Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968

1968-12-03 · 34 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 31 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1968:40, Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968

1

Nr 40

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av framställning

från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor angående

rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i

vissa fall m. m. jämte motioner.

Ärendet

I detta utlåtande behandlas den framställning från styrelsen för riksdagens

förvaltningskontor, som avlåtits den 6 november 1968 med förslag till

ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Förslaget åsyftar att riksdagens ledamöter skall få rätt till visstidspension

eller avgångsersättning vid avgång före 65 års ålder under vissa förutsättningar.

Framställningen är fogad vid detta utlåtande.

Vidare behandlas motionen II: 6^7 som väcktes under allmänna motionstiden

av herr Rubin (mbs) med hemställan, »att riksdagen måtte ändra

reglerna om pension till riksdagsman i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande på så sätt, att riksdagsman som avgår i samband

med enkammarreformen erhåller pension i skälig omfattning enligt

vad ovan sägs».

Därutöver behandlas nedan angivna följdmotioner som väckts i anledning

av framställningen. Beträffande motiveringen hänvisar utskottet i samtliga

fall till motionerna.

De likalydande motionerna 1:1027 och II: 1299. Texten är tryckt i andra

kammaren. Motionärer är i första kammaren herr Werner (vpk) och i

andra kammaren herr Hermansson samt fru Marklund, fru Ryding, herrar

Hector, Lorentzon och Thunhorg (alla vpk). — Hemställan avser: »att riksdagen

måtte avslå styrelsens för riksdagens förvaltningskontor nu föreliggande

förslag till ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning

för riksdagsmannauppdragets fullgörande».

De likalydande motionerna 1:103i och II: 1311. Texten är tryckt i andra

kammaren. Motionärer är i första kammaren fröken Ranmark (s), fröken

Stenberg, herrar Kaijser och Lundberg (alla h), Karl-Erik Eriksson, Erik F.

Petersson och Skårman (alla fp) samt Nils Theodor Larsson (ep) och i

andra kammaren fru Sjövall (s) samt fru Eriksson i Stockholm, fru Hörnlund,

fru Lindberg, herrar Hammarberg, Hammarsten, Hugosson och Johansson

i Norrköping (alla s), Dickson och Lothigius (båda h) samt Andersson

i Örebro (fp). — Hemställan avser: »att riksdagen måtte med av1

—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 5 samt. 2 avd. Nr 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968

slag å förvaltningskontorets förslag antaga förslag till lag om ändring i stadgan

den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen och

med den utformning, som det må ankomma på konstitutionsutskottet att

utarbeta».

De likalydande motionerna I: 1035 och II: 1309. Texten är tryckt i första

kammaren. Motionärer är i första kammaren herrar Ferdinand Nilsson och

Johan Olsson (båda ep) och i andra kammaren herrar Eriksson i Bäckmora

och Johansson i Skärstad (båda ep). — Hemställan avser: »att riksdagen

avslår förvaltningskontorets skrivelse av den 6 november 1968 angående

ändring i ersättningsstadgan; samt att riksdagen i skrivelse till förvaltningskontoret

hemställer att nytt förslag föreläggs 1969 års riksdag».

Motionen II: 1308 av herrar Gustavsson i Alvesta och Jonasson (båda ep).

— Hemställan avser: »att bestämmelserna i ersättningsstadgan utformas så

att visstidspension utgår efter fyllda 60 år och om särskilda skäl föreligger

55 år».

Motionen II: 1310 av herr Sjöholm (fp). — Hemställan avser: »att riksdagen

måtte besluta dels avslå förvaltningskontorets föreliggande förslag

till visstidspension och till engångsersättning i vissa fall och dels åt förvaltningskontoret

giva i uppdrag att framlägga nytt förslag i ärendet, vari kravet

på behovsprövning i det särskilda fallet beaktas».

Motionen 11: 1300 av herr Werbro (fp). — Hemställan avser: »i första

hand att riksdagen måtte besluta uppdraga åt talmanskonferensen att genom

en kommitté, bestående av förslagsvis representanter för talmanskonferensen,

styrelsen för riksdagens förvaltningskontor och konstitutionsutskottet,

med hänsyn till vad som ovan anförts överarbeta förslaget och inkomma

med de förslag till ändringar kommittén finner påkallade, samt i

andra hand — därest ovanstående hemställan ej skulle bifallas — att riksdagen

måtte antaga riksdagens förvaltningskontors förslag till lag angående

ändringar i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande med följande ändringar och tillägg:

§ 7 a

1. mom. Den, som---under vilken rätten upphört.

För tid då den som är berättigad till visstidspension tillika uppbär förtidspension

(sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring, lön, arvode

eller egenpension på grund av anställning i allmän tjänst, förtroendeuppdrag

i landsting eller primärkommun eller företag (bolag) som ägs av staten

eller kommun eller pension enligt 7 § andra stycket eller---utgå.

Vid tillämpning---delvis uppbära pension.

2. mom. Den, som varit ledamot av riksdagen i minst tre år och som inte

i samband med mandatets upphörande blir berättigad till visstidspension

enligt bestämmelserna i 1. mom. eller till pension enligt 7 § andra stycket

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr \0 år 1908

3

eller till riksdagsmannapension eller förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen

om allmän försäkring, skall vid mandatets upphörande erhålla engångsersättning

motsvarande tre månadsarvoden».

Utskottet

Huvudinnebörden av det förslag, som styrelsen för riksdagens förvaltningskontor

framlagt i sin förevarande framställning, är att riksdagens

ledamöter ges vidgade möjligheter till ersättning vid avgång före 65 års

ålder. Av följdmotionerna avser en att förslaget skall helt avslås. En åsyftar

att framställningen skall avslås men nytt förslag utarbetas med beaktande

av de synpunkter som framförts på frågan. En annan förordar ett

system med behovsprövning och ännu en att villkoren för rätt till ersättning

skall skärpas. 1 ytterligare en motion hemställs om förbättrade förmåner i

förhållande till förslaget. Slutligen tar en motion upp frågan om samordning

mellan den föreslagna ersättningen och andra inkomster. De närmare detaljerna

i förslaget har liksom innehållet i motionerna framgått av den föregående

redogörelsen.

Utskottet har vid sin prövning av ärendet först granskat motiven över

huvud för en sådan förbättring av riksdagsledamöternas ekonomiska trygghet

som förslaget åsyftar. Den närmaste förebilden är, förutom vissa anordningar

i andra länder, de regler som införts för heltidsengagerade kommunala

förtroendemän i enlighet med de kommunala förbundens rekommendation

1964. Styrelsen har funnit skäl föreligga för en viss parallell med de

kommunala reglerna. De förmåner som föreslås är dock avsevärt lägre och

skall utgå efter snävare principer. Av de 63 ledamöter som lämnar riksdagen

med årets utgång, beräknas t. ex. endast 13 bli berättigade till visstidspension.

I sin motivering hänvisar styrelsen främst till att riksdagsarbetet

ökat starkt och till att en föryngring av riksdagen inte bör motverkas.

Riksdagsarbetet har under senare år varit föremål för ingående undersökningar,

bl. a. av riksdagens organisationsutredning som i ett betänkande

hösten 1965 redovisade en noggrann analys av utvecklingen under efterkrigstiden.

Det har blivit klarlagt, att riksdagen måste inrätta sig efter en

arbetsbörda som ligger omkring 50 % över den som förelåg 1949 då systemet

med vår- och höstsessioner infördes. Det är emellertid inte bara fråga

om en rent kvantitativ ökning av arbetet. Detta har också blivit alltmer

komplicerat och svårbemästrat. Ärendenas sakbehandling kräver allt större

arbetsinsatser av ledamöterna. Utskottet vill hänvisa bl. a. till vad som utvecklades

i utskottets nyligen avgivna utlåtande nr 38 angående riksdagens

informationsbehov. Riksdagen beslöt i anledning av detta att begära, att

grundlagberedningen skall särskilt överväga hur riksdagen skall kunna tillförsäkras

ett tillfredsställande beslutsunderlag, främst i ärenden som ställer

krav på teknisk och annan vetenskaplig sakkunskap. Liknande synpunkter

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 5 saml. 2 avd. Nr 40

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968

beaktades då riksdagens förvaltnings- och personalorganisation förstärktes

1966.

Mot den angivna bakgrunden står det enligt utskottets mening alldeles

klart, att riksdagsmannauppdraget inte kan betraktas som en bisyssla. Det

bör särskilt understrykas, att riksdagens sammanträden under sessionstid

ingalunda är en mätare på det arbete som krävs. Redan en tillfredsställande

insats vid sakbehandlingen av ärendena förutsätter att riksdagsmannauppdraget

i stort sett betraktas som en heltidssyssla under och i anslutning till

sessionerna. Även mellan dessa förekommer numera åtskilligt arbete inom

riksdagen, bl. a. genom utskottssammanträden i enlighet med organisationsutredningens

rekommendationer. Härtill kommer en annan synpunkt, som

måste tillmätas avsevärd betydelse. I den allmänna debatten har möjligheterna

att bredda och fördjupa demokratins medborgerliga förankring med

rätta kommit alltmer i förgrunden under senare år. Det framstår för utskottet

som uppenbart, att riksdagens ledamöter har en viktig uppgift härvidlag.

De får inte betrakta sin uppgift som begränsad till att delta i de olika riksdagsorganens

arbete utan måste göra aktiva politiska insatser vid sidan av

själva riksdagsarbetet. Särskilt angeläget är att en kontakt upprätthålls

mellan väljare och valda.

De krav, som sålunda ställs på riksdagens ledamöter, innefattar enligt utskottets

mening bärande motiv för att dra en viss parallell mellan riksdagsuppdraget

och de nyssnämnda kommunala förtroendeuppdragen. Då det

gäller att bedöma, i vad mån särskilda regler om ersättning vid avgång före

vanlig pensionsålder är påkallade, har man också att beakta önskemålen om

föryngring av riksdagen. Det är från denna synpunkt otillfredsställande, om

nomineringsförfarandet måste påverkas av hänsyn till de fungerande riksdagsledamöternas

ekonomiska situation. En annan viktig synpunkt är att

det blir alltmer angeläget att säkra en god rekrytering till riksdagen. Detta

är en självfallen konsekvens av den nyss skisserade utvecklingen i riksdagsarbetet.

Det är emellertid ofrånkomligt att man måste hysa vissa farhågor

för rekryteringen, om man samtidigt ställer ökade krav på aktiva insatser,

som försvårar kontakt med det gamla förvärvsarbetet, och på ökad personväxling

inom riksdagen utan att beakta de ekonomiska problem som kan

uppstå vid uteblivet omval före pensionsåldern. Utskottet vill också erinra

om att det nya riksproportionella valsätt med tilläggsmandat, som kommer

att tillämpas första gången 1970, medför en större rörlighet på mandaten.

Ett tilläggsmandat kan rentav gå förlorat trots röstökning, genom att

det flyttas till en annan valkrets.

Utskottet ansluter sig av anförda skäl till uppfattningen, att riksdagens

ledamöter bör ges vidgade möjligheter till ersättning vid avgång före 65 års

ålder. Detta kan ske på flera sätt. Det kan t. ex. åstadkommas genom endast

en ändring av praxis vid tillämpningen av redan nu gällande regler. I likhet

med styrelsen för riksdagens förvaltningskontor anser emellertid utskottet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968

5

riktigast, att särskilda bestämmelser fastställs. Ett system med visstidspension

och engångsersättning, som det föreliggande förslaget innefattar, framstår

som ändamålsenligt.

Det anförda innebär, att utskottet avstyrker motionerna I: 1027 och

II: 1299, i vilka hemställs om avslag på ifrågavarande framställning, liksom

motionerna I: 1035 och II: 1309, i vilka hemställs om avslag i förening med

begäran om ett nytt förslag.

I fråga om utformningen av reglerna har i motionen II: 1310 hemställts

om införande av behovsprövning. Det är i och för sig klart att det individuella

behovet av ersättning vid avgång före pensionsåldern växlar från person

till person. Att införa allmän behovsprövning skulle emellertid leda till avsevärda

praktiska problem och ställa det beslutande organet inför svåra

ställningstaganden. Utskottet anser därför att även denna ersättning bör

utgå efter liknande generella regler som gäller för övriga ersättningar, beträffande

vilka motsvarande synpunkter ofta kan göras gällande. Utskottet

avstyrker sålunda motionen.

I nära samband med den fråga, som upptagits i nyssnämnda motion, står

den om samordning av ersättningen med andra inkomster. Förslaget utgår

från att man i första hand bör beakta det behov av ekonomisk trygghet, som

gör sig gällande för riksdagsledamöter med ordinarie utkomst i enskild

tjänst. Detta betraktelsesätt är enligt utskottets mening berättigat. Det ligger

bl. a. i linje med vad som anfördes i utskottets nyligen avgivna utlåtande

nr 36 angående möjligheterna att förena politiska förtroendeuppdrag med

anställning i allmän och enskild tjänst. Förslaget innebär att ersättning inte

skall utgå till den som uppbär lön eller pension på grund av anställning i

allmän tjänst eller vissa andra slag av pensionsförmåner. I motionen II: 1300

pekas på vissa fall som enligt motionärens mening bör omfattas av samordningsreglerna,

bl. a. lieltidsengagemang som kommunal förtroendeman

och anställning i statliga eller kommunala bolag. Beträffande förstnämnda

situation fordras emellertid ingen ändring i förslaget för att tillgodose motionens

syfte. Ledamot, som avgår för att tillträda post som heltidsengagerad

kommunal förtroendeman, kommer inte att få ersättning enligt de

föreslagna reglerna. De synpunkter, som i övrigt anförts i motionen, är i

och för sig inte utan berättigande, men det visar sig vid en närmare granskning

att det är svårt att finna en lösning som är fullt anpassad till alla de

skiftande situationer, som kan uppkomma i praktiken. Utskottet finner sig

inte kunna föreslå någon lösning av de berörda frågorna som är mera ändamålsenlig

än förslagets. Styrelsen för förvaltningskontoret bör ha sin uppmärksamhet

riktad på frågorna och ta de initiativ till jämkningar i reglerna,

som framdeles kan befinnas önskvärda.

1 motionen II: 1300 förordas också att engångsersättning skall utgå även

till den som återgår till anställning i allmän tjänst. Motionären anför att

övergångsproblem kan uppkomma även i sådana fall, särskilt för lågavlöna
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968

de befattningshavare. Utskottet saknar inte förståelse för detta förslag. Även

här gäller emellertid vad nyss sagts om att förhållandena skiftar starkt från

tall till fall. Utskottet har stannat för att inte föreslå någon avvikelse från

förslaget på denna punkt. Utskottet avstyrker alltså motionen.

Visstidspension skall enligt förslaget förutsätta, att ledamoten fyllt 50 år

vid avgången och tillhört riksdagen minst sex år. Ledamot, som fyllt 45 år

och tillhört riksdagen minst nio år, skall emellertid kunna få pension, om

styrelsen för förvaltningskontoret finner särskilda skäl föreligga. I motionen

II: 1308 hemställs att åldersgränserna ändras till 60 resp. 55 år. Vad

först beträffar 50-årsgränsen måste det uppmärksammas, att full pension

skall förutsätta 20 riksdagsår. Då genomsnittsåldern vid inval i riksdagen

inte ligger långt under 50 år, blir det alltså regelmässigt inte fråga om några

stora belopp till ledamöter som inte fyllt 60 år. Det bör också noteras, att

full visstidspension kommer att ligga väsentligt under den ålderspension,

som utgår vid fyllda 67 år. Mot denna bakgrund finner utskottet inte skäl

att avvika från den föreslagna 50-årsregeln. Däremot har utskottet hyst viss

tvekan om 45-årsgränsen. Det kan ifrågasättas om något behov föreligger

av en sådan särskild regel. Under de drygt 20 år, som den nuvarande bestämmelsen

om beviljande av pension före 65 års ålder funnits, har den

endast tillämpats i tre fall. Skulle det uppkomma något fall, där särskilda

skäl talar för att förtidspension beviljas redan mellan 45 och 50 års ålder,

bör styrelsen för riksdagens förvaltningskontor enligt utskottets mening

kunna göra en framställning till riksdagen på samma sätt som skett i fråga

om vissa riksdagstjänstemän. Utskottet föreslår sålunda att den särskilda

undantagsregeln utgår.

Motionerna I: 1034 och II: 1311 åsyftar en förbättring av förmånerna utöver

förslaget, närmast genom att endera bara 12 år i stället för 20 år krävs

för tull pension eller bindningen vid ATP-taket slopas och full pension sätts

till 65 % av arvodet eller samma principer införs som gäller för bl. a. de

heltidsengagerade kommunala förtroendemännen. Det har framgått av det

förut sagda, att utskottet inte kan tillstyrka att förslagets principer frångås.

Det bör emellertid antecknas som ett naturligt önskemål på sikt, att en

anpassning sker mellan de regler som gäller för riksdagen och inom kommunerna.

Vad särskilt beträffar 20-årsregeln är det i och för sig riktigt, att

denna medför väsentligt mindre förmåner än som kommer t. ex. nyssnämnda

kommunala förtroendemän till godo. Den innebär också en klar skärpning

i förhållande till gällande regler om ålderspension. För full sådan krävs

likaledes 20 riksdagsår, men detta betyder idag fem valperioder för andra

kammaren och mindre än tre för den första. I den nya enkammarriksdagen

innebär ett krav på 20 år, att en ledamot skall ha blivit nominerad och vald

sju gånger. Då förslaget just åsyftar en ekonomisk garanti vid mandatförlust

och osäkerheten enligt vad ovan sagts ökar med det nya valsystemet,

innebär 20-årsregeln alltså eu viktig begränsning. Goda skäl skulle kunna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr it) år 1968

7

.anföras för en annan tidsregel. Utskottet kan emellertid inte nu förorda en

sådan ändring. Bl. a. måste man beakta de redan utgående pensionerna enligt

gällande regler, som inte tas upp i detta sammanhang. Styrelsen för

förvaltningskontoret bör emellertid noga följa utvecklingen och uppmärksamma

eventuella behov av ändringar i reglerna. Utskottet avstyrker motionerna.

Vid sin detalj granskning av den föreslagna lagtexten har utskottet funnit,

att orden »eller inträtt i främmande makts tjänst» bör utgå ur första momentets

sista stycke, med hänsyn till utvecklingen av de internationella kontakterna.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att en allmän översyn av ersättningsstadgan

pågår inom förvaltningskontoret. Under denna översyn kan

även de nu upptagna bestämmelserna beaktas i enlighet med vad utskottet

anfört.

Utskottet, som antecknar att även den under allmänna motionstiden väckta

motionen 11:647 blivit besvarad genom förevarande framställning, hemställer,

att riksdagen

A. med avslag på motionerna

II: 647,

I: 1027 och II: 1299,

I: 1034 och II:1311,

I: 1035 och II: 1309,

II: 1300,

II: 1308 samt

II:1310

och med bifall i huvudsak till förevarande framställning

från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor, för sin del

antar det som bilaga till detta utlåtande intagna lagförslaget

; och

B. besluter att kostnaderna för pensioner och ersättningar

enligt de nya bestämmelserna skall bestridas från fjortonde

huvudtitelns förslagsanslag till Pensioner åt f. d. riksdagsledamöter

m. fl.

Stockholm den 3 december 1968

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Erik Olsson (s),

Dahl (s), Sörlin (s), Hernelius (h), Sörenson (fp), Tistad* (fp), Harald

Pettersson (ep), Nyquist (s) och Svenungsson (h); samt

från andra kammaren: herrar Adamsson (s), Henningsson (s), Magnusson

i Tumhult (h), fru Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan (s),

Nelander (fp), Larsson i Luttra* (ep), Andersson i Billingsfors (s), Werbro

(fp) och Boo (ep).

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968

9

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för

riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Härigenom förordnas, att i stadgan den 21 februari 1941 om ersättning för

riksdagsmannauppdragets fullgörande1 närmast efter 7 § skall införas en

ny paragraf, betecknad 7 a §, av nedan angiven lydelse.

7 a §.

1 inom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst sex år och som vid

mandatets upphörande uppnått 50 men ej 67 års ålder, äger rätt till s. k.

visstidspension i enlighet med vad nedan angives.

För hel visstidspension erfordras minst tjugu riksdagsår. Sådan pension

utgör för månad 30 procent av det vid varje tidpunkt gällande basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring. Då antalet riksdagsår är mindre än tjugu

och rätt till pension föreligger, utgör den månatliga pensionen för varje riksdagsår

1,5 procent av förenämnda basbelopp.

För beräkning av riksdagsår enligt första och andra styckena ovan medräknas

ej tid efter fyllda 65 år.

Visstidspension utgår från och med månaden efter den, då mandatperioden

utgått, längst intill den månad varunder 67 års ålder uppnås. Rätten

till pension upphör om pensionstagaren ånyo blir ledamot av riksdagen.

Avlider pensionstagaren under tid då rätt till pension föreligger, utgår pensionen

till och med den dag då en månad förflutit efter pensionstagarens

frånfälle. Upphör pensionsrätten av annan anledning, utgår pensionen till

och med utgången av den månad, under vilken rätten upphört.

För tid då den som är berättigad till visstidspension tillika uppbär förtidspension

(sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring, lön eller egenpension

på grund av anställning i allmän tjänst eller pension enligt 7 §

andra stycket eller riksdagsmannapension jämlikt bestämmelser om pension

för riksdagsmannauppdrag (riksdagsmannapension) skall visstidspensionen

minskas med sålunda utgående förmån och i förekommande

fall ej utgå. Vid tillämpning av avdragsreglerna skall pensionsbelopp, som

1 Senaste lydelse se betr. 7 § SFS 1962: 622 med ändring SFS 1967: 563.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968

hänför sig till riksdagsmannapension, beräknas med tillägg eller avdrag

varom stadgas i bestämmelserna härom samt tjänstepension beräknas efter

det bruttobelopp, basbelopp eller motsvarande belopp, som för densamma

är tillämpligt. Avdragsbelopp, som skall gälla från början av utbetalningsår,

skall tillämpas under hela året, såvida icke därigenom månatligt pensionsbelopp

blir mindre än som eljest skolat utgå.

Visstidspension må icke tillkomma den som genom lagakraftägande dom

förklarats förlustig sitt riksdagsmannauppdrag eller upphört att vara svensk

medborgare. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor skall dock äga att i

sistnämnda fall efter särskild framställning besluta om rätt för vederbörande

att helt eller delvis uppbära pensionen.

2 mom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst tre år och som icke i

samband med mandatets upphörande återgår till eller erhåller anställning i

allmän tjänst eller blir berättigad till visstidspension enligt bestämmelserna

i 1 mom. eller till pension enligt 7 § andra stycket eller till riksdagsmannapension

eller till förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring,

skall vid mandatets upphörande erhålla engångsersättning motsvarande

tre månadsarvoden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969 och skall tillämpas på den

vars mandatperiod utgår den 31 december 1968 eller senare.

ESSELTE AB. STHLM It

814514

opaginerad Kontrollera mot PDF

RIKSDAGENS

FÖRVALTNINGSKONTOR

6.11.1968

Dnr 11:373/68

Till Riksdagen

Ändring i stadgan 21.2.1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor föreslår i denna framställning

sådan ändring i rubricerade stadga (ersättningsstadgan) att riksdagsledamot,

vars mandat upphör 31.12.1968 eller därefter, kan tillerkännas s. k.

visstidspension eller engångsersättning i vissa fall (bilaga 1).

Enligt gällande bestämmelser är pensionsåldern i princip 65 år för ledamot

av riksdagen. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor äger dock bevilja

pension före 65 års ålder, om särskilda skäl talar härför. Under sistnämnda

bestämmelses giltighetstid, 21 år, har veterligen endast tre sådana

pensioner beviljats, i samtliga fall på grund av ohälsa.

Mot den nuvarande bristen på anordningar för överbryggande av inkomstbortfall

då mandat upphör, har åtskilliga, enligt styrelsens mening välgrundade

invändningar rests. Härvid har bl. a. anförts att ledamotskap av riksdagen

inte är en bisyssla utan sedan länge ställer sådana krav på uppdragstagaren

att i stort sett hela dennes arbetskraft tas i anspråk. I denna riktning

verkar även nuvarande arbetsformer, som medför utskottssammanträden

och åtskilligt annat arbete även mellan sessionerna.

Flera främmande parlament, t. ex. i Danmark, Israel, Nederländerna,

Norge och Österrike, har löst motsvarande problem genom olika former för

ersättning, då mandat upphör. I Sverige har vad gäller kommunala förtroendeledamöter

dels sedan länge funnits pensionsrätt för borgarråd i Stockholm,

dels sedan år 1964 funnits en rekommendation om grunder för pensionering

av kommunal- och landstingsråd, vilken vunnit sådan anslutning i

kommunerna att ett normalpensionsreglemente numera gäller i dessa.

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor upptog våren 1968 till behandling

frågan om ersättning till riksdagsledamot, vars mandat upphör före

fyllda 65 år. En inom förvaltningskontoret företagen utredning, som genomförts

under medverkan av byråchefen i statens personalpensionsverk M.

Sjönell som expert, redovisas härmed (bilaga 2). Styrelsen, som ägnat frågan

ingående behandling, vill härmed anföra följande.

I sin 17.11.1965 till talmanskonferensen avgivna utredning med vissa

förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet konstaterade riksdagens

organisationsutredning, efter delvis ingående undersökningar rörande riksdagsarbetet

under tiden efter 1949 års reformer, att en betydande expansion

ägt rum i fråga om riksdagens arbetsuppgifter, vilken med särskild styrka

1—814496

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

framträtt under 1960-talet. Konstitutionsutskottet anslöt sig i sitt med anledning

av utredningen avgivna betänkande 1965:47 till utredningens bedömning

att riksdagen nu hade att inrätta sig efter en arbetsbörda som under

normala år ligger omkring 50 % över 1949 års nivå och som under särskilt

belastade år kan bli väsentligt drygare (s. 4). På hemställan av konstitutionsutskottet

godkände riksdagen vissa av organisationsutredningen framlagda

förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet. Ett steg i denna riktningvar

en utjämning av arbetsfördelningen under riksdagsåret, häri inbegripet

avhållande av utskottssammanträden under sessionsuppehåll. I syfte att ytterligare

främja en fastare och jämnare ordning i riksdagsarbetet införde

riksdagen genom beslut under 1966 års riksdag en ny förvaltningsorganisation

1.7.1966 och en fastare personalorganisation 1.1.1967 (KBaU 1966: 1 och

1966:2).

Med hänsyn till de anspråk riksdagsarbetet redan nu ställer på arbetsinsatser

från riksdagsledamöternas sida och konstitutionsutskottets nyss

angivna prognos beträffande riksdagsarbetets utveckling finner styrelsen

det naturligt att pensions- och trygghetsfrågorna för ledamöterna kommit att

tilldra sig ökad uppmärksamhet. Riksdagsarbetet är numera ägnat att medföra

sådana olägenheter för ledamöterna i deras »vanliga» gärning att det

i praktiken ofta är omöjligt att efter flera års frånvaro kunna påräkna att

återgå till denna, om mandatet upphör. Ett i flera sammanhang uttalat angeläget

önskemål är vidare att sådana anordningar bör finnas att en föryngring

av riksdagen inte motverkas.

Enligt styrelsens mening kan nuvarande bestämmelser och praxis i fråga

om pension till riksdagsledamot inte anses i tillbörlig utsträckning tillgodose

dessa båda synpunkter. För ledamot under den principiella pensionsåldern

65 år föreligger i praktiken knappast någon möjlighet till ekonomisk kompensation

från riksdagen, även om ledamotskapet varat i flera år och möjlighet

att återgå till tidigare anställning saknas. Härigenom försvåras en

tillämpning av föryngringsprincipen. Upphör ledamotskapet utan ledamotens

därom uttryckta önskan kan avsevärda ekonomiska problem för uppdragstagaren

uppkomma.

Olika medel kan ifrågakomma för att tillgodose både trygghets- och föryngringsprinciperna.

En utväg kan vara att radikalt ompröva nuvarande

synnerligen restriktiva praxis i fråga om beviljande av riksdagsmannapension

före 65 år. Denna har dock f. n. närmast karaktären av förtidspension,

i första hand avsedd för fall då en riksdagsledamot till följd av sjukdom blir

urståndsatt att fullgöra sitt uppdrag. En annan utväg är att införa ett system

med avgångsersättning (engångsersättning). Om ersättningen skall hållas

på rimlig nivå, kan den dock knappast för annat än en mycket begränsad tid

överbrygga de ekonomiska problem, som uppkommer genom inkomstbortfallet

vid mandatets upphörande. Föryngringsprincipen kan inte anses

bli beaktad genom en sådan anordning. Efter förebild från anordningarna i

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sverige för kommunala förtroendeledamöter, främst kommunal- och landstingsråd,

föreslår styrelsen för riksdagens förvaltningskontor att ett system

med visstids pension införes för riksdagsledamot, vars mandat —- oavsett

anledningen — upphör före den principiella pensionsåldern 65 år. Genom en

sådan form av pensionering kan både trygghetsprincipen och föryngringsprincipen

bli skäligen beaktade.

Styrelsen föreslår att den inom förvaltningskontoret under medverkan av

pensionsteknislc expertis genomförda, i bilaga till denna skrivelse redovisade

utredningen och däri framlagda förslag läggs till grund för beslut om införande

av visstidspensionering för ledamot av riksdagen och vill i anslutning

härtill anföra följande.

För rätt till den föreslagna visstidspensionen bör gälla vissa villkor i

fråga om dels levnadsålder, dels antal riksdagsår. I det förra hänseendet har

styrelsen stannat för en principiell minimiålder av 50 år, dock med möjlighet

för styrelsen att, om särskilda skäl föranleder det, bevilja ledamot mellan

45 och 50 år visstidspension om antalet riksdagsår är minst nio. I sistnämnda

hänseende avviker styrelsens förslag från expertpromemorians. I fråga om

antalet riksdagsår, som bör krävas för rätt till visstidspension om ålderskravet

50 år är uppfyllt, anser styrelsen att sex riksdagsår bör vara minimitid.

Detta motsvarar två mandatperioder enligt det av riksdagen såsom vilande

antagna förslaget till författningsreform (prop. 1968: 27, KU 20, rskr.

279). För hel visstidspension bör liksom inom den nuvarande riksdagsmannapensioneringen

fordras 20 riksdagsår.

Vad angår visstids pensionens nivå vill styrelsen erinra om att ledamotsarvodet

gjordes pensionsgrundande inom den allmänna tilläggspensioneringen

1.1.1960. Med hänsyn härtill bör beloppet av hel visstidspension bestämmas

med beaktande av det maximibelopp som inom den allmänna tilläggspensioneringen

svarar mot nu gällande basbelopp 5 800 kr. Detta maximibelopp,

»ATP-tak», utgör nu (exklusive folkpension) 22 620 kr. Hel visstidspension

torde böra bestämmas till ett belopp som något understiger detta maximibelopp.

Om månadsbeloppet av hel visstidspension bestämmes till 30

procent av basbeloppet inom den allmänna försäkringen, kommer hel visstidspension

efter 20 riksdagsår att i 1968 års värde uppgå till 20 880 kr./år

eller 1 740 kr ./månad.

Den här avsedda visstidspensionen bör göras värdebeständig. Tekniskt

sker detta lämpligen genom att pensionen ställes i relation till basbeloppet

inom den allmänna tilläggspensioneringen. Detta innebär en avvikelse från

den ordning, som gäller för förändring av nuvarande särskilda riksdagsmannapensioner,

på vilka utgår tillägg med belopp motsvarande tilläggen

till förutvarande statsanställdas pensioner. Någon ändring härutinnan förutsättes

inte ske beträffande riksdagsmannapensioner beviljade enligt nu

gällande övergångsbestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Visstidspensionen bör samordnas med lön eller egenpension på grund av

anställning i allmän (statlig eller kommunal) tjänst, med förtidspension

(sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring samt med s. k. temporär

pension mellan 65 och 67 år enligt ersättningsstadgan eller pension enligt

den särskilda riksdagsmannapensioneringen. Samordningen bör ske på

visstidspensionssidan. Visstidspensionen skall sålunda minskas med här

avsedda förmåner och i förekommande fall inte alls utgå. Skäl kan anföras

för samordning även med lön eller egenpension på grund av anställning i

enskild tjänst. Bortsett från härvid uppkommande bevissvårigheter har styrelsen

emellertid funnit tillräckliga skäl f. n. inte föreligga att frångå ersättningsstadgans

principiella ståndpunkt, t. ex. när det gäller samordning mellan

ledamotsarvode och pension på grund av anställning i enskild tjänst.

Den föreslagna visstidspensioneringen kan införas utan rubbning av nuvarande

bestämmelser i ersättningsstadgan med övergångsbestämmelser

om pension till förutvarande riksdagsledamot. Detta är enligt styrelsens

mening en avgjord fördel. Visstidspensionen skall utgå fr. o. m. dagen efter

den, då mandatet upphör, intill den månad, då pensionstagaren uppnår 67

års ålder.

Om ålders- eller riksdagsårsrekvisiten för visstidspension brister för ledamot,

vars mandat upphör, kan skäl ändå föreligga att under vissa villkor

genom engångsersättning överbrygga de ekonomiska övergångsproblemen.

Minimitiden för rätt till engångsersättning föreslås satt till tre år. Vid bestämmande

av engångsersättningens belopp kan man efter förebild från

bestämmelserna om sex månaders uppsägningstid för en tillsvidareförordnad

statstjänsteman på löneplan C (Cr) säga att ledamot genom val ca tre

månader före mandatets upphörande får varsel härom och att ledamoten

rimligen ytterligare tre månader bör få uppbära arvodet fastän kapitaliserat

för dessa tre månader. Syftet med denna avgångsersättning är att ge

ledamoten skäligt rådrum för omställning till annan verksamhet i den mån

ledamoten i samband med mandatets upphörande inte återgår till eller erhåller

anställning i allmän tjänst eller blir berättigad till vissa förmåner.

Med hänsyn till syftet med visstidspensioneringen och till möjligheterna

till efterlevandepension från ATP bör visstidspensionen inte förenas med rätt

till efterlevandepension.

Vad slutligen angår kostnaderna för bär avsedd visstidspensionering och

engångsersättning torde det vara omöjligt att exakt förutsäga dessa. Det

närmaste man lär kunna komma är ett räkneexempel under antagande att

de föreslagna bestämmelserna om visstidspension redan vore i kraft och att

utgången av årets andrakammarval läggs till grund för beräkningarna. Av

63 ledamöter, vilkas mandat upphör 31.12.1968, är 36 under 65 år. Frånräknas

statstjänstemän och andra, som enligt de av styrelsen föreslagna

bestämmelserna ej skulle antagas komma att uppbära visstidspension, åter
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

står 13 ledamöter som torde ifrågakomma för visstidspension och 5 som

torde kunna erhålla engångsersättning. Kostnaderna för visstidspension

respektive engångsersättning till dessa torde med hänsyn till antalet riksdagsår

komma att uppgå till ca 190 000 kr. för helt budgetår respektive

ca 61 000 kr. i 1968 års värde.

Vid bifall till styrelsens förevarande framställning torde kostnaderna

för visstidspensioner och engångsersättningar böra belasta fjortonde huvudtitelns

förslagsanslag till Pensioner åt f. d. riksdagsledamöter m. fl.

De föreslagna bestämmelserna om visstidspensioner och engångsersättningar

bör träda i kraft 1.1.1969 men tillämpas på riksdagsledamot, vars

mandat upphör 31.12.1968 eller senare.

Hemställan

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor hemställer under åberopande

av vad i det föregående anförts att riksdagen måtte

1. antaga efterföljande som bilaga 1 till denna framställning

fogade förslag till lag om ändring i stadgan den 21 februari

1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande samt

2. besluta att kostnaderna för här avsedda visstidspensioner

och engångsersättningar skall bestridas från fjortonde

huvudtitelns förslagsanslag till Pensioner åt f. d. riksdagsledamöter

m. fl.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,

herrar Wärnberg, Augustsson och Sterne, fru Kristensson samt

herrar Martinsson och Thorsten Larsson.

RIKSDAGENS FÖRVALTNINGSKONTOR

På styrelsens vägnar:

SIGURD LINDHOLM

/Sture Lannefjord

1*_814495

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för

riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Härigenom förordnas, att i stadgan den 21 februari 1941 om ersättning för

riksdagsmannauppdragets fullgörande» närmast efter 7 § skall införas en

ny paragraf, betecknad 7 a §, av nedan angiven lydelse.

7 a §.

1 mom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst sex år och som vid

mandatets upphörande uppnått 50 men ej 67 års ålder, äger rätt till s. k.

visstidspension i enlighet med vad nedan angives. Styrelsen för riksdagens

förvaltningskontor må, när särskilda skäl därtill föranleda, bevilja jämväl

ledamot, som uppnått 45 men ej 50 års ålder, rätt till sådan pension under

förutsättning att han varit ledamot av riksdagen minst nio år.

För hel visstidspension erfordras minst tjugu riksdagsår. Sådan pension

utgör för månad 30 procent av det vid varje tidpunkt gällande basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring. Då antalet riksdagsår är mindre än tjugu

och rätt till pension föreligger, utgör den månatliga pensionen för varje riksdagsår

1,5 procent av förenämnda basbelopp.

För beräkning av riksdagsår enligt första och andra styckena ovan medräknas

ej tid efter fyllda 65 år.

Visstidspension utgår från och med månaden efter den, då mandatperioden

utgått, längst intill den månad varunder 67 års ålder uppnås. Rätten

till pension upphör om pensionstagaren ånyo blir ledamot av riksdagen.

Avlider pensionstagaren under tid då rätt till pension föreligger, utgår pensionen

till och med den dag då en månad förflutit efter pensionstagarens

frånfälle. Upphör pensionsrätten av annan anledning, utgår pensionen till

och med utgången av den månad, under vilken rätten upphört.

För tid då den som är berättigad till visstidspension tillika uppbär förtidspension

(sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring, lön eller egenpension

på grund av anställning i allmän tjänst eller pension enligt 7 §

andra stycket eller riksdagsmannapension jämlikt bestämmelser om pen- 1

1 Senaste lydelse se betr. 7 § SFS 1962: 622 med ändring SFS 1967: 563.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

sion för riksdagsmannauppdrag (riksdagsmannapension) skall Aisstidspensionen

minskas med sålunda utgående förmån och i förekommande

fall ej utgå. Vid tillämpning av avdragsreglerna skall pensionsbelopp, som

hänför sig till riksdagsmannapension, beräknas med tillägg eller avdrag

varom stadgas i bestämmelserna härom samt tjänstepension beräknas efter

det bruttobelopp, basbelopp eller motsvarande belopp, som för densamma

är tillämpligt. Avdragsbelopp, som skall gälla från början av utbetalningsår,

skall tillämpas under hela året, såvida icke därigenom månatligt pensionsbelopp

blir mindre än som eljest skolat utgå.

Visstidspension må icke tillkomma den som genom lagakraftägande dom

förklarats förlustig sitt riksdagsmannauppdrag eller upphört att vara svensk

medborgare eller trätt i främmande makts tjänst. Styrelsen för riksdagens

förvaltningskontor skall dock äga att i sistnämnda båda fall efter särskild

framställning besluta om rätt för vederbörande att helt eller delvis uppbära

pensionen.

2 mom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst tre år och som icke i

samband med mandatets upphörande återgår till eller erhåller anställning i

allmän tjänst eller blir berättigad till visstidspension enligt bestämmelserna

i 1 mom. eller till pension enligt 7 § andra stycket eller till riksdagsmannapension

eller till förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring,

skall vid mandatets upphörande erhålla engångsersättning motsvarande

tre månadsarvoden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969 och skall tillämpas på den

vars mandatperiod utgår den 31 december 1968 eller senare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30.10.1968

Bilaga 2

P.M.

angående ersättning till riksdagsledamot, vars mandat upphör före fyllda 65 år

Sedan chefen för riksdagens förvaltningskontor genom beslut 1.10.1968

uppdragit åt mig att som expert inom förvaltningskontoret biträda med utredning

av frågan om ersättning till riksdagsledamot, vars mandat upphör

före den för ledamot principiella pensionsåldern 65 år, får jag härmed överlämna

förslag till reglering av här avsedda ersättningar. Inledningsvis får

jag härvid återge en inom förvaltningskontoret utarbetad redogörelse för

gällande bestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om pension till ledamot av riksdagen har meddelats i en

av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt beslutad stadga den 21 februari

1941 (nr 98, senast ändrad genom SFS 1967:563) om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande (ersättningsstadgan).

Enligt stadgan med tillhörande övergångsbestämmelser utgår i princip

egenpension (ålderspension) till ledamot eller förutvarande ledamot av riksdagen

fr. o. in. 65 års ålder enligt två system — riksdagsmannapension eller

ATP — beroende på om mandattiden infallit före eller efter ATP:s införande.

För tid före år 1961 utgår särskild riksdagsmannapension. För tid

fr. o. m. år 1960 (sistnämnda år tillgodoräknas i båda systemen) är arvodet

till riksdagsledamot ATP-grundande.

Utöver de hittills endast undantagsvis tillämpade bestämmelserna om

möjlighet för styrelsen för riksdagens förvaltningskontor att, när särskilda

omständigheter föranleder därtill, bevilja avgående riksdagsledamot pension

före 65 års ålder (se nedan) saknas f. n. i motsats till förhållandet i vissa

andra länder bestämmelser om avgångsersättning (engångsersättning) eller

motsvarande anordning för ledamot, vars mandat upphör före nämnda ålder.

A. Mandattid före år 1961 — riksdagsmannapension

Egenpension

Den som varit ledamot av riksdagen 1960 eller tidigare (året 1960 är alltså

pensionsgrundande i båda systemen) kan få särskild riksdagsmannapension

enligt följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

1. Rätt till riksdagsmannapension äger den som varit ledamot av riksdagen

minst 8 år före år 1961, fyllt 65 år och upphört att vara ledamot. Endast

den som är född 1895 eller tidigare (och som alltså ej får ATP) får tillgodoräkna

tid fr. o. m. 1961 för här avsedd riksdagsmannapension.

2. När särskilda omständigheter därtill föranleder må styrelsen för riksdagens

förvaltningskontor enligt ersättningsstadgan, utan hinder av vad i

punkt 1 ovan sägs, efter ansökan bevilja riksdagsmannapension för viss tid

eller livstid åt den som varit ledamot av riksdagen minst 2 men ej 8 år före

1961 eller som inte fyllt 65 år.

Efterlevandepension

Make efter den som varit ledamot av riksdagen minst 8 år äger inom den

särskilda riksdagsmannapensioneringen rätt till efterlevandepension motsvarande

50 % av den pension som tillkommit eller skulle ha kunnat tillkomma

ledamoten med hänsyn till den tid han vid sitt frånfälle varit ledamot

av riksdagen. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor får dock, när

särskilda omständigheter föreligger, bevilja pension till make efter den, som

varit ledamot av riksdagen kortare tid än 8 år samt till frånskild make.

Huvudregeln är att äktenskapet skall ha ingåtts senast den dag ledamoten

fyllt 60 år men dispens kan i särskilda fall meddelas från detta villkor. Vissa

samordningsbestämmelser gäller.

Efterlevande barn eller adoptivbarn under 19 år till riksdagsledamot kan

under vissa förutsättningar inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen

få pension med belopp motsvarande 15 % av efterlevande make-pension,

om sådan utgår, och i annat fall 40 % av pensionen för efterlevande

make. Finns flera pensionsberättigade barn, skall dessa procenttal för barn

nr 2 och följande ökas med 10 %.

Pension till efterlevande eller frånskild make till den som före 1.1.1952

upphört att vara ledamot av riksdagen utgår i princip inte. Styrelsen för

riksdagens förvaltningskontor får dock efter särskild prövning bevilja pension

även till änka efter riksdagsledamot, vars ledamotskap upphört före

nämnda dag.

Enligt lagändring som trädde i kraft 1.1.1963 kan efterlevandepension —

alltså även änldingspension — utgå till efterlevande make efter den som

varit ledamot av riksdagen fr. o. in. 1.1.1963 och på vilken ersättningsstadgans

övergångsbestämmelser är tillämpliga, dvs. en efterlevandepension baserad

på mandattid före år 1961.

B. Mandattid fr.o.m. år 1960 — ATP

Egenpension

För tid fr. o. m. 1960 äger riksdagsledamot pensionsrätt enligt lagen om

allmän försäkring. Ledamotsarvode under sådan tid är alltså ATP-grundan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

de. Sådan ledamot kan för tid före 1961 även få riksdagsmannapension enligt

övergångsbestämmelserna till ersättningsstadgan.

Efterlevandepension

Efterlevande till riksdagsledamot, som har rätt till pensionsförmåner enligt

lagen om allmän försäkring, äger rätt till efterlevandepension enligt

denna lag.

C. Pensionsålder

Riksdagsmannapension, dvs. för mandattid före år 1961, börjar i princip

utgå vid 65 års ålder (under förutsättning att ledamotskapet upphört).

När särskilda omständigheter föreligger, får styrelsen för riksdagens förvaltningskontor

dock bevilja pension att utgå inom riksdagsmannapensioneringen

före 65 år.

Inom ATP börjar ålderspension regelmässigt utgå från 67 år. Styrelsen

för riksdagens förvaltningskontor äger dock efter ansökan, med stöd av 7 §

ersättningsstadgan, tillerkänna avgången ledamot temporär pension för tid

mellan 65 och 67 år. Sådan pension kan dock endast tillerkännas den som

varit ledamot av riksdagen minst två år, varav någon del efter fyllda 60 år,

och som inte är berättigad till riksdagsmannapension enligt övergångsbestämmelserna

till ersättningsstadgan. Pensionsbeloppet beräknas med utgångspunkt

från blivande ATP-pension grundad enbart på ledamotskap av

riksdagen.

D. Pensionsuivå

Egenpension

Inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen utgår full riksdagsmannapension

till den som varit ledamot av riksdagen 20 år eller längre tid.

Pensionen utgör i 1968 års nivå 19 284 kr. brutto (= grundbelopp 12 000 kr.

jämte generellt tillägg).

När antalet riksdagsår är färre än 20, utgår pension med 600 kr. jämte

generellt tillägg för varje riksdagsår, i 1968 års värde 964 kr. 20 öre per

riksdagsår. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor får dock bevilja ledamot,

som fyllt 65 men ej 67 år, temporär förhöjning av pensionen intill

dess ATP börjar utgå.

Pensionsnivån för riksdagsledamot för tid, som är A TP-grundande, regleras

genom bestämmelserna i lagen om allmän försäkring. Hel ATP-pension,

beräknad efter nu gällande basbelopp 5 800 kr., utgör 22 620 kr. för år.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Som exempel på tillämpningen av gällande bestämmelser om pension till

riksdagsledamot, med beaktande av mandattid både före och efter ATP:s

införande, lämnas i underbilaga 1 vissa uppgifter om de belopp (i 1968 års

värde) som skulle tillkomma ledamot vid avgång 31.12.1969 eller 31.12.1970.

Efterlevandepension

Efterlevandepensionens nivå utgör för make inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen

i princip hälften av den pension som tillkom eller

skulle ha tillkommit ledamot. För barn gäller särskilda kvotregler.

Inom ATP utgör änkepensionen 40 % av den tilläggspension, vartill den

avlidne varit eller skulle ha blivit berättigad.

E. Samordningsbestämmclser

Egenpension inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen samordnas

med tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring eller lön eller

egenpension på grund av anställning i allmän tjänst, om de sammanlagda

förmånerna överstiger beloppet av eu och en halv full riksdagsmannapension

(år 1968 28 926 kr.).

Motivuttalanden beträffande pensionsåldern m. in.

1!H7 års sakkunniga för utredning om pensionsrcitt för riksdagens ledamöter

anförde i sitt utlåtande 23.4.1947 (stenc.) bl. a. följande.

Utredningen föreslår således, att pensionsåldern bestämmes till 65 år,

såvitt angår förutvarande riksdagsman. För den som kvarstår såsom riksdagsman

efter uppnående av nämnda levnadsålder bör pensionen tillträdas

först vid den tidpunkt, då riksdagsmannauppdraget frånträdes.

Emellertid bör enligt utredningens mening möjlighet hållas öppen att

efter särskild prövning låta pensionen utgå från en tidigare levnadsålder än

65 år, därest särskilda omständigheter därtill föranleda. Närmast syftar utredningen

härvid på det fall, att en riksdagsman till följd av sjukdom blir

urståndsatt att fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag. Även för andra fall

kan det emellertid framstå som skäligt, att pension medgives utgå före uppnådd

ålder av 65 år, varvid en viss motsvarighet till systemet med förtidspensionering

inom det statliga pensionsväsendet synes kunna ifrågakomma.

I sist åsyftade fall bör således pension som regel icke få åtnjutas före uppnådda

60 år.

Chefen för finansdepartementet tillstyrkte i prop. 1947:276 (s. 21) att

pensionsåldern bestämdes till 65 år med möjlighet att efter särskild prövning

låta pensionen utgå från tidigare levnadsålder, därest särskilda omständigheter

därtill föranledde.

Konstitutionsutskottet uttalade i uti. 1947:26 (s. 15) följande.

Beträffande den ålder, från vilken pensionen skulle utgå, har inom utskottet

övervägts, huruvida icke för att ytterligare befrämja önskemålet om en

föryngring av riksdagens sammansättning, pension regelmässigt borde kunna

utgå redan vid 60 års ålder och icke, såsom i propositionen förordats,

först efter fyllda 65 år. Departementschefen föreslår emellertid samtidigt,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

att pensionen, efter särskild framställning, må kunna utgå före fyllda 65 år,

därest särskilda omständigheter därtill föranleda. Med hänsyn härtill får

utskottet, som förutsätter, att en ledamot, som innehar ett större antal riksdagsår

och en relativt hög ålder, även om han avgår före fyllda 65 år, omedelbart

skall kunna komma i åtnjutande av pension, ansluta sig till propositionens

lagförslag, att pension regelmässigt bör utgå dagen näst efter den

då vederbörande uppnått 65 års ålder.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Är 1962 antog riksdagen vissa ändringar i ersättningsstadgans övergångsbestämmelser.

I sitt betänkande 1962: 20, som låg till grund för detta riksdagsbeslut,

gjorde konstitutionsutskottet (s. 18) det uttalandet beträffande

möjligheten att bevilja pension till ledamot före fyllda 65 år att i det avseendet

skulle enligt utskottets mening fortfarande gälla vad utskottet anfört

vid riksdagsmannapensioneringens införande år 1947.

Beträffande pensionsrätten för riksdagens ledamöter anförde 1957 års

riksdagsarvodesutredning i betänkande, avlämnat 4.10.1958 (bilaga till KU

1959: 18), bl. a. följande.

Vid införandet av pensionsrätt för riksdagens ledamöter framhölls, samtidigt

som riksdagsmannauppdragets särart i förhållande till andra förtroendeuppdrag

betonades, att grunden för denna pensionsrätt var eu annan

än för pensionsrätt för anställningshavare. Riksdagsarbetet vore på längre

sikt ägnat att medföra olägenheter för riksdagsmännen i deras vanliga gärning

och det kunde i betraktande härav inte anses opåkallat, att det allmänna

sörjde för att riksdagsmännen, där uppdraget haft en längre varaktighet,

erhölle kompensation för de med uppdraget förenade olägenheterna

och uppoffringarna i form av ett bidrag till deras försörjning på ålderdomen.

Ur denna motivering för riksdagsmannapensioneringen synes kunna härledas

följande principer, som bör vara vägledande vid pensioneringens utformning.

1. Pensioneringen bör vara inriktad på att ge vederbörande en kompensation

för att de på grund av uppdraget i viss utsträckning ginge miste om

möjligheter att genom vanlig yrkesverksamhet trygga sin ställning i händelse

av arbetsoförmåga men däremot inte ha till syfte att i och för sig bereda

riksdagsledamöterna vissa förmåner. Pensioneringen bör in. a. o. grundas

på vad som skulle kunna betecknas som »kompensationsprincipen».

2. Pensionsrätten bör inte vara automatiskt anknuten till uppdraget utan

bör göras beroende av att detta haft en viss inte alltför kort varaktighet.

Det förutsättes, att de nya bestämmelserna inte skall gälla med mindre

riksdagsmannen någon tid före 65 års ålder varit ledamot av riksdagen efter

bestämmelsernas ikraftträdande.

Med hänsyn till förut angivna motivering för riksdagsmannapensioneringen

har det ansetts rimligt att i huvudsak bibehålla de förutsättningar för pensionsbestämmelsernas

tillämplighet, som nu gäller. Karenstiden för inträde

av pensionsrätt bör sålunda i allmänhet vara åtta riksdagsår. Av kompensationsprincipen

har ansetts böra följa, att endast tid före 65 års ålder, som

utgör pensionsåldern, skall få åberopas. En sådan anordning står också väl

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

i överensstämmelse med intresset av att ett kvarstående i riksdagsmannauppdraget

till högre ålder inte skall särskilt stimuleras.

(s. 50)

I sådana fall inom riksdagsmannapensioneringen, som motsvarar liwäntefallen

inom personalpensioneringen, skall således — under förutsättning att

karenstidsvillkoret uppfyllts — alltid utgå förmån med karaktär av pension

i teknisk mening. Denna avvikelse från personalpensioneringsgrunderna är

motiverad av att det inte är önskvärt att utforma riksdagsmannapensioneringen

på sådant sätt, att det skulle bli ekonomiskt särskilt betydelsefullt att

förvärva eller bibehålla riksdagsmannauppdraget i anslutning till pensionsåldern.

Avvikelsen torde också stå i god samklang med den här antagna förutsättningen,

att pensioneringen skall grundas på »kompensationsprincipen».

Praxis beträffande iedamotspension före 65 år

Som framgår av det föregående kan, när särskilda omständigheter föreligger,

riksdagsmannapension beviljas att utgå före 65 år. Här avsedd »förtidsriksdagsmannapension»

har sedan 1947 beviljats endast i tre fall, i åldrarna

61—63 år och i förening med bestående sjukdom.

SPR-systemet för statstjänstemän

De hithörande bestämmelserna har sammanfattats i följande den 28 maj

1959 utfärdade författningar, nämligen statens pensionslöneförordning (SFS

1959:286), statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SFS 1959:287)

och en särskild förordnandepensionskungörelse (SFS 1959:288). Samma

dag har utfärdats kungörelser med övergångs- och tilläggsbestämmelser till

pensionsreglementet (SFS 1959:419—420).

Egenpensionens storlek bestämmes på grundval av dels pensionsunderlaget,

dels antalet tjänstår. Pensionsunderlaget är i regel lika med lönen i

lönegradens slutlöneklass. I allmänhet fordras för hel egenpension 30 tjänstår.

Hel egenpension utgör 65 % av pensionsunderlaget. Från 67 års ålder

utgår ett tillägg som fr. o. m. 1.7.1968 utgör 166 kr. för månad vid 30 tjänstår.

Egenlivränta kan utgå till den som avgår från statlig befattning efter

fyllda 30 år efter att minst tre år ha varit underkastad pensionsreglementet.

Egenlivränta utgår från 65 års ålder.

Förordnandepension kan efter särskilt beslut utgå till vissa högre tjänstemän

tillsatta medelst förordnande på viss tid och till vissa chefstjänstemän

med förordnande tills vidare. Rätt till förordnandepension inträder under

de förutsättningar som gäller beträffande ålders-, sjuk- och förtidspension

och kan dessutom uppkomma, då förordnandetjänst frånträdes efter att ha

innehafts minst tolv år i oavbruten följd.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Förordnandepensions belopp för månad utgör i normalfallet 65 procent av

tjänstemannens pensionsunderlag, där tjänsten innehafts minst tolv år. Om

tjänstemannen innehaft tjänsten i minst 12 men ej 18 år och ej uppnått 55

års ålder sker viss minskning av beloppet, under förutsättning tillika att

tjänstemannen på grund av uttryckt önskan antingen får förordnandet upphävt

eller vid utlöpandet av förordnandet inte får detsamma förnyat. För

tjänsteinnehav kortare tid än tolv år finns särskilda regler för pensionens

reduktion med hänsyn till antalet felande fjärdedelar av år.

Samordning. Pensionsförmånerna är samordnade med folkpension och

annan pension grundad på lagstiftning liksom vissa andra ersättningar på

grund av socialförsäkring.

Vissa kommunala pensionsanordningar

Redogörelsen för riksdagsledamöternas pensionsförhållanden torde böra

kompletteras med uppgifter om de s. k. visstidspensioner som utgår till borgarråd,

som före pensionsåldern avgår vid utgången av tjänstgöringsperiod

— oavsett anledningen till avgången. [Pensionsreglemente för borgarråd,

antaget av stadsfullmäktige 17.12.1951 med ändringar senast antagna av

fullmäktige 6.12.1961 (Rf 1961:74) och 18.6.1962 (Uti. 1962:168).] Om

den uppnådda tjänstetiden uppgår till tre eller flera tjänstgöringsperioder

(en period = 4 år) med en tillgodoräknad tjänstetid av 12 år eller iner utgår

hel pension. Understiger den uppnådda tjänstetiden 12 år, utgår avkortad

visstidspension. Om den uppnådda tjänstetiden understiger 9 år skall vid

fastställande av tjänstetid för visstidspension tjänstetiden ökas med hälften,

dock högst med tiden från tjänstgöringsperiodens utgång till pensionsåldern

och icke i något fall till mer än 9 år. En tjänstgöringsperiod av minst 4 år

ger sålunda en tillgodoräknad tjänstetid av 6 år, medan två tjänstgöringsperioder

lika med 8 år ger en tillgodoräknad tjänstetid av 9 år. Ett borgarråds

pensionslön utgöres av den vid varje tid gällande månadslönen i lönegrad

KB 4 (C 2) jämte hälften av det vid varje tid gällande skillnadsbeloppet

mellan månadslönerna för lönegraderna KB 10 (C 8) och KB 4 (C 2).

Hel visstidspension utgör 62 % av pensionsunderlaget (8 444 kr. i 1968

års nivå) multiplicerat med tjänstetidsfalctorn, dvs. i ovannämnda fall resp.

0,5 och 0,75 för 6 resp. 9 år. Visstidspensionerna utgör i 1968 års nivå för år

lägst (= tillgodoräknad tjänstetid 6 år) 31 416 kr. och för en tjänstetid av

9 år 47 112 kr. Hel pension vid en tillgodoräknad tjänstetid av 12 år eller

mer uppgår till 62 820 kr. för år.

Ovannämnda pensionsbelopp utgår längst intill dess vederbörande fyller

65 år. För tid härefter utgår egenpension soni i regel är lika med visstidspensionen.

Egenpensionen kan bli större om annan tillgodoräkningsbar tid

kan åberopas. Denna pension är samordnad med utgående socialförsäkringsförmåner.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

För kommunal- och landstingsråd gäller normalpensionsreglementet för

heltidssysselsatta kommunala förtroendemän (stencil, Sv.Kommunförbundet,

Bilaga 1 till cirkulär K 31/67). Pensioneringsbestämmelserna anknyter till

vad som gäller för borgarråd. Pensionslönen är maximerad på så sätt att

arvodesbelopp som överstiger lönen i lönegrad KB 4 (C 2) inräknas till hälften

och arvodesbelopp som överstiger lönen i KB 7 (C 5) ej alls inräknas i

pensionslönen. Visstidspension utgår efter minst fyra år.

Bestämmelser om visstidspension gäller. Följande sammanställning visar

den tillgodoräknade tjänstetiden efter olika uppdragstider.

Tillgodoräknad tjänstetid

Uppdrags tid

efter avgång

vid mandat- periods utgång

efter avgång

före mandat- periods utgång

Mindre än 4 år..............

_

4 år (1 period)..............

G

6

5 »>.......................

6

6 ».......................

6

7 ».......................

7

8 » (2 perioder)...........

9

9

9 ».......................

9

10 *.......................

10

11 ».......................

11

12 » (3 perioder)...........

12

12

= full pension

Från 65 års ålder upphör visstidspension och ersättes med ålderspension.

Vid beräkning av denna pension medräknas tj änstetid, som kan tillgodoräknas

enligt § 5 mom. 2 a) och d). Ålderspensionen kan således i förekommande

fall bli högre än visstidspensionen. Pensionen utgör 62 % av underlaget.

Reglementet gäller fr. o. m. 1.7.1967, dvs. den tidpunkt då ändringarna i

kommunallagen trätt i kraft.

Heltidssysselsatt förtroendeman, som avgått före 1.7.1967, omfattas således

icke av detta reglemente. Eventuell pension i sådant fall får beslutas

i enlighet med de grunder för pensionering av kommunala förtroendemän

som rekommenderades kommunerna år 1964. Däremot får förtroendeman,

som omfattas av detta reglemente, tillgodoräkna tjänstetid även före

1.7.1967. Detta följer av övergångsbestämmelsen till § 5. Beträffande löneställningen

för borgarråd gäller att de är placerade i KB 10 = 10 467 kr. för

månad. Kommunal- och landstingsrådens löner varierar starkt med hänsyn

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

till arbetsområdets storlek m. m. I större kommuner är de placerade inom

latituden KB 1—4 (KB 1 = löneklass 33 på 5-ort = 5 529 kr.; KB 4 = C 2 =

6 421 kr.).

Avgångsersättningar (motsvarande) i vissa utländska parlament

Förvaltningskontoret har i sammanhanget inhämtat uppgifter från vissa

andra stater om i vad mån avgångsersättning utgår till parlamentariker som

lämnar sin parlamentsplats före pensionsålderns inträde. Sammanfattningsvis

framgår av uppgifterna att avgångsersättning utbetalas i angivna läge i

Danmark, Norge och Västtyskand enligt i princip samma system; Västtyskland

dock med en ytterligare påbyggnad av ett månadsarvode för varje parlamentsår

utöver det första. I Israel, Nederländerna och Österrike utbetalas

avgångsersättning men efter inbördes olika ersättningsgrunder. I Finland,

Frankrike, Schweiz och Storbritannien förekommer ingen avgångsersättning.

Visst bidrag kan dock i Storbritannien utgå efter behovsprövning.

Danmark

Ledamot av Folketinget, som ej återvalts och som valdes vid föregående

ordinarie val, får grundarvodet minus pensionsbidraget, f. n. netto 3 832 dkr.

per män., under tre månader efter mandattidens utgång.

Israel

Ledamöter, som lämnar parlamentet (Knesset) eller som inte återväljes

och som inte är berättigade till ålderspension, får en engångssumma utgörande

11 % av sin sista månadslön multiplicerad med det antal månader de

varit medlemmar av Knesset. Samma ersättning utgår till familjen till en

medlem, vilken dör under sin mandattid, men som ännu ej var berättigad

till pension. Därutöver utbetalas till en sådan familj ett belopp lika med

medlemmens årslön.

Nederländerna

Ledamot av andra kammaren, som drar sig tillbaka eller inte återväljs,

får avgångsbidrag i minst två år. Första året får han 80 procent (sv. kr.

22 720/år) och andra året 65 procent (sv. kr. 18 460/år) av det ordinarie

parlamentsarvodet på för närvarande 20 000 floriner/år (= sv. kr. 28 400/år).

Om han varit medlem i mer än två år får han för varje år utöver två år,

dock högst sex år, 50 procent av arvodet.

Norge

Ordinarie stortingsrepresentant, som varit medlem i mera än 12 månader

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

i sträck och som ej återvalts, får likaledes månadsarvodet, 4 083 nkr., i tre

månader utöver mandattiden.

Förbundsrepubliken Tyskland

Medlem av Förbundsdagen, som frivilligt avgår eller ej återväljes och som

tillhört Förbundsdagen under minst ett år, får månadsarvodet, 2 360 DM,

under tre månader. För varje ytterligare år, som ledamotskapet varat, utgår

en månadslön. Efter yrkande kan presidenten godkänna att månadslönerna

utbetalas i en enda summa.

Österrike

Ledamot av nationalrådet, som avgår och som har suttit en hel mandatperiod,

får tredubbelt arvode för avgångsmånaden. Om han suttit i två på

varandra följande mandatperioder får han det sista månadsarvodet sexdubblat,

och, om han suttit i tre på varandra följande mandatperioder, tolvdubblat,

då han lämnar nationalrådet. Motsvarande bestämmelser gäller

även för ledamöter i förbundsrådet.

Uppgifterna om ovannämnda förhållanden hänför sig till olika tidpunkter,

i stort sett åren 1967—1968.

Förslag inom riksdagen

I motionen II: 647 år 1968 hemställde riksdagsledamoten B. Rubin att riksdagen

måtte ändra reglerna om pension till riksdagsman i ersättningsstadgan

på så sätt, att riksdagsman som avgår i samband med enkammarreformen

får pension i skälig omfattning. Förslaget åsyftar bestämmelser om avgångsvederlag

vid ett enda tillfälle, nämligen då Sverige övergår från tvåtill

enkammarsystem. Motionären anför för förslaget allmängiltiga motiv,

nämligen riksdagsledamotens behov av hjälp att komma över den första

besvärliga yrkesmässiga anpassningsperioden under övergången från det

parlamentariska arbetet tillbaka till det civila livet.

Enligt konstitutionsutskottets memorial nr 19 år 1968 har behandlingen

av motionen i fråga uppskjutits till höstsessionen av 1968 års riksdag.

överväganden och förslag

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande

bestämmelser har den särskilda riksdagsmannapensioneringen, som infördes

1947 efter förslag av Kungl. Maj :t, i princip avskaffats år 1960, då riksdagsmannaarvodet

gjordes pensionsgrundande inom den allmänna tilläggspensioneringen

från och med 1.1.1960. Två modifikationer har dock införts

dels med hänsyn till att pensionsåldern inom tilläggspensioneringen är 67

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

år och dels med hänsyn till att i denna pensionering sker ett successivt inväxande

beroende på levnadsåldern och att riksdagsmännen vid tilläggspensioneringens

införande redan hade en särskild pensionering. Sålunda kan

temporär pension mellan 65 och 67 år beviljas under vissa förutsättningar

liksom viss pension enligt den tidigare gällande riksdagsmannapensioneringen

övergångsvis beviljas den som varit ledamot av riksdagen 1960 eller tidigare.

1 konstitutionsutkottets memorial 1960:27 framhölls bl. a.

I 5 § andra stycket lagen om försäkring för allmän tilläggspension ges,

som nämnts, möjlighet att jämställa inkomster av annat förvärvsarbete än

anställning med inkomst av anställning. Detta har bl. a. skett med tanke på

kommunala förtroendemän. Riksdagsmannauppdraget är numera av sådan

omfattning, att det under en stor del av året upptar en betydande del av

riksdagsmannens arbetstid. Även mellan riksdagssessionerna fordrar det

arbete. Det framstår under sådana omständigheter som skäligt, att riksdagsmannaarvodet

i pensionshänseende betraktas som om det vore inkomst av

anställning. En bestämmelse med sådant innehåll föreslås därför införd i

arvodesstadgan. Av den föreslagna regeln följer, att hela riksdagsarvodet

blir pensionsgrundande samt att riksdagen skall erlägga avgiften enligt lagen

om försäkring för allmän tilläggspension.

Redan 1960 har sålunda vissa paralleller dragits mellan uppdrag som kommunal

förtroendeman och riksdagsmannauppdraget. Såväl uppdrag som

kommunal förtroendeman hos landsting och större kommuner som riksdagsmannauppdrag

har sedan dess alltmera tenderat att bli vederbörandes

huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. Pensions- och trygghetsfrågorna

har härigenom kommit att tilldra sig accentuerad uppmärksamhet

inte minst med hänsyn till det politiska livets speciella struktur. Vad gäller

de kommunala förtroendemännen har sedan länge funnits pensionsrätt för

borgarråden i Stockholm medan för övriga heltidssysselsatla kommunala

förtroendemän gäller ett särskilt normalpensionsreglemente med giltighet

först fr. o. in. 1.7.1967. Särskild rekommendation om grunder för pensionering

av sådana kommunala förtroendemän har dock givits kommunerna år

1964.

Den sålunda gällande pensionsrätten för de kommunala förtroendemännen

innebär i princip att de inordnats i det för resp. kommuns anställda gällande

pensionsreglementet. Viss specialreglering har dessutom skett med

hänsyn till uppdragens speciella karaktär. Sålunda kan s. k. visstidspension

tillkomma den som då uppdraget upphör kan åberopa minst en mandatperiod,

dvs. för närvarande 4 år. Pensionsberäkningen anknyter till pensionsbestämmelserna

i övrigt med den skillnaden att för hel pension erfordras

endast 12 år i stället för normalt 30 år. Visstidspensionen, för vilken

endast innehav av uppdraget medräknas, ersättes vid 65 års ålder, som betraktas

som pensionsålder, med ålderspension. Ålderpensionen är normalt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

lika stor som visstidspensionen men kan bli större än denna på grund av

att även anställningstid bl. a. hos kommunen kan medräknas.

För riksdagsledamöterna saknas för närvarande — bortsett från den övergångsvis

kvarstående möjligheten inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen

att medge sådan pension före 65 års ålder — varje form av pension

eller avgångsersättning för den händelse ett riksdagsmandat icke förnyas och

ledamoten ej uppnått 65 års ålder. Dä riksdagsmannauppdraget såsom ovan

framhållits med hänsyn till omfattningen av de med detsamma förenade

arbetsuppgifterna för många blivit huvudsaklig sysselsättning och förvärvskälla,

måste ett. bortfall av uppdraget, i vart fall om ledamoten uppnått en

viss ej alltför låg ålder, medföra avsevärda svårigheter vid återgång till det

tidigare arbetsfältet. I olika sammanhang har också framhållits önskvärdheten

av att befrämja en föryngring av riksdagens sammansättning t. ex.

genom att ej ha för hög pensionsålder. Båda dessa synpunkter skulle kunna

tillgodoses om man införde något slags visstidspensionering för riksdagsledamot,

vars mandat upphör före fyllda 65 år, som i princip är den för

ledamot gällande pensionsåldern.

Det utmärkande för visstidspensioneringen för de kommunala förtroendemännen

är att den inpassats i det för kommunens anställda gällande pensionssystemet.

För riksdagens ledamöter finns i princip inte något särskilt

pensionssystem vid sidan av den allmänna tilläggspensioneringen, bortsett

från den temporära pensionen mellan 65 och 67 år samt den övergångsvis

kvardröjande särskilda riksdagsmannapensioneringen. En pensionsanordning

för riksdagsledamöterna i linje med visstidspensioneringen inom kommunerna

kan alltså inte infogas i ett redan befintligt system. Detta bör självfallet

inte hindra att en sådan pensionering anordnas för riksdagens ledamöter.

Det sätt på vilket pensionsfrågan lösts för dessa och den särskilda

reglering som gäller i speciella fall måste dock beaktas i sammanhanget. Mot

bakgrunden av vad sålunda anförts skulle en pensionering kunna ordnas

enligt följande för riksdagsledamot, vars mandat upphör före fyllda 65 år.

För rätt att erhålla pension vid mandatets upphörande bör gälla vissa

minimivillkor i fråga om ålder och antal riksdagsår, varjämte pensionen bör

samordnas med eventuellt utgående förtidspension enligt lagen om allmän

försäkring, lön eller egenpension på grund av anställning i allmän tjänst

eller den särskilda pension som kan tillkomma riksdagsledamot före 67 års

ålder. Vad gäller åldersvillkoret är det uppenbart, att de svårigheter som

uppstår i samband med riksdagsledamotens återgång till en borgerlig gärning

accentueras med stigande levnadsålder. En lämplig minimiålder synes

ur olika synpunkter vara 50 år. Denna ålder överensstämmer för övrigt med

den som gäller för rätt till årlig ersättning åt den som blir övertalig i samband

med vissa indragningar inom försvaret. Emellertid torde de nyssnämnda

svårigheterna kunna bliva avsevärda även för den som ej uppnått

50 års ålder om riksdagsmannauppdraget varat under en lång följd av år.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Möjlighet att erhålla pension synes därför i analogi med vad som gäller för

årlig ersättning böra beredas jämväl den som uppnått 45 men ej 50 år. Detta

hör dock vara rena undantagsfall och avse endast sådana som kan åberopa

betydligt fler riksdagsår än vad som kommer att gälla för 50-åringen. Övervägande

skäl torde tala för att minimitiden för rätt till pension för den som

vid mandatets upphörande uppnått 50 år sättes till 6 år. För att markera

undantagsställningen för den som uppnått 45 men ej 50 år torde det minsta

erforderliga antalet riksdagsår i dessa fall böra sättas till 10. Antal riksdagsår

beräknas i alla här avsedda sammanhang utan hänsyn till eventuella

uppehåll mellan mandatperioderna.

Hur många riksdagsår som skall erfordras för att hel visstidspension skall

utgå liksom storleken av hel sådan pension är två frågor som inte bara har

nära samband med varandra utan också torde påverkas av de pensionsförliållanden

som nu gäller för riksdagsledamot, vars mandat upphör vid uppnådda

65 år eller senare. För hel pension erforderlig tjänstetid är inom såväl

den kommunala visstidspensioneringen som den statliga förordnandepensioneringen

12 år, medan motsvarande krav inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen

är 20 år. Inom den allmänna tilläggspensioneringen,

som är den enda pensionering som i princip gäller för riksdagens ledamöter,

är kravet i normalfallet 30 år — liksom inom annan statlig, kommunal och

privat tjänstepensionering utom visstidspensioneringen -— men är nedsatt

till 20 år för den som är född 1914 eller tidigare och till 21—29 år för den

som är född 1915—1923. Vid avvägningen av hur många riksdagsår som bör

erfordras för hel visstidspension bör bl. a. beaktas, att riksdagsmannauppdraget

icke torde vara att helt jämställa med exempelvis uppdrag som heltidssysselsatt

kommunal förtroendeman vad gäller den tidsperiod under vilken

det normalt kan komma att fullgöras. Det torde också vara rimligt, att

en förhållandevis lång riksdagsmannatid bör ge bättre förmåner än en kortare

tid. Tiden får dock icke sättas så lång att den motverkar syftet att

åstadkomma föryngring av riksdagen. Slutligen torde icke sådana regler

böra skapas som gör att visstidspensionen kan bli större än den allmänna

tilläggspension som framdeles kommer att utgå till riksdagsledamoten och

som då avlöser visstidspensionen. Från dessa utgångspunkter borde lämpligen

för hel pension erfordras 20 riksdagsår och beloppet av hel pension utgöra

ca 20 000 kr. för år, ett belopp som något understiger det maximibelopp,

22 620 kr., som inom den allmänna tilläggspensioneringen svarar

mot nu gällande basbelopp, 5 800 kr. Härigenom skulle varje riksdagsår

ge ca 1 000 kr. i årlig visstidspension. Lägsta årspension till den som

vid mandatperiodens utgång uppnått 50 års ålder skulle bli ca 6 000 kr.

Den pension som beviljas enligt grunderna ovan torde böra göras värdebeständig.

Detta kan lämpligen ske genom att pensionen ställs i relation till

basbeloppet inom den allmänna försäkringen. Tillräcklig anledning torde

nämligen saknas att, i likhet med vad som gäller den nu övergångsvis gäl
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

lande särskilda riksdagsmannapensioneringen, anknyta till de förändringar

som beslutas av pensionerna till f. d. anställningshavare i statens tjänst. Det

föreslås alltså att månadsbeloppet av hel visstidspension skall utgöra 30 procent

av basbeloppet inom den allmänna försäkringen (f. n. 30 % X 5 800 =

1 740 kr., för år 20 880) och varje riksdagsår ge en månadspension av 1,5 %

av samma basbelopp.

Med hänsyn till visstidspensioneringens karaktär torde den rimligen böra

samordnas med lön eller egenpension på grund av anställning i allmän

tjänst, med förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring

samt med temporär pension enligt 7 § andra stycket ersättningsstadgan eller

pension enligt den särskilda riksdagsmannapensioneringen. Visstidspensionen

synes i samtliga fall böra minskas med beloppet av sådan annan förmån

och alltså i vissa fall ej alls utgå.

Pensionen förutsättes skola utgå fr. o. m. dagen efter den då mandatperioden

utgått t. o. m. den månad varunder pensionstagaren uppnår 67 års ålder.

Rätten till densamma skall givetvis upphöra om pensionstagaren ånyo blir

ledamot av riksdagen.

Då visstidspensionen avses skola utgå fram till 67 års ålder och vara samordnad

med andra pensionsförmåner som kan grunda sig på riksdagsmannauppdraget

eller på anställning i allmän tjänst, erfordrar ett beslut i enlighet

med förslaget i princip icke några ändringar av gällande bestämmelser

för pensionering av riksdagsledamot och hans efterlevande. Den möjlighet

som föreligger för riksdagens förvaltningskontor att, när särskilda omständigheter

därtill föranleder, bevilja riksdagsmannapension under i övrigt gällande

villkor till den som inte fyllt 65 år torde dock förutsättas knappast

komma att utnyttjas, om här föreslagen visstidspensionering genomföres.

Med hänsyn till att, såsom ovan föreslagits, minimiåldern för erhållande

av visstidspension för riksdagsledamot satts så högt som 50 år — i särskilda

undantagsfall 45 år — kan ifrågasättas om ej engångsersättning bör beredas

den som ej uppnått sådan ålder men vars mandat likväl upphör. Av redogörelsen

för motsvarande förhållanden i ett antal andra länder framgår, att

sådan engångsersättning utgår i vissa av dessa. Det föreslås, att engångsersättning,

motsvarande tre månadsarvoden, tilldelas den som varit ledamot

av riksdagen minst tre år och som icke i samband med mandatets upphörande

återgår till eller erhåller anställning i allmän tjänst eller blir berättigad

antingen till visstidspension enligt förslaget ovan eller till pension enligt

7 § andra stycket ersättningsstadgan eller till särskild riksdagsmannapension

eller till förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring.

Förslag till lag om ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning

för riksdagsmannauppdragets fullgörande bifogas (underbilaga 2).

Marianne Sjönell

Byråchef i statens personalpensionsverk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammanställning över några pensionsfall, aktuella åren 1969 och 1970, beräknade i 1968 års nivå

torutsattning: 1. att pension för mindre antal år än 8, lägst 2 år, beviljas efter prövning,

2. att temporär förhöjning beviljas efter prövning med maximalt belopp,

3. att medelpoängen vid beräkning av ATP är 6,5 poäng,

uppnådd

totalt antal år

Pension från 65 eller 66 är

därav enl.

ATP-

Född år

ålder

t.o.m. 1969 resp.

överg.-

grun-

enl.

Avd. A.

avg. -året

1970

bestm1

dande

överg.-

temp. förhöj-

s:a kr.

best: a

ning 65—67

max.

max.

1905

65 år

1953—1970=18

8

11

7 714

11 484

19 198

1904

66 år

1953—1970=18

8

10

7 714

10 353

18 067

1903

67 år

1952—1970 = 19

9

9

1902

68 år

1953—1970=18

8

8

1901

69 år

1938—1970=33

20

7

1901

69 år

1956—1970=15

5

7

1900

70 år

1938—1970=33

20

6

1900

70 år

1954—1970=17

7

6

1900

70 år

1956—1970 = 15

5

6

1900

70 år

1957—1970 = 14

4

6

1899

71 år

1950—1970=21

11

5

1896

74 år

1961—1970=10

_

2

1904

65 år

1954—1969=16

7

10

6 750

10 353

17 103

1893

76 år

1939—1969 = 32

20

—

—

Pension från 67 är

enl. överg.-

FP för

ATP

s:a kr.

best:a

ensamstående

max.

7 714

5 220

12 441

25 375

7 714

5 220

11 310

24 244

8 678

5 220

10 179

24 077

7 714

5 220

9 048

21 982

19 284

5 220

7 917

32 421

4 821

5 220

7 917

17 958

19 284

5 220

6 786

31 290

6 750

5 220

6 786

18 756

4 821

5 220

6 786

16 827

3 857

5 220

6 786

15 863

10 606

5 220

5 655

21 481

—

5 220

2 262

7 482

6 750

5 220

11 310

23 280

19 284

5 220

—

24 504

1 1960 dubbelräknas

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Underbilaga 2

Förslag

till

Lag

angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för

riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Härigenom förordnas, att i stadgan den 21 februari 1941 om ersättning för

riksdagsmannauppdragets fullgörande1 närmast efter 7 § skall införas en

ny paragraf, betecknad 7 a §, av nedan angiven lydelse.

7 a §.

1 mom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst sex år och som vid

mandatets upphörande uppnått 50 men ej 67 års ålder, skall äga rätt till s. k.

visstidspension i enlighet med vad nedan angives. Ledamot, som uppnått 45

men ej 50 års ålder, skall jämväl äga rätt till sådan pension under förutsättning

att han varit ledamot av riksdagen minst tio år.

För hel visstidspension erfordras minst tjugo riksdagsår. Sådan pension

utgör för månad 30 procent av det vid varje tidpunkt gällande basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring. Då antalet riksdagsår är mindre än tjugo

och rätt till pension föreligger, utgör den månatliga pensionen för varje riksdagsår

1,5 procent av förenämnda basbelopp.

För beräkning av riksdagsår enligt första och andra styckena ovan medräknas

ej tid efter fyllda 65 år.

Visstidspension utgår från och med månaden efter den, då mandatperioden

utgått, längst intill den månad varunder 67 års ålder uppnås. Rätten

till pension upphör om pensiontagaren ånyo blir ledamot av riksdagen.

Avlider pensionstagaren under tid då rätt till pension föreligger, utgår pensionen

till och med den dag en månad förflutit efter pensionstagarens

frånfälle. Upphör pensionrätten av annan anledning, utgår pensionen till

och med utgången av den månad, under vilken rätten upphört.

För tid då den som är berättigad till visstidspension tillika uppbär förtidspension

(sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring, lön eller egenpension

på grund av anställning i allmän tjänst eller pension enligt 7 § andra

stycket eller riltsdagsmannapension jämlikt bestämmelser om pension

för riksdagsmannauppdrag (riksdagsmannapension) skall visstids
-

1 Senaste lydelse se betr. 7 § SFS 1962: 622 med ändring SFS 196:7 563.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

pensionen minskas med sålunda utgående förmån och i förekommande

fall ej utgå. Vid tillämpning av avdragsreglerna skall pensionbelopp, som

hänför sig till riksdagsmannapension, beräknas med tillägg eller avdrag

varom stadgas i bestämmelserna härom samt tjänstepension beräknas efter

det bruttobelopp, basbelopp eller motsvarande belopp, som för densamma

är tillämpligt. Avdragsbelopp, som skall gälla från början av utbetalningsår,

skall tillämpas under hela året, såvida icke därigenom månatligt pensionsbelopp

blir mindre än som eljest skolat utgå.

Visstidspension må icke tillkomma den som genom lagakraftägande dom

förklarats förlustig sitt riksdagsmannauppdrag eller upphört att vara svensk

medborgare eller trätt i främmande makts tjänst. Styrelsen för riksdagens

förvaltningskontor skall dock äga att i sistnämnda båda fall efter särskild

framställning besluta om rätt för vederbörande att helt eller delvis uppbära

pensionen.

2 mom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst tre år och som icke i

samband med mandatets upphörande återgår till eller erhåller anställning i

allmän tjänst eller blir berättigad till visstidspension enligt bestämmelserna

i 1 mom. eller till pension enligt 7 § andra stycket eller till riksdagsmannapension

eller till förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring,

skall vid mandatets upphörande erhålla engångsersättning motsvarande

tre månadsarvoden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969 och skall tillämpas på den

vars mandatperiod utgår den 31 december 1968 eller senare.

ESSELTE AB. STHLM 66

814496

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1968:421 Skrivelse till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor i anledning av framställning från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor angående rätt till viss a1 i texten
  2. Rskr. 1968:391 Skrivelse till Konungen i anledning av framställning från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor angående'' rätt till visstidspension för riksdagens ledamö a1 i texten