Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av medborgar ska pslags tiftn ingen.
1969-02-18 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1969:3, Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av medborgar ska pslags tiftn ingen.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
1
Nr 3
Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av medborgar
ska pslags tiftn ingen.
I de likalydande motionerna I: 743 av herr Dahlberg och 11:856 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om en översyn av gällande bestämmelser i vad avser
medborgarskap för här i riket bosatta barn, där endast den ena av föräldrarna
är svensk medborgare.
Närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas nedan.
Gällande rätt
Med anledning av förevarande motioner torde här få redogöras för innehållet
i vissa stadganden i medborgarskapslagen.
Enligt 1 § förvärvas svenskt medborgarskap vid födelsen bl. a. av 1) barn
i äktenskap, vars fader är svensk medborgare; 2) här i riket fött barn i äktenskap,
av vars föräldrar endast modern är svensk medborgare, om fadern
är statslös eller om barnet icke vid födelsen förvärvar faderns medborgarskap;
samt 3) barn utom äktenskap, vars moder är svensk medborgare.
Om svensk man ingår äktenskap med utländsk kvinna, blir enligt 2 § makarnas
barn som fötts före äktenskapet svensk medborgare om barnet är
ogift och ej fyllt 18 år.
I 3 § stadgas bl. a. att utlänning, som oavbrutet haft sitt hemvist här från
det han fyllt 16 år och dessutom tidigare haft sitt hemvist här under sammanlagt
minst fem år, kan bli svensk medborgare genom anmälan till länsstyrelsen
efter fyllda 21 år men före fyllda 23 år. Den som är statslös eller
styrker att han skulle förlora sitt utländska medborgarskap genom att förvärva
svenskt medborgarskap kan göra sådan anmälan redan vid 18 års ålder.
Det krävs emellertid att han vid tiden för anmälan har sitt hemvist här
sedan fem år och dessutom tidigare haft hemvist här under sammanlagt
minst fem år.
Enligt 4 § kan den, som vid födelsen blivit svensk och oavbrutet haft sitt
hemvist här i riket intill 18 års ålder, men som förlorat medborgarskapet,
under vissa förutsättningar återvinna detta genom anmälan hos länsstyrelsen.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 3
2
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
Enligt 5 § kan faders eller moders förvärv jämlikt 3 eller 4 § av svenskt
medborgarskap medföra medborgarskap även för barn.
Reglerna om naturalisation återfinnes i 6 §. Kungl. Maj:t (fr. o. m. den 1
juli 1969 den nya centrala utlänningsmyndigheten) kan enligt 6 § första
stycket på ansökan till svensk medborgare naturalisera utlänning som fyllt
18 år, sedan sju år har hemvist här i riket, fört en hederlig vandel samt har
möjlighet att försörja sig och sin familj. Finnes det medföra gagn för riket
att sökanden blir svensk medborgare eller har sökanden förut ägt svenskt
medborgarskap eller är sökanden gift med svensk medborgare eller föreligger
eljest med hänsyn till sökandens förhållanden särskilda skäl för dennes
upptagande till svensk medborgare, må enligt 6 § andra stycket naturalisation
beviljas, även om de i första stycket stadgade villkoren ej är uppfyllda.
Naturalisation kan också omfatta sökandens ogifta barn under 18 år.
I fråga om nordbor kan även om annat särskilt skäl ej föreligger avvikelse
ske från villkoret om sju års hemvist här i riket. I prop. 1968: 128 har förutskickats
att i praxis i nauralisationsärenden skall krävas endast tre års
hemvist i Sverige för bifall till ansökan om naturalisation av medborgare i
annat nordiskt land.
Det må också nämnas att lagstiftningen på grund av samhörigheten mellan
de nordiska länderna öppnar vissa andra möjligheter till lättnader för
nordbor att förvärva svenskt medborgarskap.
Medborgarskapslagarna i de andra nordiska länderna överensstämmer i
allt väsentligt med den svenska lagen. Några olikheter finns dock. Bl. a. kan
nämnas att finskt medborgarskap förvärvas vid födelsen av alla barn som
föds i Finland, vilka inte därvid förvärvar medborgarskap i främmande stat.
Motionernas motivering
Till stöd för yrkandet anför motionärerna bl. a. följande.
Som påpekats i motionen och under riksdagsbehandlingen både 1967 och
1968 tyder mycket på att lagens bestämmelser om medborgarskap tillämpas
strikt. Barn vars fader är utländsk medborgare och vars moder är svensk
förblir under hela sin uppväxttid utländsk medborgare, såvida fadern inte
naturaliseras. Och barn med utländsk moder och svensk fader, vilka inte ingått
äktenskap, kommer också att vara utländsk medborgare så länge modern
har utländskt medborgarskap.
Detta var inget stort problem när den nya lagen antogs. Men med den
utveckling som skett under senare år, då allt flera utländska medborgare
invandrat till Sverige, har också följt allt flera äktenskap mellan utlänningar
och svenskar och därmed också allt flera barn födda i Sverige, vilka ändå
inte är svenska medborgare. Detta har lett till stora komplikationer, både av
praktisk, social och psykologisk natur.
En av anledningarna till att riksdagen tvekat införa en bestämmelse som
automatiskt ger sådana barn svenskt medborgarskap är de komplikationer
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
3
som ett dubbelt medborgarskap skulle kunna innebära. Vi är emellertid
övertygade om att detta problem överskattats. Det måste under alla omständigheter
vägas mot det enligt vår mening vida större problem som den
nuvarande lagstiftningen medför för alla dessa barn som växer upp som
svenska medborgare men formellt inte är det.
En annan motivering till att man tvekat ändra på bestämmelserna är att
man anser att barnet självt så småningom skall få välja medborgarskap.
Men den valfriheten kan under inga omständigheter tillämpas innan barnet
fyllt 18 år. Och eftersom vi anser att denna valfrihet bör finnas vill vi föra
fram tanken på att dubbelt medborgarskap borde kunna accepteras upp till
exempelvis artonårsåldern, då barnet självt kan välja medborgarskap.
Ett barn, fött i Sverige i äktenskap mellan svensk mor och utländsk far,
ärver normalt faderns medborgarskap. Men barnet växer upp i Sverige, går
i skola här, talar kanske inte alls faderns modersmål och har inte heller
i övrigt några kontakter med faderns hemland. Barnet kanske inte ens får
reda på sitt främmande medborgarskap förrän den dag det blir aktuellt
att anhålla om pass för utlandsresa. Det har plötsligt blivit medlem i en
minoritetsgrupp med den känsla av främlingskap som det kan skapa.
Våra rigoröst tillämpade bestämmelser har även medfört att barn under
en tid helt saknat medborgarskap, trots att fadern varit medborgare i annat
land och modern varit svensk medborgare. Anledningen härtill har varit
oklara anvisningar om medborgarskapslagens tillämpning. I några länder
är medborgarskapslagstiftningen så utformad att barn som föds utomlands
av föräldrar, av vilka endast den ena är medborgare i landet, förvärvar medborgarskap
där, om barnet varken får medborgarskap i födelselandet eller
det land i vilket den andra av föräldrarna är medborgare. Då den svenska
lagen förutsätter att barn fött i äktenskap förvärvar faderns medborgarskap,
såvida han inte är statslös, inskrives barnet som medborgare i det land till
vilket fadern hör. Men eftersom detta land ger föräldrarna rätt att välja
medborgarskap och dessa inte begärt att barnet skall få faderns medborgarskap,
kommer barnet felaktigt att angivas som utländsk medborgare, utan
rätt att t. ex. få pass från detta land.
Den sociala aspekten, som socialstyrelsen underströk i sitt remissyttrande
(1967), är endast en del av hela problemet. Men det är en viktig del som vi
anser borde vara en bidragande orsak till att en översyn av medborgarskapslagstiftningen
borde ske.
Motionärerna åberopar vidare rikspolisstyrelsens nedan återgivna yttrande
över 1967 års motioner i ämnet.
Ur förarbetena
I prop. 1950:217 med förslag till lag om svenskt medborgskap anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, följande.
Beträffande barn i äktenskap gäller för närvarande såsom en undantagslös
regel, att det är faderns medborgarskap som är avgörande för frågan,
huruvida barnet genom födseln förvärvar svenskt medborgarskap. Såsom
de delegerade framhållit skulle en konsekvent tillämpning av principen om
tf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 3
4
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
könens likställighet leda till att barn i äktenskap skulle erhålla svenskt medborgarskap
även i de fall, då endast modern vore svensk medborgare. De
delegerade ha emellertid icke ansett sig kunna förorda en dylik regel. Endast
i vissa undantagsfall, då barnet eljest skulle bli statslöst, skall enligt
de delegerades förslag äktenskapligt barn, av vars föräldrar blott modern är
svensk, förvärva svenskt medborgarskap genom födseln.
I det stora flertalet remissyttranden har de delegerades förslag lämnats
utan erinran. De kvinnoorganisationer, som yttrat sig, ha emellertid ansett
förslaget otillfredsställande och förordat, att varje i Sverige av svensk moder
i äktenskap med utländsk man fött barn skulle bli svensk medborgare
genom födseln. För min del kan jag icke biträda delta yrkande. Enär flertalet
stater upprätthålla principen att faderns medborgarskap överföres på
barnet, skulle nämligen den ifrågasatta bestämmelsen leda till dubbelt medborgarskap
i utomordentligt stor omfattning. I motsats till nämnda organisationer
kan jag icke finna, att bestämmelsen i andra hänseenden skulle
innebära sådana fördelar framför de delegerades förslag, att betänkligheterna
mot dubbelt medborgarskap böra få vika. Barnets medborgarskap
synes icke ha så stor betydelse i en vårdnadsprocess, som organisationerna
antagit. I eu rättegång vid svensk domstol angående vårdnaden om barn av
svensk moder och utländsk fader torde sålunda svensk rätt i mycket stor
utsträckning böra tillämpas, vare sig barnet är svensk medborgare eller icke.
Och om vårdnadsprocessen föres vid utländsk domstol, lärer svenskt medborgarskap
för barnet knappast utgöra något skydd för moderns intresse,
i varje fall icke om barnet samtidigt är medborgare i domstolslandet.
Även om den av kvinnoorganisationerna förordade bestämmelsen icke
genomföres, kan man räkna med att i Sverige bosatta barn av svensk moder
och utländsk fader i allmänhet komma att bli svenska medborgare, innan
de uppnått vuxen ålder. Bor fadern i Sverige, torde sålunda barnet i
många fall komma att erhålla svenskt medborgarskap till följd av att fadern
genom naturalisation upptages till svensk medborgare. Stundom kan det
vara motiverat, att barnet självständigt naturaliseras. Detta gäller främst
då föräldrarnas äktenskap upplösts och modern fått vårdnaden om barnet.
I likhet med de delegerade anser jag, att det i dylika fall bör vara regel att
göra avsteg från de allmänna naturalisationsvillkoren. Står barnet under
föräldrarnas gemensamma vårdnad, synes den omständigheten, att fadern
icke vill eller icke kan bli svensk medborgare, ej böra utesluta att barnet
naturaliseras på ansökan av föräldrarna.
Beträffande barn utom äktenskap upptar förslaget den nuvarande regeln,
alt sådant barn erhåller svenskt medborgarskap genom födseln, om modern
är svensk medborgare. I ett yttrande har ifrågasatts, om icke utomäktenskapligt
barn i vissa fall borde förvärva svenskt medborgarskap, då icke
modern men väl fadern vore svensk. Det faktiska sambandet mellan ett
utomäktenskapligt barn och dess fader är emellertid ofta så svagt, att det
icke kan anses motiverat alt grunda förvärv av svenskt medborgarskap på
det faktum att fadern är svensk. Även i detta hänseende synes naturalisationsvägen
erbjuda tillräcklig möjlighet att lillgodose sådana fall, då det
kan vara rimligt att barnet blir svensk medborgare.
btskottet uttalade i sitt utlåtande 1950: 27 att det ur många synpunkter
''otc tilltalande att lata alla barn som töddes här i riket av svensk moder få
svenskt medborgarskap. Utskottet fann emellertid att de skäl departements
-
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969 5
chefen anfört häremot var övertygande. Därutöver anförde utskottet följande.
Departementschefen har vidare erinrat om att barnet ändock kan bli
svensk medborgare före vuxen ålder genom att antingen fadern eller barnet
naturaliseras. Därest fråga uppkommer om självständig naturalisation av
barnet, anser departementschefen, att i regel avsteg bör göras från de allmänna
naturalisationsvillkoren. Utskottet får, med understrykande av vad
departementschefen anfört i denna del, framhålla, att barnet torde böra
naturaliseras omedelbart, när dess vårdnadshavare gör ansökan därom.
1967 års riksdagsbehandling
I motioner vid 1967 års riksdag (I: 437 och II: 556), vilka behandlades av
utskottet i utlåtande 1967: 27, föreslogs översyn av medborgarskapslagen såvitt
avsåg svenskt medborgarskap för barn. Enligt motionärerna borde lagen
ändras så att barn, som föds här i riket, får svenskt medborgarskap om den
ena av föräldrarna är svensk medborgare. Till stöd härför anförde motionärerna
att till följd av invandringen allt flera barn som är födda här inte är
svenskar och att därför antalet socialfall bland dessa barn ökat väsentligt. I
motiveringen uttalades vidare att barn kidnappas och förs utomlands efter
upplösning av föräldrarnas äktenskap. Dessutom framhölls som otillfredsställande
att barn blir svenska medborgare endast om föräldrarna avstår
från att ingå äktenskap.
Motionerna remissbehandlades. Enligt justitiekanslern syntes det motiverat
att den av motionärerna aktualiserade frågan ägnades uppmärksamhet i
lämpligt sammanhang. Socialstyrelsen och statens utlänningskommission
hade ej något att erinra mot den i motionerna begärda översynen. Rikspolisstyrelsen
och överståthållarämbetet tillstyrkte översyn av medborgarskapslagstiftningen
såvitt rörde barn i äktenskap mellan svensk moder och utländsk
fader. Länsstyrelsen, i Malmöhus län, socialvårdsstyrelsen i Malmö
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund avstyrkte bifall till motionerna.
Justitiekanslern anförde följande.
Regeln att barn i äktenskap i allmänhet förvärvar svenskt medborgarskap
vid födelsen endast om fadern är svensk medborgare torde ha föranletts av
önskan att undvika dubbelt medborgarskap för barnet, vilket blir fallet om
medborgarskapsrätten i faderns hemland tillämpar härstamningsprincipen.
Som motionärerna framhåller torde med den ökade bosättningen inom
landet av utländska medborgare följa en ökning av antalet inom landet födda
och boende barn som icke är svenska medborgare. Att detta förhållande
kan vara ägnat att medföra svårigheter av olika slag är tydligt och den av
motionären åberopade ändringen år 1964 i lagen om bidragsförskott torde
vara ett uttryck härför. Det undandrager sig mitt bedömande om de uppkomna
olägenheterna är så betydande att en ändring bör ske av regeln i
medborgarskapslagen. Det synes dock motiverat att frågan ägnas uppmärksamhet
i lämpligt sammanhang.
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
Socialstyrelsen yttrade följande.
Som motionärerna påpekar medförde den nya bidragsförskottslagen att
bidragsförskott numera kan utgå till här i riket bosatt barn utan hinder av
att barnet saknar svenskt medborgarskap. Vårdnadshavaren måste vara
svensk medborgare och bosatt i riket vilket krav ju alltid är uppfyllt i de i
motionerna åsyftade fallen. Allmänt barnbidrag utgår till barn som icke är
svensk medborgare, om barnet är bosatt här och om antingen barnet fostras
av någon som är bosatt och mantalsskriven i riket eller ock barnet eller endera
av dess föräldrar vistats i riket sedan minst 6 månader. Sjukförsäkrad
är barnet utan att vara svensk medborgare, om det är mantalsskrivet i Sverige.
Rätten till socialhjälp skall inte påverkas av att barnet erhåller svenskt
medborgarskap. Utbildningsmöjligheterna i grundskolan samt den gymnasiala
utbildningen är icke beroende av medborgarskapet. Däremot kräves för
rätt till barnpension att barnet är svensk medborgare såvida icke annorlunda
stadgats i någon gällande konvention.
Måhända finns det andra rättigheter som i likhet med barnpensionen icke
är tillgängliga för icke-svenska medborgare. Det är emellertid att märka att
man i dylika fall enklast når det av motionärerna avsedda resultatet genom
en ändring av den ifrågavarande svenska sociallagstiftningen. Sådana ändringar
får också i regel mindre vittgående följder än en ändring av medborgarskapslagen.
Ur synpunkten att förbättra de ifrågavarande barnens sociala
ställning här i landet synes det sålunda, såvitt socialstyrelsen kan finna,
knappast påkallat att ändra medborgarskapslagstiftningen.
Det vill synas som om motionärerna ansett att modern kan av nuvarande
lagstiftning föranledas att vägra uppge vem som är fader till barnet. Detta
kan knappast vara fallet. Däremot har det som motionärerna påpekat förekommit
att utländsk fader medtar barnet utomlands och att modern därigenom
berövas den framtida kontakten med barnet. Härom må framhållas följande.
Lagberedningen har framlagt förslag till lagbestämmelser angående verkställighet
som rör barn. Bestämmelserna skall intagas i FB*. Förslaget har
upptagits i en proposition som remitterats till lagrådet. Propositionen innefattar
bestämmelser som kan bli av visst värde då det gäller att förhindra
sådan kidnapping som motionerna åsyftar. Om sålunda ett barn undanhålles
den rättslige vårdnadshavaren, kan denne enligt förslaget hos länsstyrelsen
påkalla erforderliga åtgärder för att få tillbaka barnet. Regeln skall äga
motsvarande tillämpning i fall då den ena av två föräldrar, som gemensamt
har vårdnaden, egenmäktigt bortför eller kvarliåller barnet (7 §). Är det fara
för att barnet föres ut ur riket kan länsstyrelsen omedelbart förordna om
barnets omhändertagande på lämpligt sätt (8 § 1 st.). I särskilt brådskande
fall kan polismyndighet vidta omedelbar åtgärd för att hindra att barnet föres
ut ur landet (8 § 2 st.). Dessa regler har avseende på barn, som vistas här
i landet, oavsett deras nationalitet.
Om det trots de ovan återgivna bestämmelserna skulle lyckas för en utländsk
medborgare att utföra barnet ur landet — vilket givetvis är möjligt —
är det enligt socialstyrelsens mening tvivelaktigt om den ifrågasatta ändringen
i medborgarskapslagstiftningen skulle kunna underlätta hans återförande
till landet så länge han fortfarande jämväl är utländsk medborgare. Ett
dubbelt medborgarskap synes sålunda knappast kunna medföra den av motionärerna
åsyftade effekten. Någon möjlighet att ens genom internationella
* Se numera 21 kap. FB, särsk. 6, 7 och 9 §§.
7
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
överenskommelser genomföra bestämmelser innebärande att barnet erhåller
uteslutande svenskt medborgarskap torde icke föreligga.
I detta sammanhang kan slutligen erinras om brottsbalkens bestämmelser
om »egenmäktighet med barn». Enligt BrB 7 :4 är straffpåföljd stadgad för
den, som obehörigen bortför barn under 15 år från den som har vårdnaden
(1 st.); likaså för make som utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför
barn under 15 år, som står under båda makarnas vårdnad (2 st.). Straffet
är böter eller fängelse i högst sex månader. Förutsättning för åtal är att åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt. Ansvar bör icke inträda om skälig anledning
fanns för åtgärden.
Möjlighet att till Sverige återföra ett kidnappat barn med svenskt medborgarskap
från ett annat land där barnet ävenledes har medborgarskap föreligger
icke enligt angivna bestämmelser. Härför erfordras att en internationell
överenskommelse träffas om verkställighet i hithörande fall. Utsikterna att
få till stånd dylika avtal torde vara små. Måhända kan det likväl vara av värde
att denna fråga utredes närmare.
Emellertid är det som motionärerna påpekat icke tillfredsställande att
ifrågavarande barn blir svenska medborgare endast om föräldrarna avstår
från att ingå äktenskap. Med hänvisning härtill samt till vad som anförts i
det föregående vill socialstyrelsen icke motsätta sig att en översyn i av motionärerna
angivet syfte kommer till stånd.
Statens utlänningskommission anförde följande.
Enligt motionerna är en av olägenheterna med de nuvarande bestämmelserna
i medborgarskapslagen att om barn finnes i äktenskap mellan
svensk moder och utländsk fader, fadern efter äktenskapets upplösning kan,
utan att modern kan förhindra det, föra barnet ur riket. Detta sammanhänger
med att barn under 16 år, som fötts i äktenskap och erhållit faderns
medborgarskap, regelmässigt av vederbörlig myndighet i faderns hemland
införes i faderns hemlandspass. Den omständigheten att barnet enligt det i
motionerna framlagda förslaget genom födelsen skulle erhålla svenskt medborgarskap
skulle medföra, att barnet erhölle dubbelt medborgarskap i
samtliga de fall, då fadern är medborgare i stat, vars medborgarskapslagstiftning
bygger på den s. k. nationalitetsprincipen. Även om barnet såsom
svensk medborgare skulle kunna införas i moderns svenska pass skulle därigenom
icke kunna förhindras att barnet jämväl infördes i faderns hemlandspass.
Genom den föreslagna ändringen kan man sålunda icke komma
ifrån här berörda olägenheter. Härför torde ytterligare fordras ändringar i
vederbörande främmande staters medborgarskapslagstiftning.
Den fråga som upptages i motionerna är mycket komplicerad och har varit
föremal för bedömande vid tillkomsten av nu gällande medborgarskapslag.
Ur de synpunkter kommissionen företräder finnes dock icke något att erinra
mot att de i motionerna berörda förhållandena blir föremål för utredning.
Rikspolisstyrelsen erinrade inledningsvis om att den genom motionerna
aktualiserade frågan rörande barn i äktenskap övervägdes vid medborgarskapslagens
tillkomst samt anförde följande.
På de flesta områden har utvecklingen i Sverige under den avsevärda tid
som förflutit sedan lagens tillkomst alltmer gått mot likställighet mellan
könen. Mot bakgrunden härav synes denna princip om möjligt även böra
8
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
genomföras i fråga om förvärv av svenskt medborgarskap av här i riket
fött barn i äktenskap mellan svensk och utländsk förälder vare sig modern
eller fadern är svensk medborgare. Därigenom skulle svensk moder i äktenskap
med utländsk fader för sig och barnet tillförsäkras samma rättsskydd
som tillkommer andra svenska mödrar. Enligt styrelsens mening torde fördelarna
härav böra vägas mot nackdelarna av dubbelt medborgarskap för
barnet.
Vad gäller här i riket fött utomäktenskapligt barn, vars fader är svensk
medborgare och moder utländsk medborgare och som genom födelsen förvärvar
moderns utländska medborgarskap, har styrelsen samma uppfattning
som föredragande departementschefen gav uttryck för i propositionen
till nu gällande medborgarskapslag. Departementschefen uttalade därvid
att det faktiska sambandet mellan ett utomäktenskapligt barn och dess fader
oftast är så svagt, att det inte kan anses motiverat att grunda förvärv
av svenskt medborgarskap på det faktum att fadern är svensk samt att i
detta hänseende naturalisationsvägen synes erbjuda tillräcklig möjlighet att
tillgodose sådana fall, då det kan vara rimligt att barnet blir svensk medborgare.
Under åberopande av det anförda tillstyrker styrelsen, såvitt avser barn
i äktenskap mellan svensk moder och utländsk fader, motionärernas hemställan
om översyn av den svenska medborgarskapslagstiftningen.
Överståthållarämbetet anförde bl. a. följande.
I nuläget finns en allmän strävan att underlätta här i landet bosatta utlänningars
integration i det svenska samhället. Denna process måste med
hänsyn till såväl utlänningarna själva som det svenska samhället alltmera
accelerera. Även frågan om den medborgarrättsliga ställningen för barn,
födda i äktenskap av svensk moder, måste bliva föremål för förnyat övervägande.
Därvid kan emellertid ej bortses från att de av departementschefen
år 1950 uttalade skälen för den reglering av frågan, som kommit till uttryck
vid avfattningen av 1 § medborgarskapslagen, fortfarande gäller med oförminskad
styrka.
Ämbetet är icke berett att, innan frågan ingående belysts genom en utredning
och därvid framkommit att övervägande skäl talar för motionärernas
uppfattning, tillstyrka en ändring av lagrummet, i enlighet med vad
motionärerna ifrågasatt, med hänsyn till att följden blir dubbelt medborgarskap
i utomordentligt stor omfattning. I förekommande fall bör frågan
lösas naturalisationsvägen. Det är angeläget att naturalisationsansökningar
beträffande dessa barn kan prövas så liberalt som möjligt.
Beträffande barn utom äktenskap förvärvar sådant barn svenskt medborgarskap,
om modern är svenska. Då det gäller utländsk kvinnas barn utom
äktenskap med svensk man, bör önskan om svenskt medborgarskap för barnet
prövas naturalisationsvägen. Anledning att göra någon ändring i gällande
lagstiftning härutinnan anser ämbetet icke föreligga.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län erinrade om att de i motionerna aktualiserade
frågorna varit föremål för uppmärksamhet vid tillkomsten av medborgarskapslagstiftningen
samt uttalade att sådana skäl icke förebragts att
det fanns anledning att vidtaga någon ändring i nämnda lagstiftning.
Socialvårdsstyrelsen i Malmö fann de vid tillkomsten av medborgarskapslagen
anförda argumenten mot att barn i äktenskap förvärvar svenskt med
-
9
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
borgarskap även i de fall då blott modern är svensk medborgare fortfarande
vara tungt vägande samt anförde vidare följande.
Motionärernas uppfattning att kidnapping skulle kunna undvikas eller
inskränkas om barnet vore svensk medborgare är tyvärr orealistisk.
Enligt motionärerna blir barn av utländsk moder och svensk fader mycket
ofta socialfall. Oavsett hur därmed än må förhålla sig, förefaller för närvarande
lämpligast att icke ändra lagstiftningen. Missförhållandet bör kunna
undanröjas — intill dess frågan kan lösas i ett större sammanhang —
exempelvis genom komplettering av bestämmelserna om bidragsförskott
såsom nyligen skett rörande statslösa. Problemet med ett dubbelt medborgarskap
träder väl för övrigt in även här och kan vara särskilt ovälkommet
beträffande mödrar, som aldrig haft för avsikt att kvarstanna i landet eller,
även om så blir fallet, icke lyckas få någon kontakt med landets invånare
eller smälta in i miljön. Det är vidare att märka att medborgarskapet icke
endast åtföljes av förmåner utan även medför vissa skyldigheter, bl. a. värnplikt,
som för mången kan te sig motbjudande och felaktigt.
Efter övervägande finner socialvårdsstyrelsen att skäl för närvarande icke
föreligger för ändring av medborgarskapslagstiftningen i de avseenden motionerna
synes taga sikte på och med hänvisning till ovanstående föreslås
att desamma icke föranleder någon åtgärd.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anförde följande.
I motionerna uttalas att det förhållandet att barnet blir svensk medborgare
»endast om föräldrarna avstår från att ingå äktenskap» inte kan anses
vara tillfredsställande. Med detta uttalande torde motionärerna åsyfta det
lallet att ett utomäktenskapligt barn, vars moder är svensk medborgare, kan
förlora sitt vid födseln förvärvade svenska medborgarskap genom att modern
ingår äktenskap med barnets fader, som i fallet förutsattes vara utländsk
medborgare (7 § punkt 4 1950 års lag). Om man anser detta vara ett
missförhållande, skulle väl en ändring böra bestå däri att ett utomäktenskapligt
barn, vars moder vid barnets födelse är svensk medborgare, alltid
skulle behålla sitt svenska medborgarskap, även om modern gifter sig med
barnets utländske fader och familjen varaktigt bosätter sig i faderns hemland.
Enligt styrelsens uppfattning vore detta att gå för långt. Följden skulle
i ett måhända mycket stort antal fall bli dubbelt medborgarskap, vilket i och
för sig inte är önskvärt. Styrelsen anser det fullt tillräckligt med den i 7 §
1950 års lag införda bestämmelsen att barnet, om det har hemvist här i riket,
förlorar sitt svenska medborgarskap endast om barnet innan det fyllt 18
år flyttar ur riket och då har utländskt medborgarskap.
Som ett tragiskt exempel i förevarande sammanhang nämns i motionerna
det fallet att modern vägrar att uppge vem som är fader till barnet. Styrelsen
har emellertid svårt att se att de beklagliga följderna av en sådan vägran
skulle kunna undvikas genom en lagändring av det innehåll som motionärerna
skisserat. Antingen är modern svensk medborgare, och då blir även
barnet svensk medborgare, oavsett vem som är dess fader, eller också är modern
inte svensk medborgare, och då är det — om modern vägrar att uppge
vem som är fader — omöjligt att veta om denne är svensk medborgare.
Som ett annat exempel anges i motionerna det fallet att fadern, om äktenskapet
upplöses, kidnappar barnet och för det utomlands. Här avses tydligen
barn i äktenskap. Vilken situation som i övrigt åsyftas framgår inte klart av
motionerna, men förmodligen avses det fallet att en svensk kvinna, som va
-
10
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
rit gift med men är skild från en utländsk man, har med makarnas barn bosatt
sig i Sverige. Även om modern inte förlorat sitt svenska medborgarskap,
kan det i och för sig knappast bestridas att, om barnet är utländsk medborgare,
detta kan underlätta ett sådant illojalt förfarande som nämnts i motionerna.
Vill man så långt som möjligt söka hindra ett sådant tillvägagångssätt, synes
det emellertid inte tillräckligt med en lagändring av det innehåll som
motionärerna skisserat. Behovet av skydd för modern och barnet kan vara
lika starkt även om barnet inte fötts i Sverige. Att i svensk lag föreskriva att
alla av svenska kvinnor födda barn är svenska medborgare vore emellertid
orimligt och skulle leda till dubbelt medborgarskap i ofantligt stor utsträckning.
För övrigt kan vi aldrig genom svensk lagstiftning förhindra att
svenska kvinnors barn i äktenskap med utländska män på grund av lagstiftningen
i mannens hemland också blir medborgare i detta land. Då så är fallet,
kan det starkt ifrågasättas om ett bibehållande även av barnets svenska
medborgarskap kan innebära någon nämnvärd förstärkning av skyddet mot
sådana förfaranden som motionärerna nämnt.
I förevarande sammanhang kan det vara av intresse att erinra om att under
remissbehandlingen av de delegerades betänkande den 29 augusti 1949
med förslag till nya medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige
vissa kvinnoorganisationer påyrkade att varje av svensk moder inom Sverige
fött barn i äktenskap med utländsk man automatiskt skulle bli svensk medborgare
vid födelsen. Yrkandet avvisades emellertid av departementschefen
på skäl som måste betecknas som tungt vägande (se därom Kungl. Maj :ts
proposition nr 217 till 1950 års riksdag sid. 28—29). Bl. a. underströk departementschefen
möjligheterna att genom naturalisation upptaga i Sverige bosatta
barn av svensk moder och utländsk fader till svenska medborgare redan
innan de uppnått vuxen ålder. För det fall att föräldrarnas äktenskap
upplösts och modern fått vårdnaden om barnet uttalade departementschefen
—- i likhet med de delegerade — den uppfattningen att det borde vara regel
att göra avsteg från de eljest gällande naturalisationsvillkoren.
Under åberopande av det nu anförda avstyrker styrelsen bifall till motionerna.
Utskottet anförde i sitt utlåtande 1967: 27 följande.
Vad först beträffar de sociala förmånerna må i enlighet med socialstyrelsens
yttrande över motionerna erinras om att möjligheterna för de av motionärerna
åsyftade barnen att erhålla bidragsförskott, allmänt barnbidrag,
sjukförsäkring, socialhjälp och utbildning i grundskola och gymnasium inte
är beskurna genom barnens avsaknad av svenskt medborgarskap. Ej heller
torde man genom den antydda lagändringen kunna hindra att barn förs ur
riket. Till följd av nationalitets- eller härstamningsprincipen, som upptagits
av flertalet kontinentala stater, skulle nämligen, såsom statens utlänningskommission
närmare utvecklat i sitt yttrande över motionerna, barnet erhålla
dubbelt medborgarskap och även om barnet såsom svensk medborgare
skulle införas i moderns svenska pass kunde det därför inte förhindras att
barnet också infördes i faderns hemlandspass. Den av motionärerna gjorda
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
11
anmärkningen att barnet blir svensk medborgare endast om föräldrarna avstår
från att ingå äktenskap torde åsyfta det förhållandet att utomäktenskapligt
barn, vars moder är svensk medborgare, kan förlora sitt vid födelsen
förvärvade svenska medborgarskap genom att modern ingår äktenskap
med barnets fader, som är utländsk medborgare. I likhet med vad styrelsen
för Sveriges advokatsamfund anfört i yttrande över motionerna anser utskottet
att i nämnda fall tillräckligt skydd mot förlust av svenskt medborgarskap
erhålls genom det ovan nämnda stadgandet att barnet, om det har hemvist
här i riket, förlorar sitt svenska medborgarskap endast om barnet innan det
fyllt 18 år flyttar ur riket och då har utländskt medborgarskap. Utskottet
anser sålunda icke att de av motionärerna anförda omständigheterna motiverar
den begärda lagändringen.
Motionsyrkandet ger emellertid anledning till ytterligare överväganden.
Som närmare framgår av redogörelsen ovan behandlades vissa av de utav
motionärerna aktualiserade frågorna vid tillkomsten av medborgarskapslagen.
Sålunda förordade t. ex. några remissinstanser att varje i Sverige av
svensk moder i äktenskap med utländsk man fött barn skulle bli svensk
medborgare genom födelsen. Departementschefen yttrade att detta skulle
leda till dubbelt medborgarskap i utomordentligt stor omfattning, eftersom
flertalet stater upprätthåller principen att faderns medborgarskap överförs
på barnet. Den föreslagna bestämmelsen skulle enligt departementschefen
inte innebära sådana fördelar att betänkligheterna mot dubbelt medborgarskap
borde få vika. Man kunde, ansåg departementschefen, dessutom räkna
med att i Sverige bosatta barn av svensk moder och utländsk fader i allmänhet
kommer att bli svenska medborgare innan de uppnått vuxen ålder, antingen
till följd av att fadern naturaliseras eller genom att barnet självständigt
naturaliseras. Första lagutskottet fann det från många synpunkter tilltalande
att låta alla barn som föds här i riket av svensk moder få svenskt
medborgarskap, men utskottet fann de skäl som departementschefen anfört
häremot vara övertygande. Beträffande svenskt medborgarskap för utomäktenskapliga
barn i de fall då icke modern men väl fadern är svensk anförde
departementschefen, att det faktiska sambandet mellan ett utomäktenskapligt
barn och dess fader ofta är så svagt, att det icke kan anses motiverat att
grunda förvärv av svenskt medborgarskap på det faktum att fadern är
svensk. Även i detta hänseende ansåg departementschefen att naturalisationsvägen
erbjöd tillräcklig möjlighet att tillgodose sådana fall då det kunde
vara rimligt att barnet blev svensk medborgare. Utskottet underströk i
sitt utlåtande ett uttalande av departementschefen att om fråga uppkommer
om självständig naturalisation av barn avsteg i regel borde göras från de allmänna
naturalisationsvillkoren. Utskottet framhöll vidare att barn torde
böra naturaliseras omedelbart, när dess vårdnadshavare gör ansökan därom.
De uttalanden som gjordes av departementschefen och utskottet vid lagens
12
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
tillkomst äger alltjämt giltighet. Utskottet har även under sin behandling av
förevarande ärende erfarit att de möjligheter till avsteg från de allmänna
naturalisationsvillkoren som lagen erbjuder i praxis utnyttjas på ett smidigt
sätt som tillmötesgår de barns intressen, av vars föräldrar endast den ena
är svensk medborgare. På grund härav och vad utskottet i övrigt ovan anfört
finner utskottet att motionerna icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets utlåtande utmynnade i hemställan om avslag på motionerna.
Första kammaren biföll med 100 röster mot 17 utskottets hemställan varemot
andra kammaren med 119 röster mot 65 beslöt att bifalla den i motionerna
gjorda hemställan. Sammanjämkning av kamrarnas beslut befanns
icke vara möjlig, varför frågan förfallit för sessionen.
1968 års riksdagsbehandling
1969 års motioner överensstämmer i sakligt hänseende helt med de vid
1968 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 16 och II: 65, vilka jämte
annat behandlades av utskottet i utlåtandet 1968: 54.
Även 1968 års motioner remissbehandlades. Utskottet beredde nämligen
barnavårdsnämnderna i Borås, Stockholm och Västerås tillfälle att yttra sig
över motionerna. Den begärda översynen av medborgarskapslagstiftningen
tillstyrktes i yttrandena.
Barnavårdsnämnden i Borås anförde följande.
Nämndens och dess barnavårdsmäns erfarenheter av nu gällande medborgarskapslagstiftning
har hittills huvudsakligen varit begränsade till invandrare
från de nordiska länderna och sådana invandrare som varit statslösa.
Likheten i samhällsskick och levnadsförhållanden, kortare hemvisttid för
naturalisation samt det förhållandet att invandraren från annat nordiskt
land praktiskt taget åtnjuter alla de sociala förmåner, som kommer svenska
medborgare till del, eliminerar till stor del de komplikationer som ett utländskt
medborgarskap medför. På senaste tiden har emellertid förekommit
en invandring från vissa sydeuropeiska och asiatiska stater, vilken dock hittills
icke i någon större omfattning gjort sig märkbar i nämndens verksamhet.
Det kan dock förväntas, att invandringen i fråga kommer att medföra
ökat antal äktenskap mellan utlänningar och svenskar och att komplikationer
kan uppstå för de barn som föds i dylika äktenskap eller för barn i utomäktenskapliga
förbindelser. Vid skilsmässa eller dödsfall kan särskilt det
förhållandet, att vissa sociala förmåner är knutna till svenskt eller annat
nordiskt medborgarskap missgynna de barn som icke har dylikt medborgarskap.
Som motionärerna framhåller kan den bristande överensstämmelsen
mellan olika länders medborgarskapslagstiftning även medföra att barn kan
komma att helt sakna medborgarskap. Under åberopande av det anförda får
nämnden uttala, att den med hänsyn till det stora antalet utlänningar som
vistas och har sin utkomst här i landet finner det påkallat med den översyn
av medborgarskapslagstiftningen som motionärerna föreslagit.
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
13
Barnavårdsnämnden i Stockholm åberopade som sitt eget yttrande ett av
t. f. barnavårdsdirektören Folke Edvall avgivet tjänsteutlåtande vari anfördes
följande.
Inom barnavårdsnämnden uppkommer frågeställningar, föranledda av
barns medborgarskap, främst vid nämndens barnavårdsmannaavdelning.
Antalet utländska föräldrar i ärenden, där barnavårdsman är förordnad i
Stockholm, har ökat väsentligt under senare år. Huvudparten är dock medborgare
i de nordiska länderna, främst Finland. Till följd av likheten i lagstiftning
och ingångna konventioner är de i mindre mån berörda av de problem
motionärerna önskar lösa. Utomäktenskapligt födda barn till utländska
män samt inomäktenskapligt födda barn till utländsk kvinna och svensk
man berörs heller inte. Gruppen av barnavårdsmannaärenden, som kan påverkas
av ändrad medborgarlagstiftning, blir således förhållandevis liten.
Till följd av de komplikationer, som kan uppstå i dessa fall, intar emellertid
gruppen en särställning, som ibland innebär nackdelar för barnen, osäkerhet
för vårdnadshavarna och större krav på insats från barnavårdsmännens
sida.
Vissa sociala förmåner är för närvarande beroende av barnets medborgarskap.
Således kan ett barn, som saknar svenskt medborgarskap (eller medborgarskap
i något av de nordiska länderna) som regel erhålla allmänt barnbidrag
först sex månader efter inflyttning till landet, oavsett föräldrarnas
medborgarskap. Bidragsförskott utgår för barn med nordiskt medborgarskap
och dessutom för barn, vars vårdnadshavare är nordisk medborgare. Uteslutna
från möjligheten att få bidragsförskott är således utomäktenskapligt födda
barn, vilkas moder är vårdnadshavare och inte medborgare i nordiskt
land, samt inomäktenskapligt födda barn till fader, som är ensam vårdnadshavare
och inte medborgare i nordiskt land. De nämnda två kategorierna, vilka
går miste om förmåner på grund av sitt medborgarskap, skulle givetvis
minska, om svenskt medborgarskap kunde erhållas av alla barn till svenska
medborgare, oavsett om barnet fötts utom eller inom äktenskap. Väsentligare
ur barnavårdssynpunkt synes dock medborgarskapsfrågan vara i de fall,
då föräldrarna är oense om vem som skall ha vårdnaden om barnet. När det
gäller inom äktenskapet födda barn till svensk moder och utländsk fader,
kan modern, även om hon efter skilsmässa erhållit vårdnaden om barnet,
inte erhålla myndigheternas hjälp för att hävda sin rätt, om barnet förs inlandet
mot hennes vilja. I detta sammanhang bör nämnas, att ett flertal länder
har sådana medborgarskapsbestämmelser, att ett utomäktenskapligt barn
till svensk moder erhåller såväl svenskt medborgarskap som medborgarskap
i sin faders stat.
Dubbla medborgarskap synes i och för sig inte medföra några svårigheter
för barnen. Faderns betydelse för barnens utveckling framhålles allt mer av
barnpsykologer och annan expertis. Den svenska lagen utgår också ifrån att
den av föräldrarna, som inte har del i vårdnaden, har rätt till umgänge med
barnet. Trolovningsbarn har rätt att bära faderns släktnamn och det föreligger
ömsesidig arvsrätt dem emellan. Det kan mot bakgrund av bland annat
dessa förhållanden synas befogat, att barnen även får samma medborgarskap
som fadern.
Än starkare synes skälen vara för att inom äktenskapet födda barn till
svensk kvinna och utländsk man alltid borde bli svenska medborgare. Under
äktenskapet är enligt svensk rätt både modern och fadern vårdnadshavare
och förmyndare för barnen. I de fall äktenskapet upplöses och modern blir
14
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
ensam vårdnadshavare och förmyndare, framstår det som egendomligt, att
barnet inte har samma medborgarskap som modern. En översyn av gällande
bestämmelser i vad avser medborgarskap för här i riket bosatta barn, där
endast den ena av föräldrarna är svensk medborgare, bör således tillstyrkas.
Barnavårdsnämnden i Västerås yttrade följande.
Barnavårdsnämnden har i sitt arbete inte i någon nämnvärd omfattning
kommit i beröring med sådana i motionen framhållna komplikationer som
kan uppstå för barn med den nuvarande lagstiftningen. I enstaka fall har
dock nämnden fått uppmärksamheten riktad på de för barnet ogynnsamma
konsekvenserna av att inte vara svensk medborgare. Det gäller då främst
barn som efter föräldrarnas skilsmässa växt upp hos en svensk moder och
som haft kontakt enbart med svensk miljö och kanske fått kännedom om
sitt främmande medborgarskap först sedan det blivit aktuellt att söka pass
för utlandsresa eller för anställning till sjöss. Följderna av att inte vara
svensk medborgare kan i en rad olika sammanhang medföra en sådan särställning
för barnet att det — som framhålles i motionen — kan sägas skapa
en känsla av främlingskap.
Enligt uppgift från Västerås statistikkontor var inom det område som för
närvarande motsvaras av Västerås stad 9 997 personer utrikesfödda eller
9,4 % av totalfolkmängden och 1 607 eller 1,5 % var inrikesfödda utan
svenskt medborgarskap.
Med hänsyn till att denna fråga kan väntas få allt större aktualitet finner
barnavårdsnämnden att de sociala synpunkter som vid sidan av andra kan
läggas på frågan är så pass betydelsefulla att en översyn av den gällande
lagstiftningen måste sägas vara väl motiverad.
I utskottets utlåtande (1968: 54) över det nämnda motionsparet I: 16 och
II: 65 behandlades även prop. 1968: 128 rörande bl. a. godkännande av 1963
års europarådskonvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap
och om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap. Förutom
annat behandlade utskottet i utlåtandet också två i anledning av propositionen
väckta likalydande motioner I: 978 och II: 1240, vilkas innehåll
framgår av redogörelsen nedan.
Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända yttrande i ärendet bl. a.
följande.
Vad först gäller den i propositionen nr 128 intagna europarådskonventionen
upplyses att den har undertecknats av Österrike, Frankrike, Västtyskland,
Italien, Holland, Norge och Storbritannien samt trätt i kraft sedan den
ratificerats av Frankrike och Italien. Även Danmark och Norge torde ansluta
sig. I konventionen uttalas inledningsvis att flerfaldigt medborgarskap är en
källa till svårigheter och att en gemensam strävan att så långt som möjligt
begränsa antalet fall av flerfaldigt medborgarskap medlemsstaterna emellan
sammanfaller med Europarådets syfte. En av grundsatserna i konventionen
är att en person, som efter egen ansökan blir medborgare i en stat, skall förlora
sitt tidigare medborgarskap. — Med hänsyn till att ett medborgarskap
medför inte bara rättigheter utan också skyldigheter är det tydligt att fler
-
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år iy69 15
faldigt medborgarskap kan vålla den enskilde allvarliga olägenheter. En ledande
princip för vår medborgarskapslagstiftning har därför sedan gammalt
varit att i möjligaste mån söka förhindra uppkomsten av fall av dubbla eller
flerfaldiga medborgarskap. I likhet med departementschefen anser utskottet
att europarådskonventionen på ett verksamt sätt kan bidra till en begränsning
av sådana fall och att det därför från svensk synpunkt är anledning att
verka för att konventionen vinner så vidsträckt anslutning som möjligt. Ett
av de mest betydelsefulla exemplen på olägenheter med dubbla eller flerfaldiga
medborgarskap är att en person kan bli ålagd militärtjänstgöring i mer
än en stat. I konventionen finns särskilda regler för att förhindra sådana
konsekvenser av medborgarskapslagstiftningen, något som synes vara av
stort värde. I likhet med departementschefen anser utskottet att Sverige bör
tillträda konventionen. Denna föranleder inga författningsändringar.
De i våras väckta motionerna I: 16 och II: 65 har indirekt visst samband
med europarådskonventionen genom att vissa frågor rörande dubbelt medborgarskap
behandlas även i dessa. I motionerna påstås inledningsvis att
tillämpningen av medborgarskapslagen är restriktiv. De senaste årens invandring
har medfört att allt flera barn föds här utan att bli svenska medborgare
och detta har enligt motionärerna lett till stora komplikationer av
praktisk, social och psykologisk natur. Enligt motionärerna bör betänkligheterna
mot dubbelt medborgarskap få vika inför de svårigheter, som avsaknaden
av svenskt medborgarskap medför för barn som växer upp här,
och dubbelt medborgarskap kunna accepteras till dess barnet kommit upp i
adertonårsåldern. Barnet bör då självt få välja medborgarskap. I motionernas
hemställan begärs översyn av bestämmelserna om medborgarskap för
här i landet bosatta barn, av vars föräldrar endast den ena är svensk medborgare.
I motionsparet 1:978 och 11:1240 framhålls att en ändring i medborgarskapslagstiftningen
i enlighet med syftet i motionerna I: 16 och II: 65
skulle innebära att Sverige i något större utsträckning än nu fick godkänna
dubbelt medborgarskap för barn under 18 år, men att detta inte torde vara
o förenligt med ett godkännande av europarådskonventionen, eftersom skyldighet
att välja medborgarskap enligt motionerna skulle inträda vid 18 års
ålder. Motionärerna hemställer därför att riksdagen i samband med godkännandet
av konventionen såsom motivering antar vad sålunda anförts i motionerna
I: 978 och II: 1240.
Enligt utskottet är ett motivuttalande av den art motionärerna föreslagit
icke förenligt med konventionens allmänna syfte att minska antalet flerfaldiga
medborgarskap. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till motionerna
I: 978 och II: 1240.
Med anledning av motionerna I: 16 och 11:65 vill utskottet även anföra
följande. Enligt medborgarskapslagen förvärvas svenskt medborgarskap vid
födelsen av barn i äktenskap, vars fader är svensk medborgare, samt av här
16
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
i riket fött barn, om endast modern är svensk medborgare, under förutsättning
att fadern är statslös eller barnet inte förvärvar faderns medborgarskap
vid födelsen. De kategorier av barn, som åsyftas i motionerna och som
nu i regel måste naturaliseras för att få medborgarskap, torde således
främst vara barn i äktenskap mellan svensk kvinna och utländsk man, om
barnet vid födelsen förvärvat faderns medborgarskap, samt barn utom äktenskap
till utländsk kvinna och svensk man. Motionerna grundar sig på
samma tankegångar som de motioner i ämnet, vilka behandlades vid förra
årets riksdag, och vari föreslogs att alla barn som föds här skall få svenskt
medborgarskap, om den ena av föräldrarna är svensk. I sitt utlåtande
(1967:27) avstyrkte utskottet bifall till motionerna främst på den grund
att genomförande av förslaget skulle leda till dubbelt medborgarskap i stor
omfattning. Utskottet framhöll också, för att bemöta i motionerna gjorda
påståenden, att ifrågavarande barn har möjlighet att få bidragsförskott, allmänt
barnbidrag, sjukförsäkring, socialhjälp och utbildning i grundskola
och gymnasium, samt att motionärernas förslag inte skulle kunna hindra
en utländsk fader eller moder att föra sitt barn ut ur landet. Vidare framhöll
utskottet att i praxis möjligheterna till avsteg från de allmänna naturalisationsvillkoren
utnyttjas på ett smidigt sätt som tillmötesgår ifrågavarande
barns intressen. Dessa uttalanden av utskottet äger alltjämt giltighet och
utskottet har ej funnit anledning att frångå sin ståndpunkt rörande dessa
frågor.
Att naturalisationspraxis är generös och ytterligare liberaliserats efter
utskottets behandling av förra årets motioner har bekräftats av justitieministern
i interpellationssvar i våras. Det vanligaste är att barnet upptas till
svensk medborgare tillsammans med utländsk fader eller moder. Utländsk
man som är gift med svensk kvinna brukar enligt justitieministern naturaliseras
redan efter cirka fem års hemvist i Sverige, om han uppfyller villkoren
i fråga om vandel och försörjningsförmåga och äktenskapet haft viss
varaktighet. Är mannen medborgare i annat nordiskt land kan han naturaliseras
efter ännu kortare tid. I propositionen nr 128 förutskickas att praxis
kommer att ändras så att medborgare i annat nordiskt land normalt skall
kunna naturaliseras efter endast tre års hemvist här. — Självständig naturalisation
av barn under 18 år efter ansökan av vårdnadshavare förekommer
också. Är vårdnadsliavarna två, krävs i överensstämmelse med föräldrabalkens
regler att ansökan görs av båda. Enligt justitieministern är man
som regel mindre benägen att bevilja naturalisation, om barnet inte därmed
förlorar sitt tidigare medborgarskap. Anledningen härtill är att man
här liksom i flertalet andra västerländska länder vill söka undvika dubbla
medborgarskap. Om europarådskonventionen vinner allmän anslutning blir
det emellertid, på grund av konventionsbestämmelsen att den som efter
egen ansökan blir medborgare i en stat skall förlora sitt tidigare medborgarskap,
möjligt att använda naturalisationsinstitutet i betydligt större ut
-
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969 17
sträckning. Rörande nuvarande praxis må även nämnas följande. Om äktenskap
mellan svensk kvinna och utländsk man upplöses och modern får
vårdnaden om makarnas barn, naturaliseras barnet när modern begär det.
Barn i äktenskap mellan svensk kvinna och man från annat nordiskt
land naturaliseras, så snart föräldrarna ansöker om det. Samma praxis tilllämpas
beträffande österrikiska barn. Vid självständig naturalisation av
barn med västtyskt medborgarskap har det visat sig att de på ett smidigt
sätt kan befrias från detta genom medverkan av myndigheter i Västtyskland.
Barn i äktenskap mellan svensk kvinna och man från Bulgarien, Jugoslavien,
Rumänien, Sovjetunionen eller Tjeckoslovakien blir svensk medborgare
vid födelsen om den äger rum här i landet. — Även om man i
princip bör sträva efter att förhindra dubbla medborgarskap kan det enjustitieministern
i vissa fall komma i fråga att naturalisera barn på
vårdnadshavares önskan, även om det skulle medföra dubbelt medborgarskap
för barnet. Detta gäller t. ex. barn i sådana äktenskap där fadern är
Politisk flykting och därför inte i realiteten åtnjuter sitt hemlands beskydd.
Även i andra fall bör man, om det föreligger ett särskilt behov av att barnet
upptas till svensk medborgare, enligt justitieministern kunna göra avsteg
från principen.
Från justitiedepartementets medborgarskapsavdelning har utskottet inhämtat
att antalet ansökningar rörande naturalisation av barn relativt sett
är mycket ringa samt att de flesta ansökningar hittills blivit beviljade.
Mot bakgrunden av dessa uppgifter rörande praxis i naturalisationsärenden
framstår motionärernas påstående att bestämmelserna tillämpas restriktivt
såsom ogrundat; det stora flertalet av de barn som avses i motionerna
kan bli svenska medborgare redan innan de uppnått skolåldern.
På anförda skäl avstyrker utskottet bifall även till motionerna I: 16 och
H: 65. Utskottet vill dock understryka att uppmärksamheten även i fortsättningen
bör vara riktad på möjligheterna att — inom ramen för våra internationella
förpliktelser — vid behov i det enskilda fallet bortse från främmande
medborgarskap vid beviljande av naturalisation av barn. De olägenheter
som barnen kan ha av att inte vara svenska medborgare torde kunna
elimineras i praktiska sammanhang om dessa barn i socialt och ekonomiskt
avseende blir fullt likställda med svenska barn. Som närmare framgår av
utskottets utlåtande över förra årets motioner är utlänningar vid vistelse i
Sverige i stor utsträckning likställda med svenska medborgare i fråga om
rätt till utbildning, hälso- och sjukvård och andra sociala förmåner. Olikheter
finns dock. Folkpensionsförmåner i form av barnpension och vårdbidrag
utgår i princip bara om den försäkrade är svensk medborgare och
mantalsskriven här. Kravet på svenskt medborgarskap efterges i de fall då
överenskommelse härom träffats mellan Sverige och annat land. Sådana
överenskommelser har träffats med de nordiska länderna, Storbritannien,
Italien, Schweiz och flera andra länder som tillhör Europarådet. — I motio
-
18 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
ner vid 1966 års riksdag yrkades sådan ändring av reglerna att vårdbidrag
kan utgå även till i Sverige mantalsskrivna utlänningar, om det särskilda
vårdbehovet för barnet uppkommit vid dess födelse här i riket eller under
dess vistelse här. I sitt utlåtande över motionerna uttalade andra lagutskottet
(1966:43) att beaktansvärda skäl talade för önskemålet om en uppmjukning
i vissa fall av det absoluta kravet på svenskt medborgarskap för
erhållande av vårdbidrag. Frågan om möjligheterna att låta vårdbidrag utgå
även i dylika fall, där någon av föräldrarna har stark anknytning till vårt
land, borde enligt utskottet i lämpligt sammanhang bli föremål för närmare
övervägande. Yad utskottet anförde bringades till Kungl. Maj :ts kännedom.
Ivungl. Maj :t har därefter uppdragit åt familjepolitiska kommittén att överväga
spörsmålet. — Bidragsförskott utgår visserligen till här i landet bosatt
barn utan hinder av att barnet saknar svenskt medborgarskap, men vårdnadshavaren
måste vara svensk och bosatt här. Kravet på medborgarskap
efterges dock beträffande statslösa och politiska flyktingar, och för barn
som är medborgare i annat nordiskt land gäller, till följd av särskild överenskommelse,
samma regler som för svenskar. — Det är uppenbart att de av
lagstiftningen betingade olikheterna i socialt hänseende mellan svenska barn
och här bosatta utländska barn i viss utsträckning har utjämnats genom internationella
överenskommelser. Utskottet finner det angeläget att Sverige
även i fortsättningen spelar en aktiv roll för att få till stånd internationella
överenskommelser på det sociala området. I likhet med riksdagens ställningstagande
år 1966 i fråga om vårdbidrag anser utskottet att det i lämpligt
sammanhang även bör utredas om inte uppmjukning av medborgarskapskravet
kan ske beträffande barnpension och bidragsförskott. Vad utskottet
anfört i denna del torde böra bringas till Kungl. Maj :t kännedom.
Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, vari, såvitt nu är av intresse,
föreslogs dels att riksdagen i anledning av motionerna I: 16 och II: 65
skulle i skrivelse till Ivungl. Maj :t ge till känna vad utskottet anfört i fråga
om sociala förmåner åt i Sverige bosatta utländska barn, dels ock att riksdagen,
med bifall till prop. nr 128 såvitt avsåg 1963 års konvention samt med
avslag å motionerna I: 978 och II: 1240, skulle godkänna konventionen.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.
Under kamrarnas behandling av ärendet framställdes också yrkanden om
dels bifall till motionerna I: 16 och II: 65, dels avslag å desamma. Första
kammaren beslöt med 103 röster mot 20 att avslå motionerna varemot
andra kammaren med 105 röster mot 93 biföll motionerna. Eftersom sammanjämkning
av kamrarnas beslut befanns icke vara möjlig förföll frågan.
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
19
Utskottet
I förevarande motioner begärs översyn av bestämmelserna om medborgarskap
för här i riket bosatta barn, av vars föräldrar endast den ena är svensk
medborgare.
Som framgår av redogörelsen ovan har utskottet ingående behandlat motioner
i ämnet vid både 1967 och 1968 års riksdagar och därvid ställt sig avvisande
till den begärda översynen. I sitt yttrande över 1968 års motioner,
vilka helt överensstämde med de nu förevarande, uttalade utskottet bl. a. att
de olägenheter, som avsaknaden av svenskt medborgarskap kunde medföra,
torde kunna elimineras i praktiska sammanhang för de här bosatta utländska
barnen, om de i socialt och ekonomiskt avseende blir fullt likställda med
svenska barn. Utskottet framhöll vidare att sådan likställighet i stor utsträckning
redan råder och att frågan om utjämnande av vissa kvarstående
olikheter borde bli föremål för utredning. Vad utskottet anfört härom gav
riksdagen till känna i skrivelse till Kungl. Maj :t.
Utskottet har ej haft anledning att i något avseende frångå den bedömning
av de genom motionerna aktualiserade frågor som kom till uttryck i utskottets
ovan (s. 14—18) i sin helhet återgivna yttrande över 1968 års motioner,
vilket behandlades av riksdagen för endast cirka två månader sedan.
Utskottet avstyrker således bifall till motionerna.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att medborgarskapslagstiftningen
tillkommit genom nordiskt samarbete samt att de nordiska medborgarskapslagarna
i allt väsentligt överensstämmer med varandra. Frågan om revidering
av lagarna bör därför behandlas i nordisk samverkan. En gemensam
nordisk prövning av de i förevarande motioner väckta spörsmålen kommer
även att ske i anledning av ett medlemsförslag i ämnet som nyligen väckts i
Nordiska rådet.
Utskottet hemställer,
att förevarande motioner, 1:743 och 11:856, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 februari 1969
På första lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
20
Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1969
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
Hjorth (s), Schött (in), fru Lindström (s)*, herr Nils Persson (fp)*, fru
Lilly Ohlsson (s) och herr Ferdinand Nilsson (ep);
från andra kammaren: fröken Bergegren (s), herrar Martinsson (s),.
Dockered (ep), Wiklund i Stockholm (fp), Jönsson i Malmö (s), Larsson i
Norderön (ep), Oskarson (m) och fru Bergander (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 6 9 0 0 3 0»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.