Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968
1968-12-03 · 34 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 31 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1968:40, Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968
1
Nr 40
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor angående
rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i
vissa fall m. m. jämte motioner.
Ärendet
I detta utlåtande behandlas den framställning från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, som avlåtits den 6 november 1968 med förslag till
ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Förslaget åsyftar att riksdagens ledamöter skall få rätt till visstidspension
eller avgångsersättning vid avgång före 65 års ålder under vissa förutsättningar.
Framställningen är fogad vid detta utlåtande.
Vidare behandlas motionen II: 6^7 som väcktes under allmänna motionstiden
av herr Rubin (mbs) med hemställan, »att riksdagen måtte ändra
reglerna om pension till riksdagsman i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande på så sätt, att riksdagsman som avgår i samband
med enkammarreformen erhåller pension i skälig omfattning enligt
vad ovan sägs».
Därutöver behandlas nedan angivna följdmotioner som väckts i anledning
av framställningen. Beträffande motiveringen hänvisar utskottet i samtliga
fall till motionerna.
De likalydande motionerna 1:1027 och II: 1299. Texten är tryckt i andra
kammaren. Motionärer är i första kammaren herr Werner (vpk) och i
andra kammaren herr Hermansson samt fru Marklund, fru Ryding, herrar
Hector, Lorentzon och Thunhorg (alla vpk). — Hemställan avser: »att riksdagen
måtte avslå styrelsens för riksdagens förvaltningskontor nu föreliggande
förslag till ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande».
De likalydande motionerna 1:103i och II: 1311. Texten är tryckt i andra
kammaren. Motionärer är i första kammaren fröken Ranmark (s), fröken
Stenberg, herrar Kaijser och Lundberg (alla h), Karl-Erik Eriksson, Erik F.
Petersson och Skårman (alla fp) samt Nils Theodor Larsson (ep) och i
andra kammaren fru Sjövall (s) samt fru Eriksson i Stockholm, fru Hörnlund,
fru Lindberg, herrar Hammarberg, Hammarsten, Hugosson och Johansson
i Norrköping (alla s), Dickson och Lothigius (båda h) samt Andersson
i Örebro (fp). — Hemställan avser: »att riksdagen måtte med av1
—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 5 samt. 2 avd. Nr 40
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968
slag å förvaltningskontorets förslag antaga förslag till lag om ändring i stadgan
den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen och
med den utformning, som det må ankomma på konstitutionsutskottet att
utarbeta».
De likalydande motionerna I: 1035 och II: 1309. Texten är tryckt i första
kammaren. Motionärer är i första kammaren herrar Ferdinand Nilsson och
Johan Olsson (båda ep) och i andra kammaren herrar Eriksson i Bäckmora
och Johansson i Skärstad (båda ep). — Hemställan avser: »att riksdagen
avslår förvaltningskontorets skrivelse av den 6 november 1968 angående
ändring i ersättningsstadgan; samt att riksdagen i skrivelse till förvaltningskontoret
hemställer att nytt förslag föreläggs 1969 års riksdag».
Motionen II: 1308 av herrar Gustavsson i Alvesta och Jonasson (båda ep).
— Hemställan avser: »att bestämmelserna i ersättningsstadgan utformas så
att visstidspension utgår efter fyllda 60 år och om särskilda skäl föreligger
55 år».
Motionen II: 1310 av herr Sjöholm (fp). — Hemställan avser: »att riksdagen
måtte besluta dels avslå förvaltningskontorets föreliggande förslag
till visstidspension och till engångsersättning i vissa fall och dels åt förvaltningskontoret
giva i uppdrag att framlägga nytt förslag i ärendet, vari kravet
på behovsprövning i det särskilda fallet beaktas».
Motionen 11: 1300 av herr Werbro (fp). — Hemställan avser: »i första
hand att riksdagen måtte besluta uppdraga åt talmanskonferensen att genom
en kommitté, bestående av förslagsvis representanter för talmanskonferensen,
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor och konstitutionsutskottet,
med hänsyn till vad som ovan anförts överarbeta förslaget och inkomma
med de förslag till ändringar kommittén finner påkallade, samt i
andra hand — därest ovanstående hemställan ej skulle bifallas — att riksdagen
måtte antaga riksdagens förvaltningskontors förslag till lag angående
ändringar i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande med följande ändringar och tillägg:
§ 7 a
1. mom. Den, som---under vilken rätten upphört.
För tid då den som är berättigad till visstidspension tillika uppbär förtidspension
(sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring, lön, arvode
eller egenpension på grund av anställning i allmän tjänst, förtroendeuppdrag
i landsting eller primärkommun eller företag (bolag) som ägs av staten
eller kommun eller pension enligt 7 § andra stycket eller---utgå.
Vid tillämpning---delvis uppbära pension.
2. mom. Den, som varit ledamot av riksdagen i minst tre år och som inte
i samband med mandatets upphörande blir berättigad till visstidspension
enligt bestämmelserna i 1. mom. eller till pension enligt 7 § andra stycket
Konstitutionsutskottets utlåtande nr \0 år 1908
3
eller till riksdagsmannapension eller förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen
om allmän försäkring, skall vid mandatets upphörande erhålla engångsersättning
motsvarande tre månadsarvoden».
Utskottet
Huvudinnebörden av det förslag, som styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
framlagt i sin förevarande framställning, är att riksdagens
ledamöter ges vidgade möjligheter till ersättning vid avgång före 65 års
ålder. Av följdmotionerna avser en att förslaget skall helt avslås. En åsyftar
att framställningen skall avslås men nytt förslag utarbetas med beaktande
av de synpunkter som framförts på frågan. En annan förordar ett
system med behovsprövning och ännu en att villkoren för rätt till ersättning
skall skärpas. 1 ytterligare en motion hemställs om förbättrade förmåner i
förhållande till förslaget. Slutligen tar en motion upp frågan om samordning
mellan den föreslagna ersättningen och andra inkomster. De närmare detaljerna
i förslaget har liksom innehållet i motionerna framgått av den föregående
redogörelsen.
Utskottet har vid sin prövning av ärendet först granskat motiven över
huvud för en sådan förbättring av riksdagsledamöternas ekonomiska trygghet
som förslaget åsyftar. Den närmaste förebilden är, förutom vissa anordningar
i andra länder, de regler som införts för heltidsengagerade kommunala
förtroendemän i enlighet med de kommunala förbundens rekommendation
1964. Styrelsen har funnit skäl föreligga för en viss parallell med de
kommunala reglerna. De förmåner som föreslås är dock avsevärt lägre och
skall utgå efter snävare principer. Av de 63 ledamöter som lämnar riksdagen
med årets utgång, beräknas t. ex. endast 13 bli berättigade till visstidspension.
I sin motivering hänvisar styrelsen främst till att riksdagsarbetet
ökat starkt och till att en föryngring av riksdagen inte bör motverkas.
Riksdagsarbetet har under senare år varit föremål för ingående undersökningar,
bl. a. av riksdagens organisationsutredning som i ett betänkande
hösten 1965 redovisade en noggrann analys av utvecklingen under efterkrigstiden.
Det har blivit klarlagt, att riksdagen måste inrätta sig efter en
arbetsbörda som ligger omkring 50 % över den som förelåg 1949 då systemet
med vår- och höstsessioner infördes. Det är emellertid inte bara fråga
om en rent kvantitativ ökning av arbetet. Detta har också blivit alltmer
komplicerat och svårbemästrat. Ärendenas sakbehandling kräver allt större
arbetsinsatser av ledamöterna. Utskottet vill hänvisa bl. a. till vad som utvecklades
i utskottets nyligen avgivna utlåtande nr 38 angående riksdagens
informationsbehov. Riksdagen beslöt i anledning av detta att begära, att
grundlagberedningen skall särskilt överväga hur riksdagen skall kunna tillförsäkras
ett tillfredsställande beslutsunderlag, främst i ärenden som ställer
krav på teknisk och annan vetenskaplig sakkunskap. Liknande synpunkter
1* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 5 saml. 2 avd. Nr 40
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968
beaktades då riksdagens förvaltnings- och personalorganisation förstärktes
1966.
Mot den angivna bakgrunden står det enligt utskottets mening alldeles
klart, att riksdagsmannauppdraget inte kan betraktas som en bisyssla. Det
bör särskilt understrykas, att riksdagens sammanträden under sessionstid
ingalunda är en mätare på det arbete som krävs. Redan en tillfredsställande
insats vid sakbehandlingen av ärendena förutsätter att riksdagsmannauppdraget
i stort sett betraktas som en heltidssyssla under och i anslutning till
sessionerna. Även mellan dessa förekommer numera åtskilligt arbete inom
riksdagen, bl. a. genom utskottssammanträden i enlighet med organisationsutredningens
rekommendationer. Härtill kommer en annan synpunkt, som
måste tillmätas avsevärd betydelse. I den allmänna debatten har möjligheterna
att bredda och fördjupa demokratins medborgerliga förankring med
rätta kommit alltmer i förgrunden under senare år. Det framstår för utskottet
som uppenbart, att riksdagens ledamöter har en viktig uppgift härvidlag.
De får inte betrakta sin uppgift som begränsad till att delta i de olika riksdagsorganens
arbete utan måste göra aktiva politiska insatser vid sidan av
själva riksdagsarbetet. Särskilt angeläget är att en kontakt upprätthålls
mellan väljare och valda.
De krav, som sålunda ställs på riksdagens ledamöter, innefattar enligt utskottets
mening bärande motiv för att dra en viss parallell mellan riksdagsuppdraget
och de nyssnämnda kommunala förtroendeuppdragen. Då det
gäller att bedöma, i vad mån särskilda regler om ersättning vid avgång före
vanlig pensionsålder är påkallade, har man också att beakta önskemålen om
föryngring av riksdagen. Det är från denna synpunkt otillfredsställande, om
nomineringsförfarandet måste påverkas av hänsyn till de fungerande riksdagsledamöternas
ekonomiska situation. En annan viktig synpunkt är att
det blir alltmer angeläget att säkra en god rekrytering till riksdagen. Detta
är en självfallen konsekvens av den nyss skisserade utvecklingen i riksdagsarbetet.
Det är emellertid ofrånkomligt att man måste hysa vissa farhågor
för rekryteringen, om man samtidigt ställer ökade krav på aktiva insatser,
som försvårar kontakt med det gamla förvärvsarbetet, och på ökad personväxling
inom riksdagen utan att beakta de ekonomiska problem som kan
uppstå vid uteblivet omval före pensionsåldern. Utskottet vill också erinra
om att det nya riksproportionella valsätt med tilläggsmandat, som kommer
att tillämpas första gången 1970, medför en större rörlighet på mandaten.
Ett tilläggsmandat kan rentav gå förlorat trots röstökning, genom att
det flyttas till en annan valkrets.
Utskottet ansluter sig av anförda skäl till uppfattningen, att riksdagens
ledamöter bör ges vidgade möjligheter till ersättning vid avgång före 65 års
ålder. Detta kan ske på flera sätt. Det kan t. ex. åstadkommas genom endast
en ändring av praxis vid tillämpningen av redan nu gällande regler. I likhet
med styrelsen för riksdagens förvaltningskontor anser emellertid utskottet
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968
5
riktigast, att särskilda bestämmelser fastställs. Ett system med visstidspension
och engångsersättning, som det föreliggande förslaget innefattar, framstår
som ändamålsenligt.
Det anförda innebär, att utskottet avstyrker motionerna I: 1027 och
II: 1299, i vilka hemställs om avslag på ifrågavarande framställning, liksom
motionerna I: 1035 och II: 1309, i vilka hemställs om avslag i förening med
begäran om ett nytt förslag.
I fråga om utformningen av reglerna har i motionen II: 1310 hemställts
om införande av behovsprövning. Det är i och för sig klart att det individuella
behovet av ersättning vid avgång före pensionsåldern växlar från person
till person. Att införa allmän behovsprövning skulle emellertid leda till avsevärda
praktiska problem och ställa det beslutande organet inför svåra
ställningstaganden. Utskottet anser därför att även denna ersättning bör
utgå efter liknande generella regler som gäller för övriga ersättningar, beträffande
vilka motsvarande synpunkter ofta kan göras gällande. Utskottet
avstyrker sålunda motionen.
I nära samband med den fråga, som upptagits i nyssnämnda motion, står
den om samordning av ersättningen med andra inkomster. Förslaget utgår
från att man i första hand bör beakta det behov av ekonomisk trygghet, som
gör sig gällande för riksdagsledamöter med ordinarie utkomst i enskild
tjänst. Detta betraktelsesätt är enligt utskottets mening berättigat. Det ligger
bl. a. i linje med vad som anfördes i utskottets nyligen avgivna utlåtande
nr 36 angående möjligheterna att förena politiska förtroendeuppdrag med
anställning i allmän och enskild tjänst. Förslaget innebär att ersättning inte
skall utgå till den som uppbär lön eller pension på grund av anställning i
allmän tjänst eller vissa andra slag av pensionsförmåner. I motionen II: 1300
pekas på vissa fall som enligt motionärens mening bör omfattas av samordningsreglerna,
bl. a. lieltidsengagemang som kommunal förtroendeman
och anställning i statliga eller kommunala bolag. Beträffande förstnämnda
situation fordras emellertid ingen ändring i förslaget för att tillgodose motionens
syfte. Ledamot, som avgår för att tillträda post som heltidsengagerad
kommunal förtroendeman, kommer inte att få ersättning enligt de
föreslagna reglerna. De synpunkter, som i övrigt anförts i motionen, är i
och för sig inte utan berättigande, men det visar sig vid en närmare granskning
att det är svårt att finna en lösning som är fullt anpassad till alla de
skiftande situationer, som kan uppkomma i praktiken. Utskottet finner sig
inte kunna föreslå någon lösning av de berörda frågorna som är mera ändamålsenlig
än förslagets. Styrelsen för förvaltningskontoret bör ha sin uppmärksamhet
riktad på frågorna och ta de initiativ till jämkningar i reglerna,
som framdeles kan befinnas önskvärda.
1 motionen II: 1300 förordas också att engångsersättning skall utgå även
till den som återgår till anställning i allmän tjänst. Motionären anför att
övergångsproblem kan uppkomma även i sådana fall, särskilt för lågavlöna
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968
de befattningshavare. Utskottet saknar inte förståelse för detta förslag. Även
här gäller emellertid vad nyss sagts om att förhållandena skiftar starkt från
tall till fall. Utskottet har stannat för att inte föreslå någon avvikelse från
förslaget på denna punkt. Utskottet avstyrker alltså motionen.
Visstidspension skall enligt förslaget förutsätta, att ledamoten fyllt 50 år
vid avgången och tillhört riksdagen minst sex år. Ledamot, som fyllt 45 år
och tillhört riksdagen minst nio år, skall emellertid kunna få pension, om
styrelsen för förvaltningskontoret finner särskilda skäl föreligga. I motionen
II: 1308 hemställs att åldersgränserna ändras till 60 resp. 55 år. Vad
först beträffar 50-årsgränsen måste det uppmärksammas, att full pension
skall förutsätta 20 riksdagsår. Då genomsnittsåldern vid inval i riksdagen
inte ligger långt under 50 år, blir det alltså regelmässigt inte fråga om några
stora belopp till ledamöter som inte fyllt 60 år. Det bör också noteras, att
full visstidspension kommer att ligga väsentligt under den ålderspension,
som utgår vid fyllda 67 år. Mot denna bakgrund finner utskottet inte skäl
att avvika från den föreslagna 50-årsregeln. Däremot har utskottet hyst viss
tvekan om 45-årsgränsen. Det kan ifrågasättas om något behov föreligger
av en sådan särskild regel. Under de drygt 20 år, som den nuvarande bestämmelsen
om beviljande av pension före 65 års ålder funnits, har den
endast tillämpats i tre fall. Skulle det uppkomma något fall, där särskilda
skäl talar för att förtidspension beviljas redan mellan 45 och 50 års ålder,
bör styrelsen för riksdagens förvaltningskontor enligt utskottets mening
kunna göra en framställning till riksdagen på samma sätt som skett i fråga
om vissa riksdagstjänstemän. Utskottet föreslår sålunda att den särskilda
undantagsregeln utgår.
Motionerna I: 1034 och II: 1311 åsyftar en förbättring av förmånerna utöver
förslaget, närmast genom att endera bara 12 år i stället för 20 år krävs
för tull pension eller bindningen vid ATP-taket slopas och full pension sätts
till 65 % av arvodet eller samma principer införs som gäller för bl. a. de
heltidsengagerade kommunala förtroendemännen. Det har framgått av det
förut sagda, att utskottet inte kan tillstyrka att förslagets principer frångås.
Det bör emellertid antecknas som ett naturligt önskemål på sikt, att en
anpassning sker mellan de regler som gäller för riksdagen och inom kommunerna.
Vad särskilt beträffar 20-årsregeln är det i och för sig riktigt, att
denna medför väsentligt mindre förmåner än som kommer t. ex. nyssnämnda
kommunala förtroendemän till godo. Den innebär också en klar skärpning
i förhållande till gällande regler om ålderspension. För full sådan krävs
likaledes 20 riksdagsår, men detta betyder idag fem valperioder för andra
kammaren och mindre än tre för den första. I den nya enkammarriksdagen
innebär ett krav på 20 år, att en ledamot skall ha blivit nominerad och vald
sju gånger. Då förslaget just åsyftar en ekonomisk garanti vid mandatförlust
och osäkerheten enligt vad ovan sagts ökar med det nya valsystemet,
innebär 20-årsregeln alltså eu viktig begränsning. Goda skäl skulle kunna
Konstitutionsutskottets utlåtande nr it) år 1968
7
.anföras för en annan tidsregel. Utskottet kan emellertid inte nu förorda en
sådan ändring. Bl. a. måste man beakta de redan utgående pensionerna enligt
gällande regler, som inte tas upp i detta sammanhang. Styrelsen för
förvaltningskontoret bör emellertid noga följa utvecklingen och uppmärksamma
eventuella behov av ändringar i reglerna. Utskottet avstyrker motionerna.
Vid sin detalj granskning av den föreslagna lagtexten har utskottet funnit,
att orden »eller inträtt i främmande makts tjänst» bör utgå ur första momentets
sista stycke, med hänsyn till utvecklingen av de internationella kontakterna.
Avslutningsvis vill utskottet erinra om att en allmän översyn av ersättningsstadgan
pågår inom förvaltningskontoret. Under denna översyn kan
även de nu upptagna bestämmelserna beaktas i enlighet med vad utskottet
anfört.
Utskottet, som antecknar att även den under allmänna motionstiden väckta
motionen 11:647 blivit besvarad genom förevarande framställning, hemställer,
att riksdagen
A. med avslag på motionerna
II: 647,
I: 1027 och II: 1299,
I: 1034 och II:1311,
I: 1035 och II: 1309,
II: 1300,
II: 1308 samt
II:1310
och med bifall i huvudsak till förevarande framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor, för sin del
antar det som bilaga till detta utlåtande intagna lagförslaget
; och
B. besluter att kostnaderna för pensioner och ersättningar
enligt de nya bestämmelserna skall bestridas från fjortonde
huvudtitelns förslagsanslag till Pensioner åt f. d. riksdagsledamöter
m. fl.
Stockholm den 3 december 1968
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Erik Olsson (s),
Dahl (s), Sörlin (s), Hernelius (h), Sörenson (fp), Tistad* (fp), Harald
Pettersson (ep), Nyquist (s) och Svenungsson (h); samt
från andra kammaren: herrar Adamsson (s), Henningsson (s), Magnusson
i Tumhult (h), fru Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan (s),
Nelander (fp), Larsson i Luttra* (ep), Andersson i Billingsfors (s), Werbro
(fp) och Boo (ep).
* Ej närvarande vid justeringen.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968
9
Bilaga
Förslag
till
Lag
angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Härigenom förordnas, att i stadgan den 21 februari 1941 om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande1 närmast efter 7 § skall införas en
ny paragraf, betecknad 7 a §, av nedan angiven lydelse.
7 a §.
1 inom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst sex år och som vid
mandatets upphörande uppnått 50 men ej 67 års ålder, äger rätt till s. k.
visstidspension i enlighet med vad nedan angives.
För hel visstidspension erfordras minst tjugu riksdagsår. Sådan pension
utgör för månad 30 procent av det vid varje tidpunkt gällande basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring. Då antalet riksdagsår är mindre än tjugu
och rätt till pension föreligger, utgör den månatliga pensionen för varje riksdagsår
1,5 procent av förenämnda basbelopp.
För beräkning av riksdagsår enligt första och andra styckena ovan medräknas
ej tid efter fyllda 65 år.
Visstidspension utgår från och med månaden efter den, då mandatperioden
utgått, längst intill den månad varunder 67 års ålder uppnås. Rätten
till pension upphör om pensionstagaren ånyo blir ledamot av riksdagen.
Avlider pensionstagaren under tid då rätt till pension föreligger, utgår pensionen
till och med den dag då en månad förflutit efter pensionstagarens
frånfälle. Upphör pensionsrätten av annan anledning, utgår pensionen till
och med utgången av den månad, under vilken rätten upphört.
För tid då den som är berättigad till visstidspension tillika uppbär förtidspension
(sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring, lön eller egenpension
på grund av anställning i allmän tjänst eller pension enligt 7 §
andra stycket eller riksdagsmannapension jämlikt bestämmelser om pension
för riksdagsmannauppdrag (riksdagsmannapension) skall visstidspensionen
minskas med sålunda utgående förmån och i förekommande
fall ej utgå. Vid tillämpning av avdragsreglerna skall pensionsbelopp, som
1 Senaste lydelse se betr. 7 § SFS 1962: 622 med ändring SFS 1967: 563.
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1968
hänför sig till riksdagsmannapension, beräknas med tillägg eller avdrag
varom stadgas i bestämmelserna härom samt tjänstepension beräknas efter
det bruttobelopp, basbelopp eller motsvarande belopp, som för densamma
är tillämpligt. Avdragsbelopp, som skall gälla från början av utbetalningsår,
skall tillämpas under hela året, såvida icke därigenom månatligt pensionsbelopp
blir mindre än som eljest skolat utgå.
Visstidspension må icke tillkomma den som genom lagakraftägande dom
förklarats förlustig sitt riksdagsmannauppdrag eller upphört att vara svensk
medborgare. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor skall dock äga att i
sistnämnda fall efter särskild framställning besluta om rätt för vederbörande
att helt eller delvis uppbära pensionen.
2 mom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst tre år och som icke i
samband med mandatets upphörande återgår till eller erhåller anställning i
allmän tjänst eller blir berättigad till visstidspension enligt bestämmelserna
i 1 mom. eller till pension enligt 7 § andra stycket eller till riksdagsmannapension
eller till förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring,
skall vid mandatets upphörande erhålla engångsersättning motsvarande
tre månadsarvoden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969 och skall tillämpas på den
vars mandatperiod utgår den 31 december 1968 eller senare.
ESSELTE AB. STHLM It
814514
opaginerad Kontrollera mot PDF
RIKSDAGENS
FÖRVALTNINGSKONTOR
6.11.1968
Dnr 11:373/68
Till Riksdagen
Ändring i stadgan 21.2.1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande
Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor föreslår i denna framställning
sådan ändring i rubricerade stadga (ersättningsstadgan) att riksdagsledamot,
vars mandat upphör 31.12.1968 eller därefter, kan tillerkännas s. k.
visstidspension eller engångsersättning i vissa fall (bilaga 1).
Enligt gällande bestämmelser är pensionsåldern i princip 65 år för ledamot
av riksdagen. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor äger dock bevilja
pension före 65 års ålder, om särskilda skäl talar härför. Under sistnämnda
bestämmelses giltighetstid, 21 år, har veterligen endast tre sådana
pensioner beviljats, i samtliga fall på grund av ohälsa.
Mot den nuvarande bristen på anordningar för överbryggande av inkomstbortfall
då mandat upphör, har åtskilliga, enligt styrelsens mening välgrundade
invändningar rests. Härvid har bl. a. anförts att ledamotskap av riksdagen
inte är en bisyssla utan sedan länge ställer sådana krav på uppdragstagaren
att i stort sett hela dennes arbetskraft tas i anspråk. I denna riktning
verkar även nuvarande arbetsformer, som medför utskottssammanträden
och åtskilligt annat arbete även mellan sessionerna.
Flera främmande parlament, t. ex. i Danmark, Israel, Nederländerna,
Norge och Österrike, har löst motsvarande problem genom olika former för
ersättning, då mandat upphör. I Sverige har vad gäller kommunala förtroendeledamöter
dels sedan länge funnits pensionsrätt för borgarråd i Stockholm,
dels sedan år 1964 funnits en rekommendation om grunder för pensionering
av kommunal- och landstingsråd, vilken vunnit sådan anslutning i
kommunerna att ett normalpensionsreglemente numera gäller i dessa.
Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor upptog våren 1968 till behandling
frågan om ersättning till riksdagsledamot, vars mandat upphör före
fyllda 65 år. En inom förvaltningskontoret företagen utredning, som genomförts
under medverkan av byråchefen i statens personalpensionsverk M.
Sjönell som expert, redovisas härmed (bilaga 2). Styrelsen, som ägnat frågan
ingående behandling, vill härmed anföra följande.
I sin 17.11.1965 till talmanskonferensen avgivna utredning med vissa
förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet konstaterade riksdagens
organisationsutredning, efter delvis ingående undersökningar rörande riksdagsarbetet
under tiden efter 1949 års reformer, att en betydande expansion
ägt rum i fråga om riksdagens arbetsuppgifter, vilken med särskild styrka
1—814496
2
framträtt under 1960-talet. Konstitutionsutskottet anslöt sig i sitt med anledning
av utredningen avgivna betänkande 1965:47 till utredningens bedömning
att riksdagen nu hade att inrätta sig efter en arbetsbörda som under
normala år ligger omkring 50 % över 1949 års nivå och som under särskilt
belastade år kan bli väsentligt drygare (s. 4). På hemställan av konstitutionsutskottet
godkände riksdagen vissa av organisationsutredningen framlagda
förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet. Ett steg i denna riktningvar
en utjämning av arbetsfördelningen under riksdagsåret, häri inbegripet
avhållande av utskottssammanträden under sessionsuppehåll. I syfte att ytterligare
främja en fastare och jämnare ordning i riksdagsarbetet införde
riksdagen genom beslut under 1966 års riksdag en ny förvaltningsorganisation
1.7.1966 och en fastare personalorganisation 1.1.1967 (KBaU 1966: 1 och
1966:2).
Med hänsyn till de anspråk riksdagsarbetet redan nu ställer på arbetsinsatser
från riksdagsledamöternas sida och konstitutionsutskottets nyss
angivna prognos beträffande riksdagsarbetets utveckling finner styrelsen
det naturligt att pensions- och trygghetsfrågorna för ledamöterna kommit att
tilldra sig ökad uppmärksamhet. Riksdagsarbetet är numera ägnat att medföra
sådana olägenheter för ledamöterna i deras »vanliga» gärning att det
i praktiken ofta är omöjligt att efter flera års frånvaro kunna påräkna att
återgå till denna, om mandatet upphör. Ett i flera sammanhang uttalat angeläget
önskemål är vidare att sådana anordningar bör finnas att en föryngring
av riksdagen inte motverkas.
Enligt styrelsens mening kan nuvarande bestämmelser och praxis i fråga
om pension till riksdagsledamot inte anses i tillbörlig utsträckning tillgodose
dessa båda synpunkter. För ledamot under den principiella pensionsåldern
65 år föreligger i praktiken knappast någon möjlighet till ekonomisk kompensation
från riksdagen, även om ledamotskapet varat i flera år och möjlighet
att återgå till tidigare anställning saknas. Härigenom försvåras en
tillämpning av föryngringsprincipen. Upphör ledamotskapet utan ledamotens
därom uttryckta önskan kan avsevärda ekonomiska problem för uppdragstagaren
uppkomma.
Olika medel kan ifrågakomma för att tillgodose både trygghets- och föryngringsprinciperna.
En utväg kan vara att radikalt ompröva nuvarande
synnerligen restriktiva praxis i fråga om beviljande av riksdagsmannapension
före 65 år. Denna har dock f. n. närmast karaktären av förtidspension,
i första hand avsedd för fall då en riksdagsledamot till följd av sjukdom blir
urståndsatt att fullgöra sitt uppdrag. En annan utväg är att införa ett system
med avgångsersättning (engångsersättning). Om ersättningen skall hållas
på rimlig nivå, kan den dock knappast för annat än en mycket begränsad tid
överbrygga de ekonomiska problem, som uppkommer genom inkomstbortfallet
vid mandatets upphörande. Föryngringsprincipen kan inte anses
bli beaktad genom en sådan anordning. Efter förebild från anordningarna i
3
Sverige för kommunala förtroendeledamöter, främst kommunal- och landstingsråd,
föreslår styrelsen för riksdagens förvaltningskontor att ett system
med visstids pension införes för riksdagsledamot, vars mandat —- oavsett
anledningen — upphör före den principiella pensionsåldern 65 år. Genom en
sådan form av pensionering kan både trygghetsprincipen och föryngringsprincipen
bli skäligen beaktade.
Styrelsen föreslår att den inom förvaltningskontoret under medverkan av
pensionsteknislc expertis genomförda, i bilaga till denna skrivelse redovisade
utredningen och däri framlagda förslag läggs till grund för beslut om införande
av visstidspensionering för ledamot av riksdagen och vill i anslutning
härtill anföra följande.
För rätt till den föreslagna visstidspensionen bör gälla vissa villkor i
fråga om dels levnadsålder, dels antal riksdagsår. I det förra hänseendet har
styrelsen stannat för en principiell minimiålder av 50 år, dock med möjlighet
för styrelsen att, om särskilda skäl föranleder det, bevilja ledamot mellan
45 och 50 år visstidspension om antalet riksdagsår är minst nio. I sistnämnda
hänseende avviker styrelsens förslag från expertpromemorians. I fråga om
antalet riksdagsår, som bör krävas för rätt till visstidspension om ålderskravet
50 år är uppfyllt, anser styrelsen att sex riksdagsår bör vara minimitid.
Detta motsvarar två mandatperioder enligt det av riksdagen såsom vilande
antagna förslaget till författningsreform (prop. 1968: 27, KU 20, rskr.
279). För hel visstidspension bör liksom inom den nuvarande riksdagsmannapensioneringen
fordras 20 riksdagsår.
Vad angår visstids pensionens nivå vill styrelsen erinra om att ledamotsarvodet
gjordes pensionsgrundande inom den allmänna tilläggspensioneringen
1.1.1960. Med hänsyn härtill bör beloppet av hel visstidspension bestämmas
med beaktande av det maximibelopp som inom den allmänna tilläggspensioneringen
svarar mot nu gällande basbelopp 5 800 kr. Detta maximibelopp,
»ATP-tak», utgör nu (exklusive folkpension) 22 620 kr. Hel visstidspension
torde böra bestämmas till ett belopp som något understiger detta maximibelopp.
Om månadsbeloppet av hel visstidspension bestämmes till 30
procent av basbeloppet inom den allmänna försäkringen, kommer hel visstidspension
efter 20 riksdagsår att i 1968 års värde uppgå till 20 880 kr./år
eller 1 740 kr ./månad.
Den här avsedda visstidspensionen bör göras värdebeständig. Tekniskt
sker detta lämpligen genom att pensionen ställes i relation till basbeloppet
inom den allmänna tilläggspensioneringen. Detta innebär en avvikelse från
den ordning, som gäller för förändring av nuvarande särskilda riksdagsmannapensioner,
på vilka utgår tillägg med belopp motsvarande tilläggen
till förutvarande statsanställdas pensioner. Någon ändring härutinnan förutsättes
inte ske beträffande riksdagsmannapensioner beviljade enligt nu
gällande övergångsbestämmelser.
4
Visstidspensionen bör samordnas med lön eller egenpension på grund av
anställning i allmän (statlig eller kommunal) tjänst, med förtidspension
(sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring samt med s. k. temporär
pension mellan 65 och 67 år enligt ersättningsstadgan eller pension enligt
den särskilda riksdagsmannapensioneringen. Samordningen bör ske på
visstidspensionssidan. Visstidspensionen skall sålunda minskas med här
avsedda förmåner och i förekommande fall inte alls utgå. Skäl kan anföras
för samordning även med lön eller egenpension på grund av anställning i
enskild tjänst. Bortsett från härvid uppkommande bevissvårigheter har styrelsen
emellertid funnit tillräckliga skäl f. n. inte föreligga att frångå ersättningsstadgans
principiella ståndpunkt, t. ex. när det gäller samordning mellan
ledamotsarvode och pension på grund av anställning i enskild tjänst.
Den föreslagna visstidspensioneringen kan införas utan rubbning av nuvarande
bestämmelser i ersättningsstadgan med övergångsbestämmelser
om pension till förutvarande riksdagsledamot. Detta är enligt styrelsens
mening en avgjord fördel. Visstidspensionen skall utgå fr. o. m. dagen efter
den, då mandatet upphör, intill den månad, då pensionstagaren uppnår 67
års ålder.
Om ålders- eller riksdagsårsrekvisiten för visstidspension brister för ledamot,
vars mandat upphör, kan skäl ändå föreligga att under vissa villkor
genom engångsersättning överbrygga de ekonomiska övergångsproblemen.
Minimitiden för rätt till engångsersättning föreslås satt till tre år. Vid bestämmande
av engångsersättningens belopp kan man efter förebild från
bestämmelserna om sex månaders uppsägningstid för en tillsvidareförordnad
statstjänsteman på löneplan C (Cr) säga att ledamot genom val ca tre
månader före mandatets upphörande får varsel härom och att ledamoten
rimligen ytterligare tre månader bör få uppbära arvodet fastän kapitaliserat
för dessa tre månader. Syftet med denna avgångsersättning är att ge
ledamoten skäligt rådrum för omställning till annan verksamhet i den mån
ledamoten i samband med mandatets upphörande inte återgår till eller erhåller
anställning i allmän tjänst eller blir berättigad till vissa förmåner.
Med hänsyn till syftet med visstidspensioneringen och till möjligheterna
till efterlevandepension från ATP bör visstidspensionen inte förenas med rätt
till efterlevandepension.
Vad slutligen angår kostnaderna för bär avsedd visstidspensionering och
engångsersättning torde det vara omöjligt att exakt förutsäga dessa. Det
närmaste man lär kunna komma är ett räkneexempel under antagande att
de föreslagna bestämmelserna om visstidspension redan vore i kraft och att
utgången av årets andrakammarval läggs till grund för beräkningarna. Av
63 ledamöter, vilkas mandat upphör 31.12.1968, är 36 under 65 år. Frånräknas
statstjänstemän och andra, som enligt de av styrelsen föreslagna
bestämmelserna ej skulle antagas komma att uppbära visstidspension, åter
-
5
står 13 ledamöter som torde ifrågakomma för visstidspension och 5 som
torde kunna erhålla engångsersättning. Kostnaderna för visstidspension
respektive engångsersättning till dessa torde med hänsyn till antalet riksdagsår
komma att uppgå till ca 190 000 kr. för helt budgetår respektive
ca 61 000 kr. i 1968 års värde.
Vid bifall till styrelsens förevarande framställning torde kostnaderna
för visstidspensioner och engångsersättningar böra belasta fjortonde huvudtitelns
förslagsanslag till Pensioner åt f. d. riksdagsledamöter m. fl.
De föreslagna bestämmelserna om visstidspensioner och engångsersättningar
bör träda i kraft 1.1.1969 men tillämpas på riksdagsledamot, vars
mandat upphör 31.12.1968 eller senare.
Hemställan
Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor hemställer under åberopande
av vad i det föregående anförts att riksdagen måtte
1. antaga efterföljande som bilaga 1 till denna framställning
fogade förslag till lag om ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande samt
2. besluta att kostnaderna för här avsedda visstidspensioner
och engångsersättningar skall bestridas från fjortonde
huvudtitelns förslagsanslag till Pensioner åt f. d. riksdagsledamöter
m. fl.
I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
herrar Wärnberg, Augustsson och Sterne, fru Kristensson samt
herrar Martinsson och Thorsten Larsson.
RIKSDAGENS FÖRVALTNINGSKONTOR
På styrelsens vägnar:
SIGURD LINDHOLM
/Sture Lannefjord
1*_814495
6
Bilaga 1
Förslag
till
Lag
angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Härigenom förordnas, att i stadgan den 21 februari 1941 om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande» närmast efter 7 § skall införas en
ny paragraf, betecknad 7 a §, av nedan angiven lydelse.
7 a §.
1 mom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst sex år och som vid
mandatets upphörande uppnått 50 men ej 67 års ålder, äger rätt till s. k.
visstidspension i enlighet med vad nedan angives. Styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor må, när särskilda skäl därtill föranleda, bevilja jämväl
ledamot, som uppnått 45 men ej 50 års ålder, rätt till sådan pension under
förutsättning att han varit ledamot av riksdagen minst nio år.
För hel visstidspension erfordras minst tjugu riksdagsår. Sådan pension
utgör för månad 30 procent av det vid varje tidpunkt gällande basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring. Då antalet riksdagsår är mindre än tjugu
och rätt till pension föreligger, utgör den månatliga pensionen för varje riksdagsår
1,5 procent av förenämnda basbelopp.
För beräkning av riksdagsår enligt första och andra styckena ovan medräknas
ej tid efter fyllda 65 år.
Visstidspension utgår från och med månaden efter den, då mandatperioden
utgått, längst intill den månad varunder 67 års ålder uppnås. Rätten
till pension upphör om pensionstagaren ånyo blir ledamot av riksdagen.
Avlider pensionstagaren under tid då rätt till pension föreligger, utgår pensionen
till och med den dag då en månad förflutit efter pensionstagarens
frånfälle. Upphör pensionsrätten av annan anledning, utgår pensionen till
och med utgången av den månad, under vilken rätten upphört.
För tid då den som är berättigad till visstidspension tillika uppbär förtidspension
(sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring, lön eller egenpension
på grund av anställning i allmän tjänst eller pension enligt 7 §
andra stycket eller riksdagsmannapension jämlikt bestämmelser om pen- 1
1 Senaste lydelse se betr. 7 § SFS 1962: 622 med ändring SFS 1967: 563.
7
sion för riksdagsmannauppdrag (riksdagsmannapension) skall Aisstidspensionen
minskas med sålunda utgående förmån och i förekommande
fall ej utgå. Vid tillämpning av avdragsreglerna skall pensionsbelopp, som
hänför sig till riksdagsmannapension, beräknas med tillägg eller avdrag
varom stadgas i bestämmelserna härom samt tjänstepension beräknas efter
det bruttobelopp, basbelopp eller motsvarande belopp, som för densamma
är tillämpligt. Avdragsbelopp, som skall gälla från början av utbetalningsår,
skall tillämpas under hela året, såvida icke därigenom månatligt pensionsbelopp
blir mindre än som eljest skolat utgå.
Visstidspension må icke tillkomma den som genom lagakraftägande dom
förklarats förlustig sitt riksdagsmannauppdrag eller upphört att vara svensk
medborgare eller trätt i främmande makts tjänst. Styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor skall dock äga att i sistnämnda båda fall efter särskild
framställning besluta om rätt för vederbörande att helt eller delvis uppbära
pensionen.
2 mom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst tre år och som icke i
samband med mandatets upphörande återgår till eller erhåller anställning i
allmän tjänst eller blir berättigad till visstidspension enligt bestämmelserna
i 1 mom. eller till pension enligt 7 § andra stycket eller till riksdagsmannapension
eller till förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring,
skall vid mandatets upphörande erhålla engångsersättning motsvarande
tre månadsarvoden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969 och skall tillämpas på den
vars mandatperiod utgår den 31 december 1968 eller senare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30.10.1968
Bilaga 2
P.M.
angående ersättning till riksdagsledamot, vars mandat upphör före fyllda 65 år
Sedan chefen för riksdagens förvaltningskontor genom beslut 1.10.1968
uppdragit åt mig att som expert inom förvaltningskontoret biträda med utredning
av frågan om ersättning till riksdagsledamot, vars mandat upphör
före den för ledamot principiella pensionsåldern 65 år, får jag härmed överlämna
förslag till reglering av här avsedda ersättningar. Inledningsvis får
jag härvid återge en inom förvaltningskontoret utarbetad redogörelse för
gällande bestämmelser m. m.
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om pension till ledamot av riksdagen har meddelats i en
av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt beslutad stadga den 21 februari
1941 (nr 98, senast ändrad genom SFS 1967:563) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande (ersättningsstadgan).
Enligt stadgan med tillhörande övergångsbestämmelser utgår i princip
egenpension (ålderspension) till ledamot eller förutvarande ledamot av riksdagen
fr. o. in. 65 års ålder enligt två system — riksdagsmannapension eller
ATP — beroende på om mandattiden infallit före eller efter ATP:s införande.
För tid före år 1961 utgår särskild riksdagsmannapension. För tid
fr. o. m. år 1960 (sistnämnda år tillgodoräknas i båda systemen) är arvodet
till riksdagsledamot ATP-grundande.
Utöver de hittills endast undantagsvis tillämpade bestämmelserna om
möjlighet för styrelsen för riksdagens förvaltningskontor att, när särskilda
omständigheter föranleder därtill, bevilja avgående riksdagsledamot pension
före 65 års ålder (se nedan) saknas f. n. i motsats till förhållandet i vissa
andra länder bestämmelser om avgångsersättning (engångsersättning) eller
motsvarande anordning för ledamot, vars mandat upphör före nämnda ålder.
A. Mandattid före år 1961 — riksdagsmannapension
Egenpension
Den som varit ledamot av riksdagen 1960 eller tidigare (året 1960 är alltså
pensionsgrundande i båda systemen) kan få särskild riksdagsmannapension
enligt följande.
9
1. Rätt till riksdagsmannapension äger den som varit ledamot av riksdagen
minst 8 år före år 1961, fyllt 65 år och upphört att vara ledamot. Endast
den som är född 1895 eller tidigare (och som alltså ej får ATP) får tillgodoräkna
tid fr. o. m. 1961 för här avsedd riksdagsmannapension.
2. När särskilda omständigheter därtill föranleder må styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor enligt ersättningsstadgan, utan hinder av vad i
punkt 1 ovan sägs, efter ansökan bevilja riksdagsmannapension för viss tid
eller livstid åt den som varit ledamot av riksdagen minst 2 men ej 8 år före
1961 eller som inte fyllt 65 år.
Efterlevandepension
Make efter den som varit ledamot av riksdagen minst 8 år äger inom den
särskilda riksdagsmannapensioneringen rätt till efterlevandepension motsvarande
50 % av den pension som tillkommit eller skulle ha kunnat tillkomma
ledamoten med hänsyn till den tid han vid sitt frånfälle varit ledamot
av riksdagen. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor får dock, när
särskilda omständigheter föreligger, bevilja pension till make efter den, som
varit ledamot av riksdagen kortare tid än 8 år samt till frånskild make.
Huvudregeln är att äktenskapet skall ha ingåtts senast den dag ledamoten
fyllt 60 år men dispens kan i särskilda fall meddelas från detta villkor. Vissa
samordningsbestämmelser gäller.
Efterlevande barn eller adoptivbarn under 19 år till riksdagsledamot kan
under vissa förutsättningar inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen
få pension med belopp motsvarande 15 % av efterlevande make-pension,
om sådan utgår, och i annat fall 40 % av pensionen för efterlevande
make. Finns flera pensionsberättigade barn, skall dessa procenttal för barn
nr 2 och följande ökas med 10 %.
Pension till efterlevande eller frånskild make till den som före 1.1.1952
upphört att vara ledamot av riksdagen utgår i princip inte. Styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor får dock efter särskild prövning bevilja pension
även till änka efter riksdagsledamot, vars ledamotskap upphört före
nämnda dag.
Enligt lagändring som trädde i kraft 1.1.1963 kan efterlevandepension —
alltså även änldingspension — utgå till efterlevande make efter den som
varit ledamot av riksdagen fr. o. in. 1.1.1963 och på vilken ersättningsstadgans
övergångsbestämmelser är tillämpliga, dvs. en efterlevandepension baserad
på mandattid före år 1961.
B. Mandattid fr.o.m. år 1960 — ATP
Egenpension
För tid fr. o. m. 1960 äger riksdagsledamot pensionsrätt enligt lagen om
allmän försäkring. Ledamotsarvode under sådan tid är alltså ATP-grundan
-
10
de. Sådan ledamot kan för tid före 1961 även få riksdagsmannapension enligt
övergångsbestämmelserna till ersättningsstadgan.
Efterlevandepension
Efterlevande till riksdagsledamot, som har rätt till pensionsförmåner enligt
lagen om allmän försäkring, äger rätt till efterlevandepension enligt
denna lag.
C. Pensionsålder
Riksdagsmannapension, dvs. för mandattid före år 1961, börjar i princip
utgå vid 65 års ålder (under förutsättning att ledamotskapet upphört).
När särskilda omständigheter föreligger, får styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
dock bevilja pension att utgå inom riksdagsmannapensioneringen
före 65 år.
Inom ATP börjar ålderspension regelmässigt utgå från 67 år. Styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor äger dock efter ansökan, med stöd av 7 §
ersättningsstadgan, tillerkänna avgången ledamot temporär pension för tid
mellan 65 och 67 år. Sådan pension kan dock endast tillerkännas den som
varit ledamot av riksdagen minst två år, varav någon del efter fyllda 60 år,
och som inte är berättigad till riksdagsmannapension enligt övergångsbestämmelserna
till ersättningsstadgan. Pensionsbeloppet beräknas med utgångspunkt
från blivande ATP-pension grundad enbart på ledamotskap av
riksdagen.
D. Pensionsuivå
Egenpension
Inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen utgår full riksdagsmannapension
till den som varit ledamot av riksdagen 20 år eller längre tid.
Pensionen utgör i 1968 års nivå 19 284 kr. brutto (= grundbelopp 12 000 kr.
jämte generellt tillägg).
När antalet riksdagsår är färre än 20, utgår pension med 600 kr. jämte
generellt tillägg för varje riksdagsår, i 1968 års värde 964 kr. 20 öre per
riksdagsår. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor får dock bevilja ledamot,
som fyllt 65 men ej 67 år, temporär förhöjning av pensionen intill
dess ATP börjar utgå.
Pensionsnivån för riksdagsledamot för tid, som är A TP-grundande, regleras
genom bestämmelserna i lagen om allmän försäkring. Hel ATP-pension,
beräknad efter nu gällande basbelopp 5 800 kr., utgör 22 620 kr. för år.
11
Som exempel på tillämpningen av gällande bestämmelser om pension till
riksdagsledamot, med beaktande av mandattid både före och efter ATP:s
införande, lämnas i underbilaga 1 vissa uppgifter om de belopp (i 1968 års
värde) som skulle tillkomma ledamot vid avgång 31.12.1969 eller 31.12.1970.
Efterlevandepension
Efterlevandepensionens nivå utgör för make inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen
i princip hälften av den pension som tillkom eller
skulle ha tillkommit ledamot. För barn gäller särskilda kvotregler.
Inom ATP utgör änkepensionen 40 % av den tilläggspension, vartill den
avlidne varit eller skulle ha blivit berättigad.
E. Samordningsbestämmclser
Egenpension inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen samordnas
med tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring eller lön eller
egenpension på grund av anställning i allmän tjänst, om de sammanlagda
förmånerna överstiger beloppet av eu och en halv full riksdagsmannapension
(år 1968 28 926 kr.).
Motivuttalanden beträffande pensionsåldern m. in.
1!H7 års sakkunniga för utredning om pensionsrcitt för riksdagens ledamöter
anförde i sitt utlåtande 23.4.1947 (stenc.) bl. a. följande.
Utredningen föreslår således, att pensionsåldern bestämmes till 65 år,
såvitt angår förutvarande riksdagsman. För den som kvarstår såsom riksdagsman
efter uppnående av nämnda levnadsålder bör pensionen tillträdas
först vid den tidpunkt, då riksdagsmannauppdraget frånträdes.
Emellertid bör enligt utredningens mening möjlighet hållas öppen att
efter särskild prövning låta pensionen utgå från en tidigare levnadsålder än
65 år, därest särskilda omständigheter därtill föranleda. Närmast syftar utredningen
härvid på det fall, att en riksdagsman till följd av sjukdom blir
urståndsatt att fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag. Även för andra fall
kan det emellertid framstå som skäligt, att pension medgives utgå före uppnådd
ålder av 65 år, varvid en viss motsvarighet till systemet med förtidspensionering
inom det statliga pensionsväsendet synes kunna ifrågakomma.
I sist åsyftade fall bör således pension som regel icke få åtnjutas före uppnådda
60 år.
Chefen för finansdepartementet tillstyrkte i prop. 1947:276 (s. 21) att
pensionsåldern bestämdes till 65 år med möjlighet att efter särskild prövning
låta pensionen utgå från tidigare levnadsålder, därest särskilda omständigheter
därtill föranledde.
Konstitutionsutskottet uttalade i uti. 1947:26 (s. 15) följande.
Beträffande den ålder, från vilken pensionen skulle utgå, har inom utskottet
övervägts, huruvida icke för att ytterligare befrämja önskemålet om en
föryngring av riksdagens sammansättning, pension regelmässigt borde kunna
utgå redan vid 60 års ålder och icke, såsom i propositionen förordats,
först efter fyllda 65 år. Departementschefen föreslår emellertid samtidigt,
12
att pensionen, efter särskild framställning, må kunna utgå före fyllda 65 år,
därest särskilda omständigheter därtill föranleda. Med hänsyn härtill får
utskottet, som förutsätter, att en ledamot, som innehar ett större antal riksdagsår
och en relativt hög ålder, även om han avgår före fyllda 65 år, omedelbart
skall kunna komma i åtnjutande av pension, ansluta sig till propositionens
lagförslag, att pension regelmässigt bör utgå dagen näst efter den
då vederbörande uppnått 65 års ålder.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Är 1962 antog riksdagen vissa ändringar i ersättningsstadgans övergångsbestämmelser.
I sitt betänkande 1962: 20, som låg till grund för detta riksdagsbeslut,
gjorde konstitutionsutskottet (s. 18) det uttalandet beträffande
möjligheten att bevilja pension till ledamot före fyllda 65 år att i det avseendet
skulle enligt utskottets mening fortfarande gälla vad utskottet anfört
vid riksdagsmannapensioneringens införande år 1947.
Beträffande pensionsrätten för riksdagens ledamöter anförde 1957 års
riksdagsarvodesutredning i betänkande, avlämnat 4.10.1958 (bilaga till KU
1959: 18), bl. a. följande.
Vid införandet av pensionsrätt för riksdagens ledamöter framhölls, samtidigt
som riksdagsmannauppdragets särart i förhållande till andra förtroendeuppdrag
betonades, att grunden för denna pensionsrätt var eu annan
än för pensionsrätt för anställningshavare. Riksdagsarbetet vore på längre
sikt ägnat att medföra olägenheter för riksdagsmännen i deras vanliga gärning
och det kunde i betraktande härav inte anses opåkallat, att det allmänna
sörjde för att riksdagsmännen, där uppdraget haft en längre varaktighet,
erhölle kompensation för de med uppdraget förenade olägenheterna
och uppoffringarna i form av ett bidrag till deras försörjning på ålderdomen.
Ur denna motivering för riksdagsmannapensioneringen synes kunna härledas
följande principer, som bör vara vägledande vid pensioneringens utformning.
1. Pensioneringen bör vara inriktad på att ge vederbörande en kompensation
för att de på grund av uppdraget i viss utsträckning ginge miste om
möjligheter att genom vanlig yrkesverksamhet trygga sin ställning i händelse
av arbetsoförmåga men däremot inte ha till syfte att i och för sig bereda
riksdagsledamöterna vissa förmåner. Pensioneringen bör in. a. o. grundas
på vad som skulle kunna betecknas som »kompensationsprincipen».
2. Pensionsrätten bör inte vara automatiskt anknuten till uppdraget utan
bör göras beroende av att detta haft en viss inte alltför kort varaktighet.
Det förutsättes, att de nya bestämmelserna inte skall gälla med mindre
riksdagsmannen någon tid före 65 års ålder varit ledamot av riksdagen efter
bestämmelsernas ikraftträdande.
Med hänsyn till förut angivna motivering för riksdagsmannapensioneringen
har det ansetts rimligt att i huvudsak bibehålla de förutsättningar för pensionsbestämmelsernas
tillämplighet, som nu gäller. Karenstiden för inträde
av pensionsrätt bör sålunda i allmänhet vara åtta riksdagsår. Av kompensationsprincipen
har ansetts böra följa, att endast tid före 65 års ålder, som
utgör pensionsåldern, skall få åberopas. En sådan anordning står också väl
13
i överensstämmelse med intresset av att ett kvarstående i riksdagsmannauppdraget
till högre ålder inte skall särskilt stimuleras.
(s. 50)
I sådana fall inom riksdagsmannapensioneringen, som motsvarar liwäntefallen
inom personalpensioneringen, skall således — under förutsättning att
karenstidsvillkoret uppfyllts — alltid utgå förmån med karaktär av pension
i teknisk mening. Denna avvikelse från personalpensioneringsgrunderna är
motiverad av att det inte är önskvärt att utforma riksdagsmannapensioneringen
på sådant sätt, att det skulle bli ekonomiskt särskilt betydelsefullt att
förvärva eller bibehålla riksdagsmannauppdraget i anslutning till pensionsåldern.
Avvikelsen torde också stå i god samklang med den här antagna förutsättningen,
att pensioneringen skall grundas på »kompensationsprincipen».
Praxis beträffande iedamotspension före 65 år
Som framgår av det föregående kan, när särskilda omständigheter föreligger,
riksdagsmannapension beviljas att utgå före 65 år. Här avsedd »förtidsriksdagsmannapension»
har sedan 1947 beviljats endast i tre fall, i åldrarna
61—63 år och i förening med bestående sjukdom.
SPR-systemet för statstjänstemän
De hithörande bestämmelserna har sammanfattats i följande den 28 maj
1959 utfärdade författningar, nämligen statens pensionslöneförordning (SFS
1959:286), statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SFS 1959:287)
och en särskild förordnandepensionskungörelse (SFS 1959:288). Samma
dag har utfärdats kungörelser med övergångs- och tilläggsbestämmelser till
pensionsreglementet (SFS 1959:419—420).
Egenpensionens storlek bestämmes på grundval av dels pensionsunderlaget,
dels antalet tjänstår. Pensionsunderlaget är i regel lika med lönen i
lönegradens slutlöneklass. I allmänhet fordras för hel egenpension 30 tjänstår.
Hel egenpension utgör 65 % av pensionsunderlaget. Från 67 års ålder
utgår ett tillägg som fr. o. m. 1.7.1968 utgör 166 kr. för månad vid 30 tjänstår.
Egenlivränta kan utgå till den som avgår från statlig befattning efter
fyllda 30 år efter att minst tre år ha varit underkastad pensionsreglementet.
Egenlivränta utgår från 65 års ålder.
Förordnandepension kan efter särskilt beslut utgå till vissa högre tjänstemän
tillsatta medelst förordnande på viss tid och till vissa chefstjänstemän
med förordnande tills vidare. Rätt till förordnandepension inträder under
de förutsättningar som gäller beträffande ålders-, sjuk- och förtidspension
och kan dessutom uppkomma, då förordnandetjänst frånträdes efter att ha
innehafts minst tolv år i oavbruten följd.
14
Förordnandepensions belopp för månad utgör i normalfallet 65 procent av
tjänstemannens pensionsunderlag, där tjänsten innehafts minst tolv år. Om
tjänstemannen innehaft tjänsten i minst 12 men ej 18 år och ej uppnått 55
års ålder sker viss minskning av beloppet, under förutsättning tillika att
tjänstemannen på grund av uttryckt önskan antingen får förordnandet upphävt
eller vid utlöpandet av förordnandet inte får detsamma förnyat. För
tjänsteinnehav kortare tid än tolv år finns särskilda regler för pensionens
reduktion med hänsyn till antalet felande fjärdedelar av år.
Samordning. Pensionsförmånerna är samordnade med folkpension och
annan pension grundad på lagstiftning liksom vissa andra ersättningar på
grund av socialförsäkring.
Vissa kommunala pensionsanordningar
Redogörelsen för riksdagsledamöternas pensionsförhållanden torde böra
kompletteras med uppgifter om de s. k. visstidspensioner som utgår till borgarråd,
som före pensionsåldern avgår vid utgången av tjänstgöringsperiod
— oavsett anledningen till avgången. [Pensionsreglemente för borgarråd,
antaget av stadsfullmäktige 17.12.1951 med ändringar senast antagna av
fullmäktige 6.12.1961 (Rf 1961:74) och 18.6.1962 (Uti. 1962:168).] Om
den uppnådda tjänstetiden uppgår till tre eller flera tjänstgöringsperioder
(en period = 4 år) med en tillgodoräknad tjänstetid av 12 år eller iner utgår
hel pension. Understiger den uppnådda tjänstetiden 12 år, utgår avkortad
visstidspension. Om den uppnådda tjänstetiden understiger 9 år skall vid
fastställande av tjänstetid för visstidspension tjänstetiden ökas med hälften,
dock högst med tiden från tjänstgöringsperiodens utgång till pensionsåldern
och icke i något fall till mer än 9 år. En tjänstgöringsperiod av minst 4 år
ger sålunda en tillgodoräknad tjänstetid av 6 år, medan två tjänstgöringsperioder
lika med 8 år ger en tillgodoräknad tjänstetid av 9 år. Ett borgarråds
pensionslön utgöres av den vid varje tid gällande månadslönen i lönegrad
KB 4 (C 2) jämte hälften av det vid varje tid gällande skillnadsbeloppet
mellan månadslönerna för lönegraderna KB 10 (C 8) och KB 4 (C 2).
Hel visstidspension utgör 62 % av pensionsunderlaget (8 444 kr. i 1968
års nivå) multiplicerat med tjänstetidsfalctorn, dvs. i ovannämnda fall resp.
0,5 och 0,75 för 6 resp. 9 år. Visstidspensionerna utgör i 1968 års nivå för år
lägst (= tillgodoräknad tjänstetid 6 år) 31 416 kr. och för en tjänstetid av
9 år 47 112 kr. Hel pension vid en tillgodoräknad tjänstetid av 12 år eller
mer uppgår till 62 820 kr. för år.
Ovannämnda pensionsbelopp utgår längst intill dess vederbörande fyller
65 år. För tid härefter utgår egenpension soni i regel är lika med visstidspensionen.
Egenpensionen kan bli större om annan tillgodoräkningsbar tid
kan åberopas. Denna pension är samordnad med utgående socialförsäkringsförmåner.
15
För kommunal- och landstingsråd gäller normalpensionsreglementet för
heltidssysselsatta kommunala förtroendemän (stencil, Sv.Kommunförbundet,
Bilaga 1 till cirkulär K 31/67). Pensioneringsbestämmelserna anknyter till
vad som gäller för borgarråd. Pensionslönen är maximerad på så sätt att
arvodesbelopp som överstiger lönen i lönegrad KB 4 (C 2) inräknas till hälften
och arvodesbelopp som överstiger lönen i KB 7 (C 5) ej alls inräknas i
pensionslönen. Visstidspension utgår efter minst fyra år.
Bestämmelser om visstidspension gäller. Följande sammanställning visar
den tillgodoräknade tjänstetiden efter olika uppdragstider.
Tillgodoräknad tjänstetid
Uppdrags tid
efter avgång
vid mandat- periods utgång
efter avgång
före mandat- periods utgång
Mindre än 4 år..............
_
4 år (1 period)..............
G
6
5 »>.......................
6
6 ».......................
6
7 ».......................
7
8 » (2 perioder)...........
9
9
9 ».......................
9
10 *.......................
10
11 ».......................
11
12 » (3 perioder)...........
12
12
= full pension
Från 65 års ålder upphör visstidspension och ersättes med ålderspension.
Vid beräkning av denna pension medräknas tj änstetid, som kan tillgodoräknas
enligt § 5 mom. 2 a) och d). Ålderspensionen kan således i förekommande
fall bli högre än visstidspensionen. Pensionen utgör 62 % av underlaget.
Reglementet gäller fr. o. m. 1.7.1967, dvs. den tidpunkt då ändringarna i
kommunallagen trätt i kraft.
Heltidssysselsatt förtroendeman, som avgått före 1.7.1967, omfattas således
icke av detta reglemente. Eventuell pension i sådant fall får beslutas
i enlighet med de grunder för pensionering av kommunala förtroendemän
som rekommenderades kommunerna år 1964. Däremot får förtroendeman,
som omfattas av detta reglemente, tillgodoräkna tjänstetid även före
1.7.1967. Detta följer av övergångsbestämmelsen till § 5. Beträffande löneställningen
för borgarråd gäller att de är placerade i KB 10 = 10 467 kr. för
månad. Kommunal- och landstingsrådens löner varierar starkt med hänsyn
16
till arbetsområdets storlek m. m. I större kommuner är de placerade inom
latituden KB 1—4 (KB 1 = löneklass 33 på 5-ort = 5 529 kr.; KB 4 = C 2 =
6 421 kr.).
Avgångsersättningar (motsvarande) i vissa utländska parlament
Förvaltningskontoret har i sammanhanget inhämtat uppgifter från vissa
andra stater om i vad mån avgångsersättning utgår till parlamentariker som
lämnar sin parlamentsplats före pensionsålderns inträde. Sammanfattningsvis
framgår av uppgifterna att avgångsersättning utbetalas i angivna läge i
Danmark, Norge och Västtyskand enligt i princip samma system; Västtyskland
dock med en ytterligare påbyggnad av ett månadsarvode för varje parlamentsår
utöver det första. I Israel, Nederländerna och Österrike utbetalas
avgångsersättning men efter inbördes olika ersättningsgrunder. I Finland,
Frankrike, Schweiz och Storbritannien förekommer ingen avgångsersättning.
Visst bidrag kan dock i Storbritannien utgå efter behovsprövning.
Danmark
Ledamot av Folketinget, som ej återvalts och som valdes vid föregående
ordinarie val, får grundarvodet minus pensionsbidraget, f. n. netto 3 832 dkr.
per män., under tre månader efter mandattidens utgång.
Israel
Ledamöter, som lämnar parlamentet (Knesset) eller som inte återväljes
och som inte är berättigade till ålderspension, får en engångssumma utgörande
11 % av sin sista månadslön multiplicerad med det antal månader de
varit medlemmar av Knesset. Samma ersättning utgår till familjen till en
medlem, vilken dör under sin mandattid, men som ännu ej var berättigad
till pension. Därutöver utbetalas till en sådan familj ett belopp lika med
medlemmens årslön.
Nederländerna
Ledamot av andra kammaren, som drar sig tillbaka eller inte återväljs,
får avgångsbidrag i minst två år. Första året får han 80 procent (sv. kr.
22 720/år) och andra året 65 procent (sv. kr. 18 460/år) av det ordinarie
parlamentsarvodet på för närvarande 20 000 floriner/år (= sv. kr. 28 400/år).
Om han varit medlem i mer än två år får han för varje år utöver två år,
dock högst sex år, 50 procent av arvodet.
Norge
Ordinarie stortingsrepresentant, som varit medlem i mera än 12 månader
17
i sträck och som ej återvalts, får likaledes månadsarvodet, 4 083 nkr., i tre
månader utöver mandattiden.
Förbundsrepubliken Tyskland
Medlem av Förbundsdagen, som frivilligt avgår eller ej återväljes och som
tillhört Förbundsdagen under minst ett år, får månadsarvodet, 2 360 DM,
under tre månader. För varje ytterligare år, som ledamotskapet varat, utgår
en månadslön. Efter yrkande kan presidenten godkänna att månadslönerna
utbetalas i en enda summa.
Österrike
Ledamot av nationalrådet, som avgår och som har suttit en hel mandatperiod,
får tredubbelt arvode för avgångsmånaden. Om han suttit i två på
varandra följande mandatperioder får han det sista månadsarvodet sexdubblat,
och, om han suttit i tre på varandra följande mandatperioder, tolvdubblat,
då han lämnar nationalrådet. Motsvarande bestämmelser gäller
även för ledamöter i förbundsrådet.
Uppgifterna om ovannämnda förhållanden hänför sig till olika tidpunkter,
i stort sett åren 1967—1968.
Förslag inom riksdagen
I motionen II: 647 år 1968 hemställde riksdagsledamoten B. Rubin att riksdagen
måtte ändra reglerna om pension till riksdagsman i ersättningsstadgan
på så sätt, att riksdagsman som avgår i samband med enkammarreformen
får pension i skälig omfattning. Förslaget åsyftar bestämmelser om avgångsvederlag
vid ett enda tillfälle, nämligen då Sverige övergår från tvåtill
enkammarsystem. Motionären anför för förslaget allmängiltiga motiv,
nämligen riksdagsledamotens behov av hjälp att komma över den första
besvärliga yrkesmässiga anpassningsperioden under övergången från det
parlamentariska arbetet tillbaka till det civila livet.
Enligt konstitutionsutskottets memorial nr 19 år 1968 har behandlingen
av motionen i fråga uppskjutits till höstsessionen av 1968 års riksdag.
överväganden och förslag
Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande
bestämmelser har den särskilda riksdagsmannapensioneringen, som infördes
1947 efter förslag av Kungl. Maj :t, i princip avskaffats år 1960, då riksdagsmannaarvodet
gjordes pensionsgrundande inom den allmänna tilläggspensioneringen
från och med 1.1.1960. Två modifikationer har dock införts
dels med hänsyn till att pensionsåldern inom tilläggspensioneringen är 67
18
år och dels med hänsyn till att i denna pensionering sker ett successivt inväxande
beroende på levnadsåldern och att riksdagsmännen vid tilläggspensioneringens
införande redan hade en särskild pensionering. Sålunda kan
temporär pension mellan 65 och 67 år beviljas under vissa förutsättningar
liksom viss pension enligt den tidigare gällande riksdagsmannapensioneringen
övergångsvis beviljas den som varit ledamot av riksdagen 1960 eller tidigare.
1 konstitutionsutkottets memorial 1960:27 framhölls bl. a.
I 5 § andra stycket lagen om försäkring för allmän tilläggspension ges,
som nämnts, möjlighet att jämställa inkomster av annat förvärvsarbete än
anställning med inkomst av anställning. Detta har bl. a. skett med tanke på
kommunala förtroendemän. Riksdagsmannauppdraget är numera av sådan
omfattning, att det under en stor del av året upptar en betydande del av
riksdagsmannens arbetstid. Även mellan riksdagssessionerna fordrar det
arbete. Det framstår under sådana omständigheter som skäligt, att riksdagsmannaarvodet
i pensionshänseende betraktas som om det vore inkomst av
anställning. En bestämmelse med sådant innehåll föreslås därför införd i
arvodesstadgan. Av den föreslagna regeln följer, att hela riksdagsarvodet
blir pensionsgrundande samt att riksdagen skall erlägga avgiften enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension.
Redan 1960 har sålunda vissa paralleller dragits mellan uppdrag som kommunal
förtroendeman och riksdagsmannauppdraget. Såväl uppdrag som
kommunal förtroendeman hos landsting och större kommuner som riksdagsmannauppdrag
har sedan dess alltmera tenderat att bli vederbörandes
huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. Pensions- och trygghetsfrågorna
har härigenom kommit att tilldra sig accentuerad uppmärksamhet
inte minst med hänsyn till det politiska livets speciella struktur. Vad gäller
de kommunala förtroendemännen har sedan länge funnits pensionsrätt för
borgarråden i Stockholm medan för övriga heltidssysselsatla kommunala
förtroendemän gäller ett särskilt normalpensionsreglemente med giltighet
först fr. o. in. 1.7.1967. Särskild rekommendation om grunder för pensionering
av sådana kommunala förtroendemän har dock givits kommunerna år
1964.
Den sålunda gällande pensionsrätten för de kommunala förtroendemännen
innebär i princip att de inordnats i det för resp. kommuns anställda gällande
pensionsreglementet. Viss specialreglering har dessutom skett med
hänsyn till uppdragens speciella karaktär. Sålunda kan s. k. visstidspension
tillkomma den som då uppdraget upphör kan åberopa minst en mandatperiod,
dvs. för närvarande 4 år. Pensionsberäkningen anknyter till pensionsbestämmelserna
i övrigt med den skillnaden att för hel pension erfordras
endast 12 år i stället för normalt 30 år. Visstidspensionen, för vilken
endast innehav av uppdraget medräknas, ersättes vid 65 års ålder, som betraktas
som pensionsålder, med ålderspension. Ålderpensionen är normalt
19
lika stor som visstidspensionen men kan bli större än denna på grund av
att även anställningstid bl. a. hos kommunen kan medräknas.
För riksdagsledamöterna saknas för närvarande — bortsett från den övergångsvis
kvarstående möjligheten inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen
att medge sådan pension före 65 års ålder — varje form av pension
eller avgångsersättning för den händelse ett riksdagsmandat icke förnyas och
ledamoten ej uppnått 65 års ålder. Dä riksdagsmannauppdraget såsom ovan
framhållits med hänsyn till omfattningen av de med detsamma förenade
arbetsuppgifterna för många blivit huvudsaklig sysselsättning och förvärvskälla,
måste ett. bortfall av uppdraget, i vart fall om ledamoten uppnått en
viss ej alltför låg ålder, medföra avsevärda svårigheter vid återgång till det
tidigare arbetsfältet. I olika sammanhang har också framhållits önskvärdheten
av att befrämja en föryngring av riksdagens sammansättning t. ex.
genom att ej ha för hög pensionsålder. Båda dessa synpunkter skulle kunna
tillgodoses om man införde något slags visstidspensionering för riksdagsledamot,
vars mandat upphör före fyllda 65 år, som i princip är den för
ledamot gällande pensionsåldern.
Det utmärkande för visstidspensioneringen för de kommunala förtroendemännen
är att den inpassats i det för kommunens anställda gällande pensionssystemet.
För riksdagens ledamöter finns i princip inte något särskilt
pensionssystem vid sidan av den allmänna tilläggspensioneringen, bortsett
från den temporära pensionen mellan 65 och 67 år samt den övergångsvis
kvardröjande särskilda riksdagsmannapensioneringen. En pensionsanordning
för riksdagsledamöterna i linje med visstidspensioneringen inom kommunerna
kan alltså inte infogas i ett redan befintligt system. Detta bör självfallet
inte hindra att en sådan pensionering anordnas för riksdagens ledamöter.
Det sätt på vilket pensionsfrågan lösts för dessa och den särskilda
reglering som gäller i speciella fall måste dock beaktas i sammanhanget. Mot
bakgrunden av vad sålunda anförts skulle en pensionering kunna ordnas
enligt följande för riksdagsledamot, vars mandat upphör före fyllda 65 år.
För rätt att erhålla pension vid mandatets upphörande bör gälla vissa
minimivillkor i fråga om ålder och antal riksdagsår, varjämte pensionen bör
samordnas med eventuellt utgående förtidspension enligt lagen om allmän
försäkring, lön eller egenpension på grund av anställning i allmän tjänst
eller den särskilda pension som kan tillkomma riksdagsledamot före 67 års
ålder. Vad gäller åldersvillkoret är det uppenbart, att de svårigheter som
uppstår i samband med riksdagsledamotens återgång till en borgerlig gärning
accentueras med stigande levnadsålder. En lämplig minimiålder synes
ur olika synpunkter vara 50 år. Denna ålder överensstämmer för övrigt med
den som gäller för rätt till årlig ersättning åt den som blir övertalig i samband
med vissa indragningar inom försvaret. Emellertid torde de nyssnämnda
svårigheterna kunna bliva avsevärda även för den som ej uppnått
50 års ålder om riksdagsmannauppdraget varat under en lång följd av år.
20
Möjlighet att erhålla pension synes därför i analogi med vad som gäller för
årlig ersättning böra beredas jämväl den som uppnått 45 men ej 50 år. Detta
hör dock vara rena undantagsfall och avse endast sådana som kan åberopa
betydligt fler riksdagsår än vad som kommer att gälla för 50-åringen. Övervägande
skäl torde tala för att minimitiden för rätt till pension för den som
vid mandatets upphörande uppnått 50 år sättes till 6 år. För att markera
undantagsställningen för den som uppnått 45 men ej 50 år torde det minsta
erforderliga antalet riksdagsår i dessa fall böra sättas till 10. Antal riksdagsår
beräknas i alla här avsedda sammanhang utan hänsyn till eventuella
uppehåll mellan mandatperioderna.
Hur många riksdagsår som skall erfordras för att hel visstidspension skall
utgå liksom storleken av hel sådan pension är två frågor som inte bara har
nära samband med varandra utan också torde påverkas av de pensionsförliållanden
som nu gäller för riksdagsledamot, vars mandat upphör vid uppnådda
65 år eller senare. För hel pension erforderlig tjänstetid är inom såväl
den kommunala visstidspensioneringen som den statliga förordnandepensioneringen
12 år, medan motsvarande krav inom den särskilda riksdagsmannapensioneringen
är 20 år. Inom den allmänna tilläggspensioneringen,
som är den enda pensionering som i princip gäller för riksdagens ledamöter,
är kravet i normalfallet 30 år — liksom inom annan statlig, kommunal och
privat tjänstepensionering utom visstidspensioneringen -— men är nedsatt
till 20 år för den som är född 1914 eller tidigare och till 21—29 år för den
som är född 1915—1923. Vid avvägningen av hur många riksdagsår som bör
erfordras för hel visstidspension bör bl. a. beaktas, att riksdagsmannauppdraget
icke torde vara att helt jämställa med exempelvis uppdrag som heltidssysselsatt
kommunal förtroendeman vad gäller den tidsperiod under vilken
det normalt kan komma att fullgöras. Det torde också vara rimligt, att
en förhållandevis lång riksdagsmannatid bör ge bättre förmåner än en kortare
tid. Tiden får dock icke sättas så lång att den motverkar syftet att
åstadkomma föryngring av riksdagen. Slutligen torde icke sådana regler
böra skapas som gör att visstidspensionen kan bli större än den allmänna
tilläggspension som framdeles kommer att utgå till riksdagsledamoten och
som då avlöser visstidspensionen. Från dessa utgångspunkter borde lämpligen
för hel pension erfordras 20 riksdagsår och beloppet av hel pension utgöra
ca 20 000 kr. för år, ett belopp som något understiger det maximibelopp,
22 620 kr., som inom den allmänna tilläggspensioneringen svarar
mot nu gällande basbelopp, 5 800 kr. Härigenom skulle varje riksdagsår
ge ca 1 000 kr. i årlig visstidspension. Lägsta årspension till den som
vid mandatperiodens utgång uppnått 50 års ålder skulle bli ca 6 000 kr.
Den pension som beviljas enligt grunderna ovan torde böra göras värdebeständig.
Detta kan lämpligen ske genom att pensionen ställs i relation till
basbeloppet inom den allmänna försäkringen. Tillräcklig anledning torde
nämligen saknas att, i likhet med vad som gäller den nu övergångsvis gäl
-
21
lande särskilda riksdagsmannapensioneringen, anknyta till de förändringar
som beslutas av pensionerna till f. d. anställningshavare i statens tjänst. Det
föreslås alltså att månadsbeloppet av hel visstidspension skall utgöra 30 procent
av basbeloppet inom den allmänna försäkringen (f. n. 30 % X 5 800 =
1 740 kr., för år 20 880) och varje riksdagsår ge en månadspension av 1,5 %
av samma basbelopp.
Med hänsyn till visstidspensioneringens karaktär torde den rimligen böra
samordnas med lön eller egenpension på grund av anställning i allmän
tjänst, med förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring
samt med temporär pension enligt 7 § andra stycket ersättningsstadgan eller
pension enligt den särskilda riksdagsmannapensioneringen. Visstidspensionen
synes i samtliga fall böra minskas med beloppet av sådan annan förmån
och alltså i vissa fall ej alls utgå.
Pensionen förutsättes skola utgå fr. o. m. dagen efter den då mandatperioden
utgått t. o. m. den månad varunder pensionstagaren uppnår 67 års ålder.
Rätten till densamma skall givetvis upphöra om pensionstagaren ånyo blir
ledamot av riksdagen.
Då visstidspensionen avses skola utgå fram till 67 års ålder och vara samordnad
med andra pensionsförmåner som kan grunda sig på riksdagsmannauppdraget
eller på anställning i allmän tjänst, erfordrar ett beslut i enlighet
med förslaget i princip icke några ändringar av gällande bestämmelser
för pensionering av riksdagsledamot och hans efterlevande. Den möjlighet
som föreligger för riksdagens förvaltningskontor att, när särskilda omständigheter
därtill föranleder, bevilja riksdagsmannapension under i övrigt gällande
villkor till den som inte fyllt 65 år torde dock förutsättas knappast
komma att utnyttjas, om här föreslagen visstidspensionering genomföres.
Med hänsyn till att, såsom ovan föreslagits, minimiåldern för erhållande
av visstidspension för riksdagsledamot satts så högt som 50 år — i särskilda
undantagsfall 45 år — kan ifrågasättas om ej engångsersättning bör beredas
den som ej uppnått sådan ålder men vars mandat likväl upphör. Av redogörelsen
för motsvarande förhållanden i ett antal andra länder framgår, att
sådan engångsersättning utgår i vissa av dessa. Det föreslås, att engångsersättning,
motsvarande tre månadsarvoden, tilldelas den som varit ledamot
av riksdagen minst tre år och som icke i samband med mandatets upphörande
återgår till eller erhåller anställning i allmän tjänst eller blir berättigad
antingen till visstidspension enligt förslaget ovan eller till pension enligt
7 § andra stycket ersättningsstadgan eller till särskild riksdagsmannapension
eller till förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring.
Förslag till lag om ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande bifogas (underbilaga 2).
Marianne Sjönell
Byråchef i statens personalpensionsverk
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammanställning över några pensionsfall, aktuella åren 1969 och 1970, beräknade i 1968 års nivå
torutsattning: 1. att pension för mindre antal år än 8, lägst 2 år, beviljas efter prövning,
2. att temporär förhöjning beviljas efter prövning med maximalt belopp,
3. att medelpoängen vid beräkning av ATP är 6,5 poäng,
uppnådd
totalt antal år
Pension från 65 eller 66 är
därav enl.
ATP-
Född år
ålder
t.o.m. 1969 resp.
överg.-
grun-
enl.
Avd. A.
avg. -året
1970
bestm1
dande
överg.-
temp. förhöj-
s:a kr.
best: a
ning 65—67
max.
max.
1905
65 år
1953—1970=18
8
11
7 714
11 484
19 198
1904
66 år
1953—1970=18
8
10
7 714
10 353
18 067
1903
67 år
1952—1970 = 19
9
9
1902
68 år
1953—1970=18
8
8
1901
69 år
1938—1970=33
20
7
1901
69 år
1956—1970=15
5
7
1900
70 år
1938—1970=33
20
6
1900
70 år
1954—1970=17
7
6
1900
70 år
1956—1970 = 15
5
6
1900
70 år
1957—1970 = 14
4
6
1899
71 år
1950—1970=21
11
5
1896
74 år
1961—1970=10
_
2
1904
65 år
1954—1969=16
7
10
6 750
10 353
17 103
1893
76 år
1939—1969 = 32
20
—
—
Pension från 67 är
enl. överg.-
FP för
ATP
s:a kr.
best:a
ensamstående
max.
7 714
5 220
12 441
25 375
7 714
5 220
11 310
24 244
8 678
5 220
10 179
24 077
7 714
5 220
9 048
21 982
19 284
5 220
7 917
32 421
4 821
5 220
7 917
17 958
19 284
5 220
6 786
31 290
6 750
5 220
6 786
18 756
4 821
5 220
6 786
16 827
3 857
5 220
6 786
15 863
10 606
5 220
5 655
21 481
—
5 220
2 262
7 482
6 750
5 220
11 310
23 280
19 284
5 220
—
24 504
1 1960 dubbelräknas
23
Underbilaga 2
Förslag
till
Lag
angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Härigenom förordnas, att i stadgan den 21 februari 1941 om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande1 närmast efter 7 § skall införas en
ny paragraf, betecknad 7 a §, av nedan angiven lydelse.
7 a §.
1 mom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst sex år och som vid
mandatets upphörande uppnått 50 men ej 67 års ålder, skall äga rätt till s. k.
visstidspension i enlighet med vad nedan angives. Ledamot, som uppnått 45
men ej 50 års ålder, skall jämväl äga rätt till sådan pension under förutsättning
att han varit ledamot av riksdagen minst tio år.
För hel visstidspension erfordras minst tjugo riksdagsår. Sådan pension
utgör för månad 30 procent av det vid varje tidpunkt gällande basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring. Då antalet riksdagsår är mindre än tjugo
och rätt till pension föreligger, utgör den månatliga pensionen för varje riksdagsår
1,5 procent av förenämnda basbelopp.
För beräkning av riksdagsår enligt första och andra styckena ovan medräknas
ej tid efter fyllda 65 år.
Visstidspension utgår från och med månaden efter den, då mandatperioden
utgått, längst intill den månad varunder 67 års ålder uppnås. Rätten
till pension upphör om pensiontagaren ånyo blir ledamot av riksdagen.
Avlider pensionstagaren under tid då rätt till pension föreligger, utgår pensionen
till och med den dag en månad förflutit efter pensionstagarens
frånfälle. Upphör pensionrätten av annan anledning, utgår pensionen till
och med utgången av den månad, under vilken rätten upphört.
För tid då den som är berättigad till visstidspension tillika uppbär förtidspension
(sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring, lön eller egenpension
på grund av anställning i allmän tjänst eller pension enligt 7 § andra
stycket eller riltsdagsmannapension jämlikt bestämmelser om pension
för riksdagsmannauppdrag (riksdagsmannapension) skall visstids
-
1 Senaste lydelse se betr. 7 § SFS 1962: 622 med ändring SFS 196:7 563.
24
pensionen minskas med sålunda utgående förmån och i förekommande
fall ej utgå. Vid tillämpning av avdragsreglerna skall pensionbelopp, som
hänför sig till riksdagsmannapension, beräknas med tillägg eller avdrag
varom stadgas i bestämmelserna härom samt tjänstepension beräknas efter
det bruttobelopp, basbelopp eller motsvarande belopp, som för densamma
är tillämpligt. Avdragsbelopp, som skall gälla från början av utbetalningsår,
skall tillämpas under hela året, såvida icke därigenom månatligt pensionsbelopp
blir mindre än som eljest skolat utgå.
Visstidspension må icke tillkomma den som genom lagakraftägande dom
förklarats förlustig sitt riksdagsmannauppdrag eller upphört att vara svensk
medborgare eller trätt i främmande makts tjänst. Styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor skall dock äga att i sistnämnda båda fall efter särskild
framställning besluta om rätt för vederbörande att helt eller delvis uppbära
pensionen.
2 mom. Den, som varit ledamot av riksdagen minst tre år och som icke i
samband med mandatets upphörande återgår till eller erhåller anställning i
allmän tjänst eller blir berättigad till visstidspension enligt bestämmelserna
i 1 mom. eller till pension enligt 7 § andra stycket eller till riksdagsmannapension
eller till förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring,
skall vid mandatets upphörande erhålla engångsersättning motsvarande
tre månadsarvoden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969 och skall tillämpas på den
vars mandatperiod utgår den 31 december 1968 eller senare.
ESSELTE AB. STHLM 66
814496
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1968:421 Skrivelse till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor i anledning av framställning från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor angående rätt till viss a1 i texten
- Rskr. 1968:391 Skrivelse till Konungen i anledning av framställning från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor angående'' rätt till visstidspension för riksdagens ledamö a1 i texten