Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m m. jämte motioner. Propositionen Kungl. Maj :t har i propositionen nr 103, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 5 april 1968, föreslagit riksdagen att 1) anta förslag till förordning om upphävande av förordningen den 10 maj 1935
1968-05-17 · 51 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 49 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1968:32, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m m. jämte motioner. Propositionen Kungl. Maj :t har i propositionen nr 103, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 5 april 1968, föreslagit riksdagen att 1) anta förslag till förordning om upphävande av förordningen den 10 maj 1935
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
1
Nr 32
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående effektivisering
och samordning av statens skogsföretag,
m m. jämte motioner.
Propositionen
Kungl. Maj :t har i propositionen nr 103, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 5 april 1968, föreslagit
riksdagen att
1) anta förslag till förordning om upphävande av förordningen den 10
maj 1935 (nr 157) angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar,
2) fastställa de grunder som i propositionen angivits för domänverkets
förvaltning av statens skogar,
3) godkänna den i propositionen förordade ändringen i grunderna för
försäljning i vissa fall av statlig egendom m. m.,
4) godkänna vad i propositionen förordats i fråga om riktlinjer för domänverkets
organisation,
5) godkänna vad i propositionen förordats beträffande domänverkets
ekonomiska handlingsfrihet,
6) godkänna vad i propositionen förordats beträffande domänverkets
rätt att bilda aktiebolag samt förvärva, förvalta och avyttra aktier i bolag,
7) godkänna vad i propositionen förordats i fråga om dispositionen av
domänverkets rörliga kredit i riksgäldskontoret,
8) medge att Kungl. Maj :t tills vidare utan riksdagens samtycke i varje
särskilt fall beslutar om försäljning av staten tillhörig av domänverket förvaltad
fast egendom till annan än kommun och till kommun till annat än för
samhällsbyggnadsändamål om taxeringsvärdet eller, om sådant värde saknas,
det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet uppgår till högst
2 000 000 kr. med rätt för Kungl. Maj :t att låta domänverket besluta om försäljning
då motsvarande värden uppgår till högst 1 000 000 kr.,
9) godkänna vad i propositionen förordats beträffande samordnad ledning
av statens skogsföretag,
10) godkänna vad i propositionen förordats rörande pantförskrivning av
inteckningar i Assi tillhörig fast egendom,
11) godkänna vad i propositionen förordats beträffande bostadslån, bostadsrättslån
och statlig kreditgaranti för maskinlån åt arbetare vid domänverket,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 10 samt. Nr 32
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
12) bemyndiga Kung!. Maj :t att vidtaga de åtgärder i övrigt som behövs
för förslagens genomförande.
Med uppgift att utreda organisationen av statens skogsförvaltande och
skogsindustriella verksamhet tillsattes år 1962 statens skogsföretagsutredning.
Utredningen har den 11 mars 1964 avlämnat betänkandet »Statens
skogar och skogsindustrier» (SOU 1964: 7). Utredningen följdes inte av någon
omedelbar åtgärd från Kungl. Maj :ts sida. Under år 1967 har frågan om
effektivisering och samordning av statens skogsförvaltande och skogsindustriella
verksamhet behandlats av en särskild arbetsgrupp inom finans- och
jordbruksdepartementen, skogsföretagsberedningen. Beredningen har redovisat
sina överväganden och förslag i en den 15 december 1967 dagtecknad
promemoria »Effektivisering och samordning av statens skogsföretag»
(Stencil Fi 1967: 16). Vidare har domänstyrelsen dels i skrivelse den 27
september 1967 överlämnat förslag till ny organisation för den centrala och
regionala administrationen av domänverket, dels i skrivelse den 9 oktober
1967 föreslagit vissa ändringar i bestämmelserna om bostadslån, bostadsrättslån
och statlig kreditgaranti till fast anställda skogsarbetare.
Beträffande innehållet i nämnda utredningar och förslag samt däröver
avgivna remissyttranden hänvisas till redogörelsen i propositionen s. 10—41.
I propositionen framläggs förslag till gemensamt mål för verksamheten
vid statens skogsföretag. Statens skogsbruk och skogsindustri skall enligt
förslaget drivas affärsmässigt och effektivt för att på lång sikt ge bästa
möjliga samlade ekonomiska utbyte. Vidare föreslås att en verksstyrelse inrättas
för domänverket. För att få till stånd en samordnad ledning av statens
skogsföretag bör denna i stort sett vara densamma som styrelsen för
Assi. För att göra ett ökat affärsmässigt handlande möjligt föreslås domänverket
få utökade befogenheter i fråga om förvaltningen av statens skogar.
Vidare föreslås höjda värdegränser vid försäljning av mark utan riksdagens
medgivande i varje särskilt fall. Domänverkets rörliga kredit avses få ökat
användningsområde. I propositionen föreslås även att Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, domänverket skall få besluta om organisationen
av domänverket. Beträffande Assi föreslås att nuvarande begränsning
av rätten att pantförskriva inteckningar i fast egendom upphävs.
Motionerna
I detta sammanhang har utskottet behandlat följande motioner, nämligen
dels de vid riksdagens början väckta motionerna
1) I: 290 av herr Strandberg och II: 362 av herr Petersson vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning
med anlitande av objektiv expertis om driftformens inverkan på de vitt skil
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
3
da ekonomiska resultaten av domänverkets och skogsallmänningarnas verksamhet
i Norrbotten samt formerna för kronoskogs överförande till s. k.
skogsallmänningar,
2) I: 432 av herr Hedström m. fl. och II: 544 av herr Svanberg m. fl. vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att domänstyrelsen
i särskild ordning, t. ex. genom arbetsmarknadsstyrelsen, anvisas
erforderliga medel för att inhämta föreliggande eftersläpning på skogsvårdens
område i vissa norrbottensrevir; att domänstyrelsen vid av sysselsättningsskäl
betingad slutavverkning i särskild ordning genom arbetsmarknadsstyrelsen
anvisas medel för att under en övergångstid i rimlig omfattning
täcka eventuell skillnad mellan skogsekonomiskt motiverad kostnad för
reproduktionsåtgärder och den kostnad som erfordras för att erhålla en acceptabel
föryngring; att Kungl. Maj :t måtte verkställa utredning om under
vilka former vissa kronoskogar med ur ekonomisk och biologisk synpunkt
mindre gynnsamma förutsättningar för virkesproduktion dock för skapande
av arbetstillfällen under en övergångsperiod kan utnyttjas för virkesproduktion,
3) I: 708 av herr Gustafsson, Nils-Eric, och herr Wikberg samt II: 917 av
herr Nilsson i Tvärålund m. fl. vari hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam inventering av möjligheterna att
försälja domänverksskogar, främst inom i motionerna berörda områden, för
att ökade sysselsättningsmöjligheter skall kunna skapas, samt om skyndsamma
åtgärder i övrigt till förverkligande av motionernas syfte,
dels de i anledning av propositionen nr 103 väckta motionerna
1) I: 939 av herr Eriksson, Karl-Erik, och II: 1197 av herr Andersson i
Örebro vari hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om förnyad utredning och förslag till distrilctsindelning och lokalisering av
distriktskontor inom domänverket,
2) I: 940 av herr Larsson, Åke, m. fl. och II: 1198 av herr Brandt m. fl.
vari hemställts att riksdagen vid godkännande av vad i propositionen förordats
i fråga om riktlinjer för domänverkets organisation i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala att domänstyrelsen vid indelning av Mellansverige
i överjägmästardistrikt och bestämmande av lokaliseringen av distriktskontoren
skall ha att beakta vad i dessa motioner anförts,
3) I: 957 av herr Skärman m. fl. och II: 1214 av herr Hansson i Skegrie
m. fl. vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition
a)
uttalar att Kungl. Maj :t kontinuerligt bör förelägga riksdagen underlag
för bedömning av för domänverket fastställda avkastningskrav;
b) uttalar att domänverkets markförvärv bör hållas inom den förmögenhetsram,
som det nuvarande markinnehavet och markfonden representerar,
innebärande att statens innehav av skogsmark icke bör ökas;
c) beslutar att domänverket icke må äga rätt att bilda aktiebolag eller
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
förvärva aktier i sådant bolag utan riksdagens medgivande i varje särskilt
fall;
d) beslutar att domänverket för rörlig kredit i riksgäldskontoret skall
erlägga ränta med minst samma räntesats som gäller beträffande statliga
lokaliseringslån;
e) beslutar att Assi icke utan riksdagens medgivande i varje särskilt fall
skall äga rätt att lokalisera industriell verksamhet till område, där domänverket
icke i väsentlig utsträckning kan förse bolaget med råvara;
f) beslutar att Assi icke utan riksdagens medgivande i varje särskilt fall
må äga rätt att investera i projekt, som icke har trä som råvara eller som
icke har direkt samband med bolagets träindustriella verksamhet; samt
g) beaktar även vad i övrigt har anförts i motionerna,
4) I: 958 av herr Åkesson m. fl. och II: 1215 av herr Nilsson i Lönsboda
m. fl. vari hemställts att riksdagen beslutar att stationeringsorten för domänintendenten
i södra distriktet skall vara Kristianstad.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden
dels över motionerna I: 290 och II: 362 från domänstyrelsen, skogsstyrelsen
efter hörande av skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, skogshögskolan,
länsstyrelsen i Norrbottens län, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och Svenska skogsarbetareförbundet,
dels över motionerna I: 432 och II: 544 från domänstyrelsen, skogsstyrelsen
efter hörande av skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, skogshögskolan,
länsstyrelsen i Norrbottens län, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, Svenska skogsarbetareförbundet, arbetsmarknadsstyrelsen,
skogsbriilcsutredningen och Svenska samernas riksförbund,
dels över motionerna I: 708 och II: 917 från domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
skogshögskolan, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Svenska skogsarbetareförbundet.
Det närmare innehållet i yttrandena redovisas i Bilaga till detta utlåtande.
Vidare torde få anmälas, att till jordbruksutskottet inkommit en skrift i
ämnet från professor Gustaf Sirén.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
5
Utskottet
Den svenska skogsnäringens betydelse för samhällsekonomin framgår av
att nära 30 % av våra exportintäkter härrör från skogssektorn. Genom skogsindustrins
expansion främst i Nordamerika har Sveriges roll som skogsvaruexportör
relativt sett minskat under de båda senaste decennierna. Konkurrensen
från andra länder i förening med ökande kostnader för löner m. m.
har medfört att lönsamheten för den svenska skogsnäringen under senare år
efter hand försämrats. Som framhålls i föreliggande proposition arbetar
emellertid vår skogsnäring med hög effektivitet, och möjligheter torde föreligga
att ytterligare höja denna. Bl. a. härigenom bör det finnas goda förutsättningar
för att möta den internationella konkurrensen.
Statens skogsföretag, domänverket och Assi, har inte kunnat undgå att
beröras av de svårigheter som drabbat skogsnäringen. Även deras lönsamhet
har sålunda under senare år försvagats. Mot angivna bakgrund föreslår
Kungl. Maj :t i propositionen 103 vissa åtgärder som syftar till en samordning
och effektivisering av verksamheten -säd statens skogsföretag.
Departementschefen uttalar inledningsvis att möjligheterna för ifrågavarande
företag att hävda sig i framtiden torde vara lika goda som för den
svenska skogsnäringen i övrigt. En förutsättning härför är dock att domänverket
och Assi inte ges sämre betingelser för ett affärsmässigt handlande
än konkurrerande enskilda företag.
Innan utskottet går vidare in på de i propositionen framlagda förslagen
redovisar utskottet i det följande först sina överväganden i anledning av de
vid riksdagens början väckta motionerna I: 290 och II: 362 samt I: 708 och
II: 917 i vilka bl. a. hemställs om utredning dels rörande det ekonomiska
resultatets beroende av driftformen i det norrländska skogsbruket, dels om
möjligheterna och formerna för att överföra kronoskog i Norrland till andra
ägare. I dessa motioner redovisas uppgifter enligt vilka domänverkets skogsdrift
i vissa delar av Norrlands inland går med förlust, medan allmänningarna
i motsvarande lägen driver lönsamt skogsbruk. Enligt motionärerna har
den bristande lönsamheten fått till följd att domänverket begränsar sina avverkningar
i nämnda områden, vilket i sin tur leder till en ökning av en
redan besvärande arbetslöshet därstädes. Det ifrågasatta överförandet av
kronoskog till andra ägare än staten skulle genomföras i syfte att öka sysselsättningen
och berika näringslivet i bygden.
Bland de remissinstanser som yttrat sig över nyssnämnda motioner är
meningarna delade rörande behovet av den ifrågasatta utredningen. Sålunda
anser domänstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska skogsarbetareförbundet
och Skogsindustriernas samarbetsutskott att motionerna inte
bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Skogsstyrelsen och skogshögskolan
anser däremot att ifrågavarande spörsmål är förtjänt av ytterligare övervä
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
ganden och förordar därför att motionerna överlämnas till den skogspolitiska
utredningen. Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län ställer sig positiva till en utredning
av i motionerna berörda frågor.
Såväl domänstyrelsen som Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
framhåller att de i motionerna gjorda jämförelserna mellan skogsbrukets
ekonomiska resultat för skilda ägarkategorier inte kan anses tillfredsställande.
Vidare framhåller bl. a. Skogsindustriernas samarbetsutskott att rättvisande
jämförelser mellan skilda ägargruppers ekonomiska resultat är
mycket svåra att utföra. Enligt domänstyrelsen torde ingen utredning inom
rimlig tid kunna prestera ett material som kan läggas till grund för en invändningsfri
gradering av skogsbruket efter olika ägarkategorier.
Utskottet har vid sin prövning av förevarande fråga inte funnit att sådana
omständigheter förebragts som kan ge grundad anledning till antagande
att någon särskild skogsägarkategori skulle vara skickad att nå bättre
ekonomiskt resultat än någon annan. Att domänverket liksom andra förvaltare
av skog givetvis söker driva sitt skogsbruk så effektivt som möjligt
finns enligt utskottets mening ingen anledning att betvivla. Vad särskilt
gäller möjligheterna att uppehålla skogsdriften i de sämre lägena i inre
Norrland vill utskottet anföra följande. Om nyare forskningsrön ger vid handen
att i motionerna omnämnda, förenklade återväxtåtgärder eller andra
förändringar i driften gör det möjligt att driva lönsamt skogsbruk i ogynnsamma
lägen, synes detta lika väl kunna ske i domänverkets som i någon
annans regi. I den mån beredskapsarbeten erfordras i nyssnämnda områden
bör vidare, såsom närmare behandlas i det följande, arbetsobjekt kunna
ställas till förfogande när domänverket förvaltar marken lika väl som när
ägaren är någon annan. I anledning av de i motionerna uttalade förväntningarna
om ökade sysselsättningsmöjligheter vid en överföring av kronoskog
till annan ägare vill utskottet vidare nämna att redovisade uppgifter
utvisar att domänverket jämfört med andra skogsägare ligger på en hög
avverkningsnivå och även bedriver ett intensivt återväxtarbete. Med anledning
av vad nu anförts har utskottet kommit till den slutsatsen att den i
motionerna ifrågasatta överföringen varken kan väntas resultera i förbättrat
ekonomiskt resultat i skogsdriften eller åstadkomma ökad sysselsättning.
På grund härav anser utskottet att motionerna I: 290 och II: 362 samt I: 708
och II: 917 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
I propositionen 1968: 103 framhålls att det främsta motivet för en samordning
av statens skogsförvaltande och skogsindustriella verksamhet är,
att staten/ägaren bör ha ett gemensamt mål för verksamheten vid domänverket
och Assi. Som framgår av propositionen har detta av skogsföretagsberedningen
ansetts böra vara att företagen på sikt skall åstadkomma bästa
möjliga ekonomiska utbyte och därvid prestera ett från företagsekonomisk
synpunkt rimligt årsresultat. Den nödvändiga samordningen av verksamhe
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
7
ten bör ske genom samordning av ledningarna av de båda berörda företagen.
Däremot anses någon sammanslagning av företagen f. n. inte böra ske. Några
remissinstanser har ställt sig tveksamma till den av beredningen angivna
målsättningen och framhållit att målet för verksamheten bör innefatta vissa
samhällsaspekter. I anslutning härtill uttalar departementschefen att statens
skogsföretag i princip bör handla och behandlas som varje ansvarskännande
företag inom näringslivet. I sammanhanget nämns att domänverket och
Assi kan komma att ställas inför uppgifter som normalt inte faller inom en
affärsmässigt driven företagsamhet, t. ex. uppgifter av naturvårdande eller
sysselsättningsbefrämjande karaktär. Departementschefen framhåller att
hänsyn bör tas härtill bl. a. vid bedömning av företagens ekonomiska resultat.
Utskottet kan för sin del ansluta sig till de synpunkter departementschefen
i förevarande sammanhang anfört.
Målet för domänverkets verksamhet bör enligt Kungl. Maj :ts förslag ges
en strikt ekonomisk inriktning. Effektiviseringen liksom den fortsatta driften
förutsätts sålunda böra i stort följa företagsekonomiska principer.
Skogsbruket, som bör bedrivas där biologiska och ekonomiska förutsättningar
härför föreligger, bör vara uthålligt. Under perioder när virkesinkomsterna
inte täcker avverknings- och reproduktionskostnader inom visst
område bör detta kunna läggas utanför avverkningsprogrammet utan att
nämnda krav därmed överges. Mot vad Kungl. Maj :t förordat beträffande
grunderna för förvaltningen av statens skogar har utskottet inte något att
erinra.
Som en följd av den förordade inriktningen av domänverkets verksamhet
väntas rationaliseringstakten i skogsdriften öka, vilket enligt propositionen
i sin tur torde inverka på sysselsättningen inom kronoskogarna. I samband
härmed upplyser departementschefen att domänveket kan ställa ytterligare
arbetsobjekt i Norrlands inland till förfogande för arbetsmarknadsmyndigheterna
såsom beredskapsarbeten. För egen del har departementschefen
starkt betonat vikten av att så sker.
I de vid riksdagens början väckta motionerna I: 432 och II: 544 hemställs
bl. a. att domänstyrelsen genom t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen anvisas erforderliga
medel för att inhämta föreliggande eftersläpning på skogsvårddens
område i vissa norrbottensrevir samt för att övergångsvis i rimlig omfattning
täcka eventuell skillnad mellan skogsekonomiskt motiverad kostnad
för reproduktionsåtgärder och den kostnad som erfordras för att åstadkomma
en acceptabel skogsföryngring. Såväl den betydande arbetslösheten
i Norrbottens län som skogsvårdssynpunkter talar enligt motionärerna härför.
De i ärendet hörda remissinstanserna tillstyrker genomgående motionsyrkandena.
Domänstyrelsen framhåller dock att syftet med motionerna kan
uppnås utan särskild medelsanvisning.
Utskottet vill i likhet med departementschefen starkt understryka vikten
av att kronoskogar kan utnyttjas i sysselsättningsbefrämjande syfte. Som
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
departementschefen anfört måste den nödvändiga effektiviseringen av domänverkets
drift självfallet ske under beaktande av de anställdas intressen
och i nära samverkan med arbetsmarknadsmyndigheterna. Med hänsyn till
de uttalanden som gjorts i propositionen synes syftet med nu ifrågavarande
motionsyrkanden i allt väsentligt vara tillgodosett. Motionerna bör därigenom
i nu förevarande avseende kunna anses besvarade.
Nyssnämnda motioner innehåller även yrkande om utredning rörande
formerna för att under en övergångsperiod utnyttja vissa kronoskogar med
ur ekonomisk och biologisk synpunkt mindre gynnsamma förutsättningar
för virkesproduktion för att därigenom skapa arbetstillfällen. Yrkandet får
ses mot bakgrund av att hittills tillämpad målsättning för domänverkets
skogsbruk väckt farhågor för att allt större skogsområden kommer att
läggas utanför avverkningsprogrammet med de följder detta innebär för
sysselsättningen främst i Norrbottens inland. Av motionerna och de däröver
avgivna remissutlåtandena framgår att det bland den skogliga expertisen
råder delade meningar om vilka anspråk som bör ställas på återväxtåtgärderna
i de svårföryngrade områdena i det inre av Norrland. Experter vid
bl. a. skogshögskolan förordar en enklare metod för reproduktion i nämnda
områden än den som domänverket tillämpar. Vid användning av den enklare
metoden anses det möjligt att driva lönsamt men likväl uthålligt skogsbruk
i sämre lägen än med domänverkets metod. Häremot hävdar domänverket
att den i motionerna förordade reproduktionsmetoden utprovats i
områden med andra föryngringsbetingelser än dem som förekommer i övre
Norrlands höj dlägen och att den enligt verkets erfarenheter inte är tillämplig
där.
I anledning av nu ifrågavarande motionsyrkande vill utskottet erinra om
att framställningar med förslag av motsvarande innebörd i fråga om kronoskogarnas
användning tidigare överlämnats till såväl skogsbruksutredningen
som den skogspolitiska utredningen för övervägande. Bl. a. överlämnades
förra året till sistnämnda utredning vissa vid 1967 års riksdag väckta motioner
i ämnet jämte däröver avgivna remissutlåtanden (Joll 1967: 14, rskr.
165). Med hänsyn härtill och under beaktande jämväl av vad nyss anförts
rörande möjligheterna att i sysselsättningsbefrämjande syfte utnyttja kronoskog
i inre Norrland anser utskottet att ändamålet med ifrågavarande
motioner kan anses tillgodosett även i den del, varom nu är fråga.
Målet för Assis verksamhet är såsom i propositionen anges redan nu klart
ekonomiskt. Som nämns i propositionen ingår häri en ambition att utvidga
den slcogsindustriella verksamheten om tillfredsställande lönsamhet kan
påräknas. Enligt Kungl. Maj :ts förslag bör därvid bolaget vara obundet vid
valet av industriplats samt ha möjligheter att på normalt sätt anlita kapitalmarknaden.
Kungl. Maj :t föreslår vidare att Assi skall kunna ta upp
framställning av även andra produkter än sådana som har trä som råvara.
I motionerna I: 957 och II: 1214 riktas vissa invändningar mot förslagen
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
9
att på angivet sätt utvidga Assis befogenheter. Under hänvisning till att
statsskogarna utgör den primära råvarubasen för den statsägda skogsindustrin
framhåller motionärerna att Assi inte utan riksdagens medgivande i
varje särskilt fall bör äga rätt att lokalisera industriell verksamhet till område,
där domänverket inte i väsentlig omfattning kan förse bolaget med
råvara. Inte heller anses Assi utan dylikt medgivande böra få investera i
projekt som har annan råvara än trä eller som saknar direkt samband med
bolagets träindustriella verksamhet.
Enligt utskottets mening bör Assis uppgift alltjämt vara att driva skogsindustrien
verksamhet med kronosltogarna som huvudsaklig råvarukälla.
En omläggning av produktionen till att även omfatta sådan produktion som
grundas på annan råvara än trä bör därför som nyssnämnda motionärer
anfört inte företas utan riksdagens godkännande i varje särskilt fall. I överensstämmelse
med det anförda bör likaså riksdagens medgivande inhämtas
innan Assi lokaliserar industrier till andra platser än där domänverket i
väsentlig utsträckning kan förse bolaget med råvara. Utskottet ansluter sig
alltså i nu förevarande avseende till de synpunkter som anförts i motionerna
I: 957 och II: 1214.
För att domänverket skall få förutsättningar att anpassa sig till ändrade
förhållanden inom skogsbruket bör verket enligt Kungl. Maj :ts förslag ges
en handlingsfrihet som så nära som möjligt ansluter till de befogenheter
som skulle motsvara ett aktiebolags. I syfte att sålunda öka domänverkets
ekonomiska handlingsfrihet framlägger Kungl. Maj :t i huvudsak följande
förslag.
Under domänverkets fond bör alltjämt redovisas det statskapital som förvaltas
av domänverket. Den nuvarande markfonden föreslås upplöst och
ersatt av en ny delfond, benämnd investeringsfonden, till vilken skall föras
bl. a. medel som frigörs vid försäljning av fast egendom. Investeringsfonden
avses få utnyttjas förutom till inköp av fast egendom till investeringar
med minst tio års varaktighet.
I stället för att såsom hittills fastställa driftstat för domänverket bör
Kungl. Maj :t enligt propositionen begränsa sig till att uppställa ett avkastningskrav
för verket. För att underlätta en långsiktig planering av verksamheten
bör inte längre krävas att hela årsöverskottet skall levereras in till
statskassan. Den del av eventuellt överskott, som kan kvarstå sedan det uppställda
avkastningskravet uppfyllts, bör föras till en dispositionsfond. Domänverket
föreslås fritt få använda denna fond, bl. a. även för markförvärv.
Kungl. Maj :ts förslag innebär vidare att domänverket ges rätten att under
vissa förutsättningar bilda aktiebolag samt förvärva aktier i redan befintliga
bolag. I sistnämnda fall avses indirekt belåning kunna förekomma. Beslut
om att bilda aktiebolag eller förvärva aktier i sådant bolag anses dock
böra underställas Kungl. Maj :ts prövning.
I motionerna I: 957 och II: 1214 framläggs vissa förslag som bl. a. syftar
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
till att ge riksdagen en högre grad av insyn i och kontroll av domänverkets
verksamhet än som föreslås av Kungl. Maj :t. Sålunda bör enligt motionerna
Kungl. Maj :t kontinuerligt förelägga riksdagen underlag för bedömning av
de avkastningskrav som fastställts för domänverket. Vidare anses verkets
markinnehav böra hållas inom nuvarande förmögenhetsram, innebärande
att statens innehav av skogsmark inte bör öka. Domänverket bör enligt motionerna
ej ges rätt att bilda aktiebolag eller förvärva aktier i bolag utan
riksdagens medgivande i varje särskilt fall.
Utskottet ser det för sin del som ett klart framsteg att domänverket i fortsättningen
skall drivas under förutsättningar som närmare överensstämmer
med dem under vilka andra skogsägarkategorier arbetar. Detta bör dock
inte enbart innebära att domänverket ges ökad handlingsfrihet i olika avseenden.
Den klarare ekonomiska inriktningen av verksamheten bör även göra
det möjligt att uppställa ökat avkastningskrav. Det är enligt utskottets mening
otillfredsställande att i propositionen inte angetts några principer för
fastställande av detta. Enligt utskottets uppfattning är det rimligt att avkastningskravet
så nära som möjligt anpassas till det marknadsvärde, som
förmögenheten representerar. I vart fall bör utgångspunkten vara, att kapital
som ny- eller återinvesteras skall bära fulla förräntningskrav. Vidare
bör avkastningskravet fastställas så att det inrymmer motsvarigheten till
den statliga inkomstskatt, från vilken domänverket är befriat. Utskottet ansluter
sig till den i motionerna I: 957 och II: 1214 anförda synpunkten att
Kungl. Maj :t kontinuerligt bör förelägga riksdagen underlag för bedömningav
fastställda avkastningskrav.
Likaså delar utskottet den i nämnda motioner uttalade uppfattningen att
statens innehav av skogsmark i princip inte bör utökas. Liksom hittills bör
endast medel som inflyter vid försäljning av fast egendom få disponeras för
markförvärv. Dessa medel bör därvid endast användas för förvärv som erfordras
för att förbättra statsskogarnas arrondering. Härav följer bl. a. att
dispositionsfonden inte bör få utnyttjas för fastighetsförvärv. Vidare bör
som i förenämnda motioner anförts domänverket inte utan riksdagens godkännande
i varje särskilt fall äga förvärva aktier i bolag eller bilda aktiebolag.
Domänverkets kapitalförsörjning föreslås böra underlättas genom att användningen
av verkets rörliga kredit i riksgäldskontoret utvidgas att avse
vissa investeringar i syfte att begränsa driftkostnaderna. I motiveringen
hänvisas särskilt till kapitalbehov som kan uppkomma i samband med anskaffning
av maskiner och anläggningar.
Utskottet har ingen erinran mot att domänverkets rörliga kredit får ett på
i propositionen föreslaget sätt ökat användningsområde. I anslutning härtill
vill dock utskottet framhålla att nu gällande regler för den rörliga krediten
medför att räntan inte är konkurrensneutral. Förräntningskravet på ifrågavarande
kredit bör ställas högre än f. n. och marknadsmässig ränta bör
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
11
krävas av domänverket. Enligt utskottets mening bör för kredit av denna
typ samma förräntningskrav ställas som för statligt lokaliseringslån.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet biträder de förslag som i
förevarande hänseende framlagts i motionerna I: 957 och II: 1214.
Rörande domänverkets organisation föreslås i propositionen att en särskild
verksstyrelse inrättas för domänverket. För att få till stånd en samordnad
ledning av statens skogsföretag bör denna styrelse genom personidentitet
närmast vara densamma som styrelsen för Assi. Vidare bör enligt
propositionen domänverket under verksstyrelsen ledas av en generaldirektör
och en överdirektör. Centralförvaltningen avses tills vidare bli uppdelad
på fem huvudenheter samt vissa stabsorgan. I fråga om den regionala organisationen
föreslås antalet överjägmästardistrikt böra minskas från elva till
högst åtta. Departementschefen godtar i detta sammanhang de principer för
distriktsindelning och val av stationeringsorter som domänstyrelsen redovisat
i sitt förslag till ny organisation. Han biträder även domänstyrelsens
förslag till organisation av såväl överjägmästarinstitutionen som den lokala
jordbruksförvaltningen. Domänverket föreslås ensamt få besluta i fråga om
den regionala och lokala organisationen sedan Kungl. Maj :t angett högsta
antalet överjägmästardistrikt. För att förvaltningsapparaten fortlöpande skall
kunna anpassas till utvecklingen förordas att Kungl. Maj :t eller, efter bemyndigande
av Kungl. Maj :t, domänverket ges rätt att själv besluta om sin
organisation.
I anslutning härtill har i ett antal motioner riktats kritik mot vissa i propositionen
redovisade uttalanden av domänstyrelsen rörande domänverkets
regionala organisation. Sålunda anförs i motionerna I: 939 och II: 1197 samt
I: 940 och II: 1198 erinringar mot domänstyrelsens förslag såvitt avser distriktsindelningen
i de mellersta delarna av landet. Enligt motionärernas
mening talar skäl för att såväl områdesindelningen som förläggningen av
stationeringsort för vederbörande överjägmästardistrikt ändras i förhållande
till styrelsens förslag. Vad gäller stationeringsorten anser motionärerna
att Örebro bör vara en lämpligare stationeringsort för över jägmästaren än
Falun, som förordats i domän styrelsens utredning. I förstnämnda motionspar
påyrkas en ny utredning i ämnet medan i det andra motionsparet hemställs
om riksdagens uttalande att domänstyrelsen vid sitt beslut om distriktsindelningen
bör beakta de i motionerna anförda synpunkterna. Vidare
anförs i motionerna I: 958 och II: 1215 att belägenheten av jordbruksdomänerna
inom det av domänstyrelsen föreslagna södra distriktet är sådan att
domänintendenten i distriktet bör stationeras i Kristianstad i stället för,
som styrelsen föreslagit, Växjö.
De i motionerna sålunda framlagda förslagen rör frågor om vilka domänstyrelsen
enligt propositionen bör äga besluta. I likhet med departementschefen
vill utskottet erinra om att domänstyrelsen redan nu har rätt att
bestämma lokaliseringen av distriktskontoren. De förslag till ändringar rö
-
12
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
rande statsskogsbrukets förvaltning som behandlas i detta utlåtande syftar
som tidigare nämnts till att ge domänverket ökad handlingsfrihet i en rad
avseenden för att därmed ge verket möjlighet att göra verksamheten effektivare.
Det bör därvid inte ifrågakomma att i nu behandlade organisationsfråga
inskränka domänverkets befogenheter. Utskottet har alltså inte något att
invända mot Kungl. Maj :ts uttalande att domänverket ensamt bör få besluta
i frågor rörande verkets regionala och lokala organisation med den begränsning
som Kungl. Maj :t ånger beträffande antalet överjägmästardistrikt.
Sådant beslut bör ske med utgångspunkt från de principer domänstyrelsen
föreslagit och Kungl. Maj :t biträtt. Som framhålls i propositionen bör den
förvaltningsapparat, som står till verksledningens förfogande, härefter kunna
fortlöpande anpassas till utvecklingen. I likhet med departementschefen
finner utskottet det därför angeläget att Kungl. Maj :t eller, efter bemyndigande
av Kungl. Maj :t, domänverket ges rätt att besluta i sådana frågor.
De möjligheter till en smidig anpassning av organisationen som härigenom
uppnås kan exempelvis behöva utnyttjas vid en mera omfattande omstrukturering
av statens skogar eller i samband med en eventuell samordning
mellan domänverket och Assi på det lokala planet. Vid nu angivna förhållanden
anser utskottet att förevarande motioner inte bör föranleda någon
vidare åtgärd från riksdagens sida.
I propositionen gjorda uttalanden och förslag, vilka ej särskilt berörts i
det föregående, föranleder inte någon erinran från utskottets sida. Utskottet
hemställer alltså
att riksdagen
1. antar förslag till förordning om upphävande av förordningen
den 10 maj 1935 (nr 157) angående grunder för
förvaltningen av vissa kronoskogar,
2. fastställer de grunder som utskottet i det föregående
angett för domänverkets förvaltning av statens skogar,
3. godkänner den i propositionen förordade ändringen i
grunderna för försäljning i vissa fall av statlig egendom
m. m.,
4. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 939 och II: 1197, I: 940 och II: 1198 samt
1:958 och 11:1215 godkänner vad utskottet i det föregående
anfört i fråga om riktlinjer för domänverkets organisation,
5. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:957 och 11:1214, såvitt nu är i fråga,
godkänner vad utskottet i det föregående förordat beträffande
domänverkets ekonomiska handlingsfrihet,
6. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 957 och II: 1214, såvitt nu är i fråga, god
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
13
känner vad utskottet i det föregående uttalat rörande domänverkets
rätt att bilda aktiebolag samt förvärva, förvalta
och avyttra aktier i bolag,
7. med bifall till motionerna I: 957 och II: 1214, såvitt
nu är i fråga, godkänner vad utskottet anfört rörande räntenivån
för domänverkets rörliga kredit i riksgäldskontoret,
8. godkänner vad utskottet i det föregående förordat i
fråga om dispositionen av domänverkets rörliga kredit i
riksgäldskontoret,
9. medger att Kungl. Maj :t tills vidare utan riksdagens
samtycke i varje särskilt fall beslutar om försäljning av
staten tillhörig av domänverket förvaltad fast egendom till
annan än kommun och till kommun till annat än för samhällsbyggnadsändamål
om taxeringsvärdet eller, om sådant
värde saknas, det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet
uppgår till högst 2 000 000 kr. med rätt för Kungl.
Maj :t att låta domänverket besluta om försäljning då motsvarande
värden uppgår till högst 1 000 000 kr.,
10. godkänner vad utskottet i det föregående förordat beträffande
samordnad ledning av statens skogsföretag,
11. godkänner vad i propositionen förordats rörande pantförslcrivning
av inteckningar i Assi tillhörig fast egendom,
12. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 957 och II: 1214, såvitt nu är i fråga, godkänner
vad utskottet i det föregående anfört angående inriktningen
och lokaliseringen av Assis verksamhet,
13. godkänner vad i propositionen förordats beträffande
bostadslån, bostadsrättslån och statlig kreditgaranti för maskinlån
åt arbetare vid domänverket,
14. bemyndigar Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder i
övrigt som behövs för förslagens genomförande,
15. beslutar att motionerna I: 290 och II: 362 samt I: 708
och II: 917 inte skall föranleda någon riksdagens åtgärd,
16. anser motionerna 1:432 och 11:544 besvarade med
vad utskottet i det föregående anfört,
17. beslutar att i förevarande sammanhang behandlade
motioner till den del de ej blivit under föregående punkter
särskilt berörda icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 maj 1968
På jordbruksutskottets vägnar:
NILS G. HANSSON
14
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit
från första kammaren: herrar Mossberger (s), Hedström (s), Carl
Eskilsson (h), Skårman (fp), Hermansson (ep), Magnusson (s), Augustsson
(s), Lundberg (h), Karl-Erik Eriksson fp) och Wanhainen (s);
från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie, (ep), Arweson (s),
Eliasson i Moholm (h), Johanson i Västervik (s)*, Lundmark (s), Rimås
(fp), Eskilsson i Likenäs (s)*, Johansson i Simrishamn (s), Dahlgren (ep)
och Åberg (fp)*,
dock att vid behandlingen av mom. 15. och 16. fru Jäderberg (s) deltagit
i stället för herr Eskilsson i Likenäs (s).
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
1) beträffande riktlinjer för domänverkets organisation
av herrar Karl-Erik Eriksson (fp) och Rimås (fp),
2) beträffande domänverkets ekonomiska handlingsfrihet
av herrar Mossberger (s), Hedström (s), Magnusson (s), Augustsson (s),
Wanhainen (s), Arweson (s), Johanson i Västervik (s), Lundmark (s),
Eskilsson i Likenäs (s) och Johansson i Simrishamn (s), som anser
dels att det avsnitt i utskottets utlåtande på s. 10 som börjar med »Utskottet
ser» och slutar med »bilda aktiebolag» bort ha följande lydelse:
»Utskottet ser — —• — (lika med utskottet) -----skogsägarkatego
rier
arbetar. En ökning av handlingsfriheten för domänverket bör enligt
utskottets mening ge domänverket bättre möjligheter att på ett framgångsrikt
sätt bedriva sin verksamhet i konkurrens med andra företag. Vid ett
genomförande av förslagen om en strikt ekonomisk inriktning av verksamheten
och beträffande ökade befogenheter för domänverket bör såsom i propositionen
uttalats skapas förutsättningar för en relativt sett ökad avkastning.
Det är enligt utskottets uppfattning inte välbetänkt att äventyra konkurrenskraften
och lönsamheten i statens skogsdrift genom att såsom i
nyssnämnda motioner föreslagits begränsa domänverkets handlingsfrihet
i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag. Vad gäller motionsyrkandet om
att riksdagen skulle erhålla uppgifter för bedömning av avkastningskrav
för domänverket innebär detta för övrigt krav på en detalj kontroll av domänverket
från riksdagens sida i en utsträckning som hittills inte ansetts
erforderlig. F. n. fastställer nämligen Kungl. Maj :t driftstat för verket varvid
även frågan om avkastningen behandlas. På grund av det anförda biträder
utskottet Kungl. Maj :ts förslag och föreslår att yrkandena i motionerna
I: 957 och II: 1214 i förevarande avseenden inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.»
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
15
dels att utskottets hemställan under 5. och 6. bort ha följande lydelse:
»5. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 957 och II: 1214, såvitt nu är i fråga, godkänner
vad utskottet i det föregående förordat beträffande
domänverkets ekonomiska handlingsfrihet,
6. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 957 och II: 1214, såvitt nu är i fråga, godkänner
vad utskottet i det föregående uttalat rörande domänverkets
rätt att bilda aktiebolag samt förvärva, förvalta
och avyttra aktier i bolag,»
3) beträffande räntan på domänverkets rörliga kredit i riksgäldskontoret
av
herrar Mossberger (s), Hedström (s), Magnusson (s), Augustsson (s),
Wanhainen (s), Arweson (s), Johanson i Västervik (s), Lundmark (s),
Eskilsson i Likenäs (s) och Johansson i Simrishamn (s), som anser
dels att det avsnitt i utskottets utlåtande som börjar på s. 10 med »Domänverkets
kapitalförsörjning» och slutar på s. 11 med »och II: 1214» bort
lyda sålunda:
»Domänverkets kapitalförsörjning —• -—- — (lika med utskottet)---
och anläggningar. Utskottet har---(lika med utskottet)---ökat
användningsområde.
I anslutning härtill har i motionerna I: 957 och II: 1214 hemställts att
riksdagen beslutar att domänverket för sin rörliga kredit i riksgäldskontoret
skall erlägga ränta efter samma räntesats som gäller för statliga lokaliseringslån.
Därigenom skulle enligt motionärerna domänverket i detta avseende
jämställas med andra företag i branschen. Ett genomförande av förslaget
skulle f. n. innebära att räntefoten kom att ligga ca 2 % över den nuvarande
och drygt 1 % över den för statliga bolag tillämpade räntan för rörlig
kredit. Utskottet får i anledning av yrkandet erinra om att riksdagen
har bemyndigat fullmäktige i riksgäldskontor att efter samråd med domänstyrelsen
bestämma om räntan för domänverkets rörliga kredit (rskr.
1923:209). Utskottet anser det för övrigt inte motiverat att ställa högre
förräntningskrav på domänverkets kredit än vad som gäller för övriga affärsverk.
Någon anledning att jämställa räntenivån för den rörliga krediten
med den som gäller för de statliga lokaliseringslånen synes ej föreligga, då
sistnämnda lån oftast torde få lämnas mot säkerhet av helt annan karaktär
än vad domänverket kan erbjuda. Utskottet får således under hänvisning
till det anförda föreslå att motionsyrkandet inte föranleder någon riksdagens
vidare åtgärd.»
dels att utskottets hemställan under 7. bort ha följande lydelse:
16
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
»7. lämnar motionerna I: 957 och II: 1214, såvitt avser
räntenivån för domänverkets rörliga kredit i riksgäldskontoret,
utan åtgärd,»
4) beträffande inriktningen och lokaliseringen av Assis verksamhet
av herrar Mossberger (s), Hedström (s), Magnusson (s), Augustsson (s),
Wanhainen (s), Arweson (s), Johanson i Västervik (s), Lundmark (s)
Eskilsson i Likenäs (s) och Johansson i Simrishamn (s), som anser
dels att det stycke på s. 9, som börjar med orden »Enligt utskottets» och
slutar med orden »och II: 1214» bort ha följande lydelse:
»Utskottet anser det vara rimligt att statens skogsföretag för att kunna
hävda sig i konkurrensen inte ges sämre betingelser för ett affärsmässigt
handlande än konkurrerande enskilda företag. Liksom andra företag måste
Assi ha möjlighet att utveckla sin verksamhet. Detta kan ske genom att den
skogsindustriella verksamheten utvidgas, men det kan också visa sig fördelaktigt
att kombinera befintlig produktion med framställning av andra
produkter än sådana som har trä som råvara. Detta kan förekomma inom
andra företag i branschen och bör enligt utskottets mening även vara möjligt
för Assi. Av samma skäl bör Assi vara obundet vid val av industriplats.
Den relativt tidsödande procedur som det innebär att inhämta riksdagens
medgivande i förevarande fall kan exempelvis omöjliggöra genomförandet
av projekt som är viktiga för Assis utveckling eller som är avsedda att lösa
sysselsättningsproblem inom företaget. Det anförda talar enligt utskottets
mening starkt för att Kungl. Maj:ts förslag bör bifallas och att nu ifrågavarande
yrkande i motionerna I: 957 och II: 1214 avslås.»
dels att utskottets hemställan under 12. bort ha följande lydelse:
»12. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 957 och II: 1214, såvitt nu är i fråga, godkänner
vad utskottet i det föregående anfört angående inriktningen
och lokaliseringen av Assis verksamhet,»
5) beträffande utredning rörande skogsbruket i övre Norrlands inland
av herrar Carl Eskilsson (h), Skårman (fp), Hermansson (ep), Lundberg
(h), Karl-Erik Eriksson (fp), Hansson i Skegrie (ep), Eliasson i Moholm
(h), Rimås (fp), Dahlgren (ep) och Åberg (fp), som anser
dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 6, som börjar med »Utskottet
har» och slutar med »riksdagens åtgärd» bort ha följande lydelse:
»Bakgrunden till nu ifrågavarande motionsyrkanden är som synes de
problem som uppstått i övre Norrlands inland på grund av den sviktande
lönsamheten för skogsbruket i dessa delar av landet vilket bl. a. haft till
följd att vissa skogsarealer, främst inom de av domänverket förvaltade områdena,
undandragits från aktivt skogsbruk. I anledning härav vill utskottet
erinra om att dessa frågor tidigare behandlats i en av länsstyrelsen i Norr
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
17
bottens län till Kungl. Maj :t ingiven utredning med förslag till ett aktivare
skogsbruk i de fjällnära skogarna och även i motioner till 1967 års riksdag
angående utnyttjande av skog ovan den s. k. skogsodlingsgränsen. Länsstyrelsens
utredning har överlämnats till skogsbruksutredningen medan nyssnämnda
motioner i överensstämmelse med riksdagens beslut överlämnats
till skogspolitiska utredningen (Joll 1967: 14, rslcr. 165). Nu väckta motioner
tar som framgår av det föregående bl. a. upp frågan om överförande
av kronoskogar till andra ägarkategorier i syfte att åstadkomma ökade sysselsättningsmöjligheter.
Som skogsstyrelsen anfört i sitt remissutlåtande
över motionerna har problemen härigenom en klart skogspolitisk karaktär.
Med hänsyn till de i motionerna anförda synpunkterna rörande bl. a. allmänningarnas
i förhållande till domänverket större möjligheter att bedriva
effektivt skogsbruk finner utskottet det angeläget att ifrågavarande problemkomplex
ägnas en ingående belysning. Bl. a. är detta viktigt då alla
ansträngningar bör göras för att medverka till att förbättra sysselsättningssituationen
i dessa områden. Det bör i sammanhanget även beaktas att den
minskade aktiviteten inom vissa av domänverket förvaltade skogsområden
kan direkt inverka på möjligheterna för andra skogsägare att bedriva skogsbruk
inom områden, som gränsar till eller omslutes av ifrågavarande kronoskogar.
De i motionerna aktualiserade frågorna synes ur angivna synpunkter
vara av den art att de bör prövas av skogspolitiska utredningen.
Utskottet får därför föreslå att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
att motionerna I: 290 och II: 362 samt I: 708 och II: 917 jämte över
desamma avgivna remissutlåtanden överlämnas till nämnda utredning för
beaktande.»
dels att utskottets hemställan under 15. bort ha följande lydelse:
»15. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att motionerna
I: 290 och II: 362 samt I: 708 och II: 917 jämte över desamma
avgivna remissutlåtanden överlämnas till skogspolitiska
utredningen för beaktande,»
2
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 10 saml. Nr 32
18
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
Bilaga
Yttranden över motionerna 1:290 och 11:362
Domänstyrelsen (8.3.1968)
Domänstyrelsen föreslår att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd och hänvisar därvid till en härefter intagen promemoria angående
domänverkets skogsbruk i övre Norrland samt till följande uttalande.
Som styrelsen framhållit i nämnda promemoria säger en jämförelse av
det slag som anförts i motionerna icke mycket om de olika driftformernas
effektivitet. Styrelsen har i promemorian vidare diskuterat lämpligheten
av ytterligare utredning av dessa frågor och kommit fram till att inte
mycket är att vinna på tillsättande vare sig av en parlamentarisk utredning
eller en expertutredning. De olika ägarekategorierna bedriver givetvis ständigt
undersökningar rörande möjligheterna att förbättra effektiviteten i
verksamheten, åtminstone är så fallet med domänverket. Med hänsyn till
de olika kategoriernas målsättningar och utnyttjande av skogsmarken torde
dylikt utredningsarbete för varje kategori för sig vara mer ändamålsenligt
än svårgenomförbara jämförelseutredningar, vars resultat kan bli föremål
för olika värderingar.
PM
angående domänverkets skogsbruk i övre Norrland
(fogat till domänstyrelsens yttrande)
I. Det ekonomiska resultatet
Det svenska skogsbrukets lönsamhet har under de senaste 10—15 åren
successivt försämrats. De nominella virkespriserna var under tiden 1956—
1966 i stort sett oförändrade för att under 1967 kraftigt försämras. Samtidigt
har omkostnaderna successivt stigit, främst för arbetskraften. De stegrade
kostnaderna för arbetskraften påverkar starkt skogsbrukets ekonomi, då i
denna näring arbetskraftsåtgången är stor per producerad enhet. Skogsarbetarnas
inkomstutveckling har under den ifrågavarande perioden varit
gynnsam jämfört med genomsnittsutvecklingen. Den försämrade lönsamheten
kan belysas genom följande uppgifter om domänverkets överskott uttryckt
i kronor per försåld skogskubikmeter. 1955 var överskottet 10 kronor
och 40 öre, 1960 7 kronor och 30 öre, 1965 3 kronor och 75 öre. För 1967
är överskottet mindre än 1 krona.
Rotnettot har försämrats inom alla delar av landet, men försämringen
framträder mest påtagligt inom de områden, där rotnettot redan tidigare
var lågt och numera blir helt obefintligt. Domänverkets rotnetto påverkas
starkt av det förhållandet att kronoskogarna i stor utsträckning är koncentrerade
till lågproduktiva marker i dåliga avsättningslägen. Ca 78 % av
den skogsmark, som domänverket förvaltar, är belägen i Norrbottens och
Västerbottens län och till övervägande del i inlandet av dessa län. Inom
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
19
Norrbottens län, där domänverket förvaltar sammanlagt 53 % av den totala
skogsmarksarealen, dr kronoskogarnas andel ovan den extrapolerade
skogodlingsgränsen 78 %, inom lappmarken nedom denna gräns 58 % och
inom kustlandet endast 37 %.
Det ekonomiska resultatet av verksamheten på reviren inom övre Norrland
har de senaste åren varit otillfredsställande. Med utgångspunkt från
domänverkets officiella statistik har man bl. a. ansett sig kunna konstatera
att 27 revir i Norrland år 1966 lämnat negativt resultat. Detta bokslutsresultat
är givetvis oroande men kan inte tydas så, att alla dessa revir skulle
vara s. k. nollområden. Den ekonomiska redovisningen i domänverkets årsberättelse
ger inte direkt uppgift om hur det företagsekonomiska utfallet
för de enskilda reviren påverkar domänverkets samlade affärsrörelse utan
är mera en redovisning av hur det samlade överskottet har framräknats.
Ur företagsekonomisk synpunkt är det av stort intresse att veta hur olika
delar av rörelsen lämnar täckningsbidrag till den totala verksamheten för att
därigenom kunna bedöma, hur det ekonomiska resultatet påverkas av förändringar
i verksamheten eller av dess omfattning. Vid beräkning av täckningsbidraget
från reviren i norra Sverige, vilka 1966 uppgick till 50 st., erhålles
följande resultat. Sedan revirens alla kostnader — inklusive reproduktionskostnader
om 17 milj. kronor och skatter om 4 milj. kronor —
helt täckts, kvarstår ett bidrag från dessa revir om 33 milj. kronor. Detta
belopp är således Norrlandsrevirens bidrag till täckning av avskrivningar
och av verkets gemensamma kostnader. De 27 revir, som enligt den officiella
statistiken för 1966 redovisade underskott, lämnade ett gemensamt bidrag
om 7 milj. kronor. Av dessa revir var det endast 6 st., som icke lämnade
positivt bidrag till den totala verksamheten. Då dessa revir är spridda i
hela Norrland från Övre Norrbottens distrikt i norr till Östersunds distrikt
i södei, medför ett nedläggande av verksamheten inom dessa revir icke
någon väsentlig minskning av de gemensamma kostnaderna. Med hänsyn
till att det inom många revir finnes mindre områden, som lämnar negativt
bidrag till verksamheten, och samtidigt ekonomiska plusområden inom de
revir, som redovisar negativa täckningsbidrag, är reviren för stora områden
för att tillåta ekonomiska bedömningar av verksamheten.
Vidare är att märka att resultatet för ett enstaka år säger föga om det
ekonomiska utfallet på längre sikt i en så långsiktig hantering som skogsbruket,
där det är synnerligen angeläget att avvägningen mellan den korta
och den långa ekonomien sker på ett riktigt sätt.
År 1950 fattade domänstyrelsen beslut om uppdragandet av den s. k.
skogsodlingsgränsen, varigenom avskildes och temporärt lämnades orörda
dels områden, där föryngringssvårigheterna bedömdes vara sådana, att man
med kända metoder inte kunde räkna med ett acceptabelt resultat av normala
återväxtåtgärder, dels områden, där avsättningsläget var så dåligt,
att en kultur beräknades vara olönsam även med mycket måttliga räntekrav,
och där självföryngring icke ansågs kunna ge ett godtagbart resultat. Gränsen
drogs alltså upp med hänsyn tagen till såväl biologiska som ekonomiska
faktorer, även om de biologiska inom många områden blev helt avgörande
för gränsens sträckning. Domänstyrelsen överväger nu en omprövning av
skogsodlingsgränsen efter mera renodlade biologiska riktlinjer. Genom den
sålunda justerade gränsen skulle avskiljas de områden, där naturliga förutsättningar
för ett uthålligt skogsbruk saknas. Området nedom gränsen
skulle i sin helhet ingå i den virkesproducerande verksamheten på så sätt
att produktionen lägges till underlag för beräkning av avverkningsuttagens
2f Bihang till riksdagens protokoll 196S. JO samt. Nr 32
20
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
storlek, även om de aktuella avverkningsuttagen periodvis icke kommer att
fördelas jämnt över hela området. Inom domänstyrelsen pågår utredningar
för att söka närmare analysera skogsbrukets förutsättningar inom varje
delområde för att kunna avskilja de områden, som med hänsyn till den
aktuella ekonomiska situationen för tillfället bör läggas utanför verksamheten.
Den totala arealen av dessa områden kommer att växla mellan olika
kalkylperioder, men de kommer under någorlunda normala konjunkturer
knappast att omfatta några alltför betydande sammanhängande geografiska
områden. En koncentration av verksamheten på detta sätt till de delar av
reviren som i ett aktuellt läge lämnar ett positivt rotnetto kan medföra en
klar förbättring av domänverkets ekonomi utan att fördenskull verksamheten
inom hela revir behÖA''er nedläggas.
II. Rationaliseringen
Att det svenska skogsbrukets lönsamhet icke försämrats ännu mer än
som skett beror främst på att en kraftig rationalisering genomförts under
den senaste 15-årsperioden. Vinsterna härav kommer successivt skogsbruket
till godo och det bör framhållas att kostnaderna för de senaste årens rationalisering
ännu icke hunnit giva full utdelning. Bland de väsentligaste rationaliseringarna
må nämnas: arronderingsförbättringar genom omfattande
markbyten, utbyggnaden av vägnätet, mekaniseringen av avverknings- och
transportarbetet samt säsongutjämningen. Säsongutjämningen, som möjliggjorts
av vägutbyggnaden och mekaniseringen, innebär — förutom ett
jämnare virkestillflöde till industrien — ett bättre utnyttjande av maskiner
och arbetskraft samtidigt som skogsarbetarna genom det kontinuerliga arbetet
fått möjlighet uppnå högre årsförtjänster.
Som ett mått på rationaliseringsgraden användes som regel förbrukade
dagsverken per avverkade 100 skogskubikmeter. Härvid medräknas alla
arbeten såsom avverkning, skogsvård, vägbyggnad, husbyggnad m. m. Inom
domänverket sjönk antalet dagsverken per 100 skogskubikmeter från 69 år
1957 till 31 år 1966. Denna snabba produktivitetsökning har till stor del
berott på införande av maskiner: motorsåg, barkningsmaskin och specialutrustad
skogstraktor. En intensivare planläggning har medfört en betydande
rationalisering. Övergång till heltidsanställda skogsarbetare och ökad
utbildning av all personal har verksamt bidragit till höjd effektivitet. Domänverket
har för några år sedan redovisat en ny arbetskraftsutredning för
perioden 1965 t. o. m. 1974. Enligt denna bör det vara möjligt att sänka
dagsverksåtgången per 100 skogskubikmeter från 38 år 1964 till 19 år 1974.
Genom denna rationalisering har kostnadsstegringen kunnat begränsas
men icke helt elimineras. Trots att skogsarbetarnas dagsförtjänst under en
tioårsperiod stigit med ca 100 % har det varit möjligt att begränsa stegringen
av sortimentskostnaderna under perioden till ca 18 %. Härvid måste
beaktas att avverkningskvantiteten samtidigt har ökat från 6,2 miljoner
skogskubikmeter till 7,5 miljoner, varigenom de fasta kostnaderna kunnat
fördelas på en större kvantitet.
Av det anförda framgår dels att rationaliseringen varit nödvändig för att
begränsa försämringen av lönsamheten, dels att det är ett livsvillkor för ett
ekonomiskt skogsbruk att alla möjligheter till fortsatt rationalisering tillvaratages.
Pågående försök med nya metoder och maskiner är så positiva,
att vi bör ha rätt att räkna med att flerprocessmaskiner relativt snart kommer
att inlroduceras i avverkningsarbetet. Övergång till kontinuerliga virkestransporter
till industrin kommer att ske i allt större utsträckning och
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
21
skapa bättre förutsättningar för säsongutjämning inom skogsbruket och
minskade räntekostnader på kapital bundet i virkeslager både för industri
och skog. Virkestransportproblemen och virkesmätningsfrågorna måste bli
föremål för fortgående uppmärksamhet och alla möjligheter till förbättringar
och kostnadssänkningar tillvaratagas. Men det är inte enbart avverknings-
och transportarbetet som skall rationaliseras. Det är lika viktigt att
skogsskötsel blir föremål för uppmärksamhet. Samspelet mellan avverkningsarbetet
och skogsskötsel måste noga beaktas. Rationaliseringsvinster
och produktionsuppoffringar måste vägas mot varandra. Vårt traditionella
tänkande i fråga om beståndsvården måste bli föremål för omprövning. En
allt större del av avverkningskvantiteten måste falla i form av slutavverkning.
Gallringsingreppens antal måste i allt större utsträckning varieras med
hänsyn till markens produktionsförmåga. I extrema produktionslägen kan
det måhända vara riktigt med ett gallringsfritt skogsbruk, där det enda ingreppet
före slutavverkning blir röjning. Skogsvårdsarbetet måste i allt större
utsträckning mekaniseras. Den relativt dyrbara och ibland chansartadc
hyggesbränningen kan måhända i viss utsträckning ersättas av någon form
av markberedning som är effektivare än dagens. Planteringsmaskiner bör
kunna förbilliga skogskulturerna. Skogsmarksgödslingen har kommit för
att stanna. Det finns stora möjligheter att genom gödsling förbättra skogsmarkens
produktionsförmåga. Men för att få god ekonomi på åtgärden
fordras att bra bestånd på bättre marker i goda klimatlägen utnyttjas. Den
snabba utvecklingen av metoder och maskiner inom skogsbruket medför
att stor uppmärksamhet måste ägnas arronderingsfrågorna. Det går inte
att uppnå god effekt i mekaniseringsarbetet om inte de enskilda arbetsobjekten
är rationaliseringsvänliga. Likaså är det viktigt att organisationen anpassas
till den fortgående utvecklingen. Förvaltningsområdena måste vara
lämpliga enheter för planläggning, arbetsorganisation m. m. Då allt rationaliseringsarbete
fordrar god planläggning är det viktigt, att personalsammansättningen
anpassas därefter.
Domänstyrelsen har under de senaste åren utarbetat planer dels för reglering
av revir- och bevakningstrakter, dels för omorganisation av styrelsen
och distrikt sorganisationen. Det påbörjade arbetet med revir- och bevaltningstraktsregleringen
har redan medfört en väsentlig minskning av antalet
revir, medan bevalcningstraktsregleringen med hänsyn till personalläget genomföres
i något långsammare takt. Tyvärr kan organisationsförändringarna
icke effektueras så snabbt som önskvärt vore, då de i vederbörlig ordning
måste underställas statsmakternas prövning.
Då domänverkets möjligheter att öka den totala produktionsvolymen i
övre Norrland är synnerligen begränsade, är det nödvändigt att genom personalminskningar
draga nytta av uppnådd rationaliseringsvinst.
Att av sysselsättningsskäl dämpa rationaliseringstakten bör enligt domänstyrelsens
uppfattning inte komma i fråga. Tvärtom är det angeläget
att alla tillgängliga resurser utnyttjas för att förbilliga såväl primär- som
sekundärproduktionen för att därigenom på sikt stärka konkurrensförmågan
på den internationella marknaden. Sysselsättningsfrågorna måste lösas
på annat sätt.
III. Intensiteten
Den svenska skogsindustrins relativt höga kostnadsläge beror till en del
på att här i landet bedrives ett uthålligt virlcesproducerande skogsbruk, medan
i vissa av konkurrentländerna alltjämt bedrives ett exploateringsskogs
-
22
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
bruk. Enligt domänstyrelsens mening bör det svenska skogsbruket alltjämt
bedrivas långsiktigt och syfta till en uthållig virkesavkastning. Att nu övergå
till en exploatering av skogstillgångarna kan — även om därigenom betydande
kostnadsbesparingar på kort sikt kan vinnas — endast motiveras,
om man anser sig med visshet kunna bedöma att skogsindustrins verksamhet
måste upphöra inom en begränsad lid, vilket i en värld med stigande
efterfrågan på skogsindustrins produkter förefaller orealistiskt. Staten måste
som markägare beakta även mycket långsiktiga värden. Det bör därför
icke komma i fråga att en naturtillgång som skogen exploateras på ett sådant
sätt att det framtida underlaget för skogsnäringen avsevärt försämras.
Även det uthålliga skogsbruket, som innebär att en slutavverkning alltid
skall åtföljas av erforderliga åtgärder för erhållande av ny skog och
att avverkningen icke får bedrivas så hårt att virkeskapitalet sänkes alltför
mycket, kan bedrivas med olika krav på intensitet och jämnhet. Ett
ekonomiskt skogsbruk torde alltid böra syfta till absolut högsta biologiskt
möjliga produktion. Kostnaderna för utvinnandet av den översta delen
av topp-produktionen blir höga per enhet och en avvägning måste göras
mellan önskemålet om hög produktion och kostnaderna för att erhålla
denna produktion. Då förutsättningarna varierar starkt inom landet,
bör intensiteten även differentieras med hänsyn till produktionsmöjligheterna
och avsättningslägena inom olika områden. Det är dock angeläget
att kraven icke sättes så lågt att de framtida produktionsmöjligheterna försämras.
Ett långsiktigt ekonomiskt skogsbruk måste bygga på ett ekonomiskt
betingat val mellan olika biologiskt möjliga alternativ. Även kravet
på jämn avverkning kan differentieras inom vida gränser. För att administration
och arbetskraftsresurser skall kunna utnyttjas rationellt bör
dock starka svängningar i awerkningsuttagens storlek undvikas. God följsamhet
till konjunkturerna, vilket ofta rekommenderas som ett medel att
förbättra domänverkets ekonomi, medför i en lågkonjunktur sysselsättningssvårigheter
i ett läge, där arbetskraften är särskilt svår att omplacera.
I en högkonjunktur återigen uppstår svårigheter att anskaffa erforderlig
arbetskraft, särskilt kvalificerad sådan, vilket blir allt allvarligare efter
hand som mekaniseringen fortskrider.
Domänverket har, i enlighet med gällande mål för verksamheten att
uthålligt uppnå största möjliga avkastning i penningar, bedrivit en intensiv
skogsskötsel med krav på högt virkeskapital. Detta har för norrlandsskogarna
betytt långa ransoneringstider för den gamla skogen och, åtminstone
under de senaste 20 åren ett intensivt återväxtarbetc kombinerat med
en snabb avveckling av befintliga restskogar. Under 1950-talet sattes kraven
högt både på beskaffenheten av den skog, som ansågs utnyttja marken
på ett tillfredsställande sätt, och på återväxterna. Detta har dock icke
inneburit att i den praktiska verksamheten hänsyn icke tagits till förräntning
av i verksamheten utnyttjat kapital. Under senare år har anspråksnivån
sänkts främst beroende på att det allt klarare framgått att vedertagna
sätt för bestämmande av markens produktionsförmåga (bonitet) ger
alltför höga värden i övre Norrland, särskilt på svaga marker i höjdlägen.
Den sänkta anspråksnivån betyder bl. a. att kraven på restskogarnas produktion
sänkts och att glesare återväxter godkännes. Den under 1950-talet
förda ambitiösa skogspolitiken har dels givit befolkningen goda försörjningsmöjligheter,
dels givit upphov till välslutna ungskogar, som i framtiden
kan lämna en god avkastning.
Jordbruksutskottets utlutande nr 32 år 1068
23
Inom domänverket sker nu en omprövning av anspråksnivån och arbetsmetoderna
med hänsyn tagen till nya rön om bonitering m. m. och nya
lönsamhetskalkyler. Även om detta kan väntas leda fram till en mindre
intensiv skogsskötsel på svaga marker i dåliga avsättningslägen, ändrar
det inte domänstyrelsens principiella inställning att slutavverkning, varmed
i detta sammanhang jämställes avverkning som tillvaratager huvuddelen
av virkesförrådet utan att ett nöjaktigt slutet bestånd kvarlämnas, under
inga förhållanden får ske utan att avverkningen efterföljes av erforderliga
åtgärder för erhållande av en godtagbar återväxt.
Som domänstyrelsen bl. a. i sitt utlåtande till Konungen den 26 oktober
1966 över länsstyrelsens i Norrbottens län skrivelse angående möjligheterna
till ökad sysselsättning genom ett aktivare skogsbruk inom länet framhållit
kan en godtagbar ålerväxt icke erhållas genom de metoder som förordas
av anhängarna av ett s. k. extensiv! skogsbruk av den typ som bl. a.
professor Sirén beskrivit i en bilaga till utredningen »Skogen och dess utveckling
i Norrbottens län». Siréns erfarenheter synes bygga på försök i
områden med ett annat klimat och därigenom andra föryngringsbetingelser,
varför försöksresultaten icke är tillämpliga i övre Norrlands höjdlägen.
Skogsägare, som börjat tillämpa ett extensiv! skogsbruk i Norrland, brukar
stödja sig på skogsstyrelsens anvisningar för skogsvårdslagens tillämpning.
Där anföres beträffande lågproduktiva skogar i höjdlägen att i första
hand bör övervägas att uppskjuta alla föryngringshuggningar. Skogsstyrelsen
rekommenderar alltså i första hand den väg som domänstyrelsen följt
vid uppdragandet av skogsodlingsgränsen. Om markägaren önskar göra
större virkesuttag, bör enligt anvisningarna utredas om beståndet inbjuder
till blädningsbetonade huggningar. Skogar, som är mer eller mindre lämpliga
för dylika huggningar, förekommer i någon utsträckning i kalkpåverkade
trakter inom Jämtlands och delar av Västerbottens län. I höjdlägena
inom Norrbottens län är tillgången på bestånd av ifrågavarande typ däremot
så begränsad, att huggningsformen endast i undantagsfall kan tilllämpas.
För bestånd, som icke inbjuder till blädningsbetonade huggningar,
rekommenderar anvisningarna upptagande av hyggen med sparande av fröträd
eller, om sådana saknas, kultur i glest förband. Dessa anvisningar —
vilka har sin främsta betydelse för de hemmansägare, som har sitt huvudsakliga
skogsinnehav i höjdlägen med dåliga avsättningslägen — kan rätt
tillämpade och vid vissa speciella naturliga förutsättningar ge en viss uthållig
produktion, om än icke helt tillfredsställande.
Det extensiva skogsbruket, sådant det i viss utsträckning bedrives, är
emellertid i praktiken annorlunda utformat. Skogsstyrelsens anvisningar
åberopas som motiv för en sorts »blädning» i bestånd, som icke alls lämpar
sig för sådana huggningar. Resultatet blir ett glest restbestånd med
ytterst obetydlig produktion, samtidigt som möjligheterna att i framtiden
åstadkomma en nöjaktig återväxt väsentligt försämras genom markdegeneration
i luckorna.
Under 1930-talets dåliga skogskonjunktur under förhållanden som på
många sätt liknade dagens ansåg man sig heller icke ha råd med en intensiv
skogsvård i Norrland. Upptagande av hyggen och anläggande av
skogskulturer förbjöds. Vid avverkningarna kvarlämnades alla träd som
betraktades som utvecklingsdugliga och man ansåg sig därigenom kunna
få acceptabla nya bestånd, sammansatta dels av dessa kvarlämnade utvecklingsbara
träd, dels av den återväxt som kunde tänkas uppkomma i
småluckorna. På de bättre markerna resulterade detta i ojämna bestånd,
24
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
som dock gav en någorlunda hygglig produktion. Främst i höj dlägena
och i de inre delarna av landet, blev emellertid resultatet av dessa huggningar
störa arealer med lågt producerande restskog, varjämte föryngringen
kom in mycket långsamt eller helt uteblev.
Detta kan betraktas som ett experiment i mycket stor skala med s. k.
extensivt skogsbruk. Resultatet tyder på att någon produktion motsvarande
markens praktiskt möjliga produktionsförmåga icke kan åstadkommas på
detta sätt annat än på de bästa markerna i Norrland. Mest nedslående blev
resultatet i böjdlägena och inlandet. När man nu rekommenderar ett liknande
extensivt skogsbruk just för inlandet och höjdlägena visar detta
att man ingenting lärt eller vill lära av erfarenheten. Som ett nytt inslag i
del extensiva skogsbruket nämns ibland den hjälpplantering i mycket
glest förband, som rekommenderas där kvarlämnade utvecklingsbara träd
i kombination med väntad självföryngring icke anses ge ett nöjaktigt nytt
bestånd. Emellertid har under 1930- och 1940-talen utförda försök på kronoparkerna
visat att plantor, som utsättes på obränd mark i höj dlägen under
ett glest överbestånd, helt saknar utvecklingsmöjligheter, varför en
hjälpplantering under sådana förhållanden endast torde tjäna till att döva
det skogliga samvetet hos den som beordrat eller rekommenderat åtgärden.
Såvitt för närvarande kan bedömas finns ingen genväg till långsiktig
skogsproduktion inom övre Norrlands höjdlägen. Valet står mellan att
utföra fullständiga återväxtåtgärder eller att för framtiden avstå från
nämnvärd produktion på dessa marker. Om det extensiva skogsbruket
utsträckes till området ovan den biologiska skogsodlingsgränsen, tillkommer
dessutom riskerna för klimatförsämring och neddragande av fjällgränsen.
IV. Avsättningsfrågan
Enligt virkesbalansutredningen är den norrländska skogsindustrin numera
så utbyggd att den vid fullt kapacitetsutnyttjande har behov av allt
det virke ett uthålligt skogsbruk i Norrland kan producera. Ännu för ett
par år sedan syntes industriföretagen också räkna med en viss knapphet
på råvara.
En ändring inträdde emellertid i och med att skogsindustrien fick en
betydande temporär lagerökning dels genom en avmattning i den tidigare
relativt goda mängdkonjunkturen för industriens produkter, dels genom
att skogsägarna samtidigt — främst av sysselsättningsskäl — utökade avverkningarna
så att industrin fick mottaga en viss överleverans.
När sedan konjunkturerna ytterligare försämrades, vilket medförde
dels svårigheter att nedbringa lagren, dels försämrad lönsamhet och nedläggning
av vissa cellulosafabriker, lade industrin en hård prispress på
skogsägarna och begränsade starkt sina virkesköp. Den tidigare balansen
med en dragning åt en viss knapphet på råvara har alltså plötsligt svängt
om till ett läge, där det finns ett betydande oavsättningsbart virkesöverskott.
Teoretiskt kan skogsägarna i ett sådant läge avverka och lagra massaved,
som då måste barkas. Förutom att tillkomsten av ett sådant lager
ytterligare förvärrar situationen inför nästa awerkningssäsong minskas
möjligheterna att använda denna metod av att industrien i all större utsträckning
kräver färsk ved och icke önskar lagrad helbarkad ved. Det är
alltså nödvändigt att räkna med att skogsindustrien i ett läge som det nu
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
25
varande med starkt försämrad lönsamhet i en lågkonjunktur med stort
sysselsättningsbeliov skär ned kvantiteterna och samtidigt söker pressa
priserna på de begränsade kvantiteter, som mottages, till ett bottenläge.
Detta kan leda till alt skogsbruket inom stora områden måste nedläggas.
Vid en förbättring av konjunkturen är det icke säkert all det är ekonomiskt
lönande att ånyo öka virkesuttagen, varför följden kan bli lokal
brist på råvara för skogsindustrin.
V. Jämförelse med andra ägarekategorier
Ekonomiska jämförelser mellan olika ägarekategorier vad det totala resultatet
beträffar är med hänsyn till ägarekategoriernas olika målsättning
och uppläggning av driften mycket svåra att göra. Frågorna har diskuterats
länge och många försök till jämförelser har gjorts utan att några definitiva
resultat framkommit. Professor Streyffert gjorde för några år sedan ett
försök till jämförelse mellan det s. k. bondeskogsbruket och statsskogsbrukct.
Av Streyfferts utredning kan knappast utläsas annat än att en jämförelse
grundad på domänverkets redovisning och redovisningen från det begränsade
antal s. k. bokföringsgårdar, som torde varit det enda tillgängliga
materialet från bondeskogsbruket, icke ger underlag för någon bestämd
bedömning av vilken kategori skogar som kan betraktas som bäst skött. För
allmänningarna finns ju en mera fullständig redovisning men den är icke
så uppställd att direkta jämförelser med domänverkets redovisning kan göras.
Att för ett fåtal år plocka fram resultatet från vissa domänverksrevir
och allmänningarnas totalresultat är i detta sammanhang av föga värde. Som
i ett tidigare avsnitt framhållits kan det ekonomiska resultatet av domänverkets
verksamhet inom berörda områden icke bedömas så enkelt, och
det föreligger störa svårigheter att få fram motsvarande uppgifter ur allmänningarnas
redovisning. En utredning med något bevisvärde måste betydligt
grundligare penetrera de båda kategoriernas redovisning för en längre
tidsperiod, och det är mycket tveksamt om ens därigenom helt jämförbara
resultat kan framtagas. Varken en parlamentarisk utredning eller en
utredning av fackmän torde inom rimlig tid kunna prestera ett material som
kan läggas till grund för en invändningsfri gradering av de olika kategoriernas
skogsbruk.
Däremot kan givetvis åtskilliga mera allmänna jämförelser göras och värderas
från olika utgångspunkter. Att en ägare med större resurser har större
möjligheter att utnyttja de lågproduktiva markerna i svaga avsättningslägen
än en mindre skogsägare förefaller ganska klart. Ett rationellt skogsbruk
inom dess områden måste arbeta med störa enheter och hög mekaniseringsgrad.
En ägare som har ett relativt litet skogsmarksinnehav måste,
om han vill ha en någorlunda jämn avkastning, arbeta med mindre enheter
och, om skogsbruket skall bedrivas uthålligt, vid vissa tidpunkter göra stora
insatser för återväxtarbetet, vilket kan bli oskäligt betungande. De i ett tidigare
avsnitt nämnda anvisningarna från skogsstyrelsen tar bl. a. sikte just
på dessa förhållanden och anvisningarna för det extensiva skogsbruket kan
närmast anses ha en social karaktär.
När det sedan gäller allmänningarna, med vilka i detta sammanhang
eventuellt större ltommunägda skogar torde kunna jämställas, kan man
peka på vissa förhållanden som förklaring till den skenbart stora skillnaden
i det ekonomiska resultatet från allmänningsskogarna och domänverkets
skogar. Även om utredningen för Norrbottens län visar, att allmän
-
26
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
ningsskogarna och kronoskogarna genomsnittligt skulle vara ganska likvärdiga
i fråga om bonitet och avsättningslägen, torde vissa skillnader finnas
även i hithörande förutsättningar. Det är nämligen icke bara boniteten
som påverkar det ekonomiska produktionsresultatet utan även sådana saker
som trädslag, markbeskaffenhet och föryngringssvårigheter. Icke minst
i dagens läge ger avverkningarna i tallskogar på magra marker bättre rotnetto
än avverkning av gammal granskog på bättre geologiskt underlag.
Därtill kommer att självföryngring i stor utsträckning kan erhållas på tallmarkerna
medan granmarkerna i höj dlägen ofta erfordrar både bränning
och kultur. Genom att förlägga avverkningarna till tallmarker med genomsnittligt
sämre bonitet än granmarkernas inom samma område är det möjligt
att kortsiktigt förbättra det ekonomiska utfallet, vilket dock icke innebär
att man på längre sikt förbättrat skogsbrukets lönsamhet inom området.
För att kunna göra ekonomiska jämförelser erfordras även uppgifter om
virkesförrådets förändringar samt om i vilken utsträckning den förda avverkningspolitiken
påverkat grovskogsprocenten. Vidare kan allmänningsskogarna
till följd av sin begränsade storlek hällre utnyttja svängningarna
i konjunkturerna än vad som gäller för kronoskogarna, vilket innebär en
ojämnare sysselsättning. Genom alt allmänningsskogarna tillämpar rotförsäljning
i långt högre grad än domänverket och genom att de utbjudna
kvantiteterna är begränsade kan allmänningarna tillgodogöra sig den gynnsammare
prisbildning som hittills gällt för denna försäljningsform i jämförelse
med försäljning av upphugget virke.
Allmänningarna sysselsätter genom att så stor del av virket försäljes på
rot relativt mindre egen arbetskraft, varigenom de indirekta kostnaderna
för arbetskraften kan begränsas. Dessutom har domänverket högre pensionskostnader
än andra slcogsarbetsgivare genom att skogsarbetare hos
domänverket tillerkänts pensionsförmåner som är bättre än ATP. För utjämning
av resultaten mellan olika år har allmänningarna också möjligheter
till fondbildning, vilket domänverket saknar.
När man vill påstå, att ett överförande av kronomark till allmänningsskogar
eller kommunägda skogar skulle öka sysselsättningsmöjligheterna, måsle
väl detta innebära, att man räknar med att allmänningarna då skulle
övergå till egen avverkning i större utsträckning och släppa konjunkturanpassningen
samt bedriva en synnerligen intensiv skogsskötsel. Under sådana
förhållanden är det svårt att göra troligt, att allmänningarnas skogsbruk
skulle ge ett bättre ekonomiskt resultat än domänverkets. Vidare brukar
framhållas, att det lokala inflytandet över skogarnas skötsel skulle vara
av värde från lokaliseringspolitiska synpunkter. Detta stämmer dåligt med
den av statsmakterna accepterade ledande principen, att lokaliseringspolitiska
frågor skall behandlas ur en vidare synvinkel och efter en översiktlig
planering för större regioner än vad kommunerna utgör. Från lokaliseringssynpunkt
synes det domänstyrelsen snarare vara motiverat att bibehålla
ett starkt inslag av kronoskogar i de områden, där sysselsättningsunderlaget
är vikande och där kronoskogarna huvudsakligen är belägna. Styrelsen
återkommer till sysselsättningsfrågorna i nästa avsnitt. Ett överförande av
kronoskogarna till allmänningar innebär i princip endast en övergång från
statlig förvaltning till mer kommunalt inriktad sådan. Enligt domänstyrelsens
uppfattning har icke några bärande skäl anförts för att därmed några
direkta eller indirekta fördelar skulle stå att vinna, medan däremot nackdelarna
synes vara många och uppenbara.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
27
Då domänverket jämfört med andra skogsägare håller en hög avverkning
och bedriver ett intensivt återväxtarbete, är det icke troligt att överförandet
av markerna skulle innebära ett tillskott av arbetstillfällen.
VI. Beredskapsarbeten
Som i ett tidigare avsnitt påpekats bör en dämpning av rationaliseringslakten
inom skogsbruket av sysselsättningsskäl inte komma i fråga. Andra
utvägar bör därför sökas för att vidmakthålla sysselsättningen i den utsträckning
så är möjligt. Härvid kan man tänka sig att utföra vissa arbeten,
vars framtida lönsamhet är svår att bedöma men som på längre sikt förbättrar
underlaget för skogsnäringen. Härvid är dock att märka att i första hand
sådana arbeten bör komma i fråga, som icke påverkar virkesmarknaden,
dvs. röjningar, hyggesrensningar och kulturarbeten.
Reproduktionsarbeten på svaga marker i dåliga avsättningslägen är i nuläget
svåra att finansiera men kan tänkas på lång sikt förbättra skogsbrukets
lönsamhet. En förutsättning härför är dock att sådana åtgärder vidtages,
att en godtagbar återväxt erhålles.
Återväxtarbeten på helt kala marker kan betraktas som lämpliga sysselsättningsobjekt,
varvid dock är att märka att arbetena endast kan bedrivas
under en begränsad del av året och icke vintertid då sysselsättningsbehovet
som regel är störst. Emellertid är flertalet av de gamla byggena icke helt
kala utan bevuxna med restskog av olika dimension och täthetsgrad. Skogsvårdsåtgärderna
måste alltså föregås av en avverkning. Där kvantiteten
gagnvirkesduglig skog är obetydlig eller avverkningskostnaderna extremt
höga, kan man tänka sig att restskogen endast uthugges och icke tillvaratages,
i vilket fäll åtgärden kan betraktas som hyggesrensning i stället för
avverkning. Därest man vill tillvarataga gagnvirket är en förutsättning att
avsättning alls finnes. Vidare är att märka att arbetsförhållandena vid avverkning
av dessa restskogar åtminstone vintertid är synnerligen ogynnsamma.
Att hugga gles skog av klena dimensioner i områden, där snödjupet
normalt är stort, är ett föga lämpligt arbete för äldre eller handikappad arbetskraft.
Som framhållits bl. a. av skogsföretagsberedningen bör domänverkets
verksamhet i än högre grad än hittills i fortsättningen vara företagsekonomiskt
inriktad. Arbeten av den art, som ovan beskrivits, bör därför icke
ingå i domänverkets ordinarie verksamhet. Som också framhålles av skogsföretagsberedningen
kan emellertid kronoskogarna mycket väl användas för
från samhällelig synpunkt angelägna arbeten, som icke är företagsekonomiskt
motiverade. Härvid kan antingen tänkas att domänverket får ett särskilt
uppdrag att låta verkställa arbetena och erhåller ersättning därför i särskild
ordning eller också att arbetena betraktas såsom ingående i den allmänna
sysselsättningsbefrämjande verksamheten och bekostas med till arbetsmarknadsmyndigheternas
förfogande ställda medel. Då det måste ankomma
på arbetsmarknadsmyndigheterna, som har den erforderliga överblicken
över arbetsmarknaden och ansvaret för att de arbetsmarknadspolitiska
syftena uppnås, att avgöra sysselsättningsfrågorna, synes det lämpligast
att domänverkets bidrag inskränkes till att ställa arbetsobjekt och administrativa
resurser till arbetsmarknadsmyndigheternas förfogande att
nyttjas i sysselsättningsbefrämjande syfte. Domänverket har också bidragit
med arbetsobjekt tidigare, främst vägarbeten, under senare år också skogsvårdsarbetem
och arbeten avseende fritidsverksamhet. En fortsatt inven
-
28
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
tering av objekt pågår och det bör vara möjligt att redan i vår erbjuda arbetsmarknadsstyrelsen
ytterligare för beredskapsarbeten lämpade objekt.
I viss utsträckning kan kronoparkerna tänkas ställas till förfogande för
utförande av vissa arbetsobjekt i annan regi än domänverkets, men då effekten
av avverkningar och skogsvårdsarbeten torde bli större om arbetena ut1''öres
i domänverkets regi och administreras på samma sätt som vanliga
skogsarbeten, torde det vara lämpligast att domänverket åtager sig administrationen
av flertalet beredskapsarbeten på kronoskogarna, givetvis mot
ersättning för sina kostnader härför. Objekten torde liksom hittills böra bestämmas
efter samråd mellan domänstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Vid objektvalet måste från domänstyrelsens synpunkt beaktas att objekten
icke inkräktar på den ordinarie arbetskraftens normala sysselsättning och
att de biologiska förutsättningarna för ett uthålligt skogsbruk är säkerställda.
Domänstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen har övervägt frågan om
anordnande av särskilda beredskapsarbeten för de hos domänverket tidigare
anställda skogsarbetare, som måst friställas i samband med den fortsatta
rationaliseringen. I den mån denna arbetskraft kan med eller utan omskolning
omplaceras geografiskt eller till annat yrke, synes särskilda anordningar
icke vara motiverade, men bland dem som måst friställas finns också
svårplacerade äldre arbetare, vilka är hårt lokalt bundna och för vilkas
pensionsförhållanden särskilda komplikationer uppstår vid en friställning.
Om en arbetare som endast har några år kvar till pensionsåldern friställes
från sin statliga anställning och placeras i beredskapsarbete, går han miste
om den i förhållande till ATP förmånligare statliga pensionen. Även om
vederbörande får en viss ersättning i form av livränta är det av humanitära
skäl motbjudande att friställa honom, vilket dock kan vara nödvändigt, då
många av dessa äldre skogsarbetare icke längre orkar med tyngre arbete
och tillgången till lättare arbeten i ett rationaliserat skogsbruk är synnerligen
begränsad. Det har därför ansetts finnas skäl överväga, om icke särskilda
med AMS-medel bekostade beredskapsarbeten på kronoskogarna kunde
ordnas för just denna kategori, utan att arbetarna avskedades från sin
anställning hos domänverket. Emellertid skulle en sådan anordning vara
svårgenomförbar med hänsyn till att ett arbetslag måste plockas ihop inom
ett relativt stort geografiskt område, vilket skulle betyda, att arbetarna antingen
fick ligga borta eller fick oskäligt långa dagliga resor. Vidare måste
det anses vara principiellt felaktigt att prioritera viss grupp vid hänvisning
till beredskapsarbeten. Domänstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen har
därför funnit det riktigast att även denna kategori enligt vanliga regler hänvisas
till beredskapsarbeten av olika slag.
Sammanfattningsvis vill domänstyrelsen framhålla, att styrelsen kan åtaga
sig att i ökad utsträckning tillhandahålla arbetsobjekt för beredskapsarbeten
på kronoskogarna och administrera dessa åt arbetsmarknadsmyndigheterna
under följande förutsättningar:
1) att avsättning finnes för det virke som bör tillvaratagas samt att icke
ogynnsam effekt uppstår i domänverkets verksamhet i övrigt,
2) att arbetena förlägges inom områden, där klimatiska och biologiska
förutsättningar föreligger för en godtagbar återväxt, och att erforderliga åtgärder
för erhållande av en enligt domänverkets bedömning godtagbar återväxt
alltid får vidtagas,
3) att domänverket får kostnadstäckning för sin medverkan.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
29
Skogsstyrelsen (6.3.1968) efter hörande av skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens
län.
Skogsstyrelsen, som i sitt yttrande behandlar förutom motionerna I: 290
och II: 362 även motionerna I: 432 och II: 544 samt I: 708 och II: 917, föreslår
att samtliga dessa motioner överlämnas till skogspolitiska utredningen
för att tas i beaktande i utredningsarbetet. Styrelsen åberopar härvid sitt
utlåtande över en framställning till Konungen i juni 1966 från länsstyrelsen
i Norrbottens län, vilket utlåtande redovisats i Joll 1967: 14, samt anför
därutöver bl. a. följande.
Samtliga motioner behandlar de problem som uppstått i Övre Norrlands
inland på grund av den sviktande lönsamheten för skogsbruket i dessa delar
av landet vilket bl. a. haft till följd att vissa skogsarealer undandragits från
aktivt skogsbruk samt den allmänna minskningen av arbetstillfällena inom
dessa trakter till följd av skogsbrukets rationalisering, en minskning som
p. g. a. det föga differentierade näringslivet är särskilt kännbar.
Dessa frågor har tidigare behandlats bl. a. i länsstyrelsens i Norrbottens
län skrivelse 29 juni 1966 angående möjligheter till ökad sysselsättning genom
att aktivera skogsbruk inom länet och i motionerna till 1967 års riksdag
1:367 och 11:459, likalydande, angående utnyttjande av skog ovan
skogsodlingsgränsen. I sina utlåtanden över dessa framställningar har skogsstyrelsen
uttalat att de väckta frågorna är av utpräglat skogspolitisk art och
därför borde hänskjutas till den sittande skogspolitiska utredningen. Länsstyrelsens
framställning har senare överlämnats till skogsbruksutredningen,
medan motionerna överlämnats till både skogsbruksutredningen och skogspolitiska
utredningen.
Som redan antytts anser skogsstyrelsen att motionärerna behandlar samma
problemkomplex som länsstyrelsen i Norrbottens län och 1967 års motionärer.
Ämbetsverkets tidigare uttalanden om frågornas skogspolitiska natur
gäller därför även nu föreliggande motioner. Genom att vissa av årets
motionärer tagit upp frågan om att lösa problemen genom försäljning av
kronoskog till enskilda eller allmänningar får problemet en ännu klarare
skogspolitisk färg.
Vad gäller vissa av de i motionerna 1: 432 och II: 544 väckta frågorna vill
skogsstyrelsen erinra om att avtal träffats mellan domänverket och arbetsmarknadsstyrelsen
varigenom verket ställer skogsvårdsarbeten till förfogande
som beredskapsarbeten.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län behandlar i ett till skogsstyrelsens
utlåtande fogat yttrande motionerna I: 290 och II: 362 samt I: 708 och II:
917. Skogsvårdsstyrelsen tillstyrker förslaget om utredning av driftsformens
inverkan på det ekonomiska resultatet. Vad beträffar formerna för en eventuell
överföring av kronoskog till allmänning anför skogsvårdsstyrelsen endast
den synpunkten, att en på sådan väg tillskapad allmänning rimligtvis
bör ha formen av kommunskog, då den status flertalet allmänningar i dag
har, med äganderätten knuten till innehavet av i mantal satt jord, knappast
kan komma i fråga.
30
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
Skogshögskolan (22.2.1968)
Med hänsyn till att motionerna I: 290 och II: 362, I: 432 och II: 544 samt
1:708 och 11:917 behandlar likartade och med varandra nära sammanhängande
frågor, har skogshögskolan funnit lämpligt att avge ett för samtliga
remisser gemensamt yttrande. Enligt skogshögskolan bör förslagen att
överföra kronoskog till andra ägarkategorier hänskjutas till skogspolitiska
utredningen. Högskolan anför vidare bl. a. följande.
Bakgrunden till motionerna är de nuvarande stora sysselsättningssvårigheterna
i det inre Norrland, speciellt i Norrbottens län, och den minskade
aktiviteten inom skogsbruket, framför allt inom domänverket, till följd av
skogsnäringens nuvarande försämrade lönsamhet.
Den mindre goda lönsamheten på vissa av domänverkets skogar torde —
vid sidan av den allmänt dåliga konjunkturen för skogsnäringen i sin helhet
— ha sin grund i att skogstillståndet i det inre Norrland — till skillnad mot
landets övriga delar — fortfarande kännetecknas av ett omföringsskede från
ett exploaterande skogsbruk, där de senaste decenniernas investeringar ännu
ej börjat lämna avkastning.
Sedan ovan berörda omföringsskede passerats, och driften anpassats till
försämrade ekonomiska förutsättningar, torde det —• mot bakgrunden av
det svenska skogsbrukets gynnsamma läge i konkurrensen på en starkt expanderande
världsmarknad för skogsprodukter — vara realistiskt att vara
optimistisk vid bedömningen av lönsamheten för de under skogsodlingsgränsen
belägna skogarna i det inre Norrland.
Den aktuella situationen har skärpts genom domänverkets krav på företagsmässig
lönsamhet även på kort sikt. Med föreliggande arbetslöshet leder
detta till en inoptimering av regionens näringsliv ur samhällets synpunkt
Som exempel härpå kan anföras att skogsägarna för närvarande i stor utsträckning
torde utföra sina avverkningar i form av slutavverkningar samt
gallringar av äldre bestånd, vilka avverkningsformer dels kräver relativt
ringa arbetskraftsinsatser och dels tillför en redan mättad marknad avsevärda
mängder virke. Samtidigt härmed sysselsätter arbetsmarknadsstyrelsen
personer med avverkningsarbeten. Det existerande arbetskraftsöverskottet
borde i stället utnyttjas för att inhämta den föreliggande eftersläpningen
på skogsvårdens område, genom att skogsägarna överflyttade sin
verksamhet till mera arbetskraftskrävande objekt, såsom ungskogsgallringar
och röjningar. Härigenom skulle behovet av insatser från arbetsmarknadsstyrelsens
sida reduceras, arbetskraften kunna stanna kvar i hemorten, det
temporära utbudet av virke minska och skogstillståndet förbättras. Former
för en sådan lösning borde vara möjliga att finna. De insatser, som härvid
måste göras från samhällets sida, får ej betraktas som en subventionering av
skogsbruket utan fastmer som ett ur samhällets synpunkt i dagens läge rationellt
utnyttjande av tillgängliga arbetskraftsresurser på ett objekt, som
av alternativa sysselsättningsobjekt är det för samhället mest lönsamma.
Beträffande de i motionerna väckta förslagen att överföra kronoskog till
andra ägarkategorier föreslår skogshögskolan, att denna fråga hänskjutes
till skogspolitiska utredningen. Behandlingen av sistnämnda fråga får
emellertid ej fördröja uppgörandet av ett handlingsprogram enligt intentionerna
i föregående stycke för att lindra den akuta arbetslöshetssituationen.
Arbetet med ett dylikt program bör snarast igångsättas.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1963
31
Länsstyrelsen i Norrbottens län (22.3.1968)
I ett gemensamt utlåtande över motionsparen I: 290 och II: 362 samt
I: 432 och II: 544 framhåller länsstyrelsen att motionärerna har aktualiserat
för Norrbottens län betydelsefulla frågeställningar, vilka redan tidigare
haft en framträdande plats i den skogs- och arbetsmarknadspolitiska
debatten i länet.
Länsstyrelsen kan inte finna att förslaget i motionerna I: 290 och II: 362
om att överföra kronoskog till allmänningar skulle innebära några fördelar
ur sysselsättningssynpunkt. Med hänsyn till naturvården och fritidsintressena
bör i stället övervägas möjligheten att till länsstyrelsen överlåta dispositionsrätten
till sådana kronoskogsområden, där ett långsiktigt aktivt skogsbruk
ej kan bedrivas. Skulle ett sådant område, som ställts till länsstyrelsens
disposition för anordnande av beredskapsarbeten, iordningsställandet
av strövområden eller för turistiska aktiviteter, på grund av ändrade förhållanden
återigen bedömas lämpa sig för lönsamt skogsbruk, så skulle
självfallet området kunna helt eller delvis återföras till domänverkets disposition.
Länsstyrelsen anför vidare bl. a. följande
Inlands problemen
Urbaniseringsprocessen, dvs. tätortstillväxten, har under de senaste 15
åren ökat i snabbare takt i Norrbottens län än i landet i genomsnitt. Sålunda
var urbaniseringsgraden år 1950 i riket som helhet 66 procent mot
53 i Norrbottens län. År 1965 var motsvarande siffror 77 respektive 70 procent.
Befolkningsmässigt innebär utvecklingen att tätorterna ökat sitt befolkningstal
från 128 000 år 1950 till 183 000 år 1965, medan glesbygden
under samma tid minskat i folkmängd från 113 000 till 76 000.
Utvecklingen är i och för sig naturlig med hänsyn till de areella näringarnas
starka dominans och deras snabba rationalisering. Mot denna bakgrund
torde det även vara realistiskt att räkna med, att urbaniseringsgraden
i länet inom kort kommer att närma sig och även passera riksgenomsnittet.
De expansiva sektorerna inom näringslivet har under motsvarande tid
varit stadsnäringarna. Den därigenom uppkomna efterfrågan på arbetskraft
från tätorterna samt den tätortsinflyttning, som betingats av ökande krav
på standard i boendemiljö, har sålunda radikalt förändrat befolkningsfördelningen
mellan glesbygd och tätort. Det har dessutom till övervägande del
varit yngre människor som lämnat landsbygden och flyttat till länets centralorter
eller till andra delar av riket. Resultatet har blivit, att den på
landsbygden kvarboende befolkningen till allt större andel kommit att utgöras
av äldre arbetskraft, ofta starkt lokalbunden.
Parallellt med denna utveckling har arbetsmarknadsläget genomgått en
fortlöpande försämring, vilket entydigt framgår av de ökande arbetslöshetssiffrorna.
Då är dessutom att märka, att till den höga registrerade
arbetslösheten även skall läggas dels den dolda arbetslöshet som sammanhänger
med uraktlåtenhet att anmäla arbetslöshet, dels den undersysselsättning
som förekommer på vissa områden med lågproduktiv verksamhet.
32
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
Som en följd härav stiger socialvårdsutgifterna, vilka redan i dag i vissa inlandskommuner
är dubbelt så höga som riksmedeltalet.
De främsta orsakerna till den ovan skisserade utvecklingen har varit
skogsbrukets rationalisering, som inneburit ett kraftigt minskat behov av
arbetskraft, samt storskogsbrukets strävan att i allt större utsträckning övergå
till årsanställd arbetskraft. Speciellt i inlandet har sedan gammalt ägarna
till enskilda fastigheter för sin utkomst varit beroende av säsongsarbete
inom storskogsbruket. Då sådant inte längre står till buds förmår icke det
egna jord-skogsbruket ge dem en acceptabel bärgning. Det traditionella
sambandet mellan jordbruket och skogsbruket tvingas därmed att upphöra,
och jordbruk i egentlig mening kommer icke på längre sikt att kunna
bedrivas i inlandets glesbygdsområden. Föreliggande uppgifter visar också
på en nedgång av i jordbruket sysselsatta inom länet från 19 800 år 1950 till
7 400 år 1965. Av dessa senare var dessutom icke mindre än 3 200 i åldern
65 år eller däröver.
Bidragande orsaker till arbetslösheten i inlandskommunerna har även varit
kraftverksutbyggnadernas successiva nedgång och rationaliseringen inom
gruvnäringen.
Den nyligen publicerade länsutredningen BD 80 redovisar en kraftig nedgång
av arbetskraftsbehovet inom de areella näringarna under tiden fram
till 1980. Antalet i jordbruket sysselsatta beräknas sjunka från ovan nämnda
7 400 till 2 500, och i skogsbruket från 6 700 till 4 200. Jordbruk i egentlig
mening beräknas under samma tid helt upphöra inom Arjeplog, Jokkmokk,
Gällivare och Kiruna kommunblock. Inom samma kommunblock beräknas
skogsbruket ge funktionell sysselsättning åt endast 1 200 personer.
Inom de block som är av intresse i detta sammanhang — Arvidsjaur,
Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare, Kiruna, Pajala, Övertorneå och Överkalix —
visar utredningen följande utveckling, varvid 1980 års tal bygger på krav
på ett rationellt näringsliv.
Iniandsområdet Hela länet
1965
1980
Förändring
1965
1980
Förändring
Jordbruk....................
1448
294
— 1 154
4235
2453
— 1 782
Skogsbruk ..................
4076
2626
— 1 450
6723
4231
— 2 492
Fiske och renskötsel..........
668
352
— 316
866
460
— 406
Gruvor och tillverkn. ind.
Kiruna, Gällivare, Arjeplog. .
7718
6904
— 8141
Arvidsjaur, Jokkmokk, Paja-
19235
20275
-i- 1 040
la, Övertorneå, Överkalix....
782
814
+ 32]
Anläggn. verksamhet ........
1966
—
— 1966
1966
—
— 1 966
Övr. autonoma näringar1......
4065
3805
— 260
14191
13550
— 641
Summa autonoma näringar1 . .
20723
14795
— 5 928
47216
40969
— 6 247
1 Verksamhet där produktionen av varor och tjänster till absolut övervägande delen avsättes
utanför det egna blocket och länet kan produktionen sägas vara oberoende, autonom, av folkmängdens
storlek i dessa.
Den av länsstyrelsen redovisade prognosen bygger på det näringsliv som
kan utvecklas av egen kraft och med en serviceapparat svarande mot rationella
krav. Emellertid pekar utvecklingen på en så pass kraftig befolkningsuttunning
inom vissa delar av länet, att särskilda åtgärder måste vidtagas
för att öka sysselsättningen för att möjliggöra bibehållandet av en befolkning,
som kan utnyttja områdets produktiva resurser. Länsstyrelsens planeringsråd
har i en preliminär regionalpolitisk målsättning angivit vissa ram
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
33
värden som befolkningstalet inte bör underskrida. Dessutom har beräknats
vilket sysselsättningstillskott i autonoma näringar som är erforderligt, för
att dessa ramvärden skall kunna uppnås.
Inom det ovan angivna inlandsområdet syftar den preliminära målsättningen
till att öka befolkningen från 67 800 enligt prognosen i BD 80 till
87 500. För att denna utveckling skall bli möjlig erfordras under tiden fram
till 1980 6 000 nya arbetstillfällen i området inom autonoma näringar utöver
vad som beräknats i näringslivsprognosen i BD 80. Det bör observeras, att
folkmängden 1980 och målsättningen avser det antal som motiveras av ett
rationellt näringsliv och ett inhämtande av eftersläpningen i yrkesverksamhetsgraden.
Åtgärder i sgsselsättningsskapande syfte
I motion nr 544 har föreslagits att domänstyrelsen anvisas medel genom
arbetsmarknadsstyrelsen för att av sysselsättningsskäl betingade slutavverkningar
samt inhämtande av föreliggande eftersläpningar på skogsvårdens
område inom vissa av Norrbottens revir.
Enligt vad länsstyrelsen inhämtat har domänstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
i såväl centrala som regionala sammanhang diskuterat sysselsättningsfrågan
för den äldre lokalt bundna arbetskraften. Diskussionerna
resulterade i att domänstyrelsen infordrade uppgifter om lämpliga objekt
från bl. a. revir i Norrbottens län. Denna objektinventering omfattade samtliga
arbeten som icke beräknades inkräkta på den ordinarie arbetskraften.
Sammandrag av domänverkets inventering av lämpliga arbetsobjekt i Norrbottens
län
Dagsverken
Distrikt Röjning Diknings- Fritids- Byggna- Täktverk
arbeten
verksamhet tion samhet
Övre Norrbottens...... 3050 1675 1950 700
Nedre Norx-bottens .... 4900 300 1350 650
Skellefteå ............ 120 200 200
Summa 7950 2095 3500 650 900
Summa s.rum 15 095 dagsverken
De redovisade objekten upptogs i länsarbetsnämndens planering av skogliga
beredskapsarbeten för budgetåret 1967/68. Arbetsmarknadsstyrelsen
anvisade med anledning därav i beslut av den 19 oktober 1967 500 000 kronor
för hela verksamheten i domänverkets regi. Kostnadsramen utökades
senare med 6 000 000 kronor enligt beslut meddelat domänstyrelsen den 2
januari 1968. Domänstyrelsen har senare fördelat de anvisade medlen på
distrikt och revir.
Arbetsmarknadsstyrelsen och domänstyrelsen har sålunda redan i viss
mån beträtt den väg som föreslås under punkt 1 i motionerna 1:432 och
II: 544. Erfarenheterna av den hittillsvarande verksamheten på detta område
är enligt länsstyrelsen mycket gynnsamma.
Som den tidigare framställningen och de relaterade prognoserna A''isar
kommer endast ett begränsat antal människor att framdeles få sin utkomst
inom det ordinarie skogsbruket. Detta medför att under en övergångstid
kommer ytterligare ett stort antal människor i inlandet att förlora förutsättningarna
för sin utkomst i hembygden. I regel är möjligheterna att
34
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
övergå till annat yrke och bosättningsort starkt begränsade. Flertalet av
de friställda bar nått en ålder då omskolning och omflyttning inte längre
utgör något alternativ. Möjligheterna att omplacera äldre arbetskraft inom
andra näringsgrenar är dessutom särskilt små i detta område med dess
utpräglat ensidiga näringsliv. Enligt länsstyrelsens mening måste därtör
alla utvägar prövas för att genom övergångsåtgärder på bred front förbättra
deras situation.
Vad beträffar punkterna 2 och 3 i motionerna 1:432 och 11:544 vill
länsstyrelsen därför hänvisa till att den —• mot bakgrund av den besvärande
arbetsmarknadssituationen — i olika sammanhang betonat nödvändigheten
av att bibehålla och om möjligt utöka det aktiva skogsbruket i
inlandet. Vid bedömningen av hur stor arbetsvolym som finns tillgänglig
bör, i ett läge som det nu rådande, hänsyn inte enbart tagas till de renodlat
företagsekonomiska förutsättningarna. Inte minst när det gäller det statliga
skogsbruket måste även beaktas kostnaderna tör och de sociala verkningarna
av en utbredd arbetslöshet inom den befolkningsgrupp, som
för sin utkomst varit beroende av arbete inom skogsbruket under större
eller mindre del av året. Motionärernas förslag, som syftar till att genom
tillskott av särskilda medel åstadkomma en temporär utökning av arbetsutbudet
inom de ekonomiskt svagare områdena, harmonierar sålunda väl
med det förhållandet, att merparten av de arbetslösa befinner sig i slutet
av sin yrkesverksamma tid.
Den framtida förvaltningsformen
I föregående avsnitt bar framhållits angelägenheten av att bibehålla
och om möjligt öka sysselsättningen i de hårt ansträngda inlandskommunerna.
Ansvaret för dessa åtaganden vilar i första hand på samhället.
Kan samhället lösa denna uppgift inom ramen för ett lönsamt skogsbruk
finns knappast anledning att överväga ett överförande av ägande- eller
dispositionsrätten till skogen från det allmänna till någon annan. Skulle
däremot den erforderliga arbetsmarknadspolitiska aktiviteten inte kunna
åstadkommas inom ramen för ett företagsekonomiskt lönande skogsbruk,
så kvarstår ändå samhällets skyldigheter mot de enskilda människor som
drabbats av arbetslöshet. I detta läge skulle ett överförande av dispositionsrätten
till skogarna från det allmänna till någon annan i stället kunna
försämra samhällets förutsättningar för socialt motiverade insatser i sysselsättningsfrämj
ande syfte.
En överföring av kronoskog till allmänningar med den status flertalet
av dessa bar i dag, med äganderätten knuten till innehavet av i mantal
satt jord, anser länsstyrelsen i likhet med skogsvårdsstyrelsen knappast
kunna komma i fråga. En sådan åtgärd gynnar endast en begränsad del
av befolkningen. Dessutom är redan i dag en betydande del av ägarna till
den mantalssatta jorden i inlandet bosatta utanför området och t. o. m. utanför
länet, en tendens som med hänsyn till utflyttningen från glesbygden
kan förväntas öka. Det torde knappast vara riktigt att öka innehavet av
skog för en ägarekategori som redan lämnat bygden.
Skulle det av sysselsättnings-, naturvårds-, turist- eller andra fritidsmässiga
eller sociala skäl övervägas att överföra av staten ur lönsamt skogsbruk
avförda områden till annan ägare, så kan enligt länsstyrelsens mening
inte gärna någon annan ifrågakomma som förvärvare än kommun.
I motionerna 1:290 och 11:362 har frågan om ägareförhållandena och
deras inverkan på det ekonomiska driftsresultatet tagits upp. Förvaltnings
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968 53
formerna för domänverket och t. ex. allinänningarna är så olika, att fullt
rättvisande jämförelse enligt länsstyrelsens mening låter sig svårligen
göra.
Det synes emellertid uppenbart, att allinänningarna haft fördelar i sin
relativt blygsamt utformade förvaltningsapparat och möjlighet att kunna
sälja vissa marginalkvantiteter till goda priser. Sistnämnda möjlighet har
domänverket som storproducent väl knappast haft praktiska förutsättningar
att tillämpa. Allmänningarnas lönsamhet har medgett aktivt skogsbruk
långt upp mot fjällregionen t. ex. inom Jukkasjärvi sockenallmänning.
Ur arbetsmarknadssynpunkt har det självfallet varit värdefullt, att
så varit förhållandet. Karesuando sockenallmänning är helt kommunägd,
medan övriga allmänningar tillhör ägare av i mantal satt jord. De olika
ägareförhållandena synes inte höra överbetonas, då Karesuando allmänning
inte framstår som sämre förvaltad än de andra allinänningarna. Det
tinns exempel på att en kommun (Pajala), som förvärvat ett skogsområde,
kan bedriva skogsbruk med ungefär samma nivå på sysselsättning och
lönsamhet som en allmänning. Det är dock givet, att storskogsbruket har
större förutsättningar att sysselsätta årsanställda arbetare än innehavare
av mindre skogsarealer. Detta gäller vid företagsekonomiskt lönande skogsbruk,
medan ett skogsinnehav, som avföres från kontinuerligt skogsbruk,
inte lämnar underlag för sysselsättning ur dessa synpunkter. Ett överförande
av kronoskogarna till annan ägarekategori torde knappast innebära
några ökade möjligheter att tillgodose de sysselsättningsmässiga skälen.
Ur arbetsmarknadssynpunkt finns därför ingen anledning att ändra på
det nuvarande förhållandet.
Enligt statsmakternas direktiv åligger det domänverket att driva det
statliga skogsbruket efter strikt ekonomiska principer. Driftsformen innebär,
att några allmänna sysselsättningspolitiska hänsyn inte kan tagas,
om de strider mot de affärsmässiga intressena.
En sådan målsättning medför givetvis i praktiken, att stora arealer kronoskog
i Norrbotten av ekonomiska skäl icke kan bli föremål för ett kontinuerligt
skogsbruk. De senaste årens utveckling har också visat, att de
ekonomiska nollområdena tenderar att ytterligare utvidgas trots ett omfattande
rationaliseringsarbete.
Skulle det av sysselsättningsskäl vara angeläget, att avverkningar, sltogsvårdsåtgärder
och annat kommer till utförande även inom dessa ekonomiskt
svaga områden, bör som i tidigare avsnitt sagts särskilda medel
ställas till förfogande som stöd härför i analogi med vad som sker när
arbetsobjekt ställs till förfogande från det enskilda skogsbruket för beredskapsarbeten
i skogsvårdsstyrelsens regi.
De områden där de biologiska och ekonomiska förutsättningarna ej medger
ett långsiktigt aktivt skogsbruk är ändock av betydande allmänt intresse.
Förutom de ovan nämnda åtgärderna för en temporär ökning av
sysselsättningen bör markutnyttjande t med fördel kunna inriktas på jakt,
fiske och annan fritidsverksamhet.
Ansvaret för naturvården och fritidsverksamheten vilar i huvudsak på
länsstyrelsen och kommunerna. Det är därför angeläget, att den verksamhet
som domänverket bedriver på detta område icke får karaktären av
en från länsplanering och kommunala intressen separat verksamhet.
Insatsernas inriktning och storlek måste även bli beroende av för vilket
klientel de avses, och en avvägning av vilka intressen som starkast bör
beaktas. Dylika avvägningar förutsätter, att det organ som handlägger dessa
36
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
frågor har en klar överblick över hela fritidsfältet. Det kan därför ifrågasättas,
om inte dispositionsrätten till och förvaltningen av de områden det
här är fråga om bör överföras till länsstyrelsen på sätt som redan är fallet
med kronans marker ovan odlingsgränsen. Efter särskild framställning
och utarbetat förslag inom ramen för en planläggning som beaktar övriga
intressen bör sedan dispositionsrätten till vissa områden i sin tur kunna
överföras till kommun eller annan institution.
De aktiviteter som kommer att krävas fordrar betydande organisatoriska
resurser. Domänverket förfogar över personal lämplig för uppgifter av
åsyftat slag. Den verkställande funktionen bör därför även fortsättningsvis
kunna åvila domänverkets tjänstemän i berörda regioner. De kostnader
detta för med sig bör dock icke belasta revirens driftsbudget utan
bestridas med särskilda medel.
Skogsindustriernas samarbetsutskott (3.4.1968)
Enligt Skogsindustriernas Samarbetsutskott som i ett sammanhang behandlar
motionsparen I: 290 och II: 362, I: 432 och II: 544 samt I: 708 och
II: 917 föreligger ej tillräckliga skäl för riksdagen att vidta åtgärder i enlighet
med de förslag som framlagts i förstnämnda och sistnämnda motionspar.
Samarbetsutskottet anför vidare.
Föreliggande motioner utgör en påtaglig erinran om att Norrland fortfarande
i hög grad är beroende av skogsnäringen. Det är därför naturligt att
växlingar i lönsamheten inom denna sektor av näringslivet där sätter omedelbara
spår i samhällsfunktionerna och därmed i den allmänna debatten.
Den nuvarande situationen har uppkommit som följd av den mest markerade
och längst bestående konjunkturavmattningen som skogsnäringen genomgått
under 1950- och 1960-talen. Läget förvärras ytterligare av att en försvagning
samtidigt drabbat andra för den berörda landsdelen viktiga branscher
samt att de akuta svårigheterna för skogsbruket sammanfaller med en
period av ömtålig social omställning i det norrländska inlandet.
Utvecklingen är oroande. Utöver de humanitära synpunkterna har skogsindustrin
särskild anledning att uppmärksamma det uppkomna arbetsmarknadslägets
inverkan på skogsnäringens möjligheter inom berörda områden
även på längre sikt. En ofrånkomlig fortsatt rationalisering av skogsbruket
kommer att ytterligare minska dess behov av arbetskraft. Även om
man för större delen av Norrlands inland i ett bättre marknadsläge kan förvänta
en högre skoglig aktivitet än vad som kännetecknar dagens situation,
står det klart att skogen som basnäring ej ensam kan utgöra tillräckligt underlag
för ett framtida modernt samhälle. Möjligheterna att i det långa loppet
upprätthålla livskraftiga tätorter i det norrländska inlandet och därmed
en god allmän service är följaktligen beroende av i vilken utsträckning även
annan industrilokalisering kan komma till stånd.
Det är vanskligt att nu bedöma i vilken riktning och med vilken takt samhället
kommer att utvecklas i olika delar av Norrland. I sammanhanget vill
vi varna för den överdrivna pessimism som ofta möter i diskussionen om
skogsbrukets nuvarande dåliga lönsamhet. Den icke initierade föranledes
att tolka begreppet »noll-områden» som ett definitivt uppgivande av uthålligt
skogsbruk på lokalen ifråga. Så är givetvis ej innebörden av denna, kanske
olyckligt, valda term. Ett noll-område uppkommer då intäkterna för skogs
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
37
produktionen ej längre täcker kostnaderna för virkets avverkning och transport
samt — i förekommande fall — för anläggning av det nya beståndet.
Såväl intäkts- som kostnadssidan inrymmer dynamiska faktorer, vilka ytterst
styrs av marknadsläget för skogsindustriprodukter och det inhemska
kostnadsläget, varför lönsamhetsmarginalen befinner sig under ständiga förändringar.
Även resultaten av den genomgripande rationaliseringen av industrins
råvaruförsörjning i alla led liksom pågående omprövning av skogspolitiska
och skogsekonomiska målsättningar har en avgörande inverkan på
skogsägarens intresse och förmåga att upprätthålla progressivt skogsbruk.
De virkeskvantiteter, vars ekonomiska tillgänglighet under rådande förhållanden
kan ifrågasättas, är — utan att närmare kunna preciseras — av
stor betydelse för landsdelen och dess industri. Med de möjligheter, som i den
moderna skogsskötsel föreligger att med en ökad produktion i goda avsättningslän
kunna ersätta dyrare virke från avlägsna och svaga marker,
kommer emellertid den sämst belägna skogsmarkens karaktär av marginalområde
att förstärkas. Utvecklingen på transportsidan leder i samma riktning.
Dyra avsättningslägen kommer därmed att brukas endast under perioder
då rotvärdet når en acceptabel nivå. Under andra perioder har man
att förutse att verksamheten ligger på en lägre nivå eller kanske helt upphör.
Det kan erinras om att sådan skogspolitik på statsskogarna ligger inom ramen
för det företagsekonomiska mål som uppställes för Domänverket i den
av skogsföretagsberedningen nyligen avgivna promemorian angående effelttivisering
och samordning av statens skogsföretag.
Om avfolkningen av glesbygden fortsätter — vilket man f. n. tvingas acceptera
som den mest troliga utvecklingen — utgör det intermittenta skogsbruket
av ovan antydd art med mycket stora samlade operationer i tid och rum
enda möjligheten att tillvarataga skogsproduktionen i mest avlägsna marginalområden.
Betydelsen av störa välarronderade innehav i dylikt skogsbruk
är uppenbar.
Eftersom framtiden inrymmer så många ovissa faktorer ser vi det angeläget
att skogsbruket får arbeta med de utgångspunkter, vilka man med
större säkerhet anser sig kunna bedöma. Ett exempel är den av alla parter
omfattande övertygelsen att skogsbruket på sikt står och faller med en lönsam
mekanisering och att denna icke kan uppnås på andra än administrativt
samlade och rationella brukningsenheter. Tanken på att överföra delar av
Domänverkets väl arronderade innehav i Norrland till privat ägo som stödskog
i syfte att åstadkomma ökade sysselsättningsmöjligheter kan ej ens
kortsiktigt vara realistisk.
Kravet på en rationell förvaltning skulle i så fall bättre kunna tillgodoses
med försäljning av lämpligt belägna kronoskogar till samverkansformer av
olika slag; närmast har allmänningar föreslagits komma ifråga. Samarbetsutskottet
har emellertid i den hittillsvarande diskussionen ej funnit övertygande
skäl varför sådant skifte av äganderätten på längre sikt skulle leda
till ett mera intensivt och lönande skogsbruk inom berörda områden.
Utgångspunkten för förslagsställarna tycks bl. a. vara att en jämförelse
mellan allmänningarna och Domänverkets ekonomiska resultat utfaller till
de törras fördel. Detta har tolkats så att allmänningarna skulle kunna upprätthålla
verksamheten även inom områden där statsskogsbruket temporärt
skärs ned såsom varande olönsamt. Som så många gånger från olika håll
påpekats i denna debatt, är en rättvisande jämförelse mycket svår att utföra.
Villkoren bör bl. a. vara att man utgår från jämförbara företagsekonomiska
enheter samt från samma grundförutsättningar beträffande »ambi
3
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 10 samt. Nr 32
38
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
tionsgrader» i skogsvården, skogspolitiska och sociala förpliktelser, avsättningslägen,
leveransförhållanden etc.
Det kan ej förnekas att en opartisk, jämförande lönsamhetskalkyl mellan
skogsägande parter även i aktuella marginalområden skulle kunna ha en
allmänt stimulerande effekt i företagens strävan att sänka sina rörliga och
allmänna omkostnader. De ovan nämnda svårigheterna att åstadkomma en
sådan analys inom rimlig tid liksom erfarenheten av tidigare försök i den
riktningen leder oss emellertid till den uppfattningen, att varken en parlamentarisk
eller expertbetonad utredning torde leda fram till större klarhet
i frågan än vad som framkommer i företagens resultatredovisning samt fortlöpande
översyn av den egna verksamheten.
Av det ovanstående framgår att utskottet ej kan biträda de förslag i ifrågavarande
motioner som syftar till mera genomgripande förändringar i ägandeförhållanden
och skogspolitiska värderingar. Däremot finns det, enligt vår
uppfattning, all anledning att uppmärksamma motionärernas förslag i andra
avseenden, vilka utan omfattande förberedelser skulle kunna medföra vissa
lättnader i dagens bekymmersamma arbetsmarknadssituation.
Såsom framhålles i föreliggande motioner finns det sålunda i skogsbruket
fortfarande arbetsobjekt, vilka erbjuder meningsfyllt arbete och som hittills
ej i nämnvärd omfattning har utnyttjats i sysselsättningsbefrämjande syfte.
Trots ett intensivt restaureringsprogram under 1950- och 1960-talen — inte
minst på statsskogarna — återstår arealer med eftersläpande skogsvård samt
restskogar med otillfredsställande produktion. En del av denna skogsmark
— vars omfattning ej närmare kan preciseras — har sådana biologiska och
klimatiska betingelser att man enligt dagens vetande och med nuvarande
skogsodlingsmetoder anser sig kunna åstadkomma en framtida produktion.
Å andra sidan har de ett så lågt rot värde att åtgärder ej bedömts vara
företagsekonomiskt genomförbara.
Samarbetsutskottet får tillstyrka att skogsvårdsåtgärder som här avses
må utnyttjas i sysselsättningsbefrämjande syfte och att arbetsmarknadsmedel
därvid ställes till förfogande för atl täcka eventuell skillnad mellan
skogsekonomiskt motiverad kostnad för reproduktionsåtgärder och den kostnad
som erfordras för att erhålla en acceptabel föryngring. Det undandrar
sig vårt bedömande huruvida medel därför måst anvisas i särskild ordning
eller om åtgärder av detta slag kan inordnas under arbetsmarknadsstyrelsens
anslag för beredskapsarbeten.
Ifrågavarande verksamhet bör ej begränsas till Domänverket. Under förutsättning
att lämpliga arbetsobjekt kan ställas till förfogande hos andra
ägarekategorier med ordnad förvaltning bör även dessa på samma villkor
kunna komma ifråga.
Då dessa arbeten ingår som ett led i det allmännas arbetsmarknadspolitik,
är det naturligt att arbetsmarknadsmyndigheten får bära det ekonomiska ansvaret.
Beträffande det praktiska verkställandet finner vi det angeläget att
detta inordnas i respektive skogsförvaltnings administration. Vare sig sysselsättningsfrämjande
arbeten förlägges till Domänverket eller annan skogsägare,
är det enligt utskottets uppfattning av stor vikt att reglerna för dessa,
inklusive redovisningen av för ändamålet utgivna medel, utformas på sådant
sätt, att beredskapsarbeten ej kan missuppfattas som en statlig subvention
av skogsbruket.
Motionärerna har även diskuterat de möjligheter till ökad sysselsättning
på statsskogarna, vilka skulle kunna erbjudas i en mera extensiv driftsform
på svaga marker. Härmed åsyftas främst att en lägre ambitionsgrad i ver
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
39
kets skogsskötsel inom ifrågavarande områden skulle öppna möjligheter
till avverkningar ovan den s. k. skogsodlingsgränsen.
Vi kan ej tillstyrka en skogspolitik så utformad att extensiva skötselmetoder
okritiskt får tillämpas i höj dläge med risk för att potentiella produktiva
marker degenereras och övergår till impediment. Stora delar av dagens
restskogar även på bättre boniteter utgör vittnesbörd om farorna i en sådan
inriktning.
Situationen är, enligt vår uppfattning, annorlunda på de produktivt svaga
markerna i dåliga avsättningslägen, vilka även för framtiden kan bedömas
vara ekonomiskt otillgängliga. I dessa fall bör avverkningar kunna ske med
en extensiv driftsform, om man därmed under en övergångsperiod kan underlätta
ett akut arbetsmarknadsläge samtidigt som man tillvaratar en virkeskvantitet,
vilken eljest är att betrakta som »dött kapital».
Det bör ankomma på Domänverket att inom ramen för dess företagsekonomiska
målsättning och i samråd med arbetsmarknadsmyndigheten utarbeta
formerna för ett sådant utnyttjande av här berörda skogsmarker.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR) (5.3.1968)
Riksförbundet anser att det borde vara värdefullt för bedömningen av
skogsskötsel om de i motionerna aktualiserade frågorna kunde utredas. En
sådan utredning borde omfatta även privatskogsbruket och industriskogsbruket.
I samband därmed kunde övervägas under vilka förutsättningar och
former domänverket till privata ägare kunde överföra sådan mark som
lämnas utanför ordinarie åtgärder. Riksförbundet framhåller vidare.
Motionärerna gör direkta jämförelser mellan nettovinster resp. förluster
redovisade av två olika företagstyper och drar därav den slutsatsen, att man
på grund härav måste anse den ena företagsformen överlägsen den andra
ifråga om effektivitet och ekonomiska resultat. Jämförelser av detta slag är
enligt SSR:s uppfattning inte tillfredsställande. Driftsresultatet kan i flera
avseenden vara beroende av redovisningssättet, av olika skogspolitisk och
skötselpolitisk inriktning, som var för sig kan ha fullt bärkraftiga motiveringar
med hänsyn till resp. ägaregruppers situation.
Vid flera tillfällen förekommer i den allmänna debatten slutsatser om
olika driftsformers effektivitet. Det borde därför enligt SSR:s uppfattning
vara värdefullt för bedömningen av skogsskötsel att de nu aktualiserade
frågorna kunde utredas i syfte att erhålla jämförbart material. Därigenom
skulle kunna klarläggas vilka konsekvenser olika skötselprinciper och ägarevillkor
kan få både från ekonomisk, skogsvårdsmässig och social synvinkel.
Icke minst gäller detta inom dessa synnerligen känsliga områden.
Svenska skogsarbetareförbundet (4.3.1968)
Förbundet avstyrker de krav som motionärerna framfört och hänvisar beträffande
motiveringen för avstyrkandet till sitt remissutlåtande över motionerna
I: 432 och II: 544. Se sammanställningen av yttrandena över dessa
motioner.
40
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
Yttranden över motionerna 1:432 och 11:544
Domänstyrelsen (8.3.1968)
Enligt domänstyrelsen bör syftet med de under punkterna 1. och 2. i förevarande
motioners hemställan anförda förslagen kunna uppnås utan medelsanvisning
i särskild ordning. Den i punkten 3. föreslagna utredningen
om utnyttjande av vissa svaga skogsmarker anser styrelsen ej vara erforderlig.
Styrelsen föreslår att motionerna inte skall föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd och hänvisar därvid till den i anslutning till styrelsens
utlåtande över motionerna I: 290 och II: 362 redovisade promemorian samt
till vad styrelsen i övrigt enligt följande anfört.
Som framhålles i domänstyrelsens promemoria är skogsvårdsarbeten ofta
lämpliga sysselsättningsobjekt i ett arbetslöshetsläge. I nuläget svårfinansierade
skogsvårdsåtgärder kan på lång sikt förbättra skogsbrukets lönsamhet
och förutsättningarna för skogsnäringen i framtiden. Av skäl som
redovisats i promemorian finner dock domänstyrelsen det vara lämpligast
att ifrågavarande arbeten bedrives som beredskapsarbeten. Under sådana
förhållanden synes det icke erforderligt att medel för arbetena anvisas i
särskild ordning. Arbetsmarknadsstyrelsens anslag för beredskapsarbeten
torde redan nu kunna tagas i anspråk för arbeten av detta slag.
Som framgår av promemorian anser domänstyrelsen, att även avverkningsarbeten
under vissa förutsättningar kan vara lämpliga som beredskapsarbeten.
Likaså bör vissa reproduktionsåtgärder kunna utföras med beredskapsmedel.
Som framhålles i promemorian räknar styrelsen med att vissa
områden med hänsyn till den aktuella ekonomiska situationen bör läggas
utanför den ordinarie, företagsekonomiskt betingade verksamheten, medan
avverkningarna under samma period koncentreras till de delar av reviren,
som i det aktuella läget lämnar ett positivt rotnetto. Under förutsättning
att godtagbar avsättning framdeles kommer att finnas räknar styrelsen med
att avverkningen skall kunna hållas uppe på ungefär nuvarande nivå utan
att särskilda bidrag skall erfordras för oekonomiska avverkningar.
Som motiv för hemställan under punkten 3. anföres i stort sett samma
argument som länsstyrelsen i Norrbottens län anförde i sin skrivelse till
Konungen den 28 juni 1966 angående möjligheterna till ökad sysselsättning
genom ett aktivare skogsbruk inom Norrbottens län. Som domänstyrelsen
såväl i sitt utlåtande över nämnda skrivelse från länsstyrelsen som i här bilägd
promemoria framhållit, är det enligt styrelsens mening icke möjligt
att vid de s. k. extensiva skogsbruksformerna uppfylla kravet för ett uthålligt
skogsbruk att avverkningarna skall efterföljas av åtgärder, som ger en
verkligt godtagbar återväxt. De extensiva metoderna kan leda till ett förödande
av skogstillgångarna i Norrbotten. Domänstyrelsen är alltså icke
villig medverka till ett utsträckande av avverkningarna ovan en biologiskt
bestämd skogsodlingsgräns.
Sedan styrelsens utlåtande över länsstyrelsens framställning avgavs, har
tillkommit det förändrade avsättningsläget, som gör att åtminstone för närvarande
något behov av att utnyttja de s. k. marginalkvantiteterna i dåliga
avsättningslägen icke föreligger.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1963
41
Skogsstyrelsen (6.3.1968) efter hörande av skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens
län.
Av sammanställningen av yttranden över motionerna I: 290 och II: 362
framgår att skogsstyrelsen förordar att motionerna 1: 432 och II: 544 skall
överlämnas till skogspolitiska utredningen för att tas i beaktande.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län ställer sig positiv till de i motionerna
framförda förslagen.
Skogshögskolan (22.2.1968)
Enligt skogshögskolan bör upprättas ett handlingsprogram för domänverkets
skogsbruk i det inre Norrland i syfte att lindra den akuta arbetslöshetssituationen.
Se i övrigt yttrandet över motionerna I: 290 och IT: 362.
Länsstyrelsen i Norrbottens län (22.3.1968)
Länsstyrelsen biträder vad motionärerna under punkterna 1. och 2. i hemställan
föreslagit. Se i övrigt yttrandet över motionerna I: 290 och IT: 362.
Arbetsmarknadsstyrelsen (22.2.1968)
Arbetsmarknadsstyrelsen ställer sig positiv till utökning av beredskapsarbeten
i form av bl. a. skogsvårdsarbeten i statsskogarna men är mera
tveksam om det lämpliga i att använda skogsavverkning som beredskapsarbete.
I fråga om utredningsyrkandet i förevarande motioner hänvisar styrelsen
till sitt yttrande över motionerna I: 367 och II: 459 vid föregående års
riksdag, vilket yttrande återgetts i JoU 1967: 14. I nämnda yttrande framhöll
arbetsmarknadsstyrelsen bl. a. önskvärdheten av en skyndsam behandling
inom skogsbruksutredningen av frågor rörande avverkning m. m. ovan
skogsodlingsgränsen. Styrelsen anför härutöver följande.
Alltsedan hösten 1958 har domänverket ställt arbetsobjekt till förfogande
för utförande av bl. a. skogsbilvägar som beredskapsarbeten. Det samlade
belopp arbetsmarknadsstyrelsen ställt till förfogande t. o. m. utgången av år
1967 för utförande av skogsbilvägar å domänverket tillhöriga marker uppgår
i runt tal till 185,5 milj. kronor. På våren 1967 inleddes förhandlingar
med domänstyrelsen i syfte att få fram lämpliga beredskapsobjekt för äldre
ortsbunden arbetskraft m. fl. Dessa förhandlingar resulterade i att domänstyrelsen
ställde 50 000 dagsverken till förfogande inom i huvudsak norrlandslänen,
varav 15 000 dagsverken inom Norrbottens län. Arbetsmarknadsstyrelsen
har, genom beslut den 19 december 1967, ställt 6 milj. kronor
till domänstyrelsens förfogande för dessa arbeten, vilket innebär att arbetsmarknadsstyrelsen
bestrider hela kostnaden för utförandet av ovannämnda
50 000 dagsverken som beredskapsarbeten i domänverkets regi.
Efter kontinuerliga överläggningar mellan arbetsmarknadsstyrelsen och
42
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
domänstyrelsen pågår en riksomfattande inventering av ytterligare objekt
lämpliga som beredskapsarbeten. Dessa objekt kommer att omfatta bl. a.
röjning av plant- och ungskog, naturvårds- och landskapsvårdande arbeten
samt arbeten för främjande av fritidsverksamheten på domänverkets marker.
Skogsvårdsobjekten skall vara angelägna ur allmänna skogsekonomiska
synpunkter men av sådan natur att de på grund av ekonomiska skäl f. n.
och inom överblickbar framtid ej kan beräknas komma till utförande i annan
ordning. Det sistnämnda gäller också övriga objekt.
Har omnämnd inventering kommer även att omfatta domänverkets förvaltningar
i Norrbotten och i den mån arbetsmarknadsläget så kräver och
arbetsobjekt ställs till förfogande kommer beredskapsarbeten att bedrivas
inom de områden som avses i punkten 1. av hemställan i motionerna.
I vad angår punkten 2. kan arbetsmarknadsstyrelsen endast framhålla
att alla arbetstillfällen som kan skapas i Norrlands inland är av stor betydelse
under en övergångsperiod då ortsbunden äldre arbetskraft ännu kvardiöjer
i dessa områden. Det är emellertid ytterst tveksamt om avverkningar
som f. n. icke lämnar så stort överskott att det ens täcker kostnaderna för
sådana reproduktionsåtgärder som skogsvårdslagen föreskriver bör komma
till stånd. Än mer tveksamt synes det vara att utföra avverkningar som ej
lämnar något som helst överskott eller i sämsta fall underskott särskilt undei
nu rådande förhållanden med ett i hela landet rådande stort överskott
av färdig virkesråvara avsedd för pappersmasse- och pappersindustrin. Arbetsmarknadsstyrelsen
har som huvudregel att objekt som utföres som bei
edskapsarbeten skall vara ekonomiskt berättigade, dvs. beräknas medföra
en båtnad på kortare eller längre sikt. Sådan båtnad kan också innebära
en ur allmänhetens synpunkt bättre trevnad genom natur- och landskapsvård
eller anordningar för friluftslivets främjande.
Skulle emellertid domänstyrelsen på grund av speciella skäl föreslå arbetsobjekt
av det slag motionärerna avser i punkten 2. kommer arbetsmarknadsstyrelsen,
med utgångspunkt från sysselsättningsbehovet och tillgången
av medel, att på sedvanligt sätt pröva även dessa arbetens utförande som beredskapsarbeten.
Skogsbruksutredningen (1.3.1968)
Utredningen uttalar som sin mening att därest arbetsmarknadsstyrelsen
icke redan i nuläget skulle anses ha nödiga fullmakter att ställa i motionen
föieslagna medel till förfogande torde denna fråga böra lösas på lämpligt
sätt. Härutöver anför utredningen följande rörande motionerna.
Först må det erinras om afl skogsbruksutredningen enligt sina direktiv
främst har att befatta sig med den statliga stödgivningen till det enskilda
skogsbruket. De speciella ekonomiska, tekniska, biologiska och sysselsättningspolitiska
problemen, som är knutna till skogsbruket i övre och inre
Norrland är emellertid till många av sina huvuddrag gemensamma för det
enskilda och det allmänna skogsbruket i dessa delar av landet. De angivna
problemen har varit föremål för diskussioner och analyser inom skogsbruksutredningen
varvid kontakter bl. a. förevarit med skogshögskolan,
skogsstyrelsen, domänstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Skogsindustriernas
samarbetsutskott.
43
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
I de för skogsbruksn(.redningens arbete utfärdade direktiven erinras om
att jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1961: Ö-. bl. a.
framhållit att en översyn borde komma till stånd rörande reglerna tor statens
stöd till de fortsätta skogliga upprustningsåtgärderna i norrlandslanen.
Frågan om vilka grunder och former, som är de mest bärande och lampade
för statligt stöd till skogliga åtgärder i Norrland är mycket svårbedömbar
och har många aspekter, i synnerhet i vad den avser vissa områden
i de inre delarna av Norrland. Betingelserna for skogsproduktion
överhuvudtaget i olika avseenden inom dessa delar av landet diskuteras.
Föryngringsfrågan är särskilt komplicerad och någon mera deciderad mvändningsfri
uppfattning om de från ekonomisk, teknisk och biologisk
synpunkt rätta skogsskötselmetoderna synes ännu icke finnas.
” Det bör emellertid uppmärksammas att totalt sett är de områden dar
osäkerheten om skogsproduktionsbetingelserna och skogsskötselmetoderna
föreligger vidsträckta och skiftningarna är betydande. I dessa områden
finns också vida arealer där förutsättningarna för en ur ekonomisk synpunkt
rimlig skogsproduktion allmänt sett måste anses tillfredsställande
även om sådan produktion för närvarande inte förekommer där. Anledningen
till den uteblivna produktionen kan tillskrivas liera omständigheter.
Bl. a. har sålunda avverkningar och eventuella återväxtåtgärder ofta vidtagits
enligt äldre bestämmelser och uppfattningar, som icke varit byggda
på& erforderlig kunskap om de speciella biologiska och klimatologiska förhållandena
beträffande skogens återväxtbetingelser. Resonemanget galler
såväl för de allmänna som för de enskilda skogarna.
I sammanhanget bör den väsentliga frågan ställas huruvida och i vad
mån det är ekonomiskt rimligt att bidra med allmänna medel for att åstadkomma
skog på mark där det ur skogsägarens — oavsett om skogen ar i
enskild eller allmän ägo — företagsekonomiska synpunkt ej bedoms lönsamt.
De ur företagsekonomisk synpunkt begränsade möjligheterna att pa
dessa marker få skog som fullt utnyttjar ståndortens faktiska produktionsförmåga
innebär emellertid från flera synpunkter ett otillfredsställande
förhållande. Sålunda blir råvarubasen för skogsindustrin på grund darav
mindre än den skulle behöva vara. Risk föreligger för klimatförsämringar
om skog inte finns eller finns blott i ringa utsträckning. Natur- och landskapsvårdssynpunkter
jämte turism- och fritidssynpunkter talar i samma
riktning. Försörjningsmöjligheterna för befolkningen i de ifrågavarande
områdena blir försämrade osv. .
I anslutning till den i motionen påtalade arbetslöshetskrisen mom Norrbottens
län vill utredningen framhålla att sysselsättningssvårigheter för
skogs- och jordbruksarbetskraften torde föreligga speciellt inom delar av
inlandet även inom andra län. I detta sammanhang vill utredningen hänvisa
till sin skrivelse den 14 april 1965 till arbetsmarknadsstyrelsen. I skrivelsen
konstaterade utredningen bl. a. att den måste dröja med förslag om
några ändringar i det generella statliga stödet till skogsproduktionsbefrämjande
åtgärder inom det enskilda skogsbruket i Norrland men framhöll
samtidigt att detta icke behövde utesluta statligt stöd till dylika åtgärder i
dessa områden för så vitt det statliga stödet måste lämnas redan av andra
skäl, t. ex. sysselsättningspolitiska. Även om höga krav skall ställas på
angelägenheten och försvarbarheten av de arbeten som utförs i.sysselsättningsstöd
j ande syfte ansåg utredningen att en insats i här förevarande
fall"_trots oklarheten på längre sikt — kunde vara motiverad. Utredning
en
tillställda uppgifter från RLF och Skogsarbetarförbnndet rörande ålders
-
44
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
fördelningen för jordbrukare och skogsarbetare inom Jämtlands län och
Lappland visade sålunda att de högre åldrarna (från 45 år och uppåt; dominerade
synnerligen kraftigt bland jordbrukarna och var starkt representerade
också bland skogsarbetarna. Utredningen påtalade svårigheten för
dessa befolkningskategorier att byta miljö och betonade att arbetsmöjligheter
borde erbjudas dem i hemorten eller dess närhet. En sysselsättning
inom skogsbruket syntes härvid utredningen naturlig med hänsyn till
denna arbetskrafts vana vid och yrkesskicklighet i skogsarbete. Utredningeno
framhöll det såsom önskvärt att denna arbetskraft, som inte komme att
slå till buds längre fram, kunde användas för ändamål som var gagneliga
tor landet, i detta fall för skogliga upprustningsåtgärder på marker där produktionsbetingelserna
inte utnyttjades på ett från skoglig synpunkt önskvärt
sätt. Utredningen föreslog en med beredskapsmedel finansierad bidragsverksamhet
bedriven i nära överensstämmelse med bestämmelserna i
kungörelsen 1940: 599 (jämte ändringar), dock utan att villkoren angående
bildande av skogsvårdsområde och upprättande av skogsvårdsplan skulle
behova iakttas. Utredningen hemställde hos arbetsmarknadsstyrelsen att,
där sådana restaureringsåtgärder enligt vederbörande skogsvårdsstyrelses
bedömande ansågs erforderliga, arbetsmarknadsstyrelsen utifrån sina intressen
att sysselsätta därtill lämpad arbetskraft snarast igångsatte dylika
arbeten.
Såsom medel att motverka sysselsättningskrisen har sålunda utredningen
redan i omförmälda skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen i vad avser
de enskilda skogarna tillstyrkt åtgärder med liknande verkningar som
motionärerna synes ha förutsatt beträffande de allmänna skogarna. Utredningen
har givetvis icke med sin skrivelse avsett någon begränsning av de
arbetsmarknadsinässiga insatserna till de enskilda skogarna utan med hänsyn
till sina direktiv endast upptagit dessa skogar till behandling. Dock
förutsätter utredningen alt kvantifieringen av erforderliga medel för att inhämta
eftersläpningen på skogsvårdens område i de aktuella norrbottensreviren
baseras på väl avvägda analyser i vad avser hl. a. den lämpliga intensiteten
i restaureringsarbetena.
I anslutning till motionärernas hemställan i övrigt vill utredningen
framhålla följande. Utredningen vill rent allmänt erinra om det inte minst
i dagsläget lådande problemet att tå avsättning för såväl avverkade virkeskvantiteter
som i skogen befintliga kvarstående överskottskvantiteter. Under
utredning befinner sig ännu problemet huruvida en utökning via en
intensifierad skogsvård, av råvarutillgången i övre Norrland, är eftersträvansvärd.
Resultaten från virlcesbalansuIredningen och pågående branschutredningar
inom skogsindustrin torde dock inom en relativt snar framtid
kunna belysa denna fråga.
Det kan vidare, såsom motionärerna synes göra, ifrågasättas huruvida
det är skogsekonomiskt rimligt att driva ett intensivt skogsbruk i hela
Norrlands inland. I vart fall för de fjällnära områdena torde i framtiden
ibland endast former av extensivl skogsbruk kunna ifrågakomma. Speciella
skal av mer eller mindre tillfällig art kan i och för sig tala för att
man även inom de fjällnära områdena med statsmedel stöder mellanskillnaden
mellan skogsekonomiskt motiverad kostnad och en av andra skäl
motiverad högre reproduktionskostnad.
Skogsnäringen är som bekant utomordentligt konjunkturkänslig och beroende
av utlandsmarknaden dvs. förhållanden som det svenska skogsbruket
i stort sett ej liar möjlighet att påverka. Starkast beroende av kon
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
45
junktursvackor är givetvis de skogsområden som redan under normala konjunkturer
befinner sig på gränsen för ett lönsamt skogsbruk. Skogsbruksutredningens
principiella ståndpunkt, på längre sikt, är därför att man
med hjälp av statsmedel ej i någon större omfattning synes kunna inrikta
sig på att upprätthålla ett uthålligt, mera intensivt drivet skogsbruk inom
fjällnära områden. Däremot kan, utöver tillfälliga arbetsmarknadsmässiga
hänsyn, överväganden avseende biologiska och klimatologiska förhållanden,
turism och friluftsliv etc. motivera allmänna insatser. I den mån dylika
insatser skulle ske på de allmänna skogarna åstadkommes givetvis ökade
arbetstillfällen även där, vilket motionärerna synes eftersträva. Därest dvlika
insatser skall göras av domänverket och bekostas av verkets medel
uppstår helt naturligt svåra avgöranden beträffande till vilka ändamål de
totala resurserna skall användas. Den av motionärerna föreslagna utredningen
i punkt 3 av hemställan synes icke kunna undgå denna problematik.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR) (5.3.1968)
Riksförbundet finner en utredning av samtliga i motionerna upptagna
problemkomplex befogad men förordar att den sker i samband med den utredning
om domänskogarna i övre Norrland som föreslås i motionerna 1: 708
och II: 917, vilka tillstyrks av SSR i särskilt yttrande. Därutöver anför riksförbundet.
SSR har i huvudsak intet att erinra mot motionernas skildring av arbetskraftsläget
och skogsförhållandena i övre och inre Norrland och finner att
de skäl, som angives för vidtagande av särskilda åtgärder, är befogade. I
motionerna föreslås att erforderliga medel bör ställas till förfogande "för att
inhämta föreliggande eftersläpning på skogsvårdens område samt att vid
av sysselsättningsskäl betingad slutavverkning medel anvisas för att under
en övergångstid täcka eventuell skillnad mellan skogsekonomiskt motiverad
kostnad för reproduktionsåtgärder och den kostnad som erfordras för att
erhålla en acceptabel föryngring. I motionerna föreslås att dessa medelsanvisningar
skulle ske till ifrågavarande arbeten på domänverkets skogar.
SSR kan för sin del inte finna någon orsak till att begränsning av dessa
insatser skulle ske till kronan tillhöriga skogar utan förutsätter att motsvarande
stöd skulle utgå till åtgärder på skogar tillhöriga alla ifrågakommande
ägarekategorier. I detta sammanhang vill SSR dock särskilt framhålla,
att där beredskapsarbeten av angivet slag anordnas dessa icke får
ske under sådana former att de inkräktar på reguljära avverknings- och
skogsvårdsarbeten, vilket under nu rådande konjunktur- och avsättningsförhållanden
är särskilt besvärande.
Skogsindustriernas samarbetsutskott (3.4.1968)
Samarbetsutskottet tillstyrker att eftersläpande skogsvårdsåtgärder, även
i viss utsträckning innefattande avverkning av restskogar, får tillgripas som
objekt i sysselsättningsfrämjande syfte på vissa norrbottensrevir samt att
arbetsmarknadsmedel — om så erfordras efter beslut i särskild ordning —
46
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
därvid disponeras för att under en övergångstid i rimlig omfattning täcka
eventuell skillnad mellan skogsekonomiskt motiverad kostnad för reproduktionsåtgärder
och den kostnad som erfordras för att erhålla en acceptabel
föryngring. Samarbetsutskottet föreslår att arbetsobjekt av detta slag på
samma villkor skall kunna utnyttjas även hos andra skogsägare med ordnad
förvaltning. Slutligen tillstyrker samarbetsutskottet, att kronoskogar med
ur ekonomisk och biologisk synpunkt mindre gynnsamma förutsättningar
under vissa förhållanden utnyttjas för att skapa arbetstillfällen under en
övergångsperiod. Någon särskild utredning bör dock inte tillsättas för ändamålet.
Se i övrigt yttrandet över motionerna I: 290 och II: 362.
Svenska skogsarbetareförbundet (4.3.1968)
Svenska skogsarbetareförbundet finner att de yrkanden som motionärerna
framfört berör problem som i dagsläget bar mycket stor aktualitet.
En rad av de spörsmål som sammanhänger med sysselsättningssvårigheterna
inom Norrbotten bör enligt förbundets mening bli föremål för skyndsam utredning
och det förefaller därför naturligt att skogspolitiska utredningen
får i uppdrag att utreda och framlägga förslag i dessa frågor. Emedan detta
utredningsarbete emellertid av naturliga skäl kommer att dra ut på tiden,
hemställer skogsarbetareförbundet att jordbruksutskottet föreslår att som
ett provisorium arbetsmiarknadssyrelsen beställer erforderliga och möjliga
arbeten hos domänverket för att minska undersysselsättningen inom Norrbottens
inland. Skogsarbetareförbundet anför vidare.
Under en lång period har antalet anställda inom skogsbruket sjunkit mycket
kraftigt. Detta har blivit följden av den omfattande mekaniseringen och
rationaliseringen i skogsarbetet och därjämte har den kontinuerliga anställningsformen
allt mer slagit igenom, vilket även bidragit till ett minskat behov
av skogsarbetare. Inom Norrbotten har arbetslöshetsproblemet blivit
speciellt svårbemästrat, dels beroende på det ensidiga näringslivet inom
området och dels beroende på den vikande lönsamheten inom de sämre belägna
och lågproducerande markerna. De insatser som gjorts på det arbetsmarknadspolitiska
planet har icke varit tillräckliga för att eliminera arbetslöshetsproblemen
bland skogsarbetarekåren. Förbundet anser därför att alla
möjligheter bör prövas för att de friställda och arbetslösa skogsarbetarna
inom Norrbotten skall tillförsäkras utkomstmöjligheter och en meningsfull
sysselsättning. Detta gäller främst de åldersgrupper som är svåra att omskola
och omplacera.
Drygt hälften av den produktiva skogsmarksarealen i Norrbotten ägs av
domänverket. I den allmänna debatten har statsskogsbruket ofta kritiserats
för att man inte kunnat redovisa lönsamhet av skogsdriften inom en rad
norrlandsrevir. Många kritiker anser därför att domänverkets skogar borde
överföras i privat, kommunal eller samfällighetsbetonad ägo. Därigenom hoppas
man dels att lönsamheten skall stiga och dels tror man att ett ägobyte
skulle medföra flera arbetstillfällen. Motionärerna har dock inte anfört
sådana synpunkter.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
47
Skogsarbetareförbiindet kan icke finna att ett ägobyte skulle få till följd
att det behövdes flera anställda i skogsarbetet. Vi förutsätter att skogsbruket
måste drivas rationellt oavsett var i landet man befinner sig och oavsett
vem som äger skogsmarken. Därest man gör avkall på rationaliteten för
att därigenom kunna hålla flera människor sysselsatta måste detta medföra
lägre löner för de anställda och en sådan politik är för förbundet helt
främmande.
Beträffande lönsamheten inom domänverket anser vi även att man ofta
förbiser vad som skulle inträffa om stora domänverksarealer skulle överföras
till andra ägarekategorier. Domänverkets bokslut belastas för närvarande
bl. a. med en för samtliga distrikt gemensam kostnadspost för pensioner, livräntor
och understöd om cirka 23 1/2 miljoner kronor per år. Om de s. k.
förlustreviren skulle frånskiljas blir följden den, att dessa gemensamma
kostnader måste slås ut på ett färre antal enheter och därmed skulle nya
förlustrevir fortlöpande skapas. Självfallet är det av yttersta vikt att lönsamheten
inom statsskogsbruket förstärks. Därvid bör bl. a. de administrativa
kostnaderna kontinuerligt överses, vilket kan medföra ett behov av ytterligare
rationalisering inom administrationen.
Domänverket har även sedan lång tid tillbaka handhaft skötseln och vården
av nationalparker och naturreservat. Under senare år har verket även
iordningställt och skott en hel del fritidsområden. Även om domänverket i
dagsläget formellt får tillgodoräkna sig ersättning för denna verksamhet,
anser vi att samhället har nytta av att denna verksamhet även i fortsättningen
handhaves av domänverket. Därest vården av nationalparker och
reservat samt skötseln av fritidsområden skulle överföras till naturvårdsverket,
skulle detta nödvändiggöra uppbyggnad av en speciell fältorganisation
inom naturvårdsverket. Ett sådant arrangemang skulle säkert bli både
kostsammare och kräva större personella insatser — detta emedan domänverket
redan har den regionala organisationen uppbyggd och inarbetad.
Vi finner det således motiverat att domänverket även fortsättningsvis bör
åtaga sig vissa samhällssociala arrangemang. Emellertid bör dock regler
fastställas angående den redovisningsmässiga sidan för dessa åtaganden på
sådant sätt, att domänverkets bokslut rensas från allmänsociala kostnader.
Därmed skulle man få säkrare underlag för diskussionen om lönsamheten
inom statsskogsbruket. Den förda debatten om den låga avkastningen från
domänverkets skogar har synbarligen givit till resultat att ledningen för
domänverket blivit allt mer obenägen att bedriva aktivt skogsbruk inom de
områden i Norrland, där man tangerar gränsen till de allt större noll-zonerna.
Givetvis har detta medfört extra stora bekymmer för den inom dessa
områden bosatta arbetskraften.
Emedan det ur arbetsmarknadspolitiska synpunkter kan vara önskvärt att
skogsarbeten bedrivs under en övergångsperiod även inom vissa ekonomiska
noll områden i Norrlands inland, vill skogsarbetareförbundet i princip instämma
i de synpunkter som motionärerna Svanberg m. fl. framfört. Vi
förordar därvid att arbetsmarknadsstyrelsen bör givas befogenhet att hos
domänverket beställa sådana arbeten i den omfattning'' som arbetsmarknadsstyrelsen
vid varje särskilt tillfälle anser vara befogat.
Frågan om hur kostnaderna för denna verksamhet bör bestridas och redovisas
bör bli föremål för överväganden från departementets sida. Antingen
kan erforderliga medel tillskjutas direkt från arbetsmarknadsstyrelsen eller
också kan dessa arbetsmarknadspolitiska kostnader påföras domänverket.
Det senare alternativet förutsätter dock att domänverket gives fullständig
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
rättighet att i bokslutet för varje år få avdraga och särredovisa de extra kostnader
som verket åsamkats genom de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Beträffande de av motionärerna äskade aktiviteterna för att i arbetsmarknadsfrämjande
syfte inhämta den eftersläpning som fortfarande finns i återväxt-
och restaureringsarbeten på vissa domänskogar, förutsätter förbundet
att sådana arbeten noga planeras i samråd med domänverket för att inte den
fasta arbetskraftens ordinarie sysselsättningsmöjligheter skall begränsas.
Vi har funnit att en råd skilda skogspolitiska frågor får inverkan på det
sämre belägna skogsbrukets lönsamhet och därmed även på sysselsättningsmöjligheterna
i Norrlands inland. Skogspolitiska utredningen arbetar med
en råd spörsmål som kan få stor betydelse för framtiden. Detta gäller bl. a.
en översyn av den nuvarande skogsvårdslagen och förutsättningarna för bedrivande
av ett mera extensivt skogsbruk inom vissa områden. I vårt yttrande
Lill jordbruksdepartementet över utredningen »Skogen och dess utveckling
i Norrbottens län» påpekade vi att arronderingsförhållandena inom
det norrbottniska skogsbruket kunde förbättras ytterligare, om de s. k. »ströängarna»,
som avsattes till byalagen redan före sekelskiftet, kunde överföras
till domänverkets ägo.
Svenska samernas riksförbund (5.3.1968)
Svenska samernas riksförbund avstyrker motionerna. Därvid hänvisar
riksförbundet till sitt yttrande över motionerna 1:367 och 11:459 vid föregående
års riksdag, vilket redovisats i JoU 1967: 14, samt till följande synpunkter.
Genom 1873 års avvittringsstadga blev odlingsgränsen fastställd som rå
mellan å ena sidan lappmarkernas fjälland, som skulle förbehållas samerna
till deras uteslutande begagnande, samt å andra sidan lappmarkernas odlingsland.
Hela avvi It r i n gsverke t, som är avgörande för de jordrättsliga förhållandena
vad samerna angår, vilar på den förutsättningen, att rennäringen
skall bibehållas oförkränkt vid sina urgamla rättigheter ovan odlingsgränsen.
Riksförbundet vill synnerligen kraftigt understryka vikten av att
trakterna ovan skogsodlingsgränsen skyddas mot avverkning med hänsyn
till renskötselns och samernas lagliga rätt och intressen.
Enär skogsbeståndet i här avsedda lägen är ytterst svår föryngrat, består
den skada, som eventuella avverkningar skulle åstadkomma, under en mycket
lång tid. Den vinst i sysselsättningspolitiskt hänseende, som kan skapas
genom att bereda sysselsättning åt ett begränsat antal arbetare under en begränsad
tidsperiod i området, står icke i någon proportion till de skador och
förluster, som detta skulle innebära för renskötseln. Skogsbruket i inre Norrland
är en ung företeelse som ej kan ges bättre rätt än samerna, som sedan
urminnes tider utövar sin näring i detta område.
1967 års riksdag hänsköt frågan om utnyttjande av skog ovan skogsodlingsgränsen
till skogspolitiska utredningen. Det synes anmärkningsvärt att
motionärerna vid sådant förhållande redan nu återkommit till frågan.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
49
Yttranden över motionerna 1:708 och 11:917
Domänstyrelsen (8.3.1968)
Enligt domänstyrelsens mening bör motionerna inte föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd. Till stöd för denna sin mening åberopar styrelsen dels
den i anslutning till styrelsens utlåtande över motionerna I: 290 och II: 362
redovisade promemorian, dels vad styrelsen enligt följande anfört.
I motionerna framhålles, att hithörande frågeställningar är av mycket
komplicerad natur, varför en allsidig parlamentarisk utredning bör tillsättas
och framlägga förslag. Detta synes i viss mån strida emot vad som intagits
i själva hemställan. Skall en parlamentarisk utredning utreda frågor
av komplicerad natur, i detta fall frågan om lämplig ägarefördelning för
skogsmarken, bör väl rimligen resultatet av denna utredning avvaktas, innan
åtgärder vidtages för väsentliga förändringar i ägareförhållandena.
I sak synes motionärerna som stöd för sin uppfattning om fördelarna med
att överföra kronoskogarna till andra ägare i huvudsak anföra »en hos allmänheten
i skogsområden rätt allmänt spridd uppfattning, att det enskilda
bondeskogsbruket gett största utbytet i fråga om kommunala skatteinkomster
per hektar i form av vinst på skogen och av arbetsinkomster». Bortsett
från hur pass allmänt spridd denna uppfattning kan vara, torde allmänheten
ha begränsade möjligheter att bedöma dessa även enligt motionärerna
komplicerade frågor, varför ett ställningstagande icke bör bygga enbart på
en uppfattning bland allmänheten.
Domänverket är i många av norrlandskommunerna en av de största skattebetalarna,
dels genom att garantiskatt ju alltid betalas, oavsett om verksamheten
ger något överskott, dels genom att domänverket i många kommuner
är den största arbetsgivaren, varför kommunen får en stor del av sina
skatteinkomster från arbetsinkomsterna för domänverkets anställda. Om
vinsten på skogen per arealenhet är större från det enskilda skogsbruket
än från domänverkets skogsbruk, vilket som bl. a. framgår av den tidigare
nämnda promemorian är svårbedömbart, säger detta i och för sig icke mycket
om hur de ekonomiska möjligheterna utnyttjas av de olika kategorierna,
då bondeskogen normalt både omfattar bättre marker och framförallt
har bättre avsättningsläge än kronoskogarna.
Vad i motionerna anföres om lokaliseringssynpunkterna har styrelsen
bemött i promemorian.
Motionärerna anser också, att domänverkets skogar i inlandet och mot
fjällbygden skulle med en framsynt planering och förvaltning bli en tillgång
för bygden även på annat sätt än genom skogsbruk. Fiskevatten, fritidsoch
strövområden borde genom kommunala men också genom enskilda initiativ
kunna på ett utomordentligt sätt utgöra en väsentlig del av turistnäringen.
Just dessa synpunkter talar enligt domänstyrelsens uppfattning
starkt för att det är angeläget, att kronoskogarna bibehålies inom detta område.
Förutom de åtgärder för främjande av fiske och annan fritidsverksamhet,
som domänverket såsom stor skogsägare själv vidtager, har domänstyrelsen
i princip ställt sig välvilligt till upplåtande av kronomarkerna för välmotiverade
kommunala och enskilda aktiviteter i ifrågavarande syfte. Åtgärder
för främjande av fritidsverksamhet bör planeras länsvis och sådan
50
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
planering pågår redan i stor utsträckning. I den mån det enligt länsplaneringen
är lämpligt att förlägga olika anläggningar m. m. på kronomark vill
domänstyrelsen givetvis få tillfälle att bedöma lämpligheten härav från sina
synpunkter men är i princip alltid villig bidraga till genomförandet av dylika
planer för en större region. Om kronomarkerna skulle delas upp på allmänningar
eller kommunskogar torde vissa risker finnas för att enskilda eller
kommunala initiativ kan medföra att anläggningar kommer till stånd, som
icke passar in i länsplaneringen.
Här ifrågavarande marker är dessutom till stor del belägna ovan odlingsgränsen,
där samerna har vidsträckta rättigheter, vilket gör det önskvärt
att markerna är kvar i kronans hand.
Skogsstyrelsen (6.3.1968)
Se yttrandet över motionerna I: 290 och II: 362.
Skogshögskolan (22.2.1968)
Se yttrandet över motionerna I: 290 och II: 362.
Skogsindustriernas samarbetsutskott (3.4.1968)
Se yttrandet över motionerna I: 290 och II: 362.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR) (5.3.1968)
Riksförbundet anser att övervägande skäl talar för att en utredning tillsattes
med uppdrag att utreda motiven och förutsättningarna för överförande
av domänverksmark till andra ägarekategorier för att främja skogsnäringens
utveckling i Norrland. Riksförbundet anför vidare.
Domänverket har i olika sammanhang uttalat att man av driftsekonomiska
skäl avser att förskjuta tyngdpunkten i verksamheten mot de sydligare
belägna och ekonomiskt gynnsammare skogsdomänerna. Detta medför att
verkets skogliga aktivitet i Norrland och i synnerhet Norrlands inland kommer
att avtaga med den naturliga påföljden att arbetstillfällena för dessa
bygders befolkning minskar. Genom sitt dominerande markinnehav i dessa
bygder har domänverket traditionellt varit en mycket stor arbetsgivare.
Att denna utveckling väcker oro bland bygdens befolkning, kommun- och
länsmyndigheter är förståeligt, i all synnerhet i de områden där den skogliga
aktiviteten hos andra skogsägarekategorier bibehålies på en hög nivå.
Utan att närmare ha granskat skillnaderna i driftsresultaten mellan domänverkets
nordliga distrikt och de jämförbara skogsallmänningarna inom distrikten
vill SSR vitsorda att den allmänna uppfattningen synes råda att
driftsresultaten från de sistnämnda skulle vara gynnsammare. Orsakerna är
svåra att ange men torde kunna hänföras till olikheter i företagsformernas
sociala och skogskötselmässiga politik förutom de i grunden olika organisationsformerna.
SSR anser det vara betydelsefullt att få de olika företagsformernas
ekonomiska resultat närmare belysta i en förutsättningslös utred
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32 år 1968
51
ning med uppgift att söka härleda orsakerna till de lönsamhetsskillnader
som utredningen eventuellt kan komma fram till.
Med en sådan utredning som grund borde det vara möjligt att närmare och
mera konkret diskutera ett omförande av domänverkets mark till andra
ägarekategorier samt villkoren och formerna härför. Därvid bör till de direkta
lönsamhetsförbättringarna i skogsbruket som eventuellt kan uppnås
genom överförande av domänskog till andra ägarekategorier också läggas
de näringspolitiska fördelar som en i bygden förankrad äganderätt och administration
medför.
Svenska skogsarbetareförbundet (4.3.1968)
Skogsarbetareförbundet yrkar avslag på motionerna. Förbundet anser att
man inte kan öka sysselsättningsmöjligheterna genom en förändring av
ägandeförhållandena på domänverkets skogar och anser det därjämte vara
principiellt felaktigt att samhället skulle avhända sig skogsmark. Förbundet
hänvisar vidare till de synpunkter som förbundet anfört i yttrandet över
motionerna I: 432 och II: 544. Beträffande sistnämnda yttrande se sammanställningen
i det föregående.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680033
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1968:269 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den framtida dispositionen av vissa s. k. häradsjordar. a1 i texten