Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om utredning angående bankväsendet.

1968-11-21 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1968:61, Utlåtande i anledning av motion om utredning angående bankväsendet.

Dokumentets text

s. 49 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

49

Nr 61

Utlåtande i anledning av motion om utredning angående bankväsendet.

I motionen II: 494 av herr Kellgren m. fl. föreslås att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t skall hemställa att banksystemens kostnader och funktioner

blir föremål för en förutsättningslös utredning i syfte att uppnå besparingar

och större effektivitet.

Över motionen har utskottet inhämtat yttranden från bankinspektionen,

postverket, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges

jordbrukskasseförbund. Motionen har därjämte remitterats till koncentrati

onsutredningen, som förklarat sig icke ha skäl att anlägga några

ytterligare synpunkter på ämnet utöver vad som anförts i utredningens betänkande

»Kreditmarknadens struktur och funktionssätt» (SOU 1968: 3).

Motionen

Motionen baseras på de statistiska uppgifter beträffande bankväsendets

expansion, kostnader och utveckling under senare år som lämnas i kreditinstitututredningens

betänkande »Samordnad banklagstiftning» (SOU 1967:

64). Olika omständigheter säges ha samverkat till att bankväsendet expanderat

»i alla riktningar». Att bl. a. affärsbankerna inte kunnat hålla undan

för kostnadsökningarna genom ökad produktivitet finner motionärerna ådagalagt

genom bankinspektionens siffror för omkostnaderna i procent av

medelomslutningen under året. För åren 1958, 1965 och 1966 anges för affärsbankernas

del relativtalen 1,60, 1,88 och 2,00.

Banksystemens kostnader och prestationer har ännu inte, säger motionärerna,

med utgångspunkt i bankkundernas och spararnas intressen undersökts

i syfte att uppnå besparingar och större effekt. Verkligt stora och

för hela näringslivet betydelsefulla vinster kan tänkas uppkomma genom en

mera radikal omläggning av bankverksamheten med ianspråktagande av de

modernaste tekniska hjälpmedlen. Följande uppgifter anges för en offentlig

utredning, utförd i samarbete med bankinstituten:

1. Utredningen bör undersöka betalningsströmmarna inom näringslivet

och se efter om betalnings-, bokförings- och redovisningsmetoder kan förenklas

genom samverkan dels mellan bankinstituten själva och dels mellan

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

bankinstituten och postbanken. För- och nackdelar med ett enda girosystem

bör särskilt undersökas.

2. Utredningen bör ägna särskild omsorg åt att undersöka hur mycket av

bankarbetet som faller på den mera rutinmässiga bankfunktionen att hålla

näringslivet med kontanta medel (»kassafunktionen») och hur mycket som

faller på kvalificerade uppgifter vid beslut om investerings- och utvecklingsproj

ekt (»investeringsfunktionen»).

3. Vid undersökningen av betalningsströmmarna bör också undersökas på

vilket sätt krediter och kreditbeslut skall fördelas under årets tolv månader

för att åstadkomma största möjliga säsongutjämning, bland annat inom

byggnadsverksamheten. Också tekniken för att betalningsmässigt åstadkomma

största möjliga effekt ur konjunkturutjämningssynpunkt bör granskas.

Kreditinstitututredmngen

I kreditinstitututredningens betänkande »Samordnad banklagstiftning»

(SOU 1967: 64) lämnas i ett kapitel om bankinstitutens kontorsetableringsrätt

(s. 212 ff.) vissa statistiska uppgifter rörande bankernas kostnads- och

produktivitetsutveckling. På dessa uppgifter bygger i huvudsak följande

sammanställning i motionen.

1. Mellan åren 1955 och 1966 har affärsbankernas kostnader ökat från

sammanlagt 490 milj. kr. till 1 321 milj. kr.

Sparbankernas kostnader har mellan 1961 och 1966 ökat från 275 milj. kr.

till 413 milj. kr.

2. År 1960 hade affärsbankerna 11 680 anställda. Motsvarande siffra för

1965 var 16 310. Utvecklingen för sparbankerna och jordbrukskasserörelsen

har varit liknande. År 1960 hade sparbankerna 4 370 anställda, 1965 6 000.

Jordbrukskasserörelsen hade 1960 1 260 och 1965 1 440 anställda.

Vid utgången av 1966 fanns följande antal bankkontor:

Affärsbankerna 1 533

Sparbankerna 1 801

Jordbrukskassorna 537

För affärsbankernas del betyder utvecklingen att antalet kontor sedan

1958 ökat med 386.

Utöver de av motionärerna berörda variablerna belyser kreditinstitututredningen

bl. a. liur bankernas kontobestånd och transaktionsvolym har utvecklats.

Följande uppgifter må anföras:

s. 51 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

51

Produktionsutvecklingen i affärsbankerna

procentuell förändring

volym 1965

1955—1960

1960—1965

i tusental

Insättningar och uttag

på checkräkning......................

90

160

93 000

på motboksräkning....................

60

70

17 500

Nya lån och krediter i räkning ............

90

40

200

Köp och försäljningar av utländska sedlar och

resecheckar ..........................

30

30

3 200

Köp och försäljningar i fondrörelse ........

40

no

1 100

Produktionsutvecklingen i sparbankerna

procentuell förändring

volym 1966

1955—1960

1961—1966

i tusental

Insättningar............................

53

55

22 220

Uttag ................................

78

125

16 560

Bankinstitutens inlåningskonton och fordringsberis

Affärsbankerna

procentuell förändring

ultimo resp. år

1955—1960 1961—1966

antal ultimo 1966

i tusental

Total kontostock.............

....... 22

53

4 617

checkräkning .............

....... 90

140

1 040

Samtliga lånef ofmer...........

....... 32

1

2102

Sparbankerna

Total kontostock.............

....... 10

18

ca 8100

Reverslån...................

....... 7

20

995

Jordbrukets kreditkassor

Total kontostock.............

....... 29

52

638

checkräkning .............

....... 23

23

154

Samtliga låneformer...........

....... 15

23

232

Remissyttrandena

Av de hörda remissinstanserna ansluter sig bankinspektionen till tanken

på en allmän utredning om kostnaderna inom bankväsendet. Poststyrelsen

är tveksam om behovet av en sådan utredning. Kreditinstitutens tre organisationer

-—• Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges

jordbrukskasseförbund — ställer sig avvisande till motionärernas förslag.

I det följande redovisas först i ett sammanhang innehållet i bankinspektionens

yttrande och därefter beträffande olika huvudpunkter i motionen

vad de övriga remissinstanserna anfört.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

Bankinspektionen understryker motionärernas synpunkt att medborgarna

har ett gemensamt intresse av att näringslivets olika delar är effektiva. Detta

motiverar, säger inspektionen, att det allmänna närmare följer kostnadsutvecklingen

för kredit- och betalningsförmedlingen i samhället. Ytterligare

ett skäl härtill är att det allmänna genom sin penningpolitik i stort bestämmer

räntevillkoren i bankinstituten och därigenom starkt påverkar dessas

väsentligaste intäkter.

Motionärerna har enligt inspektionen gjort en riktig iakttagelse när de

konstaterar att bankinstituten under senare år kraftigt utvidgat och differentierat

sina rörelser samt att denna expansion inte kunnat genomföras

utan betydande kostnader. Det säges däremot vara mera vanskligt att uttala

sig om vilken inverkan denna utveckling haft på produktiviteten inom ifrågavarande

del av näringslivet. Såvitt inspektionen kunnat finna är det inte

möjligt att lägga de av motionärerna åberopade relativtalen i ämbetsverkets

årsstatistik till grund för någon mera bestämd slutsats om produktivitetsutvecklingen,

vare sig i affärsbanksväsendet som helhet eller i de enskilda

instituten. För att man av dessa tal skall kunna dra någon säker slutsats

därvidlag fordras nämligen att bankverksamheten inte undergått några kvalitativa

förändringar under den tidrymd varom är fråga. Enligt inspektionen

kan detta långt ifrån sägas vara fallet.

Även om sålunda de i motionen citerade siffrorna i och för sig inte torde

utgöra någon tillförlitlig grund för bedömande av produktivitetsutvecklingen

bör man emellertid, anför inspektionen, inte helt bortse från dem, eftersom

det finns andra uppgifter i den officiella statistiken som pekar i samma

riktning. En jämförelse av de senare årens uppgifter om affärsbankernas

omkostnader med motsvarande siffror för deras intäkter, inlåning från allmänheten

och disponerade utlåning säges ge till resultat att stegringen av

kostnaderna varit snabbare än de andra nu nämnda faktorerna. Inom inspektionen

verkställda undersökningar uppges också tyda på att utvecklingen

inom sparbanks- och jordbrukskasseväsendet varit densamma som för

affärsbankerna.

Mot de gjorda jämförelserna kan väl, säger inspektionen, invändas att de

är alltför schablonmässiga till sin karaktär för att kunna utgöra grund för

några mera bestämda slutsatser om bankinstitutens effektivitet. Anledningen

till de ökade kostnaderna kan ju till viss del vara att instituten tillgodosett

tidigare eftersatta behov eller haft utgifter som först framdeles kan antas

påverka räntabiliteten, t. ex. investeringar i automatisk databehandling.

Enligt inspektionens uppfattning kvarstår dock intrycket att kostnadsstegringarna

inom det svenska bankväsendet under senare år varit så betydande

att de ger anledning till eftertanke samt i och för sig utgör ett motiv

för utredning.

Bankinspektionen erinrar om att den i sitt remissyttrande över kreditinstitututredningens

betänkande anfört att till den nu relaterade utvecklingen

s. 53 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

53

inte minst bidragit bankinstitutens tävlan att ställa nya och dyrbara serviceformer

till allmänhetens förfogande. Ämbetsverket har framhållit att utvecklingen

på kostnadssidan onekligen ger anledning till oro och att det

därför är av vikt att alla besparingsmöjligheter undersökes. Att enbart sätta

sin lit till konkurrensen bankinstituten emellan som botemedel mot kostnadsökningarna

synes, säger inspektionen nu, inte vara tillräckligt. På

marknaden för banktjänster råder nämligen en oligopolsituation med för

denna typisk obenägenhet att arbeta med priset som konkurrensmedel och

en motsvarande »överemfas» på andra former av konkurrens. De långvariga

kreditrestriktionerna och den fortgående inflationen under efterkrigstiden

torde vidare ha minskat eventuellt motstånd från kundernas sida mot vidgade

räntemarginaler och höjda priser inom bankverksamheten, vilket i sin

tur kan antas ha förstärkt preferensen för sortiments-, service- och reklamkonkurrens.

Ett påtagligt exempel härpå är enligt inspektionen den utbyggnad

av bankinstitutens kontorsnät — särskilt i storstadsregionerna — som

ägt rum under senare år. Ett annat exempel är den synnerligen kraftiga

expansion som checklönesystemet undergått. Utvecklingen på dessa båda

områden har enligt inspektionens uppfattning drivits för långt, vilket medfört

negativa konsekvenser främst från kostnadssynpunkt. Även andra

ackvisitionsmetoder än de nu särskilt nämnda antages verksamt ha bidragit

till den konstaterade höjningen av kostnadsnivån inom bankverksamheten.

En närmare utredning om vilka besparingsmöjligheter som kan uppnås genom

mindre kostnadskrävande marknadsföring av banksystemets tjänster

— utan åsidosättande av allmänhetens behov av service — anses därför vara

motiverad.

Vidare finner inspektionen det vara av intresse att söka få klarlagt hur

bankinstituten fördelar sina kostnader mellan olika kundkategorier, eller

med andra ord hur prissättningen sker inom denna sektor av näringslivet.

Spörsmålet härom är, påpekas det, inte blott en fråga mellan bankinstituten

och deras kunder utan även ett problem av allmän betydelse. Den pågående

debatten om kostnaderna för bostadsbyggandets kreditförsörjning

nämnes som exempel härpå. För att kunna ta ställning till bankinstitutens

prispolitik fordras emellertid, framhåller inspektionen, närmare kännedom

om hur stora kostnader som kan anses belöpa på envar av de olika slags

tjänster instituten tillhandahåller allmänheten. Då bankinstitutens nuvarande

redovisningar för sin verksamhet inte ger tillräcklig ledning för en

dylik kostnadsfördelning finns det, konkluderar inspektionen, skäl att särskilt

utreda frågan om sambandet mellan kostnader och prissättning inom

bankverksamheten.

Övriga remissinstanser kommenterar kritiskt vad motionärerna anfört

om kostnads- och produktivitetsutvecklingen inom

bankväsendet.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 8 samt. Nr 60—61

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

Poststyrelsen säger sig vilja framhålla ett av motionärerna icke nämnt

skäl till den stigande efterfrågan på banktjänster. Bankerna har, påpekar

styrelsen, i stor utsträckning övertagit arbetsuppgifter från företag och myndigheter

bl. a. genom att åtaga sig utbetalning av de anställdas löner. De

icke obetydliga kostnader som de härigenom ådragit sig motsvaras enligt

poststyrelsens bedömning av kostnadsminskningar på andra håll — och

säkerligen även totalt — inom samhällsekonomin.

Utförligt behandlas detta ämne av Svenska bankföreningen, som inledningsvis

framhåller att alla jämförelser mellan förhållandena i bankerna

för ett tiotal år sedan och i dagsläget måste ta hänsyn till den strukturomvandling

som bankverksamheten undergått de allra senaste åren. Föreningen

lämnar följande översikt över denna strukturomvandling och dess

drivkrafter:

Sedan slutet av 50-talet har, som motionärerna också påpekar, marknaden

för banktjänster avsevärt utvidgats. Särskilt iögonenfallande har hushållens

mycket snabbt växande efterfrågan på banksystemets tjänster varit,

bl. a. genom att den högre levnadsstandarden inriktats på varaktiga konsumtionsartiklar,

resor och kvalificerad fritidsaktivitet. Men hushållssektorns

betydelse, inte minst för bankernas inlåningsverksamhet, har också vuxit

relativt sett genom det gradvis försämrade likviditetsläget inom näringslivet.

För affärsbankerna, som traditionellt förvaltat huvudparten av näringslivets

likviditetsöverskott, har denna omfördelning framtvingat ökad satsning på

hushållen som kundunderlag. Att detta inte skett utan framgång visas därav

att inlåningen i vissa banker idag till nära 70 procent härrör från hushållskunder

och att väsentligt mer än hälften av affärsbankernas totala inlåning

har detta ursprung. Denna helt annorlunda marknadssituation har

bl. a. krävt en utökad kontaktyta med den nya kundkretsen. Det är mot den

bakgrunden som bankernas kontorsetablering under senare år skall ses.

Den förändrade kundstrukturen har givetvis också medfört stora förändringar

i det praktiska bankarbetet. Transaktionsvolymen och därmed arbetskostnaderna

har således vuxit väsentligt kraftigare än motsvarande saldon

i balansräkningarna. Även andra kostnadselement har ökat relativt sett genom

att den stegrade konkurrensen fordrat en utökad och mer kostnadskrävande

marknadsföring, hushållskunderna efterfrågat helt nya tjänster

etc. Det var dock i full medvetenhet om ofrånkomliga kostnadsökningar

som affärsbankerna vände sig till hushållen med checklön, konton för målsparande,

lconsumtionskrediter, aktiv planeringstjänst och andra nya rörelsegrenar.

Förutsättningen för denna satsning var den påbörjade uppbyggnaden

av dataanläggningar som skulle möjliggöra hanteringen av den förväntade

kraftiga tillväxten av transaktionsvolymen. Omställningen krävde

under en övergångsperiod ökade personalresurser och stora kostnader för

anskaffning av maskinutrustning och nya lokaler. Affärsbankerna ådrog

sig in. a. o. under 60-talets första hälft extraordinära kostnader i huvudsak

av investeringskaraktär, vars rationaliseringseffekt av naturliga skäl inte

omedelbart kunde utvinnas.

Bankföreningen anser många tecken tyda på att den angivna omställningsprocessen

nu delvis är avslutad och att vinsterna börjat skönjas:

s. 55 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

55

Exempelvis växte antalet anställda i affärsbankerna med nära 7 procent

per år mellan 1960 och 1965, men med endast 3,5 resp. 1,3 procent åren

1966 och 1967. Utvecklingen under 1968 pekar vidare på en i stort sett oförändrad

volym anställda. Denna tendens visar sig givetvis också i det mått

motionärerna valt att studera. Således sjönk andelen omkostnader i procent

av medelomslutningen från 2,00 procent 1966 till 1,96 procent 1967. En

ytterligare sänkning kan förutses för innevarande år.

Även om sålunda den tendens som huvudsakligen har motiverat motionärernas

hemställan om utredning har brutits, vill bankföreningen påpeka

att kostnaderna i relation till omslutningen enligt dess mening inte kan

läggas till grund för en rättvisande bedömning av bankernas effektivitet. En

meningsfull tidsserieanalys av detta mått förutsätter, säger föreningen, bl. a.

att tjänstesortimentet består oförändrat till både sin struktur och sin kvalitet,

något som inte varit fallet i affärsbankerna under det senaste decenniet.

Föreningen anför i detta sammanhang:

Korrektare och därmed givetvis intressantare hade varit att för bankerna,

såsom för tillverkningsföretag, ställa kostnaderna i relation till försäljnings-

eller produktionsvolym, dvs. insats i förhållande till prestation. Detta

låter sig emellertid inte göras på grund av svårigheten att för en servicenäring

med en mångfald produkter finna ett adekvat sammanfattande mått

på den totala prestationsvolymen. Förenklat kan effektiviteten mätas som

arbetsmängd per anställd, ett mått som löpande registreras av bankerna.

De uppgifter som under senare år gjorts offentligt tillgängliga ger skäl att

anta att den på detta sätt beräknade effektivitetsförbättringen under den senaste

femårsperioden i genomsnitt legat på 5—7 procent varje år. Som

jämförelse kan nämnas att den officiella statistiken med denna beräkningsmetod

redovisat drygt 6 procent för industrin.

De sistnämnda beräkningarna tar inte hänsyn till exempelvis investeringskostnaderna

i samband med rationaliseringsinsatser. Redan av det förhållandet

att lönekostnaderna inom bankerna — liksom inom andra servicenäringar

— utgör den dominerande kostnadsfaktorn, torde emellertid framgå

att den ovan redovisade förbättringen i arbetseffektiviteten bör ha motsvarat

en gynnsam utveckling för de totala kostnaderna i förhållande till

»totalproduktionen», dvs. en höjd produktivitet. Att så varit fallet kan

åskådliggöras med uppgifter ur den av motionärerna åberopade kreditinstitututredningen.

I denna framgår bl. a. att under perioden 1955—1965 antalet

transaktioner på checkräkning ökade med 389 procent och på motboksräkningar

med 192 procent, antalet nybeviljade krediter med 122 och antalet

transaktioner i fondrörelse med 175 procent. Mot detta stod en ökning av

affärsbankernas totala kostnader i fasta priser på mindre än 105 procent.

Av samtliga sex redovisade volymdata hade endast ett vuxit långsammare

än omkostnaderna.

Svenska sparbanksföreningen uttalar att de uppgifter om bankinstitutens

kostnadsutveckling som motionärerna hämtat ur kreditinstitututredningens

material är missvisande, eftersom de angivna kostnadssiffrorna inkluderar

såväl bokslutsdispositioner som skatter och rörelseöverskott. Föreningen

anför härom:

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

För sparbankernas del är siffrorna för den rena förvaltningskostnadsutvecklingen

(exkl. de nämnda posterna) en ökning från 130 milj. kr. 1961

till 269 milj. kr. 1966, dvs. något mer än en fördubbling. Denna ökning bör

ses mot bakgrunden av att under samma tid antalet lån och antalet inlåningskonton

ökat med vardera ca 20 %, inlåningsvolymen med 50 % och

transaktionsvolymen med 80 %. Sistnämnda siffra utgör det sannolikt mest

relevanta måttet på utvecklingen av arbetsvolymen i sparbankerna under

senare år.

För att bedöma graden av effektivitet inom de svenska bankinstituten är

även jämförelser med förhållandena i andra länder av intresse. Sådana jämförelser

görs regelbundet inom Svenska sparbanksföreningen med i första

hand de övriga nordiska länderna. Från detta material kan nämnas att inom

sparbankerna i dessa länder förvaltningskostnaderna 1966 i procent av rörelseomslutningen

utgjorde i Danmark 1,57 %, i Norge 1,68 %, i Finland

2,29 % och i Sverige 1,13 %. Även i fråga om redovisade överskott före bokslutsdispositioner

redovisar de svenska sparbankerna den klart lägsta siffran.

Förhållandet torde för övrigt vara likartat vid en jämförelse mellan

affärsbanksväsendet i Sverige och i övriga nordiska länder.

För jordbrukskasserörelsens del gör Sveriges jordbrukskasseförbund följande

kommentar:

Det uppges att antalet anställda (siffrorna omfattar också ett betydande

antal deltidsanställda) i rörelsen från 1960 till 1965 hade ökat från 1 260 till

1 440. Vi vill påpeka, att omslutningen under samma tid stigit från 1 299

milj. kronor till 2 679 milj. kronor, och att alltså omslutningen per anställd

ökat från 1,03 till 1,86 milj. kronor eller med drygt 80 procent. Antalet

jordbrukskassor har minskat från 785 år 1937 till 583 år 1957 och 513 1967.

Omkostnadsprocenten i relation till medelomslutning låg 1966 vid 1,50 procent,

alltså under affärsbankernas. Om vår omkostnadsprocent trots allt

ändå ökat rätt mycket under senare år, är detta främst att hänföra till väsentligt

bättre och mångsidigare service, exempelvis till en betydande ökning

av expeditionstiderna, mer kvalificerade och bättre betalda tjänstemän

etc.

Kostnadsutvecklingen i banksystemen måste givetvis, säger förbundet,

ses mot bakgrund av volymen och kvaliteten hos de tjänster bankerna erbjuder

allmänheten och kan inte belysas enbart med de relativtal motionärerna

anger.

I fråga om utnyttjandet av tekniska hjälpmedel anför

Svenska bankföreningen följande:

Fortsatta rationaliseringsvinster kan givetvis förväntas av det utvecklingsarbete

på det datatekniska området som löpande fortgår inom bankerna. Det

vore dock enligt bankföreningens mening ett onödigt dubbelarbete om en

statlig utredning gavs uppdraget att undersöka de fördelar som står att

vinna med en introduktion av tredje generationen och i ett längre perspektiv

fjärde generationen datamaskiner. Redan idag ligger de svenska affärsbankerna

internationellt sett långt framme på detta område. Flertalet affärsbanker

databehandlar nu reskontrabokföring för in- och utlåning samt

den centrala bokföringen. Även notariatverksamhet samt fond- och utlands
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

57

rörelse förekommer på dataprogram. Den tredje generationen datamaskiner

finns idag sedan mer än ett år i praktisk drift inom affärsbanksväsendet.

Banker som ännu inte hunnit dithän förbereder denna övergång. Ett antal

banker har dessutom redan beställt eller utarbetat konkreta planer på avancerade

s. k. on-line-system, som torde tas i bruk redan under första delen av

1970-talet.

Samarbetet på det tekniska fältet är redan välutvecklat men givetvis vid

en viss punkt beskuret av samma organisatoriska och tekniska skäl som

föranlett statsmakterna att förorda datacentraler vid varje länsstyrelse. De

förekommande anläggningarna har dessutom var och en tillräcklig arbetsvolym

för att vara ekonomiskt försvarbara och därtill har banksekretess

och bankernas inbördes konkurrens markerat naturliga gränslinjer för gemensamma

aktioner.

I likhet med motionärerna finner poststyrelsen det sannolikt att besparingar

skulle kunna göras genom en utvidgad samverkan mellan bankinstituten,

bl. a. i fråga om automatisk databehandling. Samarbetet när det

gäller utväxling av data mellan olika datasystem underlättas numera, påpekar

styrelsen, genom att magnetbanden är utväxlingsbara mellan datamaskiner

av olika fabrikat. Ytterligare integrationsvinster torde kunna

uppnås om bankinstituten kan enas om en gemensam systemuppläggning

och på så sätt utnyttja varandras programmeringsarbete. Detta skulle emellertid

förutsätta en tämligen långtgående standardisering av bankinstitutens

verksamhet.

Mot de fördelar som kan vinnas genom en ökad samverkan mellan bankerna

på ADB-området får emellertid, fortsätter poststyrelsen, vägas vissa

nackdelar. En standardisering av bankernas tekniska utrustning kan uppnås

endast om alla institut har datautrustning av samma fabrikat. Det torde

emellertid vara önskvärt att en enda datamaskintillverkare inte får ensamrätt

till försäljning av maskinutrustning hos samtliga banker. Vidare

bör det föreslagna intima samarbetet på dataområdet ses i samband med

konkurrensen mellan bankinstituten. Denna konkurrens befrämjas genom

förekomsten av ett flertal av varandra oberoende institut. En långtgående

samordning av bankernas ADB-utrustning skulle kunna få en motsatt effekt.

Frågan om ett enhetligt girosystem berörs också av remissinstanserna.

Kreditinstitutens tre organisationer nämner alla bankgiro! som

ett exempel på långt driven samverkan mellan olika institutgrupper. Inom

denna organisation samarbetar, påpekas det, samtliga affärsbanker, sparbanker

och jordbrukskassor i ett helt integrerat system.

Bankgirots verksamhet torde, yttrar Sveriges jordbrukskasseförbund, ha

nått sådan omfattning att stordriftsfördelar uppnåtts. Det förefaller därför

föga troligt att väsentliga besparingar skulle kunna erhållas genom sammanslagning

av bank- och postgiro. Man bör inte heller, säger förbundet,

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

bortse från att konkurrensen mellan systemen bör verka effektiviserande

och kostnadsnedpressande på båda.

Svenska bankföreningen noterar att bankgirot för ett flertal år sedan helt

övergick till datarutinen och att det i detta avseende ännu inte torde ha fått

någon efterföljare i andra länder. En utbyggd samverkan på betalningsförmedlingens

område skulle givetvis erbjuda ytterligare fördelar, uttalar bankföreningen

och fortsätter:

I detta sammanhang vill bankföreningen erinra om att bankerna från

bankgirots tillkomst år 1959 ställt sig positiva till samordning med postgirot

i sådana tekniska frågor där en enhetlighet vore till fördel för kunderna.

Sålunda har bankgirot tillmötesgått kunder som framställt önskemål om

att vid fakturering få utsända kombinerade bankgiro/postgiroavier i form

av hålkort eller försedda med maskinläsbar optisk skrift. Postgirot har hittills

inte ansett sig kunna tillgodose motsvarande kundkrav. Om postgirot

vid en omprövning skulle komma till en annan inställning till sådan teknisk

samordning, skulle frågor av detta slag med fördel kunna diskuteras

direkt mellan postgirot och bankgirot.

En längre gående integrering av de två girosystemen säger sig bankföreningen

inte kunna förorda. Härom anföres:

Någon reduktion av kostnaderna för hantering av girouppdragen förefaller

inte sannolik med hänsyn till att båda systemen redan uppnått sådan

storlek att stordriftens fördelar tillvaratagits och att varken bankgirot eller

veterligen postgirot arbetar med överkapacitet. Förekomsten av två girosystem

har dessutom, vilket erfarenheten visat, en stimulerande effekt

på strävandena till arbetsrationalisering och prestationsförbättringar.

Poststyrelsen meddelar att postgirokontorets nuvarande kapacitet är tillräcklig

för att behandla även de betalningsuppdrag som nu expedieras av

bankgirot.

I fråga om säsongutjämning av krediterna yttrar Sveriges

jordbrukskasseförbund, att det inte kan underlåta att påpeka de starka

periodiska förändringar i utbetalningsberedskapen som uppstår hos bankerna

i samband med in- och utbetalning av skattemedel.

Svenska bankföreningen framhåller att tidpunkterna för kontraktering

och disposition av krediter endast är funktioner av den fysiska planering

som legat bakom kreditbesluten. Förhållanden hänförliga till kreditinstituten

är enligt föreningens uppfattning sällan, om ens någonsin, avgörande

för ett projekts tidslokalisering och de betalningsströmmar som knyts därvid.

Frågan om ett säsongmässigt och konjunktur ellt rationellare kreditflöde

säges därför få prövas med utgångspunkt i företagens, statens och

kommunernas planerings- och beslutsprocesser. Som ett belysande exempel

härvidlag nämns igångsättningskontrollen och listsystemet i samband

med bostadsbyggandets planering.

Endast i relativt begränsad utsträckning kan bankerna påverka krediter
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

59

nas och kreditbeslutens säsongmässiga fördelning, anser poststyrelsen. Av

betydelse i sammanhanget anges vara tillgången på kredit, vilken påverkas

av en råd faktorer, bl. a. den ekonomiska politik som statsmakterna för.

I huvudsak måste det enligt poststyrelsen vara lånekunderna och inte bankerna

som bedömer när de skall disponera beviljade krediter.

Sammanfattningsvis anförs i de här refererade remissyttrandena

följande.

Det får, uttalar poststyrelsen, inte förbises, att motionens syfte i flera

hänseenden fortlöpande tillgodoses. Kreditinstituten själva har ett uppenbart

intresse av att bevaka och höja sin effektivitet. Vidare torde bankinspektionen

genom sin verksamhet ha en god överblick över kostnadsutvecklingen

inom bankväsendet. Om en utredning trots vad poststyrelsen anfört

skulle anses påkallad, är det enligt styrelsens mening mest ändamålsenligt

att uppdraget lämnas till bankinspektionen, som till sig kan knyta eventuellt

erforderlig dataexpertis m. in.

Svenska bankföreningens yttrande utmynnar i uttalandet att föreningen

velat »tillbakavisa motionärernas missuppfattning om effektivitetsutvecklingen

i bankerna».

I eget välförstått intresse ägnar man, säger Sveriges jordbrukskasseförbund,

inom jordbrukskasserörelsen stor uppmärksamhet åt kostnadsutvecklingen,

som analyseras och diskuteras med jämna mellanrum. Ett stort antal

kostnadsbesparande åtgärder, främst i form av bättre teknisk utrustning

på kontor och hos centralorgan, har vidtagits eller planeras. Jordbrukskasseförbundet

säger sig ha svårt att se att mycket skulle vara att hämta genom

den föreslagna utredningen.

De flesta delar av det svenska näringslivet är för närvarande inne i en

period som kännetecknas av betydande rationaliseringssträvanden, framhåller

Svenska sparbanksföreningen, och bankväsendet utgör i detta avseende

inget undantag. Tvärtom innebär den pågående utvecklingen med bl. a.

utnyttjande av de modernaste slagen av datasystem att kostnaderna för den

kraftigt stigande arbetsvolymen kunnat hållas under kontroll. De lönsamhetsförsvagningar

som ändå uppträtt — framför allt de som skett inom sparbankssektorn,

där möjligheterna att kompensera sig på intäktsidan varit avsevärt

mera begränsade än hos affärsbankerna — säges utgöra ett starkt incitament

att fortsätta och påskynda detta rationaliseringsarbete. Mellan företrädare

för olika grupper av bankinstitut diskuteras regelbundet möjligheterna

till rationaliseringar genom en utveckling av det samarbete som på en

rad punkter redan förekommer mellan institutsgrupperna och självfallet i

ännu högre grad inom varje institutsgrupp. Sparbanksföreningen anser det

dock vara givet att ett sådant samarbete icke kan få utvecklas så långt att

det tillåts eliminera några väsentliga moment i konkurrensen mellan bankinstituten.

I detta sammanhang deklarerar föreningen sin anslutning till

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

kreditinstitututredningens uppfattning, att en så fri konkurrens som möjligt

mellan bankinstituten bör vara den bästa garantin för effektivitet i kreditförmedlingen.

Bankernas rationaliseringsarbete torde, uttalar föreningen till sist, inte

behöva eller kunna påskyndas ytterligare genom offentliga utredningar i

ämnet, och något behov av annat material för att åstadkomma ökad insyn

i bankernas räntabilitetssituation föreligger knappast med hänsyn till att

såväl kreditinstitututredningen som koncentrationsutredningen nyligen presenterat

sådant material.

Koncentrationsutredningen

Den år 1961 tillkallade koncentrationsutredningen, som har till uppgift

att utreda ägandeförhållandena och maktkoncentrationen i det privata näringslivet,

har i december 1967 avlämnat ett betänkande med titeln »Kreditmarknadens

struktur och funktionssätt» (SOU 1968: 3). I betänkandet

framläggs resultatet av en inom utredningens sekretariat utförd undersökning.

Något ställningstagande från utredningens sida redovisas icke.

Undersökningen tar främst sikte på att belysa ägandeförhållandena i affärsbankerna,

äganderelationer och andra från maktsynpunkt intressanta

relationer mellan kreditinstituten och näringslivet i övrigt, tillkomsten av

kreditbeslut inom affärsbankerna, påverkan på näringslivets struktur av

kreditmarknadens funktionssätt samt konkurrensförhållandena på kreditmarknaden.

I det följande återges vissa i betänkandet lämnade uppgifter

som kan ha intresse vid bedömningen av den föreliggande motionen.

Som ett allmänt omdöme om strukturutvecklingen på inlåningsmarknaden

och delmarknaderna för den direkta kreditgivningen anförs att fördelningen

mellan olika typer av kreditinstitut är jämnare nu är förut men

att såvitt gäller antalet företagsenheter koncentrationsgraden har ökat.

Sedan slutet av 1940-talet har bankstrukturen dock varit förhållandevis

stabil, vilket bl. a. tillskrives en överenskommelse mellan bankinspektionen

och storbankerna att de senare inte skall köpa någon av de återstående

provinsbankerna. Överenskommelsen får ses mot bakgrund av inspektionens

strävan att bevara tillräcklig konkurrens inom bankväsendet.

Mellan provinsbankerna finns ett organiserat samarbete i fråga om marknadsföring,

utrednings- och utbildningsverksamhet m. m.

Den helt dominerande produktionsfaktorn inom bankerna är arbetskraft.

Under senare år har dock produktionsfaktorn kapital i form av datamaskiner

och annan modern kontorsutrustning fått allt större betydelse i

produktionsprocessen.

Situationen i fråga om stordriftsfördelar inom affärsbankerna har väsentligt

förändrats genom introduktionen av automatisk databehandling

s. 61 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

61

(ADB). Affärsbankerna är sedan början av 1960-talet i färd med att successivt

ta ADB i anspråk, varigenom förutsättningarna för bankverksamheten

väsentligt förändras. Checkräkning och s. k. sparräkningar är inom affärsbanksväsendet

i det närmaste helt omlagda till ADB. Varje affärsbank har

en eller några få datacentraler, där all databearbetning och lagring av data

i samband med inlåningen sker. Kontorens arbetsbörda har genom ADB radikalt

lättats. ADB har också medfört betydande kostnadssänkningar, vilkas

storlek dock är svår att mäta på grund av organisations- och volymförändringar.

EU par större banker har som en grov uppskattning uppgivit att

kostnaderna inom inlåningsrörelsen med ADB-teknik är endast hälften av

de kostnader som skulle ha uppstått utan ADB. Även när det gäller övriga

rutiner pågår omläggning till ADB. Detta gäller bl. a. notariatrörelsen, finans-

och fondavdelningarna, utlandsrörelsen och lånerörelsen. ADB har

möjliggjort utbud av nya tjänster och ökat utbud av vissa tjänster. Bankernas

dataexperter ser fram mot en nära nog fullständig automation, som

onödiggör pappershantering även mellan bankerna. Härvid bedömes den gemensamma

bankgirocentralen kunna komma att spela en strategisk roll.

Bankväsendets kostnader har över åren utvecklats tämligen oregelbundet.

Sedan 1961 har de legat på en högre nivå än tidigare. Omkostnadsprocenten

för hela affärsbanksväsendet har då varierat inom gränserna 1,74 och 2,00

(år 1966). Kostnadsskillnaderna mellan olika banker är emellertid — även

om de båda specialbankerna och de två minsta bankerna undantages —

mycket betydande; så var exempelvis år 1964 bland tolv banker högsta värdet

2,52 och lägst 1,15. Något klart samband mellan omkostnadsprocent

och bankstorlek går inte att utläsa. Åtminstone delvis torde kostnadsskillnaderna

betingas av skillnader i produktsammansättning, kundsammansättning

och fördelning på inlåningsräkningar. Skillnader i kontorsnätets

struktur anses därjämte betyda mycket för rådande kostnadsdifferenser.

Beträffande sparbanksväsendet noteras att antalet sparbanker minskar,

på senare år i påtagligt ökad takt. Inom Svenska sparbanksföreningen har

uppdragits riktlinjer för en fusionering, som skulle nedbringa antalet sparbanker

till ca 70. Möjligheter för en omfattande rationalisering av sparbankernas

verksamhet har skapats genom tillkomsten av Sparbankernas datacentraler

AB (Spadab) år 1962. Till Spadab var vid undersökningstidpunkten

ca 100 sparbanker anslutna, medan några sparbanker valt att upprätta

egna datamaskinanläggningar. Övergång till ADB tycks ske på ungefär samma

sätt som inom affärsbanksväsendet.

Antalet orter med affärsbanker utanför storstadsområdena ökade under

perioden 1950—1964 med knappt 10 procent. Större delen av ökningen avsåg

enbanksplatser, företrädesvis i södra Sverige. Både 1950 och 1964 hade

75 procent av alla bankplatser endast en affärsbank. Utvecklingen mot ökat

antal bankkontor i större städer (storstäderna undantagna) föranleddes

främst av Sveriges kreditbanks expansion.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

Kreditmarknaden kännetecknas av en centraliserad prisbildning. I betänkandet

skildras ingående det system av kartellavtal och rekommendationer,

vanligen tillkomna i regi av respektive centralorganisationer, som tillämpats

under en följd av år. Som exempel kan nämnas för affärsbankernas

del avtal om maximiräntor vid inlåning, ett allmänt tariffavtal rörande en

stor del av intäkterna i form av provisioner och avgifter (ca 300 milj. kr.

1965) samt ränterekommendationer inom utlåningsrörelsen, för sparbankernas

del ränterekommendationer inom inlåningsrörelsen. I anslutning till

denna redogörelse påtalas att kunskapen om kostnaderna för olika prestationer

är utomordentligt ringa inom bankväsendet. Det framhålles emellertid

dels att det är förenat med stora svårigheter att mäta bankernas kostnad

för en viss prestation, dels att bankerna på senare år genom MTM-studier

m. m. har sökt förbättra kostnadsanalysen. Framställningen är i här berörda

avsnitt inte helt aktuell. Sedan november 1967 har nämligen inom

affärsbanksväsendet bindande avtal och överenskommelser utbytts mot

rekommendationer som inte är bindande.

Mot bakgrund av den redogörelse som lämnats för avtal etc. diskuteras

konkurrensen mellan kreditinstituten. På utlåningssidan säges konkurrensen

från mitten av 1950-talet ha varit mycket måttlig, under långa tider obefintlig.

I den mån en priskonkurrens förekommer, huvudsakligen på inlåningssidan,

äger den rum mellan de olika institutsgrupperna. Dessa förhållanden

förklaras till stor del av penningpolitiken. Riksbanken spelar en

central roll när räntesatserna fastställs, vilket sker i samband med förändringarna

i riksbankens diskonto.

Ränte- och prisförändringar utnyttjas sålunda blott i ringa mån som konkurrensmedel.

Andra sådana tillgrips för den aktiva kundackvisitionen.

Servicekonkurrens och särskilt kontorslokalisering är sannolikt det viktigaste

konkurrensmedlet. Från början av 1956 till slutet av 1964 ökade antalet

affärsbankskontor med 34 procent och antalet sparbankskontor med 37

procent. Fr. o. m. 1960 utbyggdes också jordbrukskasserörelsens kontorsnät.

En av huvudorsakerna till kontorsexpansionen bedömes vara en hårdnande

konkurrens om inlåningsmedlen.

Den kontroll över affärsbankernas kontorsetablering som staten utövar

innebär att Kungl. Maj :ts tillstånd krävs för att en bank skall få öppna

avdelningskontor i en kommun där den inte tidigare driver verksamhet.

Denna utformning av bestämmelserna har medgett att en klar majoritet av

kontorsetableringarna (296 mot 145 under åren 1956—1964) har kunnat

verkställas utan tillstånd. Därav har inemot hälften avsett de tre största

städerna. I fråga om tillståndsgivningen har praxis närmare studerats. Med

få undantag följer Kungl. Maj :t i ärenden av detta slag bankinspektionens

yttrande. En framskjuten plats vid bankinspektionens bedömning av kontorsansökningar

intar den merkostnad för affärsbanksväsendet som det nya

kontoret antas medföra. Mot kostnaden ställs andra faktorer. Bankinspek
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

63

tionen är relativt liberal när ansökan gäller en ort där det tidigare varken

finns sparbank, affärsbank eller jordbrukskassa och där avståndet till närmaste

bank är stort. Gäller ansökan en ort, där sparbank men ej affärsbank

finns, är inspektionen mera restriktiv. Om ansökan avser en ort där en

affärsbank redan är etablerad, blir huvudfrågan om praktiska möjligheter

finns att skapa lokal konkurrens. Speciella motiv för tillstyrkan har bl. a.

varit önskemål om en bättre differentiering av affärsbanksväsendet i Norrland

och statsmakternas mål att den statliga affärsbanken, Sveriges kreditbank,

skall vara riksomfattande.

Både antalet ansökningar och antalet tillståndsfria etableringar har ökat

snabbt, medan antalet kontorsnedläggningar varit ringa. Tillståndsgivningen

blev från slutet av 1950-talet påtagligt restriktivare. Till belysning av praxis

meddelas att Kungl. Maj :t under treårsperioden 1962—1964 avslog 67 procent

av ansökningarna till orter med minst två banker, 56 procent av ansökningarna

till enbanksorter och 37 procent av ansökningarna till orter som

saknade affärsbank. Antalet ansökningar kan inte användas som direkt

mått på hur många kontor som skulle ha etablerats om restriktioner saknats.

Det bedömes emellertid som sannolikt att etableringskontrollen i någon

mån bromsat ökningen av totala antalet bankkontor. I sammanhanget understryks

att ett från företagsekonomisk synpunkt välmotiverat kontorsnät

i den rådande konkurrenssituationen inte behöver vara optimalt från samhällsekonomisk

synpunkt.

Bland övriga konkurrensmedel, främst vad gäller hushållsinlåningen,

märks affärsbankernas checklönesystem och dess motsvarigheter hos sparbankerna

och postbanken, bildande av sparklubbar och aktiesparklubbar,

tillhandahållande av speciella inlåningsformer som kombineras med lånemöjligheter,

informationsverksamhet, reklam och allmän PR-verksamhet.

Bankernas försäljningskostnader bedömes uppgå till betydande belopp, om

vilkas storlek dock saknas uppgifter.

Vissa pågående utredningar

Chefen för finansdepartementet gav i mars 1968 statssekreteraren KjellOlof

Feldt i uppdrag att utreda formerna för samarbete mellan postbanken

och Sveriges kreditbank. Utredningsmannens betänkande uppges skola avlämnas

i november 1968.

I september 1968 har chefen för finansdepartementet tillkallat en utredning

angående kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. Dess ordförande

är riksbankschefen Per Åsbrink. I direktiven för utredningen uttalas

bl. a. att den anbefallda översynen bör ske mot bakgrund av vissa allmänna

effektivitetskriterier. Enligt dessa måste kreditmarknaden vara organiserad

så att man erhåller en samhällsekonomiskt önskvärd fördelning av krediterna

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

mellan olika sektorer och investeringsprojekt, vartill kommer kravet att

priset på krediter inte är onödigt högt. Övervägandena rörande kreditmarknadens

organisation anges böra i första hand ske med sikte på att skapa förmåga

till anpassning och flexibilitet inför förändringar såväl i kreditefterfrågans

storlek som i dess inriktning.

Utskottet

Kreditinstitututredningens betänkande »Samordnad banklagstiftning», på

vilket den föreliggande vid riksdagens början väckta motionen till väsentlig

del bygger, har legat till grund för den nyligen framlagda proposition om

ändringar i banklagstiftningen som utskottet behandlat i sitt föregående

utlåtande, nr 60. De utvecklingstendenser som motionärerna tagit upp ägnas

i propositionen betydande uppmärksamhet. I anslutning till bankinspektionens

remissyttrande över betänkandet diskuteras hur kostnaderna för

kredit- och betalningsförmedlingen kommer att påverkas av den tilltänkta

reformen. Departementschefen säger sig dela bankinspektionens oro över

kostnadsutvecklingen inom bankväsendet och lägga stor vikt vid åtgärder

i syfte att förbilliga kredit- och betalningsförmedlingen. Kostnads- och effektivitetssynpunkterna

berörs i propositionen också i samband med spörsmålet

om bankernas kontorsetablering.

Den fråga som motionärerna ytterst aktualiserat är huruvida staten skall

söka styra kostnadsutvecklingen inom bankväsendet genom lagbestämmelser

som begränsar kreditinstitutens handlingsfrihet och bl. a. framtvingar en

funktionsfördelning dem emellan vilken kan bedömas som samhällsekonomiskt

fördelaktig eller om i stället konkurrensen skall ges friare spelrum

med kostnadsbesparande rationaliseringsåtgärder som en möjlig effekt. Förslaget

om lagregler utformade enligt den senare principen har departementschefen

framlagt efter övervägande av bl. a. sådana synpunkter från

bankinspektionens sida som ämbetsverket ånyo framfört i sitt remissyttrande

till utskottet över motionen. Det framgår emellertid av propositionen

att de föreslagna nya bestämmelserna inte i och för sig anses skapa några

garantier för att de rationaliseringsvinster som uppkommer slår igenom i

form av förbättrade ränte- och prisvillkor för kunderna. Avsikten är uppenbarligen

att kostnadsutvecklingen inom bankväsendet skall uppmärksammas

även framgent. Departementschefen erinrar härvidlag om bankinspektionens

tillsyn över bankinstituten.

De sifferuppgifter som motionärerna hämtat ur betänkandet gäller alla

kostnadssidan av kreditinstitutens rörelse. Väsentligt är givetvis att ställa

kostnaderna i relation till volymen av och kvaliteten hos de tjänster som

tillhandahålls. Även volymutvecklingen får viss siffermässig belysning i betänkandet.

Utskottet återger tidigare i detta utlåtande uppgifter som visar

s. 65 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

65

att en betydande volymexpansion skett parallellt med den påtalade utvecklingen

mot högre kostnader. Det är svårt att av det refererade materialet

dra säkra slutsatser om produktivitetsutvecklingen inom bankerna. Sammanställningen

av kostnads- och produktionsdata ger emellertid en väsentligt

fördelaktigare bild av kostnadsläget inom bankväsendet än den som motionärerna

förmedlat.

Icke långt efter kreditinstitututredningens betänkande framlades koncentrationsutredningens

undersökning av kreditmarknadens struktur och funktionssätt.

Däri erhålles, såsom framgår av det referat som lämnats ovan,

ytterligare information som har betydelse i detta sammanhang. Bl. a. kan

nämnas den redogörelse som ges för ADB-teknikens inverkan på bankverksamheten.

Framställningen av konkurrensförhållandena inom bankväsendet

bör också uppmärksammas. De kartellavtal som behandlas där har visserligen

nu utbytts mot rekommendationer som icke är bindande, vilket kan ha

medfört en något mindre enhetlig ränte- och prissättning. Uttalandet att den

konkurrens som förekommer inom bankväsendet väsentligen är en servicekonkurrens

är dock säkerligen alltjämt giltigt. Undersökningen har skapat

förbättrat underlag för bedömningen av kostnadsutvecklingen inom bankväsendet.

Vissa slutsatser däri kan anses ge stöd åt motionärernas resonemang.

Motionärerna anger tre uppgifter för en offentlig utredning rörande besparingsmöjligheter

inom bankväsendet. En är att undersöka betalningsströmmarna

inom näringslivet och möjligheterna att förenkla betalningssystemet

genom tekniska och organisatoriska förbättringar. En annan är

att analysera bankverksamheten med sikte på att särskilja »kassafunktionen»

från »investeringsfunktionen». En tredje slutligen är att pröva förutsättningarna

för en ytterligare säsongutjämning av krediterna.

Utskottet delar motionärernas intresse för en vidgad kunskap om här

angivna förhållanden. Att tillsätta en offentlig utredning med det omfattande

arbetsprogram som motionärerna föreslagit framstår dock i dagsläget icke

som en lämplig åtgärd.

Vad beträffar den sist angivna utredningsuppgiften, som gäller en säsongutjämning

på kreditmarknaden, är utskottet ense med de remissinstanser

som uttalat sig i ämnet. Frågan om ett säsongmässigt och konjunktur ellt

rationellare kreditflöde torde, som Svenska bankföreningen framhåller, få

prövas med utgångspunkt i företagens, statens och kommunernas planerings-

och beslutsprocesser; förhållanden hänförliga till kreditinstituten

torde däremot sällan vara avgörande i sammanhanget. För statens del spelar

tidpunkterna för skatteuppbörd, återbetalning av överskjutande preliminär

skatt samt olika transfereringar en central roll för säsongvariationerna.

Utskottet, som kommit i kontakt med hithörande problem särskilt vid sin

granskning av riksgäldskontorets handhavande av statsupplåningen, anser

sig kunna utgå från att de beaktas inom Kungl. Maj :ts kansli och av be
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Bankoutskottets utlåtande nr 6i år 1968

rörda statliga organ i övrigt. Särskilt må nämnas att 1967 års kommunalskattekommitté,

som utreder frågor angående reglerna för utbetalning av

kommunalskattemedel m. in., fått sig ålagt att bl. a. studera de kreditmarknadsmässiga

effekterna av de förskjutningar i statens respektive kommunernas

upplåningsbehov som en reform av utbetalningsreglerna kan framkalla.

En annan utredningsuppgift skulle som nämnts avse bankarbetets fördelning

på »kassafunktionen» och »investeringsfunktionen». Bankernas

handhavande av investeringsfunktionen har ingående belysts av koncentrationsutredningen

i dess ovan åberopade betänkande. En råd dithörande

spörsmål torde vidare komma att behandlas av den utredning angående kapitalmarknadens

struktur och funktionssätt som nyligen tillkallats. Att i detta

läge ytterligare en utredning igångsättes på området finner utskottet inte

påkallat.

Det ämne som primärt anges av motionärerna och som även utskottet fäster

den största vikten vid är betalningsströmmarna och betalningssystemet.

Motionärerna efterlyser på detta område en mera radikal omläggning av

bankverksamheten, åstadkommen genom ökat samarbete mellan bankinstituten

och ianspråktagande av de modernaste tekniska hjälpmedlen.

Det står enligt utskottets mening klart att bankinstituten redan nu utnyttjar

ADB-tekniken på ett mycket avancerat sätt och att de är inriktade

på att göra snabba framsteg på detta område. Något behov av att genom

statliga insatser stimulera bankernas interna strävanden i detta hänseende

torde knappast föreligga. Även möjligheterna till ökad samverkan mellan

kreditinstituten torde dessa själva uppmärksamma.

Ett uppslag i motionen är att för- och nackdelar med en samordning av

postgirot och bankgirot skall undersökas. I detta sammanhang bör uppmärksammas

att en av chefen för finansdepartementet tillsatt utredning rörande

formerna för samarbete mellan postbanken och Sveriges kreditbank snart

kommer att avsluta sitt arbete. Denna utredning torde knappast kunna

undgå att beröra postgirots och bankgirots förhållande till varandra.

Utskottet har hittills anfört olika reservationer gentemot motionärernas

förslag. Vad gäller kärnpunkten i detta, önskemålet om en offenlig insyn i

och närmare kännedom om kostnadsutvecklingen inom bankväsendet, är utskottets

inställning positiv. Utskottet delar i likhet med chefen för finansdepartementet

bankinspektionens inställning till denna utveckling och finner

det angeläget att den blir kartlagd och analyserad.

Frågan är då närmast i vilka former ett mera aktivt studium av bankväsendets

kostnader bör bedrivas. Utskottet vill erinra om att bankinspektionen

enligt lagarna om bankrörelse, om sparbanker och om jordbrukskasserörelsen

skall med uppmärksamhet följa kreditinstitutens verksamhet i den mån

så erfordras för kännedom om förhållanden som är av betydelse för en sund

utveckling därav. Bankinspektionen har också tillagts befogenheten att från

företag under dess tillsyn inhämta uppgifter jämlikt lagen om uppgiftsskyl
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968

67

dighet rörande pris- och konkurrensförhållanden; inspektionen fullgör sålunda

på detta område samma funktioner som i fråga om huvudparten av näringslivet

handhas av statens pris- och kartellnämnd. Ämbetsverkets nu

nämnda åligganden kommer också till synes i dess instruktion. Med hänsyn

härtill förefaller det utskottet naturligt att det får ankomma på bankinspektionen

att genomföra det ytterligare utredningsarbete som krävs för att

skapa erforderlig klarhet om bankväsendets nuvarande kostnadsförhållanden

och om åtgärder som kan befordra eu gynnsam utveckling på detta område.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen II: 494 som sin mening

ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 21 november 1968

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm (s),

Åkerlund (h), Lundin (s), Lundberg (h), Mattsson (ep)* och Österdahl

(fp);

från andra kammaren: herrar Regnéll (h), Hagnell (s), Berglund

(fp)*, Franzén i Motala (s), Rask (s), Fridolfsson i Rödeby (s)*, Börjesson

i Falköping (ep) och Ullsten (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680029

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:369 Skrivelse till Konungen i anledning av motion om utredning angående bankväsendet. a1 i texten