Utlåtande i anledning av dels motioner om vidgad behörighet för vigsetförrättare, dels ock motioner om upphävande av vigselplikten för präst.
1969-02-25 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1969:7, Utlåtande i anledning av dels motioner om vidgad behörighet för vigsetförrättare, dels ock motioner om upphävande av vigselplikten för präst.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 7 år 196!)
1
Nr 7
Utlåtande i anledning av dels motioner om vidgad behörighet
för vigsetförrättare, dels ock motioner om upphävande
av vigselplikten för präst.
I de likalydande motionerna I: 38 av herr Ernst Olsson m. fl. och 11: 45
av herr Johansson i Skärstad m. fl. hemställs »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till 1969 års riksdag, vilket ger
vigselförrättare såväl inom svenska kyrkan som inom andra kristna trossamfund
behörighet att viga svenska medborgare, även då ingen av de
trolovade är medlem av vigselförrättarens eget samfund eller kyrka, under
förutsättning att minst en av de trolovade tillhör något kristet trossamfund»
.
I de likalydande motionerna I: 753 av herrar Sörenson och Eric Peterson
och II: 853 av fru Anér och herr Eriksson i Arvika hemställs »att riksdagen
måtte besluta att uppdraga åt den ansvariga myndigheten att snarast
företaga sådan ändring i förordningen om prästs vigselskyldighet,
att han/hon befrias från skyldigheten att viga, om han/hon hyser allvarliga
samvetsbetänkligheter mot att förrätta begärd vigsel, dock att berörda
kyrkliga myndighet ålägges att se till att rätten för medlemmar i svenska
kyrkan att erhålla vigsel inom denna kyrka icke kränkes».
Närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas nedan.
Gällande rätt
Bestämmelserna om vigsel återfinns i 4 kap. giftermålsbalken. Äktenskap
kan ingås antingen med kyrklig eller borgerlig vigsel. Valfrihet mellan
de båda formerna föreligger så till vida, att kontrahenterna alltid äger erhålla
borgerlig vigsel, så snart de över huvud taget är berättigade att ingå
äktenskap.
Kyrklig vigsel äger rum inom svenska kyrkan eller inom annat trossamfund.
Vigsel inom svenska kyrkan må äga rum, om de trolovade eller en
av dem tillhör svenska kyrkan. Kyrklig vigsel inom annat trossamfund än
svenska kyrkan kan ske, om Kungl. Maj :t medgivit att vigsel må förrättas
inom samfundet och de trolovade eller en av dem tillhör samfundet. Sådan
vigselrätt har tillerkänts flertalet av de i Sverige förekommande trossam1
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 7
2
Första lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969
funden. Vidare gäller att Kungl. Maj :t äger förordna att medlem av utländskt
evangeliskt-lutherskt trossamfund skall ha samma rätt till kyrklig vigsel
som medlem av svenska kyrkan. Sådant förordnande har meddelats i fråga
om medlemmar av danska folkkyrkan, norska statskyrkan, Finlands evangelisk-lutherska
kyrka och evangelisk-lutherska Augustanasynoden i Amerika.
Beträffande förrättare av kyrklig vigsel gäller att till vigsel inom svenska
kyrkan äger de trolovade välja vilken präst inom kyrkan de önskar men
att endast präst i församling, av vilken endera är medlem, är skyldig att
viga. Inom annat trossamfund förrättas vigsel av den som är behörig därtill
enligt Kungl. Maj :ts förordnande. Har Kungl. Maj :t medgivit att vigsel
må förrättas inom visst trossamfund av dess prästerskap eller eljest av befattningshavare
i samfundet, må sådan präst eller befattningshavare ej utöva
sin behörighet att viga, innan länsstyrelsen i det län där samfundets
styrelse har sitt säte, på framställning av samfundet meddelat intyg om
att han är behörig att förrätta vigsel inom samfundet. Nu sist berörda bestämmelse
återfinns i kungörelse den 26 oktober 1951.
Beträffande själva vigselceremonin föreskrivs i nämnda kapitel i giftermålsbalken,
att de trolovade, som skall vara samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,
$kall inför denne avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet
samt att kontrahenterna därpå skall av vigselförrättaren förklaras för äkta
makar. I övrigt skall lända till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan
föreskrifterna i kyrkohandboken och vid vigsel inom annat trossamfund
dess kyrkobruk samt vid borgerlig vigsel de bestämmelser som Kungl. Maj :t
meddelar.
Genom lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för vigselförrättare
i vissa fall är stadgat, att vigselförrättare, som åsidosätter vad honom i sådan
egenskap åligger beträffande annat än rent kyrklig ordning, döms,
även om det ej sker i utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat,
för tjänstefel till böter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst el t
år efter vad i 20 kap. 4 g brottsbalken sägs.
Motionernas motivering
Till stöd för yrkandet i motionsparet I: 38 och II: 45 om vidgad behörighet
för vigselförrättare anförs följande.
Den föreliggande begränsningen till samfund bör upphävas. Det avgörande
måste vara vederbörandes anslutning till kristet samfund. Om de
trolovade eller en av dem tillhör svenska kyrkan eller annat trossamfund
bör vigsel få äga rum antingen inom kyrkan eller samfundet. De senare
årens ekumeniska strävanden har medfört ett närmare samarbete dels mellan
skilda frikyrkosamfund, dels mellan svenska kyrkan och frikyrkosamfunden.
De personliga kontakterna mellan medlemmar tillhörande olika
kyrkor har blivit bättre. Därför är det angeläget att giftermålsbalkens
3
Första lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969
bestämmelser ändras så att medlemskap antingen i svenska kyrkan eller
annat tiossamfund blir tillräckligt för att kyrklig vigsel skall få äga rum,
antingen inom svenska kyrkan eller annat trossamfund.
Motionsparet I: 753 och II: 853 om upphävande av vigselplikten för präst
innehåller följande motivering.
Präst i svenska kyrkan har ovillkorlig vigselskyldighet. Den religiösa
utvecklingen inom lutherdomen under senare år har nu medfört, att ovillkorligheten
i vigselplikten i vissa fall av präst kan upplevas som en svår
samvetskonflikt. Vigselvägran har förekommit med fällande dom som
följd. Det kan förväntas att också i framtiden sådan vigselvägran kommer
att äga rum.
Häl föreligger en svårlöst konflikt. Som statstjänsteman har prästen att
lullgöra de plikter, som pålägges honom/henne. Som samvetsbestäind människa
har han/hon att handla enligt sin inre, religiöst bestämda övertygelse.
Då en konflikt mellan statens krav och samvetets bud uppkommer,
hai prästen att träfla ett val. Väljer han/hon då att lyda sin religiösa
övertygelse kommer lian/hon i ofrånkomlig konflikt med sina plikter som
statens tjänsteman med risken att komma under fällande dom som följd.
Enligt svensk grundlag skall Konungen »ingens samvete tvinga eller
tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt
han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer». (Regeringsformen, 16 §.) Det torde också vara allmän mening,
att samvetsfriheten i möjligaste mån skall upprätthållas. EU uttryck
för denna inställning är den lagfästa rätten att befrias från värnpliktstjänstgöring
om djup samvetsnöd inför uppgiften att bära vapen föreligger.
En lösning på den här diskuterade konflikten är att man säger: vilt präst,
ej utföra alla de uppgifter, som svensk lagstiftning ålägger honom/henne,
bör han/hon söka sig till sådan borgerlig sysselsättning, där den angivna
konflikten ej är för handen. Mot ett sådant resonemang kan invändas,
att tyngdpunkten i prästens gärning icke ligger på vigsel tjänsten. Denna
tjänst utgör en ringa de! av prästens totala religiösa gärning. Det kan
icke vara rimligt att en präst skall nödgas lämna en livsuppgift, som av
honom/henne upplevs som meningsfull och ofrånkomlig, därför att den ovillkorliga
vigselplikten föreligger.
Ur samhällets synpunkt måste den angelägna frågan vara att vigselmojlighet
föreligger för alla medborgare, som är lagligt berättigade till vigsel.
Enligt beslut i riksdagen 1968 skall den borgerliga vigseln få en starkäre
stallnmg an den nu har. Det får förutsättas, att denna vigselform
snabbt byggs ut och utan svårighet blir tillgänglig för alla medborgare, som
begär och har laglig rätt till vigsel. Skulle präst befrias från den ovillkorliga
vigselskyldigheten bör sålunda lagliga vigselmöjligheter ändå föreSamtidigt
får det anses vara viktigt, att rätten för medlemmar i svenska
kyrkan att erhålla vigsel inom denna kyrka ej kränkcs.
Den här diskuterade konflikten mellan en prästs skyldighet som statstjänsteman
och hans/hennes samvetsbestämda hållning torde icke kunna lösas
med mindre än att han/hon befrias från den ovillkorliga vigselplikten.
En sådan befrielse synes få stöd av ovan anförda lagrum i regeringsformen.
Härtill må nämnas, att vårt samhälle bör ha rum för en, om man anser hållningen
så vara, generös inställning i berörda hänseende.
Det fåi föi utsättas, att frågan om kyrklig vigsel regleras i samband med
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 sand. 1 avd. Nr 7
4
Första lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969
den förestående regleringen av förhållandet stat—kyrka. Denna reglering
torde äga rum under 1970-talet. Det kan förväntas, att den här diskuterade
konflikten då undanröjes. Men innan denna reglering äger rum, står somliga
präster kvar i en konfliktsituation, som icke borde vara för handen
i en demokrati som vår. Det synes därför vara riktigt, att den ovillkorliga
vigselplikten för präst inom svenska kyrkan omedelbart undanröjes.
De senaste årens riksdagsbehandling
De genom förevarande motioner väckta spörsmålen om prästs vigselbehörighet
och -skyldighet samt den därmed sammanhängande frågan om
införande av obligatoriskt civiläktenskap har behandlats av riksdagen i olika
sammanhang vid ett stort antal tillfällen under de senaste åren. Utskottet
har därvid bl. a. uttalat att frågornas lösning bör bli beroende av
den framtida utformningen av förhållandet mellan staten och kyrkan. Väckta
förslag om särskilda utredningar eller lagändringar på området har
regelmässigt avslagits av riksdagen på hemställan av utskottet.
För att översiktligt i korthet belysa frågornas behandling under de
senaste tio åren torde utskottet få återge vissa av sina tidigare uttalanden,
vilka alla godkänts av riksdagen.
I utlåtandet 1959: 16 rörande motioner om utredning angående prästs
skvldighet att viga frånskild anförde utskottet att betydande svårigheter
möter att vidta ändringar inom ramen för den gällande lagstiftningen. Åtskilligt
talade enligt utskottet för att frågan om uppmjukning av prästs
vigselskyldighet för att kunna lösas måste upptas i ett vidare sammanhang.
Utskottet framhöll den möjlighet till lösning som ligger i införande av
obligatoriskt civiläktenskap men ansåg att underlag för en så genomgripande
reform inte förelåg. Vidare påpekade utskottet att i den mån framdeles
en omgestaltning av relationerna mellan stat och kyrka kommer till
stånd, så måste även vigselpliktens fortbestånd eller omfattning beröras
härav.
I utlåtandet 1962: 23 behandlade utskottet en motion, vari begärdes »full
vigselrätt» för vigselförrättare inom svenska kyrkan och annat trossamfund.
Utskottet antog, att då någon av de trolovade tillhör ett samfund
med vigselberättigad präst, det ter sig mest närliggande för kontrahenterna
att vända sig till denne, om de önskar kyrklig vigsel. Beträffande de
s. k. anhängarna syntes dock enligt utskottet begränsningarna i vigselförrättarnas
behörighet kunna medföra olägenheter, genom att vigsel
ej kunde förrättas inom vederbörande trossamfund. Det syntes därför
enligt utskottet föreligga vissa skäl för ändring i gällande lagstiftning.
Utskottet anförde dock att starka skäl talade för att utvidgning av vigselrätten
inte genomfördes annat än i samband med att problemet rörande omfattningen
av vigselplikten för prästerskapet inom svenska kyrkan bringas
Första lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969 5
till sin lösning. Det spörsmålet torde emellertid enligt utskottet icke kunna
lösas oberoende av den då pågående kyrka—statutredningen.
Vid 1963 års riksdag begärdes motionsvägen utredning rörande obligatoriskt
civiläktenskap. Motionerna behandlades i utskottets utlåtande 1963:
45. Utskottet yttrade bl. a. att även om frekvensen av kyrkliga vigslar inte
kan användas som en direkt mätare på medborgarnas inställning till eu
vigselform, som inrymmer religiösa moment, syntes det vara uppenbart
att den kyrkliga vigseln har en stark förankring hos allmänheten. Detta
förhållande och den föreliggande valfriheten mellan kyrklig och borgerlig
vigsel gav enligt utskottet vid handen att frågan om införande av ett system
med obligatoriskt civiläktenskap ej var i behov av en snar lösning.
Ej heller den omständigheten att statskyrkoprästs vigselskyldighet stundom
kunde leda till vissa komplikationer ansåg utskottet tala härför. Utskottet
framhöll även frågornas samband med kyrka—statutredningen.
I utlåtandet 1964: 5 behandlade utskottet ånyo det spörsmål om kyrklig
vigselförrättares behörighet, som tagits upp i det ovan omnämnda uLlåtandet
1962: 23. Utskottet vidhöll sin tidigare åsikt i frågan.
Hithörande frågor behandlades av utskottet även i utlåtandena 1966: 15,
1966: 16, 1967: 12 och 1967: 13. Diskussionen synes därvid icke ha tillförts
något nytt material av större betydelse.
Slutligen har vigselbehörigheten behandlats i utlåtandet 1968:39. Utskottet
ansåg att frågans avgörande med fördel borde anstå i avbidan på
slutförandet av remissbehandlingen av kyrka—statutredningens år 1968
avgivna slutbetänkande och Kungl. Maj :ts ställningstagande med anledning
därav. Utskottet framhöll även att lösningen av frågan om vigselbehörigheten
och vad därmed äger samband kunde bli beroende av förhållandet
mellan staten och kyrkan samt erinrade om att detta övervägdes av
den då nyligen tillsatta 1968 års beredning om stat och kyrka.
Kyrka—statutredningen
I sitt slutbetänkande (SOU 1968: 11) anför kyrka—statutredningen i frågan
om vigselplikten bl. a. följande (s. 139—140).
Vigselvägran har förekommit särskilt då ena kontrahenten är frånskild
och andra maken alltjämt är i livet. Mot vigselplikten har därvid anförts
att den stridit mot prästens samvets- och religionsfrihet. Vad beträffar
våra nordiska grannländer med likartade regler i övrigt om vigsel och
äktenskap som hos oss, föreligger ej vigselplikt i Danmark och Norge med
mera utpräglat statskyrkosystem men väl i Finland med en friare kyrka.
I Danmark har präst inom folkkyrkan sålunda ovillkorlig rätt att vägra
viga frånskild. I andra fall, där prästen anser sig av religiösa skäl ej böra
förrätta vigsel, äger han underställa biskopen frågan. Biskopen kan därvid,
efter prövning, befria prästen från vigseln. I Norge äger såväl präst
i statskyrkan som annan kyrklig vigselförrättare, om vigseln strider mot
6
Första lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969
hans samvete, vägra vigsel, om en av de trolovade är frånskild och den
andra maken ännu lever. I Finland är prästs vigselplikt beroende av vad
därom gäller inom samfundet samt vad som därom kan ha meddelats då
vigselrätt gavs samfundet. Inom finska kyrkan gäller enligt kyrkolagen
vigselplikt. Kyrkomötet har visserligen år 1948 antagit ett lagförslag, enligt
vilket vigsel får vägras frånskild då andra maken är i livet, men presidenten
vägrade att stadfästa förslaget, som därmed föll.
Fråga om prästs vigselplikt har i vårt land ställts på sin spets genom
åtal inför domstol mot vigselvägrande präst för tjänstefel; åtalet har bifallits.
Efter uppdrag av justitiedepartementet utarbetade hovrättspresidenten
Björn Kjellin år 1963 i ämnet en PM med förslag till ändrad lydelse av
4 kap. 3 § giftermålsbalken. Kjellin avvisade ett förslag att överlämna åt
den enskilde prästen att från fall till fall avgöra om kyrklig vigsel skulle
medges eller ej. I stället upptog han ett förslag som framförts av justitiekanslersämbetet
i ett remissyttrande 1959. Detta innebar, att vigselskyldigheten
lyftes bort från den enskilde prästen och i stället lades på den
prästerliga organisationen. Präst skulle därvid i form av partiell tjänstebefrielse
kunna få ledighet från sin tjänst i vad angick viss förrättning.
Vikarie skulle vid bifall till ledighetsansökan förordnas på tjänsten i motsvarande
del. Kjellin föreslog därför att 4 kap. 3 § giftermålsbalken fick
följande lydelse: »Till vigsel inom svenska kyrkan kunna de trolovade
anlita den präst inom kyrkan som de själva åstunda och som därtill är
villig. De äga erhålla vigsel i församling endera tillhör av präst som därtill
förordnas.»
Att på frågan kan läggas även religionsfrihetsaspekter framgår av den
remissbehandling förslaget undergått. 1 anledning av visst uttalande av
utredningsmannen har sålunda domkapitlet i Göteborgs stift anfört, att
frågan om kyrkans medverkan vid vissa vigslar får karaktären av en bekännelsefråga.
Kyrkomötet, som synbarligen ej funnit en bekännelsefråga föreligga, bar
år 1963 i skrivelse till Kungl. Maj :t anmält, att kyrkomötet för sin del antagit
förslag till lag om ändring av 4 kap. 3 § giftermålsbalken i enlighet
med Kjellins promemoria. Inom justitiedepartementet har ställning ej ännu
tagits till ändringsförslaget.1
Enligt utredningens mening synes det Kjellinska förslaget vara väl ägnat
att i praktiken undanröja konfliktsituationer. Det innefattar visserligen
ej en principiell lösning av frågan om vigselskyldigheten eftersom denna
står kvar, fastän den överförts på ett kollektiv. Men från de vigselsökandes
synpunkt synes förslaget ej innebära någon olägenhet, och för den enskilde
prästen löses samvetskonflikten. Det kan i sammanhanget antecknas,
att motsvarande rätt att komma i åtnjutande av kyrklig vigsel som tillkommer
medlem i svenska kyrkan icke gäller för medlem i fritt trossamfund.
För att likställighet skulle föreligga skulle erfordras att motsvarande vigselplikt
ålades de fria trossamfunden. Även för medlemmar inom dessa kan
givetvis föreligga samma önskemål om frikyrklig vigsel som medfört att
man hos oss för svenska kyrkans del ej valt den i Norge och Danmark
föreliggande ordningen att medge den enskilde prästen att vägra vigsel.
i 1968 års kyrkomöte har hemställt att förslaget föreläggs riksdagen för godkännande
(KyrkolagsU 1968: 27).
Första lagutskottets utlåtande nr 7 år 196!) 7
Rörande vigselrätten yttrar utredningen följande (betänkandet s. 140).
Vigselrätten inom tritt trossamfund är på samma sätt som inom svenska
kyrkan begränsad till de fall då åtminstone den ena av de trolovade tillhör
samfundet. För fritt trossamfund kan detta emellertid ha större praktisk
betydelse än för kyrkan. Det torde knappast förekomma att den som
utträtt ur svenska kyrkan önskar vigsel inom kyrkan. Däremot förekommer
att personer som visserligen ej inträtt i ett fritt trossamfund men ändock
står i nära relation till ett sådant önskar vigas inom samfundet. I riksdagen
har i motioner hemställts om lagändring för att möjliggöra sådan
vigsel.
Några principiella betänkligheter av mera allvarlig art föreligger ej mot
en sådan ändring, att redan i A-läget vigselförrättare inom annat trossamfund
än svenska kyrkan ges behörighet att viga även då ingen av de trolovade
är medlem i samfundet. På en bedömning av det praktiska behov,
som i sådant hänsende må göra sig gällande, saknar utredningen anledning
ingå. En sådan ändrad ordning aktualiserar frågan om ej även präst
i svenska kyrkan bör ges en på samma sätt vidgad vigselbehörighet, oberoende
av relationen kyrka—stat.
Kyrka—statulredningens betänkande är under övervägande inom Ivungl.
Maj :ts kansli.
1968 års beredning om stat och kyrka
Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1968 har chefen för utbildningsdepartementet
tillkallat sakkunniga för fortsatt utredning av frågan
om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och svenska
kyrkan. Enligt direktiven (riksdagsber. 1969 s. 333) skall de sakkunniga
i första hand söka nå fram till ett ställningstagande rörande den
principiella utformningen av förhållandet. Med anledning av förevarande
motioner kan nämnas att frågor rörande vigsel enligt direktiven inte bör
tas upp av de sakkunniga utan skall behandlas vid eu senare tidpunkt.
Utskottet
1 detta utlåtande behandlar utskottet motionsvägen väckta frågor om
behörighet och skyldighet att förrätta kyrklig vigsel.
Enligt giftermålsbalkens regler må kyrklig vigsel äga rum inom svenska
kyrkan samt inom annat trossamfund, om Kungl. Maj:t medgivit att vigsel
må förrättas inom samfundet. En förutsättning för kyrklig vigsel är att de
trolovade eller en av dem tillhör det samfund, inom vilket vigseln är avsedd
alt förrättas. Till vigsel inom svenska kyrkan äger de trolovade välja vilken
präst inom kyrkan de önskar, men endast präst i församling, av vilken
endera är medlem, är skyldig att viga.
I de likalydande motionerna 1:38 och 11:45 hemställs om förslag till
sadan ändring av nyssnämnda regler att vigsel av svenska medborgare
8
Första lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969
skall få förrättas inom svenska kyrkan och annat kristet trossamfund även
då ingen av de trolovade är medlem av vigselförrättarens eget samfund eller
kyrka, dock under förutsättning att en av dem tillhör något kristet trossamfund.
Yrkandet i de likaiydande motionerna I: 753 och II: 853 innebär önskemål
om sådan ändring av reglerna att präst inom svenska kyrkan befrias
från skyldigheten att viga om han eller hon hyser allvarliga samvetsbetänkligheter
mot att förrätta den begärda vigseln. Enligt motionärerna bör
dock rätten för medlemmar i svenska kyrkan att erhålla vigsel inom kyrkan
icke kränkas.
Som framgår av utredningen ovan har de genom förevarande motioner
väckta spörsmålen om prästs vigselbehörighet och vigsel skyldighet samt
den därmed sammanhängande frågan om införande av obligatoriskt civiläktenskap
behandlats av riksdagen i olika sammanhang vid ett stort antal
tillfällen under de senaste åren. Väckta förslag om särskilda utredningar
eller lagändringar på området har regelmässigt avslagits av riksdagen på
hemställan av utskottet.
I sitt av riksdagen för endast drygt tre månader sedan godkända utlåtande
rörande utvidgning av vigselrätten, som enligt utskottet äger samband
med frågan om vigselskyldigheten, uttalade utskottet att det icke var påkallat
att ta upp frågan till mera ingående behandling. Avgörandet torde
nämligen enligt utskottet med fördel böra anstå i avbidan på slutförandet
av remissbehandlingen utav kyrka—statutredningens slutbetänkande och
Kungl. Maj :ts ställningstagande med anledning därav. Utskottet framhöll
också liksom tidigare år att lösningen av frågan och vad därmed äger samband
kan bli beroende av utformningen av förhållandet mellan staten och
kyrkan, något som utreds av 1968 års beredning om stat och kyrka.
Utskottet har ej haft anledning att frångå sin tidigare uppfattning rörande
hithörande spörsmål och kan således icke tillstyrka bifall till motionerna.
Utskottet hemställer,
att förevarande motioner,
a) 1:38 och 11:45 samt
b) I: 753 och II: 853,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 februari 1969
På första lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
9
Första lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexander son (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s), herrar Hjorth (s), Schött (m)*, Svanström (ep), Larfors
(s) och Ernulf (fp);
från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s), herr
Larsson i Norderön (ep), fru Anér (fp), herr Fridolfsson i Stockholm (m),
fröken Åsbrink (s), herr Jadestig (s) och fru Jonäng (ep).
* Ej närvarande vidjutlåtandets justering.
Reservationer
1) av herrar Schött (in), Svanström (ep), Ernulf (fp), Larsson i Norderön
(ep), fru Anér (fp), herr Fridolfsson i Stockholm (m) och fru Jonäng
(ep), vilka ansett,
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar med orden »Som
framgår» och slutar med orden »till motionerna.» bort ersättas med text av
följande lydelse.
Enligt utskottets mening föreligger icke några principiella skäl mot den
utvidgning av vigselrätten som föreslås i motionerna I: 38 och II: 45. Fastmera
talar de senare årens ekumeniska strävanden, som medfört ett närmare
samarbete än tidigare mellan frikyrkosamfunden och mellan dessa
och den svenska kyrkan, för att den nuvarande begränsningen upphävs.
Mot bakgrund härav, och då begränsningen medför olägenheter för vissa
trolovade genom att de inte kan erhålla vigsel av den präst som står dem
närmast, anser utskottet att hithörande bestämmelser bör ändras i enlighet
med vad som föreslås i sistnämnda motioner. Vigsel av svenska medborgare
bör alltså få förrättas inom svenska kyrkan eller annat kristet trossamfund
så snart en av de trolovade tillhör sådant samfund. Lagförslag
härom bör föreläggas 1969 års riksdag under höstsessionen.
Den genom motionerna 1:753 och 11:853 aktualiserade frågan om uppmjukning
av den skyldighet att viga som åligger präst i församling inom
svenska kyrkan har, som närmare framgår av redogörelsen ovan, behandlats
av både 1963 och 1968 års kyrkomöten. Därvid bär det ansetts vara en
praktiskt acceptabel lösning av frågan att lyfta bort vigselskyldigheten från
den enskilde prästen och i stället lägga skyldigheten på den prästerliga
organisationen. Präst skulle i form av partiell tjänstebefrielse kunna få
ledighet från sin tjänst i vad angick viss förrättning. Vikarie skulle vid
bifall till ledighetsansökan förordnas på tjänsten i motsvarande del. Frågans
behandling vid 1963 års kyrkomöte medförde att kyrkomötet för sin
del antog ett förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken
av följande lydelse: »Till vigsel inom svenska kyrkan kunna de trolovade
anlita den präst inom kyrkan som de själva åstunda och som där
-
10
Första lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969
till är villig. De äga erhålla vigsel i församling endera tillhör av präst som
därtill förordnas.» Även vid 1968 års kyrkomöte framställdes önskemål om
en sådan lagändring och kyrkomötet hemställde att lagförslaget skulle föreläggas
riksdagen för godkännande.
Enligt utskottets mening är nämnda lagförslag väl ägnat att i praktiken
undanröja konfliktsituationer. Det innefattar visserligen ej en principiell
lösning av frågan om vigselskyldigheten, eftersom denna står kvar fastän
den överförts på ett kollektiv. Men för den enskilde prästen löses samvetskonflikten
och från de vigselsökandes synpunkt synes förslaget ej innebära
någon olägenhet. Utskottet vill således i likhet med kyrkomötet förorda
att 4 kap. 3 § giftermålsbalken ändras på sätt som angivits ovan.
dels ock att utskottet bort hemställa,
a) att riksdagen med bifall till motionerna I: 38 och II: 45
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet ovan anfört om vigselrätten;
b) att riksdagen med bifall till motionerna I: 753 och
II: 853 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen
för sin del antagit nedanstående förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken:
Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § giftermålsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse.
(Nuvarande lydelse)
3
Till vigsel inom svenska kyrkan
äga de trolovade välja den präst inom
kyrkan de själva åstunda; dock
vare annan ej skyldig viga än präst
i församling, av vilken endera är
medlem.
Inom annat-------— -
(Föreslagen lydelse)
§•
Till vigsel inom svenska kyrkan
kunna de trolovade anlita den präst
inom kyrkan som de själva åstunda
och som därtill är villig. De äga erhålla
vigsel i församling endera tillhör
av präst som därtill förordnas.
- Konungens förordnande.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
2) av herr Alexanderson (fp), som ansett,
dels att sista stycket i utskottets yttrande bort ersättas med text av följande
lydelse.
Utskottet har ej haft anledning att frångå sin tidigare uppfattning såvitt
avser frågan om utvidgning av vigselrätten och kan således icke tillstyrka
bifall till motionerna I: 38 och II: 45.
11
Första lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969
Vidkommande åter den genom motionerna 1:753 och 11:853 aktualiserade
frågan om den skyldighet att viga som åligger präst i församling av
svenska kyrkan, har utskottet tagit intryck av den starka opinion som kräver
en uppmjukning därav. Frågan har, som närmare framgår av redogörelsen
ovan, behandlats av både 1963 och 1968 års kyrkomöten. Därvid
har----(lika med reservation nr 1)----angivits ovan.
dels ock att utskottet såvitt avser motionerna I: 753 och II: 853 bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna----(lika med
reservation nr 1, yrkandet under b)----Konungen för
ordnar.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.