Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om dels förlängd preskriptionstid i vissa fall vid åtal för deklarationsbrott, dels ock åtgärder mot skatteflykt.

1969-03-18 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1969:21, Utlåtande i anledning av motioner om dels förlängd preskriptionstid i vissa fall vid åtal för deklarationsbrott, dels ock åtgärder mot skatteflykt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av motioner om dels förlängd preskriptionstid

i vissa fall vid åtal för deklarationsbrott, dels ock åtgärder

mot skatteflykt.

I de likalydande motionerna 1:340 av herr Ernulf och 11:386 av herr Löfgren

hemställs ”att riksdagen ville hos Kungl. Maj it begära förslag till lagstiftning som

ger möjlighet att förlänga preskriptionstiden för åtal beträffande deklarationsbrott i

fall då den misstänkte kan antagas hålla sig undan i syfte att undgå delgivning av

åtalet före preskriptionstiden utgång”.

I motionen 11:449 av fru Holmqvist m. fl. hemställs ”att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t begär en allsidig utredning av frågan om skatteflykt med särskilt beaktande

av de synpunkter som framförts i motionen”.

Motionernas motivering

I motionerna 1:340 och 11:386 anförs till stöd för yrkandet följande.

Enligt svensk rätt — liksom för övrigt i regel också i utländska rättssystem — kan

åtal för brott ej ske sedan en viss tid, den s. k. preskriptionstiden, förflutit efter det

att brottet begicks. Preskriptionstiden varierar mellan två och tjugofem år, beroende

på brottets svårighetsgrad. De allmänna bestämmelserna om åtalspreskription meddelas

i 35 kap. brottsbalken.

För falskdeklaration är tiden för åtalspreskription fem år. För vårdslös deklaration

skulle tiden vara två år enligt reglerna i 35 kap. brottsbalken. Genom ett särskilt

stadgande i skattestrafflagen har emellertid tiden förlängts till fem år, alltså samma

tid som beträffande falskdeklaration. Anledningen härtill torde vara att utredning

rörande ifrågasatt deklarationsbrott ofta inte hinner färdigställas och åtal delges den

misstänkte inom två år efter det brottet begicks, d. v. s. då deklarationen avlämnades.

I nagra uppmärksammade fall har det under senare år förekommit att en för

falskdeklaration misstänkt person gjort sig oanträffbar — vanligast genom utrikesresa

— tydligen i syfte att undkomma åtal, för att efter preskriptionstidens slut återkomma

utan att då kunna åtalas. I och för sig kan detta naturligtvis sägas vara fullt

i sin ordning, eftersom ju syftet med åtalspreskription är att den som begått brott

inte skall behöva riskera åtal alltför lång tid efter det att brottet begicks. Det är

alltså i huvudsak humanitära skäl som ligger bakom reglerna om åtalspreskription.

Härjämte får väl svårigheterna att efter lång tid åstadkomma tillfredsställande utredning

rörande begångna brott antagas ha haft en viss betydelse.

Skälen för åtalspreskription synes emellertid knappast bärande i sådana fall där

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

myndigheterna efter ofta årslånga utredningar lyckats åstadkomma bevisning rörande

ett brott och den misstänkte varit medveten om att misstanke riktas mot

honom. Särskilt stötande förefaller det vara när en person, som genom deklarationsbrott

undandragit det allmänna mycket betydande belopp, undanhåller sig i klart

syfte att åtal icke skall kunna delges honom. Svårigheterna att i sådana fall delge

vederbörande åtalet är mycket stora, och i många fall är det inte genomförbart att

göra detta.

En utväg att motverka den nu föreliggande möjligheten att genom undanhållande

undgå åtal för deklarationsbrott — övriga brott upptas av mig i detta sammanhang

ej till diskussion — förefaller kunna vara att i sådana fall ge möjlighet till förlängning

av preskriptionstiden under erforderlig tid.

Motionen 11:449 innehåller följande motivering.

I press, radio och TV har under senaste tiden förekommit uppgifter om personer

som underlåtit att deklarera inkomster uppgående till miljonbelopp.

Intrycket av att lagliga möjligheter ofta saknas att beivra uppenbar skatteflykt är

oroande.

Enligt pressuppgifterna har i ett fall vederbörande skattskyldig innan polisutredningen

slutförts avvikit från landet och bosatt sig i utlandet i och för undvikande

av åtal enligt skattestrafflagen. Dessförinnan har de disponibla medlen, vilka erhållits

genom att med skingringsförbud belagda fastigheter intecknats, överförts till

utlandet.

Även andra manipulationer har offentliggjorts där avsevärda belopp undandragits

beskattning till förfång för lojala skattebetalare.

Olika åtgärder för att förhindra att personer på detta sätt undandrar sig de påföljder

som eljest skulle drabba dem för underlåtenheten att fullgöra skyldigheten

att betala skatt kan tänkas ifrågakomma.

Preskriptionstiden för brott mot skattestrafflagen är f. n. fem år från den dag deklaration

ingavs till myndigheten. Efter preskriptionstidens utgång kan vederbörande

således återvända till Sverige utan att bli åtalad för brottet, d. v. s. han undgår

straff. Det förhållandet att enligt gällande bestämmelser vissa skattskyldiga går fria

från straffpåföljder framstår såsom i högsta grad otillfredsställande med tanke på

den allmänna laglydnaden, skattemoralen och principen om likhet inför lagen. I

de fall då det visats sannolikt att en person avsiktligen sökt undgå lagföring för att

han ej fullgjort sin skyldighet att erlägga skatt bör enligt vår mening preskriptionstiden

för brott mot skattestrafflagen utsträckas till tio år.

I avtal mellan Sverige och andra länder skulle kunna intagas bestämmelser som

möjliggör ett utlämnande av den skattskyldige då han gjort sig skyldig till brott mot

skattestrafflagen. Sålunda kunde i de fall där bestämmelser om utlämning helt saknas

sådana införas och — i de fall där sådana bestämmelser redan finnes för andra

brott — dessa skärpas till att omfatta även brott mot skattestrafflagen. Sistnämnda

alternativ kräver emellertid medverkan från andra stater. Även om vissa av dessa

skulle acceptera föreslagna bestämmelser, återstår det alltid några länder som inte

godtager de föreslagna åtgärderna. Detta förhandlingsalternativ är i vart fall praktiskt

mycket svårt att genomföra inom överblickbar tid.

Utvägen att förlänga preskriptionstiden till förslagsvis tio år synes därför ligga

närmare till hands och kan förutsättas få en snabbare effekt i den önskvärda riktningen.

Vetskapen om att vederbörande icke kan återvända till Sverige förrän tio

år förflutit från brottets begående utan att detta beivras torde medföra en ökad

respekt för skattelagstiftningens bestämmelser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

3

Då fast egendom utmätts åligger det utmätningsmannen att genast till rätten

insända bevis om utmätningen (85 § TJL). Anteckning om utmätningen göres i

fastighetsboken. Av gravationsbeviset framgår sålunda att fastigheten är utmätt.

Sistnämnda bestämmelser är ägnade att hindra gäldenären från att belasta den utmätta

egendomen med gäld sedan utmätning skett. Motsvarande bestämmelser finns

icke vid skingringsförbud. Ett sätt att ge skingringsförbudet större tyngd än för närvarande

skulle sålunda vara att liknande bestämmelser som gäller vid utmätning om

offentliggörande av förbudet hos rätten infördes.

Skattes trafflagutredningen

En särskild utredning, skattestrafflagutredningen, är i enlighet med Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 3 december 1965 sysselsatt med översyn av bl. a. skattestrafflagstiftning.

Utredningens direktiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet

nämnda dag) innehåller följande.

Bestämmelser om straff för brottsliga förfaranden, vilka leder till eller kan leda

till att det allmänna undandras skatt eller därmed jämförlig inkomst, samt om särskilda

rättsverkningar av sådana förfaranden är intagna i ett flertal författningar.

Även i sådana fall, då dessa förfaranden skulle kunna hänföras under bedrägeribegreppet

eller eventuell annan brottsbeskrivning i brottsbalken, är de åtminstone i

regel genom speciallagstiftning undantagna från brottsbalkens tillämpningsområde.

De centrala författningarna med bestämmelser om straff m. m. för nu avsedda

brott är skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313), förordningen den 18 december

1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,

m. m. (avgiftsförordningen) samt lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff

för varusmuggling. Därutöver innehåller flera författningar inom skattelagstiftningen

särskilda bestämmelser om straff för brott mot ifrågavarande författning, t. ex. förordningen

den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid

köp och byte av fondpapper.

Lämnandet av oriktiga uppgifter i deklaration eller annan handling till ledning

för fastställandet av skatt eller avgift uppfattas otvivelaktigt av många medborgare

som en relativt lindrig förseelse. Tillförlitliga uppgifter om hur mycket som genom

olagliga åtgärder av skilda slag årligen undandras det allmänna kan självfallet inte

erhållas men utan tvivel är det avsevärda belopp, som på detta sätt undgår beskattning.

Samtidigt som frestelsen att söka undandra sig beskattning blivit större till

följd av att skatte- och avgiftsuttaget stigit, har det allmer kommit att uppfattas

som ett rättvisekrav från de lojala skattebetalarnas sida att fördelningen av skatter

och avgifter mellan olika grupper och enskilda i samhället äger rum på av statsmakterna

avsett sätt.

Man kan inte komma till rätta med skattefusk enbart genom skärpningar av

strafflagstiftningen. Härutöver krävs åtgärder även av annat slag såsom förbättrad

deklarationskontroll, upplysningsverksamhet rörande den allvarliga karaktären av

dessa brott etc. Å andra sidan fyller ändamålsenligt utformade bestämmelser om

straff och särskilda rättsverkningar en mycket viktig funktion, när det gäller att ge

eftertryck åt kravet på ärlighet och omsorg vid deklarationernas eller arbetsgivaruppgifternas

upprättande.

Bestämmelserna i skattestrafflagen undergick vissa, huvudsakligen mindre ingripande

ändringar år 1961. I övrigt har denna lagstiftning varit oförändrad alltsedan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

lagens tillkomst. Avgiftsförordningens bestämmelser om straff och särskild rättsverkan

har — med vissa avvikelser utformats i nära överensstämmelse med motsvarande

stadganden i skattestrafflagen. Bestämmelserna på smugglingslagstiftningens

område var föremål för en genomgripande reform i samband med tillkomsten av

lagen om straff för varusmuggling. Under förarbetena till brottsbalken upptogs nu

ifrågavarande brott över huvud ej till närmare behandling.

I anslutning till 1961 års ändringar i skattestrafflagen underströks från vissa

remissmyndigheters sida behovet av en allmän: översyn av lagen beträffande såväl

brottsrekvisit som påföljder. I olika sammanhang har under senare år framförts likartade

krav. Även enligt min mening bör skattestrafflagen och därmed sammanhängande

författningsbestämmelser nu bli föremål för en samlad översyn, som lämpligen

bör anförtros en särskild utredning.

En fråga som utredningen bör ta ställning till avser tillämpningsområdet för en

reformerad lagstiftning. En mera enhetlig straffrättslig reglering kan i vissa avseenden

böra övervägas. Det kan sålunda ifrågasättas om undandragandet av skatter,

å ena, och av arbetsgivaravgifter till socialförsäkringens finansiering, å andra sidan,

utgör så olika brottstyper att de, såsom f. n. sker, bör bestraffas enligt skilda straffskalor.

Det bör vidare övervägas om inte i vissa specialförfattningar intagna bestämmelser

om straff och särskild rättsverkan kan upphävas och ersättas av en allmän

reglering i ämnet. Dock får man sannolikt räkna med att speciella sådana bestämmelser

i viss utsträckning alltjämt bör ifrågakomma, t. ex. beträffande sådana brott

som f. n. regleras i lagen om straff för varusmuggling.

Under förarbetena till skattestrafflagen var deklarationsbrottens systematiska ställning

föremål för övervägande, främst i vad avser frågan om dessa brott borde infogas

i allmänna strafflagen — och då väl närmast i dess bedrägerikapitel — eller

om de skulle erhålla sin plats i specialstraffrättsliga författningar. Det är inte utan

vidare givet att den lösning som då valdes alltjämt är den mest lämpliga. Skäl kan

anföras för att inordna denna brottstyp i något kapitel i brottsbalken. En sådan åtgärd

skulle måhända kunna medverka till att hos allmänheten åstadkomma en annan

och allvarligare syn på deklarationsbrotten. Det får bli en uppgift för utredningen

att analysera och diskutera de fördelar och nackdelar som kan vara förbundna

med det ena eller det andra ställningstagandet i förevarande hänseende.

Oavsett vilken lösning utredningen anser sig böra förorda i vad avser deklarationsbrottens

systematiska ställning bör frågan om bötessystemet övervägas. Åtskilliga

skäl torde kunna anföras för att — i likhet med vad som skett på vissa andra

områden inom specialstraffrätten — ersätta det nuvarande systemet med normerade

böter med dagsbotssystemet. Det har gjorts gällande att dagsböter från allmänpreventiv

synpunkt inte skulle vara lika effektiva som normerade böter. Eftersom deklarationsbrotten

i särskild grad karakteriseras av ett vinningssyfte kan det vara

angeläget att samhället reagerar mot denna brottslighet på sådant sätt att den

brottslige inte endast går miste om vinsten av sitt brott utan därutöver tillfogas en

kännbar ekonomisk förlust. Det kan därför böra ifrågakomma att komplettera en

straffskala, som upptar dagsböter eller fängelse, med särskild rättsverkan i form av

straffskatt eller straffavgift. En dylik anordning torde vara särskilt ändamålsenlig

på förevarande område. Den sammanlagda reaktionen av straff och straffskatt eller

straffavgift bör givetvis vara så avvägd, att den hos allmänheten inskärper den allvarliga

karaktären av dessa brott.

Brottsbeskrivningarna bör vara enkelt och klart avfattade. Jag vill erinra om att

innebörden av uttrycket ”allmän avgift” i skattestrafflagen är föremål för viss tvekan.

Fastställandet av det subjektiva rekvisitet i fråga om deklarationsbrotten kan

i rättstillämpningen erbjuda särskilda svårigheter. Gränsdragningen mellan uppsåt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

5

ligt och icke uppsåtligt brott är sålunda ej sällan komplicerad. Behovet av en effektiv

lagtillämpning har lett fram till att i praxis ”grov oaktsamhet” tolkats på ett

vidsträckt sätt. Utredningen bör ingående pröva den närmare utformningen av de

subjektiva rekvisiten för straffbarhet.

Utredningen bör vara oförhindrad att till behandling uppta även andra frågor

än jag i det föregående nämnt, som föranleds av utredningsuppdraget och ej tillhör

annan utrednings område. Såsom exempel kan nämnas speciella regler i vad avser

preskription och forum samt samordningsfrågor mellan taxeringsprocess och straffprocess.

Även taxeringsförordningens och uppbördsförordningens straffbestämmelser

kan komma att beröras av utredningsuppdraget.

Av de nu arbetande utredningar med vilka samråd kan ifrågakomma må särskilt

nämnas företagsskatteutredningen, utredningen för översyn av bokföringslagen, utredningen

rörande frågan om s. k. definitiv källskatt samt utredningen rörande specialstraffrätten.

Utredningen bör i erforderlig utsträckning beakta utformningen av motsvarande

lagstiftning i andra länder.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete innevarande år.

Utskottet

I förevarande motioner begärs utredning och förslag till lagstiftning rörande olika

åtgärder ägnade att öka effektiviteten i samhällets åtgärder mot dem som gör sig

skyldiga till brott mot skattestrafflagen. Utskottet anser att de därmed förknippade

spörsmålen bör ses i samband med resultaten av den översyn av nämnda lagstiftning

som pågår inom skattestrafflagutredningen och som beräknas vara avslutad senare

i år. Med anledning av ett förslag i motionen 11:449, vilket avser att ge skingringsförbud

rörande fast egendom större tyngd, kan tilläggas att frågorna rörande skingringsförbud

enligt vad utskottet inhämtat är föremål för uppmärksamhet inom lagberedningen

i samband med dess arbete med utsökningslagstiftningen.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner,

a) 1:340 och 11:386 samt

b) 11:449,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

Stockholm den 18 mars 1969

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Alexanderson (fp)*, fröken Mattson (s), herrar

Schött (m), Svanström (ep), fru Lindström (s), herrar Nils Persson (fp)*, Hedlund

(s)* och fru Lilly Ohlsson (s);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s)*, herrar Martinsson

(s), Dockered (ep), Wiklund i Stockholm (fp)*, fru Kristensson (m), herrar

Jönsson i Malmö (s) och Polstam (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.