Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om lagstadgad skyldighet för företag att varsla vid driftsnedläggning och om lagstadgad minsta uppsägningstid vid avskedanden från arbetsanstållning, m. m. Andra lagutskottet har behandlat följande tre till lagutskott hänvisade motioner. 1) De likalydande motionerna 1:774 av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl. och 11:897 av herr Persson i Heden m. fl.

1969-03-04 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1969:14, Utlåtande i anledning av motioner om lagstadgad skyldighet för företag att varsla vid driftsnedläggning och om lagstadgad minsta uppsägningstid vid avskedanden från arbetsanstållning, m. m. Andra lagutskottet har behandlat följande tre till lagutskott hänvisade motioner. 1) De likalydande motionerna 1:774 av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl. och 11:897 av herr Persson i Heden m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av motioner om lagstadgad skyldighet för företag

att varsla vid driftsnedläggning och om lagstadgad minsta

uppsägningstid vid avskedanden från arbetsanstållning, m. m.

Andra lagutskottet har behandlat följande tre till lagutskott hänvisade motioner.

1) De likalydande motionerna 1:774 av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl. och 11:897

av herr Persson i Heden m. fl. I motionerna yrkas, ”att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte begära utredning och förslag syftande till en i lag reglerad skyldighet

för företagare att i rimlig tid till arbetsmarknadsmyndigheter, sammanslutningar

av i företaget anställda och vederbörande kommunala myndigheter lämna

uppgifter om eventuell driftnedläggning, driftomläggning och därav vållade avskedanden

eller permitteringar”.

2) Motionen 11:390 av herr Hermansson m. fl. I motionen yrkas, ”att riksdagen

i skrivelse till regeringen begär förslag till lagstiftning om obligatorisk uppsägningstid

av minst sex månader vid avskedanden; samt begär en utredning av frågan om

att genom lagfäst skydd ge de äldre och handikappade en tryggare arbetsanställning”.

Gällande bestämmelser m. m.

Varselskyldighet vid personalinskränkningar

I mars 1952 träffades mellan arbetsmarknadsstyrelsen, å ena sidan, och Sveriges

industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Industrins produktionsråd, å

andra sidan, en överenskommelse om åtgärder vid driftsinskränkningar och driftsnedläggelser.

De nyssnämnda organisationerna skulle verka för att anslutna företag

iakttog i överenskommelsen angivna regler för anmälan till arbetsmarknadsverket

om väntade permitteringar eller avskedanden. Sådant varsel skulle i flertalet fall

lämnas senast två månader i förväg genom direkta informationer från företagsledningen

till vederbörande länsarbetsdirektör eller dennes ställföreträdare.

Arbetsmarknadsstyrelsen har sedermera i motsvarande syfte träffat överenskommelser

beträffande handeln med Handelns arbetsgivareorganisation och Kooperationens

förhandlingsorganisation samt beträffande skogsbruket med domänstyrelsen,

Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare och Svenska lantarbetsgivareföreningen. Statliga

myndigheter är jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 26

maj 1954 (SFS 1954:344) skyldiga att till arbetsmarknadsmyndigheterna anmäla

uppsägning av civil personal.

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 14

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969

Den 14 maj 1968 ingicks en ny överenskommelse mellan å ena sidan arbetsmarknadsstyrelsen

och å andra sidan SAF, Sveriges industriförbund, LO och TCO.

Avtalet inleds med en ingress av följande innehåll. Enighet har förelegat om betydelsen

av att arbetsmarknadsverket i god tid underrättas om företagens planer på

personalinskränkningar. Härigenom erhåller verket rådrum för att planera och

verkställa åtgärder i syfte att underlätta arbetskraftens omställning till annan sysselsättning.

Särskild uppmärksamhet kräver i detta sammanhang de många gånger besvärliga

omställningsproblem som uppkommer för sådana personer som till följd av

ålder, handikapp eller andra omständigheter har svårigheter att erhålla och anpassa

sig till nya arbetsuppgifter. Vid överläggningarna har jämväl framhållits betydelsen

av att vederbörande kommun i god tid informeras om väntade personalinskränkningar

av betydelse för den lokala arbetsmarknaden. För att lösa uppkommande

omställningsproblem krävs i många fall ett nära samarbete på det lokala planet

mellan arbetsmarknadsverket, företaget, de anställda och vederbörande kommun.

I fråga om varseltidens längd innehåller avtalet följande bestämmelse:

Arbetsgivare som fattar beslut om sådan driftsförändring att den medför uppsägning

av minst 5 anställda skall så snart ske kan lämna varsel härom till arbetsmarknadsverket.

Detsamma skall gälla vid permitteringar (inkl. permitteringar av säsongarbetare)

och fortlöpande arbetstidsförkortning under den i anställningavtal angivna

arbetstiden. Varsel behöver icke lämnas i de fall, där anställningen är tidsbestämd

eller i övrigt av sådan karaktär att den måste betraktas som tillfällig.

Driftsförändring som väntas innebära uppsägning eller permittering på längre tid

än 2 veckor skall varslas senast två månader före åtgärdens ikraftträdande. Härutöver

gäller att uppsägningar som berör mer än 50 arbetstagare skall varslas senast

tre månader före uppsägningarnas ikraftträdande, dock att driftsförändring som

innebär nedläggning av driftsenhet med mer än 100 anställda skall varslas senast

fyra månader före avvecklingens påbörjande. Vad här sagts gäller under förutsättning

att driftsförändringen rimligen bort kunna förutses senast inom angivna tider.

Överenskommelsen innehåller vidare bl. a., att länsarbetsnämnd — för att underlätta

omställning i samband med driftsförändringar — äger påkalla tillsättandet av

en särskild samrådsgrupp med uppgift att så länge omständigheterna ger anledning

härtill följa omställningens förlopp och föreslå de åtgärder som detta kan ge anledning

till. I sådan samrådsgrupp bör ingå representanter, förutom för länsarbetsnämnden,

för arbetsgivaren, de anställda samt vederbörande kommun.

I syfte att effektivisera tillämpningen av varselsystemet har SAF tillskapat en sektion

för sysselsättningsfrågor (SAF:s delägarcirkulär nr 14/68).

Uppsägningstid m. in.

I Sverige finns inte några generella lagbestämmelser som reglerar frågan om uppsägning

av arbetsavtal. Arbetsgivaren har i princip fri uppsägningsrätt. Denna princip

är emellertid inskränkt i väsentliga hänseenden. Se vidare härom i 2LU 1968:67.

Frågan om uppsägningstidens längd regleras i allmänhet genom avtal, kollektivavtal

eller enskilda tjänsteavtal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969

LO och SAF rekommenderar i huvudavtalet att i kollektivavtal skall införas en

ömsesidig uppsägningstid av 14 dagar att gälla efter nio månaders anställning. Förutom

att iaktta uppsägningstid skall arbetsgivaren varsla om uppsägningsåtgärd 14

dagar i förväg. Statsanställda och kommunalanställda arbetare har uppsägningstider

varierande mellan en vecka och 30 dagar.

För tjänstemän gäller i allmänhet längre uppsägningstider än för arbetare. Enligt

kollektivavtalen för såväl de privat som offentligt anställda varierar uppsägningstiden

i regel mellan en och sex månader beroende på ålder, anställningstid och lön.

Tidigare riksdagsbehandling in. in.

Varsel vid driftsinskränkningar m. m.

För frågans behandling före år 1967 hänvisas till 2LU 1967:13.

Vid 1967 års vårriksdag behandlades en motion som syftade till införande av en

lagstadgad varseltid om 12 månader vid företagsnedläggelse eller större personalinskränkningar.

Dessutom behandlades motioner som gick ut på att initiativ borde

tas så att i avtal stadgade varsel tider förlängdes. Frågan om lagstadgad varsel tid

behandlades av andra lagutskottet, 1967:13, medan varseltidens längd prövades av

statsutskottet, 1967:112.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande:

Frågan om varselsystemets utformning har varit föremål för översyn i 1960 års

arbetsmarknadsutredning. I sitt betänkande avgivet för drygt två år sedan konstaterade

utredningen att det nu gällande på frivilliga överenskommelser byggda systemet

med varsel i stort sett fungerat tillfredsställande. Utredningen anförde också att

dittills vunna erfarenheter pekade på att företagen i allmänhet var angelägna att

varsla om driftsinskränkningar av mera nämnvärd omfattning med iakttagande av

längre tidsfrist än den som överenskommits, en tendens som enligt utredningens

mening kunde förväntas bli ytterligare utvecklad. Utredningen fann därför ingen

anledning att föreslå någon ändring i principen om frivillig överenskommelse om

varsel. Varken vid remissbehandlingen eller vid statsmakternas behandling av utredningens

betänkande föregående år framfördes krav på en lagstadgad skyldighet att

utfärda varsel.

Med hänsyn till att gällande system för varsel helt nyligen varit föremål för prövning

finner utskottet det för närvarande inte erforderligt med lagstiftning i frågan.

Utskottet förutsätter emellertid att arbetsmarknadsstyrelsen uppmärksamt följer systemets

tillämpning och tar de initiativ som kan påkallas av förhållandena.

Statsutskottet förutsatte i sitt av riksdagen godkända utlåtande att överläggningar

rörande en ändamålsenlig avvägning av varseltiderna skulle komma till stånd utan

initiativ från riksdagens sida.

Vid 1967 års höstriksdag interpellerade herr Ferdinand Nilsson inrikesministern

angående lagstadgad varselplikt. Statsrådet Johansson svarade bl. a. att så länge de

frivilliga överenskommelserna om varsel följdes på ett tillfredsställande sätt fanns det

inte tillräckliga skäl att aktualisera lagstiftning. Flan uttalade dessutom, att det endast

i undantagsfall förekommit att företag ej följt överenskommelsen om varsel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969

Den 14 maj 1968 träffades, som ovan redovisats, ny överenskommelse om varseltider.

Vid 1968 års höstriksdag behandlades motioner i vilka begärdes förslag till lagstiftning

enligt vilken företagen skall vara skyldiga att föra förhandlingar med arbetsmarknadsmyndigheterna,

kommunerna och löntagarorganisationerna innan beslut

fattas om nedläggningar och förflyttningar av företag. Motionerna avslogs med

hänvisning till den utredning som den 15 augusti 1968 tillsattes om formerna för

förbättrad information och vidgat samarbete mellan företag och samhälle (2LU

1968:69).

Uppsägningstid m. m.

Vid 1968 års höstriksdag behandlades motionsyrkanden av samma innebörd som

de i motionen 11:390. Motionsyrkandena behandlades av andra lagutskottet i utlåtandet

nr 67 tillsammans med en motion om ökat skydd för arbetstagare vid obefogade

uppsägningar. I utlåtandet, som godkändes av riksdagen, anförde utskottet.

Utskottet har stor förståelse för det syfte som ligger bakom förevarande motioner,

nämligen att skapa tryggare anställningsförhållanden och då särskilt för sådan arbetskraft

som till följd av ålder eller handikapp har speciella svårigheter att få nya

arbeten. Det är emellertid inte utan vidare givet att lagstiftning är den effektivaste

metoden när det gäller att lösa ifrågavarande problem. I fråga om äldre och handikappade

kan pekas på att alltför rigorösa skyddsbestämmelser för dessa grupper kan

motverka arbetsgivarnas benägenhet att över huvud rekrytera sådan arbetskraft.

Riksdagen har, då den tidigare tagit ställning till frågor rörande uppsägningsskyddet,

uttalat att ett uppsägningsskydd baserat på frivilliga överenskommelser var förenat

med så betydande fördelar, att en lagstiftning på området icke borde aktualiseras

förrän det ådagalagts att det ej var möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar

lösning av frågan. Riksdagen har vidare förutsatt att den avtalsmässiga regleringen

av uppsägningsskyddet successivt skulle utsträckas.

Utskottet är alltjämt av den meningen att de förevarande frågorna bäst lämpar

sig för en reglering avtalsvägen. Utvecklingen har också visat att parterna på arbetsmarknaden

genom överenskommelser förmått skapa en ordning som ger arbetstagarna

ett betydande skydd. Enligt utskottets uppfattning bör man fortsätta på den

inslagna vägen att genom samförståndslösningar nå förbättringar i anställningstryggheten.

Utskottet kan därför inte biträda motionsyrkandena om utredning beträffande

lagstiftning på det ifrågavarande området.

Vid ärendets behandling i första kammaren uttalade statsrådet Geijer bl. a.

Frågan om anställningstryggheten följs med den allra största uppmärksamhet från

regeringens sida och närmast av inrikesministern, som tyvärr är förhindrad delta i

dagens sammanträde. Frågan får inte enbart ses som ett spörsmål om man schablonmässigt

skall lagstifta om uppsägningstid eller dylikt. I första hand gäller det den

grundläggande frågan om vi skall fortsätta med nuvarande rättstillstånd. Det bör

sägas att det i dag finns få länder som har kvar den gamla principen om arbetsgivarnas

fria uppsägningsrätt i sin rättsordning.

Den optimism som man hyste år 1964, att domstolarna skulle anpassa sig till de

nya avtalsreglernas princip, har tyvärr inte infriats. Många andra ömtåliga frågor,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969

5

som t. ex. äldre människors och handikappade arbetstagares situation, behöver också

grundligt penetreras. Jag vill därför framhålla, att även om de aktuella motionerna

nu avslås, avser inte regeringen därmed att lämna problemet om anställningsskydd

åt sidan. Därest det av löntagarorganisationerna skulle anses önskvärt eller omständigheterna

i övrigt skulle ge anledning därtill avser regeringen att låta utreda hithörande

frågor.

Utskottet

Då ett företag nedlägger eller inskränker driften kan besvärliga arbetsmarknadsproblem

många gånger uppkomma. För att arbetsmarknadsorganen skall kunna genomföra

en omplacering av den friställda arbetskraften utan onödiga kostnader och

påfrestningar för samhället och de enskilda arbetstagarna är det av väsentlig betydelse

att arbetsmarknadsorganen i god tid erhåller underrättelse om de förändringar

i driften som företagen planerar.

För närvarande föreligger det inte någon lagstadgad skyldighet för företagen att

varsla om planerad nedläggelse eller inskränkning av driften. Sedan 1952 finns det

emellertid ett frivilligt varselsystem som grundar sig på överenskommelser mellan

arbetsmarknadsstyrelsen och vissa arbetsgivar- och näringsorganisationer inom industri

och handel. Våren 1968 träffades en ny överenskommelse varvid tidigare avtalade

varseltider förlängdes. Driftsförändringar som väntas innebära uppsägning eller

permittering på längre tid än två veckor skall meddelas arbetsmarknadsverket senast

två månader före åtgärdens ikraftträdande. Omfattar uppsägning fler än 50

eller fler än 100 arbetstagare skall varsel tiden vara minst tre respektive fyra månader.

För att underlätta omställningssvårigheter kan länsarbetsnämnd begära att en

samrådsgrupp skall tillsättas. I sådan grupp bör ingå representanter för länsarbetsnämnd,

arbetsgivare, anställda och vederbörande kommun.

I motionerna 1:774 och 11:897 yrkas att varselplikten skall inskrivas i lag.

Riksdagen har flera gånger tidigare och senast år 1967 avslagit motioner av samma

innebörd. Utskottet är av den uppfattningen att man bör fortsätta med den nuvarande

ordningen med frivilliga överenskommelser om varselskyldighet. Systemet

har på det hela taget fungerat väl. Det har också visat sig möjligt att vidareutveckla

systemet, vilket överenskommelsen våren 1968 visar. Utskottet avstyrker med hänvisning

till det anförda motionsyrkandet om lagstadgad varselskyldighet.

Motionen 11:390 innehåller ett yrkande som rör ett närbesläktat problem. Motionärerna

vill ha lagstiftning om obligatorisk uppsägningstid av minst sex månader vid

avskedanden. Motionen inehåller dessutom ett yrkande om utredning av frågan om

lagstiftning för att ge äldre och handikappade en tryggare arbetsanställning.

I samband med att utskottet i fjol tog ställning till frågan om lagstiftning rörande

uppsägningsskydd i allmänhet behandlade utskottet motionsyrkanden av samma innebörd

som de förevarande. Utskottet uttalade då sin förståelse för det syfte som

låg bakom yrkandena, nämligen att skapa tryggare anställningsförhållanden och då

särskilt för sådan arbetskraft som hade speciella svårigheter att få nya arbeten. Det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969

var emellertid inte utan vidare klart — anförde utskottet vidare — att lagstiftning

var den effektivaste metoden att lösa ifrågavarande problem. I fråga om äldre och

handikappade pekade utskottet på att alltför rigorösa skyddsbestämmelser kunde

motverka arbetsgivarnas benägenhet att över huvud rekrytera sådan arbetskraft. Utskottet

avstyrkte motionerna med hänvisning till att frågan bäst lämpade sig för en

lösning avtalsvägen. Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Motionärerna synes med den föreslagna lagbestämmelsen om sex månaders obligatorisk

uppsägningstid främst syfta till att bereda anställda ökat skydd i samband

med större driftsinskränkningar i näringslivet. Beträffande det problemet får utskottet

hänvisa till vad ovan anförts om skyldighet för företag att varsla. Utskottet kan

alltså inte biträda det framställda yrkandet om lagstiftning.

Vad angår den andra i motionen upptagna frågan om ökad anställningstrygghet

för äldre och handikappade hänger det problemet samman med den större frågan

om ökat anställningsskydd i allmänhet. I det sammanhanget må erinras om att

statsrådet Geijcr, då frågan behandlades av riksdagen i fjol, uttalade att regeringen

följde saken med den allra största uppmärksamhet och att den avsåg att låta utreda

hithörande frågor, därest det av löntagarorganisationerna skulle anses önskvärt eller

omständigheterna i övrigt skulle ge anledning därtill. Enligt utskottets mening bör

med hänsyn till det anförda motionsyrkandet inte föranleda något initiativ från riksdagens

sida.

Utskottet hemställer,

att följande motioner

A. 1:774 och 11:897 samt

B. 11:390

inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1969

På andra lagutskottets vägnar:

RUTH HAMRIN-THORELL

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Lars Larsson (s),

Dahlberg (s), Hubinettc (in), Andreasson (ep), Ivar Andersson (s) och Axelson

(fp);

från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Wetterström

(in), herrar Göransson (s), Jonsson i Mora (fp), fru Sigurdsen (s), herrar Gadd

(s), Aldén (s) och Olsson i Mölndal (s).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.