Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna och åt visst uppbyggnadsarbete i portugisiska Guinea.

1968-04-18 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

UU 1968:5, Utlåtande i anledning av motioner om stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna och åt visst uppbyggnadsarbete i portugisiska Guinea.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1968

1

Nr 5

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av motioner om stöd åt

befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna och

åt visst uppbyggnadsarbete i portugisiska Guinea.

I en i första kammaren av herr Werner väckt motion (nr 507) och i en

i andra kammaren av herr Hector m. fl. väckt motion (nr 633), vilka hänvisats

till utrikesutskottet, föreslås att riksdagen i skrivelse till regeringen

skall hemställa om effektiva påtryckningar och åtgärder mot Portugal inom

FN, EFTA och andra internationella organisationer. Vidare föreslås i motionerna

att riksdagen skall hemställa att regeringen skall uppta kontakt

med »De Portugisiska Koloniernas Nationella Organisationers Sammanslutning»

(CONCP) för att via denna organisation stödja befrielserörelsen i de

portugisiska kolonierna.

Till utrikesutskottet har vidare hänvisats två likalydande motioner,

väckta den ena inom första kammaren av herr Werner (nr 524) och den

andra inom andra kammaren av herr Hector m. fl. (nr 654). I dessa motioner

föreslås att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte hemställa om förslag

om stöd för det civila uppbyggnadsarbete som utförs av »Rörelsen för

Guineas och Cap Verde-öarnas självständighet» (på portugisiska Partido da

Independencia da Guinea et Cabo Verde, förkortat PAIGC).

Beträffande motiveringarna till motionärernas yrkanden får utskottet

hänvisa till motionerna.

Som utrikesutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 4 år 1967 i anledning av

motioner om bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique, har Sverige i olika

sammanhang — bl. a. i Förenta Nationerna — uttryckt sitt starka fördömande

av den portugisiska kolonialpolitiken. Den svenska regeringen och

den svenska riksdagen har förbehållslöst godtagit rätten för folken i de

portugisiska besittningarna till självbestämmanderätt och understrukit att

de anser det oriktigt att förvägra dem möjligheten att utöva denna.

I nyss nämnda utlåtande nr 4 år 1967 lämnade utskottet en redogörelse

för svenska opinionsyttringar i denna fråga vid 1966 års möte med FN:s

generalförsamling. Vid generalförsamlingen 1967 antogs en resolution, nr

2270 (XXII), som fördömde den portugisiska regeringens kolonialkrig mot

områdenas fredliga invånare såsom ett brott mot mänskligheten och ett allvarligt

hot mot internationell fred och säkerhet. Resolutionen innehöll få

nyheter jämfört med tidigare antagna. För en redogörelse av resolutionen må

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 5 saml. 1 avd. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1968

hänvisas till utrikesdepartementets blåbok om 1967 års generalförsamling

(Aktstycken utgivna av Kungl. Utrikesdepartementet. Ny serie 1: A: 17, sid.

215 ff.).

Den svenska inställningen till resolutionen presenterades vid två tillfällen,

dels i den allmänna debatten i förvaltarskapsutskottet den 3 november,

dels i en röstförklaring i generalförsamlingen den 17 november.

Den svenske representanten, herr Sven Gustafson, underströk i sitt inlägg

i den allmänna debatten i förvaltarskapsutskottet att Sverige förordade att

församlingen skulle anta en i skarpa ordalag formulerad resolution som fördömde

den portugisiska kolonialpolitiken samtidigt som den på ett konstruktivt

sätt stödde områdenas frihetssträvanden. Det var väsentligt att

resolutionen, för aLt bli effektiv, stöddes av en stor och representativ majoritet

av medlemsstaterna som uttryck för en bred världsopinion. Den

svenska delegationen hoppades därför att en text skulle kunna utarbetas i

samarbete mellan alla de delegationer som delade samma intresse och att

denna text inte skulle innehålla element som kunde beröva stater, som omfattade

dessa syften, möjligheter att rösta för dem.

Vid omröstningar i generalförsamlingen den 10 november lade Sverige

ned sin röst, liksom de andra nordiska staterna. I röstförklaringen den 17

november angav herr Gustafson skälen till att den svenska delegationen inte

kunnat stödja resolutionsförslaget, trots att det fanns mycket i förslaget

som den välkomnade. Såsom framgått av det svenska inlägget i den allmänna

debatten i utskottet erkände Sverige oförbehållsamt de portugisiska områdenas

självbestämmanderätt och den portugisiska regeringens skyldighet

att utan dröjsmål vidta åtgärder för att låta befolkningen utöva den. Den

svenska delegationen instämde också i den kraftiga domen över Portugals

kolonialpolitik som urartat till kolonialkrig. Den svenska delegationen skulle

också ha varit beredd att i resolutionen understryka vikten av att alla

FN:s medlemmar strikt och effektivt genomförde säkerhetsrådets rekommendationer

i resolution nr 218 av år 1965.

Resolutionsförslaget innehöll emellertid — hette det vidare i den svenska

röstförklaringen — också paragrafer som Sverige inte hade kunnat ge sitt

stöd. De berörde principfrågor som den svenska regeringen alltid hade fäst

största vikt vid och som den vid många tidigare tillfällen hade uttalat sig

om. Det var med djupt beklagande som den svenska regeringen hade funnit

sig ur stånd att stödja ett resolutionsförslag vars grundläggande syften den

helt delade.

Den svenska regeringens syn på Portugals kolonialpolitik presenterades

vidare i den regeringsförklaring om utrikespolitiken som avgavs i riksdagen

den 21 mars i år. Det heter i denna förklaring bl. a. att inom FN:s ram en

press måste uppbådas av tillräcklig tyngd för att förmå Portugals regering

att ge invånarna i de afrikanska besittningarna deras frihet. Portugals

utrerade politik i Rhodesia-frågan gjorde det ytterligare angeläget att säker
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1968

3

hetsrådet övervägde påtryckningar mot Portugal. I regeringsdeklarationen

erinrades vidare om att regeringen vid flera tillfällen understrukit sin beredvillighet

att för Sveriges del tillämpa ett sanktionsbeslut av Förenta Nationernas

säkerhetsråd i denna fråga.

Liksom tidigare ger Sverige även under innevarande budgetår hjälp till

flyktingar från de portugisiska besittningarna i Afrika. Hjälpen avser huvudsakligen

flyktingar från Mozambique och Angola. Till skolan i Rutambu

i Tanzania, som ger undervisning åt 800 flyktingbarn från Mozambique, utgår

för budgetåret 1967/68 ett anslag om 70 000 kronor. Till stöd för undervisningen

vid Mozambique Institute, som också är förlagt till Tanzania, utgår

ett statsanslag om 350 000 kronor. Anslag lämnas också för utbildning

av flyktingar från Angola. Detta sker dels genom FN:s flyktingkommissarie,

dels i form av direkta stipendier som administreras av den svenska ambassaden

i Kinshasa.

Sammanlagt lämnar Sverige på olika vägar under budgetåret 1967/68 bidrag

om ungefär 600 000 kronor för utbildning åt afrikaner i de portugisiska

besittningarna.

Det kan också nämnas att Sverige tillsammans med de andra nordiska

länderna och sexton andra stater, huvudsakligen afrikanska, vid 1967 års

generalförsamling tog initiativ till en integrering av utbildningsprogrammen

för afrikaner från Sydafrika, Sydvästafrika och de portugisiska områdena.

Avsikten med detta initiativ var att man ville söka skapa tillräcklig

grundval för att expandera undervisningshjälpen på ett sådant sätt att det

både skulle öka utbildningstillfällena för personer från de undertryckta

områdena i södra Afrika och även såvitt möjligt säkra att resultaten av utbildningen

kom de afrikanska folken till godo. Resolutionsförslaget antogs

av generalförsamlingen den 19 december 1967 med 113 röster mot 2 (Portugal

och Sydafrika) samt en nedlagd röst.

Utskottet — som år 1967 hade att behandla motioner av liknande innehåll

(1:466 och 11:590, utlåtande nr 4) — anser att Sverige inom Förenta

Nationernas ram, i samverkan med övriga nordiska länder och andra

intresserade stater, skall verka för realistiska åtgärder på bredast möjliga

bas i syfte att förmå Portugal att uppge sin kolonialpolitik och främja en

utveckling ledande till självbestämmanderätt för befolkningen i de afrikanska

områden som för närvarande befinner sig under portugisisk administration.

Vad beträffar möjligheterna att inom EFTA:s ram genomföra påtryckningar

mot Portugal vill utskottet hänvisa till att EFTA — liksom GATT —

är en organisation med rent handelspolitiska och andra ekonomiska uppgifter

utan några formella förutsättningar för en medlemsstat att vidta pätryckningsåtgärder

av politisk art mot en annan medlemsstat. EFTA-kon
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1968

ventionen förutsätter inte att en medlemsstat kan uteslutas. Däremot finns

i konventionen en uttrycklig hänvisning till förpliktelser enligt andra internationella

åtaganden. Enligt dessa bestämmelser har en medlemsstat rätt att

vidta åtgärder till fullgörande av förpliktelser enligt FN:s stadga i syfte att

upprätthålla internationell fred och säkerhet.

Utskottet anser det vidare angeläget att Sverige även i fortsättningen

lämnar bidrag till utbildningen av flyktingar från de portugisiska besittningarna.

Däremot anser sig inte utskottet — såsom föreslås i motionerna

I: 507 och II: 633 — kunna förorda att riksdagen i skrivelse till regeringen

hemställer om att denna upptar kontakt med De Portugisiska Koloniernas

Nationella Organisationers Sammanslutning, CONCP.

Utskottet hemställer

att motionerna I: 507 och II: 633 samt I: 524 och II: 654

må anses besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 18 april 1968

På utrikesutskottets vägnar:

ARNE GEI JER

Närvarande:

från första kammaren: herrar Arne Geijer (s)*, Lundström (fp),

Georg Pettersson (s)*, Bengtson (ep), Möller (s), Palm (s), Axel Andersson

(fp)* och Hernelius (h)*;

från andra kammaren: fru Renström-Ingenäs (s), herrar Alemyr

(s)*, Skoglund (s), Allard (s)*, Wahlund (ep)* och Cassel (h).

Särskilt yttrande

av herrar Lundström och Axel Andersson:

Vi delar uppfattningen att de i utskottets utlåtande berörda frågorna i

första hand bör behandlas inom Förenta Nationerna. Sverige bör där verka

för åtgärder som kan leda till att Portugal medger den afrikanska befolkningen

självständighet inom de områden som i dag behärskas av Portugal.

Om säkerhetsrådet beslutar eller rekommenderar sanktioner mot Portugal

bör Sverige självfallet stödja dessa.

Utan att närmare ingå på de formella förutsättningar som EFTA-konventionen

ger anser vi att det inom EFTA:s krets bör vara möjligt och lämpligt

att man från svensk sida i samverkan med andra nordiska länder tar upp

frågan i syfte att påskynda en utveckling i Angola, Mozambique och portugisiska

Guinea i riktning mot självständighet och demokratisk styrelse.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680025

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.