar sin bedömning av den förda kreditpolitiken
vill utskottet först uttrycka sin tillfredsställelse över att bostadsfinansieringen
förlöpt utan svårigheter. Utskottet har i samband med sin granskning
av kreditpolitiken vid ett par tidigare tillfällen uttalat att det bör vara en
huvuduppgift för kreditpolitiken att söka tillgodose de kreditbehov som
motsvarar det av statsmakterna uppställda investeringsprogrammet. Utskottet
har i dessa sammanhang funnit det nödvändigt att riksbanken, under
beaktande av sin primära uppgift att verka för penningvärdets stabilisering,
medverkar till att anpassa tillgången på kredit till samhällets bostadsbyggnadsplaner.
Även om den av konjunkturläget motiverade lättare kreditpolitiken
och stora kreditexpansionen gjort behovet av speciella åtgärder
mindre akut än föregående år, torde ändå överenskommelsen med bankinstituten
om beviljande av byggnadskrediter till byggnadsprojekt som ingick
i igångsättningsprogrammet för statsbelånade bostäder ha bidragit till
itt svårigheterna undanröjdes.
8
Bankoutskoitets utlåtande nr 20 år 1968
Utskottet delar helt de bedömningar som låg bakom fullmäktiges beslut
att inte devalvera den svenska kronan. Det svenska näringslivets konkurrenskraft
är generellt sett sådan att det hade varit omotiverat att ikläda
sig de risker för den inhemska ekonomiska stabiliteten som en devalvering
hade medfört. Enligt utskottets mening är det också angeläget att Sverige
i möjligaste mån medverkar till att de brittiska åtgärdernas syfte fullföljs.
Att den ekonomiska stabiliteten och expansionen återställs hos en av
våra viktigaste handelspartners är ett uppenbart svenskt intresse. Fullmäktiges
beslut i december att höja diskontot och i samband därmed vidta
vissa åtgärder i syfte att begränsa tillgången på kortfristig kredit ledde till
att valutaströmningen från Sverige avstannade. Enligt utskottets mening
visade utvecklingen under månaderna efter diskontohöjningen att fullmäktiges
beslut hade avsedd verkan. Med hänsyn till den inhemska konjunktursituationen
är det tillfredsställande att det sedermera varit möjligt att sänka
diskontot och lätta kreditåtstramningen.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2:o) Protokoll och berättelser. Fullmäktige i riksbanken lämnar i sin
berättelse vissa uppgifter om förvaltningen av riksbankens jubileumsfond.
Utskottet kommer senare att granska Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet under året och för riksdagen redovisa resultatet av denna granskning.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
3:o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken. Riksdagens revisorer har
för sin del tillstyrkt att ansvarsfrihet för riksbankens förvaltning under den
tid revisionen omfattat beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att utskottet anser att ansvarsfrihet bör beviljas
fullmäktige med avseende på riksbankens tillstånd, styrelse och förvaltning
under den tid granskningen omfattat.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen beviljar fullmäktige i riksbanken ansvarsfrihet
för förvaltningen av riksbanken under åren 19110 och
1967.
4:o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret. Riksdagens revisorer
har för sin del tillstyrkt att ansvarsfrihet för riksgäldskontorets för
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1068
9
valtning under den tid revisionen omfattat beviljas fullmäktige i riksgäldskontoret.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att utskottet anser att ansvarsfrihet bör beviljas
fullmäktige med avseende på riksgäldskontorets ställning och förvaltning
under den tid granskningen omfattat.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen beviljar fullmäktige i riksgäldskontoret
ansvarsfrihet för förvaltningen av riksgäldskontoret under
tiden 1 juli 1966—30 juni 1967.
Stockholm den 19 mars 1968
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande :
från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm (s),
Åkerlund (h), Hilding (fp), Lundin (s), Enarsson (h) och Mattsson (ep);
från andra kammaren: herrar Regnéll (h), Berglund (fp), Franzén i
Motala (s), Börjesson i Glömminge (ep), Bengtsson i Landskrona (s), Larsson
i Umeå (fp), Ekström i Iggesund (s) och Rask (s).
Reservationer
beträffande det avsnitt i utskottets omförmälan om penning- och valutapolitiken
som börjar på s. 7 med orden »När utskottet sammanfattar» och
slutar på s. 8 med orden »och lätta kreditåtstramningen»
1) av herr Regnéll (h), som ansett att ifrågavarande avsnitt bort utbytas
mot ett avsnitt av följande lydelse:
»Såsom utskottet ovan redovisat fördes fram till slutet av 1967 en lätt
kreditpolitik, motiverad av konjunkturavmattningen. Inom ramen av de
ökade lånemöjligheterna kunde bostadsfinansieringen förlöpa utan svårigheter
i enlighet med den överenskommelse som träffats med bankinstituten.
Den i jämförelse med tidigare år förbättrade överensstämmelsen
mellan det uppställda programmet för bostadsinvesteringar och tolerabel
kreditgivning noteras av utskottet med tillfredsställelse.
Utskottet delar helt---(= utskottet, s. 8)---och lätta kredit
åtstramningen.
»
10
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1068
2) av herrar Åkerlund (h) och Enarsson (h), vilka ansett att ifrågavarande
avsnitt bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:
»Såsom utskottet ovan redovisat fördes en lätt kreditpolitik ända fram
till slutet av år 1967. En av konjunkturavmattningen framkallad frigörelse
av kapital späddes på, och kreditsystemets utlåningskapacitet förstorades i
sådan grad att upplåningen under året steg rekordartat. Härigenom undanröjdes
också de tidigare svårigheterna för bostadsfinansieringen och underlättades
genomförandet av överenskommelsen mellan staten och bankinstituten
i syfte att anpassa byggnadsplaner och kreditförsörjning till varandra.
Utskottet finner emellertid, att riksbankens primära uppgift att sörja för
stabiliteten i penningvärdet borde ha föranlett riksbanken att mera lita till
marknadsfaktorernas spel än till en påspädning på marknaden genom
marknadsoperationer. När valutautflödet satte in i slutet av året och en viss
påfrestning inträdde på kronan visade det sig nämligen att kreditgivningen
måste stramas åt häftigt. Härvid frångicks tillämpningen av ett enhetligt
diskonto och reglerande åtgärder tillgreps. Straffräntan återinfördes, reglerna
för likviditetskvoter skärptes och kassakvoter tillämpades för första
gången. Enligt utskottets mening är det önskvärt att undvika tvära kastningar
och ryckighet i kreditpolitiken. En smidigare anpassning till kreditmarknadens
krafter utan att riksbanken uppger sin ledande roll skulle enligt
utskottets mening ge en lugnare utveckling och på längre sikt förmodligen
kunna förbilliga kreditvillkoren.
Den valutapolitiska målsättningen att upprätthålla kronans yttre värde
bekräftades av riksbanken, när det brittiska pundet devalverades. Utskottet,
som på förhand varskotts, får uttala sitt stöd åt bankofullmäktige.
De för riksbanken och affärsbankerna sammanlagda guld- och valutatillgångarna
har under året minskat med 174 milj. kr. mot en ökning med 485
milj. kr. 1966 och uppgick vid årsskiftet till 5 915 milj. kr. Enligt § 4 i den
för utskottet gällande instruktionen bör utskottet med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder som avser metalliska kassans upprätthållande.
Utskottet har därför vid sin granskning noterat att guldkassan,
som förblivit nästan oförändrad, utgör endast 17 procent av de sammanlagda
guld- och valutatillgångarna. Vid en internationell jämförelse får den svenska
guldkassan betraktas som låg och fördelningen mellan guld och valutor som
ogynnsam från likviditetssynpunkt.»
3) av herrar Mattsson (ep) och Börjesson i Glömminge (ep), vilka ansett
att ifrågavarande avsnitt bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:
»När utskottet sammanfattar-----(= utskottet, s. 7)----att svå
righeterna
undanröjdes.
Utskottet delar, särskilt med hänsyn till att den norska kronans värde bibehölls
oförändrat och att Danmark vidtog endast en mindre devalvering,.
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1968
11
den uppfattning som kom till uttryck i bankofullmäktiges beslut att inte
devalvera den svenska kronan.
Bankofullmäktiges beslut i december att höja diskontot med 1 procent var
olyckligt under rådande konjunktur med omfattande arbetslöshet och svag
investeringsvilja. Den valutautströmning som ägde rum efter den 18 november
synes ha kulminerat vid tidpunkten för diskontohöjningen. Dess betydelse
för den därpå följande återinströmningen av valutor till landet kan
därför bedömas som ganska begränsad. Med en mindre snäv inställning till
terminshandel i svenska kronor skulle förmodligen fluktuationerna i valutarörelsen
i viss utsträckning lia kunnat undvikas. En mindre sänkning av
diskontot har sedermera skett. Med hänsyn till den inhemska konjunktursituationen
synes det emellertid utomordentligt angeläget att diskontot
snabbt kan sänkas ytterligare och kreditåtstramningen lättas utöver vad
som redan skett på dessa områden.»
4) av herr Hilding (fp).
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1968:161 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten
- Rskr. 1968:162 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten