Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående en av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1968 vid dess femtioandra sammanträde antagen rekommendation, m. m.

1969-03-18 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1969:21, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående en av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1968 vid dess femtioandra sammanträde antagen rekommendation, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan

om riksdagens yttrande angående en av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1968 vid

dess femtioandra sammanträde antagen rekommendation,

m. m.

Genom en den 31 januari 1969 dagtecknad proposition, nr 15, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden

dels föreslagit riksdagen att godkänna att Sverige ansluter sig till en vid

Internationella arbetsorganisationens (ILO) allmänna konferens år 1964

vid dess fyrtioåttonde sammanträde antagen konvention (nr 121) angående

förmåner vid yrkesskada,

dels ock anhållit om riksdagens yttrande över vad föredragande departementschefen

anfört om en vid nämnda sammanträde antagen rekommendation

(nr 121) i samma ämne samt om en vid ILO:s allmänna konferens år

1968 vid dess femtioandra sammanträde antagen rekommendation (nr 132)

om förbättring av levnads- och arbetsförhållanden för arrendatorer, naturaarrendatorer

och liknande grupper av arbetstagare inom jordbruket.

Texterna till instrumenten har fogats till propositionen som bilagor 1—3.

Redogörelser för remissyttranden återfinns i propositionen.

Internationella arbetskonferensens femtioandra sammanträde hölls i Genéve

under tiden den 5—25 juni 1968. I sammanträdet deltog delegationer

från 109 av ILO:s 118 medlemsstater jämte representanter för flera internationella

mellanstatliga och icke statliga organisationer. Det stora flertalet

medlemsstater hade sänt fullständiga delegationer, dvs. två regerings-,

ett arbetsgivar- och ett arbetstagarombud. Sverige deltog i sammanträdet

med en fullständig delegation.

Enligt artikel 19 i ILO:s stadgar skall ovannämnda rekommendation (nr

132) underställas riksdagen.

Utöver det instrument som behandlats på det femtioandra sammanträdet

har föredragande departementschefen anhållit att i detta sammanhang få

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

underställa riksdagen de båda ovan angivna av arbetskonferensen vid dess

fyrtioåttonde sammanträde år 1964 antagna instrumenten, nämligen konvention

(nr 121) angående förmåner vid yrkesskada och rekommendation

(nr 121) i samma ämne. Frågan om ett svenskt ståndpunktstagande till

dessa båda instrument togs i sedvanlig ordning upp i proposition till 1965

års vårriksdag (prop. 1965:51). I propositionen föreslogs att frågan om

en ratificering av konventionen skulle uppskjutas till dess statsmakterna

haft möjlighet att bedöma förutsättningarna för Sveriges anslutning till

konventionen med hänsyn till bl. a. den revidering av yrkesskadelagstiftningen

som var att vänta på grundval av den då pågående yrkesskadeutredningens

arbete. Förslaget utmynnade i att varken konventionen eller

rekommendationen borde föranleda någon åtgärd men att de, tillsammans

med avgivna remissyttranden, borde överlämnas till yrkesskadeutredningen.

Riksdagen biföll förslaget (2LU 42, rskr 199).

På grundval av yrkesskadeutredningens slutbetänkanden (SOU 1966: 54

och stencil S 1966:8) har lagstiftningen på yrkesskadeförsäkringens område

numera i väsentliga delar reviderats genom statsmakternas beslut år

1967 (prop. 1967: 147, 2LU 68, rskr 401). Frågan om ett svenskt ställningstagande

till de båda instrumenten bör därför enligt föredragande departementschefen

på nytt underställas riksdagen.

1, Förbättring av levnads- och arbetsförhållanden för arrendatorer, na tura-ärrendatorer

och liknande arbetstagargrupper inom jordbruket

Frågan om förbättring av levnads- och arbetsförhållanden för arrendatorer,

natura-arrendatorer och liknande arbetstagargrupper inom jordbruket

har varit föremål för behandling vid två på varandra följande internationella

arbetskonferenser. En första diskussion ägde sålunda rum vid 1967

års konferens och ledde efter ytterligare överväganden vid konferensen påföljande

år till antagande av en rekommendation i ämnet. Rekommendationen

antogs med 342 röster mot 0 och fyra nedlagda. Samtliga svenska

ombud röstade för rekommendationen.

Innehållet i rekommendationen

I rekommendationens inledning betonas att en förbättring av ifrågavarande

arbetstagares levnads- och arbetsförhållanden bara utgör en sida

av frågan om en agrarreform, vilken är av gemensamt intresse för Förenta

Nationerna och dess fackorgan. Ett intimt samarbete mellan FN, ILO och

FAO på detta område är därför påkallat.

Rekommendationen omfattar alla arbetstagare inom jordbruket som betalar

arrende kontant, in natura eller genom arbete. Den avser vidare arbetstagare

som erlägger arrende in natura bestående av en viss del av avkastningen

liksom även arbetstagare som får ersättning genom andel i av
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

kastningen, när de brukar jorden själva eller med hjälp av sin familj eller

inom vissa gränser med hjälp utifrån.

Huvudsyftet med rekommendationen är att ange vissa riktlinjer som

regeringarna bör följa när det gäller att höja ifrågavarande arbetstagargruppers

välfärd och tillförsäkra dem jämnhet och trygghet i arbete och

uppehälle. I detta syfte bör regeringarna vidta åtgärder för att ge dessa

arbetstagare huvudansvaret för skötseln av brukningsenheterna samt bistå

dem i olika avseenden och bereda dem tillgång till jord.

I ett särskilt avsnitt i rekommendationen behandlas de metoder som bör

anlitas för instrumentets genomförande, däribland särskilda lagar och förordningar

där sådana inte redan existerar. Det förordas att arrendet skall

ligga på en sådan nivå att det tillförsäkrar båda parter en rimlig avkastning,

garanterar brukaren en skälig levnadsstandard och samtidigt främjar

rationell brukning. Vidare kan arrendet nedsättas eller betalningen därav

uppskjutas på grund av oförutsedda omständigheter såsom skördeskada

eller annan olyckshändelse. Övriga bestämmelser i detta avsnitt av rekommendationen

behandlar bl. a. åtgärder till skydd för ifrågavarande arbetstagargrupper

mot att jordägaren ålägger dem förpliktelse att utföra personliga

tjänster i någon form, införande av metoder för ett snabbt biläggande

av tvister, uppgörande av avtal, vilka helst bör vara skriftliga eller överensstämma

med ett standardavtal och som innehåller vissa särskilt angivna

klausuler, villkoren för avtals uppsägning före avtalstidens utgång samt

brukarens förköpsrätt till brukningsenheten vid eventuell försäljning.

Slutligen innehåller rekommendationen ett avsnitt om kompletterande

åtgärder till förmån för ifrågavarande arbetstagargrupper, bl. a. avseende

bildandet av kooperativa företag, billiga krediter, undervisning och yrkesutbildning,

program för ett bättre utnyttjande av arbetskraften på landsbygden

samt system för social trygghet och försäkring mot inkomstbortfall

och olycksfall.

2.—3. Konvention och rekommendation angående förmåner vid yrkesskada

Sedan frågan om översyn av bestämmelserna i vissa tidigare av Internationella

arbetskonferensen antagna konventioner angående förmåner vid

olycksfall i arbete och vid yrkessjukdomar (nr 17 och 18 år 1925 samt

nr 42 år 1934, som innefattar en revision av nr 18) preliminärt diskuterats

vid 1963 års konferens, tog man vid 1964 års konferens upp detta problem

till slutlig behandling. Härvid antogs en konvention och en rekommendation

angående förmåner vid yrkesskada. Sverige har ratificerat konventionerna

nr 17 och nr 42. Anledning till översynen var att man kommit

till den uppfattningen, att utvecklingen på området efter det andra världskriget

blivit sådan, att de tidigare konventionerna inte kunde anses motsvara

nutida krav i fråga om skyddets omfattning. Vidare ville man ha en

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

gemensam reglering av förmånerna vid olycksfall i arbete och vid yrkessjukdom.

Det förslag till konvention som utarbetats av ett av konferensen tillsatt

utskott antogs med viss ändring — avseende livräntenivåns höjd — av

konferensen med 239 röster mot 6 och 65 nedlagda. Av de svenska ombuden

röstade regerings- och arbetstagarombuden för konventionens antagande,

medan arbetsgivarombudet lade ner sin röst.

Det förslag till rekommendation angående förmåner vid yrkesskada,

som konferensutskottet utarbetade, innefattar kompletterande bestämmelser

till konventionen och syftar till att vidga försäkringsskyddets omfattning

utöver konventionens reglering. Rekommendationen antogs av konferensen

med 231 röster mot 8 och 55 nedlagda. Av de svenska ombuden röstade

arbetstagarombudet för rekommendationens antagande, medan regerings-

och arbetsgivarombuden lade ner sina röster.

Innehållet i konventionen och rekommendationen

Det bör till en början påpekas att vissa av bestämmelserna i konventionen

öppnar större möjligheter för en medlemsstat, som har ett allmänt

socialförsäkringssystem innefattande ersättning såväl vid yrkesskada

som eljest, att lösa uppkommande ratifikationsproblem än en stat med

fristående yrkesskadeförsäkring efter historisk modell.

Helt allmänt kan vidare framhållas, att många av konventionens artiklar

— framför allt sådana som är av mera teknisk karaktär — helt eller

delvis överensstämmer med motsvarande artiklar i 1952 års konvention

(nr 102) angående minimistandard för social trygghet. I förmånshänseende

ger dock 1964 års konvention de försäkrade ett vidsträcktare skydd än konventionen

nr 102.

Beträffande innehållet i de olika konventionsartiklarna bör följande nämnas.

Efter den sedvanliga inledningen upptas under artikel 1 vissa definitioner,

av vilka en här kan vara av intresse till belysning av det förut anförda,

nämligen termen »dependent child», dvs. barn som skall anses berättigat

till livränta. Såsom sådant barn anses

1. barn under 15 år eller i skolplikt^ ålder, om denna ålder är högre,

2. sådant barn i föreskriven högre ålder, som undergår utbildning eller

till följd av sjukdom eller annan sådan orsak är ur stånd att försörja sig.

Konventionens villkor under 2 skall emellertid anses uppfyllt om medlemsstatens

lagstiftning innehåller regler om allmänna barnlivräntor till

barn i avsevärt högre ålder än som avses under 1. I sådant fall behövs alltså

inget särstadgande avseende 2.

Artikel 2 berättigar medlemsstat med bristande ekonomiska och medicinska

resurser att vid konventionens ratificering temporärt göra undantag

för vissa artiklar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Artiklarna 3—5 avser konventionens tillämpningsområde i fråga om personkretsen.

Konventionen har vidsträckt omfattning, och framställda yrkanden

att vissa arbetstagare, såsom jordbruksarbetare, skulle undantas

avvisades från bl. a. svensk sida. Medlemsstat äger emellertid från tillämpningen

undanta arbetskraft av tillfällig natur, hemarbetare och medlemmar

av arbetsgivarens familj och därutöver högst 10 % av samtliga arbetstagare.

Motsvarande procenttal är i konventionen nr 102 satt till 50.

Artikel 6 utsäger helt allmänt att ersättning skall utgå vid yrkesskada

som föranleder sjukdom, total eller partiell invaliditet eller familjeförsörjarens

frånfälle.

Enligt artikel 7 skall varje medlemsstat definiera vad som skall förstås

med olycksfall i arbete och därvid skall även anges de omständigheter under

vilka s. k. färdolycksfall inbegrips. Om emellertid färdolycksfallen

ersätts enligt ett allmänt socialförsäkringssystem, vars förmåner totalt sett

kan anses likvärdiga med konventionens, kan medlemsstat undanta färdolycksfallen

från konventionen. I rapporterna angående tillämpningen av

konventionen skall medlemsstaten ange ordalagen i definitionen.

Beträffande yrkessjukdomarna anvisar konventionen i artikel 8 olika

möjligheter. Medlemsstaten kan — såsom tidigare var fallet i Sverige —

ha en särskild förteckning över de fall som skall ersättas och denna förteckning

måste då vara av samma omfattning som en vid konventionen

fogad förteckning. Medlemsstaten kan också — såsom nu är fallet i Sverige

— förse sin lagstiftning med en allmän definition av begreppet yrkessjukdom

och denna måste då vara sådan att den omfattar konventionsförteckningens

sjukdomar. Slutligen kan medlemsstaten kombinera de båda metoderna.

Artikel 9 fastslår att förmånerna enligt konventionen skall omfatta dels

sjukvård och därmed sammanhängande förmåner och dels kontantförmåner.

Sjukpenning skall -— vilket är en nyhet i förhållande till tidigare konventioner

— utgå för hela sjukdomstiden, dvs. utan iakttagande av någon

Om väsentliga förändringar inträffar i lönenivån på grund av väsentliga

förändringar i levnadskostnaderna skall beloppen av löpande ersättningar

göras till föremål för översyn.

Vid dödsfall skall kontant begravningshjälp utgå motsvarande normalkostnaderna

för en begravning.

Slutligen föreskrivs att varje land bär skyldighet att inom sitt territorium

behandla dem som inte är medborgare i landet lika med landets egna

medborgare.

Den av konferensen antagna rekommendationen angående förmåner

vid yrkesskada innehåller en högre standard beträffande såväl förmåner

som den skyddade personkretsen. Rekommendationen utsträcker

lagstiftningen om förmåner vid yrkesskada till att omfatta vissa kategorier

av fria företagare och självständiga yrkesutövare och även till andra slag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 21 är 1969

av oavlönade personer såsom studerande och personer som utan betalning

fullgör uppgifter, som utsätter dem för risker liknande dem som är förenade

med anställning. Det förutsätts att anslutningen till yrkesskadeförsäkringen

i fråga om dessa kategorier skall kunna ske genom frivillig försäkring.

Rekommendationen innehåller vidare bestämmelser om begreppet

yrkesskada som bl. a. innebär att alla skador som inträffar under arbetstid

-—- oavsett orsaken — skall anses vara yrkesskador.

Svenska bestämmelser

De svenska bestämmelserna rörande det ämne som behandlas i konventionen

och rekommendationen finns i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om

yrkesskadeförsäkring och därtill hörande författningar.

Departementschefen

Med anledning av att det i år är 50 år sedan ILO bildades lämnar föredragande

departementschefen, statsrådet Aspling, en redogörelse för ILO:s

verksamhet under de gångna åren och dess planer för framtiden. I detta

hänseende hänvisar utskottet till framställningen i propositionen (s. 15).

Beträffande de instrument, som propositionen avser, anför statsrådet Aspling

följande.

Vad först beträffar rekommendationen (nr 132) om förbättring av levnads-

och arbetsförhållanden för arrendatorer, natura-arrendatorer och

liknande arbetstagargrupper inom jordbruket finner jag i likhet med i ärendet

hörda myndigheter och organisationer att rekommendationen saknar

praktisk betydelse för Sveriges del. Jag ansluter mig därför till ILO-kommitténs

förslag att rekommendationen inte bör föranleda någon åtgärd

från svensk sida.

Konventionen (nr 121) angående förmåner vid yrkesskada utgör ett led

i ILO:s arbete på att få fram nya konventioner på socialförsäkringens område

i stället för de äldre konventioner som härrör från mellankrigstiden

och som framstår som föråldrade med hänsyn till den utveckling som ägt

rum efter andra världskriget. En början gjordes år 1952 genom konventionen

(nr 102) angående minimistandard för social trygghet, vilken omfattar

samtliga grenar inom socialförsäkringen.

Ställningstagandet till konventionen angående förmåner vid yrkesskada

har, såsom inledningsvis anförts, fördröjts för svenskt vidkommande i avvaktan

på en revidering av yrkesskadeförsäkringslagstiftningen. Under

tiden har inom ILO ett nytt steg tagits på vägen mot en modernisering av

socialförsäkringskonventionerna. Det gäller konventionen (nr 128) om invaliditets-,

ålders- och efterlevandeförmåner, som ratificerats av Sverige

i enlighet med statsmakternas beslut vid 1968 års riksdag (prop. 1968: 39,

2LU 25, rskr 166).

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

I fråga om yrkesskadekonventionen delar jag ILO-kommitténs uppfattning

att bestämmelserna i konventionens artikel It mom. 1 öppnar möjlighet

för Sverige att ratificera konventionen trots att samordningen med den

allmänna sjukförsäkringen medför att full ersättning inte utgår i vissa avseenden.

Artikel It mom. 1 innebär, att varje medlem som tillhandahåller

sjukvård och därmed sammanhängande förmåner genom ett allmänt hälsooch

sjukvårdssystem — eller genom ett sjukvårdssystem för anställda ■—

i sin lagstiftning får föreskriva att sådan vård skall meddelas personer som

drabbats av yrkesskada på samma villkor som gäller för andra därtill berättigade

personer, allt under förutsättning att reglerna i ämnet är utformade

på sådant sätt att vederbörande inte blir försatt i en nödsituation.

I likhet med ILO-kommittén anser jag att detta stadgande skapar utrymme

för att den yrkesskadade — på det sätt som det svenska systemet förutsätter

-— svarar för en del av läkarvårds- och läkemedelskostnaderna under

den s. k. samordningstiden.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och med åberopande i övrigt av vad

riksförsäkringsverket anfört i sitt yttrande tillstyrker jag att Sverige ansluter

sig till konvention nr 121 angående förmåner vid yrkesskada.

I fråga om rekommendation (nr 121) i samma ämne ansluter jag mig

till kommitténs förslag att rekommendationen — i de delar den inte redan

tillgodosetts i svensk lagstiftning — beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet

på socialförsäkringens område, om och i den mån så befinns möjligt

och lämpligt.

Enligt artikel 28 mom. 2 av konvention nr 121 innebär en ratificering

av denna, att 1934 års konvention (nr 42) om ersättning för yrkessjukdomar

— på grund av en bestämmelse i sistnämnda konvention — automatiskt

betraktas som uppsagd. Något motsvarande gäller inte för 1925 års

konvention (nr 17) om ersättning för olycksfall i arbete. Denna bör sägas

upp i anslutning till att Sverige ratificerar konventionen nr 121.

Utskottet

Utskottet biträder förslaget, att riksdagen godkänner att Sverige ansluter

sig till konventionen (nr 121) angående förmåner vid yrkesskada. Vidare

finner utskottet ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen

anfört om rekommendationen (nr 121) i samma ämne och

om rekommendationen (nr 132) om förbättring av levnads- och arbetsförhållanden

för arrendatorer, natura-arrendatorer och liknande grupper av

arbetstagare inom jordbruket.

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av propositionen nr 15 i skrivelse

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

till Kungl. Maj :t som sin mening ger till känna vad utskottet

anfört.

Stockholm den 18 mars 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), Fru Hamrin-Thorell (fp),

herrar Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Wanhainen (s)*, Österdahl (fp),

Andreasson (ep) och Blomquist (m);

från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Sandell

(s), herr Fredriksson (s)*, fru Skantz (s), herrar Jonsson i Mora (fp)*,

Nilsson i Kalmar (s), Åkerlind (m) och fru Håvik (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB, STHLM 69

914176

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:115 Skrivelse till Konungen i anledning dv motioner om ersättning för skada vid lämnande av hjälp i samband med trafikolycka. a1 i texten