Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående översyn av 90 § regeringsformen. Ärendet I detta utlåtande beliandlas de likalydande motionerna I: 210 av fru Segerstedt Wiberg

1968-10-29 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1968:25, Utlåtande i anledning av motioner angående översyn av 90 § regeringsformen. Ärendet I detta utlåtande beliandlas de likalydande motionerna I: 210 av fru Segerstedt Wiberg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 år 1968

1

Nr 25

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner

angående översyn av 90 § regeringsformen.

Ärendet

I detta utlåtande beliandlas de likalydande motionerna I: 210 av fru Segerstedt

Wiberg (fp) och II: 380 av herr Hamrin i Jönköping (fp). Texten är tryckt i första

kammaren.

Hemställan avser: »att riksdagen måtte föranstalta om en översyn av § 90

i regeringsformen i syfte att åstadkomma regler som klarare anger vilka gränser

som bör dras för debatterna av hänsyn till den enskilde medborgarens integritet».

Stadgandets innehåll

Enligt 90 § regeringsformen må under riksdagens, dess kamrars eller utskotts

överläggningar och prövning icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än

grundlagarna bokstavligen föreskriva, komma frågor om ämbets- och tjänstemäns

till- och avsättande, regerings- och domaremakternas beslut, resolutioner och utslag,

enskilda medborgares och korporationers förhållanden, eller verkställigheten

av någon lag, författning eller inrättning.

Frågans tidigare behandling

Regeringsformen 90 § har efter år 1809 icke undergått någon saklig ändring.

Vid några tillfällen har emellertid inom riksdagen ifrågasatts ändringar i paragrafens

materiella innehåll.

I motioner vid 1917 och 1920 års riksdagar föreslogs sålunda, att i 90 § skulle

uttryckligen utsägas, att det endast var förbjudet att göra de i paragrafen nämnda

frågorna till föremål för beslut av riksdagen. Konstitutionsutskottet (uti. nr 32

resp. nr 29) avstyrkte vid båda tillfällena motionerna, vilka också avslogs av riksdagen.

Vid riksdagen 1944 framlades motioner med hemställan om sådan ändring av

90 § regeringsformen, att paragrafen bringades i bättre överensstämmelse med parlamentarisk

sed och med rimliga krav på överläggningsfrihet. I utlåtande (nr 15)

i anledning av motionerna anförde konstitutionsutskottet, att motionärerna icke

påvisat något praktiskt behov av en ändring av 90 §. Med den tillämpning paragrafen

i praxis fått utgjorde den enligt utskottets uppfattning ej heller något hin
1

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 5 saml. 2 avd. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 år 1968

der för en inom tillbörliga gränser hållen överläggningsfrihet inom riksdagen. Utskottet

hemställde därför, att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1956 års riksdag väcktes flera motioner som berörde ifrågavarande grundlagsstadgande.

I motionerna I: 52 och II: 81 begärdes sådan ändring att riksdagen

bereddes möjlighet att fritt överlägga om regeringsmaktens avgöranden och åtgöranden

samt om lagars och författningars tillämpning. I motionen II: 215 hemställdes

att 90 § skulle uteslutas ur regeringsformen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 3) över motionerna framhöll konstitutionsutskottet

att bedömningen, i vad mån förevarande grundlagsbestämmelse

inskränkte överläggningsfriheten inom riksdagen, var avhängig av hur stadgandet

tolkades. Rörande tolkningen rådde inom doktrinen delade meningar. Enligt en

strängare uppfattning skulle det i paragrafen meddelade förbudet gälla inte bara

beslut i kamrar och utskott utan även ren diskussion om det konkreta fallet. Från

andra håll hade hävdats, att uttrycket »överläggningar och prövning» i 90 § borde

tolkas odelat, varför paragrafen skulle förbjuda endast beslut och diskussion i och

för beslut; en överläggning, som inte avsåg att leda till beslut, skulle alltså enligt

denna uppfattning vara tillåten. I praxis syntes man inte ha helt accepterat någon

av dessa tolkningar utan ha intagit en förmedlande ståndpunkt. I motionerna

hade emellertid anförts exempel på att 90 § under senare tid hindrat en sådan

kritik av regeringens åtgärder som i ett parlamentariskt statsskick borde vara tilllåten.

Även utskottet fann en revision av paragrafen vara påkallad. Stadgandet

hade emellertid så nära samband med ämnen som skulle behandlas av författningsutredningen

— särskilt med frågorna om det parlamentariska styrelseskickets inskrivande

i vår författning, statsrådens ansvarighet och införande av ett dagordningsinstitut

—• att utredningen knappast kunde undgå att till behandling upptaga

frågan om en revision av 90 §. Enligt vad utskottet inhämtat hade författningsutredningen

också beslutat att behandla denna fråga. Vid sådant förhållande ansåg

sig utskottet icke böra föreslå någon grundlagsändring.

I sitt år 1963 avgivna slutbetänkande »Sveriges statsskick» anförde författningsutredningen

till en början vissa synpunkter på tolkningen av 90 § regeringsformen

(SOU 1963: 17 s. 461 f). Den uttalade att paragrafen i praxis inte tillämpades efter

sin ordalydelse. Allmänt syntes det kunna sägas att stadgandet upprätthölls, så snart

exempelvis ett konkret regeringsbeslut togs upp till debatt som självständig fråga,

medan däremot en riksdagsman ansågs oförhindrad att använda ett konkret beslut

som belysande exempel, t. ex. på så sätt att han kritiserade ett visst beslut i

motiven till en motion eller till en framställd interpellation eller vid remissdebatten.

— Utredningen som behandlade hithörande problem i samband med sin diskussion

av frågan om rätt för riksdagsledamot att framställa interpellation eller

»spörsmål» (motsv. enkla frågor), hade inte intagit någon motsvarighet till 90 §

i sitt förslag till ny regeringsform. Den ansåg det vara tillräckligt med ett i förslaget

till riksdagsordning (1 kap. 17 §) intaget stadgande, enligt vilket ingen skulle vid

sammanträde få uttala sig otillbörligt om annan eller tillåta sig personligen för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 år 1968 3

olämpande uttryck eller eljest i ord eller handling uppträda på sätt som stred mot

god ordning. Utöver den begränsning, som innefattades i detta stadgande, hade

utredningen även funnit det erforderligt att avgränsa de ämnen som fick behandlas

i interpellation eller spörsmål. Dessa institut skulle enligt förslaget inte få begagnas

i riksstyrelseärenden som »omedelbart gäller enskild person eller enskild sammanslutning»

(9 kap. 5 § i förslaget). Enligt utredningen avsågs härmed konkreta

beslut i exempelvis besvärs-, utnämnings-, dispens- och nådeärenden. Det var fråga

om sådana ärenden i vilka avgörandet tillkom regeringen ensam och där någon

inblandning i konkreta fall från riksdagens sida inte borde få förekomma i annan

ordning än i samband med konstitutionsutskottets granskning av statsrådens tjänsteutövning.

Vidare borde enskilda personers och sammanslutningars förhållanden i

princip icke få göras till föremål för någon debatt i riksdagen. Däremot borde, liksom

hittills, riksdagsledamot vara oförhindrad att t. ex. interpellera om regeringens

allmänna praxis i ärenden av nyss angiven art. Utredningen tilläde, att interpellation

eller spörsmål ej borde få avse konkreta domstolsavgöranden liksom ej heller

konkreta beslut av förvaltningsmyndighet. Däremot borde riksdagsledamot liksom

för närvarande vara oförhindrad att, med konkreta fall som exempel eller under

hänvisning till viss praxis, interpellera rörande den lämpliga utformningen av viss

lag eller annan författning.

Vid remissbehandlingen av författningsutredningens förslag berörde länsstyrelsen

i Gotlands län utredningens ställningstagande i här förevarande hänseende.

Länsstyrelsen ifrågasatte om de lagbestämmelser, som utredningen föreslog, kunde

anses tillräckliga för att hålla debatterna inom den av utredningen förordade ramen.

Erfarenheten utvisade att enskilda riksdagsmän i namn av honnörsordet yttrandefrihet

ofta utövade ett tryck för att utan ingripande få göra inlägg som gick

utanför den tillåtna ramen. En vidgning av denna ram torde icke medföra att sådana

försök kom att upphöra. Skäl syntes därför föreligga för upptagande av en

moderniserad motsvarighet till 90 § regeringsformen med vissa preciseringar i anslutning

till utredningens uttalanden. Vad i övrigt angick det föreliggande lagtextförslaget

ställde sig länsstyrelsen frågande till om man med uttrycket »fråga, som

avser rikets styrelse och icke omedelbart gäller enskild person eller enskild sammanslutning»

från frågeinstituten uteslöt exempelvis beslut i ett utnämningsärende.

Ett sådant ärende berörde visserligen alltid en eller flera personer men inte

som privatmänniskor utan i deras egenskap av offentliga tjänstemän (SOU 1965: 34

s. 62).

I direktiven till grundlagberedningen har frågan om behovet av regler motsvarande

nuvarande regeringsforms 90 § inte närmare berörts. Det ingår emellertid i

beredningens uppdrag att på grundval av författningsutredningens betänkande och

övrigt material överväga frågan om riksdagens arbetsformer.

Motionerna

Motionärerna uttalar att 90 § regeringsformen återspeglar de konstitutionella

åskådningar som härskade i början av 1800-talet. Grundlagens författare ville för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 år 1968

säkra sig om att åtskillnad gjordes mellan den lagstiftande maktens verksamhetsområde

och den styrandes och dömandes. Därtill avsåg man att tillskapa ett skydd

för enskilda och korporationer mot otillbörliga eller förolämpande uttryck.

Trots att man inte längre tillämpar 90 § som från början avsågs, kan den

inte sägas vara utan praktisk betydelse. Man kringgår den ofta då interpellationer

eller enkla frågor ställs genom att spörsmålen ges en principiell avfattning. Under

debatterna sker emellertid ofta en glidning så att de kommer att röra sak- eller

personfrågor.

Rätten till överläggningar i riksdagen bör, fortsätter motionärerna, förses endast

med de mest nödvändiga restriktioner. Men den enskilde medborgaren bör kunna

ha rätt att kräva att han inte utsätts för nedsättande eller kränkande kritik under

riksdagens debatter. Dessa har en helt annan betydelse än andra som ju inte protokollförs

för att kunna studeras nu och i framtiden. På senare tid har emellertid

ett flertal gånger inträffat att enskilda medborgares eller korporationers förhållanden

diskuterats på ett sätt som måste betecknas som förolämpande eller kränkande.

Vid andra tillfällen har enskilda medborgare utpekats som ansvariga för handlingar

vilka kritiserats av såväl statsråd som ledamöter. Som särskilt otillfredsställande

måste anses vara att en person som kritiseras i riksdagen inte har möjlighet

att på ett likvärdigt sätt bemöta kritiken. Ett angrepp i press, radio eller TV kan

däremot bemötas i samma medium.

Regeringsformens 90 § torde som framhållits av författningsutredningen, konstitutionsutskottet

och motionärer inte motsvara vår tids krav eller synsätt. Samtidigt

visar tendensen att kritisera enskilda medborgare eller korporationer att någon

form av korrektiv eller skydd för den enskilde medborgaren bör ges. I vissa sammanhang

inträffar å andra sidan att 90 § tas som förevändning att inte gå i debatt

i en angelägenhet av allmänt intresse.

Motionärerna anför slutligen att det varken synes nödvändigt eller lämpligt att

avvakta grundlagberedningens totala översyn av författningen innan denna begränsade

fråga löses. Då den berör riksdagen internt, kan den lämpligen upptas

till behandling inom riksdagen, eventuellt genom en särskild kommitté eller arbetsgrupp.

Utskottet

En översyn av de i 90 § regeringsformen stadgade begränsningarna i riksdagsledamöternas

yttrandefrihet in. in. har begärts vid åtskilliga tillfällen och företogs

senast av författningsutredningen. Denna föreslog regler som medgav riksdagsledamöterna

större frihet, med bevarande av väss hänsyn till enskilda personer och

sammanslutningar.

Som uttalas i förevarande motioner reglerar det nuvarande grundlagsstadgandet

inte överläggningsfriheten i riksdagen på ett för moderna förhållanden tillfredsställande

sätt. Det är otvivelaktigt av vikt att frågan blir föremål för en allsidig prövning

och att en ändamålsenlig reglering kommer till stånd. Utskottet kan emellertid

inte biträda motionärernas mening, att man bör söka lösa detta spörsmål fristå
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 år 1968

ende från den allmänna författningsrevision som pågår. Det bör ankomma på

grundlagberedningen att utreda frågan under sitt fortsatta arbete, som bl. a. avser

riksdagens arbetsformer. Med hänsyn härtill hemställer utskottet,

att riksdagen avslår motionerna I: 210 och II: 380.

Stockholm den 29 oktober 1968

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Sveningsson (h), fru

Segerstedt Wiberg* (fp), herrar Sörlin (s), Sörenson (fp), Nyquist (s), Ivar Andersson

(s), Svenungsson (h) och Ernst Olsson (ep); samt

från andra kammaren: herrar Adamsson (s), Nilsson i Östersund (s), Henningsson*

(s), fru Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan (s), Larsson i Luttra*

(ep), Norrby (fp), Jonsson (fp), Werner (h) och Lindberg (ep).

* Ej närvarande vid justeringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.