Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 dr 1968
1968-03-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1968:8, Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 dr 1968
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 dr 1968
1
Nr 8
L tlåtande i anledning av motioner angående taxorna inom lantmäteriväsendet
och lantbruksnämnderna.
I de likalydande vid 1968 års riksdag väckta motionerna I: 719 av herr
7''^tad och 11: 621 av herr Nihlfors har hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala sig för att taxorna inom lantmätei
iväsendet och lantbruksnämnder fastställes så att samma avgift skall
utgå för samma arbete, oavsett vilken befattningshavarkategori den tillhör,
som utför arbetet.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från lantbruksstgrelsen, lantmäteristyrelsen och
riksrevisionsverket. Se Bilaga till detta utlåtande.
Utskottet. I föreliggande motioner riktas kritik mot att gällande taxor för
förrättningar och uppdrag utförda av lantbruks- eller lantmäteriorganisationen
är så utformade att likartade arbeten i förekommande fall kan komma
att debiteras olika beroende på vem som utfört arbetet. Av de över
motionerna avgivna remissyttrandena framgår att berörda myndigheter
eftersträvar att visst uppdrag debiteras lika, oavsett vem som utför arbetet.
Detta sker genom att så långt det är praktiskt möjligt sakersättning
tillämpas. När debitering sker efter tidsåtgång kan avgiften som nämnts
bli olika beroende på vilken personalkategori som utför arbetet. Enligt
remissutlåtandena är det dock regel inom såväl lantbruksnämnderna som
lantmäteriet att visst slag av arbete utförs av därför avsedd personalkategori.
Man söker såvitt möjligt undvika avvikelser från denna regel.
Ingen av remissinstanserna anser att olägenheterna med nuvarande taxesystem
är sådana att någon ändring i nu förevarande avseende är motiverad.
Med hänvisning till vad i det föregående anförts har utskottet inte funnit
anledning biträda motionsyrkandet och hemställer alltså
att riksdagen lämnar motionerna 1:719 och 11:621 utan
åtgärd.
Stockholm den 12 mars 1968
På jordbruksutskottets vägnar:
ERIC MOSSBERGER
0111578
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 10 saml. Nr 8
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1968
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit
från första kammaren: herrar Mossberger (s), Hedström (s), Skärman
(fp), Hermansson (ep), Magnusson (s), Augustsson (s), Manne
Olsson (s), fru Hultell (h)*, herrar Sveningsson (h) och Per Jacobsson
(fp)*;
från andra kammaren: herrar Lindström (s), Arweson (s), Eliasson
i Moholm (h), Johanson i Västervik (s), Persson i Skänninge (s), Nilsson
i Lönsboda (fp), fru Lindberg (s), herrar Dahlgren (ep)*, Berndtsson (fp)
och Sundkvist (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1968
3
Bilaga
Yttranden över motionerna I: 719 och II: 621
Lanibriiksstyrelsen (16.2.1968)
Lantbruk sstyrelsen delar i princip motionärernas uppfattning att ersättning
för ensartade uppdrag som utföres av tjänstemän vid lantbruksnämnderna
bör uttagas med samma belopp oavsett vilken kategori tjänstemän
den tillhör som utför arbetet. För att åstadkomma detta måste emellertid
saktaxa fastställas för alla avgiftsbelagda uppdrag, vilket skulle
kräva ett mycket omfattande arbete och stöta på stora svårigheter. Lantbruksstyrelsen
anför vidare följande.
Huvuddelen av avgiftsbelagda uppdrag som på beställning utföres av
tjänstemän vid lantbruksnämnderna är sådana för vilka ersättningen utgår
efter sak. Så är fallet med upprättande av planer för torrläggning och-täckdikning
samt i betydande utsträckning även med projektering av ekonomibyggnader.
Vidare utgår sakersättning för Adssa förrättningar avseende bl. a.
markkartering, förekomst av potatisnematod, galtbesiktning! och fårkontroll.
För flertalet avgiftsbelagda förrättningar är sålunda önskemålet om
en enhetstaxa redan tillgodosett i det att taxan är så konstruerad att ersätt*
ningen är densamma oberoende av vilken eller vilka tjänstemän som anlitas.
För övriga avgiftsbelagda förrättningar utgår ersättningen efter tidsåtgång
med i taxan bestämd avgift per timme, olika för olika grupper av
tjänstemän. I särskilda fall kan ersättningen bestämmas efter överenskommelse
med rekvirenten, vilket dock i förevarande sammanhang är av
mindre intresse. Styrelsen har varit väl medveten om att i de fall tidtaxa
skall tillämpas ersättningarna, beroende på vilken grupp förrättnings*
mannen tillhör, kan komma att utgå med olika belopp utan att skillnaden
är motiverad av uppdragets svårighetsgrad eller omfattning. I den av styrelsen
för lantbruksnämnderna utfärdade arbetsordningen här av bl. a.
denna anledning lantbruksdirektör och chef för avdelning ålagts att ägna
särskild uppmärksamhet åt att arbetsuppgifter, beroende på arten och svårighetsgraden,
handläggs av därför avsedda tjänstemän. I sina anvisningar
till lantbruksnämnderna angående tillämpningen av laittbruksnämndstaxan
har styrelsen därjämte direkt framhållit att de arbetsuppgifter, som be*
tingas av ett uppdrag, skall utföras aA7 därför avsedda kategorier av tjänstemän
eller, i förekommande fall, personer som står till förfogande för hantlangning
o. d. Det torde dock vara ogörligt att under tillämpning av tidtaxa
helt undvika att ersättning utgår med olika belopp för uppdrag söm
är lika till art, omfattning och svårighet. Förutom att det exempelvis i
brådskande fall kan bli nödvändigt att anlita en mera kvalificerad tjänsteman
än uppdraget krä\er — de för arbete av ifrågavarande slag närmast
avsedda tjänstemännen kan ju vara upptagna av annat lika viktigt arbete - hänger detta bl. a. samman med det allmänna förhållandet att alla tjänstemän
ej är lika effektiva i arbetet. Skall det med motionerna aAsedda syftet
kunna uppnås måste man därför övergå till en saktaxa som omfattar" alla
avgiftsbelagda uppdrag. Att åstadkomma en väl avvägd sådan taxa som
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1968
täcker förrättningskostnaderna skulle dock kräva ett mycket omfattande
arbete och stöta på störa svårigheter beroende på att uppdragen är så
rikt diffirentierade och att arbetet är så svårkontrollerat.
Det bör vidare framhållas att lantbruksnämndernas service- och upplysningsverksamhet
till en förhållandevis mycket betydande del är helt avgiftsfri.
För utredning som avser yttre rationalisering och för muntlig eller
skriftlig rådgivning som inte kräver särskild utredning eller undersökning
utgår sålunda inga avgifter. Det kan även vara av intresse att påpeka
att, om dessa förrättningar hade taxebelagts, de olägenheter som påtalats
av motionärerna otvivelaktigt skulle ha framträtt starkast på detta område.
Lantmäteristyrelsen (19.2.1968)
Lantmäteristyrelsen avstyrker motionerna och anför därvid.
I de lantmäteritaxor som gällde efter lantmäteriets förstatligande år 1948
fram till den 1 oktober 1966 utnyttjandes s. k. sakersättningar i relativt
stor omfattning. Motiven härför har i huvudsak varit följande. Sakersättningarna
möjliggör en i vissa avseenden smidigare subventionsdifferentiering.
Denna debiteringstyp möjliggör vidare en automatisk utjämning mellan
»enklare» och »svårare» förrättningar av samma slag liksom mellan
»snabbare» och »mindre snabba» förrättningsmän. Kostnaderna för förrättningar
och uppdrag kunna i stor utsträckning anges i förväg. En fördel
är också att ersättningsberäkningen är administrativt enkel — ingen tidsbokföring
erfordras.
Anledningen till att användningen av saktariffer i lantmäteritaxan omprövades
år 1966 var att efter år 1948 successivt ändrade förhållanden inträffat.
En förutsättning för sakersättningar är att de avse ofta förekommande
förrättningar eller uppdrag av någorlunda ensartad beskaffenhet.
Genom de partiella ändringar i jorddelningslagen som successivt skett
efter år 1948 har ett smidigare förrättningsförfarande tillskapats. Samtidigt
har detta inneburit att tidigare relativt ensartade förrättningstyper genom
ökade kombinationsmöjligheter blivit mera variabla. De har därmed också
ur taxesynpunkt blivit mindre lämpade för sakersättningar samtidigt som
svårigheterna att åstadkomma ett representativt statistiskt underlag för
saktariffkonstruktioner ökat. Den administrativa enkelheten i sakersättningar
framför tidersättningar blir ej heller lika framträdande i kombinationsfallen.
Härtill kommer att den tidigare relativt kraftiga i lantmäteritaxan
inbyggda subventioneringen av lantmäteriets förrättningsverksamhet
sedan år 1948 genom successiva beslut av statsmakterna begränsats eller
ersatts av yttre subventionering — t. ex. genom bidrag. De tidigare skälen
för subventionsdifferentiering genom saktariffer har därigenom i hög
grad förlorat i styrka.
Vid den taxeändring som genomfördes den 1 oktober 1966 bibehölls sakersättningar
endast i fråga om avstyckning av ägolott mindre än 5 000 m2,
tomtmätning av tomt mindre än 5 000 m2 och — främst med tanke på
stadsmätningstaxorna — i fråga om upprättande av förslag till (ändring i)
tomtindelning, kontroll av byggnads och hägnads läge samt utstakning för
nybyggnad m. m. Därjämte bibehölls sakersättningarna för avskrifter, vissa
intyg, kartkopior samt utdrag av fastighetsregister. Vid denna avgränsning
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1968
5
torde, med hänsyn till frekvensen av olika ärendelyper, grovi uppskattat
något mer än hälften av lantmäteriets verksamhet debiteras såsom sakersättning.
På grund av förändringar i det allmänna kostnadsläget har lantmäteritaxan
sedermera varit föremål för viss justering per den 1 januari 1968.
Därvid sänktes sakersättningstariffen för tomtmätning medan taxenivån
i övrigt ökade med ca tio procent. F. n. utgör tidersättningarna för lantmätare
m. fl. 88 kr., för ingenjörer m. fl. 50 kr. och för kontorsskrivare,
kansliskrivare m. fl. 36 kr. Taxenivån har beräknats med ledning av tidsstudier
verkställda åren 1964 och 1965 samt på grundval av lantmäteriets
självkostnader varvid hänsyn tagits till såväl direkta utgifter för verksamheten
som pensionskostnader, sjukförsäkringsavgifter och andra sociala
kostnader, hyror, avskrivningar och ränta på tillgångar som anskaffats genom
anslag på driftbudgeten samt tjänsteporto.
Enligt gällande arbetsordning för lantmäteristaten (lantmäteristyrelsens
meddelande nr 5: 1966, 3 §) åligger det chef — varmed förstås vederbörande
överlantmätare och chef för organisationsenhet — att vid fördelningen
av arbetet eftersträva att personalen användes på sådant sätt att
hög effektivitet ernås. Härvid skall beaktas tjänstemännens kompetens och
kvalifikationer i övrigt med hänsyn till vederbörandes grundutbildning
och genomgången särskild utbildning inom ämnesområden med anknytning
till förekommande arbetsuppgifter. Vidare bör de enskilda tjänstemännens
personliga fallenhet och intresseinriktning i avseende på skilda
arbetsuppgifter tillvaratas.
Det sagda innebär att arbetsfördelningen inom en organisationsenhet
normalt skall ske så att föreliggande arbetsuppgifter utföres på det för
uppdragsgivaren billigaste sättet. Självfallet kan tillfälliga variationer beträffande
personalsammansättningen inom en enhet medföra att tjänsteman
måste avdelas för viss arbetsuppgift som skulle kunna ha utförts av
annan tjänsteman med lägre kompetens.
Det av motionärerna väckta spörsmålet kan i viss mån ha aktualiserats
genom den omfördelning av uppgifter i överensstämmelse med principen
i 6 § allmänna verksstadgan vilken under senare tid gjorts inom lantmäteriet.
Bl. a. har lantmäteristyrelsen i den interna fortbildningen lagt in viss vidareutbildning
för icke högskoleutbildad personal, vilken tagit sikte på avancerad
förrättningsförberedelse och direkt handläggning. Därigenom har det
blivit möjligt alt i växande omfattning till ingenjörer och kontorspersonal
överflytta olika slags funktioner samt omfattande uppgifter i samband med
förberedelse av förrättningar. Bl. a. har åt ett antal ingenjörer uppdragits
att självständigt handlägga vägförrättningar inom lantmäteriet. Den sålunda
pågående omfördelningen av arbetsuppgifter torde många gånger
medföra att likartade arbetsuppgifter inom en organisationsenhet — åtminstone
temporärt — handlägges av tjänstemän tillhörande olika personalkategorier.
Anledning torde väl emellertid finnas till antagande att i dessa
fall handläggningstiden för visst ärende blir kortare om det handläggs av
tjänsteman med högre kompetens.
Det torde icke kunna bestridas att storleken av den ersättning som utgår
för ärende debiterat såsom tidersättning blir beroende av vilken eller vilka
tjänstemän som handlagt ärendet. Alternativet till tidersättning är emellertid
sakersättning. Såsom förut nämnts har denna ersättningstyp befunnits
mindre lämplig inom vissa delar av lantmäteriets verksamhetsområde.
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1968
Riksrevisionsverket (15.2.1968)
Riksrevisionsverket anser sig inte kunna biträda motionärernas hemställan
och anför.
Motionärernas syfte, att samma avgift skall utgå för samma arbete, kan
i princip endast uppnås genom en saktaxa. Motionärerna är emellertid på
det klara med att tidersättning måste tillämpas när det av praktiska skäl,
t. ex. att prestationerna är alltför differentierade, icke är möjligt att fastställa
en saktaxa.
Bortsett från de variationer i tidåtgången som kan bero på olika individers
olika arbetstakt är kostnaden vid tiddebitering avhängig av vilken
lön den tjänsteman har som utför en viss förrättning.
Det är emellertid såväl riksrevisionsverkets som berörda myndigheters
bestämda uppfattning att ett arbete av viss svårighetsgrad skall utföras av
tjänsteman med motsvarande kavlifikationer och löneställning. Det torde
visserligen kunna inträffa att samma eller liknande arbete vid olika tillfällen
debiteras efter olika timkostnad, men detta strävar ifrågavarande
myndigheter efter att undvika. Riksrevisionsverket är för sin del av den
övertygelsen att en betydligt större orättvisa skulle bli följden av en enhetlig
timdebitering oavsett befattningshavarnas löneställning.
K l Beckmans Tryckerier AB- Stockholm
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.