Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten grundstött fartyg.

1969-03-11 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1969:13, Utlåtande i anledning av motioner om rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten grundstött fartyg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av motioner om rätt att bortforsla på

svenskt territorialvatten grundstött fartyg.

I de likalydande motionerna 1:750 av fröken Stenberg och 11:863 av

herrar Åkerlind och Nilsson i Agnäs yrkas att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag till ändring av gällande bestämmelser

så att fartyg som gått på grund inom svenska territorialgränser kan

flyttas av svenska myndigheter om det visar sig att ägaren till fartyget icke

är villig att vidkännas kostnaden för bärgande av vraket.

Motionernas motivering

Till stöd för yrkandet anför motionärerna följande.

För två år sedan grundstötte en grekisk lastbåt i farvatten utanför Holmsund.

Såväl fartyget som last var försäkrat och fartygets ägare har erhållit

försäkringsbeloppet och är således icke längre ägare till vraket. Försäkringsbolaget

som i sin tur har återförsäkring har icke funnit det lönande

att bärga vraket varför detta kvarstår på grundet.

Enligt gällande rätt kan försäkringsbolaget icke åläggas att svara för att

vraket blir bortforslat. Från länsstyrelsens sida har försök gjorts för att

med sjöfartsstyrelsens hjälp få vraket bärgat. Detta har emellertid visat

sig ogörligt på grund av gällande bestämmelser. Likartade problem har

tidigare uppkommit då fartyg utan känd ägare icke av myndigheterna kunnat

flyttas.

Då kvarliggande vrak ofta åsamkar ordinarie fartygstrafik avsevärda

olägenheter framstår det som önskvärt att en sådan ändring av gällande

bestämmelser genomföres att myndigheterna får möjligheter att ingripa då

vrakets ägare uppenbarligen icke är villig att vidkännas kostnaderna för

vrakets oskadliggörande.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om bärgning av skeppsvrak finnes i ett flertal författningar.

Lagen den 12 juni 19Å2 om fornminnen innehåller vissa bestämmelser om

bl. a. rätt för riksantikvarien att låta undersöka och bärga skeppsvrak, om

minst 100 år kan antas ha förflutit sedan skeppet blev vrak, samt föremål

som påträffas i eller i närheten av sådant vrak och har samband med detta.

Lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd ger bl. a. före0102469

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

skrifter om anmälningsskyldighet för den som i saltsjön inom svensk skärgård

eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler

bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap

eller gods.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 augusti 1841, kungjort av kommerskollegium

genom kungörelse den 20 september 1841, föreskrivs om rättigheter

och skyldigheter för den, som upptar sjunket gods, som övergivits av

ägaren.

I sjölagen (224 §) stadgas om rätt till bärgarlön för den som bärgar fartyg,

vilket förolyckats, eller ombordvarande gods eller något, som hör till

sådant fartyg eller gods.

Genom kungörelse den 1 juni 1951 (nr 321) om undanröjande av för sjöfarten

eller fisket hinderliga vrak m.m. har sjöfartsstyrelsen bemyndigats

att föranstalta om undanröjande i erforderlig omfattning av fartyg eller

annat större föremål, som sjunkit i allmän farled och utgör hinder eller fara

för sjöfarten eller som sjunkit inom vattenområde, där fiske må bedrivas

utan stöd av enskild fiskerätt, och som vållar väsentligt förfång för fiske

av betydenhet.

JO:s framställning till Kungl. Maj :t

Vid den inspektion av länsstyrelsen i Västerbottens län, som justitieombudsmannen

Ulf Lundvik företog i oktober 1968 npptog han till behandling

spörsmålen rörande det av motionärerna omnämnda fartygsvraket.

I skrivelse till Kungl. Maj.t den 7 februari 1969 har JO anfört att vad som

framkommit i ärendet enligt JO:s mening visar att det föreligger ett behov

av bestämmelser som reglerar, å ena sidan, fartygsägarens skyldigheter,

och å andra sidan, länsstyrelses eller annan myndighets rätt och plikt att

ingripa, när fartyg blivit vrak.

JO anförde i sin skrivelse till Kungl. Maj :t vidare följande.

Att ett förolyckat eller övergivet fartyg blir liggande som vrak på havsbotten

eller på något grund kan medföra allvarliga olägenheter. I första

hand tänker man kanske på de risker som vraket kan medföra för sjöfarten.

Också fisket kan lida förfång. Finnes olja ombord som drivmedel

eller som last, kan befaras att oljan förr eller senare läcker ut och A^ållar

skador. Även annan fartygets last kan medföra skaderisk. Såsom framhållits

i ärendet kan skeppsvrak vidare verka störande på landskapsbilden

och medföra olägenhet för friluftslivet vid badstränder och klippor. Vrak

kan också medföra särskilda olycksrisker därigenom att barn och andra

lockas till platsen och ej alltid besinnar de faror som där kan hota.

Vad som här sagts gäller, med de modifikationer som betingas av sakens

natur, i princip alla slags fartyg. Icke ens mindre fritidsbåtar kan lämnas

åt sidan. Med hänsyn till att allt fler människor skaffar sig fritidsbåtar

kan sådana tvärtom med tiden komma att representera ett allvarligt problem,

särskilt från miljövårdssynpunkt. Man kan här draga en parallell

med de olägenheter som följer med övergivna bilar. Allmänhetens ökade

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

3

intresse för friluftsliv inverkar också på det viset, att här påtalade förhållanden

blir förnimbara för en vidgad krets av människor.

JO uttalade också, att det allmänna intresset av att förolyckade eller

övergivna fartyg icke blir liggande som vrak tillgodoses endast ofullständigt

av gällande bestämmelser, samt anförde härom följande.

Vad till en början angår Eders Kungl. Maj :ts i ärendet åberopade beslut

av den 20 augusti 1841 förutsätter det, att någon enskild anmäler önskan

om att bärga sjunket gods som övergivits av ägaren. Bestämmelserna har

därför en relativt begränsad räckvidd. De framstår också som otidsenliga.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 äger sjöfartsstyrelsen föranstalta om

att fartyg undanröjes »i erforderlig omfattning», om det sjunkit i allmän

farled och där vållar hinder eller fara för sjöfarten. Detsamma gäller när

fartyg sjunkit inom vattenområde, där fiske får bedrivas utan stöd av

enskild fiskerätt och där vållar väsentligt förfång för fiske av betydenhet.

Kungörelsen är alltså efter sin ordalydelse icke tillämplig i ett fall som det

förevarande, när fartyget står på ett grund vid sidan av farleden och ej

skadar fisket. Bortsett härifrån är bestämmelserna ytterst ofullständiga.

Man kan exempelvis fråga sig, hur långt sjöfartsstyrelsen kan gå för att

få vraket avlägsnat. Får det sprängas? Under vilka förutsättningar? Hur

långt skall ägarens intressen tillvaratagas? 1 vilken utsträckning och med

vilka medel skall ägaren efterforskas? Såsom anmärkts i den inom sjöfartsstyrelsen

upprättade promemorian är det också en brist, att författningen

alls icke berör kostnadsfrågan. Man kan slutligen diskutera, om icke ämnet

är av sådan karaktär att det kräver reglering i lag och icke allenast i administrativ

författning.

Länsstyrelsen har i ärendet antytt, att man i vissa fall skulle kunna

tänka sig ett ingrepp mot övergivande av fartyg med stöd av naturvårdslagen.

De stadganden som därvid kan tänkas åberopade är 23 och 24 §§,

där det talas om nedskräpning eller osnyggande i naturen, samt reglerna

om vite m. m. i 39 §. Nu berörda bestämmelser synes väl kunna tillämpas,

när det rör sig om mindre båtar som avsiktligt övergivits ( jfr vad som i

förarbetena yttrats om bilvrak, prop. 1964: 148 s. 100). Däremot framstår

det för mig som tveksamt, om bestämmelserna kan tillämpas också på båtar

som icke övergivits utan förolyckats eller på vrak efter större, sjögående

fartyg. Särskilt de sistnämnda synes knappast gå in under stadgandenas

ordalydelse. Frånsett dessa mera formella betänkligheter är det tydligt, att

tillämpning av naturvårdslagen i många fall, särskilt när fartygsägaren är

okänd eller vistas utom riket, icke representerar en framkomlig väg. Eventuella

handräckningsåtgärder genom utmätningsman måste nämligen föregås

av vitesföreläggande och sådant skall ha delgivits adressaten.

Övriga i ärendet berörda bestämmelser (i fornminneslagen, lagen om sjöfynd

och sjölagen) är uppenbarligen ej heller ägnade för tillämpning i här

avsedda situationer. I vad mån länsstyrelse med stöd av sin allmänna politimakt

kan ingripa, när ett sjunket eller övergivet fartyg vållar olägenhet

ur allmän synpunkt, är en öppen fråga. Såsom jag redan betonat får det

därför anses föreligga ett behov av föreskrifter rörande fartygsägarens

skyldigheter och myndighets rätt och plikt att ingripa med avseende på

vrak. Det synes också angeläget att en ändamålsenlig kompetensfördelning

kommer till stånd mellan sjöfartsstyrelsen och länsstyrelse i dessa fall.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

Utskottet

I förevarande motioner begärs förslag till sådan ändring av gällande bestämmelser

att fartyg som gått på grund på svenskt territorialvatten kan

flyttas av myndigheterna om fartygets ägare inte vill betala bärgningen.

Som framgår av vad ovan anförts har frågan nyligen upptagits till behandling

av justitieombudsmannen Ulf Lundvik i skrivelse till Kungl. Maj :t

den 7 februari 1969. I skrivelsen anförs att det föreligger behov av bestämmelser

som reglerar fartygsägarens skyldigheter samt myndighets rätt

och plikt att ingripa, när fartyg blivit vrak. Vidare påtalas att gällande

bestämmelser endast ofullständigt tillgodoser det allmänna intresset att

förolyckade eller övergivna fartyg inte blir liggande som vrak.

Enär det genom förevarande motioner aktualiserade spörsmålet sålunda

redan gjorts till föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet, anser utskottet

det icke vara erforderligt att riksdagen tar något initiativ i ämnet.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, I: 750 och II: 863, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1969

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg

(s)*, fröken Mattson (s), herrar Hjorth (s)*, Svanström (ep), fru Lindström

(s), herrar Lidgard (m) och Richardson (fp);

från andra kammaren: fröken Bergegren (s), herrar Martinsson (s),

Wiklund i Stockholm (fp), Jönsson i Malmö (s), Larsson i Norderön (ep),

Fridolfsson i Stockholm (m)*, fröken Åsbrink (s) och fru Jonäng (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

fc tBackman* Tryckeriar AB - Stockholtä

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.