Utlåtande i anledning av motion om inrättande av ett skadedjurslaboratorium.
1968-11-12 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1968:39, Utlåtande i anledning av motion om inrättande av ett skadedjurslaboratorium.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1968
11
Nr 39
Utlåtande i anledning av motion om inrättande av ett skadedjurslaboratorium.
I en inom riksdagen väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion II: 534
av herr Andersson i Storfors har hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag rörande inrättande
av ett skadedj urslaboratorium.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionen från statens veterinärmedicinska anstalt, statens
bakteriologiska laboratorium, statens växtslcyddsanstalt, skogs- och lantbruksakademien,
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet.
Se Bilaga till detta utlåtande.
Utskottet. I motionen framhålls de betydande skadeverkningar för såväl
samhälle som enskilda, som orsakas av de årligen förekommande utbrotten
av den genom olika skadedjur spridda sjukdomen tularemi. Mot bakgrund
härav yrkar motionären att intensifierade åtgärder vidtas i syfte att komma
till rätta med förevarande problem. Närmast tänker sig motionären att åtgärder
bör sättas in för att minska stammen av smittbärande skadedjur
av typen sork. Samtidigt framhålls angelägenheten av en vittgående forskning
rörande de faktorer som påverkar uppkomsten av skadedjur. För ändamålet
bör enligt motionärens mening inrättas ett skadedj urslaboratorium i
vårt land och motionen utmynnar i yrkande om utredning och förslag i
frågan.
Utskottet kan för sin del instämma i att det påvisade forskningsbehovet
är av stor vikt och att det därför är angeläget att detsamma tillgodoses i
största möjliga utsträckning. Som framgår av remissutlåtandena över motionen
har emellertid berörda statliga forskningsorgan sedan åtskilliga år sin
uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och bedriver en ej obetydlig
aktivitet i fråga om undersökningar på förevarande område. I sammanhanget
bör också nämnas det arbete som pågår inom ramen för den på
skogs- och lantbruksakademiens initiativ bildade s. k. smågnagarkommittén.
Som anförs i ett remissutlåtande torde den av motionären behandlade frågan
även bli föremål för beaktande inom ramen för den nyligen utbyggda
12
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1968
naturvårdsforskningen. Under angivna omständigheter synes skäl inte föreligga
att i anledning av motionen företaga någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.
Utskottet hemställer därför
att riksdagen lämnar motionen II: 534 utan åtgärd.
Stockholm den 12 november 1968
På jordbruksutskottets vägnar:
NILS G. HANSSON
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit
från första kammaren: herrar Lage Svedberg (s), Hedström (s), Carl
Eskilsson (h), Skårman (fp), Magnusson (s), Augustsson (s), Lundberg
(h), Karl-Erik Eriksson (fp), Manne Olsson (s)* och Wikberg (ep);
från andra kammaren: herr Hansson i Skegrie (ep), fru Lindskog (s),
herrar Antby (fp)*, Arweson (s), Eliasson i Moholm (h), Persson i Skänninge
(s), Nilsson i Lönsboda (fp), Jonasson (ep), Trana (s)* och Eskilsson
i Likenäs (s).
* Ej närvarande vid justeringen.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1968
13
Bilaga
Yttranden över motionen 11:534
Statens veterinärmedicinska anstalt (12.3.1968)
Statens veterinärmedicinska anstalt framhåller att skadedj ursproblemen
är mycket betydelsefulla och att det därför är klart motiverat med en verksamhet
för att klarlägga hithörande problem. Anstalten anser emellertid
att detta hellre bör ske genom utbyggnad av redan pågående projekt och
institutioner, vid vilka likartade problem behandlas, än genom inrättande
av ett skadedj urslaboratorium enligt motionärens förslag. Därutöver anför
anstalten.
Enligt Kungl. Maj :ts bekämpningsmedelsförordning den 14/12 1962 (nr
763) förstås med bekämpningsmedel ämnen och beredningar, som är avsedda
att användas till skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller
dylikt, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus.
Benämningen »skadedjur» är ett vedertaget begrepp för djurarter, som
till övervägande delen anses skadliga för människan. Skadedjur kan vara
av vitt skilda slag som indirekt framgår ovan. Motionären synes emellertid
främst avse sorkar.
Ett laboratorium med uppgift att syssla med skadedj ursproblem i hela
dess vidd skulle fordra en mycket omfattande verksamhet, varför här fortsättningsvis
endast skall diskuteras en inriktning mot sorkproblemen. Intresset
för dessa har koncentrerats till perioder med riklig förekomst av
sork och mer eller mindre omfattande skadegörelse, under det att föga
uppmärksamhet ägnats dessa problem under mellanperioderna. År 1962 tillsatte
emellertid Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien en kommitté för utredning
av smågnagareskador, i vilken kommitté anstalten är representerad.
Genom erhållna anslag kunde kommittén anställa en forskare för att studera
hithörande problem.
Mycket värdefull information om sorken har därefter framkommit genom
denna kommitté och dess anställda forskare. Det kan exempelvis hänvisas
till en PM den 15/12 1967 av Bengt Giege och Arnold Stenmark om
sorkarna som skadegörare. Promemorian bär närmast upprättats som underlag
för kursverksamheten i ämnet. Det har bl. a. fastslagits, att man för
närvarande saknar en metod eller ett medel att effektivt bekämpa sorkpopulationer
stadda i förökning.
Forskning på området för att bl. a. utröna orsakerna till populationssvängningarna
och kanske framför allt till de periodvis återkommande
inassförökningarna torde på längre sikt vara den bästa vägen för lösning
av sorkproblemen.
Danmark är till övervägande delen ett jordbruksland, Sverige ett skogsland.
Sorkproblemen är därmed ej likartade i de båda länderna. Såvitt
är bekant sysslar det danska skadedj urslaboratoriet främst med bekämpningsproblem.
Vad gäller sork skulle enligt vad ovan framhållits en sådan
verksamhet vara föga fruktbringande.
Verksamhet rörande sorkens liksom andra smågnagares roll som sinittreservoir
för infektionssjukdomar hos husdjur och människa och som indikator
på förgiftningar i naturen bedrives av anstalten genom konsulen
-
14
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1968
ten i viltsjukdomar och statsepizootologen. När fråga är om zoonoser sker
detta i nära samarbete med statsepidemiologen vid SBL.
Statens bakteriologiska laboratorium (14.3.1968)
Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) anser att inrättande av ett
skadedjurslaboratorium bör utredas och föreslår att tyngdpunkten därvid
lägges på smågnagareproblemen. SBL anför vidare.
Benämningen »skadedjurslaboratorium» i motionen är mycket vid och
för tanken till ett stort antal olika djurslag. SBL vill emellertid begränsa
sitt yttrande till smågnagare, som torde ha den största betydelsen för smittspridning.
Det är ett sedan länge välkänt faktum att stora variationer av
antalet individer i smågnagarpopoulationen inträffar i vårt land från år
till år. Orsaken till dessa variationer är ofullständigt känd. Sorkar förorsakar
de år de förekommer i större mängder stora skador på lantbruk och skogsbruk.
Därjämte kan de sprida vissa sjukdomar, framförallt tularemi. Även
övriga smågnagare kan tjänstgöra som smittspridare. De bildar då ett av
leden i cirkulationen av smittämnen, t. ex. förorening genom mus eller
råtta av livsmedel, som infekterar människor. En sådan spridningsmekanism
existerar bl. a. vid salmonellainfektioner. Smågnagare kan även tjänstgöra
som mellanvärdar för smittämnet vid vissa virussjukdomar och pest.
Som illustration till vilka skadeverkningar sorkar kan åstadkomma vill
SBL lämna följande kortfattade beskrivning av tularemiepidemierna i de
nordligaste länen under 1966 och 1967. En fyllig redogörelse för epidemierna
har lämnats vid 1967 års medicinska riksstämma och kommer att publiceras
i fackpressen så snart det samlade materialet färdigbehandlats.
Under vintern 1966 och 1967 rapporterades sammanlagt 676 fall av tularemi
varav i Jämtlands län 444, Västernorrlands län 74 och i Västerbottens
och Norrbottens län 130 resp. 28. Epidemin började i september 1966
och nådde sin topp omkring årsskiftet 1966—67. De sista fallen rapporterades
i maj 1967. Genom de undersökningar som företogs av SBL:s epidemiologiska
avdelning kunde fastställas att de allra flesta patienterna
ådragit sig infektionen genom inandning av infekterat damm, företrädesvis
vid hantering av hö som infekterats av sorkar. Epidemin kunde således
direkt hänföras till sorkarna, som förekom i enorma mängder i norra Sverige
under den aktuella vintern. Epidemin fortsatte under sommaren 1967
och hade då sin största utbredning i Norrbottens län varifrån 1 324 fall
rapporterades. Från de övriga norrlandslänen och Kopparbergs län rapporterades
475 fall. Vid denna senare epidemi skedde smittspridningen huvudsakligast
via blodsugande insekter, men det torde ha varit den tularemiinfekterade
smågnagarstammen som utgjort förutsättning för att epidemin
fick denna ur svensk synpunkt enastående stora omfattning.
De totala kostnader som dessa epidemier åsamkat enskilda och samhället
är svåra att uppskatta, men har varit stora bl. a. på grund av lång sjukdoms-
och konvalescenttid hos många patienter. Omfattande antibiotikabehandling
och sjukhusvård samt vidtagna smittreningsåtgärder och ett
stort antal bakteriologiska undersökningar har även dragit stora kostnader.
Samhällets direkta utgifter för vård, behandling, sjukersättning, undersökningar
och utredningar belöper sig uppskattningsvis till mellan 1,5
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1968
15
och 2 milj. kronor. Härtill kommer ca 600 000 kronor, som beviljats av
Kungl. Maj :t i särskild ordning, för vissa saneringsåtgärder (bränning av
infekterat hö etc.).
Det finns för närvarande små möjligheter att förutsäga när smågnagarpopulationerna
överstiger skadeverkningsnivån och att förhindra att de
åstadkommer skadegörelse och spridning av sjukdom till människa.
Forskning rörande smågnagare bedrivs för närvarande bl. a. vid zoologiska
institutioner och vid statens veterinärmedicinska anstalt. Skogs- och
lantbruksakademierna har tillsatt en särskild kommitté, den s. k. smågnagarkommittén,
för att behandla problem inom området. Kunskapen
är dock, såsom torde ha framgått av vad som sagts ovan, bristfällig och
en ökad forskning borde därför kunna bidraga till att förhindra skadeverkningar
genom gnagare i framtiden.
Sammanfattningsvis vill SBL framhålla att smågnagare hittills i vårt
land spelat en väsentlig roll som spridare av tularemi under 1966 och 1967,
att de spelat en icke oväsentlig roll för spridande av salmonellainfektioner,
att deras roll i spridningen av vissa andra sjukdomar är oklar men sannolikt
ringa och att de utgör en potentiell risk för smittspridning i framtiden.
Statens växtskyddsanstalt (4.3.1968)
Statens växtskyddsanstalt framhåller att försök med olika slag av medel
för bekämpning av sork bedrivits vid växtskyddsanstalten sedan 1940-talets
början. Under hösten 1961, då förekomsten av sork var synnerligen riklig
i stora delar av landet, utförde växtskyddsanstalten i samarbete med ett
av våra större skogsbolag några försök, som klart visade att tillgängliga
bekämpningsmedel i form av förgiftade beten ej kunde användas för bekämpning
av sork i stor skala. Med anledning av frågans vikt anordnade
därför växtskyddsanstalten i början av 1962 en överläggning mellan berörda
institutioner och andra intressenter. Man enades därvid om att hos skogsocli
lantbruksakademien hemställa att akademien tog initiativ till bildandet
av en särskild kommitté med uppgift att närmare studera frågan om
smågnagarskador inom jordbruk och skogsbruk. Detta resulterade i tillsättandet
av en kommitté, som för närvarande består av representanter
för skogs- och lantbruksakademien, statens växtskyddsanstalt, riksmuséets
vertebratavdelning, statens veterinärmedicinska anstalt, statens naturvårdsverk,
institutet för skogsförbättring, skogshögskolan, naturresurskommittén,
zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, skogsstyrelsen och
lantbrukshögskolan.
Anstalten anför vidare i huvudsak följande.
Under åren 1963—1966 har smågnagarkommittén från fonden för skoglig
forskning och jordbrukets forskningsråd erhållit anslag om sammanlagt
169 426 kr. För de beviljade medlen har kommittén bl. a. anställt en akademiskt
skolad tjänsteman samt viss tillfällig arbetskraft. Arbetsrum, växthus,
plats för terrarium m. in. har tillhandahållits av växtskyddsanstalten,
som också svarar för förvaltningen av de erhållna medlen och för sekretariatet.
16
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1968
Med stöd av dessa anslag har kommittén bedrivit och påbörjat vissa
undersökningar. Kommittén har också i dessa frågor inlett ett nordiskt
samarbete.
Det arbete, som hittills kunnat utföras av smågnagarkommittén, har varit
ganska begränsat. Anledningen härtill är bl. a. att de ekonomiska tillgångarna
ej möjliggjort anställning av mer än en akademiskt skolad tjänsteman
och av samma skäl har ej heller någon planering på lång sikt kunnat
göras. I oktober 1967 sökte därför kommittén hos statens naturvetenskapliga
forskningsråd och statens råd för skogs- och jordbruksforskning
ett sammanlagt belopp av omkring 880 000 kr. avsedda att täcka tre års
behov. I ansökningshandlingarna angavs att verksamheten planerats för
en period av sex år och medel därför skulle komma att behövas för ytterligare
tre år utöver de i ansökan upptagna. Naturvetenskapliga forskningsrådet
har ännu ej meddelat något om sin inställning till denna ansökan men
statens råd för skogs- och jordbruksforskning har tilldelat kommittén
10 000 kr. för utarbetande av ett forskningsprogram.
Sammanfattningsvis kan sägas att de planerade arbetena avser att utreda
orsakerna till skadegörelsen och att därefter försöka finna metoder
för begränsning eller förhindrande av skadegörelse. Därutöver skall prognosundersökningar
göras och dessa syftar till att utreda möjligheterna för
en varningstjänst genom vilken trädgårdsodlare, skogsägare m. fl. kan underrättas
om riskerna för angrepp så att de i tid kan vidtaga motåtgärder.
En del av dessa undersökningar har redan påbörjats.
Enligt vad som kommit till anstaltens kännedom är statens råd för
skogs- och jordbruksforskning positivt inställt till den senaste ansökan om
medel. Rådet önskar emellertid med hänsyn till det stora beloppet en utförligare
motivering och kommittén avser därför att använda de beviljade
10 000 kr. för utarbetande av en sammanställning över den litteratur, som
är av intresse i detta sammanhang. I samband härmed kommer kommittén
också att försöka införskaffa uppgifter om pågående undersökningar i
andra länder.
I motionen framhålles att forskningen på de ur ekonomisk synpunkt
betydelsefulla smågnagarna i vårt land är otillräcklig. Motionären påpekar,
att det i Danmark finns ett särskilt skadedjurslaboratorium, som handlägger
smågnagarfrågor, in. in. I anslutning härtill kan nämnas att även
övriga nordiska länder har viss särskild personal för dessa frågor. I Sverige
har bland de statliga institutionerna skogshögskolan och växtskyddsanstalten
arbetat med smågnagarproblemet. Denna verksamhet har emellertid
till övervägande del bestått i prövning av olika kemiska bekämpningsmedel.
Dessa försök har vidare varit begränsade till sorkarna och således ej omfattat
råttor och möss. Som framgår av andra delar av denna skrivelse och till
densamma fogade bilagor, är den vid växtskyddsanstalten och skogshögskolan
bedrivna verksamheten uppenbarligen ej tillräcklig för att lösa
smågnagarproblemet.
Enligt växtskyddsanstaltens mening är en utökning av forskningen på
smågnagarområdet absolut nödvändig, och anstalten framhåller därför
starkt vikten av att det av smågnagarkommittén utarbetade programmet
kommer till stånd snarast möjligt. Det bör uppmärksammas att målet för
den i detta program upptagna forskningen är att finna den svaga punkt,
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1968
17
där man skulle kunna sätta in en åtgärd, som stoppar massförökningen
under smågnagarår. Anstalten anser att man kan förvänta sig att den av
kommittén planerade litteraturgenomgången ytterligare kommer att understryka
behovet av forskning. Om sålunda smågnagarkommitténs fortsatta
arbete visar att behov av ett särskilt laboratorium föreligger, tillstyrker
växtskyddsanstalten inrättandet av ett sådant, varvid det synes lämpligt
att infoga detta i någon av de institutioner, som redan tidigare arbetar
med smågnagarproblemet, t. ex. växtskyddsanstalten. Anstalten finner det i
så fall även önskvärt att även forskningen rörande bl. a. råttor, möss och
flugor förlägges till denna eller tillgodoses genom en uppdelning på olika
laboratorier.
Skogs- och lantbruksakademien (12.3.1968)
Akademien har som eget yttrande överlämnat utlåtande, upprättat av
akademiens i bl. a. växtskyddsanstaltens utlåtande omnämnda kommitté
för utredning av smågnagarskador inom jordbruk och skogsbruk. Kommittén
delar motionärens uppfattning att forskningen på de ur ekonomisk synpunkt
betydelsefulla sorkarterna i vårt land är otillräcklig. Innehållet i
kommitténs utlåtande överensstämmer i allt väsentligt med vad växtskyddsanstalten
anfört i sitt i det föregående redovisade yttrande.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet (25.3.1968)
De båda förbunden anser sig inte böra tillstyrka några särskilda åtgärder
i anledning av motionen. Det däri påvisade forskningsbehovet är emellertid
av stor vikt varför organisationerna understryker angelägenheten
av att det beredes vederbörligt utrymme inom naturvårdsforskningen. Förbunden
anför i anslutning härtill följande.
Den av motionären påkallade forskningen angående vissa skadedjurs
roll för överförande av smittsamma sjukdomar på människan och möjligheterna
att begränsa företeelser av detta slag har uppmärksammats av
naturresursutredningen i dess betänkande angående miljövårdsforskning.
I den del av betänkandet som redovisar forskningsområdets omfattning
lämnas en utförlig redogörelse för de av motionärerna berörda problemen.
Samtidigt preciseras behovet av forskning på detta område till bl. a. näringskedjeforskning,
viltpatologisk forskning och parasitologisk forskning
vilka forskningsgrenar även berör de av motionärerna angivna problem
som har anknytning till vissa smådjur. Såvitt vi kan bedöma har naturresursutredningen
i sitt eget ställningstagande till omfattningen av ett
forskningsprogram även räknat med utrymme för forskning av angivet
slag.
Den nyligen framlagda propositionen om bl. a. naturvårdsforskningens
organisation synes i stort sett ansluta sig till naturresursutredningens förslag
rörande forskningsområdets omfattning även om departementschefen
med hänsyn till den snabba utvecklingen på naturvårdsområdet inte vill
18
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1968
låsa forskningsområdet inom definitiva gränser. Den av motionären behandlade
frågan torde därför av allt att döma bli föremål för forskningsinsatser
inom en mer utbyggd naturvårdsforskning. Huruvida ett särskilt
skadedjurslaboratorium bör inrättas är enligt vår mening en rent organisatorisk
fråga till vilken ställning inte bör tas i detta sammanhang.
ESSELTE AB. STHLM 68
814461
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.