Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om effektivare utnyttjande av väganslagen.

1968-11-19 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1968:175, Utlåtande i anledning av motioner om effektivare utnyttjande av väganslagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

1

Nr 175

Utlåtande i anledning av motioner om effektivare utnyttjande av

väganslagen.

(4:e avd.)

I de likalydande motionerna I: 602 av herr Åkesson och II: 748 av fru

Nettelbrandt m. fl. har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte ge till känna vad i motionerna anförts angående möjligheterna till

effektivare utnyttj ande av väganslagen.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionerna från statens vägverk. Därjämte har på utskottets

begäran Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska stadsförbundet

och Svenska kommunförbundet yttrat sig i ärendet. Se Bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. I vägverkets yttrande över motionerna framhålles att väghållarna

och bland dem framför allt vägverket bör bedriva en viss del av byggnadsverksamheten

i egen regi för att effektivt kunna följa utvecklingen såväl

inom planerings- och projekteringsfunktionerna som inom det egentliga

byggandet liksom för att aktivt kunna bidraga med sysselsättningsutj ämnande

åtgärder. Nu tillämpade principer för val av regiform innebär att vägverket

skall konkurrera med den privata byggnadsindustrin. Detta val måste

enligt verket i första hand ta sig uttryck i en långsiktig anpassning av dess

resurser till vad som är ekonomiskt motiverat med hänsyn till resultatet av

en jämförelse mellan kostnadsutvecklingen för verket och för entreprenörerna

på vägområdet. Verkets nyligen införda system för budgetering m. m. av

bl. a. byggnadsverksamheten beräknas ge goda möjligheter till uppföljning

av kostnadsutvecklingen för både verkets egenregibyggande och entreprenörernas

verksamhet för verkets räkning. Den pågående omorganisationen

av verket, som bl. a. innebär att den egentliga byggnadsverksamheten koncentreras

till en särskild byggnadsavdelning med sju byggnadsdistrikt som

regionala enheter i stället för tidigare 24 enheter, anses också möjliggöra ett

effektivare egenregibyggande och förbättra möjligheterna till en för effektivitetsjämförelser

anpassad kostnadsredovisning.

I fortsättningen framhålles att tillgången på reala resurser lämpliga för

vägbyggande ökat, åtminstone sett i relation till anslagen för vägbyggnadsverksamheten.

Detta gäller även för vägverkets byggnadsresurser. Sett mot

1 Bihang till riksdagens protokoll 196S. 6 samt. Nr 175

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

den bakgrunden anses det ej vara osannolikt att verkets nuvarande egenregikapacitet

är för stor. Då denna kapacitet kan sägas representera en fast

grundkostnad, som måste omsättas i motsvarande produktion för att största

möjliga vägbyggnadsvolyin skall erhållas inom anslagsramen, är det emellertid

ej möjligt att öka entreprenadandelen utan att först minska egenregikapaciteten.

Inom vägverket pågår dock kontinuerligt strävanden att minska

egenregikapaciteten till en nivå som medger ökad handlingsfrihet vid valet

av regiform.

Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra om de uttalanden som

gjordes i samband med behandlingen av propositionen nr 129 vid 1966 års

riksdag angående ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

in. m. Bl. a. underströks därvid (SU nr 157) att verkets bedömningar, rådgivning

och beslut skall grundas på lönsamhetskalkyler i största möjliga

utsträckning. I konsekvens härmed ansågs det avgörande för frågan om

exempelvis ett arbete avseende projektering, konstruktion eller byggande

skall utföras i egen regi eller av utomstående böra vara vad som vid varje

tidpunkt är fördelaktigast från totalkostnadssynpunkt. Ett motsvarande

krav på ekonomisk inriktning skall i princip gälla även för frågor rörande

bidragsgivningen till den kommunala och enskilda väghållningen. Utskottet

fann det också angeläget att olika metoder och utvägar prövas i syfte att

förbättra lönsamhetsberäknmgarna inom de skilda aktiviteterna. Att — på

sätt motionsledes yrkats — direkt föreskriva att vägmyndigheten vid val

mellan verksamhet i egen regi och utomstående alltid skulle infordra anbud

från andra företag i syfte att åstadkomma konkurrens och relevanta

kostnadsjämförelser fann sig utskottet dock inte berett att tillstyrka.

Utskottet är alltjämt av samma uppfattning i berörda frågor och vill i detta

sammanhang endast understryka för- och efterkalkyleringens stora betydelse.

Vad i det föregående anförts torde emellertid innebära ett tillgodoseende

i väsentliga delar av motionärernas syften. Med hänsyn härtill och under

hänvisning jämväl till av vägverket i övrigt åberopade förhållanden finner

utskottet motionerna inte böra påkalla någon särskild åtgärd från riksdagens

sida.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionerna I: 602 och II: 748.

Stockholm den 19 november 1968

På statsutskottets vägnar:

GÖSTA BOHMAN

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

3

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Näsström (s), Axel Andersson (fp),

Ivar Johansson (ep), Fritz Persson (s), Rikard Svensson (s), fru Wallentheim

(s), herrar Kaijser (h), Nyman (fp), Mårtensson (s), Bertil Petersson

(s), Ottosson (h), Herbert Larsson (s), Nils Theodor Larsson (ep), Rönnberg

(s) och Strandberg (h) samt

från andra kammaren: herrar Bohman (h), Karlsson i Olofström (s),

Blidfors (s), Ståhl (fp), Almgren (s), Mellqvist (s), fru Lewén-Eliasson (s),

herrar Nihlfors (fp), Mattsson (ep), fröken Olsson (s), herrar Gustafsson i

Skellefteå (fp), Lindholm (s), Cassel (h), Fagerlund (s) och Sjönell (ep).

lf Bihang till riksdagens protokoll 1968. 6 samt. Nr 175

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

Bilaga

Yttranden över motionerna 1:602 och 11:748

Statens vägverk (10.5.1968)

Det är givetvis angeläget att anslagen utnyttjas så effektivt som möjligt

så att största möjliga vägbyggnadsvolym erhålles inom anslagsramen. Enligt

motionen skulle entreprenadförfarande vara det lämpligaste medlet för att

åstadkomma ett sådant resultat. Erfarenheten visar emellertid att egenregiutförande

är nödvändigt och värdefullt av ett flertal skäl. Det förekommer

exempelvis objekt, så belägna att de ej samlar tillräckligt intresse från entreprenörerna.

Det förekommer också arbeten, där förutsättningar saknas för

tillräckligt preciserade entreprenadprogram, varvid följden erfarenhetsmässigt

blir omfattande extraarbeten. Vidare bör väghållarna och bland dem

framförallt vägverket bedriva en viss del av byggnadsverksamheten i egen

regi för att effektivt kunna följa utvecklingen på vägområdet såväl inom planerings-

och projekteringsfunktionerna som inom det egentliga byggandet

liksom för att aktivt kunna bidraga med sysselsättningsutj ämnande åtgärder.

Enligt den av Riksdagens godkända prop. 1966: 129 angående ny organisation

för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall bedömning, rådgivning och

beslut inom vägverket grundas på lönsamhetskalkyler i största möjliga utsträckning.

I konsekvens härmed bör det avgörande för frågan om exempelvis

ett arbete avseende byggande skall utföras i verkets regi eller av utomstående

vara vad som vid varje tidpunkt är mest fördelaktigt från totalkostnadssynpunkt.

Den angivna principen för val av regiform innebär att vägverket skall

konkurrera med den privata byggnadsindustrien. Ett flertal faktorer begränsar

dock möjligheten till rättvisande direkta konkurrensjämförelser i

det enskilda fallet. En del av dessa faktorer sammanhänger med att verket

är en offentlig institution. Valet av regiform måste därför i första hand ta

sig uttryck i en långsiktig anpassning av verkets resurser till vad som är

ekonomiskt motiverat med hänsyn till resultatet av en jämförelse mellan

kostnadsutvecklingen för verket och för entreprenörerna på vägområdet.

Verkets nyligen införda system för budgetering och kostnadsuppföljning

av bl. a. byggnadsverksamheten beräknas ge goda möjligheter till uppföljning

av kostnadsutvecklingen för både verkets egenregibyggande och entreprenörernas

verksamhet för verkets räkning. Det medger också en kontinuerlig

övervakning av realismen i budgeteringen inom verket. Eftersom i

princip samtliga företag skall förkalkyleras och budgeteras oberoende av

blivande regiform möjliggöres också en bedömning av anbudsnivån i det

enskilda fallet.

Enligt inom vägverket utarbetade riktlinjer för verkets byggnadsverksamhet

skall byggandet ske med egna resurser minst i den utsträckning som erfordras

för vidareutveckling av egen personal och för marknadsuppföljning

samt därutöver i den omfattning som är motiverad ur företagsekonomisk

synpunkt. Byggnadsverksamheten i egen regi skall i princip avse alla förekommande

typer av vägföretag. Storleken av verkets resurser för byggande i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

5

egen regi skall bestämmas med ledning av den ekonomiska uppföljningen

av byggnadsverksamheten. En eventuell ändring av relationerna mellan utförande

i egen regi och genom utomstående entreprenör skall baseras på

resultaten från en längre tids uppföljningar och de långsiktiga prognoser,

som utarbetas med ledning av dessa uppföljningar.

Den ännu pågående omorganisationen, som bl. a. innebär att den egentliga

byggnadsverksamheten koncentreras till en särskild byggnadsavdelning

med sju byggnadsdistrikt som regionala enheter istället för tidigare 24 byggnadsenheter

— en vid varje vägförvaltning — kommer att möjliggöra ett

effektivare egenregibyggande och förbättra möjligheterna till en för ovannämnda

effektivitetsjämförelser anpassad kostnadsredovisning. Den tid som

normalt erfordras för genomförande av ett vägbyggnadsprojekt från planering

och detaljprojektering till färdig väg är regelmässigt cirka 8—10 år. Av

denna tid åtgår 3—4 år för själva byggandet med härför erforderliga förberedelser.

Effekten av den nya organisationen och de genomförda systemen

för ekonomisk styrning kommer därför att slå igenom helt först om några

år.

Som framhållits inledningsvis har tillgången på reala resurser lämpliga

för vägbyggande ökat, åtminstone sett i relation till anslagen för vägbyggnadsverksamheten.

Detta gäller även för vägverkets byggnadsresurser. Sett

mot den bakgrunden är det ej osannolikt att verkets nuvarande egenregikapacitet

är för stor. Då denna kapacitet kan sägas representera en fast

grundkostnad, som måste omsättas i motsvarande produktion för att största

möjliga vägbyggnadsvolym skall erhållas inom anslagsramen, är det emellertid

ej möjligt att öka entreprenadandelen utan att först minska egenregikapaciteten.

Denna minskning bör dock ej drivas snabbare än att ledigbliven

kapacitet kan överföras till annan produktiv sysselsättning. Inom vägverket

pågår kontinuerligt strävanden att minska egenregikapaciteten till en nivå,

som medger ökad handlingsfrihet vid valet av regiform. Sålunda har exempelvis

den egna arbetar styrkan på byggnadssidan sedan år 1960 gått ner från

cirka 1 600 till cirka 1 000 man. Under samma period har verkets totala arbetarstyrka

minskat från 9 700 till 8 500 man. Trots dessa strävanden att begränsa

de egna resurserna kommer med nuvarande utveckling av vägbyggnadsanslagen

utbudet av nya byggnadsföretag för vilka frågan om regiform

kan hållas öppen tills entreprenadanbud föreligger att bli relativt litet under

de närmaste åren.

Samtidigt är det givetvis ett samhällsekonomiskt intresse att den betydande

produktionsapparat, som anläggningsentreprenörerna förfogar över,

inte kommer att stå outnyttjad under längre perioder. Visst överskott på

entreprenörkapacitet uppträder erfarenhetsmässigt under konjunktursvackor

medan brist på kapacitet ofta kan spåras under uppåtgående konjunkturer.

En tänkbar lösning av detta problem ligger i ett smidigare anslagssystem

som kunde tillåta utläggning av entreprenader i varierande omfattning

allt efter växlingar i entreprenörernas lediga kapacitet. I viss mån finns

ett sådant rörligt anslagssystem redan i beredskapsarbetena mot arbetslöshet.

Tyvärr har kraven på snabb igångsättning och på möjlighet till nedläggning

med kort varsel försvårat bedrivande av beredskapsarbeten på entreprenad.

För vägverkets del är egenregiformen för beredskapsarbeten inte

något primärt intresse. Rent företagsekonomiskt sett är det i allmänhet fördelaktigare

att täcka fluktuationer i verksamhetsvolymen med insats av

främmande resurser, medan den konstanta delen av verksamheten oftast

lämpar sig bättre för egen regi.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

I motionerna framhålles att effektiviteten inom vägbyggandet skulle öka

om projekten görs tillräckligt stora eller upphandlas i serie så att en kontinuerlig

produktion kan bedrivas hela året. Under senare år har en utveckling

mot större projekt skett inom vägbyggnadsområdet. Med hänsyn till att

den svenska vägbyggnadsindustrien till sin huvuddel består av medelstora

och små entreprenadfirmor kan denna utveckling dock inte drivas alltför

långt om antalet anbudsgivare per projekt skall bli lämpligt ur konkurrenssynpunkt.

Motsvarande synpunkter kan läggas på frågan om utbud samtidigt

av en serie företag inom ett visst geografiskt område.

Enligt motionerna genomföres nästan allt vägunderhåll i vägverkets egen

regi. Liksom för egenregibyggandet innebär detta emellertid inte att det

praktiska utförandet i sin helhet sker med egna resurser. I stor utsträckning

utnyttjas nämligen utomstående resurser i form av delentreprenader för

t. ex. schaktnings- och transportarbeten eller inhyrning av maskiner med

förare. En väsentlig del av snöplognings- och sandningsarbetet utföres genom

entreprenörer liksom merparten av beläggningsunderhållet. Det må emellertid

framhållas att vägunderhållet med dess krav på service och beredskap

nödvändigtvis fordrar en relativt stor insats med egna resurser, som finns

disponibla med kort varsel.

Slutligen ifrågasättes i motionerna nya upphandlingsformer med modell

från bostadsbyggandets s. k. totalentreprenader. Ett liknande upphandlingssystem

förekommer sedan länge beträffande byggandet av större broar. På

vägbyggnadssidan har det emellertid inte ansetts vara realistiskt. Möjligheterna

till s. k. totalentreprenader begränsas bl. a. av de offentligrättsliga

överväganden och beslut som måste göras i projekteringsarbetets slutskede

i god tid — ofta flera år — innan det egentliga vägbyggandet kan börja förberedas.

Under hänvisning till vad ovan anförts får statens vägverk avstyrka bifall

till här ifrågavarande motioner.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen (14.5.1968)

Alltsedan vägväsendets förstatligande 1944 har Statens Vägverk (tidigare

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen) utfört nybyggande av vägar i egen regi.

Underhållsarbeten, som omfattar ca hälften av totala verksamheten, utföres

i allt väsentligt i egen regi. I den utredning som föregick förstatligandet undersöktes

vägbyggnadskostnadernas fördelning på egenregi- resp. entreprenadarbeten

i samtliga vägdistrikt för åren 1937 och 1938. Härvid visade sig

egenregiandelen vara 43 % 1937 och 44 % 1938. Man konstaterade vidare en

avsevärd skillnad i egenregiandelens omfattning mellan olika län. Egenregiverksamheten

betr. nybyggnad har sedan förstatligandet varit relativt oförändrad

(mellan 40 och 50 % av det ordinarie vägbyggandet) och även de

regionala skillnaderna har bestått. Egenregiverksamhetens omfattning varierar

kraftigt för olika typer av arbeten inom vägbyggandet. Av det ordinarie

byggnadsanslaget 1966 (600 milj.) gick 58 % till egentliga vägarbeten,

14 % till brobyggnad, 13 % till beläggningsarbeten och resterande 15 % till

projektering och marklösen. Av de egentliga vägarbetena utfördes 58 % i

egen regi medan broar och beläggningar utfördes i egen regi till 7 resp. 8 %.

I den utredning som föregick omorganisationen till Statens Vägverk (SOU

1965:47) diskuteras bl. a. motiven för egenregiverksamheten. I denna utredning

anföres på sid. 49:

»Valet av utförandeform skall i princip ske med utgångspunkt från vilken

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

7

form som i det enskilda fallet är mest fördelaktig ur totalkostnadssynpunkt.

Emellertid är det inte möjligt att basera detta val helt på jämförelser i varje

särskilt fall. Det skulle bland annat förutsätta regelmässigt infordrande av

anbud innan val av utförandeform ägt rum. Därtill kommer kravet att sysselsätta

den egna arbetskraften, som för närvarande har en delvis ogynnsam

yrkes- och åldersfördelning. I många fall har vidare vägförvaltningarnas

byggnadsavdelningar alltför små resurser för att kunna konkurrera i fråga

om större arbetsuppgifter. Egenregiförfarandet användes därför i första

hand för smärre byggnadsarbeten inom områden, där YV-verket har egen

arbetskraft, och för svårkalkylerade företag i eller intill större orter, där

vatten- och avloppsledningar eller andra i förväg svårbedömbara hinder

föreligger. Egenregibyggandet kan också bli nödvändigt för avsides belägna

företag, som inte är lockande för byggnadsentreprenörerna.

Ett viktigt skäl för upprätthållande av viss egenregiverksamhet är behovet

av att följa vägbyggandet för att kunna bedöma och kontrollera entreprenadföretagens

arbeten. Ett annat är att VV-verket såsom dominerande företag

på vägområdet bör deltaga i utvecklingsarbetet även på produktionssidan.»

I samma utredning anföres på sid. 78—79:

»I konsekvens med den ekonomiska inriktning som skisserats skall för

sådana funktioner såsom projektering, konstruktion och byggande eller för

andra specialuppgifter gälla, att de utföres i egen regi eller av utomstående

beroende på vilken utförandeform, som vid det aktuella tillfället är mest fördelaktig

ur totalkostnadssynpunkt. Härvid måste dock den generella begränsningen

föreligga, att verket alltid skall ha vissa minimiresurser inom

de angivna områdena. Detta är nödvändigt med hänsyn till verkets ansvar

för utvecklingen inom väg- och gatuområdet.»

I ett anförande av utredningens sekreterare civilingenj ör Erik Sandler vid

Svenska Vägföreningens vägdag den 8 mars 1967 (refererat i Svenska Vägföreningens

tidskrift nr 3, 1967, sid. 117—124) konstateras följande problem

vad beträffar egenregibyggandets omfattning.

»I och för sig kan redan det förhållandet att verket är det dominerande

företaget som beställare eller byggherre på väg- och broområdena i landet

utgöra ett tillräckligt starkt motiv för att en viss relativt betydande andel av

verkets byggande inte bara planeras och projekteras utan också slutgiltigt

utföres och sedan även underhålles av verket självt. Däremot är det inte —

och får heller inte vara — sj älvklart att storleken av denna andel skall vara

bestämd en gång för alla. De framförda allmänna skälen motiverar en viss

minimiomfattning av egenregi-byggandet. Vilka regler som skall gälla för

maximiomfattningen —• den övre gränsen —■ är en intressant fråga för verket

självt, för verkets uppdragsgivare — staten, samhället, trafikanterna —

och för byggnadsindustrin.»

SBEF anser principiellt att det ekonomiska utfallet skall vara avgörande

för valet av utförandeform. Det kan dock föreligga omständigheter, såsom

de ovan berörda faktorerna, vilka motiverar ett byggande i egen regi utan

att det rent ekonomiska utfallet blir avgörande. Ur samhällsekonomisk synpunkt

är det emellertid väsentligt att denna verksamhet ej får större omfattning

än vad som är nödvändigt. Så stor del av vägbyggandet som möjligt

bör enligt vår mening utföras på det ur ekonomisk synpunkt fördelaktigaste

sättet. Vi anser det därför väsentligt att den långsiktiga minimiomfattningen

av Vägverkets egenregibyggande fastställs och att valet av utförandeform i

övrigt avgörs på grundval av ekonomiska faktorer.

Vi vill i detta sammanhang åberopa vad olika statliga utredningar anfört

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

med anledning av byggnadsstyrelsens byggande i egen regi. (Citerat ur

Kungl. Byggnadsstyrelsens hemställan 24.1.1968 »Angående ombildning till

aktiebolag av byggnadsstyrelsens organisation för byggande i egen regi»,

sid. 6—7.)

»En viss del av lokalproduktionen har traditionellt utförts genom byggande

i egen regi. Ett starkt motiv för att styrelsen skulle ha en organisation för

byggande i egen regi var att konsekvenserna av kartellbildningar inom byggnadsbranschen

härigenom skulle kunna motverkas. Även andra skäl har

åberopats för organisationen. Sålunda har statliga byggnadsobjekt i viss utsträckning

karaktär av specialarbeten vilkas utförande i egen regi, genom

den erfarenhet av sådana arbeten organisationen efter hand förvärvat, har

bedömts ge särskilt goda betingelser för tekniskt goda lösningar och god

byggekonomi. Fördelar med byggande i egen regi har också ansetts föreligga

vid om- och tillbyggnadsarbeten för vilka fasta entreprenadanbud icke kunnat

erhållas.

Egenregiverksamheten har tid efter annan varit föremål för diskussion

varvid å ena sidan hävdats att den borde minska eller helt upphöra och å

andra sidan givits motiv för att den borde ha relativt stor omfattning.

1958 år besparingsutredning (SOU 1959: 28) framhöll för sin del att omfattningen

av energiverksamheten torde kunna medföra viss risk för att

arbetsobjekt kom till utförande i egen regi, utan att denna lösning i det enskilda

fallet blev prövad och efter jämförelse med entreprenadanbud befunnen

vara den ekonomiskt fördelaktigaste. Verksamheten borde därför nedbringas

till vad som bedömdes oundgängligen nödvändigt för att kunna bemästra

eventuella tendenser till opåkallat höga priser från entreprenörernas

sida. I 1960 års statsverksproposition (sjätte ht s. 70) anförde departementschefen

med anledning av förslaget att han förutsatte att byggnadsstyrelsen

fortlöpande skulle tillse att man hade en lämpligt avvägd egenregiverksamhet.

1960 års byggnadsstyrelseutredning (SOU 1961:48) undersökte egenregiverksamheten

under den senast förflutna femårsperioden ävensom pågående

och planerade byggnadsföretag i egen regi och fann därvid att omkring 60 %

av byggnadsvolymen var motiverad av särskilda skäl som angeits i det föregående,

medan återstoden utförts i egen regi, väsentligen för att hålla den

befintliga organisationen effektivt sysselsatt. Utredningen ansåg därför att

en viss krympning av egenregiverksamheten var motiverad. Då emellertid

en utveckling i denna riktning redan var planerad av byggnadsstyrelsen bedömdes

några särskilda förslag i frågan inte vara påkallade.»

Vad som ovan anförts beträffande Byggnadsstyrelsens egenregiproduktion

synes i viss utsträckning även gälla beträffande Vägverkets byggande i egen

regi. De tidigare anförda skälen för att bedriva viss egenregiproduktion kan

knappast motivera de stora skillnader i egenregiproduktionens andel som

nu råder för olika delar av vägbyggandet. Närmare 60 % av de »egentliga

vägarbetena» utföres i Vägverkets egen regi, medan egenregiandelen beträffande

brobyggnad och beläggningsarbeten endast uppgick till 7 resp. 8 procent

1966. Huruvida egenregiproduktionen skall omfatta mer än en miniminivå

bör emellertid enligt SBEF :s uppfattning baseras på kostnadsjämförelser

med entreprenadanbud för respektive projekt. För närvarande motiveras

Vägverkets egenregiverksamhet allt oftare med att man måste sysselsätta

den egna organisationen. Det senaste exemplet härpå är Ölandsbrons

tillfarter.

»Statens Vägverk har för avsikt att bygga alla tillfartsvägar etc. för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

9

Ölandsbron i egen regi. Det bekräftar vägingenjör K. G. Wesley vid vägverket

i Kalmar. Orsaken till att man inte anlitar entreprenörer som avsikten

först var är att man inom vägverket har svårigheter att sysselsätta den egna

fast anställda personalen. De vägarbeten det gäller torde totalt komma att

kosta mellan tjugo och tjugofem miljoner kr. (Barometern 28.2.68, klipp

103 i VV-aktuellt nr 7, 1/3 -68).»

SBEF bestrider inte att byggande i egen regi kan vara lika effektivt som

entreprenadbyggande. Då egenregibyggandet emellertid inte är föremål för

konkurrens, kan även lågproduktiva enheter vara verksamma. Bland entreprenörerna

däremot kommer de minst effektiva enheterna att sållas bort genom

konkurrensen.

Konkurrensens förmåga att åstadkomma ekonomiskt fördelaktiga resultat

är väl dokumenterad, varför detta inte torde kräva någon ytterligare kommentar.

Vi vill dock i detta sammanhang framhålla den vikt 1953 års trafikutredning

i sitt betänkande »Svensk trafikpolitik I» (SOU 1961: 23) lade vid

konkurrensen såsom drivkraft för att uppnå en uppdelning av transporterna

mellan olika trafikgrenar i överensstämmelse med deras reella ltoslnadsoch

kvalitetsförutsättningar. Följande citat belyser det sagda (sid. 71—72):

»Hela den näringspolitiska diskussionen under de senaste decennierna . . .

torde ha visat, att det i vårt land i princip råder enighet om att konkurrens i

sunda former och vid likartade utgångsbetingelser är en mäktig stimulans

till en progressiv ekonomisk utveckling.

För förverkligande av den i utredningsdirektiven angivna trafikpolitiska

målsättningen torde därför en sådan ordning böra eftersträvas, som direkt

medger en effektiv konkurrens på transportmarknaden, såväl mellan de

olika trafikgrenarna som mellan trafikföretagen inom en och samma trafikgren.

För att konkurrensen skall kunna betecknas såsom effektiv måste den

enligt utredningens uppfattning bedrivas på i möjligaste mån lika villkor

och inom ramen för dessa villkor gestaltas så fritt som möjligt. En dylik

konkurrens utgör ett kraftigt incitament såväl till att trafiken söker sig till

det transportmedel som vid tillgodoseende på mest ändamålsenliga och

lämpliga sätt av ifrågakommande trafikbehov drar de lägsta kostnaderna,

som till att trafikrörelsen skötes effektivt.

Beträffande vad motionärerna i övrigt anfört om möjligheterna till effektivare

vägbyggande ber vi att få hänvisa till utredningen »Vägbyggande året

runt» som utarbetats inom SBEF:s produktionsråd. I denna utredning konstateras

bl. a. att man under vissa betingelser kan erhålla betydande besparingar

vid vägbyggande året runt jämfört med vägbyggande endast under

gynnsamma årstider. En annan väsentlig faktor i detta sammanhang är att

vägbyggande året runt möjliggör en jämn sysselsättning även för entreprenörernas

arbetare. För närvarande bedrivs det statliga ordinarie vägbyggandet

i Vägverkets egen regi så att arbetsstyrkan erhåller jämn sysselsättning

året om, medan sysselsättningen i verkets entreprenadarbeten visat kraftiga

säsongvariationer med hög sommarsysselsättning och låg vintersysselsättning.

Denna skillnad kan endast till en mindre del förklaras av att beläggningsarbeten,

vilka ej kan utföras vintertid, i huvudsak utförts av entreprenörer.

Sammanfattning

SBEF anser principiellt att det ekonomiska utfallet skall vara avgörande

för valet av utförandeform för Vägverkets arbeten. Vissa omständigheter

kan motivera ett byggande i egen regi vars omfattning bestäms av andra kri
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

terier än rent ekonomiska. Det är väsentligt att en miniminivå för detta

byggande objektivt fastställs. Utöver denna miniminivå bör valet av utförandeform

baseras på en jämförelse mellan vad det kostar att utföra ett objekt

i egen regi resp. på entreprenad. Detta kräver ett väl utvecklat redovisningssystem

så att samtliga relevanta kostnader kommer med i en sådan

jämförelse. För närvarande har man inom Vägverket en uppföljning av den

allmänna kostnadsnivån när det gäller entreprenadarbeten resp. egenregiarbeten.

På grund av de olika vägprojektens skiftande karaktär och förutsättningar

är emellertid en sådan jämförelse inte tillräcklig. Effektivaste

utnyttjande av väganslagen torde erhållas om egenregiorganisationens kostnader

för att utföra ett projekt jämföres med motsvarande entreprenadanbud

och att denna jämförelse styr valet av utförandeform. Vi anser att formerna

för ett sådant system för kostnadsjämförelser snarast bör utredas och

vi är beredda att medverka i en sådan utredning.

Som exempel på ett dylikt förfarande kan åberopas det system som 1982

påbjöds i England. Enligt cirkulär från det engelska kommunikationsdepartementet

till de lokala myndigheterna (bilägges i fotostatkopia) skall anbud

infordras på alla nybyggnads- och större reparationsarbeten på riksvägar

som beräknas kosta mer än £ 50 000. Endast om myndighetens beräkningar

visar sig vara mer fördelaktiga än inkomna anbud får arbetet utföras i egen

regi.

En kostnadsjämförelse av ovan angivet slag torde endast kunna resultera

i långsiktiga förändringar i avvägningen mellan egen regi och entreprenad.

På kort sikt avgör storleken på Vägverkets egenregiorganisation hur omfattande

dess verksamhet blir. Sysselsättning av en befintlig organisation är

emellertid inte en godtagbar motivering för egenregiverksamhet, om det ekonomiskt

mest fördelaktiga resultatet skall erhållas. Det är därför väsentligt

att Vägverkets organisation för byggande i egen regi avpassas så, att ovan

skisserade kostnadsjämförelser kan bli dimensionerande för verksamhetens

omfattning.

Beträffande de tekniska förutsättningarna för ett effektivare vägbyggande

ber vi att få hänvisa till utredningen »Vägbyggande året runt», som bifogas.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts får Svenska Byggnadsentreprenörföreningen

instämma i motionärernas hemställan, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte ge till känna de i motionen anförda möjligheterna

till effektivare utnyttjande avväganslagen.

Svenska kommunförbundet (27.6.1968)

Vid gatu- och vägbyggandet i kommunerna anlitas i mycket stor utsträckning

entreprenörer såväl för de stora engångsanläggningarna som i exploateringsarbetena

och det löpande arbetet. Å andra sidan utförs anläggningsarbetena

också i betydande omfattning i kommunernas egen regi och i synnerhet

de större städerna måste för sådana arbeten ha ganska stora egna resurser.

Så har t. ex. Stockholm en egen byggande apparat för anläggningsarbetena

— gator och vägar, broar, tunnelbanor, ledningsanläggningar m. m.

— som har mycket stor kapacitet, vilket inte hindrar att staden också i stor

omfattning anlitar entreprenörer.

Den nu allmänt tillämpade normalkontoplanen för primärkommunerna

ger goda möjligheter till kostnadskontroll. Kombinationen av egenregibyggande

och entreprenader medger kostnadsjämförelser och kostnadspress,

vilket är av stor vikt i synnerhet i de skeden då det råder en säljarens mark
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

11

nåd, såsom fallet varit under lång tid före den nuvarande recessionen.

Tilldelningen av bilskattemedel är som bekant utomordentligt knapp i förhållande

till behoven, vilket utgör ett särskilt skäl för kommunerna att bevaka

kostnadsfrågorna strängt. Allt gatu- och vägbyggande med statsbidrag

kontrolleras dessutom ingående av den statliga tillsynsmyndigheten.

Självfallet bör alla möjligheter att hålla kostnaderna för anläggningsarbeten

nere tillvaratas. Motionärerna nämner upphandlingsfrågorna, kontinuerligt

utnyttjande av produktionsapparaten, ökat forsknings- och utvecklingsarbete.

Utvecklingen i dessa hänseenden synes kunna betraktas som

klart progressiv. Planeringen är jämfört med andra sektorer relativt långsiktig

och i fråga om byggnadsobjektens storlek torde utvecklingen kontinuerligt

gå i riktning mot större objekt. Forsknings- och utvecklingsarbetet

ägnas relativt stor uppmärksamhet både i offentlig och enskild regi.

Från kommunala utgångspunkter synes det framför allt vara angeläget

att utvecklingen fortgår i riktning mot ökad långsiktighet i planeringen.

Skall något initiativ tagas från riksdagens sida synes det såvitt avser det

kommunala området böra gälla denna problematik. Den offentliga sektorns

investeringar på trafikområdet, inte minst de kommunala, måste successivt

växa ytterligare i storlek och omfattning. Därmed växer också anspråken

på långsiktighet i planeringen och förberedelsearbetet i övrigt. Genom en

långsiktig förutseende offentlig planering tillgodoses också de intressen gällande

den enskilda företagsamheten på området som motionärerna velat befrämja.

Svenska stadsförbundets yttrande (6.6.1968) är av samma lydelse som

Svenska kommunförbundets yttrande men försett med följande tillägg.

Ledamöterna herrar Sterne, Larsson och Dahlin samt fröken Ljungberg

och herr Agrenius har anmält reservation och därvid anfört att sista stycket

i yttrandet efter meningen »Från kommunala utgångspunkter synes det

framför allt vara angeläget att utvecklingen fortgår i riktning mot ökad

långsiktighet i planeringen» bort inskjutas »Kommunernas intresse att införa

konkurrens genom anbudsförfarande föreligger alltid i den mån detta

kan bli kostnadsbesparande».

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680027

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.